Familjebilden

Det är så kul att ha bilder där hela familjen är samlad. Det är inte lätt att få till rent praktiskt då någon behöver ta korten och denna någon då oftast är jag eller Henke.

Men, det är heller inte lätt att få till det hela när det är fyra personer som ska va glada, titta åt rätt håll osv osv.

Inför den här fotograferingen, som ägde rum i vårt datarum med min far som fotograf, fick Emilia en skrikattack som inte var av denna värld. I stort sett.  Hon skrek som aldrig förr. Vi hade förberett allt så vi bara skulle sätta oss och knäppa av liksom. 

Vi var beredda att blåsa av det hela men när vi märkte att Emilia nöjde sig med den vanliga magonthängen på armen bestämde vi oss för att göra det ändå.  

Eric satt i mitt knä. Vi insåg när vi satt oss, tvärtom än som på bilden jag visat, att det vore bättre om Henke och jag bytte plats. Jag, stressad som en tok som vanligt, tog tag i Eric !! och lyfter honom till den andra stolen. Problemet i det här är att jag lyfte honom som jag bär Emilia, med en hand mellan benen på något vis. Det innebär att jag klämde pungen på honom. Varföe i hela friden jag nu kände att jag behövde lyfta honom alls? Som om inte det var nog tog jag även tag under armarna på honom för att " skumpa upp honom " då han satt så långt ner i mitt knä. I det lyftet klämde jag honom under armarna. 

Det blev ju bra till slut. Jag har en bild som verkligen visar hur ont Eric fick på alla ställen. Den är ganska komisk, mitt i allt.

Med detta sagt. Det är inte lätt att få till en bra fotografering.

Familjen


Så typiskt

Inte nog med att jag vaknar otroligt lätt när jag sover så har jag väldigt svårt att somna om. Vet jag, dessutom, att det är en tidsfråga innan jag blir väckt på nytt är det nästintill omöjligt att somna om. Om jag inte ligger och ammar, då är denna problem oftast.

Emilia börjar oftast skruva på sig i sömnen bra länge innan hon vaknar och faktiskt vill äta. Det innebär att jag vaknar ganska länge innan hon faktiskt vill äta. Nu är ju klockan omkring när Eric kommer vakna och jag tänkte vi kunde fått till amningen lite smidigt och hunnit slumra en stund under tiden innan han vaknar.

Nu är det 50 minuter sen Emilia började skruva på sig. Jag har insett att vi dessutom behöver byta en kissblöja vilket innebär att hon kommer hinna börja gråta innan hon får mat vilket i sin tur innebär att Eric kommer höra henne och vakna då han är " så färdigsovd " vid den här tiden och därför väldigt lättväckt.

Nu har hon, dessutom somnat om hårdare och är inte alls på gång att vakna. Storebror, däremot, börjar höras mer och mer.

Själv ligger jag här och bara väntar. Det är ju så onödigt att somna om. Nu, om nått, är det ju något barn som vaknar vilken minut som helst, skulle jag tro.

Detta ständiga dilemma. Ha ha..

Tror nog storebror möter denna dag först ändå. 





Wä wä wä

Tur att vi förberett Eric på att bäbisar mest låter så. Nu känns allt så tröstlöst igen. Emilia har ont och skriker vad vi än gör.

I morgon tror jag vi ska äta Tacos. Jag är så sugen på mat med lite krydda. Skriker gör hon ju ändå. Skillnaden nu är att hon börjar redan vid 18 hugget.

Pust och stånk och stackars lilla bäbismagen.

<3



Schemaläggning

Det funkade tydligen inte från appen. Trist.

Testar

Nu ska vi se om det funkar att skriva ett inlägg som ska, om allt går som sig bör, publiceras senare än nu. Klockan är 14:30 i skrivandets stund.

Idag var tanken att vi skulle gå till Alv med vänner. Nu var Henke tvungen att uträtta ett ärende i eftermiddag och tyvärr blir jag alldeles för uppstressad att åka dit själv med båda barnen. Det är så synd och jag känner mig som en klippt värdelös människa när det är såhär men stort i det hela är att jag numer känner vad jag liksom klarar av och inte och låter blitt dra in för mycket stress i mitt liv vilket i sånt fall bara orsakar kalabalik, tårar och ilska. 

Jag stör ihjäl mig, ibland, på min ms. När den går ut över min familj och främst mina barn. 

Jag undrar dessutom vad folk tänker en dag som denna. När jag i vanlig ordning är tråkig och säger nej. När jag inte klarar av att " bara va mamma "

De närmast mig och oss vet ju. Om inte annat har de sett hur det kan bli och då är det bara en bra insikt jag gör som stannar hemma. 

Men för dom lite längre bort, som inte vet och kanske inte kan tänka sig in i hur det kan va. Förstår dom när det där nej:et kommer. Eller tycker dom att jag är tråkig, i vanlig ordning? Förstår dom? Anklagar dom mig i hemlighet för att va en dålig mamma? Kan jag ens ha en åsikt om det då jag anser mig själv va en dålig mamma, vissa gånger? Förstår folk frustrationen som uppstår när man blir begränsad av sitt handikapp? 

Jag försöker ge så mycket jag kan när jag orkar. Det är en styrka att kunna säga nej. Det är dessutom skönt att jag kommit till en punkt med min ms så jag känner vad jag klarar och inte just där och då och här och nu. Typ.

Men sen är det en del av mig som inte vill kännas vid det där tråkiga. Som vill ha den där pigga, glada och sociala tjejen hela tiden.

Nu ligger Emilia på mitt bröst och sover. Hon doftar alldeles underbart och ger mig ett behagligt lugn. Henke och Eric kommer väl hem så småningom. Vi tyckte det var lika bra att de två åkte tillsammans på ärendet i fråga.

Nu ska jag snusa en stund med min Skrutta.

Små händer <3

Älskar hur Emilia pillar med sina små händer. När jag ammar henne pillar hon på mig, mina kläder och sina händer. Det är som att hon verkligen myser ut i fingertopparna.


Ett konstigt år

Det här året har bjudit på alldeles för mycket negativitet. Sjukdom, dödsfall och annat bråk.

Lilla Emilia kom rättan tid för att lysa upp tillvaron.

Här ligger hon, bredvid mig i soffan. Lyckligt ovetande om hur tufft livet kan va. Min älskade lilla tjej. Ett plåster på såren i allt.


Prinsessan


Liten och mindre <3

Våra kära grannar fick sin lilla Edvin för lite mer än två veckor sedan. Vi träffades i helgen som var och Emilia blev en stor bäbis. Visst är det åtta veckor mellan de två. Men ändå. 

Här kommer ett par bilder på våra små bäbisar och även våra lite större pojkar.  



Min skrutt


Härlig bildserie

Förmiddagen idag spenderade vi med våra grannar. Emilia " pratade " med Helena som fotograferade. 

Det blev såna härliga bilder. De kommer nog inte i sin rätta ordning här tyvärr. Men ändå.




<3


Åtkomst nekad

Jag vet inte vare sig ut eller in, just nu. Det mesta gnager. 

Jag kan hålla skenet uppe. Spela ett spel. Men till vilken nytta? Till vilken nytta ska jag däremot ens påbörja en förklaring. 

Det känns som jag står på en brant vid en kant. Det stormar omkring och avgrunden är lockande att bara förlora sig i. Jag kämpar mig kvar på ytan. Jag vill inte falla även om tanken är svindlande. Bitterljuv.

Jag är så lycklig. Innerst inne. För min familj. Min man. Mina barn. Men livet i sig bråkar. Stör och förstör. Mina tankar förgör mig. Skrapar och gnisslar i min hjärna och fokus kommer ifrån det viktiga alltför ofta. 

Jag vill bara lägga mig. Gå i ide. Strunta i allt, förutom min familj. Jag vill bara vara här. Och nu. Strunta i då eller sen. 

Så är det och såhär får det bli. Jag har ridit ut stormar värre än denna och jag vet att Det kommer bli bra. Eller skapligt. Hanterbart iallafall. 

Jag har en explosion av känslor i mig. Amningshormonerna påverkar såklart och kanske är det lika bra att låta det storma. I stället för att försöka lugna. Livet i sig visar sig om och om igen från en sida som är.. 

..så hård. 



RSS 2.0