Svammel, svammel

Nu är det en arbetsdag kvar för Henke denna veckan. Sen är det helg. De tser vi fram emot här hemma. Trots att jag gråter någon tår någon gång ibland, blir irriterad ibland och totalt vansinnig ibland tycker jag ändå att det går skapligt. Och det gör mig glad och det stärker mig till att klara av fler dagar.

Min älskade son går förmodligen igenom en fas i sitt liv. Till viss del blir han mycket svartsjuk på Nellie och i samma stund är han så mån om henne och vill veta vart hon är. Det är på gott och ont det där. Men han inser väl tillslut att han är lika älskad som Nellie är. Han kan bara inte räkna med att Anna och Per ska ha all tid för honom.

Sen har vi ju lite ab den där 2 års trotsen. Den är INTE att leka med någonstans. Jag tror knappt man kommer blicka tillbaka på de sakerna som sker när det trotsas och skratta. Eller, det är kanske just det man gör.

Dock måste jag säga att jag är jävligt besviken på just mig själv i dessa trotsperioder. Jag såg mig själv som en stenhård mamma som sa NEJ och då var det nej. Så är det alldeles för sällan. Men å andra sidan, vad visste jag om att ha barn. Hur det är. Hur man verkligen väljer att välja sina fighter.

Man orkar inte. Och det känns inget kul att bara säga " nej " och " aj aj " och " fy " hela tiden.

Kalla mig lat, jag håller fast vid att jag väljer mina fighter. Uppenbarligen funker det en aning bättre då så varför inte. Vissa saker är det ingen tvekan om än att det är ett nej. Och vissa saker måste man faktiskt göra. Men i vissa lägen måste man väl också få bestämma även om man bara är 2 år? Sen finns det ju faktiskt något som heter kompromiss.

Nu har jag svamlat färdigt för idag!

Musik som terapi

Att lyssna på musik, helt ensam, och bara få släppa på och ut allt man känner - det är något jag inte gör varje dag. Jag vill med detta meddelande tacka Lars Winnerbäck för alla vackra låtar han har skrivit.

Nu har jag äntligen gråtit lite. Förstår ni hur frustrerande det är att känna att man verkligen vill och behöver gråta och inte kunna? Då jag känner att jag vill är timingen totalt fel med en Eric omkring mig, som tidigare nämnt. När han väl sover eller Henke kommit hem från jobbet så är det så mycket annat att jag kapslar in tårarna och sluter mig i en bubbla.

Nu är Eric och Henke hos Farmor och jag, jag har haft en liten terapi stund med musik.

Helt ensam!


God förmiddag

Vet inte om det var min stund helt i ensamhet går som gör att jag, hör och häåna, känner mig en aning piggare idag. Men bara en aning. Oavsett, det är så skönt att känna att man ändå är lite mer än det vakna hållet när man går omkring.

Idag tog jag mig i kragen och ringde Birgitta på Neurologavdelningen. Hon blev så ledsen för vår skull när jag berättade. På riktigt. Hon är en fin människa. Vi kom överrens om att jag ska prata med min kontakt på Försäkringskassan om att flytta datumet för träffen Med Roger, Agata och just Försäkringskassan. För som hon sa så kan ingen begära att jag ska orka tänka på jobb och vad jag klarar av just nu.

Jag måste läka först.

Pratade även lite lätt med henne om detta med våra planer på provrör. Vi får se hur det går. Hon tyckte att det lät som en bra idé. Jag tror de flesta jag kommer i kontakt med inser hur viktig den där biten är för mig och för oss. Att vi vill försöka nu för att se hur det går. Vi vill inte vänta.

Hon sa även till mig att hon tyckte det var så bedrövligt hela historien. Att hantera den här syskongrejen OCH dessutom precis fått veta att man har ms. Timingen är ju inte direkt toppen. En sak åt gången hade varit att föredra.. Men nu är det såhär och det är bara att bita i det sura..

Nu ska jag kolla barn TV med min son som är anlendingen till att jag överhuvudtaget orkar med att intala mig själv att jag ska orka.


Tröstäter

Alla dagar kan ju omöjligen vara bra dagar. Alla dagar kan ju heller inte vara okey med tanke på hur jag för tillfället mår om jag egentligen skulle känna efter. Idag började dagen okey ändå men sen vet jag inte vad som hände.

Tröttheten har bitit tag om mig och Henke tog Eric och åkte till Farmor en stund så jag fick vara själv. Vila mig och bara va. Det var skönt och jag tycker mig ana lite mer.. positivitet långt där inne någonstans. Jag ville gråta förut. Då precis när Henke kom hem från jobbet. Det hade varit ett ultimat tillfälle att få ur sig lite av allt jag släpar omkring på. Men jag vill inte gråta så Eric ser. Han blir orolig då och det är ju absolut inte meningen att han ska behöva fara illa av all skit.

När de sedan åkt och jag blev själv la jag mig i sängen. Försökte sova, försökte gråta, försökte kolla på TV. Ingenting gick som planerat men jag fick ändå vara själv. Bara bry mig om mig ett tag. Jag tror jag behöver det.

Nu ska vi se film och äta chips och dricka cola. Som jag tröstäter. Men jag skiter i´t. Skulle jag lägga på mig ett par kilo skulle jag nog bara känna mig starkare.

Nu hoppas vi på en bra dag i morgon!




Trött och tråkig

Vi har, trots allt haft en bra dag. På det stora hela. Ett par småbråk och lite sura miner vid ett par tillfällen men inte värre än att jag klassar dagen som just - okey.

Anna och Nellie har varit här och fikat med oss. Det är alltid lika trevligt. Eric och jag har varit ute och fått oss lite frisk luft i trädgården. Det är skönt att få komma ut lite och Eric lekte alldeles utomordentligt.

Nu inväntar vi kära maken som kommer hem på lunch och därefter ska det vilas. Helt klart!

Funderar på att ta tag i det där med att ringa till Neurologavdelningen och berätta om allt som hänt. De måste ju få veta. Men det är något jag skjuter på in i det längsta då jag vet att det rivs upp så mycket av att berätta för " nya " personer. Speciellt då i om att de fortfarande tror att jag är gravid där nere. Tror jag ska fråga då om den här äckliga tröttheten kan bero på " ms efter graviditetshormoner lämnat kroppen " Jag kan liksom inte finna någon annan försklaring. Vore något fel skulle jag väl må dåligt i samband? Och allt kom ju efter operationen..

Herregud vad jag är tråkig i mina inlägg nu för tiden känner jag. Men det är så jag är nu. Trött och tråkig!

Hoppas ni har en bra dag!


Gnäll om trötthet, mycket tråkigt inlägg

Jag bara måste gnälla lite. Men bara lite.

Jag har sovit i 9 TIMMAR i ett endaste svep och ändå känns det som att jag sovit max 1. Som att kroppen knappt orkar hålla mig vid liv. Vad är det frågan om? Hur fan är det möjligt? När kommer jag känna mig något sånär pigg?

Och var kommer tröttheten ifrån? Att jag funderar och tänker för mycket? Att jag på långa vägar inte alls återhämtat mig psykiskt efter allt? ms? Eller är det något som är allvarligt fel på mig? För det är inte normal trötthet.

Det var det..

Härligt Becca

Jag vill bara titta in här allt som hastigast och meddela att Fru Krantz Carlsson i kväll har gått en rejäl ( för mig ) promenad i ganska rask takt utan den minsta känning av min ms. Inte ens efter promenaden kände jag något. Oftast när jag gått så blir jag helt svag i benen, börjar gå konstigt och jag känner mig helt orkeslös i benen. När jag sedan stannar så känns det som om någon sprutat in kolsyra i benen. Det kryper liksom i dom.

Men inte idag. Jag är så GLAD för det. Det peppar mig till att bege mig ut ofta, ofta nu och smida medans järnet är varmt. Så länge som det funkar. Känner att det är bättre att ha smörjet i gång i benen nu ifall det blir sådär igen.

Agata hade ju en teori om att det beror på att jag fått kraftigt bedsatt balans. Att jag därför upplever svaghet i benen för att de får jobba hårt för att hålla mig på benen helt enkelt. Jag tror nog att värmen i somras kan ha påverkat. Eller om jag helt enkelt varit i något skov. Man vet ju aldrig med den här sjukdomen.

Ibland önskar jag att jag hade någon digital display som kunde tala om.

Hur som helst, det känns så skönt när kroppen beter sig som den alltid har gjort. Jag är absolut inte svag i musklerna så det skulle behöva va så illa som det varit de senaste gångerna jag gått. Tvärtom har jag alltid ( av någon underlig anledning ) alltid varit stark i underkroppen.

Nåja.. Lite bra nyheter. Härligt Becca !!

Dravel

Läste precis ett blogginlägg där det uppmärksammades att folk förökar sig som flugor. " No shit " Det har definitivt inte ungått igd som har gått och längtat efter att bli fet och rund i över ett och ett halvt år. Alla lyckas. Utom vi. Och det både stör mig och gör mig lite ledsen.

För en del är det så lätt. Precis som denna person frågade - om det skulle till att k**as. För en del är det ta mej fan inte så lätt. Visst, vi har lyckats alldeles utomordentligt med det barn vi har och ibland får jag känslan av att jag kanske ska inse att jag inte blir någon flerbarnsmamma.

Det kunde ju såklart vara värre. Vi kunde varit barnslösa idag och ändå fått gå igenom den skit som vi gör.

Men bara för att man har barn måste man få ha rätten att längta efter fler. Det är väl egentligen inget konstigt? För vissa är det så lätt att harkla ur sig att - du kanske ska stanna upp och glädjas åt det du har. Jo, men jag är hur jävla glad som helst över det jag har. Jag skulle kunna dö för både Henke och Eric. Om det ansågs att deras plats på jorden är mer önskad eller värdefull.

Men just det där att det bara går så lätt för alla andra. Att få syskon. Kanske ett tredje syskon. Det gör ont. Jag blir avundssjuk. Det bara är så.

Jag är jävligt egoistisk som person och tycker bestämt att jag ( läs vi ) är värda att få det vi vill ha. Ett barn till.

Skillnaden och det som ställer till det i hela kråksången är ju bara att det inte spelar någon roll hur mycket vi k**ar. Det är inte så lätt och med facit i hand vågar vi inte ens försöka med min äggledargrej. Ryker den så ryker ju chansen till ett 50  50 Henke och Becca barn.

Och det vore ju synd..

Kan bli en fin dag

Det ser ( än så länge ) lovande ut för att denna dag ska bli en vacker höstdag. Solen lyser ute och den har vi faktiskt saknat lite grann. Man behöver nog ta vara på tillfällena nu för att ladda upp inför den mörka och gråa årstid som är på väg.

Idag önskar jag det kunde ringa på dörren och världens städteam stog här och bara ville hjälpa till att få ordning här. Att organisera in saker i skåp och lådor lite bättre, rensa aset i källaren. Få ordning på torpet liksom. När jag ska " ta tag i det " så plockar jag bara saker från en plats till en annan. Mycket för att allt måste vara i en höjd över vad Eric når och det är inte gott om sån yta.

Han kan ju få va med och leka, det är inte det, men mina viktiga papper eller prydnadsgrejer man är rädd om är man ju rädd om.

Det var väl det hela för nu. Hoppas ni får en bra dag!

Kan bli en fin dag

Det ser ( än så länge ) lovande ut för att denna dag ska bli en vacker höstdag. Solen lyser ute och den har vi faktiskt saknat lite grann. Man behöver nog ta vara på tillfällena nu för att ladda upp inför den mörka och gråa årstid som är på väg.

Idag önskar jag det kunde ringa på dörren och världens städteam stog här och bara ville hjälpa till att få ordning här. Att organisera in saker i skåp och lådor lite bättre, rensa aset i källaren. Få ordning på torpet liksom. När jag ska " ta tag i det " så plockar jag bara saker från en plats till en annan. Mycket för att allt måste vara i en höjd över vad Eric når och det är inte gott om sån yta.

Han kan ju få va med och leka, det är inte det, men mina viktiga papper eller prydnadsgrejer man är rädd om är man ju rädd om.

Det var väl det hela för nu. Hoppas ni får en bra dag!

Sammanfattning

Ni kommer ihåg att jag var och gjorde mammografi och även fick halva tutten bortsliten för ett par veckor sen va? Har ju fått svar på att allt såg bra ut nu så med det kan vi pusta ut. Hade jag vetat att jag fortfarande var gravid hade jag ju inte behövt utstå den biten men nu är det gjort och nu vet jag att brösten måt bra.

Har även pratat med gyn idag som rekommenderade att jag skulle ta ett till HCG prov så det gjorde jag idag. Det hade sjunkit avsevärt men de ville ändå ha lite något att jämföra med.

Har även telefontid med min läkare Anders på frdag nästa vecka. Då ska vi prata lite framtid och så. Bra va?

Jag är så laddad nu. Vi ska se ett avsnitt Desperata Husfruar och ( om vi orkar ) ett avsnitt Dexter. Jag är trött som en skit. Men jag måste orka Desperata i alla fall. Har ju fan saknat dom där damerna sen i våras.

Vet ni vad? Jag är så glad över att denna dag har gått så bra. Jag har haft en mindre svacka nu på kvällen sen Henke kom hem. Men det är liksom inte någonting mot hur jag vet att det kan va. Och jag vill ändå tillåta mig att få va lite nere också. Jag känner ju att jag behöver det. Grejen är ju bara den att jag inte vill att Eric ska bli drabbad av det. Han förtjänar bättre.

Det var väl det hela för nu.


Första halkan

Jag har ett stort behov av att ha det rent och prydligt här hemma. Jag gnor och fejar och torkar. Nu, sen vi fick barn, finns varken tiden eller orken så som det var innan storken kom och lämnade sonen.

Idag kan man säga att mitt eget " hålla rent " beroende slog tillbaka på mig med full kraft. Jag gnodde praktiskt taget bort hela botten på badkaret nu ikväll innan Eric skulle bada. Och vad händer?

Såklart blev det ju så jävla halt att Eric stöp som en sill ner i badet och blev livrädd. Efter mycket kramande med en dyngsur pojke gick han med på att sitta i badet om han fick ha en handduk under sig.

Nu kanske man undrar varför i hela friden vi inte har halkskydd i badkaret. Vi hade det, men det blev så slemmigt och snuskigt under på ett ögonblicks verk så jag bestämde mig för att va extra försiktig när älsklingen skulle bada.

Tji fick jag.

Slutet gott och allting gott. Men jag ryser när jag tänker på att det kunde gått så mycket värre än vad det faktiskt gjorde.


Eftermiddag

Jo, men det har ju gått bra idag hör ni. Vad skönt. Lite är det ju som att ta sig över första hindret och sen går resten utav bara farten. Nu har jag klarat dag nummer ett och nu får vi hoppas att de andra går lika bra.

Eric har varit hos tandläkaren idag. Farmor var snäll och följde med oss. Nu ska vi dit igen om en månad för de såg någon mörk fläck som kan vara en skada på tanden. Eller roten. Han ramlade ju och slog sig och blödde från munnen vid ett tillfälle sen vi flyttat hit men då han är så smärt tålig ( brås absolut INTE på sin mamma ) och inte gnäller i onödan uppfattade vi ju inte den incidenten som så allvarlig. Blödningen var ju dessutom ytterst sparsam.

Så nu är det igång igen. Min vana trogen vore att tänka att det inte är lönt att vara glad, att tänka positivt. Det är då det händer saker. Nu är ju inte detta av allvarlig art, får vi hoppas. Men ändå.. Anar ni mönstret? Förstår ni hur jag menar?

Men, men.. Jag försätter med mitt positiva tänk.

 Vad fan ska jag annars göra?


Bra dag!

Vi har haft en bra dag än så länge och det gör mig glad. Vi har visserligen haft en del att göra så det bidrar väl till att dagen gått fort och bra.

Nu kommer snart Henke hem på lunch!

Positivt tänkande

Nu ska jag ta fram kvasten och sopa bort det värsta av mitt negativa tänkt och mina ledsna tankar. Det gör mig inget gott. Snarare tvärtom. Mycket oarbetat finns i mitt huvud och jag har svårt att tro att jag kan komma till en punkt där saker och ting känns okey om jag inte på något sätt hanterar det.

Men nu, nu är det söndagsmys på tapeten. Vi ska se film och jag har fått en stor chokladkaka av mina make som jag ska njuta av.

I morgon är en annan dag. I morgon är en ny dag med nya möjligheter. Det blir inte bättre än jag gör det till och jag ska göra så gott jag kan för att få till en bra dag för min prins och mig själv.

Jag ska tänka bort allt nedstämt som hänger över mig som en äcklig skugga. Jag ska försöka anamma tänket att allt kommer lösa sig. Det kommer ordna sig till det bättre. Allt det praktiska i det hela kommer ju komma och kommer ju bli ett faktum även om jag går och tänker på det och oroar mig för det nu.

Så nu.. Positivt tänkande. Jag ska intala mig själv att varje negativ sak på något underligt sätt för med sig något positivt i slutänden.




Söndagsångest - visst

Egentligen borde jag inte sätta mig här. Det mina inlägg går ut på just nu är att gnälla över att jag är så äckligt trött och att jag är ledsen. Visst är det tråkigt?

Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra med allt som snurrar omkring i mitt kontor och därför så hamnar jag ofta här. Kletar av mig lite ledsenhet och sen går jag och gör något annat.

Fy fa vad jag hatar att Henke ska jobba i morgon. Jag har gärna sett att vi vunnit en jävla massa pengar igår så han kunde varit hemma en vecka till. Inte för att jag är lat och bekväm på något sätt. Det är inte det som det handlar om. Jag vill ha honom nära. För när jag blir nere, då får han mig på bättre tankar. När jag inte kan se någon mening med all den här skiten, då får han mig att inse att jag faktiskt är lycklig. Trots allt.

Jag misstänker att mycket av den här äckliga tröttheten som jag inte kan bli av med beror på att jag tänker för mycket. Men det kanske inte är så konstigt. Min hela tankeverksamhet just nu går totalt och fullt ut på allt det här med provrörsbefruktning. Kommer de att gå med på att göra det trots min ms? Kommer jag kunna få Agata att förstå hur viktigt det här är för oss så jag får genomgå det. Åtminstonne ett par försök innan jag måste börja med bromsmedicinen?

Det är inte lätt att ha siktet inställt på hur man vill ha sin framtid och sen att allt ska behöva strula samtidigt. Att man kanske inte ska kunna få genomföra sin dröm. En dröm om en större familj.

Skulle det nu va så att vi kommer så långt som att vi får göra försök, men att det av någon anledning inte skulle fungera - då vet vi ju. Och då har vi ju verkligen försökt fullt ut. Då kan jag börja med bromsmedicinen och ta en paus från allt tänkande på hur vi ska kunna komma till en familjepunkt som vi vill. Och efter ett år med bromsmedicin kanske försöka igen.

Usch.. Jag blir så less på det här. Det hade räckt med ms. Eller den här barnfrågan. Inte allt på en och samma gång. Samtidigt.

Nu ska jag hänga upp lite tvätt.


Less på´t

Nu ska jag snart krypa ner och vila. Jag kommer nog till och med ligga kvar efter att Eric är färsigsoven. Jag blir så less på mig själv när jag är såhär tråkig. Henke blir påverkad, så klart, och jag vill inte göra en annars tråkig söndagsångestfylld dag ännu tråkigare för honom.

Jag blir så trött på mig själv. Jag blir så trött på att va trött. Jag är trött på att vara nere och inte kunna gråta ur mig den här skiten och bara skaka på axlarna och gå vidare. Jag vågar inte heller ens försöka intala mig själv att " det inte är så farligt " för då händer hela tiden något nytt.

Ond cirkel. Jo men det är ju jag i ett nötskal. Tankeverksamheten med inslag av att en massa elände bara händer och händer.

Nu ska jag röka med min man och krama om honom riktigt hårt. Sen ska jag sova. Visst hoppas vi alla att jag vaknar lite gladare?


Zombieland

Nu är söndagen här och man kan ju inte påstå att vädret bidrar till att få humöret på topp. Jag är så trött. Jag fattar inte baröfr jag är så trött. Jag tror inte det spelar någon roll hur mycket, eller lite jag sover. Jag är som en vandrande Zombie ändå.

När jag är trött så blir jag jävligt lätt retlig. Det är ju bara att hoppas och be att jag av bågon outgrundlig anledning vaknar och är en aning piggare i morgon. Annars så kommer vi nog bli osams ett par gånger i onödan. Eric och jag.

Jag begär inte att jag ska va duracell pigg. Jag vill bara känna känslan av att jag orkar hålla mig vaken och på benen åtminstonne ett par timmar.

I morgon är det en del på schemat. Jag måste ringa gyn och fråga om jag ska ta fler HCG prov. Antar jag ska det i om att jag inget hört. Då måste jag till labb och Eric ska till tandläkaren.

Jag hatar att den här stressade känslan har kommit över mig igen. Det var så skönt att inte känna det då jag var gravid. Graviditetshormorner har helt klart en dämpande effekt på min MS. ¨

Det var en hel del klagande. Jag vet. Men vad kan man annat begära av en tråkig söndag då vädret är skit och det känns som mitt i natten. Man är trött och hyperstressad av ingenting?

För att jag inte ska dra ner er också till Zombieland av ren tristess väljer jag nu att avsluta!




Bra dag, det här!

Idag har varit en bra dag på det stora hela. Eller i det stora hela kanske det heter..

Vi har, som tidigare nämnt, hämtat Mazdan. Sen har vi ju även plockat ur alla saker ur husvagnen och även lämnat den ute i Södra Vi för vinterförvaring. Så smidigt att ha den där. Vi kan åka ut och kolla till den. Och om inte vi gör det så gör ju far min det. Vi är ju lite oroliga för att vi ska få några gnagare som inneboende..

Vi har även ätit middag ute hos pappa och det var så trevligt. Det är så länge sen vi var därute så det är pinsamt. Det känns dels så mycket smidigare att ses hos oss då Eric har alla sina saker här och det är barnsäkert ( någorlunda ) men sen är det ju det att det känns lite konstigt om mamma skulle följa med ut dit i om att hon inte bor där längre. Och vi ses ju och äter med dom varje lördag så..

I mammas lägenhet spelar det ju egentligen ingen roll tycker jag. Jag har inte bågra andra minnen därifrån än att hon levt som skild där. Men i mitt föräldrahem vill jag bara att det ska vara pappa och vi när vi ses.

Nåja. Nog om det.

Nu har vi sett Dansfeber och kramat Martin Hejdå! Hoppas att han får en trevlig vistelse. Och att han kommer sakna oss någongång. Ibland.

I morgon är det Söndag. En ledig dag till tillsammans med Henke. Sen ska vi va själva Eric och jag. Som det känns nu kommer det gå bra. Jag hoppas känslan håller i sig. Jag ska göra vad jag kan. Mer kan jag ju inte göra.

Jag trodde nog att jag vid det här laget skulle vara så knäckt att jag inte gjorde annat än att gråta. Men det har kommit av sig. Jag är innerligt ledsen egentligen men jag antar att jag stängt av. Jag kan nog inte hantera det. Samtidigt som jag fått en nytändning. Det finns en sak som kan sätta käppar i mina planeringshjul. Men jag ska jobba hårt för att få detta att funka. Sen kan man bara be och hoppas.

Hoppas ni haft en bra dag!

Reserverar mig för alla stavfel och konstigheter. Jag är mycket taskig i synen just nu och har märkt att jag missar en del. Blir lite yr av att läsa genom vad jag skrivit och missar ändå en del så.. Ni får ta det som det är helt enkelt!


Mazdan är hämtad!

Nu har vi äntligen hämtat hem Mazdan. Dåvi flyttade hit var det ju så jäkla mycket snö att det hade varit en nästintill omöjlighet att få den med oss vid flytten. Att det sen är sommardäck på hade ju inte gjort saken bättre. Men nu står den här och en sak på " att göra listan " kan strykas.

Att vi inte fått fingarna ur och hämtat den på hela sommaren är ju jävligt bekligligt men så är det. Vi har prioriterat annat och haft annat i tankarna än den lilla röda faran.

Nu väntar vila på mig och sen ska vi till Morfar och bli bjudna på mat. Vi tar även med oss husvagngrejorna och husvagnen för vinterförvaring därute för att optimera parkeringen här ute nu då vi har ännu en bil att trängas med till garaget blir i ordning och Mazdan kan få pusta ut inomhus efter ett par svåra år ute med allt vad det innebär.

Åh, vad jag önskar lite barnfri tid nu. Så vi kan gå ner och röjja aset i källaren. Det ser för jävligt ut där nere och då har jag ändå varit där och försökt ordna upp situationen. Man kan liksom göra ordning och organisera upp kaoset. Det kräver inte så mycket varken tid eller energi.

Problemet är att det är så jävla tråkigt att göra så det alltför ofta blir bortprioriterat.

Men nu måste vi ta tag i det där. Vi måste även hitta ett kvitto på den bärbara datorn för att garantin ska gälla då den måste lagas. Datumet är 3 November så det brinner lite i knutarna.

Att hitta detta papper är som att hitta en nål i en höstack..

Fått lite gjort!

Nu har jag faktiskt varit riktigt arbetsför en stund och plockat ur allt ur husvagnen. En del lämnar vi ju kvar men servis grejer och sånt där vill jag absolut inte ha kvar i den under vinterförvaringen. Hittade lite handdukar och smått och gott. Så nu har vi ännu mer " bröte " att trängs med.

För att inte tala om Eric´s leksaker han hade med sig. Man kan ju inte påstå att han saknat dom. Han har ju hur mycket som helst att leka med. Men rätt ska va rätt så nu har jag även spolat av Ölandsgruset från dom. Ska bli kul att se hur han reagerar när han får se dom.

Just nu är Henke iväg med Eric. Dom skulle hämta något åt Farmor. Sen var ju tanken att vi skulle hinna hämta hem Mazdan idag. Känns som att tiden börjar bli knapp.

Vi är så olika på så sätt Henke och jag. Vet jag med mig att det är en hel del att göra en dag, då ser jag till att komma upp skapligt och äta min frukost ganska så snabbt. Henke gör ingen direkt skillnad på en morgon som denna eller en morgon då vi inget har planerat.

Då har vi en tendens att ryka ihop. Jag blir stressad som fan av att ingen händer. Han blir irriterad och tycker att jag kan gå och lägga mig än att gå och sura.

Nåja..

Detta är ju världsliga problem. Min del av avtalet är nu uppfyllt, sen ett tag tillbaka. Nu är det bara det tidskrävande jobbet kvar. Vi vill ju hinna fika också liksom.

Hoppas ni har en bra dag mina vänner.


Ett jävla jävla inlägg till blev det!

Alltså fy fan.. Ibland kan jag bli så generad. På andras bekostnad. Då folk liksom inte har vett att skämmas själva.

Jag har länge irriterat mig på alla dessa människor som säger " fucking jävla.. " Jag tycker det är lite småtöntigt att använda både svenska och engelska svärord. Men å andra sidan - jag är 32 bast. Jag börjar bli gammal och hänger inte med i svärordssvängen.

Men nu slog det mig Fucking översätts som jävla och jävla.. ja, det betyder ju också jävla.

Så va fan är meningen med att säga samma svärord både på svenska och engelska?
Är det bara jag eller är det inte helt jävla sjukt?

Nu ska jag inte fundera mer. Nu ska jag kolla tv, som sagt!

Det här med rubrik alltså..

Nu ska jag mysa ner mig och äta chips och dricka cola. Får välja helt själv vad jag vill se för Henke ska sitta uppe och spela. Det är lite lyx i tillvaron faktiskt. Det där med att få välja helt själv vad man ska kolla på.

Jag är ju vansinnigt förtjust i det mesta kriminaltekniskt. Att få vara med när brott och mord klaras upp. Det tycker jag är jättespännande. Samtidigt känns det lite lättsamt med någon komedi. Eller om det nu skulle vara någon film som precis lagom börjat.

Vi får se vad det blir.

Tröttheten hänger över mig och det känns som att jag kommer sova innan klockan slår 00:00. Det vore så skönt. Jag skulle nog vara så mycket piggare om jag bara kunde koppla av på kvällen. Men av någon outgrundlig anledning så sätter tankeverksamheten igång som mest ju senare kvällen blir. Och med det följer lite insomningbekymmer.

Inte så att jag lider kval. Jag brukar inte ligga vaken längre till 01:00 men som småbarnsförälder är det alldeles för sent.

Sen måste jag ju bara tala om att jag är så förvånad. Insåg och blev precis varse om att en person som jag var TOTALT övertygad om var gay numer är gift. Med en kvinna. Den här killen var mitt alldeles säkaraste " han är gay " kort.  Jag har absolut inget emot homosexuella och snarare är det nu så att jag är lite besviken på att han är hetro. Kanske är han bi?

Om mina svårsomnade kvällar ändå kunde bero på såna här meningslösa och lite smått komiska funderingar..

Tack för idag!

En märklig tystnad

Det hör absolut inte vanligheten till att jag är  helt ensam. Speciellt inte kvällstid. Och speciellt inte en fredag.

Per och Nellie var ute och gick och jag skulle ändå till att börja dammsuga så Henke och Eric hakade på promenerandet. Jag dammsög och nu.. Nu är det helt tyst här i huset. Datorn susar lite som sällskap.

Jag försöker njuta tystnaden och lugnet. Satte mig här en stund vilket förvisso är ganska skönt att få göra utan en rastlös två åring som sliter i benen. Eller som kör med bilarna precis runt fötterna. Jag ska passa på att ta en snabbdusch också för jag är varm efter städningen.

Vad märklig känsla det är. Jag vet inte om jag överreagerar som är utan man och barn i typ en halvtimme och direkt får känslan av att jag inte är hel. Jag vill ha min familj nära. Speciellt mitt barn. Helst skulle jag vilja kunna komma på en krympningsformula till den dagen han inte vill ha mig med mer. Så jag kan skydda honom.

Jag hör ju själv hur patetiskt detta låter, men det finns ingen hejd på mig.

Jag älskar kanske lite för mycket. Om det sen är bra eller dåligt - det skiter jag faktiskt i!


Lite ditt och lite datt

Nu är det snart vildags för trötta mig. Henke söver Eric för eftermiddagsvilan. Jag är så glad för att han är hemma och avlastar. Speciellt nu när jag är trött. För när jag är trött då blir jag sur. Till och med riktigt arg i bland.

Idag är det fredag. En hel vecka sen jag kom hem från Västervik. Jag försöker hela tiden hitta den glädjekänslan jag hade när jag kom hem igen. Vissa gånger på dagen lyckas jag bättre än andra.

Förresten, har jag berättat för Er hur jäkla skön vår säng är? Har jag redan sagt det tåls det att sägas igen och igen. Och igen för den delen.

Så, det var nog det hela för nu. Nu väntar snart Beverly Hills och drömmarnas land på mig!


Att njuta - eller inte njuta

Nu tar vi och startar denna dag tycker jag. Ta av mig mysbyxorna är dock inget alternativ. Nu har jag ju inget som skyddar där jag blev opererad och det sista jag vill är att det ska sitta åt och gnava på de ställena.

Det största, även att inget av öppningarna är särskilt stort, är svullet och knöligt. Jag vet inte om det ska vara så eller kan vara så. Men det känns lite.. störande. Man förstår ju att det måste bli någon form av reaktion underifrån så men det är ganska stor svullnad i förhållande till hur litet snittet är..

Blödningen är över på en flytningsnivå och jag kan berätta för er att det ska bli så jävla skönt när kroppen läkt ut allt elände och jag kan få börja om. Eller fortsätta utan att bli påmind. För det är lite det som händer nu om dagarna. Jag blir påmind.. och ledsen.

Men, som jag skrev igår, nu är det nya tag som gäller. Jag ska verkligen försöka att komma till en punkt där jag mår bra. Jag lever mitt liv med Henke och Eric NU och jag får inte tillbaka denna tid. Ever.. Hur jävla dåligt jag än mår just nu spelar det ingen roll. Dagarna går. Det är ingen hejd på dem.

Så, idag njuter vi av det vi har! Visst?

Nu ska jag snart göra ett telefonsamtal. Ett samtal som förhoppningsvis inger mer av denna känsla!

Ha en bra dag mina vänner!


Svammel på kvällen

Idag på dagen gick vi en promenad. Hösten är härlig. Alla vackra färger på löven innan de faller av, luften är frisk. Jag har alltid älskat promenader denna årstid. För visst kan man säga att hösten fullkomligt bankar på dörren..

Nåja,

dagen har lunkat på i en ganska trött och seg lunk. Jag är så j**vla trött. Jag blir så less på det. Jag förstår att det kanske inte är så konstigt med tanke på allt. Men det är så tråkigt. Det hör INTE vanligheten till att dammråttorna får dansa vals hur dom vill på våra golv. Jag orkar helt enkelt inte bry mig. Jag vill inte ens att Henke tar sig tiden. För även han ser att det är i behov av städning här. Och då har det gått långt.

Idag är det exakt en vecka sedan jag opererades. Det känns som en månad sen. Men blödning och ömheten på och i magen vittnar om att det inte är så länge sen.

Jag funderar en hel del över det här. Hur något som gick så rätt i rätt tid kunde gå så fel. För det gick ju verkligen superfel. Jag har nu bärt 4 potentiella framtida barn i min kropp. Plus den gången med Eric som fick gå vägen. Varför kunde inte detta fått gjort det? Tvillingar kanske hade varit att ta sig vatten över huvudet. Men ändå.

Var det lathet som gjorde att den ena inte orkade hela vägen fram och sen förstöde för den andra? Var det inte meningen från början? Och varför skulle jag behöva bli så superfertil att det behövde bli såhär. Så extremt? Räckte det inte med ett missfall och sen att vi vågat försöka igen?

Skulle detta nu hända igen och inte upptäckas i tid, ja då har jag ju ingen möjlighet att producera något med endast våra ingredienser så att säga.

Herregud, vad jag svamlar. Jag vet det. Och jag ber er lite om ursäkt för det. Men nu är det så att mina tankar går på högvarv. Jag antar att det är det som gör att jag fungerar över huvudtaget.

Hur som helst, jag har nu bestämt mig för att försöka läka ut denna deprissonsfas ganska så omgående. Ta tag i mitt mående. Komma till en punkt där jag mår bra. Livet är nu och jag ska fan i mig göra det bästa av det.

Så det så!!!

Energi tack

Känner mig så trött och tråkig. Det kanske inte är så konstigt egentligen. Med MS i kroppen och allt som hände förra veckan.

Ge mig energi!

Tack!

Idag ryker de

För 13 år sen när jag blivit opererad för utomkvedshavandeskap, då hade jag stygn som skulle tas bort. Jag vägrade att åka och göra detta någonstans utan propsade på att få göra det själv. Det var inga problem. Mer än att det psykiska påfrestningen att dra trådar ur ens egen kropp nog är värre än att låta någon annan göra det åt en.

Den längsta tråden var den i naveln. Den var nog 1 och 1/2 cm lång.

När processen med utdragningen var igång drog Henke igång värsta mega symfonin på stereon. Det fullkomligt ekade i hela huset. Svetten rann på mig och hjärtat slog. Men till slut lyckades jag få ur de små trådarna.

Denna gång är det endast sytt nere i muskeln. Inget som man ska behöva ta bort. Mer än plåsterlapparna som tillslutit själva ingångsöppningarna.

Detta sker idag. Förhoppningsvis under lugnare former än sist. Hoppas och ber att det ser fint och läkt ut så det inte ska behöva va strul med det också.

Nu vet ni vad jag ska göra idag ( bland annat ) vad ska ni göra?

Önskar Er en bra dag!

Musik och minnen

Vet Ni vad? Jag är en människa som helt och totalt förknippar vissa låtar med vissa speciella ( och en del ospeciella ) tillfällen.

När man var yngre så hade ju i stort sett varje låt man hörde någon koppling hit eller dit. De första åren med Henke. Minnen liksom.

Idag, när Eric och jag väntade i bilen när Henke handlade, lyssnade vi på den däringa låten I´m Yours. Den kommer för alltid att förknippas med det faktum att Eric hade hamnat rätt i min mage.

Anna var med mig ner på UL för att kolla. I om med att jag flera år tidigare hade haft ett utomkvedshavandeskap så var jag livrädd för att detta skulle upprepa sig. På vägen ner, och även hem, från Västervik så var det just denna låt som ångade på. Vi sjöng av oro på vägen ner och total lycka och glädje på vägen hem.

Jag är så otroligt glad, stolt och lycklig över det faktum att vi bar frukt den gången. En frukt som sakta men säkert mognade till en helt underbart nyfödd liten prins. En prins som idag blommat ut och blivit en helt oemotståndlig två åring. Ett charmtroll. En liten person som gör vårat liv så fulländat.

Hur som helst, det kom några tårar när vi lyssnade på låten. Den är förknippad med något så fint och underbart. Min son - som bara var ett litet frö just då men som idag sitter bredvid mig och håller min hand. Kramar och pussar och bara är så jävla perfekt!

Tack för den fina gåvan <3

Lite politik. Men bara lite

Nu, såhär efter valet och så, är det ju fullt ös i skriverierna. Den största anledningen till skriverierna är ju just för det faktum att ett parti som SD gick så långt. Jag vet inte om någon av de andra politikerna egentligen skulle vara beredd på att ta Reinfelts position nu de kommande åren. Han kommer få det tufft - men det kan jag tycka är lite rätt åt honom.

På valvakan, som vi hör och häpna följde med spänning, anklagade en politiker Moderaternas fyra nu passerade år som anledningen till att ett parti som SD faktiskt fick en marknad. Och jag håller med. Precis samma sak som hon sa i TV sa jag till Henke kvällen innan. Som anledning att partier som dessa går så bra menar jag.

Självklart tycker jag att det är mycket skrämmande hela den delen med deras invandrarfientliga åsikt. Men att äldre, arbetslösa och sjuka röstar på ett sånt här parti är egentligen inte så konstigt.

Och det är där jag börjar anklaga Socialdemokraterna en aning. Långtidssjukskriva, helt eller delvis arbetslösa, äldre och vanliga arbetarklassmänniskor skulle ju såklart röstat på Socialdemokraterna. Inte på ett parti som har dessa saker på sin agenda, men inte förrän lite längre ner på listan.

Socialdemokraterna borde gjort bättre klart för fler människor att de är för folket, de vill öka välfärden. Inte bara för de som redan har. Utan för ALLA. Välfärd är ju så mycket mer än några hundralappar mer i månaden. Det är iaf min mening.

Förmodligen finns det en mer utbredd invandrarfientlighet här i Sverige. Jag skyller inte allt på ett eller annat parti. Jag kan tycka att det är lite skrämmande om man tänker på vart detta kan ta vägen efter dessa fyra år. Eller inom en 10 års period.

Nåja..

Alliansens sätt att öka på välfärden är ju att ge mer till de som redan har. Minska skatten så en faktisk lön i plånboken blir några kronor mer. Jag har aldrig varit så egoistisk att jag tänkt på småkronor hit eller dit och tycker då att det är bättre att lägga lite extra i skatt för att ha en bättre fungerande vård och alla de saker vi tillsammans kan hjälpa till att bygga upp.

Jag tror alliansen sitter sin sista mandatperiod nu. Visserligen var jag bombsäker på att de inte skulle vinna igen då de vunnit förra året. Men nu fick de ju mer. Inte majoritet - men liite mer än de röd / gröna. Vi får se vad som händer.

Ett skådespel lär det nog bli. Hur som helst.


Beverly Hills

Nu ska jag snart krypa ner och kolla Beverly Hills och vila mig lite. I nya sängen.

Vädret är toppen så ikväll blir det förmodligen en liten tur ut för lek och bus innan Idol. Lite solsken får humöret att bli lite bättre och man kan till och med ana att jag har lite mer energi i min annars ganska trötta kropp.

Hoppas ni har en bra dag mina vänner!

Lite om mycket

Sovit som en liten prinsessa i nya sängen. Dock kan jag ju inte ligga hur som helst pga att jag fortfarande är lite öm i magen. Men det blir nog bra det med! Undrar när de små plåsterlapparna över " öppningarna " ska tas bort.

Nåja..

Idag - kan ni tänka Er - Fru Krantz Carlsson har sminkat sig ! Tyckte detta behövdes nämnas!

Har dessutom plockat i ordning lite här i datarummet. Henke pratar i telefonen så då passade jag på. Jag hatar den oreda vi har här. Men jag kommer liksom ingenvart. Jag plockar sak från ställe till ställe. Källaren, och den röran som just nu är där ska vi inte tala om. Fy faan..

Vi skulle behöva ha barnvakt en helg och kunna gå ner och röja och fixa där. Det är så mycket som ska slängas och en del som ska sorteras och få flytta upp en våning.

Önskar Er en bra dag. Här går det åt rätt håll än så länge! Och det glädjer mig!

Kvällsmys

Hamnade här en snabb sväng när Henke söver Eric. Det tog en stund att få i ordning på sängramen men nu är den på plats och sängen väntar på oss för premiärsovningen.

Detta kan va en av de mysigaste kvällarna. Eric var vaken en aning för länge. Vi låg och hade mys i sängen hela familjen. Läste bok och pussades.

Eric är mitt allt. Anledningen till att jag andas och är. Det finns ingenting på denna jord som betyder lika mycket som han. Ingenting betyder egentligen någonting i jämförelse. Ni som har barn fattar vad jag snackar om. Ni andra, ni kommer förhoppningsvis att få känna denna kärlek en vacker dag.

För kärleken till ditt barn, den är så stor att du inte kan sätta ord på det.


Rapport mitt på dagen

Blodprovet avklarat. Har även fixat nytt förband över mina små operationsärr. Henke hjälpte mig att byta.
Nu har vi fått höra att sängen minsann står och väntar på oss på Materialmännen. Nice.

Nu ska jag vila mig lite.

HCG nivå

Nu ska vi ner till sjukan och jag ska lämna blod för att mäta HCG nivåerna i kroppen. Vi får ju verkligen hoppas att de sjunker. Visst?

Hoppas ni får en bra dag. Min började lite lätt nedstämt men sen fick jag lite styrka i form av ett sms.


Snart filmdags

Vet ni vad? Jag har faktiskt känt mig liite mer uppåt idag. Nedstämdheten och tårarna finns där men det kommer nog ta ett tag innan det kommer över mig. Innan jag fattar. Innan allt kommer ifatt. Idag har jag faktiskt varit på riktigt bra humör stundtals och det enda som får mig att tänka på det som hänt är de små stramningarna i min mage när jag rör mig för snabbt.

Vi ska prata ut Henke och jag. Planera för framtiden. Vad vi vill. Vad vi vill få ut och framförallt - hur vi vill ha vår framtid.

Henke är lite så att han inte gärna pratar om det. Han är inte mycket för det där med att planera om detta ämne. Jag däremot vill veta hur allt ska bli. Helst hade jag viljat veta redan igår.

Jag känner att det bästa är ju att Henke och jag är eniga. Att vi vet hur vi vill göra innan jag ringer till Agata och berättar om allt som hänt. Sen får vi se vart det bär av.

Jag antar att det som driver mig nu och som gör att jag inte bryter ihop totalt är just den där längtan. Det finns en sak som jag verkligen vet att jag vill. Och jag vet att Henke vill också. Det är bara att vi måste sätta oss ner och prata först!

Nu ska vi snart se film. Jag ska kura under täcket och äta chips och dricka cola.


Trött, trött..... trött...

Jag är så trött. Så trött. Har märkt ett par dagar nu att dubbelseendet är värre och den där irriterande fläcken som gör att jag inte riktigt kan se är tillbaka. Jag antar det bidrar till min trötthet också.

Risken att komma i skov eller få kraftiga känningar av ms är ju som störst efter att en graviditet lämnat kroppen. Så nu börjar vi om med allt det där igen misstänker jag.

Just nu stör jag mig faktiskt på vädret. Och det måste ju ändå vara ett gott tecken. Det var ju så härligt på förmiddagen.

Det var nog det hela för nu!

Fikabesök

Har precis haft min kära arbetskamrat Anna här på fika. Väldigt trevligt att ses och prata.

Nu väntar jag på att Henke och Eric ska komma hem. Börjar bli trött så det ska bli skönt att vila. Är så mycket som skulle behöva göras men jag kan inte förmå mig att fixa till energin till det. Dammråttorna tar över. Tvätten stressar mig.

I morgon kommer vår nya säng. Som vi längtat!

Hoppas ni har en bra dag mina vänner. Än så länge är min ganska skaplig ändå.!

Tro på framtiden ?

Det är inte lätt med en två åring som inte riktigt kan förstå att mamma inte orkar leka och va som vanligt just nu. Att heller inte lyft upp honom och kramats riktigt ordentligt sen jag kom hen sätter också sina spår. Eric är besviken på sin mamma, det märks.

Men jag ska gott göra det så fort jag mår lite bättre.

Nu ska vi snart se en film Henke och jag. Jag ska äta chips och dricka cola. För det får jag nu.
Kikar titt som tätt till val vakan som för första gången känns spännande.

I morgon hoppas jag på en skaplig dag. Det blir ju vad man gör det till och jag ska försöka reda upp det här. Klara ut det. Klara av det. Det är inte värt att slösa energi på. Men det gör så jävla ont så jag känner att på något sätt måste jag få ur det ut mitt system för att gå vidare.

Ringa Agata måste jag också. Börja med medicinhelvetesskiten.

Det hade räckt gott och väl med bara ms. Eller denna soppa av " försökablimedbarnmenintelyckasochnuhasvårighetattfåsyskon " skiten.

Nåja, detta härdar mig. Jag kommer att vara en stenhård jävla bitterfitta i slutänden. Eller en glad och lycklig tjej med tro på framtiden.

Det är bara att det känns lite mörkt just nu..


Så konstigt tom

Jag känner mig helt tom inombords. Samtidigt som jag känner mig fylld till bristningsgränsen och behöver lätta på trycket. Vara arg, gråta. Så konstigt att känna ingenting och en massa på en och samma gång. Den känslan är ny för mig.

Regnet vräker ner så att gå ut och " rasta " Eric känns mycket oaktuellt just nu. Samtidigt bryr jag mig inte ett dugg om vädret. Jag skulle helst av allt bara ligga i sängen och tycka synd om mig själv ett tag. Bara ett litet tag. Men när jag väl lägger mig har jag ingen ro att ligga heller. Då får jag panik över att vi inte städat på över en vecka, allt damm, all disk, all tvätt..

Nu har Henke lovat mig att vara hemma i början av veckan och det känns så skönt. Att veta att han drar det tyngsta lasset med Eric. För jag orkar inte. Jag orkar inte med mig själv.

Det är nästan på gränsen till komiskt hur vi satt och diskuterade om att jag mådde väldigt dåligt förra helgen. Att jag kände mig väldigt nere över allt som hänt och händer. Att jag kände mig skör. Att jag sen ett tag tillbaka kände att det nu fick vara nog med tråkigheter och ledsamheter.

Om jag bara vetat. Det kunde bli värre.

De flesta råder mig till att glädjas över det jag har. Att det mesta ändå är under kontroll och kommer ordna sig på ett eller annat sätt. Jag kommer komma till den punkten också så klart. Då jag kan se allt det där. Men som sagt, just nu är jag bara så konstigt tom.

Nu har jag suttit här och suckat tillräckligt länge. Nu ska jag förflytta mitt sorgliga arsle från datastolen..


Val dagen

Helst av allt skulle jag vilja ligga under täcket och bara sova bort dagen. Jag är fortfarande ganska sliten efter de två dagarna i Västervik, öm och mör i kroppen och ledsen. Och lite arg och besviken. Det hade inte behövt gått såhär långt om den första gynläkaren jag träffade hade tagit tag i det här. Då hade jag åtminstonne haft en frisk äggledare kvar..

På samma gång som jag känner mig helt avtrubbad och inte orkar bry mig om ett skit är jag så innerligt ledsen. Hur konstig känsla är inte det?

Idag ska vi, trots allt, bege oss till val lokalen. Jag kommer rösta rött, jag kommer rösta på Socialdemokraterna. För mig finns det inget annat alternativ och för mig är det inget konstig med att stå för det jag tycker politiskt.

Egentligen är jag inte det minsta insatt i politiska frågor. Har väl bara vetskap om det på ytan. Men jag vet att som arbetslös eller sjuk har livförhållandena sjunkit drastiskt med Moderaterna vid makten. De som dessutom redan har tusenlappar att torka arslet med när de skitit - dom har fått ännu mer.. Så för mig är valet lätt.

Jag kommer från en arbetarklassfamilj. Så enkelt är det. Jag är fortfarande vanlig arbetarklass - även om jag nu för tillfället varit sjukskriven ett bra tag.

Men det viktigaste av allt, enligt mig, är att man faktiskt går och röstar. Det är ju faktiskt ett sätt för personer som enskild individ att faktiskt ha en åsikt och vara med och påverka. Går man heller inte till val lokalen, då ska man ju inte sitta och gnälla sen över hur dåligt allt blivit och det ena med det andra.


Del tre

Varm, behaglig och trött vaknade jag till i ett rum med dämpad belysning. En blodtrycksmanchett pumpades med jämna mellanrum upp och tog mitt blodtryck. Någon kom och stod bredvid mig och jag fick ögonen på en klocka som visade någonstans mellan 22:15 - 22:30. Jag fick panik och skulle gå upp. Fick för mig om att jag var hemma, att jag sovit till 10:30 en förmiddag.

Kvinnan bredvid mig lugnade mig med att jag var på uppvaket. Att jag nu var färdigopererad.

Av någon anledning fick jag en telefon i min hand. Försökte ringa hem till Henke- inget svar. Lyckades komma ihåg hans mobilnummer i huvudet och pratade några ord med honom. Kommer knappt ihåg detta.

Somnade till, vaknade, var lite snurrig i huvudet men mådde ändå alldeles utmärkt. Var så hungrig och kaffesugen. Fick lite vatten ur ett glas med sugrör.

Klockan 23:30 kom en man och sa att han tyckte att jag nu lika gärna kunde få åka till mitt rum och sova. Väl på rummet ångrade jag bittert att jag inte fått med mig några öronploppar. Kvinnan jag delade rum med snarkade gott. Klockan 2:00 var jag kissnödig och började få lite ont. Jag hade blivit tillsagd att ringa på klockan om jag fick ont så sagt och gjort. Två sköterskor kom, hjälpte mig till toan. Jag var lite vinglig men det gick bra. Men kissandet lät dröja på sig. Det kom små ynkliga droppar. Men det är ju bättre än inget i alla fall.

Ja sa till sköterskorna att de kunde gå så länge så kunde jag ringa på dom om jag blev yr eller behövde hjälp men det gick de såklart inte med på. Tillslut hade jag lyckats kissa nog och jag fick veta att det kunde va svårt att kissa i början då jag blivit tappad på operation. Men de var nöjda och jag också så jag kom tillbaka i sängen.

Fick en stor panodil, tyckte mig inte va i behov av den erbjudna Diklofenaken, och en tillbringare med vatten.

Sov korta stunder. Vaknade av min snarkande rumskompis, hon va uppe och kissade, jag va uppe och kissade. Sådär höll det på. Tror att jag kan ha sovit någon timme hit och dit vi ett par tillfällen. Längtade till klockan skulle bli 7:30 då det var frukost.

Klockan 5:00 slog det mig att ingen ( förmodligen ) hört av sig till mamma eller pappa om att jag var vaken. Skickade ett sms till Far min som snabbt svarade att han var lättad att höra att allt gått bra.

Klockan sju gick jag upp och drog på mig brallorna och styrde kosan mot korridoren för att ringa min mamma. Tyckte det var för tidigt att prata i telefonen på rummet. När klockan slog 7:30 frågade jag en sköterska så jag säkert fick äta frukost och det var inga problem. Drack 2,5 koppar kaffe. Det hade jag längtat efter sen torsdagsmorgnen.

Ronden skulle vara mellan 9 - 10 och det var då jag skulle få veta vad som varit fel, hur operationen gått, prata med Anders. Ringde till Henke och sa att han skulle skynda sig ner så han fick vara med då. Han kom 8:15 och det var ett kärt återseende.

Någon gång där på förmiddagen kom Anders och vi satte oss, Henke och jag, på min säng. Han började berätta om operationen. Han sa att det sett fruktansvärt ut. Min vänstra äggledare, som i 8 veckor huserat en inneboende, var tjock och blodfylld. Den liknade en blodkorv och hade börjat brista. Därav blödningen i buken. Det hade kunnat bli en allvarlig utgång på detta och han kände sig mycket besvärad över att detta kunnat ske. Det är så osannolikt och det är inte ens alla gynläkare som stöter på detta under hela sitt arbetsliv.

Äggledaren var så skadad så den ligger för analys någonstans. Varför förstod jag inte riktigt. I livmodern såg det hemskt ut och även det innehållet ligger och ska analyseras.

Allting gott tänker man ju då. En äggledare är det många som får barn med. Nu är det tyvärr så att Anders upptäckte att den enda äggledare jag har kvar är skadad och kommer sannolikt inte bära frukt fullt ut. Dessutom har jag nu även fått den kroniska sjukdomen Endometrios bekräftad som till största sannolikhet är det som ställer till det med våra missfall och utomkvedshavandeskap.

Med tanke på att vi lyckats få ett barn är det inte troligt att vi kommer få någon ekonomisk hjälp utan får bekosta IVF själva. Anders tyckte det var att rekomendera. Försöker vi med min äggledare som jag har kvar och får ett utomkveds till är risken stor att även den försvinner och då försvinner ju även mina ägg.



**


Jag är så glad över att vara hemma. Jag är trött och mör. Just nu läker jag fysiskt, den psykiska delen av all denna skit kommer nog över mig så småningom. Det värker till i hjärtat ibland, men jag försöker slå bort det. Jag känner mig lite avtrubbad fortfarande. Som att jag inte riktigt har fattat vad som hänt.


Jag hoppas att jag ska slippa komma i ett nytt skov nu efter det här. Vanligt är ju att man gör det när en graviditet lämnat kroppen. Men jag tar det. Jag fixar det också.

Jag må gå på knäna vid det här laget, men knäckt mig? Inte än.



Del två

Henke började bli hungrig så han drog iväg en sväng för att äta. Jag låg och skakade av oro och chock, grät en skvätt och hade ont i magen. Henke kom tillbaka och vi pratade lite om hur vi skulle lägga upp dagen. Skulle han stanna kvar med mig fram till operationen eller skulle han åka hem och komma ner senare.

Vi bestämde att han skulle åka hem och vila, fixa med saker till Eric som var hos Farmor med minimum av proviant och sedan komma ner och va med mig när jag vaknade.

Vi gick ut och rökte en sista ciggarett. Vi kramades och grät. Henke försökte vara stark och inte visa sig ledsen och orolig inför mig. Sorgen inom honom lös igenom men jag låtsades som att jag inte såg. Jag var bedövad och avtrubbad. Skräckslagen och på helspänn på en och samma gång.

Vi tittade varandra i ögonen utanför. Solen var nästan påväg att spricka igenom en annars mycket molntyngd himmel. Solens knappa strålar lös i Henke´s ögon och jag liksom memorerade synen på min näthinna för att använda vid ett senare tillfälle då jag behövde styrka och känna tryggheten som bara Henke kan ge mig.

Avskedet, som kändes som det sista oss emellan någonsin, var tufft. Nu var jag ensam.

Jag la mig i sängen och nu började det verkligen gå upp för mig. Jag skulle sövas. Något jag fasar för. Livrädd att inte vakna upp. Hade jag somnat för en evig vila hade ju inte det varit någon större grej för mig på ett operationsbord. Jag hade somnat och inte mer. Men jag tänkte på Eric. Och på Henke. Min familj. Mina vänner. Såna sjuka tankar och onödig oro - jag vet.

Jag blev ombedd att duscha inför operationen. Hibbiskrubbade ( stavning ? ) min kropp. Njöt lite av värmen från en varm dusch. Tog på mig sjukhusskjortan och de höga nätstrumporna. Hittade inga trosor så jag la mig som jag var i sängen. Frös lite grann så jag frågade snällt efter något att dra om mig. Fick någon liten värmefilt. Försökte vila. Slå bort alla ledsna tankar.

Vid fyra tiden kom en sköterska in och tog ytterligare ett blodprov för att kolla min blodgrupp. Fick en " infart " i armen inför operationen. En stor pandodil och 1 1/2 lugnande tablett för att ta udden av oron och kanske kunna somna en stund.

Anders, som skulle komma att operera mig, kom in och pratade några ord. Han var så besvärad av situationen. Han menade på att om det nu skulle vara ett utomkveds var det fruktansvärt då HCG värdet var så jäkla högt. Han bad om att få göra ett ul till för att se hur det såg ut. Situationen besvärade honom. Mestadels tror jag att det var för att han missat detta vid återbesöket en och en halv vecka innan.

Sagt och gjort, vi gick och gjorde ul han och jag. Jag fick bära mitt dropp och då jag inte hade några trosor fick han hjäpa mig att sno om täcket om mig när vi gick i korridoren.

Han såg att jag hade en blödning i buken. Mer kunde han inte se. Han visste inte vad han skulle tro om situationen utan det enda att göra var att öppna och se.

Han hjälpte mig tillbaka. Jag la mig och somnade. Damen bredvid mig flyttade ut under tiden kommer jag ihåg. En annan kvinna som var på samma rum hade besök. Jag sov och sov. Kvicknade till efter mitt ned drogade tillstånd straxt efter 19 på kvällen. Min första tanke var " så jävla skönt att det är över " Jag var helt säker på att jag varit på operation och att det nu bara var återhämtningen kvar.

Jag gick upp och kissade och kvinnan mitt över i rummet sa till mig att hon inte kunde förstå varför dom inte hämtat mig än.

Jag ringde Henke och grät som ett barn. Panikslagen över att jag nu hade allt jobbigt kvar. Det var på långa vägar över. Jag kände mig så ensam, liten och rädd.

Under tiden jag pratade ( och grät ) med Henke kommer två sköterskor in. Klockan var då 19:40. Nu var det dags. Jag la på telefonen och den låstes in i mitt skåp. Jag började skaka som fan. Allt var bortom min kontroll. Jag grät hela vägen genom kulvertar och hissar. Sköterskorna tröstade med att jag pratade med Henke precis innan operationen så han visste när jag åkte iväg. Vi hade bestämt att han skulle ringa för att få veta hur det gick och sedan ta ställning om när och om han skulle komma.

Ligger i sängen utanför operationssalen. Jag vet att jag tänkte " är detta det sista jag kommer se i mitt liv " Jag kan inte för mitt liv förstå varför denna narkos ångest fanns med mig. Men jobbigt var de. Jag bestämde mig för att jag skulle blunda när jag blev inrullad. Jag ville inte se. 1997 när jag gjorde samma operation vet jag att jag såg när de rullade upp någon grön duk som innehöll skalpeller och annat och det ville jag inte se denna gång.

Tyvärr hade narkosläkaren valt fel operationsbord. Det krävdes ett gynbord och jag var tvungen att ställa mig upp för att byta säng. Hela grejen med att blunda sprack en aning och jag tittade mig omkring. Blev dock inte alltför skrämd av det jag såg. Försökte mana mig själv till att tänka att jag var i goda händer. Anders är, trots allt, någon jag kände förtroende för. Detta måste bara gå bra.

Jag vet inte hur många personer som var omkring mig. Handhälsade, frågade frågor, pratade lugnande med mig.

Efter något som kändes som en evighet bad en ung kille mig att andas i en mask. Det var syrgas och antagligen i syfte att få mig att andas lugnare. Jag fläktade på så pass att hela operationssalen tömdes på syre kan jag tro. Den unga killen frågade mig om min son. Min älskade Eric. Jag kunde inte fokusera på hans smalltalk. Jag försökte förflytta mig till en plats där vi befann oss. Henke, Eric och jag.

Jag fick panik av att ha masken över min fejja. Den togs bort ett ögonblick men sattes snart dit igen. Jag såg en bild på Eric framför mig,( för er som vet min bakgrundsbild på mobilen, ) och bilden på min näthinna från Henke´s och mitt hej då tidigare.

Andas djupa lugna andetag, fick jag höra. Jag gjorde som jag blev tillsagd. Tänkte att - är det såhär det slutar så är det. Andades, blev lite yr. Nu kommer narkosen och du kan uppleva att du blir lite snurrig är det sista jag kommer ihåg innan jag somnade.

forts. följer



En lång berättelse, del 1

Att livet skulle vara lätt att leva, det är det väl egentligen ingen som tror. Visst, en del glider fram utan minsta motstånd och en del har det lite tuffare på vägen. Jag begär egentligen inte så mycket mer än att få känna glädje och lycka över det jag har. Men senaste årens händelser gör det svårt att rakt igenom glädjas. Positiva saker har hänt. Vi har köpt ett hus där jag trivs och mår bra, Henke är en fantastisk människa och största källan till livsglädje är min son Eric.

Här kommer nu berättelsen jag utlovade igår. Jag kommer att ta det från början, det kommer va luddigt och svamligt och rörigt och långt.

Here we go:

Den 28 Juli hade jag sista mensen efter att jag ätit klart min p-piller kur. Det tog lång tid innan jag kunde förmå mig att stoppa preventivmedel i min kropp när jag inget hellre ville än att bli gravid. Men jag lyckades till slut och när mensen var över påbörjade vi bäbisverkstaden.

Efter 3,5 vecka gjorde jag ett gravtest som, döm om min förvåning, visade positivt. Äntligen hade turen vänt tänkte jag. Vi gladdes men vågade såklart inte riktigt känna av glädjen då det mesta, vår otur trogen, nu för tiden går åt helvete.

Den 29 Augusti fick jag bruna blödningar och kraftig smärta vid vänster äggstock. Vi åkte akut till gyn där det konstaterades att jag hade en graviditet i livmodern och sannolikheten för att det även skulle finnas ett utomkvedshavandeskap var en på miljonen. Fick lämna ett HCG prov för att kolla hormonhalten i kroppen. Vi fick åka hem. Jag inväntade ett missfall. Jag blödde, smärtan avtog och vi var på återbesök en vecka efter.

Läkaren vi träffade på återbesöket frågade om jag fortfarande hade smärta på sidan eller brun blödning och då jag inte hade det blåstes " utomkvedshavandeskapsfaran " över. Detta var samma läkare som senare skulle komma att operera mig.

Vi åkte hem. Jag hade en mindre slemhinneblödning att vänta. Den kom, såg dagens ljus och passerade. Jag slutade blöda. Vi umgicks som vuxna den helgen och i måndags morse blödde jag ut något som liknade gråsvartbrun sörja. Mensvärk tillkom. Jag misstänkte att vårt sexuella umgänge gett mig en infektion men jag ville avvakta med att kolla upp det. Jag kände att jag inte gjort annat än flängt omkring på sjukhusinstitutioner senaste tiden. Jag ville heller inte skriva om det här med risk för att ni skulle börja tro att jag var hypokondrisk.

Veckan passerade i stilla mak. Molvärken blev kraftigare, blödningarna mer och mer bruna. Jag bestämde att på torsdag morgon ringa till gyn för att få behandling för vad jag trodde var en infektion.

På torsdagmorgon klockan 4:00 vaknar jag av en fruktansvärd smärta lågt ner i buken. Det känns som någon gör tusen nålar på mina äggledare. Jag kunde inte gå rakt. Tog två panodil, rökte en cigg. Bestämde mig för att ringa sjukvårdsrådgivningen. Hon tyckte jag skulle åka ner till akuten i Västervik så jag väckte maken. Smärtan tilltog och jag var nära att tuppa av. Låg på hallgolvet när Henke gjorde sig i ordning. Jag svettades som en gris och trodde ett tag jag skulle kräkas.

Eric vaknade, tack och lov, av tumultet. Fick ju då en chans att pussa honom " hej då " Trodde ju visserligen att jag snart skulle va hemma igen så då spelade det ingen större roll. Men med tanke på att jag blev kvar så..

Farmor var snäll och tog hand om Eric.

Vi kom ner. Jag fick åka rullstol upp till gyn då smärtan var så intensiv att jag knappt kunde lyfta mina ben. Väl uppe på gyn möttes jag av en sköterska som skulle må gott av ett nytt yrkesval eller alternativt gå en charmkurs. Hon frågade mig lite snorkigt om det inte bara var så att jag hade fått min mens. " Det kan ju inte jag svara på, sa jag. Men jag har då aldrig haft såhär ont vid mens " Hon väste ur sig att " doktorn kommer snart och tittar på dig "

Gynläkaren kom, undersökning påbörjades. Hon misstänkte direkt utomkvedshavandeskap. Det kändes inte som att hon riktigt fattade att jag haft en graviditet i livmordern. Utomkveds var ju liksom redan uteslutet. Trodde vi.

Hon ville att jag skulle lämna blodprov och vara kvar till dagen efter. Hon tänkte inte skicka hem mig när jag haft sådär ont. Sköterskan som skulle ta blodprov fick inget ut i ena armen. Nytt försök i andra och då kom tillräckligt för att fylla ett rör. Tillbaka till första armen och efter mycket om och men fick hon det hon behövde.

Vi kom på att jag faktiskt lämnat ett HCG den 29 - kunde de då inte jämföra med det? Om det inte var högre eller om det sjunkit så skulle vi ju kunna åka hem.. Det gick dom med på så vi väntade och väntade och väntade lite till.

 Efter undersökningen på morgonen hade jag börjat blöda så jag var nu helt säker på att mitt missfall kommit av sig men nu kommit igång igen. Gynläkaren kunde ju även hon se graviditetsrester i livmorden. Jag var fortfarande inställd på hemgång.

Klockan tolv kom den obehagliga smärtan tillbaka som jag sökte för den 29 Augusti. Då började varningsklockor ringa i mitt huvud. Jag kände så väl igen den. Eva, läkaren, hade nu fått svaren och vi gick till en mer avancerad ul maskin för att kolla. Allt såg bra ut, förutom att jag hade en blödning och vätska i buken. Men det kunde nog bli så av missfallet. " Bara HCG provet är lägre än sist så får ni åka hem " säger hon.

De sekunder som följde kan inte beskrivas med ord. Oron steg och rätt vad det är säger hon " Jaha, tyvärr, det är ett X " HCG´t var på 900 ? sist och nu var det uppe på 10, 000. Jag b örjade gråta, Henke klappade mig på benet. Henke frågade " vad händer nu? " " Det blir operation i eftermiddag " svarar hon.

Jag bryter ihop och tar mig samman på en och samma gång. Frågar henne om det inte räckt med att få misfall efter att ha försökt så jävla länge. Det kan ju såklart inte hon svara på.

Vi går ut och röker, jag ringer till mamma och Anna för att berätta. Sen lägger jag mig i min säng på rummet som jag haft sen morgnen men vägrat vara i.


Jag skulle ju åka hem..

Forts. följer..






God morgon

Är så trött men frukosten har precis landat och jag ska förflytta min kropp in i en välbehövlig dusch.
Förhoppningsvis känner jag mig piggare efteråt!

Hoppas ni får en fin dag mina vänner!

Men hallå ?!?

Blev så glad förut då texten faktiskt blev som jag tänkt.. Sen funkade det inte igen.
Med tanke på att det inlägg jag har planerat för er kommer bli ganska långt vill jag kunna styckesindela.
Punkt slut!!!

Trött, mörbultad och ledsen

Jag är trött och lite mörbultad. Känslorna svallar och lika glad jag är för att äntligen kunna gosa in mig i Eric´s underbara kinder är jag ledsen för att allt blir så fel.
Livet känns milt sagt orättvist just nu.
Jag är trött, så trött. Skulle vilja kura ihop mig under en filt med en kopp varm choklad med lite Lars Winnerbäck i bakgrunden och bara tokgråta.
Om det nu skulle visa sig att pappa´s röntgen inte är bra om några månader, då vet jag inte vad jag gör. Eller provet på mitt bröst som ligger för analys..
Jag kan vara stark, till viss del. Problemet i dagsläget är att jag aldrig hinner komma till en punkt där jag mår bra och är lycklig för det jag har. Det hinner hända något hela tiden. Oftast och mestadels av negativ art då.
Är så grymt tacksam för familjen och vännerna som stöttar mig i vårr och torrt. Jag älskar Er. Ni vet vilka ni är <3
Och tack för allt stöd via bloggen. Jag hoppas ni förstår hur underbar känslan är att ni räcker ut en hand och stöttar mig med era fina ord. Jag blir rörd <3
Nu blir det Idol.
Antingen kommer ett inlägg om vårt traumatiska dygn i kväll eller i morgon.

Det är ju såklart styckesindelat från början. Skapligt less på att det inte funkar









_ och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt du berättade att du saknar mig inatt det gör jag med det är så tyst nere från gatan som det aldrig annars är det är som att natten här har sett allting och stilla sjunger med _



_ en elegi för alla sorger den här hösten handla om för en mor som sjuknade in för ett barn som aldrig kom för skuggan över gården där aldrig solen lyste in för en ork som inte fanns du saknade min jag saknade din_










Lars Winnerbäck - Elegi











Lite om mycket

Ville bara kika in här och säga att jag mår bra efter omständigheterna. Trött och öm men den största värken sitter i hjärtat och själen. Har varit i Västervik sen igår och opererats för utomkvedshavandeskap. Ja, ni hörde rätt. Sannolikheten att vara gravid i livmoder och äggledare är 1 på miljonen. Det minns ni va? Det måste varit det som skett. Jag kommer ge er mer detaljer vid ett senare tillfälle. Nu ska vi fika Henke och jag. Sen ska vi sova. Längtar efter Eric så det värker i mitt hjärta men jag ska vila lite och samla kraft till vi ses i kväll. Tack snälla Linda K som varit så snäll och pysslat om och tröstat <3 Tack Farmor som tagit hand om Eric. Tack familj och vänner som stöttat och peppat. Men främst av allt - Tack Henke för att du är du <3

Vad är felet?

Men vad i helvete... På ren svenska...
Vad fan är felet?

???

Nu testar jag återigen knepet som snälla Emma tipsade om.
Det känns så tråkigt att skriva när man vet att texten är i endaste stor klump.
Jag vill ha utrymme. Dels blir det lättare att läsa och dels ser det snyggare ut. Och enligt svenska lektionerna ska det ju va styckesindelning.
Visst?
Detta bör va en text med flera tomma rader mellan i stprt sett varje mening.
Så hur blir det nu då??????
???????

Testar

Nu är jag här igen när Henke lagar maten.
Ska testa och se om jag kan få bukt med det där styckesindelningsgrejen. Tack snälla Emma för att du skrev för att hjälpa mig. Hoppas nu att det funkar!
Ha det bra, mina vänner!
( hoppas på stoora mellanrum mellan raderna nu när jag publicerar. Spännande. Som småbarnsförälder behövs det inte mycket för att ge lite spänning i livet.. Ha ha ha

Allt ser okey ut

Kikar in här bara för att tala om att efter att det gjorts mammografi och ultraljud så ser allting bra ut. Jag har tät vävnad i bröstet. Mycket antagligen för att jag varit gravid.
Det gjordes också en biopsi. Ett vävnadsprov där de med en fin nål ryckte bort lite vävnad för att skicka på analys. Det kändes vill jag meddela.
Men det var ju för en god sak!
Nu ska vi vila Eric och jag <3

Vad har jag gjort?

Vad fan blir texten jag skriver i en endaste lång svårläst radda för?
Jag är helt klart för trög för att skriva blogg på nätet. Får damma av någon gammal dagbok och leta rätt på en penna och skriva där i stället... Såå irriterande. Är det någon som vet hur eller vad jag ska göra för att ändra på detta, kommentera gärna.
Tack!

Vår dag

Denna kväll sitter jag med en liten lättare sinnestämning. Det är så tråkigt och jobbigt att känns som igår kväll.
Idag har jag mest oroat mig för mammografin i morgon.
Vi har haft det bra idag. Varit ute och lekt både på förmiddagen och kvällen. Ett bad för Eric och lite Idol. Överlag en helt godkänd dag där jag ger mig själv godkänt. Bra va?
Henke har fixat klart trappan upp från garageinfarten och det känns skönt att han kommit igång med att fixa med saker igen. En förkylning och värk i armbågen har ju bråkat med honom en längre tid. Men nu så.
Denna dag går även till historien som " dagen då Eric lärde sig säga Mormor "
Det var nog det hela!

Idag då..

Blir så glad och stärkt av Ert stöd ska ni veta. Det känns inte lika ensamt.. Svårt att förklara.
Dagen idag är skaplig än så länge. Känslan av tyngd sitter i själen men jag kämpar på. Kan ju inget annat göra. Även att jag vissa gånger skulle vilja dra något gammalt över mig så vill jag va stark för Eric och Henke.
Det kostar på med en del tårar och ilska ibland med over all så funkar det. Vissa dagar bättre än andra.
I morgon ska jag på mammografi. Hoppas och ber på ett BRA besked. Och gärna att jag får svar direkt. Knölen är kvar och så även ömhetskänslan. Det känns inte som ett bra tecken men vi får hoppas!
Tack för att ni finns mina bloggvänner <3

Styckesindelning.. eeehh

Jag har såklart skrivit med mellanrum och sådär i tidigare inlägg men datorn och jag var visst inte överrens om hur det skull va.

Här sitter jag och funderar

Arr hantera saker, eller att veta hur man bäst hanterar saker det är det nog inte många som vet. Alla är vi ju olika och inför olika situationer reagerar man ju annorlunda.
Jag är lite som en tickande bomb här hemma. Jag är ledsen och besviken, orolig för framtiden. Det har helt enkelt varit för mycket ett bra tag och med tanke på att det inte verkar ta någon vändning så hinner jag liksom aldrig helt läka.
Jag vet inte.. kanske är det jag som överreagerar. Kanske är det bagateller all denna skit. Struntsaker som man ska sopa under mattan och bara gå vidare.
Tyvärr är jag ju lite av en älltande person. Jag glömmer inte saker och bara tänker att allt ska ordna sig och går vidare. Jag har nog inte ens sörjt klart att jag fick missfall förra sommaren. Inte helt. Man glömmer liksom aldrig känslan på något vis..
Det är svårt att förklara men det känns som att det hela tiden kommer upp nya saker som oroar mig och som tar ner mig så fort jag börjat känna uns av lycka och glädje.
Såklart skulle min omgivning må bättre om jag bara kunde rycka på axlarna och gå vidare. Men vad fan ska jag göra då? Jag kan inte det.
Jag känner mig trasig i själen och i mitt hjärta. Ett hjärta som har så mycket glädje och kärlek i sig men som nu för tillfället bara är bittert och gråtfärdigt.
Vissa dagar känner jag att jag bara vill ge upp. Lägga mig ner och låta ms´n ta över. Inse att jag inte kan få fler barn och börja leva livet med det barn jag har. Jag älskar Eric mer än ord kan uttrycka och det är ju liksom lite därför jag vill ge honom en syster eller bror. Det är inte bara för min eller Henriks skull.
Herregud. Jag svamlar så jag ledsnar på att skriva. Jag är sorglig. Patetisk. Gnällig och bitter.
Vi får hoppas på en bra dag i morgon med lite positiva ord här..

Inbokade tider

Idag har det blivit en hel del inbokade tider i agendan.

Mammografi, tandläkarebesök för mig, tandläkarebesök för Eric, magnetröntgen..

Det blir säkert fler datum att hålla reda på vad det lider.

Dagsrapport

Är lite frånvarande här nu ett tag framöver tyvärr. Vår dator är på " omhändertagning " och Eric är inte förtjust i att mamma skriver här om dagarna. Eller rättare sagt, intresset av denna maskin som vi fått låna är stort från hans sida. Den lyser så grant och han vill trycka och klicka.

Men.. det får han inte och att blogga är ju inte min största prio så jag hoppas ni står ut.

Ett inlägg per dag kommer jag försöka knåpa ihop iaf!

Hoppas ni har det bra mina vänner. Vi har haft en toppenkväll med Ricki, Ninna och Tuva på besök med en sen gratulation till Eric. * Tack för presenterna * Tuva är söt som socker. Jag lovar!

Nu blir det film och mys <3

Att skriva eller inte

Vad konstigt det är när man känner att man vill blogga men inte vet vad man ska skriva. Eller hur man ska skriva något man vill skriva om.

En sak jag länge haft funderingar över är just mitt skrivande. Jag har många gånger talat om för er att jag skriver för att " läka " mig själv när jag mår dåligt.

Samtidigt är det ett bra sätt att få ut sitt budskap, sina tankar och känslor.

Jag som person är väldigt öppen och känslosam. På gott och ont. Jag ser ingen som helst mening med att vara martyr inför mina egna känslor. Att lasta allt inombords och sedan gå som en tickande bomb och till slut explodera. Ofta i helt fel sammanhang.

Alla har vi våra egna individuella sätt att hantera saker på. Mitt sätt är inte det enda rätta men det hjälper mig. Och det passar för mig.

Jag skriver ( eller pratar om för den delen ) inte om saker här mer än för att få förståelse. För att räta ut eventuella frågetecken.. ja ni fattar. Med tanke på allt som cirkulerar runt omkring känner jag faktiskt att det är bättre att folk vet. Att ni kan läsa er till mina känslor än att det ska spekuleras på stan. Gå från mun till mun. Det blir liksom aldrig bra.

I grund och botten, om jag verkligen tillåter mig själv att känna, så mår jag jävligt dåligt. Allt rasar runt omkring mig känns det som. Vad vi än tar oss för så kommer det inget gott i slutänden.

Detta är väldigt frustrerande och ledsamt.

Jag försöker hålla god min och vara glad utåt men egentligen så vill jag bara ligga under täcket och gråta. Nu är ju inte alla dagar så, men ibland.

Nu har jag ju även fått lite kött på benen vad gäller incidenten som påbörjades på Eric´s födelsedag och jag kommer delge en del av det i ett senare inlägg.

Nu ska jag dricka lite cola, för det får jag idag när det är helg och allt.

Återkommer med ett inlägg senare under kvällen!

Är så tacksam för att ni finns <3




Morrn morrn

När jag ändå loggat in här kan jag lika gärna säga " hej " till er.

Hoppas er dag blir bra!


Update

Här kommer nu en liten rapport om det som hänt i mitt internetlösa liv det senaste dygnet.

Vår säng, som vi beställde för snart tre veckor sedan har kommit. Tyvärr var det dock fel säng och nu får vi vänta cirka två veckor till.

Vår stationära dator hälsade hem igår och drog med sig problematik med internet. Nu har vi lånat en bärbar av snälla Anna och Per och äntligen fått ordning på internet.

Helt sjukt vad man är beroende av det här world wide webbandet ändå. Förhoppningsvis är det inget megaflunk på datorn i sig. Men lite orolig är jag ändå för alla kort som vi har på den.

Eric har varit ett trotsigt litet djur de senaste två dagarna samtidigt som han varit helt underbar. Det går i vågor och jag börjar mer och mer ana att han fått humöret efter mig. Plus självfallet i håret. Förhoppningsvis har han även fått någon positiv sida.

Missfallet är så gott som omhändertaget. Man kan ana det ett par små gånger om dagen. Jag överlever även detta. Nu har vi haft två så ett till och vi får hjälp. Och har inget hänt igen på ännu ett år så får vi hjälp även då.

Egentligen så känner jag mig uppgiven, ledsen och besviken men när det kommer till just den här frågan så är det liksom inte så mycket att göra åt.

Nu ska jag dricka ur mitt glas öl, kan ni tänka er jag sitter här och smuttar på en kall stark, sen ska jag sova.

Jag är så tacksam för er mina läsare. Ni ger mig så mycket styrka och positiv energi <3




Knöl i bröstet

Igår var jag på Vårdcentralen förstår ni. När jag blev gravid blev jag super duper öm i mitt ena bröst. Normal graviditetsåkomma tänkte jag först men ju mer jag kände ( i hemlighet ) på den lilla knutan så växte oron. Och med tanke på att graviditeten inte finns kvar kändes det ganska osannolikt att detta var normalt.

Jag ringde till Ritva på Mödravården som bekräftade min oro och efter mitt samtal till henne fick jag således en tid till Anders Brunegård.

Han kände och klämde och känslan av just det var.. underlig. Minst sagt. Han kände att jag var knölig i det högra bröstet.

Han sa hur som helst att han var till 95 procent säker på att det trots allt rörde sig om att brösten blivit så på grund av den graviditet som påbörjats.

Ska ändå få göra en mammografi nästa vecka för att vara på den säkra sidan. Och för att slippa oroa mig för de kvarstående procenten.

Med tanke på allt elände som drabbar oss hela tiden har jag svårt att se att detta ska kunna gå bra. Men någon gång måste ju denna negativa trend ta en vändning.

Jag vågade ingenting säga till Henke om detta förrän för ett par dagar sen och därför har jag också valt att låta bli att skriva om detta. Blir ju lite smått orolig att ni ska tro att jag blivit helt hypokondrisk.

Nåja, det var det det. Nu får vi avvakta och se om det syns något på mammografin.


Hej hej

Jag ville bara kika in här och säga hej. Eric tittar på barn TV och då känner jag att jag också måste få ombesörja mina intressen.

Detta ska bli en bra dag. Hittills är den toppen, förutom ett besked som vi väntar på. Fick ju liite kött på benen igår, men det känns inte så trovärdigt. En specialist ska återkomma och vi får hoppas att det inte är värre än det som det pratades om igår.


Eric <3



I brist på någonting att skriva om kommer här en bild.









Just nu, hos oss

Just nu hos oss :

Eric har bajsat och vart han än rör sig i huset luktar det minst sagt illa. Jag frågar honom gång på gång om vi ska byta

- Nej, svarar han då.

Han kanske helt enkelt tycker det luktar gott..

Nu ska vi bråka lite, misstänker jag..

Helt okey

Dagen idag är helt okey än så länge. Har fått ett lugnande ( tror jag ) besked och jag kommer återkomma om det senare.

Nu har vi varit ute och lekt med Anna och Nellie en stund och nu ska vi byta sängkläder och äta gröt.

Saknar Henke idag.

Blickar framåt, för tillfället i alla fall

Dagen idag har gått över förväntan. Har hunnit med en tur till Katarina och pratat och det var skönt. Att få sitta och gnälla av sig i en hel timme utan att behöva känna att jag är till besvär.

Hon tyckte väldigt synd om mig och om oss med tanke på just det faktum att det händer något hela tiden och med tanke på ovissheten och oroligheten jag känner för framtiden.

Jag har bestämt mig för att blicka framåt nu. Vad gäller allt. Bromsmedicin, arbete, barn.. You name it.

Ett megafrågetecken har vi kvar och i morgon vet vi förhoppningsvis och förhoppningsvis är det goda nyheter när jag väljer att berätta om det. Jag vill inte nämna något om det ännu då det inte handlar om mig men berör mig något vansinnigt.

Skulle nu även det visa sig vara av en negativ art - då känns det som att jag kommer kasta in handduken. Eller åtminstonne gå i ide.

Men så jävla orättvist får inte livet va.

PUNKT!

Ett tack, såhär på kvällen

Trodde aldrig jag skulle vara så glad över att blöda ut det som ännu en gång skulle blivit ett efterlängtat barn. Men så är det. Blödningen är lite halvt som halvt igång och det är skönt.

Jag vet ju att det gått åt helvete och det är ju inte mycket annat att göra då än att få ur det och gå vidare.

Ibland kan jag känna mig så värdelös som kvinna. Att jag inte kan ge oss fler barn. Jag vet, det är inte mitt fel. Men man letar alltid efter orsaker och vill gärna lägga skuld eller ta på sig skulden. Kanske är det ett sätt för att kunna gå vidare. Möjligen är det så att man bara mår ännu sämre av det.

Jag vet inte hur mycket elände och skit som ska kastas på mig. Hur mycket till jag orkar. Jag tackar högre makter för det jag har. En fantastisk man som finns vid min sida trots allt och hur jag än beter mig. En helt underbar son som gör att jag vill fortsätta kämpa och vinna de kamper vi ställs inför.

Henke och Eric, ni är mitt liv. Jag älskar Er så högt och utan er är mitt liv inte värt att leva <3

Stort tack även till Er här i bloggen som stöttar och peppar <3

Fan helvetes jävla skit

Är inte förvånad. Av vår graviditet var det bara en liten förtjockad slemhinna kvar och den ska jag blöda ut inom kort. Jag var ju så säker på att detta skulle gå åt helvete. Med tanke på att VUL inte såg bra ut för en vecka sedan, HCG provet var sårtolkat.

FAAAAN..

Jag är så ledsen för tillfället. Och arg. Jag vill inte va såhär för den det går ut över mest är Eric. Men kombinationen deppig mamma och super " på " son är.. ingen bra kombo helt enkelt.

Henke får ju också ta en hel del skit stackarn. Trots att han är minst lika ledsen. Skillnaden är ju såklart att Henke förstår. Han vet ju varför jag är som ett jävla monster.

Likväl som tårarna strömmar nerför mina kinder nu vill jag bara blöda ur skiten. Få alla graviditetssymtom att gå tillbaka och slippa bli påmind om missfall nummer två.

När ska det va vår tur att få lite medång? När ska allt jobbigt vända och börja fungera? När ska allt sluta jävlas med oss?

Frågan är ju fri..


Snart vet vi

I morgon får vi veta. Jag misstänker redan vart det lutar åt men hoppet är ju det sista som överger en.



Går i en dvala

Är så trött så det liknar ingenting. Ändå fick jag sovmorgon till 10.

Dagen började med tårar. Jag kände det på mig. Antar att det är mycket oro inför veckans frågetecken som ska bli uppklarade och det faktum att Henke ska börja jobba i morgon. Det blir ju bara ett par timmar innan vi åker till Västervik. Men ändå.

Henke sa till mig i morse att han tyckte jag skulle försöka att släppa på all oro. Inte älta och försöka att bara låta bli att tänka till i morgon och på onsdag. Men det är lättare sagt än gjort tyvärr. Har man halkat ner i den här skiten så tar det tid att kämpa sig upp till ett mer positivt tänk.

Och tyvärr händer det ju bara något nytt när jag väl börjat må bra så frågan är om det är värt det. Är det inte bättre att gå i en deprimerad dvala med alla känslor på sparlåga. Att inte våga känna efter om man är glad. Med risk för att bli besviken.

Eller.. jag vet inte..

Dop

Nu är lilla Nellie döpt och det gick hur bra som helst. Hon sken som en sol hela tiden.
Jag tog lite bilder men jag har fortfarande inte lärt mig hur man för över till datorn.. så ni får vänta på dem.

Nu ska vi snart äta sen middag här sen blir det " Dansfeber ".

Vill även passa på att gratulera min älskade pappa på hans födelsedag <3

Så långt, så bra

Snabbt och bra gick det idag. Nu är det bara att vänta och se om det är som det ska eller om.. fy..

Jag kommer förklara detta för er i sinom tid men med tanke på att det inte är mig det handlar om utan bara kretsar kring får ni snällt vänta. Men jag ber er nästan att hålla era tummar mer för detta än att vår graviditet ska gå vägen. Så viktigt är det för mig.

Nu ska vi snart äta middag. Jag är lite snurrig för jag är hungrig.


Börjar känna av oron

I morgon blir en tuff dag. Jag hoppas verkligen att vi ska få svar då och inte behöva vänta ännu en vecka.

Detta bara måste gå bra. Med tanke på allt annat runt omkring så får det bara inte gå fel här också. Det får inte det.

Det finns två dagar jag hoppas på bra resultat från. Den ena gäller en av de viktigaste personerna i mitt liv och den andra, på måndag, gäller oss.

Så.. Nu är det dags att börja hålla era tummar!


Att bryta ihop på beställning

Hamnade här under tiden maken lagar mat. Eric sitter i sin matstol och skär i sina egna grönsaker med sin kniv. Det var verkligen en uppskattad present.

Annars känns det mesta bara jävligt jobbigt just nu. Henke har ( som tur är ) blivit jävligt förkyld och är hemma med oss och jag känner att jag skulle behöva passa på att gråta ut. Ordentligt. Jag är så ledsen inombords men med Henke hemma mår jag så pass bra att tårarna stannar och stockar upp sig. Konstigt det där.

Han är en bra medicin, den där Henke.

Nästa vecka är vi själva för det mesta Eric och jag och om man kunde planera in att bryta ihop lite på beställning vore det bra om det kunde fixas innan dess.

Jag fick ett samtal idag från jourhavande gynläkare på kvinnokliniken. Han ville höra om mina smärtor avtagit på vänstersidan och jag sa att de gjort det och att jag inte längre är orolig för utomkvedshavandeskap också. Då var han inte heller orolig sa han.

Blöder brunt gör jag fortfarande. Vill minnas att jag gjorde det ett par veckor innan missfallet kom igång förra året också.

Läkaren berättade även att HCG blodprovet som togs var lite svårt att tyda. Jag ställer in mig på att vi väntar missfall och inte en bäbis. Inte denna gång heller.

Ibland hatar jag min kropp så fruktansvärt. Jag hatar den för vad den gör med mig, mot Henke, mot min familj. Den ställer till med så mycket problem och det gör så jävla ont.

Det hade varit gott och väl nog med endometrios som gör att vi inte kan skaffa syskon ( sannolikt ) Men sen hänger den här jävla ms skiten över mig som en obehaglig skugga och grusar våra drömmar och framtidsplaner.

Hur troligt är det att vi får hjälp med att bli gravida med det? Agata kommer kräva ett år med bromsmedicin innan jag får börja försöka igen. VI VILL JU HA BARN NU.

Allt känns så jävla hopplöst. ALLT. Jag är så lycklig för det jag har. Min man och min perfekta son. Men som bekant vill mycket ha mer.

Egentligen är det inte mycket jag begära efter omständigheterna. Liite tur. Bara lite.

Jag ber till högra makter om ett VUL på måndag som ser bra ut. Men det är nog för mycket begärt.


RSS 2.0