Vitsippelandet

Där har vi varit idag. Eller " Pipsvängen " som den också kallas, parken där vitsipporna är i full blom nu och det är lätt att älska livet.


Härlig dag

Tanken var att jag skulle gå upp med barnen idag. Henke skulle få ligga kvar och dra sig. Det blev inte så. Helt seriöst förstår jag inte vad som hänt sen då jag hade feber och var förkyld. Jag är van att va trött, tro mig. MS trötthet har jag haft länge. Men nu är den.. värre än någonsin.  

Det är ju löjligt men jag kan med nöd och näppe pallra mig ur sängen någon gång efter halv tio, tio. Kroppen är då i ett sånt tungt stadie att det tar ett bra tag innan jag kan ta min mobil, lyfta Emilia eller ens gå ifrån sängen. Det är en sån lamslagande ( är det ens ett ord ) känsla och det är så tråkigt.

De senaste veckorna har jag sovit ett tiotal timmar, väldigt uppstyckat med en söt bäbis som drömmer och äter på natten och tar mer och mer plats i sängen, men ni fattar. Vi testar varianter. Tidigt sänggående. Tidigt uppgående. Många timmars sömn, få timmars sömn. Väldigt mycket sömn. Vila på dagen. Ingen vila på dagen. Men oavsett känns det som att jag sovit max två timmar på natten.

Det här vänder väl så småningom. Nu, senaste dagarna, har jag laddat med en eller två dextrosol. Om inte annat är de ju goda.

Idag har vi börjat måla lite på den utemöbel vi köpte för lite sen. Sen har Anna och barnen och Helena med barn varit här och umgåtts ikväll. Så trevligt.


Ett konstverk

Idag var jag lite nere, av olika anledningar. Det är så svårt att förklara hur jag känner men jag upplever mig själv som en sån blek figur i förhållande till vad jag vill vara och vad jag kanske kan vara. Jag är absolut inte jag så som jag egentligen är. Eller som jag var. Eller som jag vill vara. Min sjukdom har fått peta undan så mycket. Jag får omprioritera och anpassa. Allt för att jag ska orka eller klara av.

Samtidigt som jag så väl vet hur jag är idag, så glömmer jag. Jag Vill så mycket. Jag tänker att jag kan så mycket. Och jag vet att jag kan mer än vad jag tror och " jada jada " men ofta så får jag betala för att liksom " utmana" mig själv.

Jag vet, det är otroligt svårt att förstå. Jag kan ju liksom inte förklara ens. 

Kontentan.. jag känner mig som ett skämt. Jag är inte värdig det jag har när jag inte kan ta hand om det. Jag vill va någon Henke kan titta på med stolthet. Det händer bara inte, anser jag. Oftast slutar saker i att jag antingen bryter ihop och gråter eller vrålar ut i ilska. Och Henke får hjälpa mig.

Nu är jag ju stark ibland. Jag klarar saker och jag kämpar på. Jag har gått igenom väldigt mycket både psykiskt och fysiskt sen jag var gravid med Eric. När det krävs klarar jag av det. I de tuffa prövningarna. Så då måste jag väl få bryta ihop av vardagsbestyren kanske. 

Henke sa, iaf, till mig idag att " du är som ett konstverk Becca, det finns alltid lite att jobba med " och det i sig kan ju tolkas som ett hån men Med det menade han att det är lite av en utmaning att va med mig. Jag ler inte snällt och bara klampar på som en trogen häst. Jag bryter ihop och gråter som ett barn och behöver tröstas, jag älskar med hela mitt hjärta så de slår volter och blixtar, jag kan va arg så tapeten lossnar i sin fog. Jag är en färgstark maka på ett bra sätt. 

Kanske inte var så lätt att förklara meningen med det och det spelar ju ingen roll heller. Henke älskar mig. Jag älskar honom. Det är det viktigaste. 



Adrian 2 år

Många grattiskramar till världens sötaste Adrian som fyller 2 år idag.


På bilden är han mitt i " tutt ut " lek med Emilia <3

8 månader


Kärlek




Tröttis

Här kommer några rader från en trött tjej
jag önskar någon kunde ge lite energi till mig

Det är så trist att inte orka som man vill
att behöva säga nej och ligga som en död sill

Så illa är det väl inte förvisso men ändå
jag önskar ju jag pigg kunde få va så

Orka umgås och va mitt vanliga jag
sån som jag var innan ms slog sig i lag

Det här rimmet blev ju bara för trist
jag ska sluta nu men till sist

Vill jag passa på att önska er en fin helg! 



Tiden

Det känns som att jag inte har tid för något.. Det där vardagliga plockande, tvättande och städandet tar det mesta av tiden. Och mina barn . Men där är det mer att ge tid, såklart. 

Jag sätter mig ibland och vill så mycket. Jag vill blogga, maila läsa andras bloggar. Men jag kommer inte så långt. 

Drömmen vore ju att lägga upp benen högt, ha en kopp kaffe bredvid och bara koppla av. Någon gång kanske..



Den här lilla snuttan



Sitter själv

Numer sitter Emilia väldigt stadigt och bra själv. Vågar inte lämna henne sittande själv men hon sitter väldigt bra. 

Åh, tiden går så fort.


För tre år sen

Var vi i Kolmården. Det var en trevlig dag men väldigt jobbig, iallafall om man frågar maken som fick dra mig i rullstol. Ni som varit i Kolmården vet att det är väldigt backigt. Tur han är stark, min man. 


Vårbilder

Häromdagen tog jag och vår granne med oss våra barn ner till ett ställe där vitsipporna står i full blom. 

Det är inte lätt att få till perfekta bilder med så mycket viljor och föremål men jag tycker vi lyckades ganska bra.





.

Den här dagen blev inte alls som det var tänkt. Har jobbat lite i trädgården, sittandes, då benen inte alls vill samarbeta idag. Så tråkigt.

Jag resonerar som så att jag vill försöka så mycket jag kan för jag vet ju inte ens om mina ben bär mig resten av mitt liv från och med nu. Svårt att förklara men med MS i kroppen är varje dag med gångens förmåga en gåva. 

Vi är så vana vid att det är på andra områden som det bråkar nu för tiden ( med min sjukdom ) så när det verkligen syns hur jobbigt det är..  ja då är det inte så kul för maken som blir ledsen och arg på situationen. Han blir ju superorolig för framtiden, såklart. Vimsighet, glömska, stress känslighet  och nedstämdhet är stora symtom men ändå mer " vardagliga grejer " som många känner mer eller mindre och liksom kan förträngas av ens livskamrat då det inte syns.

Det här är så svårt att förstå, misstänker jag. Men det är otroligt påfrestande då jag känner skam över att min sjukdom gör en djupdykning på obestämd tid då det får Henke att må så dåligt. 

En sak som nästan är minst lika irriterande som att knappt kunna gå är att efter en stunds vila så kan det här vara spårlöst försvunnet och allt är som vanligt. 

Nu blev jag beordrad vila så jag ska försöka somna till en stund nu och hoppas det här vänder. Tyvärr har jag känt av det här i benen ett par dagar och det har, sakta men säkert, blivit värre. 




Tandläkarbesök

Idag har jag varit hos tandläkaren. Jag var så nervös innan, helt otroligt nervös, så när jag låg i stolen låg jag helt tyst och lugn. Ni som varit med mig, det är ändå några genom åren, vet att tyst och lugn är inte direkt vad jag är när jag är hos tandläkaren.

Jag var nog så nervös innan så jag inte orkade, helt enkelt. 

Nu ska jag vila lite när bedövning släpper. Sen ska vi äta middag. Ikväll ska vi nog va ute lite grann. Vädret är så härligt.



Annandag Påsk









Morfar berättar om tall och grankottar och om hur de olika fröar sig.





På sista bilden visar han att fåglarna äter. 

Efter en förmiddag ute fikade vi hos farmor och där pusslade de.


RSS 2.0