En dans med svåra steg

Livet kan va så bubblande, underbart och pirrande. Men samtidig så kallt, hårt och svidande. 


Otrivin comp och lite kissprat

Helt seriöst, nu ska ni få höra. 

Vi har ju varit förkylda med otroliga nästäppor. Jag blev ju så glad över att jag nu kunde använda nässpray och med tanke på att jag är en person som gör det mesta ordentligt, ja kansken till och med lite för ordentligt, sprayade jag på. Här skulle jag inte ha problem med nästäppa inte.

Jag sprayade på, helt enkelt.

Efter typ en veckas hårt användande, ja mer än man bör iaf, insåg jag att den här nässprayen är inte den vi haft innan. Den var förfinad med lite andra verkande ämnen och skulle tas tre gånger om dagen med ett mellanrum på sex timmar mellan sprayning. Ok.

Förra veckan märkte jag att jag började kissa mindre. Jag hade väldigt svårt att tömma blåsan.  Komma igång. Kissa alls. Typ. Det skedde sakta först och jag tänkte inte så mycket på det. Förrän i slutet av veckan då jag helt enkelt inte kunde kissa. Jag kunde inte komma igång. Det " rann liksom till " men inget kom ut.  

Till slut, efter mycket om och men, lyckades jag med kraft och våld trycka ut något som skulle va en morgonkiss. 

Alltså paniken som uppstår när man inte kan kissa alltså.  

Jag ringde till gyn och beställde en tid för kontroll av mitt framfall. Jag tänkte om det berodde på det. Med tanke på alla besvär jag faktiskt har av det var det inte en dag för tidigt. Henke har sagt till mig länge men jag har dragit på det. Nu har jag en tid iaf sen får vi se vad som händer. 

Jag fick tips om hur man kan försöka komma igång och kissa, bland annat skulle man sitta åt fel håll på toan. Det funkade något sånär, ibland, men jag fick ta i som vid toabesök för nummer två en seg dag.

När blåsan var ordentligt fylld kunde jag pressa ut tillräckligt för att det skulle va ok iaf. Blir det stopp så får man ju åka akut för att få hjälp. Nu kunde jag ju pressa ut små mängder ett par gånger om dagen tack och lov.  

Jag var så orolig för vad detta berodde på. Framfall? Min ms? Sköterskan jag pratade med trodde det senare och det gjorde mig väldigt nedslagen.

Till slut gick jag in och läste biverkningarna för Otrivim Comp och ser man på, i sällsynta fall eller så, kan man få " svårighet att tömma blåsan "

Jag hade precis tagit en puff då, i Lördags mitt på dagen, men efter det har jag inte använt av den och igår kväll kunde jag kissa när jag ville utan att ta i för kung och fosterland. Inte heller behövde jag sitta länge eller prova olika ställningar. 

Det har varit som signalen helt försvann att det skulle öppna sig för att släppa ut kisset. Helt sanslöst. 

Visst, jag överdoserade lite, men är det inte lite otäckt hur något som ska hjälpa till mot en förkylning stänger av möjligheten att kissa?

Jag är så lättad nu för nu funkar det som det ska. 

Ta vara på det man har

Suddigt men sant.


Vår förmiddag

Idag på förmiddagen var vi och plockade lite påskris och sköt lite luftpistol med morfar. Eric är riktigt duktig och prickar, inte alltid, men ibland. 

Emilia sov i vagnen först men vaknade sen och fick en slurk i pannrummet i Uddemo. 

Var tvungen att ta ett par bilder på morfar och Emilia. Tänk att för en massa ( vi behöver inte gå in på hur många ) år sedan satt jag med honom där nere. Nu är mitt barn med. Så häftigt när man tänker på det.


Emilia sov i vagnen en stund.


En bild på tre mycket betydelsefulla personer. 


Lilla <3


Friskus

Nu är vi relativt friska från feber och förkylning. Henke och jag är ganska täppta fortfarande men det är på väg åt rätt håll. Tröttheten finns kvar och för min del en del ms symtom som kommer som ett brev på posten när jag är och har varit förkyld.

Ikväll har min mamma och pappa varit här. Vi har ätit mat och umgåtts. Jättetrevligt. 

Emilia, Eric och jag badade i badkaret förut och det var jättekul. Nu ser vi på TV en stund och snart ska min älskade make spela TV spel. Som jag önskar jag vore pigg nog på morgonen för att ge honom en sovmorgon. Jag skulle vilja ge honom hela världen,  i och för sig, för det är han värd. Min underbara. 

Allt han får stå ut med för min skull. Eller på grund av mig. Jag är så otroligt tacksam för att han tar min hand och leder mig i de tuffa stunderna. Vad det än gäller. 



Playdate

Ikväll har Emilia haft en liten lekkamrat här. Hon var mest intresserad av att äta upp honom. Men ändå.


Lik mamma

Men söt ändå.

Här här bilder på mig när jag var liten. Min lilla stumpa är ganska lik mig.  




Saknig

Min lilla plutta ligger och sover i vagnen här bredvid mig. Det är ju också en sak sen dess att hon hade så mycket ont i magen. Smidigt att söva henne och kunna förflytta sen utan att behöva lyfta upp och så. Bara rulla runt.

Nu är hon dock på gränsen för lång för den så snart är det dags för henne att börja sova i sin säng.

Det jag skulle komma till är att jag nu är så saknig efter henne att jag snart väcker henne. Det ska jag ju såklart inte göra men jag längtar efter att hon ska vakna och amma. Det är bland de mysigaste stunderna på hela dygnet. Den första amningen tidigt på morgonen. Då är hon fortfarande så trött att hon egentligen äter i sömnen. Hon bryr sig inte om något annat än att mysa och äta.

Det är annat på dagen då allt är så intressant och maten bara är nödvändigt liksom.

Nu vaknar hon <3 

Otroligt irriterande

Få är väl egentligen de nätter då jag faktiskt sover bra. Jag somnar oftast relativt lätt men sen vaknar jag av Emilia efter ett par timmar och sen är det kört. Nätet är välsurfat av mig nattetid.

Jag vet att man inte ska ligga och titta in i en ljus skärm osv osv men vad ska man annars göra för att skingra tankarna när de mal som värst? När de vanliga knepen mot detta inte hjälper.

Jag tycker den här negativa spiralen kan få vända snart. Visst, jag mår bättre och jag känner mig starkare men det är ju långt ifrån bra. Och det är så tråkigt.


Ms bråk

Förmodligen på grund av att jag haft feber och en förkylning nu i några dagar väljer då min ms att svara med att benen inte riktigt är med mig. Så tråkigt.

Jag har det lite tråkigt med benen till och från annars också men ikväll litar jag inte på dom alls. Knappt ens för att gå själv. 

Nu har jag vilat en del ikväll så jag hoppas det ska gå tillbaka så jag inte är på gång in i något skov. Det tror jag inte då jag brukar bli sämre när jag är sjuk.

När det blir såhär blir jag både ledsen och orolig. Man känner verkligen hur maktlös man är gentemot sjukdomen. 

Vi pratade om det förut idag, Henke och jag. Hur lätt det är att förstå min ms när jag linkar fram. Sjukdomen gör sig ju till känna varje dag med stresskänsla, nedstämdhet, trötthet och lätt till ilska. Men då är det svårare att förstå att det beror på sjukdomen. Ser man mig gå släpigt då ser man ju att jag faktiskt är sjuk.



Msmmammammamma pappappapppappa

Emilia har, sen ett tag tillbaka börjat göra såna där ljud där hon upprepar ordet om och om igen. Det låter ju bara så gulligt. 

Hon säger ljud som låter som mamma, pappa och babba. Flera gånger om vartannat.

Min lilla stumpa. 


Mysig kväll

Vi fick fint besök ikväll som piggade upp och gjorde oss på bättre humör. Inte för att vi inte varit glada men man kanske inte skiner som solen själv, hela tiden, när man har feber och är trött.

Nu hoppas vi att vi ska va på bättringsvägen ordentligt. Jag tror att jag är feberfärdig nu. Det är sällan jag får feber, faktiskt, och den här gången är nog egentligen den första gången som jag verkligen tillåtit mig att känna efter hur hängig jag är sen vi fick barn. Innan har jag ju varit ensam hemma med Eric och själv haft allt från förkylning till vattkoppor och avhostade revben men nu, när Henke är hemma och kan hjälpa till, har jag faktiskt tillåtit mig att vila massvis.

Vi har hjälpts åt och faktiskt haft det bra. 

Nu ska vi snart mysa lite innan sovdags och titta på " Nemas problemas " Vi har fått dille på den typen av program. Filip och Fredriks resor och förhållandeprogram, Berg och Meltzer.. Det är kul och lättittat.


Hej hej

Här hemma blir det inte mycket gjort. Både Henke och jag har feber, till och från. Eric är feberfri men väldigt förkyld. Emilia är, än då länge, frisk.


Nässpray

Jag har inte tagit nässpray på bra över ett år då jag inte använde annat än sån där koksaltlösningsspray när jag var gravid och när jag var förkyld när Emilia var mindre tog jag sån även då. Nu blåste jag på med lite Otrivin och jösses vad ont det gjorde.

Nu kan jag andas. Så det är skönt. 

Jag har varit feberfri en stund på dagen men nu tror jag den smyger på igen då lederna värker. Snart dags att ta ett par Alvedon.  



RSS 2.0