Tungt

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv

Det kan va så förfärligt, det kan va så bra.

Lars Winnerbäck har ord och ton när jag sätter tonarten som allt oftare är moll.



Bästa storebror


Promenad

Jag, Eric och Emilia tog en liten promenad förut. Jag ville se hur mycket Eric orkade med sin astma men även ha lite ombyte av miljö och frisk luft passerande i lungorna.

Eric är inte alls så pigg jag skulle önska av medicinen. Klart bättre men inte så bra som han kan va. Sen får han så mycket biverkningar av medicinerna. Stackarn.

Nu målar han och Emilia sover.






God morgon Sverige plingelingeling

Eric och jag är vakna sen en bra stund. Jag vaknade först vid 6 för lite tuttpump. Jag hann väl inte somna om förrän Skrutt vaknade kvart i sju kanske. 

Han spelade faktiskt på min telefon en stund innan vi gick upp. Nu har vi ätit frukost och tittar lite på TV. 

Emilia sover efter en tuff kväll. Jag har testat lite bearnesås ett par dagar nu. Vi resonerade som så att ont får hon ju ändå så då kan jag ju lika gärna äta något " extravagant " ( ha ha ) ibland. Men det verkar som att hon kan få mycket ondare än det hon har då. Och att någon gång går skapligt men inte fler dagar i rad. Nu är det ju inte mycket sås vi pratat om. Men det var syndigt gott.




Sjukhuset

Igår var Henke och Eric på sjukhuset i Västervik.  Eric blev förkyld med feber häromdagen. Natten till igår skulle vi, med facit i hand, åkt till akuten. Men vi försökte klara det här hemma. 

Erics fick jätteproblem med sin astma och andades häftigt och ansträngt. Som om han sprungit ett varv runt huset. Det pep och väste i hans bröst och han kände skälv hur tungt andningen gick. 

Den enda astmamedicin vi hade hemma, och tur ändå att det var den, var Airomir. Det är den vidgande av de tre astmamediciner han hade tidigare.

Han fick det men det höll sig bara en och en halv timma och man kan ju inte ta hur mycket som helst. Enligt Fass kan man ta 6 gånger på en dag. Jag pratade med 1177 som sa att  i kunde ta upp till 8 gånger. Hjälpte det inte skulle vi åka in.

Vi vädrade ur sovrummet, gav febernedsättande men andningen var inget bra ändå. 

På morgonen igår pratade jag med 1177, vimmerby vårdcentral och 1177 igen. Vimmerby tyckte vi skulle åka till barn direkt.  Den lpsamma personen på 1177 fixade en akut tid och Henke och Eric åkte. 

Syresättningen var inte tillräckligt bra men efter att han fått inhalera medicin två gånger och dricka cortison fick de åka hem. 

Nu medicinerar vi här hemma, igen, och hoppas han fortsätter bli bättre med sin andning. 

Min lilla älskling. Detta var första gången det var jobbigt att ha två barn. Jag kunde ju inte va med Eric iom att jag ammar Emilia. Det kändes så onödigt att vi skulle åka alla fyra. Men han var så duktig, min lilla älskling, och Henke också <3



Jag och Lillbruttan


Hela familjen

När jag var på återbesöket i Västervik var hela familjen med. Jag kan inte åka utan Emilia iom att jag ammar, jag vill ha Henke med iom att jag blir så stressad, Eric var hemma från skolan för han blivit förkyld.

Så vi passade på att ta ett kort på hela familjen.



2 månader


Ok stämpel

Idag var vi på återbesök. Det kändes så bra att få träffa doktorn som sydde mig igen. Jag tackade henne för att hon satt och sydde mig inne i förlossningssalen med Emilia som skrek som en tok. Det var helt ok för henne och hon sa även att hon tyckte jag var helt fantastisk som bara låg där och lät henne göra det hon behövde. 

Vi pratade och sen var det dags för undersökning. Jag sa till henne att jag var jätterolig för undersökningen. Obehaget att någon skulle pilla där, så att säga. Ha ha..

Allt såg väldigt bra ut. Jag har inte läkt helt i mellangården där det är rodnat och lite irriterat.  Annars var det fint. Jag var finare än vad många är som fött barn så nyligen. 

Sfinkterrupturen var också fint läkt och jag kunde faktiskt knipa, men inte så mycket så det blir hårdträning nu. 

Vad gäller framfallet är det i framdelen men det ska jag nog kunna träna tillbaka. Det är därför jag, ibland, läcker urin. 

Jag ska träna nu i tre månader och är jag inte nöjd med hur det känns då får jag göra en ny undersökning och eventuellt plastikkirurgi.

Innan vi skildes åt frågade jag ifall jag fick fråga hur det sprack egentligen. Självklart fick jag det och hon målade upp det och förklarade. Jag kan försöka återberätta det med en egen liten bild vid tillfälle. 

Så det känns bra. Allt var helt ok, ändå, och det gör mig lättad. Jag kan va som vanligt men jag ska inte lyfta tungt förrän jag känner att jag tränat upp bäckenbottenmusklerna.



Återbesök

Idag ska jag på återbesök för att besikta mitt mellanparti, så att säga.

Känner mig orolig. Inte för någon särskild anledning. Det som oroar mig mest är att göra undersökningen. Bara tanken på att någon ska känna och greja där. Det känns så obehagligt så jag nästan skulle vilja be om att få provligga stolen först och hon bara tittar idag så kan hon få undersöka vid ett annat tillfälle. Ha ha.. 

Antar att det är vanligt förekommande. Den känslan, menar jag. 

Hon kommer ju va försiktig, för som Henke sa vill hon ju inte ha sönder något och få göra om det.

Det blir nog bra. Någon spiral känner jag nog inte att jag kommer sätta dit idag. Det blir nog lite väl. Min barnmorska på mvc tyckte ju att jag skulle passa på dock så jag slapp både momentet med undersökningsdelen igen och då har jag det ju gjort. Vi får se vad hon säger idag.

Tanken på det man har preventivmedel för känns ytterst långt, långt, långt, långt, långt, långt, långt borta så det känns onödigt.

Men vi får se, som sagt. 

Jag hoppas allt ser bra ut. Så bra som det kan se ut. Att allt har läkt som det ska, på ett ungefär. Att det håller ihop liksom. Och att det främre partiet inte är så skadat som jag är orolig för.

Tänk vad ni är med mig i mycket. Tänk allt som hänt genom åren. Missfall, utomkvedshavandeskap och operationen där, min MS diagnos och hela den biten, IVF, knölen i bröstet och alla turer kring den, graviditeten med Emilia och nu min förlossningsskada.

Nu håller vi tummen, hör ni. 




Suck

Samtidigt som jag vill stanna tiden och bara njuta av vår lilla tösabit  vill jag bara att tiden ska gå på så hon ska växa ur allt det här magonda. 

Helt seriöst vet jag inte om jag orkar. Det känns verkligen tröstlöst. Det är ju klart man orkar så men det är väldigt kämpigt att avstå så mycket som jag vill ( tröst ) äta, va så låst med mitt lilla amningsplåster och va så outbytbar. 

Jag vill verkligen inte sluta amma. Jag vill inte det men som det känns nu skulle jag vilja ge henne till någon, ha med en flaska och sen bara lägga mig vid 21 och inte gå upp i ren princip förrän morgonen där på. 

Jag skulle inte kunna göra det, hur eller hur, men tanken på det kommer över en när klockan blir efter midnatt och prinsessan har haft det kämpigt. 

Sömnen är väl aldrig ett så vilt debatterat ämne som när man lever med småbarn. Drömmen om en hel natts sömn känns som en miljon om inte mer. 

Tanken på flaskmatning kommer över mig i korta perioder men frågan är hur hennes lilla mage skulle reagera. Ingenting talar för att det skulle bli bättre. Det enda som skulle va en fördel, om man nu kan se det så, är att jag skulle kunna få lite frihet. Men det vill jag ju heller inte ha. Egentligen. 

Det jag vill och behöver är att sova. Och det ska jag passa på att göra nu för nu har snörpan somnat. 



Mvc

Idag ringde Henke, ja faktiskt, återbud åt mig till KBT terapin. Jag kände igår att jag började få ont i halsen och på förmiddagen idag var jag riktigt hängig. Henke var snäll och ringde återbud åt mig då jag tyckte det var så pinsamt att ringa precis när jag skulle där nästan. Han är snäll han.

Mvc gick väldigt bra. Vi pratade om förlossningen och jag fick peka på en skala över hur jag upplevde den och resultatet var det samma jag angav på BB. Full pott. Min barnmorska himlade med ögonen även här då det kanske inte är så vanligt att man ser positivt på det när man spruckit från A till Ö. Typ. 

Hela grejen är ju ändå helt fantastisk och att få upp en kletig varm bäbis på bröstet som man kämpat för i flera år och dessutom fått krystat fram.. det finns inget som slår det. Skadan jag fick läker ju, mer eller mindre och är i det stora hela ett ganska litet bekymmer. Emilias entré till denna värld var värt varenda jobbig stund. För jobbigt har det ju varit efteråt. Och är fortfarande.

Hon läste genom mina papper och sa att jag hade den allvarligaste graden av sfinkterruptur. Hon beskrev det också mycket bildligt och då mår jag faktiskt väldigt dåligt. Som jag förstod det så har jag även en ganska omfattande vaginala problematik också men i morgon ska vi ju träffa hon som har lappat ihop mig så jag ska fråga lite, om jag kan höra, om gurka det egentligen var. Om hon har tid att svara. 

Framfall är heller inget ovanligt att ha efter en förlossning och det trodde hon nog jag skulle kunna träna bort. Det är väldigt ovanligt att de behöver operera framfall på yngre. Så när jag får klartecken så ska jag träna hårt. 

Hon gjorde ingen undersökning idag iom att jag ska till Västervik i morgon och då kan ju doktorn där kolla läget.

Hon tyckte även att jag skulle be om en hormonspiral i morgon när jag ändå är där. Bara tanken på att göra en undersökning tycker jag är jobbig så vi får se hur det blir med det.

Sen är det mitt blodtryck. Det är för högt och iom att jag, som hon sa, " har två guldklimpar så vill jag ju leva så länge jag kan " så ska jag se till att få en tid för utredning av det och förmodligen börja med medicin. 

Det var det.

KBT och Mvc

I morgon har jag två inbokade besök. Det var egentligen tre men de ringde återbud från tandläkaren. Hade faktiskt själv tänkt att ändra den tiden men det ordnade sig ju ändå.

KBT först och nu har jag ju fått en ny person där. Jag har ju oftast tur, eller har det med hur man själv är??, att träffa förstående människor inom vården. Där jag inte behöver förklara så mycket och så. Inom KBT känns det väldigt viktigt att kemin liksom stämmer.  Att man inte känner att man behöver skämmas eller så.

Vårt första möte blev sådär. Jag hoppas det ska bli bättre i morgon annars ska jag be honom skicka en remiss till en person som faktiskt är en av de bättre i Sverige inom just denna typ av problematik som jag lider av. Hon finns här i Vimmerby och jag var på god väg att ta mig dit men i och med att man måste ha en remiss innebär det att man måste berätta om det och det är så svårt. 

Hoppas på ett bra möte i morgon, hur som helst.

Mvc ska också bli skönt att få avklarat. Mest nervös är jag ju för Torsdagens möte. I morgon tror jag inte det blir någon undersökning. Det är väl mest prat om förlossningen och så på efterkontrollen?  

De kommer väl åt journaler och så så jag ska fråga om jag kan få det utskrivet. Om det är något skrivet. Och sen om och hur jag går tillväga för att få papper om Erics förlossning. Jag fick ju aldrig tillbaka min mapp från förlossningen när han föddes.

Mycket på gång men det ska bli skönt att få detta ur världen. 

Mys


Jobbigt

Jag försöker in i det absolut längsta att inte säga att det är jobbigt med en liten skrikande bäbis. Dels för att vi både kämpat som djur för att nå hit, betalat en hel del pengar för IVF och inte minst för alla som kämpar utan resultat eller annat.

Men nu kan jag inte annat än att säga det, eller skriva det iallafall en gång.

Det känns så tröstlöst jobbigt att Emilia får så jävla ont i sin mage trots att jag låter bli att äta och dricka typ allt jag tycker om. Jag är så sugen på broccoli, bearnesås,  stekt lök, rå lök,  grekisk sallad med massa vitlöksklyftor, kolsyrad dricka ( jag ÄLSKAR kolsyra ) choklad, tacos, blomkål, morotsstuvning, potatismos, chokladglass, ost som pålägg, ett glas mjölk, apelsinjuice, Varm korv,  varma mackor med ost,  kyckling med goda kryddor på, kött kryddat så det faktiskt smakar något annat än bara typ gris..

Nu är jag riktigt jävla barnsligt gnällig, känner jag, men klockan är 1:40 på natten och Emilia har, förhoppningsvis, somnat precis. 

Jag är så trött så trött och i stället för att skriva och gnälla här borde jag ju passa på att sova nu. 

Så.  



RSS 2.0