Me timmen är slagen

Idag har vi haft ytterligare en bra dag här i huset. Och ingen är gladare än jag. Jag älskar att vara glad och nu när allt varit jobbigt och motigt så länge så känns det som att man knappt ens kommer ihåg hur det var att vara just glad. Det är inte klokt egentligen.

Jag vet med mig att det kommer att komma bakslag på detta. Fru Krantz Carlsson är inte ämmad för att känna sig såhär uppåt. Men jag tänker som sagt njuta av känslan så länge den varar och riktigt suga musten ur den!

Nu ska jag ta mig ett bad, lägga ansiktsmask och ta i hårinpackning i håret. Kanske, men bara kanske, rakar jag även benen = )

Jag har min me me me me me timme nu och på den är det mycket som ska hinnas = )


Sop polis

Då var jag där igen. Där jag måste erkänna att jag varit för snabb att dömma.

Vi var på tippen i måndags. Ett ställe jag kommit att hata. Miljlön är ju inte den trevligaste precis. Men det är inte därför jag inte kan med att åka dit. Det är på grund av en viss sop polis som patrullerar stället.

Jag vet inte hur många gånger hon varit framme och gnällt på att vissa saker inte får slängas här och inte där. Det har gjort mig så trött. Självklart förstår jag ju att vi inte bara kan slänga vad som helst var som helst. Ändå har jag väl tyckt lite att något som klassas för sopa för mig bara borde vara att slänga på ett ställe.

Det jag irriterat mig på är sättet och attityden hon haft när hon kommit fram.

I måndags ändrade jag uppfattning och jag förstår henne. Hade hon inte stått på tippen hela dagen hade jag gett människan en kram.

En man kom, med ett helt släp med sopor. I sopsäck så klart så man inte kunde se vad som fanns där i. Kvinnan på tippen hörde att det inte bara var plast och tyg i påsen direkt. Det kraschade och slamrade när han kastade i.

Hon bad mannen att ta upp säckarna och sortera, men det tänkte han såklart inte. Det var sopor från tre hushåll minsann.

Han satte sig i bilen och drog därifrån och det som hände var att kvinnan fick ta upp påsarna och ställa sig och sortera soporna.

Om mannen i fråga nu inte kunde tänka sig att sortera tre hushålls sopor, trots att han ju kände dom - varför skulle kvinnan i fråga behöva göra det då?

Hon berättade att hon fått sopor kastade på sig och utskällningar hit och dit. Bara för att hon gör sitt jobb.

Så nu förstår jag attityden, jag förstår henne och jag tar tillbaka allt elakt jag sagt om henne.

Hon är en sop polis som jag ser upp till. Jag skulle inte vilja byta med henne och det hon gör är ju vad vi andra också gör när vi jobbar. Vi gör som vi blir tillsagda.

Om alla, fortfarande 2010, inte anammar det faktum att vi ska sortera våra sopor så kommer vi drunkna i ett sopberg. Så visst är det ju bra att de går däruppe och patrullerar? Helt klart!

Svulli svull

Vi har haft en mycket bra helg. Vi har fixt och donat ute. Så skönt att bli av med all skräp vi slängde ut när vi påbörjade renoveringen. Det har ju varit täckt av snö sen dess så man har inte tänkt på det så mycket.

Men nu är det borta, ligger visserligen på kärra för att köras till tippen. Men ändå.

En ny, provisorisk uteplats är under uppbyggnad. Mycket nice. Mormor och morfar var här och lekte med Eric under tiden vi fixade ute. Sen bjöds det på raggmunk och blåbärspaj. Nu ikväll fick vi semlor hos farmor. Mycket trevligt!

Nu blir det film och choklad.

Mycket onyttigt ser jag nu när jag skrivit klart. Men vad gör det egentligen? Ibland måste man få svulla = )


Me me me me me day

Satte mig vid datorn nu, fick en stund över till att göra något eget. Kollade om några av de bloggar jag läser blivit uppdaterade men det var dåligt på den fronten. Antar att folk har ett liv mer än mig. Det är inte fullt så aktivt på nätet på helgerna..

Men sen slogs jag av tanken att det är väldigt dåligt med uppdateringar från min sida också. Så vem är jag att uttala mig egentligen?!!

Hur som..

För ett tag sen kollade vi på den där realityserien om Jordan. Hon som är ihop med Peter André. Hon satt och pratade om att hon hade en - " me me me me me day " En dag då allt kretsade kring henne. Jag har försökt och försökt att införa en sån dag i detta hushåll, men det går inte så värst bra. Tyvärr. Jag får nöja mig med en - " me me me me me hour. Om ens det. Och den spenderar jag alltid ensam.

Jag har så svårt att få tankarna bort ifrån Eric, tvätt, städ och disk. Tänk om man hade så mycket pengar att man hade någon som tog tag i all sån där tråkig skit åt en?

Men å andra sidan är jag ju en sån person som tycker om att fixa och plocka. Jag vill ha det städat och ordentligt omkring mig och jag vet att det inte finns någon annan som gör det åt mig så det är bara att ta tag i det hela så att säga.

Men visst vore det skönt att slippa. Åtminstonne för en vecka..


Hur kan man???

Jag är så illamående och ledsen just nu. Råkade titta på en sak på aftonbladet.se Det var en " nannycam " som fångat upp hur en barnvakt behandlade barnet hon vaktade fruktansvärt illa. Hon tar fart och knuffar omkull barnet som sitter och leker, kastar en boll jätte hårt i huvudet på honom.

Hur i helvete kan någon göra så? Vad fan är det för fel på människan?

Jag tror att jag lyckats att fixa länken här. Inte för att det är något jag rekomenderar att titta på

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article6841318.ab


Kvällens tanke

Alla har ju åsikter. Vissa mer, vissa mindre. Vad gäller åsikterna har de ofta en tendens att bli fler och starkare beroende på vad saken i fråga gäller.

Jag är sån som person att jag oftast inte säger mer än vad jag kan stå för. Visst har väl även jag finslipat en och annan förklaring i mitt liv om jag blivit konfronterad men jag sitter inte och håller med ett sällskaps åsikter för att nästa dag ha en helt annan.

Det funkar inte för mig och jag vet inte riktigt hur folk kan vara så egentligen.

Att vända kappan efter vinden, att köra elaka spel och ljuga är egenskaper som jag ärligt talat inte vill ha med att göra. Tyvärr stöter man på det allt i bland.

Jag har mina åsikter, står för dom och står även upp för vad jag tycker. Jag låter inte påskina att läget skulle vara annorlunda än vad det är. Jag kan hålla god min, men jag beter mig inte riktigt som vanligt. Det kan jag inte påstå.

Skulle man säga precis exakt vad man tycker i vissa lägen skulle man nog sluta som en jävligt ensam person tyvärr. Folk i största allmänhet vill ju inte att man ska va så ärlig. Det vill inte jag heller om det gäller mig. Men man vill ändå veta. 

Det är ju ganska logiskt på något vis.




Bråk

Idag har vi haft en skaplig dag här hemma tycker jag. Det går alldeles utmärkt till dess att vi ska byta blöja. Då brakar helvetet lös. Är det sen en bajsblöja ska vi inte tala om vilket åtagande det blivit.

Att jaga ett barn med en body hängandes ner över en bajsig stjärt, genomsvettig mamma med torklapp i högsta hugget. En unge, ja för i det läget är han en unge, som bara ska ta tag i blöjan full med äckligt bajs i som hamnat på golvet varstanns i alla hast.

När jag väl fått tag i honom och han hänger med arslet över handfatet så bråkar vi om tvålen. Enligt Eric SKA han ha den och leka med. Det är helt okey just i stridens hetta. När jag skopar bajs ur hans stjärt, men att springa och leka med den - Inte Okey.

Sen kommer nästa dilemma.

Eric ska inte ha på sig någon ny blöja. Inte heller sina kläder.

Han springer och skriker och skriker och springer.

Jag jagar, grälar och jagar och grälar.

Till slut får jag tag i honom. Får i ett ben i blöjan " Yes " försöker med andra benet. Vad händer? Eric drar ur det första benet och vi är tillbaka i ett så kallat noll läge.

Till slut, efter mycket manande från en vid detta laget mycket sur och frustrerad mamma så lyckas vi få på allt. Blöja och kläder. Och då kommer han tillbaka, mitt älskade barn. För då är han mitt barn igen.

Helt sjukt vilken vilja en sån liten krabat kan ha. Jag manar och talar om att han ska va glad att han bor i ett I land, att vi har råd att ge honom nya blöjor och mat. Han har det varmt och skönt och han har leksaker att leka med.. Men det går inte in. Han är ju för liten för att förstå så klart.

Men jag längtar i bland till den dagen kommer, när han är si så där 25 år och man kan resonera med honom som en vuxen. Få honom att förstå att världen inte går under för att han inte får som han vill.

Jag älskar honom gränslöst och skulle ge mitt eget liv för honom utan att tveka. Men i vissa lägen blir han som förbytt, a demon child som jag brukar kalla honom.

Men det är väl bra att pojken har en egen vilja. Men för min del kunde han gärna väntat ett par år med att ta fram den!


Konstig värld

Det är en mycket konstig värld vi lever i. Det tror jag nog många av oss " vanliga dödliga " håller med om.

Vi kollade på " My super sweet sixteen " när vi åt middag. Ett sånt program får en verkligen att inse hur jävla liten man egentligen är. Fester dyra som flera månadslöner, klänningar och utsmyckningar. Ett rent spekakel.

Vi har kollat på det där programmet flera gånger men idag blev jag riktigt irriterad av vad jag såg.

En bortskämd tjej, det är dom ju alla. Blinkade med stora ögon till pappa när dom var och kollade på bil. En bil för 40, 000 dollar var ju alldeles för billig. Den hon förälskade sig i kostade 100, 000 dollar. Och det var den hon skulle ha. Annars skulle hon bli förbannad.

Att hon fick bilen i slutet av programmet förvånar nog ingen. De får ju alltid allt de vill ha i de där progammen. Men det jag undrar är vad hennes föräldrar vill lära henne? Ska det va så att man bara kan välja och vraka och gärna låta prislappen bestämma? Handla, handla och aldrig lära sig om pengars värde?

Hade ungbytingen varit min och jag varit rik som ett troll hade jag fostrat henne så väl att hon tagit bilen för 40,000 och skänkt resterande upp till den dyra bilen till forskning av något slag. Eller för att hjälpa svältande barn.

Hur kan man sova om natten om man är så snuskigt äckligt rik och bara tänker på sin egen välfärd?

Jag behöver inte ha en 100,000 dollar dyr bil för att se bra ut. Det sitter inte i prislappen på bilen. Inte ens i utseendet på bilen. Det sitter i hjärtat och själen.

Och uppenbarligen har man inget när man är så egoistisk som en sån tjej.

Jag är rik på ett annat sätt än den där familjen. Jag har en fin familj och goda vänner. Jag är rik på kärlek kan man säga.

Och dom bryr sig inte heller om vad jag kommer i för bil.


Vänskap..

Senaste tiden har jag funderat mycket på det här med relationer. I en vänskapsrelation funkar det ju egentligen inte så mycket annorlunda som i en kärleksrelation. Skillnaden är väl att man inte ses fullt så ofta då man oftast inte bor ihop. Man kan lättare ta en paus från varandra och få lite distans utan att behöva göra sin partner ledsen.

Oftast känner man ju som nära vänner att det kanske varit lite för mycket och så.

Jag har absolut inte alltid varit en bra vän. Jag har uppfyllt många kriterier genom åren på listan över saker man inte ska göra mot sina vänner. Det är jag väl medveten om. Men jag vet oftast om att jag är dålig på att höra av mig och så. Och ber således om ursäkt för det.

Att göra någon illa, prata elakt skit bakom ryggen eller såra medvetet är inte min melodi.

Hur som helst.

Vänskapsrelationer kan se så olika ut. Man kan ha den typen där man ses varje dag, en gång i månaden eller någon gång om året. Det som binder dessa samman och visar på att man är vänner är det faktum att det inte känns konstig när man ses. Det känns som att det var igår man pratade oavsett hur länge sen det än är.

Något man ska tänka på, tycker jag, är att man ska vårda sin vänskap. Man ska behandla varandra med den respekt som man förtjänar. Är man vänner så bör detta egentligen inte vara något problem. Då faller det sig rätt så automatiskt.

Med åren så kan det hända att man glider ifrån varandra. Kanske ser livsituationen så annorlunda ut så det som kändes som evig vänskap kanske börjar knaka. Kompiskärlekslågan börjar falna eller slocknar helt.

Då är det extra viktigt att ta sig en funderare. Vad var det som band ihop oss från början? Är jag villig att kämpa eller ska jag släppa taget. På ett eller annat sätt löser sig alltid sånt. Man känner kanske att man verkligen vill ordna till det hela. Kanske blir det aldrig som förr men man har ändå någonting kvar.

Kanske kuggar man ner på vänskalan och blir bekanta. Som säger " hej " på stan och sen är det inte mer med det.

Det som jag tycker kännetecknar en bra kompisrelation är att man inte behöver fundera över var man har varandra! Vad tycker Ni?

Kontentan av det hela,

Vänskap är som en kärleksrelation. Man måste vårda den, ta hand om den. Det sköter sig inte självt. Men någonstans, någon gång har det ofta en förmåga att lösa sig.

Men det sköter sig inte självt! Och glöm aldrig att man är två om att vara vänner.


Snusk Ninis..

Eric fick en present av morfar när vi firade första nyårsaftonen tillsammans. En söt, mjuk kanin som kommit att bli Eric´s favoritmysdjur av dom alla. Ninis, som vi döpt den till, är med överallt. Vid blöjbyten, vid maten, i leken. Inte för att han har den hela tiden men vid vissa tillfällen är Ninis bara på fel plats vid fel tillfälle så att säga. Den är dessutom definitivt ett måste för att kunna sova.

I morgon har jag bestämt mig för att ha en gosedjurstvättardag. Det är ett gäng med råttor här hemma som också behöver fräschas upp. Sötnosen har nämligen fått dille på att stoppa råttornas svansar överallt. Främst i näsan.

I morgon åker de på en tur i tvättmaskinen och sen efter det ett par varv i tumlaren. Sen får vi se hur det går. Jag minns ju hur man själv absolut inte ville att ens gosedjur skulle utsättas för sånt.

Kan bli en intressant morgondag helt enkelt.


Djup insikt

En sak som jag tänkt på mycket den senaste tiden är hur glad jag faktiskt är över att vara vuxen. Jag vet, det låter egentligen skittrist. Men så är det.

Alla bekymmer man hade när man var ung är som bortblåsta, visserligen sen en si sådär 15 år sen. Bekymmer med killar, kompisar. Skolan sög svettig socka.. Ja, ni vet.

Det jag ville göra i min ungdom var att ligga och lyssna på musik. Drömma mig bort. Allting var så sjukt jobbigt då. I tonåren. Man var för stor för att leka och för liten att ta bilen och åka iväg.

Dom åren saknar jag inte det minsta och jag trivs faktiskt i min härliga medelåldersålder. Ändå..

Det blir så uppenbart i vissa situationer hur man utvecklats och blivit just vuxen. Man tänker annorlunda, reagerar annorlunda och sist men inte minst så beter man sig annorlunda.

Jag har alltid varit en vuxen person. Egentligen är det ingen större skillnad på mig nu mot när jag var 25. Jag skulle inte tippa på att jag är äldre egentligen. Det är lite smårynkor i ansiktet och lite annat på kroppen som hänger lite mer nu för tiden som skvallrar om den saken. Men hallå, jag har ammat en översugen kille i typ 6 månader så att brösten är slokna är inte det minsta konstigt.

Hur som helst, det jag vill komma till är att jag är så jävla glad över att vara vuxen. Herregud, så patetiskt tänker ni. Men så är det.

Jag har funderat och funderat hela helgen över något positivt att skriva om i min blogg. Väntade och väntade och här kommer det. Insikten! Djupt värre = )


Tack <3

Tro det eller ej men jag har hamnat i någon form av idé torka. Inte direkt total torka då det finns mycket saker som jag skulle vilja ta upp här men av någon anledning tycker jag inte att det passar.

Plus att jag vill skona er från mitt gnäll om ms hit och dit.

Vi har dock haft en bra dag överlag, hur som helst. Och det tycker jag är bra.

Har haft en del samtal, bland annat med Birgitta. Vi pratade medicin och när jag ska börja. Av olika anledningar vill jag kontigt nog vänta lite. Känner att det bli så uppenbart att jag är sjuk när jag ska konka omkring på min sprutväska resten av livet så den starten vill jag dröja med en aning. Bara lite.

Det lutar åt att jag börjar efter Påsk. Agata ska kolla mina röntgenresultat och göra en bedömning om hur brådskande det är att ta tag i starten.

Allt är inte bara svart eller vitt. Det finns en hel grå skala där i mellan. Det är inte bara av eller på som gäller. Man kan heller inte styra sina känslor genom att trycka på en knapp. Det kan pendla mycket och en hel del blir vad man gör det till. Så är det bara.

Jag mår absolut inte bra just nu. Jag lever för de få bra stunderna, som faktiskt finns på ett dygn. Och jag är så ytterst tacksam för Er som finns där, förstår och accepterar mig som jag är just nu!

Tack <3




Get a grip

Dagen idag har varit bitvis bra, bitvis dålig.

Nu ska vi snart mysa med popcorn, cola och choklad. Choklad är ju lite som medicin för både kropp och själ. Fick ett akut sug förut och skrev choklad med måååånga utropstecken efter på handlingslappen = )

Har fått mitt läkarintyg på posten idag. Enligt min neurolog var det små förändringar på röntgen. Men på läkarintyget stod det rikligt med förändringar.

Är det något jag inte fått veta? Eller är det så att de överdriver lite på ett läkarintyg för att säkrare få i genom det hos försäkringskassan?

Som jag känner det nu, och har känt ett par dagar, skulle jag bara vilja ta en paus från mig själv och mitt liv. Ligga i sängen och bara gråta. Det finns inte tid för det, tyvärr. Att gråta är ju som annars ett bra sätt att få ur sig allt.

Jag ska ta mig samman. Så småningom. Jag lovar..


Dagsrapport

Nu ska vi krypa upp i soffan och kolla Desperata Husfruar. Popcorn och cola till det - kan det bli bättre?

Vi har haft en bra dag överlag. Två pomenader har vi hunnit med och det gör en gott. Middag hos farmor och fika sällskap till kvällen.

Eric är i någon mindre rolig fas just nu. Så arg trodde jag inte en så liten kille kunde bli. Stor vilja, stort humör. Men allt som oftast är han så super go och gullig. Glad och kärleksfull så han är givetvis förlåten.

Men det är inte alltid lätt att vara mamma = )

Gnäll, vad annars?

Att mitt liv är som en berg och dalbana är nog något ni som följt bloggen min förstått vid det här laget. Det kommer nog alltid vara så och de flesta dagarna funkar det. Jag har lärt mig att leva med dessa känslor och annat som i bland är med mig och i bland jobbar stenhårt mot mig.

Den här dagen började bra. Farmor var här och fikade och gick promenad med mig och Eric. Anna och Nellie kom förbi. Efter att vi vilat eftermiddag vet jag inte vad som hände.

Kunde inte på något sätt sluta gråta. Vad som utlöste detta är något som jag funderar på att göra offentligt här så jag ska slippa allt kryptiskt när jag skriver. Det är en stor del av mig och påverkar mig en hel del. Men det ska jag fundera på.

Hur som helst. Tårarna rann och hela den här ms grejen kom över mig som ett spann med vatten. Panik känslor blandat med ångest. Varför? Det var inte såhär jag ville att det skulle bli. Eller vara. Jag såg mig själv som en aktiv mamma, som jobbar och njuter av sin son på lediga stunder. Hittar på roliga saker på helger och annan ledig tid.

Slutresultatet just nu är en bitter f**a som är trött och gnällig.

Jag skulle vilja ta en paus från allt. Från mig själv. Låsa in mig i ett rum och bara sitta i ett hörn och gråta.

Innan min diagnos kom var jag ganska snabb på att gnälla över vardagligt ont i nacken, huvudet, trötthet. You name it. Alla är vi där någon gång. En del mer, en del mindre. Varför gör man så? Varför uppskattar man inte att få vakna frisk varje dag?

Jag vet, av allt jag hört, att ms inte behöver förändra livet så nämnvärt mycket i dagens läge. Men att alltid känna av sin sjukdom och leva med det. Att känna det som att någon liten äcklig person sitter och styr ditt tänkande, din kropp.. Det är ganska hårt när det händer.

Jag vet att det kunde varit så sjukt mycket värre och jag kommer klara ut detta. Men jag måste få sörja med det faktum att jag alltid kommer att leva med en kronisk sjukkdom. Jag ska bara komma till den punkten där den får lära sig att leva med mig i stället. Ändra på villkoren lite.

2009 var ett tufft år för oss. En del vet ni om och en del inte. Det ligger i mitt bagage och det tynger mig vissa dagar. Vi hade hoppats att turen vänt nu. Vi har köpt hus och nu var det dags att börja leva. Men så hände det här..

Det som gör mest ont är att jag tycker synd om Henke som får leva med detta spektakel. Spektaklet är jag. Och Eric.. Älskade underbara fina och granna Eric. Jag önskar du kunde kommit till oss tidigare. När jag mådde bra. När jag var ensam om att sköta kontrollerna i hjärnan. När jag var glad och positiv och inte trött och gnällig.

Du förtjänar egentligen bättre och många, många gånger slås jag av tanken att pojkarna här hemma skulle ha det bättre utan mig. Slippa höra mitt gnäll.

Jag har haft en del tunga tider i mitt liv och jag vet att det vänder. Allt handlar om ens egen inställning. Ens egen vilja att kämpa och tänka positivt.

Men alla dagar är inte så lycksamma att jag kan komma till den punkten. Och ett liv utan Eric skulle inte betyda ett jävla dugg. Det är för honom jag andas, lever och är. Så där kommer jag vara självisk och låta honom dras med mig..

Att det kommer vara jobbiga stunder, det lär vi oss att leva med. Förhoppningsvis kommer jag må bra av medicinen så jag hoppar och skuttar omkring här. Kanske Henke får binda snören i mina ben så jag inte flyger iväg. Det kommer ordna sig.

Men fram till dess kommer det nog vara en hel del tårar..

Dagen idag..

Idag har vi haft en bra dag familjen och jag. Fikat hos Farmor, gått promenader och bara njutit. Det behövs det också ibland. Jag snöar så lätt in på alla måsten och blir stressad. Det är så tråkigt. Det är ju inte direkt så att disken rymmer.

Jag har svårt att se all skit stå, se tvätthögar och dammråttor. Men idag har vi haft en dag då vi inte brytt oss om det. Det får bli ett senare bekymmer.

På eftermiddagskvisten blev jag lite ledsen och grät en skvätt. Eric och jag hade vilat och Henke kom in till oss och lyfte över Lill plutten till mig i sängen. Vi låg och mös och jag njöt av doften av hans hår, smekte hans kind och bara kände hur mycket jag älskar honom. Då kom tårarna. Både av lycka och för att jag blev lite ledsen över allt som varit och är och kommer vara!


En liten tanke..

Jag har tagit upp detta ämne en gång innan men jag känner att jag måste ta upp det igen.

Att blogga är något jag gör för min egen skull först och främst. Jag skriver inte om precis vad som helst av mina allra innersta privata tankar så som jag skulle göra om jag hade en sån dagbok med lås på som man hade som barn. Vissa gånger blir det ett par kryptiska rader.

De läsare jag har är jag mycket glad över. Att människor går in här och läser om mina tankar och åsikter, det känns kul.

I början när jag bloggade tyckte jag besöksantalet var viktigt. Det var liksom häftigt med höga siffror, eller nått i den stilen. Jag började använda en tjänst som heter mer trafik.

Det är en sida, som precis som den heter, fixar mer trafik till din blogg. Man fick upp någons blogg, bekräftade att man varit där inne genom att klicka på en symbol och sen kom nästa sida upp. Så var proceduren. Det antal sidor man klickade upp var typ det antal besökare du sen fick till din sida.

Nu, sen typ ett och ett halvt år sedan, har jag inte varit aktiv på den sidan. De besökare jag har är " äkta " besökare som kommer in här för att läsa. För att de vill det.

Det är ganska tvetydigt det där tycker jag. Vad är egentligen viktigast för en bloggare som använder såna där tjänster? Besöksantalet eller att folk verkligen läser det du skriver?

Jag tror ju inte att det är så många som faktiskt läser det som skrivits på de sidor mer trafik laddar upp. Man sitter och väntar på att sekunderna ska gå så man kan klicka vidare till nästa för att sedan få mer besökare själv.

Förstår Ni min tanke?

Att sen dessutom skryta över sitt besöksantal, då man typ fuskat sig till det. Det är för mig mycket märkligt.

Nåja, kalla mig bitter. Jag är kanske hemma för mycket och har för mycket tid att tänka? Jag vet inte.

Hellre besökare som vill läsa det jag skrivit än folk som bara klickar förbi i all hast för att själva få läsare!




Många stick på en fredag = )

Idag har vi varit i Västervik. Igen. Jag skulle som tidigare nämnt ta prov på ryggvätskan.

Jag var mycket orolig och nervös när jag kom dit men jag hade bestämt mig för att det skulle gå bra.

Jag fick sätta mig på en sjukhus säng och krypa ihop om en kudde. Läkaren som skulle ta provet kände och tryckte på ryggraden för att hitta ett bra ställe. Fick bedövning och efter en kort stund så var det dags. Jag kände hur han började lirka omkring för att hitta rätt mellan kotorna. Känslan var väldigt obehaglig men blev det inte värre skulle det nog gå bra. Jag trodde inte det skulle ta några tider detta.

Rätt vad det var lyckades han träffa en nerv och det strålade till av smärta ända ut i mitt vänsterben. Aj, som fan..

Efter mycket om och men sa han att han hittat rätt och nu skulle börja få ut några droppar.

Började känna att det var ganska jobbigt. Dels satt jag obekvämt som fan plus att jag alltid börjar skaka när jag ska slappna av om jag är nervös. Detta var inget undantag. Jag hade blivit tillsagd att slappna av innan provtagningen började men jag tänkte att jag kunde spänna mig lite lagom utan att dom märkte det så jag slapp skaka så mycket.

Efter ett tag sa läkaren till mig att slappna av för det droppade så sakta. Och då kom skakningarna igång ordentligt. Men det gjorde tydligen ingenting för dom sa att jag var väldigt duktig.

Efteråt fick jag ligga plant lite drygt en halvtimma. Då kom Birgitta, neurologsköterskan, in och skulle ta sex rör med blod. Danke, verkligen..

Efter det fick jag ligga ytterligare 45 minuter och då kom Birgitta in igen och gav mig väskan med sprut utrustningen. Hon visade även lite kort hur jag kommer gå tillväga när jag ska börja medicinera.

Det kommer nog vara mycket kämpigt. Att göra det på sig själv. Men det blir ju som sagt ett senare bekymmer.

Efter att hon visat detta kom hon på att hon glömt att ta ett rör med blod så jag fick ett till stick i andra armen.

Nu är jag hemma. Färdigstucken för idag kan jag säga = )

Vi har sett Let´s Dance och haft en mycket trevlig kväll.




Summering

I morgon blir det återigen att styra kosan mot Västervik. De ska ta prov på min ryggmärgsvätska och sen ska vi prata medicin. Lite nervös och orolig för det men det hör kanske till. Är nog mest orolig för att jag ska få huvudvärk efter provet vilket tydligen är ganska vanligt.

Dagen idag har varit bra och jag är på bra humör. Härlig känsla tycker jag. Det bra humöret har lyst med sin frånvaro länge nu och de bra stunderna har inte varit överdrivet långa. Blir så lätt irriterad när saker inte går som jag vill.

Nåja, nu ska jag ta mig en dusch och sen blir det nog lite kvällskaffe.


Svammel

Henke söver Eric nu så då tänkte jag passa på att skriva några rader. Har så svårt att koncentrera mig på dagarna när Eric leker omkring benen på mig. Och nu så är alla uppslag som bortblåsta. Visst är det väl ändå helt otroligt.

Kan väl ändå fylla inlägget med lite vardagstjat. Som att dagen varit bra förutom att Henke och jag var lite i luven på varandra förut. Det är så ganska ofta nu och jag antar att det är allt runt omkring som tidigare nämnt.

Innan man anpassat sig och så. Vi ska ju klara detta. Och bra dessutom. Det är bara att vi måste få sörja och landa i det faktum att jag har en kronisk sjukdom som tyvärr alltid kommer vara med mig. Med oss. Att hitta sätt att lära sig leva med det och kunna leva bra dessutom kan nog ta en tid. Men när medicineringen kickat in har jag inte tänkt låta detta styra mig.

Jag tänker fortsätta ha kontroll över min kropp och min själ. Jag ska inte vika mig för detta. Men just nu är man lite vacklande vad gäller framtiden. Många frågor och sådär.

Men vi ska fixa detta. Och jag vet av vad jag hört från andra att det inte är så farligt med ms nu till skillnad från förr. Men som sagt, man måste nog få gå i genom alla dessa känslor först innan man kan börja stega framåt utan att halka tillbaka. Förstår ni?

Kvällen har varit mysig. Anna, Per, Nellie och Sandra var här och tog en kaffe på kvällskanten. Mycket trevligt!

Nu, som sagt, är Eric på sövning och efter det ska vi se film Henke och jag.

Önskar Er alla en fortsatt trevlig kväll!


Sex and the city

Något som är ganska märkligt är att jag har börjat gilla programmet " Sex and the city " Dessutom har jag börjat tycka Sarah Jessica Parker är riktigt vacker. Vad händer?

Jag har innan tyckt att programmet i sig inte tilltalat mig det minsta. Jag har dessutom innan tyckt att Sarah Jessica varit närmare ful.. Så saker kan förändras ändå?!

Men grejen med mig är ändå att jag erkänner när jag svänger från att ha gillat något till att inte gilla det längre. Eller som här, att gå från att inte gilla till att gilla..

Vad tycker Ni om " Sex and the city " ?



Suck

När livet tar en annorlunda vändning, saker och ting vänds upp och ner och frågorna om framtiden läggs på en oöverstiglig hög borde man inte hålla ihop då? Gå enade mot detta som ställer till det? Det är något som kommer finnas i min kropp resten av mitt liv så jag kan inte annat göra än att gilla läget.

Jag antar att allting runt omkring just nu är för mycket. Man blir lättare irriterad och ledsen och i stället för att finnas där för varandra blir det lätt att man hittar någonting att klaga på. Just för att man är ledsen och lite bitter..

Jag kan bara sätta min tilltro till att med medicinernas hjälp kommer jag må bättre. När allt detta lagt sig och man kan börja acceptera kommer jag att vara annorlunda.

Jag har aldrig varit direkt lätt att leva med. Det är väl egentligen ingen. Alla har sina bra och dåliga dagar och även sidor. Så är det ju bara.

Jag längar till den dagen då vi hand i hand kan gå mot det som jag / vi står framför.


Bra dag faktiskt

Idag har vi haft en relativt bra dag här hemma. Henke tog en pappa dag för att jag skulle slippa ifrån stressen med att ringa samtal och underhålla Eric samtidigt.

Vad gäller samtalen har de varit bra. Har fått prata med en sjukskrivningskoordinator på sjukan och även neurologsköterskan från Västervik.

Har fått lite mer kött på benen nu och i morgon ringer sköterskan igen för att boka tid för det där provet i ryggen och diskutera medicin.

Nu ska vi snart ta oss lite kaffe.

Jag stör mig på det faktum att jag längtat efter ett badkar i typ sju år och nu, när jag väl har ett, så kan jag inte ligga i det utan att må dåligt.. Det gör mig faktiskt mycket ledsen. Jag älskar ju värme. Eller rättare sagt - jag brukade älska värme.


Vaknade arg - ingen bra start

Vaknade idag på det allra sämsta tänkbara humör. Visst är det tråkigt när det blir så? Man vill ju inte vakna arg. Men ibland blir det så. Tyvärr.

Det finns en hel del anledningar till att jag är arg och jag antar att senaste tidens händelser spelar in. Att jag tappar lättare så att säga.

Det som är så konstigt med mig är att jag inte nödvändigtvis behöver bli irriterad just när det händer.
Det är som att jag lagrar på mig irritation för att slutligen, ett par dagar senare, bli riktigt arg.
Jag vet ju själv hur dumt det är. Det blir många små saker som resulterar i en överfullbägare och det är där vi är idag.

Jag ska inte gå in på detaljer.

Men det kommer diskuteras idag, bli bättre ett par dagar och kanske i början på nästa vecka är vi tillbaka där vi är idag. Visst är det tråkigt?


Inneboende som inte är önskad

Jag blev tyvärr inte mycket klokare igår hos Neurologen. Idag är jag som ett vandrande frågetecken. Irriterad och besviken. Hon poängterade vikten av att tänka positivt och lära sig att acceptera och leva med sjukdomen. Men innan man kommer till en punkt av acceptans måste man väl ändå känna att man får svar på sina frågor.

Att förstå är väl ändå nyckeln till att kunna acceptera?

Jag undrar om det alltid kommer vara så att jag upplever vibrationer från tex golvet upp i mina ben? Kommer det bli värre eller är det helt normalt med tanke på omständigheterna att det kommer vara en del av min vardag?

När jag lutar huvudet framåt går det som en stöt genom mina ben som sedan försvinner, kommer det alltid vara så? Kommer det bli värre eller stanna kvar så?

När jag diskar i varmt vatten mår jag sämre, samma frågor som ovan.

Jag har märklig värk i min handled och arm. Värken flyttar sig, gör mer eller mindre ont, försvinner ibland för att sen komma tillbaka. Armen känns fumlig och skakar lätt. Har det med ms att göra. I så fall samma frågor som ovan.

Kommer jag alltid vara stresskänslig?

Kommer minnet, koncentrationen och den biten vara såhär resten av mitt liv? Kommer det bli värre och hur illa kan det bli?

Vad jag vet är att ms är en sjukdom som gör att det blir inflammationer i hjärnkontoret och vissa nödvändiga signaler inte kan skickas fram. När man tex frå problem med synen har man en inflammation på just syn nerven. När inflammationen går tillbaka sedan kan det lämna rest symptom som gör att det aldrig blir lika bra igen.

Men sen verkar det ju även va så att man har symptom hela tiden som inte har med dessa inflammationer att göra i så fall? Att man inte klarar av värme eller kyla, att man får problem med koncentration eller tex att balansen blir sämre?

Hon sa att jag skulle söka information på nätet så jag får väl se vad jag kan göra.

Jag är fullt inställd på att kämpa mot detta. Jag ska inte lägga mig ner och bara gråta över detta faktum. Men som det kontrollfreak jag är kräver jag mer information om denna inneboende som vill ta över min kropp.


???

Så kom då dagen. Dagen vi satt all tilltro till. Nu skulle vi äntligen få lite svar på våra frågor. Svar på vad vi har att förvänta oss av framtiden. Svar på omfattningen av min sjukdom.

Det började inte bra. Agata, eller var det Ragata, ville skicka mig på en magnetröntgen för att få lite mer kött på benen. Jag sa att jag nyss gjort en och då började hon leta i sin dator och hittade svaren. " Vi läser tillsammans " sa hon. Det mesta var på latin. Bla bla si och så i mm i hjärnan där och bla bla si och så i hjärnan där. Med kontrast si och så och bla bla bla och i nacken tjofadderittan så där.

Jag fattade inte ett smack. Inte förklarade hon heller.

Hon bad mig klä av mig och tryckte och kände och tog någon vibrerande sak rätt vad det var mot mina ben. Bad mig klä på mig igen.

Hon frågade hur jag hade det med balansen och jag sa att jag börjat gå in i saker med min vänstra sida. Det förklarade hon snabbt med att det har med ms:n att göra.

Synproblemen kommer förhoppningsvis hjärnan lära sig att leva med och jag kommer troligen kunna hantera vardagen som vanligt rent synmässigt.

Ryggmärgsprov ska tas som en avslutande del i undersökningssyfte för att kunna sätta punkt på just undersökningen. Det ska tas om två veckor och då ska vi även diskutera bromsmedicin.

Jag hade tusen frågor och trots att jag kanske ställde tio fick jag snabba korta svar eller bara ett " det finns inte tid för det idag "

Kul..

En del saker som hon sa känns mindre bra. Att hon dessutom skickade hem mig med den vetskapen.. nja, säger jag.

Bristande information, dåligt mottagande. Det är ju bara en jävla tur att Anna Orlowska ringt och berätttat för mig att jag har MS. Jag hade INTE viljat få veta det från Ragata.

Henke´s kommentar om henne var att det kändes som att hon satt och funderade på vad hon skulle äta till lunch.

Det kanske var just så. Att det snart var lunchdags. Hon var hungrig och trött. Men vi då? Jag har en kronisk sjukdom som jag kommer få leva med i hela mitt liv. Vi har hus och barn. Hur kommer vi klara av vardagen? Jag förstår att ms är en sjukdom som en neurolog måste granska i ett par år för att kunna säga mer om, men liite mer kött på benen än såhär hade jag faktiskt hoppats på.

Om jag gick omkring som ett frågetecken innan är det inget mot vad jag gör nu.

Men, det ordnar sig väl det med. Till slut.


Framtiden

Nu är det snart dags att bege sig. Kan inte för mitt liv förstå varför jag är så nervös för idag.

Henke och jag pratade ordentligt om detta igår och det kändes så skönt. Jag vet att han har svårt att prata om det, att han helst ser att vi kan låtsas som ingenting då det verkliga faktumet är så tungt. Men igår pratade vi om framtiden. Om vad vi känner inför den och hur vi ska lösa det.

Det ordnar sig alltid. På ett eller annat sätt. Det vet jag.


Konstiga tankar

Har varit på gång med inlägg vid ett par tillfällen under dagen men varje gång jag försökt har Eric varit på bus humör. Så är livet som småbarnsförälder i bland = )

Det jag funderade på då har kommit upp i tankarna på grund av det faktum att jag har så ont i min vänstra handled. Varför har jag det? Känner mig jättesvag i den och den vill börja skaka. Har den med ms:n att göra? Imorgon får jag ju chans att fråga..

Jag vet, av det jag läst, att man kan få ont av ms. Och man kan även få känselstörningar. Där någonstans börjar tankarna fara iväg. Vilket är värst? En sjukdom där du har ont och din kropp smärtar eller en sjukdom där du succesivt ( stavning? ) tappar känseln i din kropp?

Att ha ont är inte något jag glorifierar och tycker är bättre på något sätt, missförstå mig inte. Men då känner du åtminstonne att du har en kropp. Att vissa människor sannolikt har så ont att de till och med vill bli av med vissa kroppsdelar ibland är nog ingen omöjlighet så jag tror inte man kan säga bu eller bä i frågan. Men tankarna svävar lätt iväg..

Jag vet, jag är lite av en expert på konstiga tankegångar.

I morgon ska jag som tidigare nämnt träffa neurologen och då kommer nog mycket falla på plats.


Varför inte ?

Idag var dagen då beskedet skulle komma. Och frågorna som sagt. Var laddad till tänderna. Jag vet ju vad jag har men att få reda på omfattningen av detta är något jag väntat på länge nu.

Snopna blev vi när telefonen ringde när vi praktiskt taget var framme. Neurologen är sjuk. Ny tid på Fredag.

Sköterskan som ringde var så ledsen för min skull och tyckte det var så synd att vi hunnit så långt i onödan.
Hur som helst, på fredag. Då får vi veta lite mer. Bara att gilla läget.

Nu ska jag krypa ner och vila mig. Jag är så trött så trött. Dessutom har jag fått så ont i min vänstra handled.

När jag inte mådde bra vid denna tidpunkt förra året så myntade maken och jag några favorituttryck. Och ett av dom har jag tänkt att använda som beskrivning på dagen i sig

" Varför inte? " Lite internt och konstig i skrift men när saker och ting inte går din väg, ryck på axlarna och säg just detta.. Varför inte.. Även om det känns som att man inte orkar mer, saker händer som gör dig nere så - Varför inte!

En sak har hänt idag som gjort både mig och Henke mycket, mycket glada. Visst är det trevligt att saker kan hända även av positiv natur <3




Frågorna kommer hagla..

I morgon bär det av till Neurologen. Börjar bli lite orolig för det nu. Hur kommer det gå till, vad kommer hon att fråga, vad kommer hon att säga..

Det kommer nog gå bra. Jag hoppas att man har ordentligt med tid på sig för alla frågor som kan tänkas komma upp i huvudet.

Det man oroar sig för först och främst är ju just oron över att eventuellt hamna i rullstol. Jag vill dessutom veta så fort det bara är möjligt vilken typ av ms jag har. Och hur man kan försöka bromsa den.

Vi har ju inte renoverat toan här uppe än ( som tur är ) ska vi göra den handikappsvänlig när det blir dags eller ligger såna saker lååångt bort i framtiden.

Som ni förstår är det tusen och åter tusen frågor som cirkulerar i huvudet just nu. Jag har börjat att acceptera faktumet och tänker på ett annat sätt än Henke. Jag är lite orolig för att han kommer va mycket ledsen i morgon. Han är fortfarande med ena benet i ett förnekande stadie.

Förhoppningsvis gör det oss båda gott att prata med Agata ( hon heter så ) i morgon. Och att hon kan trösta och peppa oss båda.

Jag har mina aningar men jag hoppas att det är fel.

Jag har ju inte direkt kunnat hålla mig ifrån alla ms och neurologsidor. Jag har förstått att man måste ha haft 3 eller 4 inflammationer i kontoret för att det ska kunna fastställas på mr röntgen. Och så var ju tydligen fallet då det är det jag gjort hittills för att kolla.

Har man skov vis förlöpande ms kommer ett skov för att sedan klinga av och försvinna i ett år eller mer i början. Jag har ju haft något som kan likna skov med domningar i somras synrubbningar i November och nu i Januari igen. Har jag haft ms i många år utan att veta eller är skoven så täta? Är det ett skov som tagit så lång tid att försvinna eller är det som min värsta farhåga . progressiv ms?

I morgon får jag veta och jag kommer förhoppningsvis hem med en del uträtade frågetecken.

Till dess, håll gärna en tumme för oss.




Vad ska man säga..

Jag läste i Katrin Z´s blogg idag att vi kvinnor ska raka oss på det allra heligaste av ställen. Det var inte någon trevlig predikan hon drev på. Hon basunerade ut hur jävla äcklad hon blivit på ett badhus där kvinnor inte skulle sett röken av hyvel eller vaxning ever.

Fine, jag köper att det kan vara trevligt att hålla sig i trim inget fel i det alls. Men att man helt plötsligt inte ska kunna gå till ett offentligt badhus utan att se ut som ett barn mellan benen, det tycker inte jag är okey. Vill man inte raka sig så ska man inte behöva känna sig tvingad.

Håret är ju faktiskt där av en anledning.

I landsproblem så det heter duga. Och vad ger det inte ungdomar för intryck.

Nu är det ju en pojke som Katrin väntar men om det vore en flicka då? Skulle hon invänta att könshåren började ploppa ut och visa dottern hur man tar bort dom? Prägla på ditt barn att något som växer på din kropp och egentligen är helt naturligt helt plötsligt är äckligt och något du måste ta bort?

När jag satte mig här och skulle skriva just om detta så får jag ögonen på en artikel om hur USA försöker få genom att kvinnor som fått missfall ska kunna fällas för mord..

Hur?

Först och främst var det väl för kvinnor som betalat andra för att misshandla dem till missfall och bara det är ju hur konstigt som helst men, nu ville någon delstat få genom att vanliga missfall faktiskt berodde på kvinnan i sig. Att det ska kunna klassas som mord.

Som jag fått lära mig är ju inte alla embryon livsdugliga och stöts bort av helt naturliga orsaker. Är det ett " livsdugligt " liv så går graviditeten bra annars tar naturen hand om det av sig självt. Så varför ska då en kvinna kunna bli fälld för mord?

Är det inte jobbigt nog att förlora något som du hoppats på att få föda?




Tack Farmor <3

Dagen idag har skenat fram och nu är det snart lunch. Kära Farmor har varit här och fikat och gått med oss ut på en promenad. Jag är så glad att vi har henne. Och att hon ställer upp och kommer utan att egentligen behöva.

Jag tackar henne alltid för trevligt sällskap men jag tror inte riktigt hon förstår hur mycket det verkligen betyder för mig och för oss att hon kommer.

Nu kommer snart Henke hem på lunch så jag ska inte va långdragen här!


Tack Farmor <3

Dagen idag har skenat fram och nu är det snart lunch. Kära Farmor har varit här och fikat och gått med oss ut på en promenad. Jag är så glad att vi har henne. Och att hon ställer upp och kommer utan att egentligen behöva.

Jag tackar henne alltid för trevligt sällskap men jag tror inte riktigt hon förstår hur mycket det verkligen betyder för mig och för oss att hon kommer.

Nu kommer snart Henke hem på lunch så jag ska inte va långdragen här!


RSS 2.0