Lucka 17

" Ditt bästa julminne "

Det är så svårt att välja just en sak som är det allra bästa julminnet. Det finns så många fina från när min mormor och morfar levde. Som jag saknar dom. Jag önskar så att de fått träffa Henke. 

Minnen från när jag var barn, juldagen 1996 när jag träffade Henke, Erics första jul, förra julen när jag var gravid igen.. 

Det som jag kommer välja som det allra bästa är en komisk sak. Jag minns inte året exakt, kanske 1991 eller 1992. Jag hade fått upp ögonen på min absoluta favoritgrupp R.E.M. och önskat mig en LP skiva med dom. En LP skiva. När paketutdelningen var över insåg jag att jag fått den skivan men på CD. Vi hade inte ens en CD spelar men i all hast frågade jag min morbror, som jag visste hade en CD spelare, om jag fick spela av min skiva till ett kassettband. Det fick jag, såklart, och då var jag nöjd.

Sista paketen jag öppnade var en stor tung sak. Det var en CD spelare till hela familjen. 

Det där är så typiskt hur det kunde va hemma vid jul. Det där roliga hemlighetsfulla. Pappa älskade att spela på min nyfikenhet som väl egentligen inte var så extrem men blev det iaf.

En annan sak, minns inte när det var men jag var kanske runt 10 år, var när jag öppnade ett paket som endast innehöll ett stort batteri. 

När jag bodde hemma fick jag alltid välja ett paket att öppna på morgonen. Vilket jag ville fick jag ta fram under granen och öppna. Den här julen var just ett litet, litet paket det allra mest intressanta och ni kan ju förstå besvikelsen när det bara var ett batteri. 

Resten av paketen öppnade vi runt kanske 18 tiden då och jag fick vänta hela dagen innan jag fick veta vad det där batteriet skulle va till. 

Pappa hade gjort en fin klocka till mig. Det var ett kort på mig som liten och ett spegelglas bredvid med urtavlan på och så stod mina födelsedata där. 

Det var också minnesvärt. 

Saknar jularna från förr, faktiskt. Då var vi många hemma. Det var liv och rörelse. Mormor och morfar. Moster och morbror med respektive. Mina kusiner på den sidan. 

Jag älskar jularna nu också, såklart, när man har egen familj och så. Men just vid jul är saknaden efter min mormor  och morfar extra stor.

Nu går jularna åt att skapa fina minnen till ens egna barn. Minnesvärda händelser och mysiga stunder. 

" Men varför är Henke hemma? "

" Hon verkar ju må bra "

Kanske är det så många tänker. Och tycker. Förmodligen är det nog många som har åsikter och tankar.

Ni som hängt med ett tag vet att jag brukar va väldigt ärlig. Och öppen. 

Sällan sluter jag mig, som nu. Jag hade börjat att skriva. Ett långt inlägg. Ett förklarande inlägg men sen kände jag, faan heller. Jag ska inte behöva förklara mig. Jag ska inte behöva känna mig varken dum eller mer värdelös än jag redan gör.

Dom som vill döma mig och ha åsikter, varsågoda. Jag bryr mig men jag orkar inte ens försöka förklara. Jag får inte själv riktigt grepp på mitt mående och då är det inte lätt.

Jag har fått ett nytt läkarintyg, det är beviljat från Försäkringskassan och det händer ju inte om det inte är befogat? Min läkarkontakt menade på att detta kunde ta mycket längre än såhär och då sa jag inte ens många ord när vi sågs.

Jag har MS, i grunden är det nog den rackarn som ställer till det. Jag vill helst av allt va en stark mamma med ett aktivt socialt liv men det kommer jag, förmodligen, aldrig bli. Jag orkar inte. Hjärnan lägger av, tröttad av det dagliga livet, sen kommer tröttheten i kroppen som ett brev på posten med svaghet och domningar. Jag gör precis så gott jag kan, vissa dagar mer vissa mindre. Mer kan jag inte göra. 

Henke har det inte lätt då han egentligen inte alls ens kan va hemma för att jag inte mår bra. Han slits mellan mig och annat och gör så gott han kan på alla plan.

Det kanske inte märks på oss hur läget är men frågan är, skulle det va så kul att umgås med någon som gråter och klagar. Som inte alls mår bra? Jag har varit i nedstämdhet träsket innan och jag har blivit jävligt duktig på att klistra på en relativt fin fasad. 

Jag är besviken på mig själv, på min kropp. Så är det. 

Lilla pluttan


Lucka 16

" En av mina svagheter som förälder "

Jag vill väl inte tänka att jag har någon svaghet som förälder men jag vet att de finns där och vetskapen om det tror jag är en styrka i sig.

Jag har inte alltid varit en pedagogisk mamma. Bäst på föräldrarollen var jag nog innan jag fick barn. Mina barn skulle aaaaldrig få göra si eller göra så. Ett nej var ett nej och det skulle inte bli ett ja på grund av lite bök och stök. Barnen var inte de som bestämde och " vadå välja sina fighter " 

När man väl blir mamma, eller i allafall jag, så inser man att ska man alltid hålla på de där principerna skulle all tid bestå av bråk och tjafs. Kanske kringgår man tillfällen för bråk, kanske viskar man till ett ja efter ha sagt nej och sådär. Jag tror inte det är så vanligt än att man har lite såna där brister eller svagheter lite till mans. Vi är ju människor liksom. 

Om jag ska va helt ärlig mot er, och det tänker jag är lika bra att va, så är min allra största och jobbigaste svaghet som förälder min extrema kräkfobi. Ja, där skrev jag det. Den har påverkat mitt föräldraskap en del men, tack och lov, inte så farligt. 

Det känns hemskt att erkänna men jag går i terapi för detta och börjar få ordning på det, med yttepyttesteg, men ändå.

Så, nu vet vi. Många vet redan en del om detta. Exakt hur extremt det är vet nog egentligen bara min KBT kontakt.

Visst är det konstigt hur man kan va som människa. Och ändå va så medveten men inte kunna förmå sig att " bara låta bli " att va sån..

Så, där har ni min svaghet! 

En visdomstand mindre

Så skönt att jag kom iväg och fick den utdragen. Jag har varit orolig för jag vetat att jag ska göra det men ny är det gjort.

Blödningen avtog så småningom. Jag vet ju med mig att det kan ta ett tag för blödningar att sluta på mig. Plus att jag förmodligen inte hade cirkulation överhuvudraget på en timme är det ju inte konstigt att det blödde mycket när jag slappnade av. 

Värken la sig också så det var skönt. Visst känns det. Det vore ju konstigt annars. Men det är helt klart ingen fara. 

Nu ska jag försöka sova en stund igen. 

Aj

Ligger och biter på en tuss för att få blödningen att sluta efter min tandutdragning idag. Det gick jättebra, ok jag grät, skakade och höll andan till det var klart, men det gick ändå bra. Jag är väldigt nöjd med mitt tandläkarhus.

Det blev aningen mer komplicerat än han först tänkt då rötterna var långa och allt jag vet inte vad. Men ut kom den och nu ska det bara sluta blöda någon gång. 

Jag har redan använt upp de tussar jag fick med mig hem så Henke fick hämta nya. Har det inte slutat till klockan 17 ska vi åka ner så de får lägga i något vad det var.

Det hoppas jag, såklart, jag slipper.

Jag är så trött och vill bara sova. Men det vågar jag ju inte med den här tussen i munnen.

Det gör så ont. Hela ansiktet och munnen pulserar och värker. Men det ska nog gå bra. Bara det slutar blöda. 



För er

Allt för er



" Ett inlägg om tre saker som får mig att må bra "

Det finns massvis med saker som får mig att må bra. Min familj, vänner, att höra Erics skratt eller de stunder Emilia pratar på sitt sätt. 

Men det är ju inte saker så.. jag tänker mig mer något materiellt.

Saker som får mig att må bra, just nu, är tända ljus. Det är mysigt, stämningsfullt och lite avkopplande. 

Vår tallriksdusch. Där kan jag stå i evigheter, känns det som. Min duschtid är min tid som jag ser till inte kolliderar med amningsstunder. Där är jag, oftast, ganska avkopplad. Duschar ju på kvällen när alla måsten och stressfaktorer är som minst på en dag. 

Gungan vi köpte till Emilia. Hon sitter inte i den så vansinnigt mycket men när hon hade som mest ont i magen funkade den bra för att lindra hennes onda. Och när inte hon har ont utan är en glad bäbis känns ju det mesta lättare.

" Ett inlägg om när, hur och varför jag senast grät "

Sen en tid tillbaka är jag, som ni vet, nedstämd. Jag skulle inte säga att jag är deprimerad. Möjligtvis en lightversion. Så är det nog. 

Det är jättejobbigt och till viss del MS relaterat. Det beror säkerligen också på sömnbrist och annat. Vissa dagar är jag väldigt nere, andra är lite lättare. Jag har varit nere innan så jag vet lite hur jag ska hantera svängarna men den här gången är det annorlunda. Jag har inte riktigt fått grepp om måendet eller kommit på hur jag bäst tacklar det. Men jag försöker.

Sist jag grät då, tyvärr kommer tårarna ganska lätt när man inte mår bra. Det är också en sak som man bara får ta. Man blir extra känslig, tar åt sig av saker och känner känslor starkare.

Jag får väldigt lätt en känsla av värdelöshet. Det är ingen angenäm känsla. Men den finns där och smyger sig på. 

I eftermiddags kom den känslan över mig och då grät jag. Inte någon storgråt så. Mest ett snyftande. 

Tårar är en bra sak, kan jag tycka. De renar och finns där av en anledning. Det är inget kul att va ledsen men känslan av glädje blir ju ändå mer påtaglig när allt är bra igen. Eller bättre. 



Tredje advent


Djupdyk i albumarkivet

Välj ut bild nummer 8, 32, 48 och 80 räknat från sista bilden i albumarkivet.

Tränar nacken



Emilia känner på pappas skägg



Eric visar en teckning som han gjort för Emilia




Lussekattsbak 


Ber om ursäkt

Jag har visst bloggat fel inlägg i julkalendern idag. Skyller på att Eric fick i sig mjölk och blev så dålig att Henke fick åka med honom till akuten. Hela dagen blev jättekonstig.

Nu är han dock okej igen. 

Inte lätt att hålla ordning på datumen hit och dit. Jag tar dagens i morgon i stället.

" Ett luciaminne "

Ett minne från Lucia som jag håller som det allra käraste är det första som Eric var med i. Ni som hängt med ett tag vet ju att han inte började på förskola förrän han var fyra år så alltså var han ganska stor på sitt första luciatåg.

Superstolt mamma, i vanlig ordning. 

( Ursäkta för att bilden ser lite knasig ut men jag tog kort med mobilen från min blogg )


" Ett inlägg om hur jag planerar att fira jul "

Vi är ganska mycket för traditioner, jag och Henke. 

Vår julafton brukar börja med gröt och skinksmörgåsfrukost hemma hos Henkes mamma. Därefter åker vi till Djursdala Kyrka för att lyssna på psalmer och höra berättelsen om varför vi faktiskt firar jul.

Därefter åker vi hem och påbörjar förberedning inför Kalle Anka tittande och matlagning här hemma och då är min mamma och pappa här. 

Efter Kalle Anka och maten brukar klockan vara runt 17 och då knackar det på dörren. 

När kvällen kommit, klapparna är utdelade och lugnet börjar lägga sig kommer tröttheten smygande men vi brukar ändå försöka komma iväg på midnattsmässan som är en helt otroligt fin upplevelse. 

Det är väl ungefär så, jag tänkt mig! 

Trött, mätt och belåten

Igårkväll somnade Emilia när jag ammade henne. Den lilla sötnosen.

Ser ni mjölken på kinden <3


RSS 2.0