Funderingar på en söndag

Först vill jag börja med att tacka så mycket för fina och stöttande kommentarer i tidigare inlägg. Jag blir rörd och stärkt av vetskapen att det finns människor som bryr sig om mig. Det betyder mycket, som sagt <3

Jag är inte sån som person att jag är ute efter att folk ska tycka synd om mig. Anledningen till att jag väljer att skriva om detta här är just för att skrivandet är ett mycket bra sätt att bearbeta saker på. Jag gör det mest för mig själv och för mitt eget mående. Sen att folk väljer att läsa och skicka en kommentar ser jag som en härlig bonus.

Nu en period framöver så kommer nog många av mina inlägg handla om just detta med ms. Min oro inför framtiden och hur allt kommer bli. Mina träffar med neurologen och sådär.

Vissa saker, som jag känner, kan jag inte skriva här. Med respekt för andra känner jag att jag inte kan vara så personlig. Det är egentligen så trist för jag skulle verkligen vilja printa ner en del. Men som sagt, det bär jag inom mig i stället.

I situationer som dessa så ställs allting på sin kant. Saker och ting vänds upp och ner och man märker hur olika människor är. Som Henke och jag tex. Vi är som natt och dag. Jag kan prata om detta utan problem, Henke bär på det och väljer att prata om annat då han också är orolig.

Nu har jag dock  förstått att han iaf berättat och faktiskt pratat om det med några väl valda och det känns bra för mig. Jag kan bara ana hur orolig han är för hur allt ska bli.

Han sa något så fint häromdagen. Han pratade om när vi blir äldre och sa att " vi ska kunna gå hand i hand genom livet även då " med betoning på . Det handlar om inställning, sunt leverne och det kommer vi nog få hjälp med nu framöver. Och vi kommer klara detta, även om det kommer va tuffa stunder ibland. Men det är det ju för alla.

Länge har en tanke gnagt i mig och jag känner nu att bägaren är på väg att rinna över. Jag är besviken, förbannad och irriterad. Hur vissa människor har hjärta och mage att bete sig. Det sårar, vilket sannolikt är tanken. Och det ställer till så mycket. Oftast kan jag se på det för det patetiska det faktiskt är. Jag räknar egentligen inte med mer. Men ibland går inte det.

Jag kan lova dig att när vi föds, föds vi inte med syfte att göra människor illa. Såra folk och va elaka. Känner man att det är ens huvudsakliga uppgift så får det ju stå för den. Det som händer är att man bli utan vänner, folk säkerligen pratar illa om dig bakom din rygg och du har egentligen inget värde what so ever.

Man kommer så mycket längre på att gå genom livet och vara trevlig.



Lördags kväll

Idag har varit en dag med blandade känslor.

Henke har varit och fixat till våra nattduksbord på jobbet idag. Dom blev jättefina och det känns så skönt när det händer lite här hemma. Det har kommit efter på den fronten en hel del den senaste tiden av förklarliga skäl.

Henke och jag har varit lite osams dessutom. Det är aldrig kul, men jag antar att det är allt runt omkring som gör att det blir så. Vi är båda mycket trötta och det är nog en stor bov i dramat.

En helt fantastiskt underbar sak har dock inträffat idag. Anna och Per stannade till på vägen hem från Västervik. Vi fick en sneak peak på lilla Nellie som sov gott i bilen. Och jag fick krama om min Anna. Som jag saknat henne. Det är fan helt sjukt. Tårarna rann av lycka bara med vetskapen om att dom äntligen är hemma.

Jag är så stolt över min vän som varit så duktig. Och nu är dom hemma i sitt nya fina hus för att börja sin resa som familj <3

Mamma och pappa har varit här och lagat god mat. Tyvärr blev det lite fel först när dom kom då humöret som tidigare nämnt inte var det bästa här. Men till slut bad jag om ursäkt och vi hade en trevlig stund.

Att mitt humör inte är som det borde just nu är väl egentligen inte så konstigt. Men det är så tråkigt att vara trött och sur mest hela tiden. Det frestar på mig, Eric och Henke. Det är hemskt egentligen.

Jag har haft ett par dagar som varit helt okey. Jag har fixat här hemma och känt att jag faktiskt både haft ork och lust. Det är så skönt.

Men sen kommer det små bakslagsdagar med oro som ett stort moln som hänger över en och stör. Jag undrar vad det är för typ av ms jag har. Är den progressiv? Går den i skov? Hur ser framtiden ut för mig? För oss?

Jag vet, och jag har hört, så många som egentligen inte lider av sin ms så mycket. Livet är ungefär som det var innan. Med lite smått sämre perioder. Med medicinering så är allt ganska så normalt. Allt handlar om inställningen. Att man helt enkelt bara måste acceptera och lära sog leva med sjukdomen.

Det kommer jag ju så klart också göra så småningom. Jag tänker inte ge upp utan kämpa och slåss mot min inneboende.

För det är så det känns. Mitt " rätta jag " är någonstans långt där inne. Hon kommer fram ibland, men inte så ofta tyvärr. Det känns som att jag skulle vara en robot där någon till viss del tagit över maskineriet och styr min kropp och mina känslor.

Många pusselbitar kommer nog komma på plats efter onsdagens besök hos neurologen.

Det var väl det hela..


<3

Här hemma börjar längtan och väntan efter käraste Anna och Per bli enorm. För att inte tala om hur sugna vi är på att hälsa på lilla Nellie. Men det kommer bli tillfällen till att ses vad det lider och huvudsaken är att hela familjen mår bra innan dom kommer hem.

Vi är ju vana vid att ses regelbundet. Att umgås och dela både bra och dåliga nyheter över en kopp kaffe. Kolla på TV progam tillsammans och bara va. Nu har det gått läänge sen vi sågs och det har hänt mycket.

Men det innebär ju bara att vi kommer ha en hel del att prata om när vi ses. Trots att vi väl egentligen tagit det mesta över telefonen = )

Saknar Er fina familjen och vi väntar troget på Er här hemma <3



Beskedet kom..

Då var dagen kommen. En dag som jag trodde jag skulle behöva vänta längre än såhär på. Ögonläkaren Anna Orlowska ringde till mig och talade om att hon fått svaren från min röntgen.

Hon sa till mig att det inte fanns några tumörer och en lättnad spred sig i min kropp. Men, det syntes på röntgen att jag har MS. Först kom det som en lättnad. Jag visste det till 99,9 % Men efter en stund, när det sjunkit in, blev jag ledsen och orolig.

Anna kunde inte tala om för mig hur allvarligt det är, hur långt det gått eller någonting om framtiden. Det kommer Neurologen ta med mig på tisdag.

Har nog inte riktigt fattat det än. Känns mycket konstigt samtidigt som det känns skönt att ha fått bekräftat att något inte är som det ska.

Det var det..

Jag kommer ju sannolikt att återkomma om detta om och om och om igen. Det är mitt sätt att bearbeta.


Kvällsrapport

Hamnade här en sista gång för i kväll. Fick ett ryck, vet inte vart det kom ifrån, och hämtade upp en kartong från källaren som jag ska plocka upp saker ur i morgon. MÅSTE verkligen börja ta tag i detta upp packande nu. Jag pallar inte vetskapen om att skiten står där nere.

Egentligen är det ju bara onödigt kraffs som vi skulle klara oss utan. Men jag vill ändå gå i genom det för det är ju lite saker som vi börjar sakna.

På tal om saknad. Vi saknar här hemma just nu. Anna, Per och lilla Nellie. Det är helt sjukt. En ny liten människa har börjat sin resa på denna jord. Vi har inte träffat henne men kärleken för henne är så makalöst stor redan. Jag har hört henne gny i bakgrunden när jag pratat med Anna och jag blir tårögd varje gång.

Jag är så stolt över Anna som gjort ett sånt fint jobb. Stolt över Per som funnits vid Anna´s sida. Deras kärlek har resulterat i ett flickebarn som kommer att omges av stor kärlek genom sitt liv.




Winnerbäck vet hur en text ska skrivas..

se dig om
det är här du bor
där hänger jackan
där står dina skor
vilka öden förde skorna hit
nu är liten stor
nu är himlen vit

se dig om
här är din beskärda del
stor eller liten
trasig eller hel
blev du stärkt av allt eller sårad och öm
vad blir rätt och vad blir fel
när släpper man en dröm

se dig om
är du hungrig eller nöjd
är vägen snårig
eller öppen och röjd
du kan sitta upp nu eller kasta dig av
på väg mot himlens höjd
eller på väg ner i din grav

se dig om
är det nånting du vill ha
är det nåt du sagt
eller nått du aldrig sa
ska du rättas in i leden eller söka strid
vad ska du ge vad ska du ta
hur bidar du din tid

se dig om
det är här du står
det är en dag imorgon
det var en dag igår
det mörknar ute snart är natten här
vad du än förutspår
vem du än är

Lite smått och gott

Nu har vi börjat dagen här, sonen och jag. Känner mig mycket trött efter gårdagen. Men vi ska nog få även denna dag att gå.

Nu är det en hemsk väntan till den 3 Mars då jag får svaren från röntgen. Anna kunde inte fått barn lämpligare. Tankarna är ju mycket med dom och jag ser mycket fram emot att få träffa deras prinsessa.

Inspirationen tryter vad gäller lek med sonen idag. Men jag ska göra mitt bästa. Jag har valt att skaffa honom och det är inte meningen att han ska bli drabbad för att jag är orolig eller inte mår bra. Vissa dagar är det lättare att tänka så, ibland går det ( tyvärr ) mindre bra.

Idag är dock en hyffsad dag så vi ska ta tillfället i akt.

Saknar den nyblivna familjen och tänker på dom.

Hoppas Er dag blir bra!

Välkommen till världen lilla Nellie

Idag har varit en dag med blandade känslor. Var så orolig för att göra magnetröntgen. Men det gick över förväntan. Jag andades lugnt och slappnade av. Tänkte på Anna som jag visste låg med värkar. Försökte liksom se in i rummet där de befann sig. Så trots att processen med röntgen tog mellan 40 - 50 minuter så gick det som sagt bra.

Jobbigast var när de skulle sätta en nål och ge mig kontrast och jag inte fick komma ut mer än med armen och sen åka in igen. Men som sagt nu är det gjort. Nu återstår en hemsk väntan.

När jag kommit hem nåddes jag med informationen om att min bästa vän i hela världen har blivit mamma. Till en underbar liten Nellie. Så söt och fin. Snabbt gick det också.

Jag är så stolt idag. Anna har kämpat på så duktigt på sjukhuset i flera dagar innan den lilla tösen till slut kom snabbt. Lilla Nellie tyckte nog inte att mamma och pappa ( eller vi ) skulle behöva vänta längre.

Jag TOKLÄNGTAR till dom kommer hem. Eller till dess att vi kanske kan få åka och hälsa på. Det ska bli så kul att se Eric´s reaktion. Han har ju nästan blivit storebror ju = )

Den här dagen blev så bra och jag går i ett lyckorus. Älskar Er fina familjen <3

Orolig idag..

Jag är så orolig att jag egentligen bara skulle vilja skrika rakt ut. Magnetröntgen i morgon gör att jag inte kan slappna av. Jag kan inte få det ur tankarna.

Jag har pappa och Henke med mig och förhoppningsvis får jag en belöning efteråt. Inte så att jag får träffa någon bäbis men jag tror nog att vi ska kunna tima in en träff med Anna och Per.

Ska försöka förflytta tankarna och mig själv till ett annat ställe när jag ligger där inne. Jag ska tänka mig ifrån allt läskigt och försöka landa på något annat ställe ett tag.

Det som oroar mig för i morgon är att jag ska få panik därinne. Inte för att jag vet med mig att jag är sån som person att jag kommer få det. Jag är panikslagen för att jag ska få panik. Typ..

Det kommer nog gå bra. Jag får försöka intala mig själv att om hela den där grejen bara flyter på så blir det ju färdigt snabbare.

Nu ska vi snart klä på Eric och gå en liten promenad. Senare ska jag ta ett varmt bad och försöka koppla av. Sen blir det film.


Snart så..

Fick en fråga om vad bilden i det tidigare inlägget var för något. Och det ska jag tala om för Er mina vänner.

Bilden är på min son som håller på Anna´s gravida mage.

Denna gravidmage har fått oss alla att fullkomligt, hur ska jag uttrycka mig, gå ihjäl av oro. Jag ska inte gå in på detaljer på något sätt. Det är inte min sak. Men att tala om för Er hur stor längtan är efter den lilla krabaten där inne, det kan ingen ta ifrån mig.

Inom några dagar så kommer en ny liten människa att se dagens ljus för första gången. Och som vi längtar här hemma. Och som vi saknar Anna och Per. Det börjar bli tomt och trist här hemma nu.

Anna och Per är som syskon för oss. För Henke och mig. Eric är liksom lite deras också på något sätt så egentligen ska ju han faktiskt bli lite storebror också ju.

Bara tanken på att min bästa vän ska bli mamma är så stor. Det är en sån häftig resa som dom har påbörjat. Självklart har jag vetat att hon varit gravid lääänge nu men samtidigt är det nog nu som först som man verkligen fattar att det är på gång.

Vi önskar Er lycka till där nere. Vi hoppas att allt går bra och att det snart kommer en liten bäbis som gör all den tråkiga väntan värt allt.

Älskar Er <3

<3


<3









Dagen idag

Hamnade här även denna morgon. En morgon som hittills känns ganska bra. Visst är jag trött, men inte så tröstlöst som igår. Har dock väldigt ont i mina ögon. Som jag fick träna dom i måndags är det inte konstigt om jag fått ont, men jag tycker det är konstigt att det kommer mer och mer..

Underligt, men det är som det är.

Igår hade jag en enorm svacka. Jag var så ledsen, tårarna rann hela tiden. Henke och jag hade ett ordentligt samtal och det känns bättre efter det. Jag har ju ett stort behov av att prata. Om min oro, om framtiden och så. Även att jag inte vet något direkt.

Henke däremot är tvärtom. Han väljer att inte tänka på det. Han förtränger det till den dagen då vi får svar på vad som är fel.

Alla har vi olika sätt. Inget är mer rätt eller fel.

Idag ska jag försöka göra någonting vettigt. Kanske byta sängkläder. Eventuellt städa av lite. Får se vad jag orkar med.

Har även beslutat att va hemma och va mammaledig till den dagen vi ska till Neurologen. Jag klarar inte av att jobba. Bara tanken på det gör mig stressad och då mår jag dåligt. Jag känner var jag mår bäst och det är hemma. Med min son. Även att jag inte orkar det heller vissa dagar så är detta ändå som en fridfull bubbla utan stress där jag kan andas och bara va. Jag behöver inte va trevlig och glad. Jag kan va som jag vill. Osminkad och så.

Jag önskar Er alla en bra dag!

Ta det för vad det är

Dagen har börjat. Eric är laddad för lek och bus. Han är glad och ler förtjust över varje steg jag tar. Antar att hans förhoppning är att vi snart ska börja göra någonting. Han nöjer sig till och med att sitta i mitt knä och plocka med pennor nu när jag skriver detta.

Han har en trött mamma här hemma idag. Visserligen är jag trött så in i helvete alla dagar men idag vet jag inte vad det är frågan om. Jo, det vet jag väl egentligen. Jag är ledsen. Nedstämd. Uppgiven. Orolig.

Allt känns så jävla hopplöst. Röntgen närmar sig med stormsteg och jag är livrädd för att få panik när jag ligger där. Jag är livrädd för vad dom ska hitta. Jag är skitorolig för vad neurologen har att säga den 3 mars.

Jag är trött och vill bara lägga mig och sova. Jag vill att klockan ska va 13 så Henke kommer hem. Då är det snart dags för vila för Eric och jag får vila mig en stund.

Jag känner att jag skulle vilja gråta men jag kan inte det. Största anledningen till att jag vill gråta är att jag har dåligt samvete. Som det är nu orkar jag inte va en bra mamma. Jag är lättretlig och sur. Och då kommer känslorna som jag inte tycker om.

En tanke som slagit mig på sista tiden är det faktum att Eric inte fått chans att lära känna mig. Den riktiga Rebecca som vanligtvis är ganska pigg och glad. Hon existerar inte längre. Hon kommer fram vid vissa korta tillfällen. Och det känns så jävla tungt. Inte när jag är glad utan just att det är så sällan.

Det kunde ju inte börjat sämre än det gjorde. En förlossningsdepression som hette duga. När jag återhämtat mig från den kom nästa tråkighet i början av förra sommaren. Sen började detta med domningar och synen. Det påverkade mig ju inte så mycket i början, men det fanns ju ändå där.

Nu sitter jag här. Självömkande och tycker så jävla synd om mig själv. Men till vilken nytta egentligen?

När ni läser detta antar jag att det är mycket lätt att tänka i banorna att det är bara att vänta och se vad som händer. Ingenting är definitivt än. Ingen idé att oroa sig innan man vet.

Jag som levt med mig själv i 31 år vet att det oftast inte finns någon ljuspunkt. Tänker jag positivt får jag oftast ett slag i ansiktet med något nytt. Mitt motto i många år var just att " det är inte lönt att vara glad " Kanske är det därför jag inte kan se bortom all oro just nu. Bara låta det va.. Jag vet inte.

" Alltid är det något " har varit något som följt mig genom de flesta av mina vuxna år.

Detta är meningslöst dravel för de flesta. Jag kan bara be er att då sluta läsa. Jag är inte ute efter någon som helst förståelse eller att någon ska tycka synd om mig. Det är inte det detta handlar om.

Jag har haft mycket bra och roligt i mitt liv och jag har upplevt mycket fantastiskt. Mycket fina saker har hänt och det är det jag ska försöka drömma mig bort till när jag ligger där på britsen på måndag. Jag ska tänka på hur fantastisk vår bröllopsdag var, jag ska tänka på hur stolt jag var den dagen jag fick träffa den underbara nya människan som legat i 9 månader och väntat på att se dagens ljus i min mage.

Jag kommer hitta styrka till att klara av detta. Men vissa dagar känns den tanken så avlägsen. Jag känner hur jag själv har förändrats och då är det svårt att låta bli att bli ledsen och orolig.

Jag är inte den jag en gång var. Kanske finns inte den personen kvar längre, kanske kommer den till slut en dag hitta fram igen. Jag bara undrar när? Känns som att motgångarna avlöst varandra i flera år bortsett från ett par rejäla ljusglimtar under tiden.

Något avslut på detta verkar inte komma. Jag kan inte avrunda med någon grand finale.

Ta det för vad det är mina vänner!


Ovanligt va?

För ovanlighetens skull är det en nedstämd och ledsen Becca som sitter här och skriver några rader på kvällskanten.

Dagen i sig har varit bra, jag har fått lite svar och tips på hur jag ska gå till väga för att komma till rätta med ett av mina " problem " Det känns ju bra, men omständigheterna runt omkring detta faktum gör mig ledsen. Det gör oss ledsna. Men, det ordnar sig väl på ett eller annat sätt. Och gör det inte det, så gör det inte det.

Jag har så mycket att va tacksam för. Jag har en underbar, söt och snäll son som förhöjer min livlust till max. Jag har gift mig med en man som är ett enormt stöd i tuffa tider, jag har en kärleksfull och underbar familj, jag har vänner som stöttar och tar mig för den jag är..

Vi har köpt ett hus där jag trivs och där jag känner att vår familj mår så mycket bättre.

Jag skriver detta lite för att få mig själv att inse att bara för att den ena saken efter den andra bara ska jäklas just nu så har jag ändå bra saker i mitt liv.

Jag har sagt det förut, jag önskar att jag kunde säga - " fire away " jag tål det nog. - Men jag kan inte det. Vid vissa tillfällen känner jag mig så liten och svag. Jag orkar inte kämpa. Och kampen har inite ens börjat på riktigt.

Men jag vet att med det stöd jag har ska det nog ordna sig det också.

Besök hos en ögon.. igen..

Igår var jag i Västervik hos något som hette " Ortoptist " tror jag. Hon var specialiserad på skelning och så. Hon konstaterade att jag skelar på båda ögonen. Detta var en del av det som jag behöver göra för att få svar på saker och ting. Jag känner att jag varken vet ut eller in nu. Om någonting. Känner mig helt.. vad ska jag säga..

Jag väntar på att få röntgen avklarad och sen få gå vidare och kanske kunna få hjälp med va det nu än må vara.

Hur som helst fick jag uberschnygga glajjer igår. Jag behöver antagligen inte ha de glasögon jag fick i somras, det ska vi tillbaka och kolla om en månad. Jag orkade nämligen inte igår. Hon hade mig till att titta åt alla håll och hålla synen så i vad som kändes som en evighet. Lös i ögonen, bad mig kolla på prickar som skulle bli kors..

Jag blev yr i huvudet vid ett par tillfällen, hon höll ju på i 1,5 timme med det där.

Fick ta på mig de uberschnygga och gå en tur på en halvtimme. Det kändes bättre att ha dom på. Jag var ju så trött i ögonen vid det laget så allt blev dubbelt hur jag än gjorde. Så dom fyller sin funktion dom här prismorna.

Anna Orlowska, som upptäckt att någonting är galet, var även inne vid ett par tillfällen och kollade läget.

Skönt att det undersöks ordentligt!

Sur och tråkig

Ibland blir jag bara så trött på mig själv. Jag är så sur och tråkig så jag till och med blir sur på mig själv för att jag är sur och tråkig.

Jag är sur och tråkig mot Eric och det går ut över honom och då gråter jag en skvätt för jag får dåligt samvete över detta.

Anledningen till att jag är sur är att jag är så trött hela tiden. Och när jag är trött så har jag inte något tålamod.

Jag bllir ju inte arg så jag skriker och gormar. Det är inte på den nivån. Jag är bara inte på humör helt enkelt. Mycket stör mig, och det stör mig.

Som sagt, det är komplicerat.

Nu ska jag njuta en kopp kaffe med maken, sen väntar disk och dusch.


Älskar mina pojkar








Nya glajjer

Detta är resultatet av gårdagens ögonläkarbesök. Mycket snyggt måste jag säga. Huvudsaken är ju att jag ser bättre, eller?

Henke har svårt att se seriöst på mig. Inte mycket lönt att bli irriterad på honom då han inte kan ta mig på allvar.

Berättelse om gårdagen kommer då Eric är på bättre humör, just nu är han inte så glad åt att mamma sitter vid datorn..






Jag ska prova med dessa prismor i fyra veckor. Har även prisma på mina rätta glasögon men då jag förmodligen inte behöver ha dem och det är stryka i dom känns det ( tyvärr ) bättre att ha dessa.

Tur att jag inte är singel och måste " göra mig till " = ) Ska bli intressant att se hur folket kommer reagera när dom ska handla av mig i morgon...


Att hälsa, eller inte hälsa..

En sak som slog mig idag är problematiken som kan uppstå när man ska hälsa på någon. När man möter någon på en trottoar, i bilen eller i affären.

Just dessa omständigheter är ju inte så svåra. Man säger " hej " eller höjer handen i en hälsning i bilen.

Ibland är man utomhus och avståndet är lite längre. Man kanske höjer näven även där, nickar lite menande eller säger hej i samband med någon av de två.

Vi har bott på Gerdsborg i många år nu, en gård som var mycket skyddad. Man såg knappt aldrig några grannar och det var ingen väg som gick förbi direkt vid ytterdörren.

Det är där min problematik kommer in i bilden. Jag vet inte hur jag ska hälsa på våra grannar.

De bor nära, men inte tillräckligt nära för att de säkert ska höra om jag säger hej. Avståndet är för långt för att en höjning av handen ska kännas okey.. Jag vill ju inte vråla ett rungande HEJ heller med risk för att låta helknasig..

Märkligt det där, det ger sig väl med tiden = )



Valentines Day

Nu ska vi snart till Farmor och äta semlor. Det har jag varit sugen på hela veckan så det ska bli gott.

Idag är det alla hjärtans dag. En dag som väl egentligen inte betyder så mycket i mina ögon. Det var väl lite småkul första åren, men nu känns det som att det mest är en dag skapad av blom och present industrin för att vi ska göra av med onödiga pengar.

Jag är inte alls snål så det är inte det det handlar om. Jag bara tycker att det är lika viktigt att visa sin kärlek och uppskattning alla dagar på året.

Mig skulle man tex kunna uppvakta med att ge mig en dammsugning off så att säga. Eller kanske att slippa vika tvätt en gång av alla tusen gånger det känns som jag gör det.

Sen ska man ju inte spåra in på att det bara handlar om att uppvakta sin älskling. Din familj och dina vänner behöver också kärlek och uppvaktning. Och det gäller ju även där vilken dag på året det nu än må vara.

Den 14 / 2 -97 var dock ett speciellt Valnetines uppvaktande som jag kommer ihåg med värme. Jag  fick ett brev i vår brevlåda med ett kassettband i. Med samma låt om och om igen. Brevet och låten var från Henke och det måste jag ju säga kändes mycket speciellt då det verkligen var speciellt. Det var även ett polaroidkort på min " svärmare " taget utanför vårt hus. Hi hi.. Vilka minnen. Låten Hette " Watching You " med Elegant Machinery så jag antar att idén för kortet kom därifrån. 

Hur som helst, denna dag ska firas med en smaskig semla hos farmor.

Hoppas Ni får en toppendag!

**

Vill även här och nu be om ursäkt för att det nuförtiden är en hel del stavfel, missade ord och andra knasigheter. Jag ser inte helt hundra och jag vet inte vart min annars ganska säkra engelska stavning tagit vägen. För att inte tala om den svenska. Märkligt, men det är något som vi får försöka klara oss genom tillsammans och stå ut med = )

Blogg värd att kollas upp

Jag har ingen direkt super inspiration för att skriva något speciellt på kvällen. Men jag har ett tips

Gå in här:

www.amandavardet.blogg.se


Tyvärr kan jag inte få länken att funka ( tror jag ) så kopiera den gärna och kolla in. Videobloggarna är helt fantastiska. Jag är mållös, och det händer inte så ofta ska jag be att få tala om.

" Hellu bluggen " Jag säger bara, Herregud


Popcorn = )

Har precis dragit i mig en skål med popcorn. Var så sugen. Vi hade en påse kvar att poppa och självklart brändes en del av dem. Jag fick även ner ett skal mellan tänderna. Just precis på det stället där jag är rädd att en lagning håller på att ramla bort. Ångest, ångest.

Ingen tandtråd hemma så klart. Ska gå loss fullkomligt med eltandborsten nu och sen krypa ner och sova.


Lite kul såhär på kvällskanten

Sen Eric på allvar började använda napp så har vi alltid sett till att vi haft minst två " igång " Ibland har det hänt att vi haft tre, vilket ju i och för sig varit lite onödigt.

På Gerdsborg kändes det så bra att alltid ha en napp för varje våning vi va på. Det var så omständigt att springa genom dörrarna och ner. Det var helt enkelt smidigt att ha en till hands.

Tycker dessutom att det är så smidigt att ha en extra napp på nattduksbordet. Om den han tuttar på ramlar ner på golvet på natten så bara " pluggar " jag in den som ligger på bordet och väntar liksom.

Det jag nu ska berätta om, jag kanske skrivit om det innan men det tål att upprepas, är en sak som hände på Gerdsborg och jag hoppas att jag aldrig glömmer det för det var så komiskt.

Rutinerna där var att Henke eller jag tog på Pyjamas och bytte blöja och den andra värmde kvällsvälling. Vi brukade ha lite mys och bus i vår säng innan det var dags för nattning där och så även denna kväll. Eric och jag lekte som tokar i sängen. Klockan var 21:50 och Henke kom upp med vällingen. Detta innebar alltså sovdags för Eric.

Den stora frågan ekade då högt i sovrummet. - Var var nappen?

Till saken hör att vi vid detta tillfälle hade en napp. Vi vände ut och in på sängkläderna, flyttade sängarna, kollade om den av misstag åkt i Eric´c pyjamas eller blöja. Han hade haft den typ tre minuter innan och nu var den verkligen spårlöst försvunnen.

Frågan var - skulle någon av oss dra fullt till Ica och köpa nya eller skulle vi lyckas hitta den? Han kan sannolikt inte somna utan så detta skulle kunna bli en liten omständig sövning.

Vi bestämde oss för att den måste gå att hitta. Den kunde ju liksom inte försvinna spårlöst. Han hade den ju nyss.
Jag vet inte hur många gånger vi letade genom varje pinal på övervången där den kunde tänkas va. Men icke. Inte en skymt av den.

Till slut frågar Henke mig om jag har den i mina kläder. Jag nästan fnös åt frågan. Herregud, det borde jag väl känt liksom.

Men döm om min förvåning när jag ser nappen, i tryggt förvar mellan mina bröst i BH:n.

Mycket komiskt må jag säga!

Promenad..

Idag har varit en rätt skaplig dag. Farmor var här och fikade med Eric och mig och nu ikväll var vi uppe hos henne. Henke hjälpte henne skotta en hel del snö. Hon har hävt ner det mesta från taket och då tyckte jag det var en utmärkt idé att Henke skottade och Eric, jag och Farmor strosade omkring på gatan.

Skönt med frisk luft, men det var kallt. Är så gulligt att se Eric tultandes i den stora, bylsiga overallen.

Har även pratat med min ögonläkare. Så nu har jag en tid hos en specialist på dubbelseende på måndag! Skönt när det händer grejer!


Voff alla voffisar

Eric och jag sitter just nu och lyssnar på " Voff alla voffisar " Det är en barnvisa som gick varm för mig när jag var liten. Jag har inte glömt den, refrängen har suttit och jag har sjungit den för Henke ibland. Häromdagen kom vi på idén att kolla efter den på Spotify, och vips = )

Härlig sång.

Hoppas Ni alla får en bra dag!

Negativt, som vanligt..

Som det känns just nu hamnar jag alltid framför datorn och speciellt vid bloggen när allt känns som jobbigast. Kanske är det för att jag har ett behov av att få ur mig vissa saker, jag vet inte.

Jag pratar med folk om hur jag mår och hur jag känner men jag vill ju inte va för " gnällig " så mycket håller jag, trots mitt pratbehov, inom mig.

Allt känns så diffust. Jag kan inte säga att jag lider av någonting då jag inte fått någon " dom " än. Jag har inget ord som förklarar allt konstigt jag känner. Ingenting. Och det är så jobbigt. Samtidigt är det väldigt jobbigt att bara tänka på att jag ska utredas för vad det är. Jag är livrädd för vad de ska finna. Jag är livrädd för framtiden. Just nu skrämmer mina tankar mig något fruktansvärt och jag känner mig så liten och ensam. Trots att jag har mycket folk omkring mig som stöttar och finns.

Två veckor idag har min syn varit mer än märklig. Jag ser som en dimmig fläck mitt i synfältet, synintryck gör mig yr. Allting som jag tittar på vill dessutom dela sig och ögonen får kämpa så det gör ont för att behålla fokus.

Dessutom är jag vansinnigt trött. Konstant. Jag vet inte när jag kände mig utvilad faktiskt. Någon gång på dygnet. Det känns inte som " vanlig  " trötthet gör. Jag är skrämmande trött.

Fötternas domningar då, jo de är mer intensiva nu. Som att dom sover fast dom inte gör det. Annars brukar det ju bara kännas lite stickande konstigt som när tandläkarebedövning just ska släppa. Men inte nu som sagt. Höger tumme och pekfinger brukar också bara ha den lättare känslan av att någonting är knasigt, men inte nu. Dessutom sover min allra heligaste och mest kvinnliga sak. Båda benen har känslan till och från under dagen.

Detta har nu pågått i veckan som varit.

Att inte tänka på " vad det kan va som är fel " ter sig tämligen svårt då kroppen bestämt sig för att gå ut i strejk. Jag har ju inget annat val än att följa med och när det blir såhär, då är det jävligt svårt att låta bli att tänka.

Dessutom blir jag fruktansvärt uppstressad. För minsta lilla. Jag klarar inte av tanken på att diska en stekpanna.. Viktiga papper glöms bort och läggs undan. Jag har inte fokus eller koll på ett jävla dugg och det skrämmer mig.

I morgon ska jag ringa till Neurologavdelningen. Fråga om det finns möjlighet att få komma dit snabbare. Jag måste få hjälp med detta, reda ut lite frågetecken. Jag kommer att gå under annars. Jag orkar inte kämpa när jag inte vet vad det är jag kämpar emot.

Tack för att Ni lyssnat.


Engelskt uttal, ack så viktigt att få rätt

I slutet på -90 talet gick en låt varm på radion. Artisten hette Lene Marlin och låten hette Unforgivable Sinner. I mitt tycke en sån där äckligt trallvänlig låt, en låt som förvisso ( tyvärr ) satte sig som ett jävla klister i hjärnan och man nynnade på den. Men - jag kan ärligt säga att jag inte tyckte om den.

Om jag inte missminner mig så var tjejen norsk och mycket ung. Tror till och med att hon gjort låten själv.

Som person är jag ju lite av en " låtanalyserar nörd " Jag lyssnar på texten och funderar och tänker på dess innehåll och så vidare. Att texten är bra kan till och med göra en dålig låt helt okey liksom.

Problemet med den här äckliga låten är att jag inte fattade ett skit om vad fan hon ville säga med den. Eller visst, till viss del förstår jag väl. Hjärta och smärta sådär rimmande och käckt som det bara kan bli.

Men det går ju inte att höra vad hon sjunger. Hennes katastrofalt dåliga engelska uttal gör ju att man helt dissar den. Eller dissade då, i detta fallet. Man kan inte stödja en person vars låt blir totalt obegriplig för att uttalet är så sjukt kasst att hon nog inte själv fattade när hon lyssnade.

Är ni med?

Man kan ju bara hoppas att hennes pappa var skivbolagsproducent när detta spelades in och gavs ut. Annars borde någon tagit ett hårt tag i Lene´s öra, skickat henne på en rejäl engelska kurs och inte låtit henne gå därifrån förrän hon förstod en sån enkel sak som att tex " Tear you up inside " inte har ett dugg att göra med tårar. Det ska uttalas " Tär " Rätt och slätt.

Jag vet, jag är idiotiskt dum när det gäller detta. Men vad jag vet så blev ju Lene en ganska snabbt dalande stjärna på just stjärnhimlen. 

Kanske sitter hon fortfarande i skolbänken och läser engelska ? ?

 

Dålig rip off, i mitt tycke

Jag hinner inte med att läsa så mycket bloggar nuförtiden men i två bloggar jag läst i kväll har uttrycket " knuller i mun " används. Varför? Är det så jävla häftigt att säga så?

Den första som jag hörde använda det var " Davidator " för typ 100 ( överdrift ) år sen. Så jag varken höjer på ögonbrynen eller tycker att det är häftigt.

Den enda som kunde säga det och få det att låta jävligt kul var just David. Så är det! Det är liksom hans uttryck, tycker jag. Därför känns det lite som en rip off när andra använder det.

Men det är min åsikt!


Evigt samtalsämne!

Nu har jag varit ute och skottat lite. Fixade en ingång till Anna när hon kommer för att följa med mig och ta cellprov idag. Jag tycker att det är vackert och fint på alla sätt med all snö, tycker dock synd om den mer muskelstarka delen av detta äktenskap som faktiskt måste skotta på allt hela tiden.

Vi har ju inte haft några direkta vintrar innan om åren och nu när det väl blir en ordentlig en med mycket snö och kyla, då är inte det bra. Är det en regnig vinter, då är inte det bra.

Jag kan tycka att det är så cliché artat att gnälla över vädret. Det är det eviga samtals ämnet och det är väl bra att det ger folk något att prata om, men ändå.

Det är ju liksom bara att gilla läget. Snö eller inte snö.

Fördelarna med en vinter som denna är att det bli en aning ljusare ute av allt snö. Och det tycker jag är skönt!

Nu ska jag iväg och ta cellprov. Lite smått nervös är jag. Det måste jag erkänna. Men det går nog bra.

Ha en bra dag mina vänner!

Kvällsrapport av det positivare slaget = )

Lovade ju att återkomma med ett positivt inlägg under dagen. Det har väl gått sådär känner jag. Klockan är mycket och jag har inte tagit mig tid att sitta något nämnvärt.

Positivt var det..

Jag skulle kunna nämna alla fördelar med att bo här. En sak som jag reagerat på är det faktum att när jag tvättat kläder och sängkläder och lagt in i skåpen och sedan tar fram det så luktar det fortfarande nytvättat och fräscht. Det är något som jag verkligen inte är van vid efter våra år på Gerdsborg. Där luktade allt reningsverk och Åbrosnusk i en salig blandning..

Mycket härligt och trevligt med tvätt som faktiskt är fräsch = )

Nu har vi nyss haft fikagäster. Anna, Per, Sandra och Stefan. Mycket trevligt.

Nu håller vi en tumme för att sonen somnar innan Paradeise Hotel börjar så vi får kolla på det i lugn och ro.


Morgon gnäll, varför inte = )

Idag är äkta maken hemma från jobbet. En envis förkylning och en förkyld son gjorde det valet ganska lätt att göra.

Något som Henke dock glömde igår var att stänga av sitt larm som börjar ljuda vid 6:15. Mobilen låg i köket och ringde och väckte därför sonen. Jag sövde om honom och fösökte sen själv somna om men med en förkyld snarkande make bredvid sig visade sig att det inte var lätt för mig att somna om.

Puttade på Henke i en timme innan jag tod beslutet nu vid 7:30 att låta pojkarna sova vidare. Nu har dock sonen vaknat av snarkningarna så den enda som fortsätter sova gott är boven i hela dramat. * morr *

Nåja, det blir nog en dag av detta också. Dock en dag med screwed up rutiner då Eric inte somnade förrän 23 igår och definitivt behövt någon timme till nu på morgonen. Detta kommer resultera i en gnällig son hela dagen och att hålla honom vaken till 13, då han vanligen somnar, kommer va svårt.

Idealiskt för Eric är att sova är mellan 13:30 - 15, give or take.

Men, men.. Vad är väl lite sömn och rutiner hit och dit. Jag vet såväl att det bara är bagateller, skit, småsaker. Men när man är fruktansvärt trött kan man lätt bli irriterad på minsta lilla.

Jag ska återkomma under dagen är min tanke, med ett positivt inlägg för mina kära läsare. Håll ut, jag ska bara låta mitt extra starka kaffe kicka in = )


RSS 2.0