Fika med en del av Henkes släkt

Igår var tanken att hela vår familj skulle följt med på en liten minipicnic med en del av Henkes familj och släkt. Nu är ju Emilia väldigt snorig så hon och jag stannade hemma.

Anledningen till träffen var att Henkes mormor skulle fyllt år. 

Eric kom hem med en blomma till mig, och familjen. En Backsippa, tror jag bestämt de heter.


Tiden tiden tiden

Varför längtar du till den dag då du ska fylla sju ( åtta för att va exakt )? Varför skynda på när den tiden snart är här ändå. Och det liv som du har, alla tusentals dar passerar på ett litet kick. Så medans ditt hjärta slår an passa på om du kan att fånga varje ögonblick. 

Jag tror väl att vi kan enas om att jag, för tillfället, befinner mig i en liten livskris. En kris där jag känner hur tiden går så fort, hur min son och dotter växer upp fortare än jag hinner med. Min ångest över att inte få va med. Min kärlek som är så jäkla stor men som inte alltid Kommer fram då man inte får en manual för föräldraskapet när man går från BB och efter diagnosdebut inte längre alltid känner igen mig själv och hur jag reagerar och beter mig.  Det finns att jobba på och det gör jag.  Väldigt mycket.

Livet beter sig inte helt mjukt och vackert emot mig alltid dessa dagar. Tårarna kommer lätt och ofta men jag tror det är en naturlig del i att bli vuxen. Att förstå. Att inse. 

Den här bilden är tagen för 4 år sen. Jag minns den som inte så länge sen. Tittar jag på Eric nu ser jag en kille som är närmare tonåren i sitt beteende än dem här gosiga lilla gullegrisen. Det får mig att förstå att jag måste försöka fånga varje ögonblick. Inte vara miltals fram i tanken utan va här. Och nu. Med min familj.


Förkyld

Idag är lilla smulan snorig. Aningen förhöjd temp men ingen feber så. Snoret rinner och hon är ganska hängig tyvärr. 

Bild nedan från igår då vi provade kläder. Denna är kanske lite liten? Eller vad tycker ni? Den sitter inte åt någonstans eller så. Älskar klänningen och sjuklingen i den. 




Hittar verkligen inte tiden

Att hinna blogga har, tyvärr, tillfälligt fått väldigt låg prioritet. Emilia tar väldigt mycket av min tid på dagarna och självklart vill jag även ge henne min tid. 

Jag återkommer inom en snar framtid men till det blir mer regelbunden bloggning får vi nöja oss med sporadiska inlägg, helt enkelt.


Min lilla pyssliga tjej

Emilia tycker om att plocka och fixa. Ett par eftermiddagar har vi varit ute och plockat maskrosor och så. Det tycker hon är riktigt kul. Hon plockar ur maskrosorna ur spannet och lägger tillbaka dom igen. Sen tar hon ur dom. Och lägger i dom igen. 

Så kan hon hålla på till hon, helt plötsligt, kommer på att hon hellre springer iväg och inte alls vill hjälpa till längre.

Min lilla snoffsa.



Erics dag

Grattis, min älskade Eric, på namnsdagen.


En paus

Det blev visst en liten paus härifrån. Jag kan inte hitta tiden, tyvärr. Sen har jag sällan något att tillföra.

Nu har vi haft så tokigt mycket inplanerat dessutom så varken ork eller tid har funnits i överflöd.

I helgen var vi på en 22 timmars kryssning. Jag åkte Ålandsfärja för första gången i livet och trots att jag var helt hysteriskt nervös innan och att jag absolut inte ville gå ombord då det var en klass 1 varning utfärdad över just Ålandshav så gick jag på båten.

Skärgårdskryssningen var supermysig. Det regnade och blåste men båten gick så lugnt och stilla. Värre blev det efter 23 när vi tuffade ut på havet där det blåste rejält. Det gungade så pass och vi bestämde oss för att vi inte skulle va kvar nere vid baren och dansgolvet då vi knappt kunde hålla oss på benen för det gungade. 

En rejäl panikattack senare låg vi i sängen i ett par timmar och väntade ut det värsta.

På det stora hela var det jättetrevligt och jag kommer åka igen. Men inte när det blåser så kraftigt. 











Per fick sjunga allsång. 


I Mariehamn gick vi ut och gick en liten promenad, Henke och jag,  innan frukost.







Aldrig ska jag sluta älska dig


Ännu en kväll med tårarna brännande bakom ögonlocken. Älskade du. 

Jag gråter en skvätt för att mitt tålamod tar slut på nolltid. Jag gråter en skvätt för att allt under din uppväxt varit så kaotiskt och jag blir helt förkrossad när jag tänker på att jag inte tog tillvara på allt. Jag gråter en skvätt för du undrar hur gammal jag tror du kommer va när jag dör.

Min själ går sönder när jag tänker på att dagen kommer komma. 

Jag älskar dig Eric. För alltid, alltid, alltid. 

Hjälp med gräsklippningen

Eric är ju, sen ett par år, för stor för att gå med låtsasgräsklipparen när Henke klipper. Men nu tar Emilia hans plats. Eric var med nästan jämt när han var mindre. 

Spontant började Emilia följa med Henke igår så om detta ska bli en vana behöver hon hade både stövlar och hörselkåpor på sig.


Helt fantastisk långledig helg

Min älskade skruttskrutt har doppat sig i Krön idag. 

Vi ska avrunda denna härliga helg med ett glas ros'e på altanen. Maken och jag.


Känslor

Idag har varit en dag då känslorna varit utanpå, som man brukar säga. 

Jag brukar välja att inte grotta ner mig i hur jag känner. Visst tillåter jag mig att känna, men jag brukar inte skriva här. Det blir för tungt då på något vis. 

Idag har vi varit hos pappa och Henke har klippt hans gräs. Vi tog även in hans bil till oss så han ska få hjälp med att tvätta den då björkarna savat ner den.

Efter att vi varit där bröt jag ihop. Fullkomligt. Jag har så ont i min själ mest hela tiden då pappa mår så jäkla dåligt men idag blev det så tydligt. 

Min älskade, starka pappa. 

Jag fattar inte vad fasen som är fel och tiden bara rinner ur händerna. Han blir sämre och sämre men nu drar det ihop sig till röntgenundersökningar och förhoppningsvis svar. 

Pappa och jag har alltid haft ett speciellt band. Jag har varit med honom väldigt mycket genom min uppväxt. När jag var liten var jag tex. med honom i källaren och byggde med träbitar ( Det skojar vi om än idag hur jag byggde trapp ) vi har varit på konserter tillsammans, utflykter, han hade en " källarkiosk " där han " handlade " mitt Lördagsgodis när jag var mindre. Kiosken var en hylla i ett skåp i källaren men det visste ju inte jag då. Han har varit med. Han har stöttat mig i allt. Allt. Han var med på klassresan i sexan, han var klassförälder, han hjälpte mig med tidningsturen när jag körde tidningen i Södra Vi på Lördagsturen så jag skulle få lite ledigt ibland, han övningskörde med mig, han har försvarat, förklarat och så vidare och så vidare.

Vår familj har haft våra.. problem.. kan man säga så? Jag blev skilsmässobarn när jag var nästan 30 år och vår relation kanske ibland har knakat men kärleken mellan mig och pappa har alltid funnits där. Vi har " hittat tillbaka " liksom.

Pappa har alltid varit stark och jag kan säga, till er som inte känner honom, att Gunde Svan kan slänga sig i väggen med sitt " ingenting är omöjligt " Jag tror pappa hade kunnat matcha honom i väldigt mycket. Jag tror Gunde hade fått ta ett steg tillbaka i det långa loppet. 

Jag har nämnt det innan, om köksbänken i köket i mitt föräldrahem. Där jag på kvällen kunde lägga en trasig leksak och sen hitta den lagad på morgonen dagen efter. Där har ni min barndom, pappa fixade. Allt. Jo, men nästan iaf.

Nu är någonting trasigt i pappa och jag känner mig så jävla maktlös. Jag ser hur han mår dåligt, försöker visa att allt är bra. Jag önskar jag hade ärvt pappas förmåga att kunna laga. Kunna ha inställningen att ingenting är omöjligt och bara kunnat.. Jag vet inte.. blåsa på det onda och fått honom att må bra igen.

De somrar vi varit på Öland och åkte över bron har jag skickat honom ett sms. När jag var liten sa jag nämligen att " vi åkte på en stor, stor Ölandsbronen " och just den meningen skriver jag följaktligen alltid till honom. Kanske kan ses som hur konstigt som helst men helt normalt för mig. 

Förra sommaren skrev jag till honom, när vi var i Gränna. Vi skulle åka båtfärjan dagen efter och jag skrev bara kort att jag var lite orolig. Jag gillar inte vatten sådär mycket.  Då fick jag till svar att " jag håller dig i handen " och visst, han var ju inte ens med men.. ja ni fattar.

Jag vet inte vart jag vill komma med detta inlägg. Hur som helst, det är skönt att få gråta ibland. Och det är skönt att få i skrift om hur man känner. Om hur det varit. Och om hur det är.

Livet är en dans med svåra steg, som han säger Lars Winnerbäck. Han har så rätt.





Pappa

Jag är dig evigt tacksam för livet som jag fått  och för att du alltid funnit där i stort såväl som smått.

En förebild du varit sen jag var en liten tjej och mycket här i livet har jag lärt mig utav dig.

All kärlek och din omsorg har stärkt mig i mitt jag så tack för allt du gett mig och ger mig än idag. 


Plockstädat

Nu på förmiddagen har vi plockat och fixat här hemma. Dammat lite också. Jag tycker det är så tråkigt att det blir smutsigt så snabbt. Jag varken hinner hålla undan eller rent. Det är så tråkigt. Och med handen på hjärtat kan jag meddela att det inte var någon trevlig familjestädning tyvärr. Jag var så arg och uppretad. Jag antar att jag blir stressad av situationen och den här orimliga ilskan tar för stor del. 

Positivt i det hela är att hallen, bland annat, nu blivit lite mer i ordning, vinterkläder och så är bortplockat. Skönt.

Jag hinner verkligen inte alls med det jag skulle önska i veckorna och på helgen, och kvällarna i veckorna är det så mycket annat. Men känns det lite bättre. I om att jag måste prioritera min egen vila när Emilia sover kan jag ju inte göra såna saker som hon inte kan va med på då. Visst, hon kan va med på allt men vissa saker gör jag helst utan hennes stjälp.. förlåt hjälp. Och det är en bestämd dam som inte alls " tillåter " sin arma moder att göra precis allt som hon tänkt. Mycket blir halvfärdigt, tyvärr. 

Ordspråket " Happy wife - Happy life " är nog ett av de mest sanna, tror jag. I alla fall i vår familj. Ha ha..

Så är det.

Nu önskar jag oss alla en fin dag.





Lugn start

Jag vaknade redan vid 5:30 men det blir jag inte piggare av att fokusera på. Barnen sover och jag har ätit frukost och tittar på Nyhetsmorgon. 

Nu laddar vi för sista dagen innan lov. 

" Kan du skratta Emilia? "




Ny vecka

En kort vecka dessutom. Bild från igår som var en fantastiskt fin dag. 


RSS 2.0