Går i ide

Jag önskar jag kunde sätta mig här och bringa fram lite positiv energi. Skriva om något annat än det som gnager mig. Det som oroar och skrämmer mig.

Tyvärr kan jag inte det.

Jag som person har ett behov av att älta. Jag kan inte släppa saker och låta dom bero. Till viss del är ju det väldigt bra. Jag vet vad jag behöver göra för att bearbeta. Jag vet hur jag ska gå till väga för att klara av vissa saker.

Henke är för mig ett stort stöd genom dessa kriser. En klippa. Han är stark för oss båda och försöker hitta sätt för oss alla i familjen att kunna locka fram något positivt i allt negativt.

Detta är dock en sak som jag känner att jag går i genom ensam. Eller inte ensam direkt, det är orättvist att säga. Det är svårt att sätta ord på känslan.

Vad det nu än är som drabbat mig hanterar vi på så olika sätt. Henke tänker inte på det alls. Inte mer än nödvändigt. För om han inte tänker på det så existerar det inte. Han väntar till den dagen undersökningarna ska göras. Väntar på dagen då svaren kommer.

Jag oroar mig och kan inte sluta. Jag vältrar mig i det. Och jag pendlar mellan ledsamhet och glädje som en idiot fram och tillbaka. Energislukare som heter duga.

Skillnaden är att Henke inte känner det jag känner. Det är det ingen som gör. Jag blir påmind hela tiden om att något inte står rätt till. Jag märker det i kroppen hela tiden, bland annat pga jag inte ser ordentligt. Då är det inte lätt att tänka bort något.

Jag vill bara att tiden ska gå fort till den dagen jag får veta.. Till dess funderar jag allvarligt talat på att gå i ide..

Stödpunkter..

Har suttit ner och kollat genom min blogg för att ha lite information att ge till neurologen den dagen jag ska dit. Jag som person vill gärna komma väl förberedd och att ha informationen med sig kanske kan hjälpa dom och mig snabbare.

Att ha lite stödpunkter att gå på, menar jag. Risken finns väl att man annars kanske glömmer bort.

Här är informationen som jag skrivit upp,


Midsommarhelgen 2009 märkte jag för första gången av mitt dubbelseende. Söker mig till en optiker som märker att jag behöver hjälp med synen på nära håll och förklarar dubbelseendet med  ” försvagad muskulatur i ögonen ”  Får glasögon, dubbelseendet består men blir en aning bättre.

14 / 7 fick jag för första gången den domnade känslan i höger fot.  Kroppen blev mer och mer påverkad och inom någon vecka var hela höger kroppshalva bortdomnad. Detta pågår någon månad.

Läkarebsök i Vimmerby pga domningarna den 27 / 7

I mitten av Augusti blev musklerna i höger arm påverkade och jag upplevde svaghet i höger arm. Armen började även skaka lite smått. Fick känslan av att va det än var nådde det sin kulmen eller så skulle jag inte kunna gå ur sängen dagen efter. Dagen efter började domningarna att avta sakta.

Höger fot och höger tumme behåller den domnade känslan och avtar inte.

Den 10 / 11 kom dubbelseendet tillbaka och jag hade svåra problem med synen.  Detta håller i sig ett par veckor.  Upplever även som en fläck i synfältet där jag inte ser.

I samband med detta märkte jag att det blir någon obehaglig känsla i benen när jag böjer huvudet framåt. Denna känsla är bestående. Upplever även en obehaglig pirrande känsla i benen.

Den 20 / 12 efter att ha tagit ett alldeles för varmt bad märker jag hur synen blir jätte märklig. Jag ser ingenting rakt fram. Detta går dock över efter någon kvart.

Den  5 / 1 har jag tid hos en ögonläkare för att kolla upp synen.  Hon hittar ingenting som tyder på synfel. Gör även en synfältsundersökning som inte heller visar någonting. 

Den 24 / 1 märker jag hur synen försämras igen. Upplever som en fläck i synfältet. Ögonen gör ont av försöka fokusera och se. Extrem trötthet följer med detta.


" Senaste nytt "

Vart man än vänder blicken eller sina öron också för den delen så är det en nyhet som man inte kan undkomma. Det är överallt. På TV, i radio, på nätet och i tidningar.

Jag väljer av respekt för de inblandade att inte skriva något nämnvärt om detta.

Jag väljer nämligen att se detta utifrån. Bakom alla händelser så finns det ( oftast ) en familj som var ovetande. Allt detta, som Sverige reagerar starkt på, kommer ju som en ännu större chock för just familjen. Att helt plötsligt ha en familjemedlem uthängd, misstänkt för det ena värre än det andra kan ju inte vara samma person som satt vid middagsbordet och pratade om just ingenting. Förstår ni min tanke?

Kanske är det för att jag känner personerna i fråga? Jag skulle kunna tänka mig att det spelar en stor och viktig roll i min åsikt i frågan.

Jag förstår att folk reagerar. Jag förstår även att folk har en åsikt. Det har vi alla rätt till. Men räcker det inte med att ens familjemedlem dyker upp i alla nyheter och på nätet som " senase nytt " Är inte det en plåga nog?

Tänk om det vore dig det drabbade?

Som jag ser det skulle det nämligen kunna vara vems namn som helst som stod där på löpsedlarna och fick dina ögon att bränna av svek. Skillnaden är bara att denna personen är uppmärksammad. Så hade det varit dig eller mig det drabbade så skulle sannolikt inte så många veta. Vi skulle kunna gå ut utan att känna folkets blickar, höra allt viskande när vi passerat!

Kanske väljer jag att inte dömma, till skillnad från många andra, innan domstol och högre instanser gjort sitt. Kanske kan jag inte fatta att det ens skulle kunna va möjligt. Kanske har det som sagt med att göra att jag känner familjen i fråga.

Jag tycker bara att man ska tänka sig in i situationen.

När något sånt här händer är det ju inte bara en person som mår dåligt. Det finns oftast en familj bakom..






Röriga tankar

Det absolut bästa för mig just nu vore att va på jobbet. Få tankarna en aning från allt som komma skall. Är så otroligt orolig för röntgen, för att göra ryggmärgsprov. Det skrämmer mig något vansinnigt. Inte just att det kanske skulle vara ms. Trots att det är skrämmande nog.

Jag är orolig för att dom ska hitta något annat. Att allt kanske snart kommer vara över.Att leva i den här ovissheten är nog det jobbigaste jag upplevt. Eller rättare sagt, det ÄR det jobbigaste.

Jag svävar mellan hopp och förtvivlan. Tänker åt helvete för mycket.

Som sagt, det bästa är ju att skingra tankarna. Om så bara för en stund.

Men i takt med att min oro växer, en oro som jag inte kan kontrollera. En oro som ständigt cirkulerar i kontoret blir jag sämre igen. Synen påverkas, benen är mer domnade med en krypande känsla i dem. Tröttheten har slagit till med full kraft och som det känns skulle jag kunna sova 20 timmar om dygnet.

När detta, vad det nu än är, gör sig påminnt är det väldigt svårt att " tänka bort " det. Att fokusera på den 22 / 2 eller veckan efter det då jag får svar. Jag känner ju att det är något och då är det inte lätt att låtsas som ingenting.

Jag är en plåga för min familj och mina vänner. Jag är till bevär för mitt arbete. Det gör att jag blir väldigt nere och egentligen hellre skulle ligga under täcket och bara gråta en skvätt.

Att sitta vid datorn är egentligen ingenting som jag rekomenderar för mig själv. Har svårt att se tangenterna och texten jag skriver. Men jag har ett behov av att skriva av mig så just nu skiter jag i vad som är bra eller dåligt.

Det var inte såhär jag hade planerat vår första tid i nya huset. Det var inte såhär jag hade planerat min framtid. Jag är väl medveten om att man aldrig kan va säker på att ens ha någon morgondag, men så länge som kroppen och själen är med en så lever man ju i någon form av odödlighetsbubbla. Visst?

Jag känner mig tung. Inte just i kroppen eller så. Jag känner mig tung i själen.

Kontrasten mot för ett år sen är stenhård. Jag kunde då ligga och gråta och tycka att livet i sig sög så pass att jag var villig att lämna det själv vissa gånger. Då orkade jag inte. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Att jag kände så då kan ju faktiskt ha haft med detta att göra. Om det nu är ms jag har, vill säga. Depression är ju ett av alla symtom.

Det som grämer mig mest är att jag vill börja kämpa. Just nu vet jag ju ingenting och då är det väldigt lätt att helt lägga sig platt för allt. Att helt ge sig hän till oron. När jag får veta vad som är fel, då är det dags att påbörja en kamp. En kamp som antagligen kommer vara livet ut. Med bra och dåliga stunder. Så jag väljer att se det som att jag laddar för det. Jag jobbar upp kraft och stryka för att orka.

Jag önskar jag kunde säga - " Ge mig, jag tål nog. " Men jag kan inte det. Jag är livrädd. Känner mig som en liten flicka som vill krypa upp i famnen med gosedjuret och vaggas till lugn.


Sovrummet

Sovrummet då. Där slipades, spacklades och målades det.




Det blev mycket dammigt så munskyddet åkte på = )




Sovrumsgolvet på gång




Henke fokuserad = )




Färdigt resultat



Eric´s lilla hörna = )




Vardagsrummet

Vardagsrummet då.

Spenderade en bra stund med att riva ner den gamla tapeten.




Satte igen en i vårt tycke onödig dörr i vardagsrummet. Här är väggen med gips skivor.





Här är en bild på dörren vi satte igen sett från data rummet.




Gipsväggen beskådas = )




Fönstren målades




Mycket skräp överallt




Min kära far " in action " med att tapetsera.




Tapetseraren i full gång = )




Snön hann komma




Färdigt resultat. Henke bygger nytt soffbord.



Stökiga bilder på det " färdiga " resultatet. Men tids nog blir det väl tid över för att få ordning på torpet = )



Glad kille = )



Lite bilder då..

Här kommer, som utlovat, lite bilder från vår renovering. Vi börjare med Eric´s rum. Det är även där den största förändringen blev. Jag börjar med hur det såg ut när vi precis påbörjat. Och slutar med det färdiga resultatet.

Per målar taklister



Martin och jag överbemannade plastmattan. Lite stolta = )




Väggarna påbörjade. Valde att måla dem. Sandra syns på ett hörn = )




Mera målning blev det



Nytt golv blev det



Världens bästa morfar, Per och Henke la dit bården




Och här är det färdiga resultatet. Vi blev mycket nöjda!



Stolt kille








 


Eric - mitt livs medicin = )

Dagen blev inte som tänkt. Jag skulle jobbat idag. Har fått problem med ögonen igen. Det är som att jag har imma i synfältet. Allt blir suddigt just där jag fäster blicken. Det är jobbigt med olika synintryck, då blir jag yr.

Känner att jag helst skulle vilja ligga och blunda men det är inte lätt med en kille som vill leka. Men snart ska vi vila. Ska bara vänta in maken i huset.

Satte mig lite vid datorn nu. Men jag känner att det inte är någon bra idé. Ska vila ögonen på sonen nu ett tag. Det vackraste som erbjuds faktiskt. Det är som medicin för mina konstiga ögon och även för min oroliga själ.

Det ger mig tröst och hopp.


Ledig lördag?

Den här helgen är jag ledig och nu ska här plockas och fixas. Birgitta är på väg för att ta hand om Eric så vi ska kunna göra det i lugn och ro båda två.

Vi har ju en mycket ordentlig kille. Han vill gärna hjälpa till med det vi gör. Men för att inte behöva plocka runt allt alltför mycket är det smidigast att vi " vuxna " fixar tror jag.

Städa behövs också. Känner att jag gärna hade varit " ledig " från alla måsten och bara varit och umgåtts med min familj. Men vi måste offra all tid nu för att någon gång kunna bli klara!

Hoppas att Ni får en bra dag mina vänner!

Ska förresten be Henke lägga in resterande av alla kort på datorn idag eller i morgon så jag kan visa lite bilder från renoveringen.

Det var det hela!

Mycket info, bara så du vet

Hamnade här en stund innan vi ska ta tag i dagen här. Har inte mycket på schemat visserligen. Men ändå.

Ska jobba i kväll. Har ingen lust till det men det känns inte lika jobbigt som i måndags då jag verkligen var nedstämd. Orolig. Vill bara få svar på vad det är. Jag är helt inställd på att kämpa, oavsett. Men att sväva i denna ovisshet känns för jävligt.

Tror bestämt att min cysta kommit tillbaka också. Jag ska ringa till gyn i västervik och höra med dom om jag kan få komma ner och kolla upp hur läget är " down stairs " Det mesta känns ju lite på sparlåga så det kanske är den som ställer till det.

Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna bli av med den i så fall. Utöver operation. Den torkar ju ut av graviditetshormoner eller p-piller. P-piller får jag ju inte utskrivet längre pga min ålder och det faktum att jag röker. Och att bli gravid med den är ju inte det lättaste heller då den försurar miljön för ett eventuellt befruktat ägg så det inte vill bosätta sig i mig. Jag lyckades ju få bort den med p-pillershjälp innan Eric kom till världen. Han hann och flytta in innan den började göra sig påmind.

Kanske finns möjligheten att få någon form av hormondos som håller den lugn. Denna gång, om det nu är den som är tillbaka, var det ju ganska beskedligt då den tömde sig innan mensen kom. Men när den var som värst, för några år sen, blödde jag ju från ägglossning fram till dagen jag fick mens. Sen hade jag mens i lite över en vecka. Då blev det några blödningsfria dagar och sen var det igång igen när ägglossningen var.

Alla dom där blödningarna gjorde ju att man konstant gick runt och kände sig äcklig och ofräsch. Det räcker med den tråkiga mensveckan liksom.

Ytterst jobbigt. Visst, ska det va ska det väl va ordentligt. Men jag känner mig så jävla trasig när det krånglar på alla plan.

Detta var kanske lite för mycket information. Men för att förstå läget krävs ju en förklaring.

Det var det hela för nu. Önskar alla en trevlig dag!

Promenad i snön

Nu har Eric och jag varit på härlig snö promenad med Farmor. Eric gick själv runt kvarteret oc hsen tog vi samma sväng med pulkan. Härligt att få lite frisk luft och dagsljus.

Besöket på ögon idag gick bra. Känns skönt att ha kommit igång med lite av arbetet för att reda ut vad det är som är tokigt. Om det är ms eller inte.

Hur som helst, idag är en mycket bättre dag än igår. Det tackar jag för. Hatar att känna som jag gjorde igår.

Nu blir det snart eftermiddagsvila för Eric och mig. Men först väntar vi in pappa Henrik som kommer hem på lunch.

Ha en bra dag mina vänner

Några rader såhär på kvällskanten

Efter en natt med lite sömn och en dag på jobbet, fika och umgänge med goda vänner är det nu dags för mig att krypa i säng. Eller krypa oh krypa, jag går.

Hoppas på en bra dag i morgon. Har inte blivit något gjort här hemma nu på två dagar. Vi har bestämt att ett " husfix " ska göras varje dag så i morgon borde det ju bli tre då. Så vi inte halkar efter!


Att dömma eller inte dömma..

Som person är jag väldigt fördomsfull. Jag dömmer människor vid en första anblick och för mig är första intrycket viktigt. Jag är oftast ytterst kritisk i mitt granskande, hittar alltid något att störa mig på. Så fult och så fel - jag vet!

Däremot är jag väldigt duktig på att erkänna att jag dömt för hårt. Efter att ha lärt känna människan i fråga tar jag skamfullt tillbaka mitt första, oftast för hårda, domutslag.

En sak, som jag nu med facit i hand, får ta tillbaka är min åsikt om " mammor "

Ofta såg man dem på stan och jag kunde bli chockerad, kanske en överdrift, över hur en människa skaffar barn och sen helt slutar att bry sig. Bleka och glåmiga människor. Inte sminkade sen kriget typ. De har helt slutat bry sig, de har dragit sitt strå till stacken vad gäller att befolka världen och nu behöver de inte bry sig längre.

Sura miner, inte ett leende så långt ögat kan nå.

Nu med facit i hand vet jag att det finns så mycket annat att lägga tiden på än att stå och kleta med mascara med ett gråtande barn som stressar en. De få stunder som man får får man lägga på viktigare saker. Man bryr sig inte alls på samma sätt. 

Att humöret inte alltid är det bästa är ju heller inte så konstigt. Man måste nog vara " superwoman " för att alltid hålla en god fasad utåt vad gäller alla tandsprickningsfaser, trots faser osv.

Det blir annolikt inte bättre med tanke på att barnen blir större, trotsen värre, viljorna starkare och barnen fler. Jag förstår och jag tar tillbaka allt.

Jag sällar mig nu till dem som inte bryr sig lika mycket längre. Jag vet nu, att vare sig jag har mascara på mig eller inte så är jag fortfarande samma Rebecca. Måhända se jag lite tröttare ut utan smink = ) Jag prioriterar att dra ett varv med dammsugaren än att stå och " fila " på mig själv.

Så kan det va.

Så detta är min officiella ursäkt för mitt tankesätt tidigare. Jag har ännu en gång dömt för hårt och för snabbt = )


Väntan / undran

Någonting som jag funderar mycket på är hur vissa saker kan te sig så lätt ibland. För vissa lättare än andra. Man ställer in sig på en sak men livet och ödet vill annorlunda. Visst är det märkligt?

Kanske man hoppas för mycket, kanske vet någon högre makt att det inte är rätt tillfälle, kanske är det lika bra?

Så mycket frågor, så lite svar.

Jag är inte i position att klaga. Man får glädjas åt det lilla, uppskatta det man har. Men oftast vill man ju ha mer. Människan överlag är ju ganska girig. Speciellt när det kommer till en själv.

Man vill alltid ha det bästa för sig och sin familj. I den mån man klarar av att få det. Alla har vi ju olika förutsättningar.

Det är som det är men det är så lätt att gräva ner sig och undra. Jag är ju en ganska spekulativ person, det har nog ingen missat.

Oavsett vad som händer, vad än livet så att säga bär med sig i sitt sköte för mig och oss är det liksom bara att gilla läget. Allt ordnar sig, på något sätt, till slut. Det är det man får tro. För tron kan ingen ta ifrån en.

Problemet är väl lite det att jag är en fruktansvärt otålig människa. Har jag bestämt mig för en sak vill jag att det helst skulle skett igår. Jag HATAR att vänta. Och det tycker jag att jag gjort väldigt mycket senaste året.


Vår dag i stora drag

Hamnade här en sväng nu på morgonkvisten. Eric leker för fullt. Vispar i kastruller och så. Vet inte vad han lagar till, något gott hoppas jag = )

Jobbet igår gick över förväntan. Vi har ju " Super Star kampanj " nu så det var allt lite folk som fick tiden att gå. Det är skönt det. Blir lätt så drygt att sitta och uggla där helt övergiven. Jag tror dock inte jag hade en enda gäst mellan 20:30 - 21:50 och då kom givetvis 4 eftersläntare. Men det gick det också. Blev ju inte direkt super sen hem.

Men det är mycket frustrerande då man diskat en hel del, eller nästan allt, och sen får börja grisa om allt igen. Men som sagt, vi har öppet till 22 så det är bara att gilla läget. Och det gör jag. Ska inte klaga. Bara lite = )

Idag är jag ledig och ska försöka spendera dagen på bästa sätt. Njuta av tiden med sonen, byta sängkläder. Lite ditt och datt kan man säga.

Ska även försöka mig på att betala en räkning via internet. Det kan gå precis hur som helst men jag får ringa till min egna support ( Henke ) om det blir knasigt!

I kväll ska Henke till slalom backen igen och Eric och jag ska en sväng till pappa. Sen kommer nog Anna hit en sväng och umgås.

Där har Ni vår dag i stora drag! Hoppas Er blir bra den också!


Lunch rapport

Idag har vi haft en bra dag hittills. Snart blir det lunch och sen lite välbehövlig vila inför min jobbkväll.

En av de första tankarna som cirkulerade efter att jag förstått att något med mig inte riktigt var okey var att jag absolut inte ville offra kvällar oh helger borta från min familj. I alla fall inte till den dagen då jag får besked om vad det är.

Tiden fram till dess att beskedet om vad kommer är kanske den sista tiden i våra liv då vi inte slåss mot en sjukdom. Om ett par månader är livet kanske annorlunda, det pratas mediciner, hur tillvaron kommer förändras och så.

Det mest skrämmande var ju det faktum att läkaren sa att hon misstänkte en sjukdomsgrupp och hon trodde inte det var livshotande. Då hade jag ingen aning om vad jag hade framför mig.

Men nu, efter att ha pratat med henne och fått mer kött på benen om att hon misstänker ms så känns det bättre. Det är ju ett skrämmande scenario bara det men att ändå veta - det gjorde det hela lättare.

Det kommer nog va mycket tankar och funderingar gällande detta för mig nu framöver. Både här på bloggen och i det vardagliga livet.

Jag hoppas att mina vänner står ut med mig. Man försöker slå bort det men sen sätts tankarna igång. Omedvetet.

Hur som helst, jag önskarEr alla en fortsatt bra dag.

Ett sällsynt exemplar

Det är han min man. Med önskan om ett inlägg tillägnat honom, uppkallad efter hans favoritlåt just nu. " Ett sällsynt exemplar " Med Lars Winnebäck.

Tyvärr har jag inte tid för att skriva något utlägg, Paradise börjar ju snart.

Det som jag kan komma på, för något måste jag skriva. Han springer nämligen hit i bland och fnissar när han ser rubriken. Henke är en varm och trygg människa. Så godhjärtat och full med kärlek. Han är min klippa i alla lägen. Med tanke på omständigheter som varit så vet jag att han ALLTID finns för mig. Kanske inte så mycket i det alldagliga livet vad gäller disk och städning, men när jag är ledsen och orolig - glad och upprymd - då är han där och delar det med mig. Helhjärtat! Och det är det som gör honom till mitt alldeles egna sällsynta exemplar!

<3

En måndagsrapport

Idag var vi bjudna till Martina, Eric och jag. Jag tog beslutet av vi skulle vara hemma. Bara mysa. Leka, bade och så.

Henke var ju hemma två dagar förra veckan, efter att jag fått veta allt. Och idag är första dagen som jag är själv. Själv är jag ju inte, Eric är ju med mig - men ni fattar..

Dagen har gått mycket bra. Jag har valt att njuta av dagen i stället för att oroa mig. Skönt att det funkar!

Hur som helst, i morgon blir det jobb. Det ska nog gå bra det med. Skönt att få lite att sysselsätta kontoret med, träffa folk och schteka lite burgers = )

Ha en bra dag mina vänner

Lång väntan

Jag har flera gånger funderat på att sätta mig och skriva ner mina tankar. Skriva ner hur jag känner det just nu. Men jag har inte funnit motivation till det. Jag vet inte hur jag bäst får ihop det utan att det blir ett rörigt inlägg som ingen orkar läsa ändå.

Nu har jag, trots allt, bestämt mig för att jag ska sätta detta på pränt. Jag skriver i bloggen först och främst för mig själv. Det är ett sätt för mig att få ur mig känslor. Att Ni väljer att vara med mig är ju bara en bonus.

Häromdagen hade jag en tid hos en läkare på ögon. Jag har haft problem med dubbelseende sen i somras och i intervaller har det blivit så påfrestande att jag inte kunnat jobba, köra bil eller knappt gå i en affär.

Jag satt utanför överläkare - Anna Orlowskas rum. Pappa var med mig. Jag skulle få några droppar i ögonen så det rekomenderades inte att jag körde hem själv.

Pappa satt kvar utanför och till slut fick jag komma in.

Jag fick kolla på en katt och en bil på en liiiten pinne. Följa den med och utan glasögon. Hålla för ena ögat och kolla på saker och ting.

Efter kanske tio minuter lutar hon sig tillbaka och frågar om jag upplevt några förändringar i min kropp. Jag började gråta direkt då jag kände att det var en väldigt konstig fråga samtidigt som jag visste att jag var tvungen att svara ja på den.

Jag frågade vart hon ville komma, vad hon misstänkte men hon fortsatte ställa konstiga frågor. Hon menade att hon inte var säker, att det skulle behövas en utredning för att fastställa. Hon misstänkte en sjukdomsgrupp.

Jag frågade om det var cancer och det svarade hon nej på. Är det livshotande, frågade jag. Jag tror inte det, fick jag till slut. Med betoning på tror.

Med dom orden och med vetskapen om att en magnetröntgen skulle beställas och att jag ska träffa en neurolog inom kort blev jag hemskickad.

Det gräts många årar här hemma den kvällen. Familj, vänner blev upprivna och ingen förstod hur läkaren kunde säga a men inte b.

Henke och jag sökte genom hela internet typ.

Flest träffar på domningar och dubbelseende blev på ms. Misstänkte hon alltså att jag har en kronisk nervsjukdom. Har jag en sjukdom jag aldrig kommer bli av med? Någont som kommer påverka hela min fortsatta livssituation?

Dagen efter träffen med läkaren var en röd dag och dagen därpå, alltså i torsdags, ringde jag upp. Henke fick snällt stanna hemma med mig. Jag var som ett vrak. Jag måste få veta mer. Vad misstänkte hon..

Mitt på dagen blev jag uppringd av tidigare nämnda läkare. Hon var mycket trevlig och förklarade att hon misstänkte att jag har en nervsjukdom. Jag frågade om det var ms det gällde och hon svarade ja.

Att 2010 skulle vara ett bra år känns nu ganska avlägset. Allt är mycket kämpigt just nu. Samtidigt som jag känner att det ska bli skönt att det utreds. Att domningar och dubbelseende blir uppklarade.

Men hur det kommer vara att leva med denna eventuella sjukdom skrämmer mig. Rebecca med ms, är det vad jag kommer va? Kommer jag kunna leka och ta hand om min son om 10 år? Kommer jag klara av mitt jobb? Hur snabbt eller hur långsamt utvecklas denna sjukdom?

Tusen frågor snurrar i mitt huvud. Jag lider med Henke som jag känner dragit en nitlott i livets lotteri. Jag lider med mig själv då jag satt ett barn till världen som jag kanske inte kommer kunna garanterat ta hand om i alla lägen. Jag vill inte vara till last för någon. Jag vill inte va en börda. Jag vill sköta mitt och jag önskade mig, och oss, lite tur och flyt.

Det kunde varit värre, det förstår jag också. Jag ska inte måla fan på väggen för jag har ingenting utrett ännu. Det är inte alls säkert att det kommer drabba mig så hårt.

Jag kommer inte ge upp. Jag vill kämpa och ge detta en utmaning om det nu finns i mitt omlopp oh system. Jag tänker inte lägga mig och va en enkel match. Men tills den dagen att jag har det bekräftat, tills den dagen jag vet.. Den transport sträckan kommer nog vara den längsta i mitt liv..


Söndagsmys efter jobbet

Hemkommen från jobbet nu. Ska äta baguetter som vi värmer i ugnen. Mums.

Jag har jobbat hela helgen med feber från starten och nu med en väldigt jobbig hes het. Jag har så ont i mitt stackars struphuvud för att jag har varit tvungen att prata i kväll på jobbet, men det har gått bra.

Det gjorde dock ont i mig att säga " hej då " till Carina.

Nu ska jag smaska i mig mina baguetter sen ska jag krypa ner och mysa framför tv:n i min renbäddade säng. I morgon och resterande kvällar i typ fem år måste vi bara plocka och sätda och rensa. Jag får ångest över skräp och kartong infernot som är här!


Nytt år nya möjligheter

Vips så var det då ett nytt år. Tiden går så fort så fort och jag hinner inte med.

Nyår spenderades i goda vänners lag. Pappa stod för maten och vi bjöd de som varit och hjälpt oss under renoveringsperioden och flytten. Allt var toppen förutom det faktum att jag fått en förkylning med feber och låg och sov större delen av kvällen.

Jag har varit lite låg nu sen vi flyttade hit. Svårt att säga vad det är. Allt var så intensivt ett par veckor med allt målande och spacklande och flytten. Sen poff så var allt över. Det finns tusen saker kvar att göra och all skit i källaren ger mig ångest men energin till att ta tag i det kommer nog aldrig infinna sig.

Sen skulle jag kunna gnälla över det faktum att jag inte kan vara sjuk från mitt jobb. Finns det ingen annan som kan ställa upp och jobba så får man snällt gå dit. Jag hade inte handlat av mig själv idag, undrar hur många jag smittat.

Jag är ledsen över vissa människors beteende. Folk i min omgivning som visar sig vara " köra över " människor. Orättvisa, elekhet, dunhet. Jag är uppriktigt sagt mycket ledsen. Det kan vara du som blir drabbad vid tillfälle - tänkvärt!

Jag skulle kunna va helt knäckt att jag offrat första nya dagen på året på jobbet med mitt grymma ob tillägg på hela 18,75 ( innan skatt ) FRUKTANSVÄRT JÄVLA PISS DÅLIGT om du frågar mig. Tjänade jag ihop en hundring extra denna dag kan jag skatta mig lycklig. Eller?

Jag gläds dock och är så otroligt glad över att vi kommer att få lära känna en ny liten krabat detta år. En liten bäbis kommer att titta ut och se dagens ljus för första gången. Våra allra bästa vänner kommer att få titeln mamma och pappa.

Den dagen vi fick veta var det total eufori. Lyckan var dubbel och allt var fantastiskt. Kunde gud va så god? Kunde alla bitar falla på plats och allt te sig så underbart? Nu kunde det ju tyvärr inte det men trots allt så är jag så otroligt lycklig och glad. Allt kommer bli toppen. Jag längtar efter att få sniffa bäbis igen = ) Kanske har jag bara lite svårt att visa det alla gånger. Men känslan finns i mig och lyckan, den är där och hjärtat klappar redan för den lilla tjejen, för jag tippar på en tjej = )

Detta var ett rörigt inlägg med både glada och ledsna rader. Men det är så det känns just nu. Upp och ner. Nu ska jag ta ett par bitar choklad och krypa ner i ett värmande bad.

Hoppas att vi alla får ett gott nytt!!


RSS 2.0