Mobilvärlden

Hela mobilvärlden verkar ha tagit stora kliv bakåt. Inget funkar som det ska. Ok, det var en överdrift, men en hel del är tokigt.

Annars är väl läget ok. Läser en bok. En mycket, mycket intressant bok. 

" How to cure your emetophobia and thrive " ( emetophobia - emetofobi - rädsla för att kräkas. )

Den är på engelska men jag kämpar på. Det känns som det är någon mening med att jag alltid varit bra på just engelska. Den är upplagd som en slags kurs. Man får svara på frågor och så vidare. Jag bara ska inte försöka lära mig leva med min fobi där den inte får så stor plats, jag ska lyckas. Kanske inte idag eller i morgon. Men inom en framtid som inte är för långt borta.

Den har mycket intressanta frågeställningar och efter att ha läst den har man förmodligen en annan syn på sig själv, sitt liv och sin tillvaro. 



Kräkfobi

I morgon är det åter dags för mig att gå till min KBT terapi. Vi pratar ju mestadels om kräks, eller rättare sagt hur jag ska kunna lära mig att leva med risken för att kräks ska bli en del av våra liv. 

Nu har jag ju lyckats leva i 36 år med det faktumet men ändå känns det helt omöjligt. Konstigt det där. 

Jag läste ju en bok för lite sen " under hypnos " En tjej med precis samma fobi som jag har har skrivit den. Hon har lite annat bagage än mig men oavsett så mynnar det ut i rädslan för att kräkas,  ångesten över att familjen ska få sjukdomar relaterade till kräks. 

När jag läste boken grät jag på vissa ställen. Jag kände igen mig själv alltför väl. Det är så hemskt att behöva leva med ett dagligt stresspåslag över en så banal, egentligen, sak som just kräks.

Men känslan av.. att jag inte är ensam. Att någon annan genomlider samma hemska ångest inför det, som jag, kändes så befriande. När folk, i fortsättningen, himlar med ögonen över min fobi kommer jag hänvisa dom att läsa den här boken. Eller googla tjejen som skrivit den. För då kanske folk kan få förståelse för fobin i sig. 

En människa som är livrädd för spindlar får sympati men någon som hellre, nästan, dör än att kräkas.. inte lika mycket. Jag menar, ingen gillar det ju. De flesta går omvägar där sjukdomarna cirkulerar. Tyvärr är allt för många som sen haft det lite för generösa så det cirkulerar och cirkulerar. 

Man vill bara skrika - håll er hemma.

 72 timmar smittar det efteråt. Minst. Det är ju så uppenbart med tanke på att folk blir sjuka så långt efter ett sjukdomsutbrott. 

Kräks och diarré är inte de enda symtomen. Feber är symtom och allmäntillståndet ska va som det är i friskt tillstånd. 

När barn kräks en gång kan man ju räkna ut, ganska enkelt, att det rör sig om sjukdom när man hör hur det cirkulerar och sprider sig. Vissa virus är så nyckfulla och behöver inte betyda dygn av sjukdom. Men bara för att någon får det lindrigt kan det slå hårdare på någon annan.

Jag kan själv tycka att jag är lite av en sämre människa bara för att jag har den här fobin. Jag jobbar stenhårt med det. Faktiskt. 

Det här, mina vänner är stora framsteg för mig. Att överhuvudtaget erkänna detta.. Sen tror jag nog knappt inte att det där ordet använts någonsin i min blogg innan. 

Framsteg. 





Så skönt

Idag har jag fått en hel del gjort och det gör mig glad. Eller lättad, kanske. 

Såna där saker som man ska eller måste göra som skjuts upp, läggs på hög och det bara blir kaos. Mer än det annars är liksom. 

Räkningarna är betalda, doptackkort beställt, förstoringar beställda  ( blev fel till julklapparna ) annonsen till tidningen från dopet är inskickad. 

Nu blir det Oscarsgalan igen. 

Tiden

Dagarna går så fort och jag tycker mest jag sitter på kvällen och undrar vad jag gjort av dagen. 

Jag tänker att jag ska försöka hitta lite tid för att blogga. Kanske i morgon. 

Nu ska vi se klart Oscarsgalan, jag och min man. 



Lilla snörpan

 

Grattis

Världens bästa Nellie på födelsedagen <3

Ta vara på varje liten stund

I vardagen är det så lätt att bli irriterad och sur över så små saker. Obetydliga saker. Onödiga saker.

Ikväll hittade jag något på Instagram som fick mitt hjärta att gå sönder. Fullkomligt. 

En liten flicka, tre veckor äldre än Emilia, som har cancer. Bara det är så hemskt. Ännu hemskare är att all den kraftiga behandling som satts in, inte hjälper. Familjen är hemma nu och bara försöker få en så lugn och fin sista tid som är möjligt.

Hur i helvete överlever man att ens barn inte kommer överleva en sjukdom? Hur i helvete är det möjligt att en så fasansfull sjukdom kan få ta över ett barn som inte har en chans? Varför får människor testa på föräldraskapet för att sen få se sitt barn ryckas bort ifrån dom. 

Jag gråter och lider med människor ofta. Man hör om hur sjukdomar och livsöden förgör och förstör. Men det här.. vetskapen om en mamma och en pappa till ett barn i stort sett lika stor som min egen dotter.. att det barnet är så sjukt att det förmodligen inte kommer uppleva sin ettårsdag. 

Fy.. 

Man kan köpa ett armband och i samband med köpet även skänka pengar till barncancerfond och en liten del till familjen. " Junisbandet " heter det. 

Älskar min familj <3 

Trött

Så tråkig rubrik men inlägget blir nog inte heller roligare än så. 

Vi har haft en bra dag och kväll. Jag har haft det lite kämpigt till och från men nu känns det ganska ok. 

Har börjat få så ont i min övre del av ryggen. Tror det är all amning. Lilla stumpan är ju inte fjäderlätt direkt. 

Idag har hon gjort minisovrekord så vi får väl se hur natten blir. Den kanske bjuder på orolig sömn då hon bör va väldigt trött. Bajsat har hon inte heller gjort och det har aldrig hänt. Hon kan ha bajsat en gång men ju mer vi tänkt på det så tror vi att hon inte bajsat. 

Käre tider vilket tråkigt inlägg. Men så är det ibland. Nu ska jag alldeles snart krypa till sängs och sova. 



Skridskor

Idag har vi varit och åkt skridskor utomhus på spolad is i Södra Vi. Det var riktigt kul och med dubbar under sulorna behövde jag inte försöka hålla balansen för att hinna med Eric.
 
 
 
 

Emilia 6 månader

Idag är det alltså 6 månader sen får lilla tösabit såg dagens ljus. Tiden har gått otroligt fort och man kan nästan ana nya utvecklingssaker hos henne från en dag till en annan.
 
Redan från första början ställde jag mig in mentalt på att amningen skulle bli jobbig. Så att jag inte skulle ge upp direkt. Vi köpte kräm för såriga bröstvårtor, och jag fixade till min / vår lilla amningshörna där vi skulle sitta. Jag förberedde mycket innan och när vi kommit hem just för att allt skulle gå smidigt och kännas bra. Den första tiden blev ju dock väldigt grusad av att jag sprack sönder så mycket men jag njöt av stunderna ändå. Trots den fruktansvärda smärtan. Amningen flöt på helt fantastiskt när den väl kom igång och jag har inte tyckt den varit jobbig. Mer än just det där att man kan bli stressad av att va tillgänglig så ofta ,tiden mellan amningarna går fort och att jag inte kunde äta vad som helst när hon hade så ont.
 
Emilia var väldigt seg med att komma igång att äta. Hon var trött och hade fått liiite gulsot och det värdet skulle bara öka om hon inte bajsade ut allt beck i tarmen. Beck är ju det fösta bajset som ligger i tarmarna. Och med tanke på att hon knappt åt bajsade hon ju inte heller.  
 
Redan på BB kämpade jag med hud mot hud, erbjöd bröstet hela tiden så fort hon var vaken. Hon åt, till slut, lite grann om jag hade amnings napp men det var inga mängder. Mjölken rann heller inte till. 
 
Första natten hemma, vid 23 snåret blev ja helt överlycklig när jag kom in i sovrummet och kände en helt vansinnig bajslukt. Äntligen hade Becket kommit ut. Hon började äta mer ordentligt och på tredje, kanske fjärde dagen rann mjölken till ordentligt och vi började vårt samarbete som fortsatt till nu.
 
Jag bestämde mig direkt för att amma på hennes signaler och låta henne ställa in sin dygnsrytm. Första månaden väckte jag henne om hon sov mer än fyra timmar men när jag märkte på vägträffarna på BVC att hon gick upp så bra i vikt lät jag henne sova och säga till.
 
Första tiden åt hon sista målet vid 23 tiden och sov sen till allt mellan 3-4. Successivt sov hon över nattmålet och vaknade för mat vid 7 tiden. 
 
Nu äter hon sista målet vid 22 tiden och vaknar för påfyllning allt mellan 4 och 8. Swn sover hon i regel 4vå timmar till.På dagarna äter hon sedan start, ungefär, varannan timma.
 
Första tiden var hon tokig i att bajsa och kissa på skötbordet. Första två månaderna innebar alltid, ja nästan,  ett blöjbyte även byte på skötbädden, tvättning och torkning av både det ena och det andra. Många bad och många maskiner tvätt.
 
I början bajsade hon väldigt mycket och väldigt ofta. Detta har lugnat sig nu sen runt jul då hennes magonda lagt sig. 
 
Om det nu var någon form av Kollik hon hade.. som hon skrek och så ont hon hade. Stackars, stackars liten. 
 
Hon var tidigt social och började " prata " och svars le. Brorsan är och förblir favoriten. Hon är kittlig och skrattar högt av att bli pussad på halsen. Tittut och att se sig själv i spegeln är numer kort som går hem.
 
Hon har testat på lite smakportioner men det är inte något som verkar va jätteintressant. Det är heller inget vi har någon bråska med. När hon vill kommer det funka. 
 
Hon har gillat att bada i sin balja hela tiden och nu när hon är lite äldre plaskar hon med fötterna och skrattar. 
 
Hon är en väldigt anpassningsbar liten fröken som nöjer sig väldigt lätt med både det ena och det andra. Hon är lik mamma och blir kinkig när hon är hungrig eller trött men annars är hon en väldigt glad bäbis.
 
Hon har inte gillat att ligga på mage för att träna innan. Vet inte om det beror på att hon spenderade varenda kväll och natt i ett par tre månaders tid på mage. Nu är det dock kul. En kort stund.
 
Hon gillar att höra sin egen röst och gör många olika ljud. Hon smakar på alla saker som kommer i hennes väg, precis som dom ska. 
 
Hon använder efter mycket om och men napp. Jag trodde hela tiden att vi behövde fixa latexnapp. Eric tog ingen annan sort och nu i dagens läge är det tydligen inte så vanligt. När vi beställt hem såna från nätet tuttar hon. Jag var orolig att hon skulle börja suga på tummen. Snuttefilt har hon också, gärna helt över ansiktet.
 
Hon har vänt från mage till rygg och från rygg till mage men hon har mer intresse av att leka med sina grejer i gymmet än att kultra omkring så hon gör det inte så ofta. Det är jag, nästan, bara glad över då det bara gör att blöjbyten och annat tar ännu längre tid. Nu räcker det med att hon sprattlar med armar och ben. 
 
Nästan direkt anade vi att hon faktiskt hade en dygnsrytm som hon följde. Kanske inte precis första tiden för då sov hon bokstavligt talat precis hela tiden men när hon började ha mer vakentid efter någon månad så har den varit ungefär densamma och sedan ökats på allteftersom. Det är tydligen ovanligt men vissa barn är så. 
 
Nu är vi uppe i mellan två till tre timmars vakentid och sen sovstund. På förmiddagen  sover hon en timma och är sen vaken två till tre timmar och sen sover hon två till tre timmar igen. Om hon inte blir störd av att vi ska iväg eller så.  Sista luren tar hon vid 18 - 19 hugget och sen sover hon för natten vid 22. Ungefär. 
 
 
Jag har säkerligen glömt mycket av det som hänt och hur det ser ut nu och så. Viktigast av allt är dock att hon är högt älskad, vår lilla trollunge.
 
 
 
 
 

<3

 
 
 

Tufft

Idag på eftermiddagen och kvällen har jag haft det tufft. Riktigt kämpigt. Antagligen är det så enkelt att jag är på väg ifrån det här jobbiga måendet och att det därför svänger och kränger värre än värst. Och när man till och från mår, som jag nu, ganska bra i perioder så är det ju ännu jobbigare när man känner sig extra nedstämd. När man kommit ur mellanmjölkmåendet och faktiskt börjar känna lite glädje så tar det ju desto hårdare när dimman drar in igen.

Det är mycket att brottas med här. Dels har jag ju min MS i grunden. Jag är otroligt lättstressad. Tröttheten är enorm och förlamande. Jag har problem efter förlossningen som gör att jag kanske inte alltid ser så jätteljust på mina dagar. Jag är nedstämd och kämpar varje dag med att hitta tvåbarnsmamman i mitt kaoshuvud. 

Minns ni huset dit någon flyttat dina grejer och du inte vet vart saker är och du kanske är för trött för att leta..

Jag kämpar varje dag. Tycker faktiskt synd om mig själv alltibland då tröttheten och min sjukdom alldeles för ofta sätter stopp. Eller, jag får sätta stopp för jag inte orkar. Men det är något jag lärt mig den senaste tiden och det är att säga ifrån och faktiskt prioritera mig och vad jag orkar. Det är alldeles för ofta på bekostnad av min älskade son men jag tänker att det blir folk av barn till ms sjuka mammor också.

Jag har enorma krav på mig själv, jag har ett ofantligt kotrollbehov och jag ber inte om hjälp i första taget. Men jag har börjat släppa på det också för det funkar inte.

Jag begär inte att någon som inte är i sitsen ska förstå för det går inte. Men jag vet ju att det inte finns någon enkel lösning på problemet. Det finns inget botemedel mot ms. Jag gör precis så som de läkare jag träffat ansett att jag ska. Amma och behålla hormonerna i kroppen så länge som möjligt. Och sen bara rida ut stormen. 

Det är jobbigt att må dåligt psykiskt och fysiskt. Här är det ju lite av varje, kan man säga. Det är jobbigt nu, det kommer förmodligen att va jobbigt sen. Jag är dock på god väg till att må bättre och det är så skönt.






Mer bilder

 
 
 
 
 

Mormor och morfar

 
 
 

Smakportioner

Emilia har ju fått testa lite smakportioner. Det är inte lätt att äta, men hon kämpar på. Palsternacka och morot var första provsmakningen och Henke fick ge.
 
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0