Dagen i korta drag

Jösses vad mätt och däven jag blev efter maten. Men det är ju egentligen bedrövligt att gnälla för att man är mätt med tanke på att folk faktiskt svälter ihjäl.. Hmm..

Nåja,

efter maten så tog jag tag i städningen här hemma. Eric tycker inte om att jag dammsuger när vi är själva hemma. Det är så konstigt för det har aldrig varit något problem innan. Han har tyckt att det varit kul. Så nu blir det inte städat så ofta tyvärr. Men det spelar väl egentligen ingen roll.

Idag har vi varit på BVC och tagit en otäck spruta. Eric var så duktig och allt gick bra. Förutom att han fick lite nässelutslag direkt efter att sprutan kommit in i honom så vi fick stanna för observation. Men det blev inte fler så efter en kvart blev vi hemskickade.

Anette tittade även i hans mun och mycket riktigt tyckte hon det såg ut som att han faktiskt har två tandrader. Det är ju inga tänder på gång upp där vad vi kan se men det ser konstigt ut så en barnläkare ska kolla på det i Augusti!

Vi pratade även om trots och humör men det tar jag i nästa inlägg.

Nu ska jag sätta mig och mysa med min älskade son i soffan. Pappan i huset sover en stund efter en jobbig arbetsvecka!

Hoppas alla ni Valborgfirare får en bra kväll. Det ska vi ha med Talang och Kaffe = )




Skönt

Har plockat och fixat lite nu på morgonen. Det är skönt att få saker och ting undanstökat. Eric leker med sina bilar. Lyckligt ovetande om att han snart ska iväg och få sig en spruta. Stackars älskling!

Det var väl det hela för nu!

Måste bara säga att jag tycker det är så skönt att det är fredag. För även att jag är hemma ( sjukskriven ) så måste man få gilla helgerna! Så är det. Mest är det väl för att man har hela familjen samlad, man kan hjälpas åt och man kan njuta lugnet och umgås!

Ha en bra dag mina vänner!

Lite av varje

Idag har varit en bra dag här hemma överlag. Men något som börjar kännas nu är det faktum att vi inte har någon möjlighet att gå ut genom ytterdörren. I lands problem, jag vet. Men det är så omständigt när man hela tiden måste gå via källaren för att komma in och ut.

Mest problematiskt är det vad gäller rökningen. Rökningen är en stor del av mitt liv ( tyvärr ) och jag kan inte gå ifrån Eric här uppe ensammen och gå ner för att röka. Så det är kämpiga dagar måste jag säga.

Men det ordnar sig och jag vet ju att det är bra att jag inte röker så mycket om dagarna. Det kanske är en eller två ciggaretter mindre så så mycket röker jag ju inte annars heller. Det är mest vetskapen att jag inte kan gå ut. Om ingen kommer till mig och sitter med Eric som snälla Anna gjort ett par gånger <3

Idag har vi klippt oss och är supernöjda. Så skönt att ha en frisyr.

Jag är smått orolig för i morgon. Eric ska få en otäck spruta då. Stackars liten. Jag är inte såå orolig för själva stickandet, han är så duktig. Det är mest att jag är orolig för eventuella biverkningar!

Så, nu har jag uppdaterat om vår dag. Nu ska jag smyga in och kolla hur andra haft det = )

Plötsligt händer det!

I morgon ska vi klippa oss både Henke och jag. Samtidigt. Jag föreslog om vi skulle ta med lite skumpa och jordgubbar och be om hårtvätt och annat lyx också.. Jag tror vi nöjer oss med att klippa oss.. Hi hi..

Jag är glad att Henke är med. Jag har svårt för sånna däringa situationer. Folk runt omkring och sen småpratande på det. Jag vet att jag blivit stressad senaste gångerna ja varit hos frissan och nu vet jag ju vad det antagligen beror på.

Hur som, jag fick dunder panik här i kväll. Jag vet ju hur jag vill ha mitt hår, likadant som jag klippte mig sist. Men hur förklara? Var är bilden jag hade med sist och visade?

Vi har ju ingen skrivare så det ska bli mäkta intressant att se hur vi ska lösa den biten. Jag antar väl att jag i värsta fall kan få plocka fram bilden på deras dator !?! Jag har väl säkert något framkallat kort som jag kan ta med dessutom.

Nåja, det löser sig!

Det ska hur som helst bli så skönt att va korthårig igen. Kunna tvätta håret och låta det självtorka. Kunna fixa till sig lite mer. Nu senaste tiden har det varit en buske med svinto bak i nacken på mig. Men nu ska det bort, som sagt!

Nu ska jag passa på att surfa under tiden Henke söver Eric! Hoppas han somnar snabbt så jag kan få en skål med popcorn, lite cola och en film att titta på.

Just det, vi ska skrapa fram ett par miljoner på triss snart också. De ligger på jäsning i min jack ficka. Kanske blir det idag som det händer = )


Gräset är inte alltid grönare..

Ska försöka masa iväg röven från datastolen snart. Tänkte bara skriva ett litet inlägg. Jag har visserligen inte alls suttit så länge, det är bara att jag har lite annat småfix att göra.

Till middagen idag satt vi i köket ( kors i taket ) Det var visning på huset bakom oss så vi var ju tvugna att kolla in eventuellt nya grannar. En hustittare smet från skaran och kollade om gräset var grönare på andra sidan = )

Nej, dags att sätta i sta

Innan lunchen rapport!

Jag känner mig så trött och tråkig. Skulle kunna lägga mig nu och sova till i morgon känns det som. Men det kan jag inte och det ska jag inte. Eric och jag ska leka lite och kolla TV innan pappa Henrik kommer hem på lunch!

Jag beställde framkallning på en massa massa kort i måndags och nu har jag fått hem dom. Så kul att kolla på kort när Eric var ett halvår. Lill plutten. Vad fort det går.

Nej, nu är det dags att göra något känner jag!

Ha en bra dag!

Vi har hittat hem!

Ikväll har vi varit ute på en härlig promenad, jag och mina killar. Anna hakade på längst vägen. Trevligt!

Nu hoppas jag på att Eric somnar snabbt så vi hinner kolla ett avsnitt Desperate Housewives och äta lite popcorn. Kvällarna går så fort tycker jag. Det skulle helt klart vara ett par extra timmar på dygnet. Och då går jag ändå hemma hela dagarna. Mysko det där = )

Jag trivs här i vårt hus. Stormtrivs faktiskt. Jag kan säga som så att hade vi fortfarande bott kvar på Gerdsborg och behövt gå i genom allt det som vi nu gjort så hade jag nog gått under tror jag. Eller.. jag hade gjort det.

Allt var så omständigt där nere. Planlösningen sög, det var dragit och kallt, det var slitet och så vidare och så vidare.. En sak som vi kommer sakna är den stora härliga altanen och den lummiga omgivningen.

Men, här trivs jag som fisken i vattnet. Det finns mycket att göra innan man kommer till det där ultimata men ändå.

Vi har hittat hem helt enkelt!


Temperaturen

Satte mig här i brist på annat. Vi ska snart bege oss ut på en liten promenadtur i det härliga vädret.

Dagen har varit bra. Eric har låtit som en grävmaskin mest hela tiden. Han har haft fullt upp med att hålla koll på skopan som grävt runt vårt hus. Han sov som en stock på eftermiddagen och jag fick väcka honom = ) Efter vilan, när han var lite nyvaken, så tyckte han dock att det var lite otäckt med en stor grävmaskin precis utanför vardagsrumsfönstret. Då kröp han upp i min famn och vi hade en mysig stund.

Nej, nu ska jag bege mig ut och ta vara på det härliga vädret. Skulle behöva en riktigt stor injektion med energi. Är så trött hela tiden, antar att det är värmen här inne.

Jag fullkomligt bävar för hur det ska bli i sommar. Det är på gränsen till outhärdligt nu. Kroppen funkar inte som den ska när jag blir varm. Jag domnar bort lite till höger och vänster. Jag blir ännu mer trögtänkt än vanligt och tröttheten..

Vissa personer med ms blir ju känsliga för värme och det är inte utan än att jag ser ironin i det hela. Jag har ALLTID fullkomligt älskat sol och värme. Det kunde inte bli för varm liksom. Nu kan jag inte få upp tempen det minsta utan att de ställen där jag varit påverkad av ms:n tillfälligt sätts ur balans.

Kroppen funkar ju som den ska så fort kroppen landat i min normala temperatur igen. Men ändå. Så störande..

Nåja..

Det blir nog ordning på`t som sagt var!

Värmande kommentarer

Idag har grävningen runt huset påbörjats och ingen är nog gladare än Eric. Tror han tycker det är jättespännande samtidigt som det är lite läskigt också = ) Han låter mest som en grävmaskin idag. Jag hoppas på att han ska kunna sova middag för oväsen, det är det. Men det får man ju ta!

Hade inte tänkt skriva något nu på mörakvisten men när jag loggade in här och såg att jag fått en så fin kommentar var jag bara tvungen.

Det glädjer och stärker mig att veta att jag har folk som stödjer och peppar. Som bryr sig om oss! Det värmer mitt hjärta och får jobbiga dagar att slinka förbi lite lättare <3

Ta gärna en titt på den fina kommentar jag fått ( under förra inlägget )

Ha en bra dag mina vänner. Nu är nog fikarasten snart avklarad för Mr. Grävmaskin = )

Kvällens topic

Till middagen idag tittade vi på Förkväll. Jag tycker att det kan vara ganska kul att titta på med en del intressanta inslag.

Idag verkade det som att de intervjuade en tjej som blivit misshandlad. Mycket gravt dessutom. Efter att ha lyssnat lite på frågorna insåg vi båda efter ett tag att det var bloggaren Kissie och anledningen till att hon såg helt svullen ut i ansiktet var att hon gjort en läppförstoring. Shit så hon såg ut..

Jag vet att jag ( av misstag ) halkade in på hennes blogg ett par gånger för längre sen, jag lät mig provoceras av hennes ganska konstiga inlägg. Allt ska verka lyx och glamour för en egentligen ganska patetisk tjej.

Med dålig hy och sina enormt groteska läppar satt hon idag i TV  och pratade och jag tyckte nog att hon gjorde ett ganska okey intryck ändå. Hon är nog inte fullt så pantad som hon vill framstå i sin blogg. Men en sak tycker jag är så märkligt..

Kissie är ett taget namn och tydligen är det väl hennes rätta jag gånger 100. Då skulle jag bra gärna vilja veta vad fan poängen är med att skriva en blogg med ett alterego att gömma sig bakom?

Hon är ändå 19 bast denna brutta. Jag tycker kanske att det kan vara dags att lämna låtsaskompisen och stå på egna ben!?! Börja ha egna åsikter och liksom stå för det och inte skylla på att " Det var Kissie som tyckte så, inte jag "

Nej, jag är helt klart to old för att förstå. Men å andra sidan hade jag inte varit anhängare av en sån där konstig människa om jag så varit 14 år. Jag hade inte det. Jag har och har alltid haft benen alldeles för mycket på jorden.

Någonting gör hon ju som får folk att kolla in hennes blogg varje dag. Jag skulle tro att det är en 50 / 50 grej där lika många älskar som hatar.

Och så kommer det fortsätta antar jag.





Offergåva

Idag har jag haft problem med att kunna läsa vissa av de bloggar jag gärna tittar in på någon gång per dag. Men vad gör väl det egentligen. Då har jag ju mer att kolla i morgon.

I kväll var vi uppe hos Farmor en sväng och sparkade lite boll. Eric var så glad för att få va ute och leka. Han ramlade dock och slog i huvudet rejält i hennes stentrappa. Han fick lite skrubbsår men annars verkar det som att han är helt okey.

Jag tycker det är så hemskt när han slår sig. Det gör så ont i mitt hjärta, på riktigt. Jag skulle kunna kapa av mig en arm om jag visste att det garanterade mig att han aldrig mer skulle slå sig i sitt liv. Som en liten offergåva = )

Visst är det att tänka drastiskt och jag vet ju såklart att det inte funkar så. Men jag lider så otroligt med honom när han slår sig. Det känns så hemskt att någon så underbar ska behöva ha ont.

Men, det är ju så det är här i livet. Och jag antar att detta bara är en mjukstart för alla skrubbsår och annat som komma skall. Det är bara att gilla läget!


Några rader

Hamnade här en sväng efter maten. Jag har absolut inte ett jota att tillföra bloggen just nu. Men det stoppar inte mig från att fixa till några rader.

Henke päser, välförtjänt, vid TV:n efter maten och Eric leker med sina bilar!

Jag har varit så otroligt trött hela helgen. Svårt att fokusera och koncentrera mig. Blir uppstressad av minsta lilla sak. Mer än jag brukar. Det är så otroligt jobbigt för det påverkar mitt humör. Ena stunden gråter jag, sen skrattar jag och sen helt plötsligt blir jag vansinnig.

Jag upplever mig själv så jobbig att leva med att jag erbjuder Henke att få va själv. Att jag kan ha en egen lägenhet så han slipper mig. Men det är såklart inte ett alternativ.

Vi ska försöka ta tag i den här dagen nu. Få lite mer friskluft och hoppas på det bästa. Jag ska även passa på att betala räkningarna nu när jag har sällskap till Eric. Jag fixar inte att göra det annars.

Det var inget up lifting inlägg detta inte. Men så har man ju sina bra och dåliga dagar. Det är ju så här i livet.

Det kan inte va på topp jämt!


Vaknade på fel sida

Vissa dagar när man vaknar så känner man nästan direkt att det inte är någon bra dag. Så var det för mig idag. Och jag tror tyvärr inte det vackra vädret kommer ha någon som helst påverkan på det. Inte åt det positiva i alla fall.

Det finns vissa saker som gör att jag är lite småsur, men som vanligt så kan jag inte skriva om det här. Vore bloggen låst och det inte fanns vittnen då hade tangenterna gått varma vid det här laget. Men nu får vi nöja oss med att jag har vissa irritationsobjekt som påverkar mitt humör. Visst?

Hur som..

Fick migrän igår innan sovdags och därför är jag mycket luddig och tråkig i huvudet idag. Mosig rent av. Kunde nästan anat det innan då jag var så känslig för stress igår. Fick be om att det skulle taggas ner lite vid matlagningen för jag blev så stressad.

Sen var jag ju såå trött hela dagen.

Eric´s humör som han oftare och oftare väljer nuförtiden går inte så bra ihop med mitt. Jag kämpar och han surar = ) Vilket team.

Då kommer ju den osökta frågan upp. Varför jag inte har honom på dagis. Då skulle jag få några timmar för mig själv och han skulle få busa av sig lite.

Mitt svar, varierar lite beroende på men, jag vill att Eric ska vara liite äldre än nu när andra börjar att styra och ställa med honom. Jag vill att han ska kunna svara lite mer för sig själv innan jag sätter honom i barnomsorgens klor.

Jag har aldrig gillat konceptet dagis. Jag vet att det är jätte bra och lite egentid skulle jag inte tacka nej till någon gång i bland men å andra sidan så vill jag absolut inte sätta det mest dyrbara jag har, och kommer få, i ansvaret på människor jag inte känner.

Jag är trångsynt, jag vet.

Kanske har min dagisångest en hel del grund i att jag inte " var med " under hans första halvår. Jag grät ju bort större delen av den tiden och kanske är det därför jag har svårt att släppa taget?

Nåja, det är ju vårt beslut. Henke´s och mitt. Vi är båda barn som inte varit på dagis som små. Jag var hos Faster Maj och Henke var hemma med mamma. Och det är då inget större fel på oss.

Tiden kommer att komma, inom en snar framtid då det ska skolas in. Men så länge som det funkar att jag har honom här hemma så vill jag det! ( Det kan komma någon när vi ska byta bajsblöja bara. Då är jag glad om jag slipper )

Hur som, inlägget blev längre än tänkt.

Nu ska jag ta mig en dusch sen får vi se vad dagen har att erbjuda. Kanske kan jag hitta mitt bra humör någonstans i krokarna = )

Ha en bra dag, mina vänner!

Lite kul

Lite kul, såhär på kvällskanten

10 FAVORITER

Färg:
Blå
Mat: Kroppkakor
Band: R.E.M.
Film: Sagan om ringen filmerna
Bok: Inte min grej..
Sport: Motorsporter
Årstid: Alla har sin charm men sommaren är favoriten
Veckodag: Lördag
Glassmak: Choklad
Tid på dygnet: Kvällskvisten

9 FÖR TILLFÄLLET

Humör:
Glad men trött
Smak: Nyss druckit kaffe, så..
Kläder: Jeans, topp och munkjacka
Bakgrund: Datorns sövande sus
Nagellack: Många år sen..
Tid: 22:09
Omgivning: Organiserat kaos
Irritationsobjekt: Att jag är så trött

6 HAR DU NÅGONSIN

Dejtat någon av dina bästa vänner:
Nix
Brutit mot lagen: Ja, kört för fort och parkerat fel. Typ..
Blivit arresterad: Nej..
Badat naken: Japp
Varit med på TV: Nej, det tror jag inte
Kysst någon du inte känner: Ja

3 PERSONER

Du kan berätta allt för:
Henke, mamma och Anna
Du tycker om: Men.. Nu blev det svårt. Tycker för mycket om för många tror jag..
Du inte gillar: Pip, pip och pip

 

2 VAL

Kaffe eller te:
KAFFE
Vår eller höst:  Vår

1 ÖNSKAN: Hälsa för mig och min familj


Det är så det ska vara!

Jag har ju helt glömt bort att berätta om att jag träffade en person igår. En person som alltid lyckas att ge positiv och ny energi. Jag har känt personen i närmare 10 år snart ( inte klokt vad tiden går ) och jag blir alltid lika glad.

Vi ses inte så ofta längre, men vi pratar varje gång vi ses om att vi faktiskt måste ses snart. Konstigt det där.

Vi lever ganska olika liv och ålderskillnaden är ganska stor men det spelar faktiskt ingen roll när allt kommer omkring. När vi väl pratar med varandra så tänker man inte så mycket på dom sakerna.

Nu ska vi ta tag i det här. Att ses, menar jag. Vi bor så nära varandra nu efter att vi flyttat.

Hon sa till mig att jag vet var hon finns om jag behöver prata. Det uppskattar jag mycket. Just det där att man känner att folk bryr sig. Att dom finns. Även om man inte kommer utnyttja just den livlinan, så att säga.

Jag tycker om vänskap som känns rakt in i hjärtat! Uppriktigt, ärligt och fint.

Det är så det ska vara!

Trevlig lördag

Idag är det riktigt härligt väder ute. Man få energi av solen.

Vi ska ta bort markplattorna utanför vår ingång idag eller i morgon. På måndag kommer dom troligtvis och gräver. Jag jobbar ju inte stenhårt direkt. Jag står mest med för luftens skull. Och för jag tycker synd om Henke som får slita och jag inte hjälper till.

Får väl se mer vad dagen har att erbjuda. Mamma och pappa kommer i eftermiddag och lagar mat i alla fall!

Ha en trevlig lördag, mina vänner!


Jag ÄR annorlunda

Idag var det en trött mamma som slog upp ögonen på morgonkvisten. Antar att jag börjat varva ner för helg redan innan den börjat. Allt blir ju så mycket lättare när vi båda är hemma och man kan hjälpas åt lite. Få lite avlastning.

Eric har haft ett humör som ett helt fotbolls lag fullt av finniga pubertetspojkar idag. Huua.. Men jag älskar honom innerligt. Jag tror lite på att man måste kunna bråka för att älska.. Eller = )

Nåja..

Här kommer då den stora nyheten. Hur blev Agata " Agata " med hela min bloggkrets?

Jo, hon ringde mig. Helt oplanerat och oförväntat och pratade med mig i en hel kvart. Mycket bra kom ur det samtalet och det känns toppen toppen.

Hon sa bland annat till mig att hon inte varit så insatt i hela historien när hon tagit sina beslut vad gäller att gå tillbaka tilll jobbet och mitt mående i sig. Hon sa att hon tror att jag har goda chanser att komma tillbaka till jobbet, men att jag säkerligen inte kommer klara att jobba fullt. Allt jag behöver är tid.

Tid för att landa med allt. Jag har haft ett par jävligt motiga år. Får jag bara tid för att bearbeta detta och får ta allt i min egen takt på mitt eget sätt så kommer det nog bli bra.

Vad gäller hela den kognitiva biten ( det med minne, stresspåverkan, koncentration osv ) tror hon blir liite bättre bara jag börjar må bra i mig själv. Visst, det är sannolikt påverkat av MS men kanske inte fullt så mycket som jag upplever det nu.

Men som hon sa, jag är annorlunda nu mot vad jag var för två år sen. Jag orkar inte mer, konditionen har säkert försämrat, jag behöver tid för vila och att äta rätt. Jag måste lyssna på min kropp.

Det är något jag varit väldigt slarvig med, typ alltid. Men nu, sen att par månader tillbaka, så har jag faktiskt börjat göra det. Och då funkar allt så mycket bättre.

Jag ska inte skämmas och må dåligt över att jag är annorlunda som människa. I stället ska jag sikta in mig på att acceptera mitt nya jag. Och det innefattar en diagnos som kommer fortsätta förändra mig. Mer eller mindre och till och från resten av mitt liv.

Jag kan egentligen inte se några konstigheter i att jag har reagerat som jag gjort. Att jag mår dåligt till och från. Att jag oroar mig och i vissa stunder är lycklig för de små sakerna.

Man måste tillåtas att ta itu med saker på sitt egna sätt. Och " come on " jag har levt i den här kroppen i snart 32 år och jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta vad som funkar och inte. Jag känner hur jag förändrats. Ingen annan kan känna det jag känner därför kan ingen annan helt förstå. Och det är heller inte lätt att förklara.

Jag ska inte tråka er mer med detta nu. Jag har återigen haft ett par bra dagar. Vi kör på friskvård i den här familjen nuförtiden. Och det är en sak som funkar jävligt bra.

Mycket tack vare mitt samtal med Agata känner jag nu att jag blivit lyssnad på. Att jag har min läkares stöd. Och att jag har all tillåtelse i världen att känna mig annorlunda.

Om inte annat så visar ju de små fläckarna på röntgen att det faktiskt är så. Jag förändras.

Och min hjärna krymper ca 1% per år. Sug på den ni...


Mys

Jag var på G med ett inlägg men Henke ville se film. Så..

Nu blir det film, värmeljus, värmebröd och mys. Hörs i morgon mina vänner. Hoppas ni haft en bra dag.

I morgon ska ni även få veta hur Agata Ragata blev " bara " Agata! Det Ni = )

Becca´s tankar idag

Denna dag har jag spenderat mycket tid i telefonen. Och det är jag faktiskt glad för. Jag har fått en hel del uträttat och även saker sagda.

Jag har ju försökt och försökt att få komma till Agata Ragata och prata. Jag har bett om ett litet möte där jag får ställa mina frågor och försöka komma fram till en plan som nog kan funka på jobbet.

Idag hände det. Jag ska få en tid. Lucky me. Trägen vinner helt enkelt.

Mycket är väl för att sköterskan - Birgitta - pratat med Agata och berättat hur läget är. Att vi hade ett fruktansvärt år 2009 med en depression som fick mig att vilja ta slut på allt, ett missfall, känningar av att någonting var fel då halva kroppen domnade bort och synrubbningar.

2010 skulle bli vårt år men i stället för att börja bra, som det faktiskt kändes som att det skulle, så fick jag min diagnos. Jag är kroniskt sjuk. För alltid kommer jag påverkas av det. I vissa perioder mer en del mindre.

Nu ska jag få ta detta på mitt sätt. Jag ska få en tid och prata med Agata, jag ska gå till en psykolog för att prata om allt som hänt ( huruvida det är nödvändigt eller ej har jag ännu ingen åsikt om ) och jag ska få vara med och planera om framtiden.

Är ni inte glada för min skull, så säg = )

Jag är glad och jag känner mig inte fullt lika värdelös och äckligt jobbig nu. Jag ska få ordning på det här. Det kanske tar ett tag men jag vet att det kommer funka.

Jag tror nog tyvärr att det finns vissa tvivlare, vissa " veta bättre " personer som har sina åsikter om mig och mitt beteende, hur jag väljer att " deala " med detta. Enligt vissa ska man sopa  saker under mattan och låtsas som ingenting.

Så, så..

Det kommer ordna sig där med förstår ni. Och om det nu finns folk som har mig som samtalsämne, jag råder er att hitta andra topics nu. Jag är påväg tillbaka. Till världen.. ha ha.. Snart mår jag bra igen och då jävlar.. Men å andra sidan är kanske inte det heller bra i så fall.

Men grejen är den att jag står över allt eventuellt skitsnack faktiskt. JAG VET att folk pratar om mig. I vissa lägen bryr jag mig och blir ledsen men oftast, och när det är dåligt, då skiter jag faktiskt i det.

Jag har känt på hur det är att vara riktigt deprimerad. Jag ville inte fortsätta leva. Jag funderade på sätt hur jag skulle ta mitt liv, jag orkade inte mer. Som tur var hade jag min make som stöttade mig, grät med mig och peppade mig. Fick mig att inse hur mycket jag har att leva för. Att jag inte alltid kommer må sådär dåligt.

Och vips, nu är det ju faktiskt bättre. Dock har jag blivit jävligt motarbetad under typ ett helt jävla år. Men jag ska resa mig och gå emot detta med full styrka.

Detta må låta som en kampsång, och det kanske det är lite grann. Jag är glad idag. Och det ska ingen få ta ifrån mig!

Sådär ja, det var det det.


Berg och dalbanelivet

Jag räknar inte med att någon ska förstå. I och med att jag själv inte har en jävla aning så vore det ju lustigt om andra visste.

Idag skulle jag börjat jobba. Det gick inte alls. Försökte intala mig att gå och försöka, att klara det där första steget som tog mig närmare till att komma tillbaka. Bara jag hade tagit mig dit så kanske, kanske det hade känts bättre.

Nu sitter jag här med ångest över att jag inte gick. Jag mår dåligt över att det ställer till det för dom på jobbet och jag mår dåligt för att jag är så värdelös att jag inte ens kan pallra mig till jobbet.

Jag ska ringa till Neurologmottagningen för hundrade gången ( typ ) i morgon och tjata igen om att jag vill träffa Agata. Jag skiter i om hon inte har tider och det ena med det andra. Jag kan inte ha det såhär.

För att jag ska kunna acceptera det som händer med mig så behöver jag lite svar på mina frågor.

Det som gör det hela så jobbigt är att jag känner att det här påverkar mig så mycket i huvudet. Visst, allt kommer ju från hjärnan, men just i själva tänkbiten. Jag kan ärligt säga att jag hellre blivit rullstolsbunden från och med idag och resten av mitt liv än att ha det såhär. Kanske kan man då greppa hur allvarligt detta är för mig.

Jag hade byggt upp något bra. En grund att stå på. Jag tänkte inte så mycket på den här ms biten. Jag hade lyckats få till bra rutiner och fått vår tillvaro att funka. Jag var på ganska bra humör och upplevde mig glad och lycklig. Och vad händer..

Allt faller samman, allt känns skit.

Vissa har nog svårt att förstå. Tycker att jag gnäller. Att jag ska ta mig samman och bita ihop eller bara låta det bero. Det funkar tyvärr inte för mig.

Jag orkar inte med mig själv när det är såhär så jag kan egentligen inte begära att andra ska orka. Jag behöver visserligen inte begära, jag har folk som är helt underbara mot mig. Som stöttar och lyssnar. Peppar och får mig på bättre tankar.

Det är jag otroligt tacksam för.

Känner man att man inte orkar med mig, fine. Jag orkar egentligen inte med mitt berg och dalbane liv själv.

Det är så mycket som jag skulle vilja skriva här, men det skulle bli för privat och avskalat. Jag tror inte jag är redo för det än. Och till saken hör att jag egentligen inte ska behöva känna att jag måste förklara mig. För någon.

Det finns ett fåtal människor som läser mig som en bok. Jag behöver inget säga. Och det är så härligt!




Bra Flow

Jag fick ordning på humöret och känslorna till slut igår. Mycket med hjälp av maken som nuförtiden får spendera mycket av sin tid med att stötta och peppa mig. Jag är otroligt glad för att jag har honom. Inte bara i de dåliga stunderna såklart.

Idag har jag ordnat till så pass att vi lyckats att få till en lyckad dag. Vi har inte gjort något jättespeciellt, dagen har flutit på i ett bra " flow " så att säga.

I morgon är dagen kommen. Dagen då jag ska börja jobba halva min ordinarie tid. Jag är så otroligt nervös och stressad över faktumet i sig. Jag tycker mig känna att det är för tidigt, jag vet inte. Kanske kommer aldrig tidpunkten att infinna sig då jag känner mig redo. Eller så hade den gjort det i sinom tid.

Det som gör mig så frustrerad är att sköterskan på Neurologmottagningen är mycket insatt i hur jag känner och hur allt är. Till och med hon tycker att det är märkligt att Agata - Ragata väljer att skicka ut mig igen så fort. Men vad hjälper det ! ? ! Inte ett dugg.

Hur som, jag ska verkligen, verkligen försöka att inte stressa upp mig inför i morgon. Och jag hoppas verkligen att detta ska funka. Det sänker mig och mitt självförtoende om det inte gör det samtidigt som jag kommer få tillbaka alla skuldkänslor över att jag inte kan vara där. Om det nu inte funkar, såklart. Förhoppningsvis så kommer jag uppleva det positivt att få komma iväg lite. Vidga mina sociala vyer en aning och längta efter hemmet som jag travat i så länge nu.

Jag är lite som en vårknopp som ska brista ut i blom i morgon. Det ni, det är stort. Ha ha..

Eric är på sövning med hjälp av pappa Henrik i detta nu. Jag hoppas lill prinsen vill somna snart så jag kan få mig en skål med popcorn, ett glas kall Cola och ett Desperat avsnitt!

Tack för mig!

Det var det, det

Med risk för att verka negativ och gnällig låter jag bli att skriva om denna dag. Hoppas och ber att morgondagen blir bättre.


Fix och trix

Idag har vi fått en hel del gjort här hemma. Det tog inga direkta tider och skillnaden är inte så stor men bara vetskapen om att en del av allt " skräp " i garderober och så är bortrensat är så skönt.

I morgon blir det förmodligen en fortsättning på det. Det känns bra.

Mamma och pappa har varit här ikväll och skämt bort oss med att laga god mat. Det är trevligt med lördagarna tycker jag. Vi trivs bra i varandras sällskap så att säga!

Så, det var nog det hela!




Jag visste inte att man kunde älska så högt. Jag visste inte att ens hjärta kunde bli så fyllt med kärlek. Jag visste inte hur lycklig du skulle göra mig. Jag kunde bara ana.

Att vara just din mamma är det största och bästa som någonsin hänt mig.

Mamma älskar dig innerligt Eric. Nu och för alltid <3

Dravlet fortsätter..

Den här veckan har gått otroligt fort. Känns som att det bara var ett par dagar sen jag hade en telefontid med Agata Ragata och vi diskuterade om att jag skulle börja jobba halva min ordinarie tid. Eller diskuterade, jag blev väl mer beordrad kan man säga.

Jag testar gärna på att jobba. Herregud, jag tycker ju om mitt jobb. Men frågan är om jag klarar av det.

Som jag berättat för er tidigare har jag ju fått otroligt svårt att hantera stress. Allt blir till negativ stress för mig. Svårt att koncentrera mig, allt logiskt tänk och pratande är liksom fucked up. Det är så svårt att förklara men det skulle kunna beskrivas som att det sitter någon liten nisse och styr och ställer över mig.

Nåja..

Agata sa ju att inte allt kan skyllas på ms. Birgitta, sköterskan, sa däremot " Rebecca, du har ms. Och det är inget ovanligt med kognitiv påverkan. Det beror på din sjukdom att du känner som du gör !

Yeii.. Så bra att mina två neurologkontakter är så samspelta. Jag väljer faktiskt att hålla med Birgitta. Den enda logiska förklaring till allt tokigt i mitt huvud är ju att det skulle bero på ms. Vad skulle det annars va? Att jag fejkar, att jag har någon annan sjukdom utöver detta?

Det skrämmer mig som bara fan att känna mig så annorlunda mot hur jag sjäv egentligen är ska ni veta. Jag är livrädd att jag ska sitta på en stol om ett par år och dregla och inte veta vem jag är.

Jag förstår att det är väldigt svårt att greppa detta för folk i min omgivning och folk som finns med i mitt liv. Jag fattar ju inte själv vad som håller på att hända.

Men det ordnar sig nog till slut. Om inte annat så kan vi ju intala oss det, visst?


Vad sker?

Jag sitter här med en stor klump i magen. Jag ryser, fryser och mår allmänt dåligt över.. Jag vet inte riktigt om jag ska säga att det är på grund av det jag läst. Det är nog mer på grund av att detta förekommer.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte vad jag ska tycka och framförallt, jag fattar inte vad som hänt.

När jag var barn, vilket ju är ett aaantal år sen, så hörde man aldrig talas om liknande saker. Visst mådde en del dåligt men det tog sig mer uttryck i att det var bråk på skolgården. Stök på lektionerna.

Jag visste ärligt talat inte ens att detta existerade förrän ett par år sen. Jag antar att det pågått längre än så. Men ändå.

Vad är det som händer när ett barn börjar skada sig själv på riktigt? Att med avsikt ge sig själv ärr för livet som för alltid kommer finnas där och påminna om den period i livet som fick dem att börja?

Någonting allvarligt har gått fel i hela samhället. Vänner, familj, skola - alla dessa hamnar som ska vara trygga platser för barn och umgdomar fungerar inte längre. Människor har för bråttom för att stanna upp och se om allt verkligen står rätt till. Jag kan mycket väl tänka mig att många ser, men väljer att blunda.

Jag vill ta alla dessa barn och ungdomar som sysslar med detta, krama om dem och säga att allt kommer att bli bra. Alla mår vi dåligt ibland och det är helt okey. Att man inte ska ställa för höga krav på sig själv, det slutar bara med att man mår sämre, får prestationsångest.

Anledningen till att jag får smått panik är för att jag fött ett barn in i denna värld. En värld med tekniska prylar som dominerar, allt är högteknologiskt och avancerat. Men det verkar som att vi glömt bort det allra viktigaste.

Om man inte mår bra i sig själv så spelar ju inget annat någon roll. Välfärd, att kunna köpa det man vill. Ingenting betyder något om man inte mår bra nog att kunna uppskatta en sån enkel sak som att man vaknar och faktiskt har den största gåvan av dom alla - livet!

Jag förstår att det blir såhär som sagt. Man mår dåligt och vet inte vart man ska vända sig med sina problem. Man kanske är orolig för hur man ska uppfattas.

Min största och önskan här i livet är att ge Eric en trygg och varm uppväxt. Att vi ska ha en relation med honom där han förstår att inga problem är små eller stora nog för att vi som föräldrar ska kunna hjälpa och stötta. Han kommer alltid vara vår största och första prioritet. Ingenting annat är egentligen viktigt. Förutom de nödvändiga sakerna som mat på bordet och så såklart!

Ens barn är framtiden. Det är en god sak att investera i och ta god hand om!





Vi kan inte skylla allt på ms

Dagarna rullar på och tiden för att blogga är knapp. Men små tillfällen finns och detta är sådant.

Efter att man fått barn så finns inte tiden, man prioriterar annorlunda. Sen är det inte så lätt att sitta vid datorn när man har en leksugen kille som sliter en i benen.

I morgon ska jag på möte med min handläggare på Försäkringskassan. Sen ska jag även träffa Anna på jobbet för att prata lite mer och vilka tider jag ska jobba nu när jag börjar nästa vecka. Jag vet inte hur det ska gå, eller om det ska gå. Men jag ska ge det ett ordentligt försök i alla fall. Mer kan jag inte göra.

Tyvärr har jag ju fått väldiga problem med att hantera stress och stress är ju ett stort huvudämne vad gäller mitt jobb. Men som min älskade Neurolog sa kan man ju inte skylla allt på ms:n.

Men hallå, jag har ALDRIG haft problem med stress innan. Jag har sökt mig till stress för jag arbetar effektivare då. Nu kan jag knappt va ute och gå med Eric när det kommer enstaka bilar omkring oss och människor på trottoarer. Det stressar mig. Konstig, jag vet. Men det är ett faktum.

Att allt detta med stresskänsligheten började under min graviditet med Eric och sannolikt när min ms tog fart är för mig en helt klar sak. Glasklar.

Men vi kan inte skylla allt på ms.

Såklart..

Hemligheter, något att föra vidare eller något att bevara?

Kom på att jag inte skrivit något här idag så här kommer en kvällsrapport.

Det är mycket som rör sig i mitt huvud just nu. Men jag ska försöka beta av problemen så gott det går. Jag är fortfarande på förhållandevis bra humör och ingen är nog gladare för det än jag. Trodde jag skulle ta en viss sak hårdare, men som sagt - det är som det är.

Jag ångrar att jag berättade en viss sak för en viss person. Jag vet att trots att jag bett om att det skulle stanna där så kommer det inte göra det. Och det grämer mig. Och stör mig.

Därför, kära läsare, så kommer jag nog göra det offentligt även här. Jag vet ju att många av er säkerligen redan vet och vet någon så vet oftast fler. Så är det. Tyvärr. Inte mycket är heligt under the name av " säg inte det till någon "

Så vad är då poängen med att låta bli att skriva om det?

Visst?

F**tt neurolog

Överlag så mår jag jättebra nu! Allt flyter på och jag har hittat en balans mellan allt som gör att jag för det mesta är uppåt och faktiskt riktigt glad. Visst har även jag mina svackor där humöret kanske inte är helt på topp, men det har väl de flesta till och från.

Idag är jag dock irriterad. Och ledsen. Men det går över, det vet jag. Allt ordnar sig. Det är bara att bita ihop och försöka så gott man kan!

Jag har pratat med min F**tt neurolog Agata idag. Hon hamnar på listan över personer som kan fara åt helvete. Ärligt. Jag anser att det är fruktansvärt illa att en patient, för jag är ju faktiskt en patient, ska behöva bli bemött på det här sättet.

Brist på information, ena dagen si och andra dagen så, ingen tid för att få lyfta fram sina frågor ( för jag lovar man har tusentals av dom i början ) Men visst, vi kör!

Som jag tidigare nämnt ska jag inte sitta här och skriva när jag är irriterad så nu ska jag kolla lite på nätet sen ska jag fixa med tvätt och disk och ta en promenad.

Suck..

En söndag

Idag har jag en hel del att göra. Massa tråkiga papper att fylla i. Har dragit mig för det in i det längsta nu så idag ska jag sätta mig och ta itu med detta.

Vädret är så ruggigt ute så jag känner mig riktigt frusen. Skulle vilja krypa ihop med min kaffekopp framför en brasa. Nu har jag ju tyvärr inte ro att bara sitta och glo. Men jag längtar till dagen kommer då jag kan det. Då jag kanske inte har så stora krav på mig själv att saker ska bli gjort.

Visst, jag har taggat ner avsevärt senaste tiden. Det kan gå både en och två dagar över en " måste dammsuga av " dag. Men ändå.

Nu ska jag kolla klart sen sen ska jag väcka den stora pojken. Han får sova lite längre än Eric och mig på helgerna.

Hoppas att Ni får en bra söndag!

Bara för att..

Jag räknar mig till kategorin " funderarfolket " Jag tänker, analyserar och tänker igen. Sån är jag och det har alltid varit så. Därför har jag spenderat lite tid till och från på att fundera på en person, en händelse eller kanske icke händelse.

Under tiden jag har funderat har jag kommit till insikt om att jag med säkerhet vet att du diskuterat denna händelse med människor i min närhet. Därför kan jag inte se några som helst bekymmer med det faktum att jag väljer att skriva om detta här.

Jag har frågat dig tre eller fyra gånger detta år om du är irriterad på mig. Jag har fått luddiga svar som jag inte lagt närmare eftertanke vid. Senaste gången jag frågade fick jag ändå liite mer kött på benen för att få tankarna att sätta fart.

I om att vi, tydligen inte, ska prata om detta kan jag ju ge min syn på det hela här.

Du menade att det lätt blir så att man suger musten ur varandra när man umgås. Jag antar då, i om att jag endast kan spekulera, att jag suger musten ur dig!?! Jag tänker och tänker och kan endast komma på en sak som hänt under denna tid som kan få mig att suga musten ur dig. Att jag drabbats av ms och använt mina vänner till att bolla mina tankar kring detta. Sörjt det faktum att jag bär på en kronisk sjukdom.

Nu kan ju varken du eller jag påstå att vi träffats så mycket under denna period, det finns andra som jag utsatt mer över detta. Men känslighetsgraden hos " mina lyssnare " varierar ju såklart!

I samma diskution menade du att du var irriterad över att jag inte hört av mig till dig. Vi hade bestämt att du skulle komma. Jag talade om för dig att jag fattat på ett FB inlägg att du skulle spendera kvällen hos någon annan och struntade därför i att höra av mig. Du kunde hört av dig, så det anser jag är bådas så kallade fel.

Det jag tycker är så märkligt är följande:

I samma diskution menar du att det sugs must ur personer samtidigt som du är irriterad över att inte bli inbjuden.. Det går inte ihop för mig.

För inte så länge sen oroade jag mig mycket över dig. Funderade över vad man som vän till dig skulle kunna göra för att lätta på din börda. Kunna hjäla dig upp på vägen som du själv anser att du trampar bredvid.

Men vad får jag tillbaka för det? Inte ett skit.

Jag sa till dig att du kunde höra av dig när du var intresserad av att utveckla dina svar på mina frågor. Det är en och en halv vecka sen och än har jag inte hört något. Jag förstår om du inte, som du själv uttryckte det,  inte orkar att diskutera detta just nu. Men jag tycker ändå hela grejen är mycket märklig!

Lite som att äta kakan och ha den kvar effekten.

Jag tror du vill vara irriterad på mig. Varför har jag ingen aning om. Jag börjar ju inse nu att jag heller inte kommer få svar på detta heller. Så..

Vad göra?

Nu har jag skrivit om detta här. Jag vet att detta kommer ge mer vatten på din irritationskran. Tyvärr får det ju vara så då. Med tanke på att du inte ger mig något alternativ.

Bollen ligger, enligt mig, hos dig. Jag skulle inte vänta alltför länge med att kasta tillbaka den. Om inte annat för att få lite av frågetecknen utredda. Men det kanske är så illa så du inte ens vill ge mig det?

Don´t know..

Svårt att glömma..

Jag vet att jag har svårt att glömma. Har jag en gång haft känslor så finns de kvar.

Jag kan tänka mig att det är det som kommer mellan oss till och från. Allt var så smidigt med min andra, med oss är det lite trixigt. Saker och ting faller inte på plats lika bra ( bokstavligen ) det krävs lite arbete och tålamod.

Jag tänker tillbaka ibland, det kanske är det som gör att vi inte kommer varandra nära. Det är så lätt att glorifiera det som en gång var.

Du är så fin, men det är inte bara utsidan som räknas. I alla fall inte för mig. Jag måste lära känna mina partners innan jag kan släppa på känslorna. Om det nu inte rör sig om kärlek vid första ögonkastet. Det har jag varit med om en gång i mitt liv.

Jag vet att vi kommer att få saker och fungera. Vi bor ju i samma hus. Så i stället för att gräla på dig och påminna dig om hur saker brukade vara ska jag försöka glömma. Eller åtminstonne placera den andra i någon minneslåda i hjärnkontoret. Inte tänka på den.

Vi kommer att fungera bra tillsammans bara jag får lite tid att lära känna dig, min diskmaskin!

Gratulation

Stort Grattis till Elin och Per som fyller år idag <3

Jag går " all in "

Idag har vi haft en mycket bra dag här hemma. Eric har haft lite humör till och från men jag tror det är fler tänder på gång och det är därför han är lite små sur.

Det är inte lätt att vara liten. Det är heller inte lätt att vara vuxen och inte bete sig så.

Är så sugen på choklad och jag ångrar mig massvis att vi inte köpte någon när vi var iväg förut. Men jag klarar mig. Jag får gå " all in " på något annat som kan tänkas finnas här hemma.

Inget konstigt med det.


Irriterad..

Shit, jag är åt helvete för irriterad för att skriva idag känner jag. Men jag gör ett försök!

Överlag är jag på så gott humör. Jag mår såå bra och jag njuter av varje dag som är som de senaste varit. Och jag tror min familj tycker som jag!

Fick ett sms av en vän igår kväll och jag blev så glad. Det känns så gott i hjärtat att det finns människor som tänker på oss även om vi inte setts på evigheter <3


Dagsresumé

Satte mig här och som så många gånger innan fick jag total torka på vad jag ska skriva om.

Jag skulle kunna berätta att vi haft en bra dag, att vi haft trevligt sällskap mest hela dagen, att jag grät flera gånger till dagens " Sex and the city " avsnitt, att jag är riktigt och uppriktigt besviken och irriterad över en viss sak, att jag hoppas på en annan..

Med det sagt ska jag poppa mig lite popcorn och sjunka ner i soffan och kolla på TV.

Hoppas Ni haft en bra dag mina vänner!


Circle of life

Det blev en mellanlandning här efter maten. Sanna mina ord. Jag är proppmätt och orkar inte under några omständigheter ens tänka tanken på att va i stående läge. Just nu..

Snart ska jag gå ner och fortsätta vårt helgprojekt. Vi har jobbat på i källaren och nu skulle jag inte längre skämmas ögonen ur mig om någon skulle gå ner där.

Jag har öppnat massvis med kartonger idag. Hittat en hel del som vi saknat efter flytten och lika mycket som egentligen är skräp. Det får vara kvar i sina kartonger tills dess att vi orkar ge oss på att rensa ur dem. Nu är det en organiserad röra, så det känns inte lika jobbigt.

Hittade massa gamla kort som vi gett varandra Henke och jag. Bilder från semestrar, små lappar och noteringar. Sånt där får mig alltid att bli lite ledsen. Fast jag egentligen är så glad. Jag kan inte riktigt förklara.

Jag bröt ihop och började gråta när jag hittade en bunt med anteckningsblock.. Det låter inte klokt, men låt mig förklara. Hösten - 97 när Henke och jag var ett purfärskt par hade jag praktik på Storks. Jag stod i kassan där och Henke kom och handlade av mig. Han köpte en bunt med anteckningsblock och ett par fingervantar. Jag glömmer det aldrig.

Allt var så nytt då, vi visste inte vart vi hade varandra i vår relation, hur framtiden skulle se ut eller om det ens skulle vara vi resten av livet.

Åren har gått och jag kan villigt erkänna att jag kanske krisar lite smått. Inte fan vet jag. Men jag blir så ledsen när jag tänker på hur unga vi var en gång. Hur oproblematiskt allt var. Vi hade kul, that´s it. Och mycket kul har vi hunnit med genom åren. Och mycket motgångar också för den delen.

Ett par gånger har vi varit ifrån varandra. Det har då känts som att det inte skulle kunna bli bra igen.

Men nu sitter vi här. Med barn och hus. Lite stänk av grått i håret, lite mer rynker runt ögonen.

Man kan nog definitivt säga att vi vuxit ihop genom åren Henke och jag. Det som förr var två personer är nu en. Vi kompletterar varandra och vi gör det bra.

Vår kärlek bar frukt och vi har nu världens mest underbara son. Mer kan man inte önska. Han är en guldklimp, ljuset i mörkret.

Det visste vi inte då, 1997, när vi träffade varandra. Men det fanns ju där hela tiden.

Jag väljer att se rynkor och gråa hår som ett tecken på att man levt. Skrattrynkor innebär ju att man faktiskt varit lycklig och skrattat sig genom merparten av livet. Jag ska inte krisa ner mig totalt, men jag kan inte låta bli att tänka tillbaka.

Samtidigt känner vi båda att vi inte riktigt vet vad vi gjorde innan vi fick barn. Vad var meningen med livet? Allt fick så mycket mer relevans den dagen Eric kom till världen och det slöt den cirkeln som för alltid kommer vara vår familj!

Nu ska jag gå och krama om mina pojkar!

Hoppas ni har en trevlig kväll, det ska jag ha <3

Råsa ko

Vi hade en supertrevlig påskafton igår. Mamma och pappa bjöd oss på mat och Martin var även här och åt. Birgitta kom förbi senare på kvällen och fikade. Nice, mycket nice.

Dock var det ett par saker som inträffade som fick mig att fundera och det resulterade i gårkvällens blogginlägg.

Nåja, jag behöver inte förklara mig egentligen. Men så var det.

Idag blir också en bra dag. Solen skiner, vi ska hälsa på kalven " Råsa ko " och sen få mat hos farmor.


Önskar Er en trevlig dag och fortsatt trevlig påskhelg.

En tanke såhär på kvällskanten

Alla är vi olika. Och tur är väl det. Jag säger inget om det faktum att alla inte tycker som mig. Det får man ju liksom bara ta. Men jag måste ändå få ha åsikter om andra människors agerande och dylikt.

Jag har ofta åsikter. Tycker och tänker och jag säger en del och håller inne med en del. Förr, när jag var yngre kunde jag vara lite smått provocerande. Inte så att jag stod och vrålade till folk - men jag uttryckte mina åsikter starkare då.

Jag uppfattades katig av en del och det var absolut inte mitt mål. Jag är inte någon katig person. Jag har ett stort hjärta och bryr mig väldigt mycket om mina medmänniskor.

En sak jag inte gillar är när folk provocerar med flit men sen inte vågar stå för det. Munnen kan gapa men när en konfrontation är ett faktum - ja då slätas det över. Sveps in i ord som ska förringa hela saken. Eller så handlade det inte alls om det som det först verkade som.

Sånt är irriterande.

Jag har inget emot om folk har åsikter som inte stämmer överrens med mina egna. Herregud, alla kan inte tycka lika bra som jag ; )

Jag förstår också att alla människor inte kan tycka om mig. Jag är ändå 32 år i år och jag har liksom passerat gränsen för där jag måste gillas av alla, vara omtyckt och så. Jag har min familj och mina vänner och där trivs jag bra. Vad den stora massan egentligen tycker det skiter jag blanka fan i.

Det jag vill få sagt med detta är att ska man vara provocerande, då måste man kunna ta det hela vägen. Annars så faller det bara platt. Effekten uteblir ju om man gör så.

Jag vet inte varför jag var provocernade i min unga ungdom. Jag vet dock varför jag slutade. Jag blev misstolkad då jag agerade så av vissa och jag får fortfarande lida för det. För vissa så fastnar det första intrycket och det är totalt omöjligt att rucka på.

Med åren har jag förstått det och jag håller en låg profil. I bland kommer det någon mumlande mening. Men det stannar så. Det är så onödigt.

Jag bryr mig egentligen inte om vad folk tycker om mig så. Absolut inte. Men jag vill inte bli feltolkad. Känner någon mig, eller om någon lär känna mig så vill jag att de ska lära känna den underbara person som faktiskt är jag = )

Så är det..




Livet..

Att vakna varje morgon är nog något de flesta tar för givet. Att leva i sig och dessutom att leva och vara frisk känns som att det borde vara en självklarhet.

Igår kväll hamnade jag på en blogg, vars skribent inte skrivit sitt sista inlägg. Det var nedskrivet på ett pappaer på en balkong på ett sjukhus i stockholm för att publiceras på bloggen vid ett senare tillfälle. Nu kom aldrig det senare tillfället. Kvinnan, en 20 årig mamma, hann att dö av sin sjukdom innan. Inlägget, det sista, publicerades av hennes syster.

Inlägget i sig handlar om hennes tankar. Hur hon förväntas att må nu när hon vet att hon har en knapp månad kvar att leva. Dessutom skriver hon över sin förtvivlan över att hon aldrig kommer få leka i gräset med sin son. Aldrig mer höra hans skratt eka ljudligt under tiden.

Att läsa det påverkade mig enormt.

Jag sitter här med en underlig känsla idag. Jag är djupt och innerligt ledsen. Jag tycker det är så hemskt och skrämmande. Att man aldrig riktigt vet..

Det är så lätt att spåra in i vardagslunken. Tycka att livets stora bekymmer är när man ska hinna städa, ta han om disken osv. Man bråkar om småsaker, när det finns människor som skulle kunna ge vad som helst för att byta. Att vardagsbråken ska va det största bekymret i livet i stället för mediciner och kamper.

Vissa saker är ju viktigt att det tas om hand. Dessutom är jag en " believer " av att man behöver ha sina duster för att rensa luften. Genom det knyts starka band. Det tror jag.

Men jag tror man ska ta sig en funderare, stanna upp och inse vad man har. Det kanske inte alltid känns så mycket i alla lägen och i förhållande till vad andra har. Men du har ditt liv.

Du lever, andas och är!

Jag länkar till nämnda blogg, ifall någon är intresserad.

http://mrsgonzo.blogspot.com/


" Haamoo "

Sitter och surfar en stund nu efter maten. Slängde ett öga ut och slogs av tanken - varför sitter jag här när det fortfarande är ljust ute? Och solen skiner.. Märkligt.

Besviken idag, Agatha min neurolog skulle ringa mellan 9 - 10 men det gjorde hon inte. Mycket, mycket dålig stil. Nu har hon ledigt till den 12 April.

Eric har sagt Farmor idag. Eller Farmor vet jag inte, men det är henne han menar. Gull unge. Han väser liksom fram " haamoo ". Mycket gulligt = )

I morgon ska vi se till att få bort sockeln utanför så vi får oss en ny garageinfart. Jag ska förshoppningsvis hinna röjja och plöjja i källaren också.

Det var det hela för nu,

adios


RSS 2.0