Min lilla prinsessa


Ta tag i det

Jag tänker att jag ska ta tag i mitt bloggande, i mitt liv och mående. Så småningom.


Tankarna snurrar

Av någon anledning har jag fått någon form av bloggsvacka. Jag mår inte så värst även om jag försöker hålla skenet uppe. Jag är toktrött oavsett hur mycket eller lite jag sover. 

Jag blir så ledsen på att läget är som det är så jag orkar inte ens gnälla över det. Jag vill bara må bra. Orka. Ha en kropp jag kan lita på.

Jag har mått dåligt både psykiskt och fysiskt många gånger. Tillräckligt för att veta hur jag, och vi, ska takla det här. Henke också och jag är evigt tacksam för att han står ut med mig och det kaos som jag har inom mig.


Grattis bloggen

6 år idag.



Novemberkåsan

Idag körs Novemberkåsan här i våra trakter. Det är en endurotävling där åkarna kör vissa sträckor både nu på dagen och ikväll. 

I samband med detta går det även en mindre kåsa av stapeln. En där barn får köra med sina cyklar och tävla. Alla barn som kör får dessutom ett pris. Det är ingen regelrätt tävling så utan bara en rolig grej.

Starten, för både stora och små, är vid Astrid Lindgrens Värld. 

Eric har laddat med äggsmörgås till frukost. Han är rätt förkyld idag men han ska få köra ändå. Han verkligen älskade att va med förra året och har pratat om det sen dess. Om han bara tar det lugnt tror jag inte det är någon fara. 

Emilia sover ut efter ytterligare en jobbig natt. 



Syskonkärlek

Nu har, förhoppningsvis kvällens onda mage lugnat sig så nu ska vi sova lite.


18 November 2013

Här är en bild på Henke och mig som vi tog på dagen  när vi återförde embryot som senare visa sig va den lilla tjejen som gurglar på mitt bröst nu.

Missade att uppmärksamma den dagen i och med att Eric hade hög feber och det då föll i glömska.


Piggare pojk

Eric blev feberfri igår så i morgon ska han gå till skolan. Jag hade tänkt att han kunde varit hemma hela veckan men han är bjuden på kalas i morgonkväll så då måste han ju gå till skolan. 

Annars är det jobbigt. Faktiskt. Om jag ska va helt ärlig. Emilia har börjat skrika igen. Sömnbristen tär på mig och så även amningen. Jag är helt säker på att hennes skrikande blir värre beroende på vad jag äter så det resulterar i att jag är så sugen på olika saker men knappt inget kan äta. Jag vill ju amma. Och jag kan stå ut men ska vi va ärliga här så är det jobbigt. Men jag är FÖR amning och tänker faktiskt inte ge mig för att det är lite motigt.

Min MS har även börjat bråka även i sin fysiska form. Svaghet i benen har jag känt länge och tyvärr blir det värre. Idag är mina ögon också påverkade. Toppen av min vänstertumme är också bortdomnad. Hela MS historien känns som en tickande bomb i min kropp. Den vill bryta ut i skov men förmodligen håller Amningshormonerna det på en sån här konstig nivå.

Jag tackar högre makter för att Henke står ut. Att han är med mig i allt. 

I allt från gas och avföringsläckage, tårar och uppgivenhet till enormt kärleksfulla stunder med hela familjen samlad. 

Det stormar nu. Men jag har gått igenom en hel del. Tillräckligt för att veta att det blir bra. Eller bättre. Så småningom. 


Vår lilla sjukling

Eric kom ju hem från skolan med huvudvärk igår. Han verkade inte alls må bra så jag tog febern på honom och den visade på 38 någonting. 

Emilia skrek som en liten toka på kvällen och vid 00:30 ungefär vaknade Eric. Han yrade och drömde massvis så då tog vi febern igen och då var den över 40 grader. Jag tror aldrig vi mätt upp så hög temperatur på honom innan. 

Han fick Alvedon och sov med Henke resten a natten. Jag låg med Emilia, som typiskt nog hade ondare i sin mage än någonsin ( kändes så iallafall ) i datarummet. 

På morgonen vid åtta var febern 40,3. Min lilla älskling.

Idag har vi tagit det väldigt lugnt. Febern går ju ner till 38 med Alvedon men höjs igen när den slutar verka. Nu innan sovdags var den åter uppe på över 39 så jag hoppas Alvedonen han fick innan han la sig ska hjälpa honom att sova.


Lite av varje

Idag har jag varit på mitt näst sista tandläkarbesök. Nu har jag ett kvar, på Onsdag, och då ska jag dra ut en visdomstand i överkäken. Jag har dragit ut den andra visdomstanden på andra sidan så jag vet ju lite grann hur det är. Det ska nog gå bra. Är så stolt över att jag klarat av att gå som jag gjort. Så tätt och gjort så mycket varje gång.

När Eric kom hem från skolan idag var han hängig. Han hade ont i huvudet och blev mer och mer snorig. Han har varit lite småförkyld ett par dagar men idag kom febern. Så nu blir det hemmamys ett par dagar.

Idag är den här lilla sötnosen tre månader.


Emilias dop

Igår var det alltså dop för vår lilla prinsessa. Vi hade planerat och fixat till det ganska bra tycker jag och det är bara en sak jag / vi ångrar och det är det vanliga - att tiden går så fort att man inte hinner prata med alla gäster.

Redan innan vi skulle gå ut i kyrkan och ställa oss började Emilia skrika. Förmodligen ont i magen som tyvärr åter igen blivit värre. Hon la ju ribban för dagen med att skrika till 2 natten till dopet.

Hon var alltså redan uppretad, eller vad man ska säga, när vi ställde oss på plats så det dröjde inte länge förrän hon började skrika inför alla gäster. Hon var till och från på mycket dåligt humör så prästen, som är en bekant till oss som till och med döpte henne på en ledig dag, fick ta en paus allt i bland så gästerna skulle höra. 

Eric velade fram och tillbaka om huruvida han skulle våga hälla vattnet i dopfunten men när det var dags gick han fram med Erica. 

Efter dopet gick vi vidare till församlingshemmet där vi bjöd på smörgåstårta och fika. Det var många barn med så de lekte bra på övervåningen. 

Tiden gick fort, som sagt, så man hann inte prata med alla. Emilia sov som en stock, helt färdig efter allt skrikande och vaknade först när alla gäster åkt.

Tack till alla som var med, för allt fint Emilia fick. Ett stort tack till Ulrika som döpte vår lilla prinsessa. 

Här kommer lite bilder, de jag hittills har fått, från dopet. 

Lite fånbilder från församlingshemmet innan dopet.





I kyrkan











" Det finaste man har lägger man på bordet " eller hur går ordspråket?  Här är vi precis redo för att åka hem.



Emilia med faddrarna / gudföräldrarna Helena och Per



Emilia med sin fadder / gudmor Erica



Emilia med sin fadder / gudmor Elin 


Att gnälla på sömn

Eller, icke sömn, känns så klassiskt småbarnsförälder. Det känns så onödigt då man ju aldrig riktigt vet hur man ska sova för var natt som går. Det är som det är och blir som det blir liksom. 

Men det är ju så typiskt att Emilia skrek till två inatt. När hon väl somnat sov hon oroligt på mitt bröst till fem. Då lyfte jag över henne inatt hennes säng. Där fortsatte hon att sova oroligt och vaknade, lagom när jag nästan precis somnat om, för att äta vid halv sju. 

Vid kvart över sju vaknade såklart världens bästa storebror och då hade vi inte somnat om ännu. 

Nu har vi dock sovit ordentligt ett par timmar och jag tackar min älskade make som både tröstade lillan inatt och gick upp med Eric i morse.

Detta är ju inga ovanliga scenarion i detta hus, nu för tiden. Men just idag kan ingen av oss vila då vi ska döpa Emilia idag.

Det är typiskt. 



Kära nån

Emilia har fortfarande ont i sin mage på kvällarna men det är sällan hon skriker i panik. Det räcker med att man märker att hon har ont, kvider och nästan ställer sig på alla fyra när hon ligger på mitt bröst.

Ikväll har vi dock varit tillbaka till där vi var med panik i blicken på stumpan och gallskrik. 

Stackars liten. Vi har fått turas om att trösta, vagga och massera här ikväll. Nu sover hon, helt utslagen, på mitt bröst. 

Hoppas det är för resten av natten.

Bilden är från tidigare ikväll då hon satt upp, med stöd omkring sig såklart. Kul var det iaf.


För sex år sen

Satt jag på den här pallen och ammade dig Eric. Vi dukade inför ditt dop och du var en tremånaders bäbis.

Idag satt du på pallen och spelade för oss när vi åter dukar för dop för din tre månader gamla syster.


14 November - Emiliadagen

På hösten förra året hade Henke och jag bestämt oss för att göra en sista återföring. Skulle det nu inte bli något av den skulle vi därmed anse oss som klara med syskonförsök.

Jag minns inte exakt datumet för när jag började med ägglossningsstickorna. För er som inte vet hur det går till väga - vi har gjort hormon behandling, äggplockning och våra egna ägg och spermier har blivit embryon som vi haft nedfrusna. 

Proceduren blir att vi för tillbaka ett embryo i min naturliga cykel så vid ägglossnings får det gå ett par dagar och sen återförs ett upptinat embryo som förhoppningsvis tar fäste. 

Vi hade pratat om namn. Lite hit och dit. Det enda namn vi hade som vi verkligen ville ha var Emilia. 

Veckan med ägglossningsstickorna gick och jag började misströsta. Det visade sig att ja hade en ganska sen ägglossning den månaden men den 14 November 2013, alltså på självaste Emiliadagen kom omslaget. 

Nu ligger hon här på Henkes bröst och ska döpas i morgon. 

Är det inte helt fantastiskt. Det är så häftigt, tycker jag. Att omslaget sker just på den dagen då namnet vi valt, det enda vi kommit på om vi eventuellt skulle få fler barn, har namnsdag.



RSS 2.0