<3

Önskar Er alla ett Gott Nytt År <3



Tankar om det gångna året

Den här nyårshelgen bestämde vi oss för att kasta ut det skötbord Henke gjorde när Eric var i magen. Med tanke på rådande situation tog det bara onödig plats och i källaren finns, tyvärr, inte utrymmet för förvaring som det ser ut nu. Skulle det bli fler barn så får han bygga ett nytt.

Jag kollade i genom almanackan i köket och såg början på 2011 där vi höll på med spray och sprutor. Vi trodde på det, om inte annat med tanke på de fina resultat det gav vid äggplockningen och befruktningsdelen. Men icke. Klart som fan man måste tänka positivt när men genomgår en sak som det, men det är lite deprimerande nu så här i efterhand när pengarna försvunnit och vi inget fick för det.

Jag minns Julledigheten starkt, förra året. Vi var så spända av förväntan och 2011 skulle bli vårt år och hela den där grejen. Med facit i hand var det väl vårt år fast på andra plan än de vi tänkt. Vi har fortsatt, okey Henke har fortsatt, renoveringen av källaren. Det går sakta framåt men med tanke på trycket på jobbet hinner han inte. Han jobbar över väldigt mycket och orken finns inte och jag säger inget om det. Henke har fått en högre befattning på sitt jobb och jag är så stolt över honom. Vår son blir större, utvecklas och är en riktigt underbar kille, stundtals, och extremt trotsig och sur stundtals. Precis som det ska va. Jag har inte haft något kraftigt skov på hela året men massvis med känningar dagligen. Vet inte vilket som är bäst eller värst men jag ser det som en bra sak.

Så, kontenan då. Vi har det bra. Livet blir inte alltid som man tänkt sig och det är inte bara vi som fått känna på det. För någon drabbad, typ oss, kan man ju tycka att ms vore nog, eller syskonomöjligheten. Båda två är två tunga områden som lätt drar ner en i hopplöshet och förtvivlan om man tillåter det och det gör jag allt i bland. Jag gråter en skvätt över det som inte blev eller det faktum att inget blev som det skulle eller bara helt enkelt det faktum att Eric aldrig kommer att få träffa Rebecca UTAN ms, för hon var en bra tjej. Hon grät inte alls så ofta, tappade inte humöret lika ofta, kunde ha massa saker på gång samtidigt och nerverna under kontroll osv osv osv.

Men, jag vet att inget blir bättre av att tänka så. Nu lever vi ju med de här förutsättningarna och jag tycker ändå att vi klarar det relativt bra. Det går i perioder och beror på yttre påverkande faktorer hur bra jag klarar av att hantera allt. Jag jobbar med mig själv och jag tycker nog ändå att jag kommit en bra bit på vägen.

Nu hoppas vi på ett bra 2012. Jag hoppas inte på så mycket, egentligen. Risken är bara att man blir besviken då. Det som sker, det sker. Så är det bara. Vad man än gör, hur man än tänker och vad man än vill spelar ingen roll. Inget vet vad som står skrivet på de resterande bladen i boken som är ditt liv.

Önskar oss alla en bra dag och framför allt - Ett gott nytt år!

Vår dag i korthet

Nu ska jag alldeles snart ta mig ett bad. Inget långvarigt eller skönt med det längre egentligen. Jag blir bara så dåsig och ser dåligt. Men ett snabb bad, får det bli.

Ikväll har vi varit hos Anna, Per och Nellie. Det var lika trevligt som vanligt och Eric och Nellie leker bättre och bättre.

Dagen idag har varit en effektiv sådan. Vi var på tippen på förmiddagen och slängde skräp, i Hultsfred och köpte Eric´s välling, fikade hos Birgitta. Vi gick upp samtidigt idag, hela familjen, och jag tyckte det var så mysigt att äta frukost tillsammans. Vet inte när det hände senast.

Det var väl vår dag i korthet det!

Sista dagen detta år? Eller?

Kikar in här mest för att önska oss alla en bra sista dag detta år. Kan vi inte hoppas att 2012 kommer bli ett helt fantastiskt år utan massa sjukdomskänsla, att vi får ett syskon till vår son, att vi vinner ett par tre miljoner, att vi alla ska få va glada och friska, att någon ska komma och erbjuda sig att göra oss skuldfria ( utöver dom där miljonerna som vi ska vinna ) att vi ska få en ny bil av någon som inte riktigt känner att han behöver den, att inget ska gå sönder i vårt hus, att vi alla ska få ha hälsan så bra som vi kan..

Okey, så jag spårade ur en aning.

Jag önskar oss alla lycka och välgång. Och ett skovfritt 2012 med mycket mindre känningar än jag haft detta år. Och på en bäbis. Kanske ligger det en i en korg på trappan vid 00:00 slaget. Konstigare saker har ju hänt och det händer ju på film..

Okey, jag spårade ur igen.

Önskar oss alla en bra dag!

Okey, så det är ju egentligen sista dagen i morgon, förresten. Men visst smygstartar man önskningarna för det nya året idag och räknar morgondagen lite grann som början på ett nytt år? Eller? Konstigare saker har väl hänt, liksom! Ha ha..

Musik <3

Många med mig har en tendens att förknippa olika händelser i ens liv med musik. Man minns kanske att man lyssnade på just den låten då och då.. Ja, ni fattar.

Jag är väldigt mycket sån. Jag minns vissa smäktande kärlekslåtar som jag tyckte passade såå bra in på vad jag kände för en speciell kille ( om jag bara vetat vad riktig kärlek var och hur man hör en alldeles egen sång i sitt hjärta när man möter just den stora kärleken ) låtar jag hörde när jag var gravid, låtar som spelades på första Hultsfredsfestivalen jag var på, låtar som jag lyssnade på när Henke och jag blev tillsammans, gjorde paus och blev tillsammans igen. Vårt bröllop. Många olika händelser, helt enkelt.

Senaste åren har jag kommit till en punkt där jag faktiskt inte kan höra vissa låtar utan att bli riktigt ledsen. Även att just minnet är fint, även att jag älskar låten och det den innebär för just mig. Jag vet inte om det är åldern som spökar, att jag känner hur åren gått och hur gammal jag ändå blivit. Det är ändå en fin känsla. En bitterljuv känsla då tårarna rinner nerför min kind.

Jag skulle kunna ge er exempel på låtar och vad just den innebär för mig. Händelsen som jag förknippar, men det är inget roligt när jag inte kan länka upp så ni får höra. Kanske vore det kul ändå, att lista upp. För min egen skull. Vi får se hur jag gör med den saken.

Men poängen i det hela är hur mycket musik betyder. Hur mycket minnet av en händelse förstärks och kommer tillbaka när man hör låten igen.

Just nu spelas Lars Winnerbäck i bakgrunden när jag skriver. Bara där har vi ett minne som gör mig både ledsen och glad. Låten " Järnvägsspår "  med Lars Winnerbäck lyssnade vi på, varje kväll, vintern 2009 i ett par veckors tid. Vi hade låst igen om vårt nyinköpta hus som vi renoverade för fullt och med spänd förväntan såg fram emot att leva resten av våra liv i. Då var det glädje som strömmade ur högtalarna där på hemvägen efter en sen arbetskväll, nu är det en endaste sörja av ledsamhet jag hör. Just för att jag minns hur jävla glada vi var och nu sitter jag här, som en sörja, med en sjuk kropp av spendera resten av mitt liv i, oförmögen, uppenbarligen, att ge Henke ett barn till och Eric ett syskon. Med ett humör och ett mående som jag aldrig tror jag kommer finna mig i. Det gör så jävla ont, för övrigt, och ni anar inte hur tacksam jag är för att Henke hör den här låten och älskar mig ändå. Förstår ni?

I samma veva som jag satte mig för att skriva detta spelades " Du min vän i livet " även den med Lars Winnerbäck, och även att texten kanske inte helt är en kärlekslåt med lycklig utgångspunkt så är den så fin och hela melodislingan sammanfattar det lugn som han ger mig. Min klippa, som jag fortfarande får luta mig emot när det stormar i mitt känslohav.

För alltid <3

Tiden räcker inte till

Det är inte så att jag inte har något att skriva om. Det har jag, det är bara det att tiden inte riktigt räcker till. Jag vet inte hur, men dagarna har en tendens att passera i en rasande fart. Det är ju bra men samtidigt är det ju lite trist då man sitter på kvällen och undrar vad man egentligen gjort..

Nu har vi varit och fikat hos Farmor. Henke är och jobbar en stund och Eric och jag ska krypa ner och vila oss lite.


Lugn start

Henke är ledig idag och det känns väldigt bra. Jag fick ligga kvar en stund på morgonen och bara en sån liten sak gör att man blir på bättre humör. Missförstå mig inte, jag älskar att vakna och börja dagen med min son men någon gång i bland kan det va skönt att kunna sätta sig i lugn och ro, äta sina mackor och dricka sitt kaffe utan att behöva torka soygurtfläckar, fylla på både det ena och det andra, prata om vad Eric vill ha av tomten ( som redan varit ), Ja, ni fattar.

Önskar oss alla en bra dag!

För en gångs skull

Har ju helt glömt att skriva idag, har för en gångs lite skull energi och känner riktig glädje över det faktum att Henke är ledig från och med i morgon så här har det tagits hand om disk, tvätt och till och med gått en rejäl promenad med Morfar som kom förbi och förgyllde vår förmiddag.

Nu ska vi snart vila oss. Önskar oss alla en fortsatt bra dag!

Glädjande nyheter

Ikväll har vi haft trevligt besök av Henke´s bror. Det blev ett par varv med bilbanan, en del prat och sen passade jag på att fråga Fredde om lite hjälp vad gäller vår hemtelefon.

Nu ska vi snart börja varva ner Eric, söva honom och se klart den film vi började se igår. Mycket rolig.

Har fått glädjande nyheter idag också. Henke är kanske ledig både Torsdag och Fredag. Förstår ni hur glad det gör mig? Dagen idag har varit kämpig, men vi har fixat den. Men det är inte mer och det tar enormt på mina krafter både psykiskt och fysiskt. Men nu vet jag att jag har lite långledigt med min make att se fram emot igen och det gör mig så glad.

Det var det, det!

Fick post idag

Idag fick jag post. Blev glad, och lite stolt, måste jag säga. Har dock inte hunnit läsa hela artikeln. Men visst ser det bra ut!





Skämtar ni med mig, eller?

Idag känns det mesta som ett skämt. Varför ska man behöva ha en av de jobbigaste dagarna den dagen Henke börjar jobba efter lite ledighet? Snoret rinner, jag har lite feber, mensen är som en katastrof som kan liknas som ett blodbad eller nått i den stilen. Jag orkar inte. Jag gör inte det.

Nu är det snart lunchdags, dock. Det tackar vi för. Sen ska jag vila. Eric kommer nog inte göra det för han har inte på långa vägar fått utlopp för sin energi idag då jag är så trött.

I ett sista desperat försök att få tiden att gå har jag dammat lite. Skulle behöva dammsuga också men det tror jag inte att jag orkar. Det är i så fall för att få tiden att gå och för att ge Eric något att göra. Han tycker ju det är kul att jaga dammsugaren med någon bil..

Kanske ska passa på att rida på vågen av panodilen jag tog förut!

Som sig bör

Som sig bör kikar jag in här för att önska oss alla en bra dag <3

Eric och tomten

Hamnade här ännu en gång, kvällen till ära. Nyduschad och på aningen bättre humör. Eric och Henke har lekt nu på kvällen och skrattat så det smittat av sig även på mig som bara hört dom på avstånd. Det gör mig lycklig, att höra dom ha så kul.

Här kommer en liten bild på Eric och tomten <3





Peppa inför veckan

Nu ska jag ta en dusch, se om jag kan kvickna till. Jag är så nedstämd och det är så tråkigt. Jag vill bara va lite glad, ska det va så svårt? Jag försöker att göra det bästa av situationen, njuta stunden och allt det där men det är inte lätt alltid. Hela Julhelgen har det varit tufft och det gör ju det hela ännu jobbigare när Henke väl är ledig och jag inte är på humör. Han är ju värd bättre, liksom.

Till viss del tror jag att det är den korta ledigheten som gör att det känns såhär. Jag hade nog ställt in mig på längre ledigt för honom. Jag visste hela tiden att han inte hade tid med mer, men ändå. Jag behöver honom hemma för att må bra. Nu har känslan sen ledighetens början varit att den snart är slut och då blir det väl såhär.

Jag klarar mig alltid men det är så jobbigt. Inte minst tycker jag det är så jävla tråkigt att alltid sitta här och bara gnälla. Sällan är inläggen fyllda med glädje, lycka. Bara detta gnäll om trötthet. Men den är en så alldeles för stor del av mitt liv och påverkar mig så mycket att det blir så här även med det. Tröttheten förtar mig, äter mig levande och spottar ut mig i ett äckligt, slemmigt stycke slaffs..

Har ett datum som cirkulerar i min hjärna och det är den där träffen med Försäkringskassan och min psykiatriker. Hur ska det gå? Vad kommer hända? Henke tröstar mig med att allt kommer ordna sig, han finns med mig och det kommer fixa sig.

Nu ska jag ta en dusch och försöka få till en mer passande sinnestämning inför veckan som kommer. Jag älskar ju mitt liv, jag älskar att leva, jag älskar min familj, jag älskar det vi åstadkommit. Peppa, peppa..

Nu kör vi!

Akta penis!

Eric och Henke fick tag i sig varsin rulle med julklappspapper som blev över. Det blev lite fight på skoj, med dom. Eric laddade fullt emot Henke och jag förberedde Henke på att det var på gång och tänkte mest på kronjuvelen och sa " Akta penis " Vet inte varför jag sa så.. Penis? Va? Det har jag väl aldrig sagt innan.

Hur som helst, Eric kommer i full fart med julklappspapperrullen i högsta hugg och vrålar " AKTA PENIS "

Nu är det det enda som hörs här hemma. Det är ju bra, man ska ju va rädd om sina paket liksom. Men det låter väldigt kul!

Mens, sovmorgon och förkylningen

Idag har jag fått min mens. Jag skriver det här mest för att jag själv ska ha en aning om när den kommer nästa gång och så. I den mån det går. Mitt mående over all verkar ha påverkat hela den där grejen. Mensen är inte som den varit förr, den kommer och går lite som den vill och dagarna emellan är inte alls som det varit förr. Det känns i hela min kropp att den är i obalans så jag är inte förvånad. Om det nu inte är så att jag kommit i klimakteriet vilket inte heller skulle förvåna mig.

Nåja,

Idag har jag även fått sovmorgon. Skulle varit intressant att sova tills jag vaknade av mig själv för att se om jag kan komma till ett utvilat läge. Eller är det den här tröttheten i kropp och själ som är mitt utvilade läge? Det spelar ingen roll, känner jag. Det är som det är. Men man kan ju inte låta bli att fundera och även störa sig på att man alltid, alltid är så trött och orkeslös.

Förkylningen sitter i och är så störande i mina bihålor. Det känns som att hela mitt huvud är fullt med snor.

Mycket tråkigt inlägg, förlåt för det. Jag önskar oss alla en bra dag!


Den där Juldagen för länge, länge sen..

Henke spelar lite nu och alldeles snart ska jag lägga mig. Jag känner mig inte alls i fas med mig själv varken psykiskt eller fysiskt. Tråkigt när man känner såhär men jag tror det är förkylningen som är boven i dramat.

För 15 år sen, denna kväll var jag inte heller i fas med mig själv. Jag hade våldsam mensvärk och fick käka starka tabletter. Minns att jag ringde någon rådgivning för att kolla upp om jag överhuvudtaget skulle kunna dricka alkohol och det gick bra om jag höll mig till " vit sprit " Inte vin och öl och så då, antar jag.

Med tanke på hur kasst jag mådde och hur lite jag faktiskt ville gå till Mässhallarna den där kvällen så struntade jag i spriten. Gick mestadels för att jag lovat min kompis. Vi hade ju köpt förköp och laddat, liksom.

Vet inte hur långt in på kvällskanten det blev men någonstans där i vimlet kände jag ett par ögon som inte släppte mig med blicken. De snällaste ögon jag mött, för övrigt. Vi kom att prata lite, dansa lite, prata lite till. Mer än så blev det inte den kvällen och pratandet fortsatte sen till 28 Augusti året efter då vi blev ett par på riktigt trots att vi, i stort sett, varit bästa vänner hela det året.

Hur som helst, här sitter vi nu. Vi har gjort en enorm resa under dessa år. Vi har vuxit upp tillsammans, gift oss och skaffat barn. Vi har gått i genom både de värsta tänkbara sorgerna och den allra största lyckan.

Tänk om jag vetat då det jag vet nu. Jag tror att det var någon mening med att jag kom iväg på den där festen. Tänk vad annorlunda mitt liv hade varit om jag inte gjort det. Hade vårt möte skett ändå fast på en annan plats? Många frågor utan svar och egentligen spelar det ju ingen roll. Vi har varandra och det är ju huvudsaken.

Jag skulle kunna spendera många ord på att förklara hur Henke gav mig vingar så jag kunde flyga, hur han fick mig att växa, stärkte mig och fick mig att inse att jag minsann dög precis som jag är. Hur han älskat mig både på mina allra värsta dagar som de bästa, hur trygg jag känner mig i hans famn och bara känslan att veta att man är hela världen för en människa så som den är din hela värld är så makalöst stor och obeskrivbar att jag nöjer mig med att säga att kärlek är underbart.


För alltid <3


Småfirar lite

Nu har vi ätit middag, här i huset. Vi småfirar lite att det är 15 år sen vi träffades första gången. Annars idag är jag mest trött och snorig. Känner att jag skulle behövt Henke hemma länge nu, men några dagar är bätte än inga alls, liksom!

Det var det, det!

Rättelse

Juldagen 1996 träffades vi, Henke och jag. Inget annat!

Början på fortsättningen

Dagen efter här då. Vi tog morgon vid 7:30 tiden, Eric och jag. Eller, mest han  för jag var så trött så jag knappt minns vår första vakna halvtimma. Dessutom tyckte jag klockan var 7:55 när jag till slut fick ögonen på den men så var ju inte fallet då..

Lill-Skrutt har lekt med alla sina leksaker. Inte på samma gång. Han varvar lite, kan man säga. Det är ganska skönt när det tillkommit mycket nytt i leksaksparken för då har han att göra och jag kan plocka med disk och göra mig i ordning i lugn och ro.

Jag är på gränsen till pådåligthumör idag. Det beror på trötthet och en del andra saker. Men det är skit samma så. Det är som det är och jag ska inte gnälla över det eller ens slösa den lilla enerig jag har på det utan göra det bästa av situationen för det är ju ingen som kommer göra det åt mig.

Idag är jag trött på julpyntet. Eller, trött är nog inte egentligen rätt ord. Stressad över det faktum att det så småningom måste plockas bort. Jag är så less på det här stresspratet, så om ni bara visste. Men faktum är att det är ju inget jag säger för att slippa undan jobb. Det påverkar mig väldigt mycket i min vardag och även i saker som jag tycker om att göra, egentligen, också. Det är inte bara när det kommer till måsten liksom.

Nu önskar jag Er som kikar in här idag en God Fortsättning. Idag är ingen vanlig dag. Idag, eller i kväll rättare sagt, är tidpunkten då jag och Henke träffades för första gången 1997. Det var början på fortsättningen av mitt liv.

Kärlek är härligt <3

Förträffligt fin Julafton <3

Haft en helt förträffligt fin Julafton. Mamma och pappa åkte hem för någon knapp halvtimma sen så nu ska jag ta mig en kvällsmacka och lägga mig. Är trött. Väldigt trött.

Eric´s reaktion på jultomten måste jag ju bara bjuda på. Inga problem, liksom. Det gick hur bra som helst. Han hjälpte till att dela ut julklapparna, kramade tomten och vinkade snällt ( mellan allt kikande på paketen ) när tomten gick.

Tack så mycket för en fin, fin Julafton. Hoppas vi får spendera många fler tillsammans <3 Får återkomma i morgon och berätta med om vår dag!

Hoppas Ni haft det minst lika trevligt som vi!

<3

God Jul



Dan före dan

Nu är det mesta under kontroll, här hemma. Inför morgondagen och så. Paketen är inslagna och det mesta av fixet är klart. Ska försöka ta det lugnt och inte stressa upp mig i morgon men jag vet att det kommer bli svårt. Ska försöka njuta av dagen och främst av allt njuta av att vår son njuter. Ja, ni fattar.

Ikväll har vi haft en fin fin kväll med Anna, Per och Nellie. Vi har ju firat vår lilla Julafton kvällen före i flera år nu och nu om någonsin är det ju roligare när man har glada barn som leker omkring en <3 Tack för en fin kväll, kära ni. Och tack Jossa och Sandra också, så klart <3

Nu ska jag alldeles snart krypa ner. Eric har vaknat straxt efter 7 nu ett par mornar så det är bättre att försöka komma i säng så jag är utvilad i morgon.


Tillägg

Hamade här en stund, tror mest att det är för att jag vet att jag måste duscha och av någon anledning tycker jag det är så tråkigt. Jag vet inte varför, det är ju inte så att jag tycker om att gå smutsig. Ha ha..

Vad gäller mitt inlägg igår kanske det kräver ett tillägg.

Grejen är att jag alltid hade allt noga sorterat i pärmar förr. Viktiga papper i olika kategorier i plastfickor, stenkoll på var räkningar och annat var. Frågades det om ett papper så hittade jag det. Till slut. Det var en gång, om jag inte minns fel, som ett ägarebevis på en bil kommit på vift men det kom till slut fram.

Antagligen, efter vad beräkningarna säger, fick jag ms under graviditeten eller snart efter att Eric kommit till världen. Så klart märkte jag inte någon drastisk förändring utan allt har ju skett lite smygande med försämrade intervaller. Jag vaknade ju inte en dag och inte kunde re ut det.. eller så var det så det var fast jag trodde att alla som fått barn hade det så..

Hur som helst, någonstans mellan 3 och 4 år beroende på när det började, har det varit såhär. Det har hunnit att bli en hel del röror pappermässigt kan jag tala om. Läkarintyg? Tjena mors, jag skulle inte kunna hitta alla som jag fått under denna sjukskrivningsperiod. Andra viktiga papper? Nja, det är ju lite som det är med den saken..

Jag tror att något som ställde till det mitt i allt detta var att vi flyttade. Jag hade ju inte direkt bättre förutsättningar på det förra stället vi bodde, att hålla ordning menar jag, men där hade jag ett invant system med var saker skulle va. Eller var de var om de inte var där de skulle. Förstår ni? Det gick på rutin och jag behövde inte tänka..

Detta är ju ett allvarligt problem, så klart. Mitt namn florera både här och där på ställen där det inte ska vad gäller påminnelser och skit på räkningar men som tur är och det är något jag är så evigt tacksam för är att Henke vet att jag inte är slarvig medvetet. Han vet att jag är noggrann utan ms i min hjärna och han blev inte ens arg igår då det uppdagades om vår internetsituation med obetald räkning som grund.

Han vet vad det beror på och det stärker mig ändå. Jag vet ju själv att det inte handlar om slarv. Det handlar om min kamp att försöka få saker att fungera med väldiga motsättningar i mitt tänk, min koncentration och mitt minne.

Men jag ska nog jävlar få ordning på det också!

Önskar oss alla en bra dag!

Så här är det

Här har det blivit en bloggpaus, inget avsiktligt avbrott dock. Nätet har inte fungerat här hemma och med tanke på att blogg.se inte har någon app att blogga från ?? så har jag ju inte kunnat då jag inte har någon Iphone..

Nåja,

anledningen till avbrott då? Jo, men ni förstår att först så trodde vi ju att det var ett vanligt fel. Starta om och sen funkar det. När det inte verkade va så tänkte vi att det kanske helt enkelt var vår leverantör som hade problematik. Inte det heller. Felet då? En obetald räkning.

Nu kan man ju tycka att detta är det mest pinsamma i världen och inget man bör yttra sig om men jag väljer att berätta för er. Ni vet ju redan att jag har svårt att hålla ordning på papper, betala räkningar och sånt där. Det som gör att jag känner mig så trygg i hela den här soppan är att jag vet att jag varit totalt, extremt och makalöst organiserad och detta endast kan skyllas på två bokstäver i förkortning och det är MS.

Vi har nu fixat ett system. Vi har två korgar för viktiga papper på micron. Så fort jag tagit in posten så måste jag lägga den där.  Bara Henke kan finna tid ska vi slänga ut skötbordet som ändå bara står och påminner oss om att vi tydligen inte ska ha fler barn och sätta dit ett skrivbord i stället. Så jag har ett naturligt ställe att ha allt på.

Jag har haft ett system som funkat relativt bra men nu senaste tiden, skyller allt på att jag är så uppstressad för mötet med försäkringskassan, så har det blivit så här att jag har tagit in posten när vi varit ute, Eric och jag. När vi kommit in ska kläder av, händer tvättas och kläder hängas upp. Vart jag sen lagt posten, om jag ens kommer ihåg att jag tog in den, är totalt bortglömd. De ligger sedan någonstans och samlar damm till det är dags för att betala dom. Då börjar letandet. Några har jag här, andra där. När jag väl hittat alla kommer jag på mig själv med att ha lagt de jag hade från första början " någonstans " och sen får jag leta igen. Hopplöst.

Jag vet med mig att jag förr var väldigt noggrann med sånt här. Vi hade aldrig påminnelser på obetalda räkningar. Nu har vi fått från alla dom där ställena som räkningar går vidare till om de är obetalda minst en gång i veckan. Utöver det här med bredbandet.

Så, nu vet vi.

Killen jag pratade med på supporten hade medlidande med mig. Han drog igång nätet och här är vi nu. Henke har betalat över nätet och nu är det fixat!

En smidig sak för mig vore ju att helt överlåta all betalning till autogiro eller Henke över nätet men jag vill behålla den här delen. Även att jag kanske inte kan hantera det så bra i alla perioder så vill jag inte bli förslappad i hjärnan och slippa tänka. Svårt att förklara..

Datorn verkar dock ha saknat mig mer än jag trodde en dator kan sakna någon. Tangenterna funkar inte som de ska.


Simpel mattematik

Önskar så högt att jag kunde komma med lite positiv energi. Eller, om inte annat, ett inlägg som inte handlar om hur vi mår eller hur trött jag är. Tyvärr kan jag inget komma på och det gör mig så ledsen att Eric skulle behöva bli sjuk nu när det faktiskt kommit lite snö. Reslultatet av det blir ju att jag gnäller. Simpel mattematik. Ha ha..

Inatt har vi dock sovit alldeles utmärkt till 7:30. Eric´s feber hade gått ner till 38.1 innan sovdags och idag tror jag han än så länge är feberfri. Han är snorig och hostar någon gång bara.

Önskar oss alla en bra dag!


Det blir ju inte bättre för att jag gnäller!

Vi har haft en lite småkämpig dag idag. Eric är hängig. Feber och snorig. Jag är inte heller helt hundra och hade behövt vila mycket mer än vi gjort idag.

Eric somnade vid 13 och sov till 14:30 så det var skönt då jag hann sova ordentligt också. Men det frestar på att ta hand om en kille som inte helt är som vanligt. I perioder har vi lekt med tågbanan och så men sen i bland har det varit lite.. jobbigare..

Nåja, ingenting blir ju bättre för att jag sitter här och gnäller. Nu hoppas vi på en natt med sömn.



Förkylning på ingående

Idag är det en kämpig dag, här hemma. Eric har inte sovit speciellt bra inatt då han har någon form av förkylning. Jag känner också att jag har en förkylning på ingående. Mycket vakentid på natten gör ju att man blir så vansinnigt trött.

Eric är hängig så vi får se hur den här dagen blir. Jag som tänkt att vi skulle gå ut idag igen. Jag vill inte göra det med honom när han inte mår bra så vi blir inne. Jag skulle verkligen behöva städa och ta fram alla tomtar men jag orkar verkligen inte.

Henke skulle egentligen ha jobbat över men nu när jag pratade med honom sa han att han skulle försöka göra allt han kunde för att sluta som vanlig.

Det var väl det hela för nu!


Lite trött kille <3

Henke behövde inte jobba över så länge ikväll ( tack och bock ) så Eric fick bestämma vad vi skulle göra ikväll. Så klart ville han åka till Anna, Per och Nellie.

När vi kom hem åt han en smörgås, jag såg att han var väldigt trött. Henke var tvungen att åka och handla och jag hoppade i duschen lite snabbt. När jag kom ut sov han. Lill-Skrutten. Jag bytte blöja på honom, han halvsov och somnade om direkt när jag var klar.

Det kanske inte är så dumt att ha honom vaken en hel dag. Han somnade ju utan minsta bekymmer. Min lilla kille börjar bli stor <3


En historisk dag!

Den här dagen går till historien som den dag då Eric helt plötsligt inte skulle vila på dagen. Jag vet att det är väldigt ovanligt med barn över tre år som fortfarande sover middag men då det inte påverkat hans nattsömn och jag är i behov av den där vilan har vi inte direkt försökt att jobba bort den. Nu när han helt plötsligt inte ville så kan jag ju inte tvinga honom. Han var så duktig så han satt bredvid mig när jag slumrade till!

Vi får se om det är något som sätts i system!

Lekt i snön

Vi begav oss ut och lekt i snön. Vi gjorde en fin snöigare variant av vår familj.








<3

Starkare psykiskt

Idag känner jag mig aningen starkare psykiskt. Eller så är jag så bra på att liksom lura mig själv till att känna mig mer i fas än vad jag egentligen är. Hur det än är så får vi ju åtminstonne lite gjort idag. Vi har bytt sängkläder, jag tvättar och sen har vi plockat undan lite prydnadssaker för att få plats med våra tomtar.

Nu ska vi alldeles snart klä på oss och gå ut och leka i snön!


Kikar in..

..mest för att önska oss alla en bra dag!

Slänger helgen åt hel**ete

Jag började känna deppigheten, den där lilla extra, komma redan i slutet av Henkes arbetsvecka. Den har hängt över mig som ett dis hela helgen och idag var den värre än tidigare. Allt är jobbigt, inget är kul. Jag var så trött på förmiddagen att jag fick lägga mig en stund efter att Henke kommit upp. Min högerarm är så svag och det stör mig.

Jag har funderat länge på om det kan va så att man kan va känslig både för värme och kyla med ms i sitt system. För mig verkar det vara så då jag varit så mycket sämre nu senaste månaden eller två. Blir jag kall får jag mer symtom. Det konstiga är ju att det inte varit så tidigare vintrar men jag har googlat och vad jag kan förstå så finns det faktiskt dom som har det så.

Det konstiga är väl hur det i så fall kunnat bli så då jag " bara " varit känslig för värme tidigare..

Det finns en hel del frågor att ta upp vid träffen med min nya Neuorlog, när den nu blir.

Den här helgen slänger vi åt he**ete och siktar på en nystart i morgon. En ny arbetsvecka för Henke men vi ska nog klara oss, Eric och jag. Det kostar på men jag är så innerligt glad över hans tillvaro innanför dessa väggar en dag som denna. Visst, det är en del bråk och så men en kram här och var får man allt och det är då jag får min energi. Glöden att kämpa. Även att den kamp jag för kanske inte ses som tillräcklig då jag bara " går hemma och dräller " men för mig och Henke är det en vinst. När jag kommer ur deppighetsträsket eller när en svag arm börjar sammarbeta igen.

Jag älskar min familj. Ni fyller mitt hjärta med viljan att fortsätta kämpa <3


Gnällig 4 advent

Alltså, helt seriöst, är jag så jävla trött på detta. Ledsen, förbannad, besviken.. Alla ord med negativ klang kan man sätta in i den meningen och det är så det känns.

Vissa dagar har jag en förmåga att liksom bara " gilla läget " Även att jag inte gillar det och  trots att det aldrig känns bra så kan jag ändå hantera det. Jag har haft det såhär så länge nu att det, även att jag inte tycker om det, ändå blivit en del av mig.

Vissa dagar, som den idag, blir jag bara så ledsen och besviken.

Jag känner hur det pirrar och durrar i kroppen. Den är trött, hela jag är trött. Det känns som att hela kroppen är förpestad med sömn och bedövningsmedel. Mina ben, min höger arm är allt annat än vad de borde va. Jag är nedstämd, ja mer än vanligt då.

När jag tillåter mig själv att tänka efter blir jag så jävla förbannat ledsen över det här faktumet. Att jag är sjuk. Att jag aldrig mår bra. Visst, lite bromsmedicin i kroppen emot detta skulle väl göra att jag inte skulle uppleva det så jobbigt men då skulle man behöva hantera effekterna av biverkningarna i stället. Efter vad jag förstått är det ingen som går obemärkt än att livet liksom blir väldigt jobbigt efter medicinstart, , men ms:n känns bra.

Jag känner en stor skräck, ja skräck, över hela medicinbiten. Inte nog med biverkningsdelen, den dag jag skulle börja med sprutorna så blir det så uppenbart att jag verkligen är sjuk. Jag känner det ju nu också men det är svårt att förklara..

Tänkte på en sak häromdagen. Om ett par år kommer vi ju göra en rundtur på Öland när vi ändå är där. Långe Jan och sådär. Jag kommer få sitta kvar och uppleva den med Eric nere i från backen. Jag kommer aldrig klara att gå upp i alla dom där trapporna. Ever. Jag måste vila efter att ha gått upp för två trappor, liksom.

Jag känner mig som ett jävla pattrask ( är det ens ett ord och stavas det i så fall så ) Som en hög med skit.

Det kunde varit så mycket värre, det vet jag. Det finns folk som bär på mer än vad jag gör, det vet jag. Men jag är mig själv närmast och jag sitter här. Jag mår dåligt, jag sörjer det här faktumet för det var inte så här det skulle bli. Det var inte det. Och hur jävla mycket jag försöker intala mig själv att det kommer ordna sig och alla dom där visa orden så är det bara en påklistrad tröst för bra, det kommer det aldrig bli.

En sak som gör hela grejen sådär extra jobbig är den markanta skillnaden i mig själv. Hur jag gått från ytterlighet till ytterlighet. Att vara en person som söker stress och mår bra av " mycketbollar i luften dängan " och hela den biten till att inte kunna hantera att Henke ska laga mat. ( just det där med maten återkommer men det är en sån sak som inträffar varje dag och som kännetecknar det. det är ju inte bara det som stressar mig liksom ) Trots min späda kropp har jag alltid kunnat förvåna folk med att bära och slita. Envisheten var mitt driv och kunde få mig att bära mycket tungt. Idag är jag glad om jag orkar bära min tvättkorg ner i källaren. Trots fruktansvärt dålig kondis har jag trots allt kunnat hänga med på långpromenader utan problem, idag får jag gå ut sakta och är mycket glad om jag orkar ( för benens skull ) runt vårt kvarter.

Nu är ju, som tur är, inte alla dagar lika motiga. Vissa dagar kan jag faktiskt gå fortare, vissa dagar kan jag gå längre eller bära tyngre. Men sen kommer en dag som denna då jag knappt inte orkar föra tanborsten till munnen utan måste stödja upp armen med den andra.

Minnesdelen ska vi inte gå in på. Eller jo, vi gör det. Hela den biten har blivit påfrestande för en del inblandade. Jag blir anklagad för att inte lyssna. Jag har svårt att koncentrera mig och hålla fokus i bland och det kan tolkas som att jag inte vill lyssna. Jag kommer inte alltid ihåg vad som sagts. Eller något jag tänkt göra. Eller vart jag lagt viktiga räkningar den där gången. Detta är ju inte varje del av en dag men det händer flera gånger på en dag.

Jag vet inte vart jag vill komma med denna text. Jag behövde nog mest bara gnälla av mig riktigt ordentligt så vi kan tända fjärde ljuset i adventsljusstaken när Henke vaknar och låtsas som att allt är bra.

Eller nått i den stilen! 




Nu kör vi!

Segt idag, känner jag. Ingen som helst motivation till att göra ett endaste dugg. Sängen känns väldigt lockande, kan jag säga. Lovade dock maken sovmorgon båda dagarna denna helg då han jobbar och sliter så hårt i veckorna.

Vi har ätit vår frukost och nu ska jag försöka hitta några fransar att kleta på lite mascara på. Av någon anledning brukar man piggna till och kunna lura sig själv att man är piggare än man är bara man fixar till sig.

Vi ska nog få till en bra dag, det tror jag. Ingenting blir ju bättre av att man gnäller över tröttheten. Den är där alltid och det verkar inte bli någon bättring så det är lika bra att köra.

Önskar oss alla en bra dag!


En kvällsrapport

Nu ska jag alldeles snart göra mig i ordning och lägga mig. Henke försvann nyss ut i TV spelens värld. Vi har sett avslutningen av " Så mycket bättre " och en film vi började på igår. Nu är jag trött och då kan Henke lika gärna spela. Han tycker ju det är så kul.

Jag har fått någon tråkig låsning i min nacke. Vet inte om det är för att jag var så konstig i överkroppen förut eller om jag spände mig när vi gick och frös på stan.. Kanske båda delarna.

I morgon får vi se om snön ligger kvar så vi kan gå ut och leka lite i den. Det blev bara lite småskottning för Eric´s del idag och han älskar ju att leka i snön. Sen ska vi försöka få upp tomtarna också.

Tack för mig, hej!

En liten mittpådagen rapport

Nu har vi varit en svängom på stan, på marken och därefter fikat hos Farmor.

Jag är som en isbit. Ska snart krypa ner och försöka få upp värmen under täcket. Eric är också trött efter mycket lek och bus hos Farmor när vi va på stan.

Det var väl det hela!

Förvånad

Blev väldigt förvånad när vi gick upp i morse och såg att det minsann snöat lite. Nu ska vi göra oss i ordning och gå ut och leka lite i snön. När man hör väderleksrapporter vet man ju inte om det kommer va så mycket tillfällen framöver.

Önskar oss alla en bra dag!

Klätt granen <3

Nu är granen klädd. Eric var så duktig och hjälpte till <3



Lite blöjsnack

Hur störande är det inte när man sätter sig här, ska skriva och sen helt plötsligt har man inget att skriva om? Det finns massvis med saker jag skulle kunna skriva om, förvisso, men för att jag inte ska tråka er totalt så struntar jag i det.

Eric och jag klädde på oss förut och gick bort till postlådan som är en bit bort för att posta våra julkort. Vet inte när det hände senast att de är postade i tid. Det regnade annars hade vi nog tagit en längre promenad.

En kul sak som Eric frågat idag är om han kan kissa " snö god morgon " Det var ju aningen lite snö ute i morse och han frågar alltid om han kan kissa god morgon i blöjan. Hur sött var inte det då?

Och vad gäller blöjan, kan tänka mig att någon undrar eller på något vis har en åsikt om att han har blöja i hans ålder. Grejen är den att han är torr, fast med blöja. Han säger till varje gång han ska kissa eller bajsa. Säger om han kissar och bajsar och så vidare. Han hade ett par olyckor, då när vi försökte, och sen dess vill han inte va utan. Han är livrädd att det ska läcka trots att vi säger till honom att vi inte ens räknar med att han ska klara det direkt, en olycka händer så lätt och att vi älskar honom ändå och hur duktig han är.

När han känner nästan som en panikkänsla över att inte ha tryggheten med blöja känns det inte bra för mig att tvinga honom. Vad gör det med hans självförtroende då? Om det händer en olycka menar jag?

Den sak som det berör är vår ekonomi, det kostar med blöjor. Men inte ens där är problemet stort nog för att sätta käppar i hans hjul vad gäller att fortfarande ha sin livlina.

Vi älskar vår son. Vi vill inte tvinga honom till något som han är fysiskt redo för men inte psykiskt. Jag står för att min son är 3 år och 4 månader och är ett blöjbarn. För ni förstår, i det här huset får man vara barn. Till och med om man är 33 och 36 år gamla. I den högre av dessa åldrar är detta dock med vissa restriktionskrav. Men, ni förstå ju hur jag menar så klart!

Jag är inte orolig för att Eric ska ha blöja resten av sitt liv. Jag vet att han kan, han ska bara bli redo. Och till dess väntar vi.. Det har inte förkommit någon stess och hets över han utveckling hittills så varför börja nu!



Kaosinlägg

Idag är det segt, känner jag. Längtar till klockan blir lunchdags för därefter kommer vilan.

Vi har haft en allmänt soft dag idag. Det största husliga projekt jag företagit mig är att plocka ur diskmaskinen. Skule behöva städa och byta sängkläder men då vi ska klä granen och julpynta i kväll känns det som att det är bättre att vänta med städningen till efter. Det blir ju ganska dammigt av att hålla på med allt det där. För att inte tala om allt glitter och sånt som ramlar av grejerna.

Tänkte på en sak vad gäller den där intervjun som gjordes förra veckan. Hon frågade mig om jag läser andra bloggar där skribenten har ms. Jag kan inte säga att jag gör det. Jag blir bara så nedstämd av det då jag inte hittat någon som bloggar och samtidigt känner som jag. Att det liksom aldrig känns bra. Uppgivenheten, nedstämdheten, motigheten.

Vet inte om det är så att de som mår dåligt av sin ms valt att inte skriva. Eller om jag helt enkelt bara inte hittat någon som gör det.

Att läsa om tränande människor, människor där livet ter sig nästintill som innan.. Visst, det ger mig hopp inför framtiden. Att detta kanske är någon form av fas, att min sjukdom inte riktigt stabiliserat sig och det är därför jag mår så här. Hur som helst är det ganska nedslående samtidigt att läsa om folk som inte belyser ms baksida. För den måste ju finnas hos alla? Eller, inte kanske så mycket hos dom som får ett skov och inget någonsin mer känner. Men för en annan skulle det kännas bra att höra om att det faktiskt inte bara är jag som mår dåligt. För det måste finnas fler, liksom.

Vad jag förstod på Agata så biter inte bromsmedicinen på det kognitiva sviktandet så man kan ju heller inte relatera mitt mående till något som skulle kunna vara bättre om jag medicinerade mig..

Åh, idag blev det ett sånt där rörigt inlägg igen. Det säger ganska så mycket om hur det känns i min hjärna en sån här dag. Ingenting fungerar fullt ut, jag kämpar för att det ska funka sen hamnar jag här och det blir ett kaosinlägg.

Men, det är ju det bloggen är till för bland annat. Att jag ska få ur mig mina tankar. Och nu känner jag mig klar för denna gång!


Morgongnäll

Kikar in här och säger hej. Den här morgonen började lite knasigt då jag vaknade en stund unnan Henke´s klocka skulle ringa vid straxt innan 6:00. Kunde inte somna om då tankarna inte riktigt var med mig och jag började fundera och oroa mig. Eller, det kanske inte är rätt ord. Jag blir stressad på något konstigt sätt.

Tänkte gå upp då men till slut måste jag somnat om för sonen väckte mig efter 7:30 någonstans. Han vill mysa i min säng och kolla barn TV när han vaknar till så det gjorde vi och poff så var klockan 9. Jag som skulle duscha och fixa på morgonen. Antar jag behövde den sömnen, men oj så stressad jag blir av att klockan är så mycket och jag sitter i pyjamasen. Varför jag blir stressad av det är ju ett mysterium för vi ska ju ingenstans..

Benen är inte riktigt som de ska idag heller. Alltid är det något jag klagar över. Ha ha.. Vågar knappt ställa mig i duschen, men det ska nog gå bra. Ska ringa Henke och säga när jag går in i duschen och när jag kommer ut. Har han inget hört där i mellan så får han komma hem. Inte för jag tror det ska bli så allvarligt, men med lite värme blir ju detta sämre. Antar jag. Och duscha kallt på morgonen, nej tack. Jag gör som vanligt och kör ett mellanting och hoppas det ska funka.

Önskar oss alla en bra dag!

Jättefin kväll <3

Vi har faktiskt haft en jättefin kväll. Henke har inte behövt jobba, vi har umgått och haft riktig kvalitetstid.

Om Eric bara kan somna snart ska vi se en film och götte tet lite. Men det verkar gå lite kärvt på fronten med sövning och så. Lill-Skrutt är snorig. Vet inte om det är en ny förkylning på ingång eller om det bara helt enkelt är så att han inte tål Atlas.. Det vore väl bedrövligt om han ska va allergisk mot även det. Räcker det inte med hans extrema komjölksproteinallergi?

Det tycker vi!

Behöver era råd, tack!

Så här ligger det till.

Eric var ju sjuk för tre veckor sen, typ. Det började ju, som ni säker minns och tröttnat på vid det här laget, med att han fick feber och blev rödknottrig. Jag fick känslan av att det nog skulle kunna va vattkoppor då vi haft besök av en person som varit i ett hushåll där de hade just detta.

Det kan ju smitta så, då det är så smittsamt.

Hur som,

jag släppte min oro för dom där prickarna ganska så snabbt då han knappt kunde andas och det blev hela den där förkylningsastmagrejen som på något sätt tog överhanden. Dessutom sa läkaren vi träffade att han endast hade några form av utslag på grund av att hans hud blivit kall och torr. Typ.

Nu, tre veckor senare ( inkubationstiden för vattkoppor är upp till tre veckor ) har mamma förmodligen fått just vattkoppor.

Vi träffade henne i Lördags och i Söndags och i Måndags blev hon sjuk.

Vattkoppor börjar smitta en till två dagar innan man ens vet om att man är sjuk.

Så, min fråga till er nu är - hur ska jag göra nu. Ska vi hålla oss ifrån henne nu då eller har vi redan exponerats av smittan då vi träffade henne i helgen ändå? Smittar man lite mindre innan det liksom bryter ut? Risken är ju ganska överhängande att vi får det ändå liksom. Om det nu inte var det Eric hade, trots allt, och det är han som smittat henne vilket ju ändå ligger närmast till hands i tanken. Mysteriet är ju - har jag haft det eller inte för var det nu det Eric hade och dessutom har smittat mamma borde jag ju också blivit sjuk nu?

Väldigt spretiga tankar om detta känner jag men min fråga är -

Har vi exponerats för smittan för att riskera att få det då vi träffade henne då hon förmodligen redan börjat smitta i helgen?

Om man bortser från den lilla sannolikhet som ändå finns med i bilden och är ett faktum att det var det Eric ändå hade. Jag har, vad mamma och pappa kan dra sig till minnes, inte haft vattkoppor vad de märkt eller sett då jag var barn. Kanske hade jag det fast det inte märktes och därför är jag immun?!

Jag är ingen person som gärna ser mitt barn få det. Jag vill att han ska ha haft det så han slipper va vuxen och riskera att få det. Det är inte det detta handlar om. Det är min oro för mig själv, att jag ska få det som vuxen.


Förstår ni min tankegång och vill hjälpa mig att ventilera mina tankar kring detta?

Ljusstakar

Vi fick två fina ljusstakar igår. Av samma snälla man som var här och röjde upp vår garageinfart för lite sen. Tänk vad snälla människor det finns <3




Tilläggas bör såklart att han dessutom gjort dom själv!

Glömsk

Det var saker, viktiga saker, som jag behövde fixa med idag. Tanken slog mig och innan jag hann att skriva ner det så var det borta.. Typiskt. Det kommer väl tillbaka så småningom.

Idag tänkte jag att vi åtminstone skulle dammsuga av lite här hemma. Och gå en promenad. Det var så skönt igår. Sen får vi se om vi får någon fikagäst.

Har börjat drömma mig bort lite nu. Jag längtar så till den dagen jag ska få se min fina Anna i sin bröllopsklänning. Trots att jag vet hur den ser ut och så är det ju ändå den dagen som det blir alldeles extra speciellt. Längtar <3

Nej, nu är det dags att ta tag i dagen.

Morrn morrn

Ska alldeles snart gå och göra mig i ordning för dagen. Känner mig lite för trött så jag landade på stolen här då Eric ändå tittar på barn TV. Idag blev han riktigt glad när han öppnade sitt paket till kalendern. Det var både en liten traktor och ett litet släp där i. Hade ju helt glömt bort att jag köpte någon form av " bonde set " med en massa traktorer och släp i när vi var i Ullared.

Vår kväll igår blev sådär toppenfin som en kväll bara kan bli med fina vänner. Anna, jag, Eric och Nellie skulle gå en promenad men vi bestämde ganska snart att vi skulle vika av hem och ta en kopp kaffe. Barnen lekte jättebra och Sandra ( som också kom och joinade ), Anna och jag drack kaffe och pratade.

Hela kvällen, med Henke jobbandes, blev lite mer hanterbar på så vis. Han kom inte hem förrän efter 21:30 för övrigt. Förhoppningsvis behöver han inte jobba över i kväll nu. Han är så dukigt och jag förstår inte var hans ork kommer ifrån.

Nu ska vi försöka mjukstarta vår dag, här hemma. Önskar oss alla en bra dag!


Det blev inte riktigt som vi tänkt oss..

Den här kvällen blev inte alls som jag tänkt mig. Vi får göra det bästa av situationen. Det är liksom inget annat att välja på. Vi ska gå en liten kvällspromenad snart, Eric och jag. Sen klär vi granen.

Hade tänkt att vi skulle göra det hela familjen men det känns så knäppt att ha den ståendes här uppe utan sin prydnad så vi fixar nog till det i kväll. Om inte annat kan vi ju försöka plocka i ordning så den får plats. Det är ju lite rörigt här uppe med tanke på renoveringen som pågår i källaren. Vi kan ju inte bära ner någonting för det är så rörigt där nere med och man bara kommer få plocka runt på allt ändå.

Nej men så att..


Nåja..

Nu har jag fyllt i alla julkorten, sånär som på två adresser som jag inte riktigt är säker på. Har säkert glömt några då jag tyckte högen var aningen mindre i år än tidigare. Nu är det mesta gjort vad gälelr det i alla fall.

Känner mig så jävla sliten idag. Som om jag har både sömnmedel och bedövningsmedel i min kropp. Riktigt sliten och trött utan att ha gjort något för att vara det. Men så är det, vissa dagar. Då är det värre än vanligt, liksom.

Hela grejen blir ju inte bättre av att Henke måste jobba över både i kväll och i morgon kväll. Vill bara ha honom hemma. I alla fall efter 16..

Nåja, nu ska jag inte gnälla här mer. Det blir ju inte bättre av det. Ska försöka samla ihop kraft nog för att ta oss ut på en promenad.. Risken är att det kostar mer än det smakar då Eric inte är på sitt bästa humör heller så risken är att vi blir osams om vi går ut. Han vill gå åt ett håll och jag åt ett annat. Eller så..

Nåja,


11-12-13

Bara för datumets skull blir det ett inlägg till. Det måste ju liksom få dokumenteras!

Luciatåg

Ikväll var vi medbjudna för att titta på när Nellie´s förskola hade Luciatåg. Det var riktigt mysigt att se alla barnen och den allra sötaste tärnan av dom alla <3 Det var blåsigt och kallt men det var ändå en fin tillställning.

Efter Luciatåget kom Farmor, Erica, Elin och Pernilla hit och fikade med oss.

Tänkte på det, hur fort tiden gått. För några år sen var det tradition att åka till Erica och Elin för att se Luciauppvisning. Nu är de stora tjejer och samtalsämnen är så vuxna.

Man minns ju själv hur man nästan störde sig på alla som ojjade sig om att tiden går så fort och hej och hå vad stora ni blivit men det är så. Man märker det först när man själv blivit lite äldre. Tiden går så vaninnigt fort och när man då har sådär härliga minnen från när ni var små så känns det som att tiden lite grann rinner ur ens händer. Hur mycket man än försöker att få den att låta bli.

Ni har blivit så vuxna och fina och det är lite grann en ära att ha fått vara med och se er växa upp. Det där lät ju bara för larvigt kanske, men det är ju så det är!


Nu ska vi snart se ett avsnitt Dexter.





Samtalen idag

Så där, nu är de samtal jag planerat för dagen avklarade. Neurologmottagningen för att be om förflyttning av informationen gällande mig till Linköping. Telia för att reda ut en faktura som ena dagen är betald och den andra inte och därefter Försäkringskassan för att fråga om när det där mötet kan tänkas äga rum och vad det är som ska diskuteras.

Den 20/1 ska vi ses, min handläggare på Försäkringskassan, min psykiatriker och jag.

Vi får väl se hur det går. Hon, min handläggare, har högt flygande planer för min framtid. Jag har ju varit sjukskriven såå länge nu. Det finns såå bra åtgärdssystem, det ska mjukstartas och det kommer bli såå bra.

Själv blev jag helt kallsvettig bara av samtalet. Stressen inför detta påverkar mig redan så mycket att jag har svårt att sova om nätterna. Jag är orolig och lättretlig. Det stör mig, men det är så det är..

Något som gör mig både ledsen och besviken är hur en människa, som min handläggare i detta fall, hör mig säga att hela den här grejen gör mig skitstressad. Jag blir helt kallsvettig och får en klump i halsen av ångest bara vid tanken och ändå kan hon va helt oberörd och bara prata för hur bra allt kommer bli. Jag talade om för henne att jag är väldigt orolig för hur detta ska gå då jag fortfarande får kämpa för att ha en fungerande hemma situation och nu ska jag snart ha krav på mig att fungera även utanför hemmet..

Det spelar ju ingen roll om jag varit sjukskriven i två veckor eller två år, jag mår ju nästan lika dåligt nu som för två år sen. Ska man inte ha rätt att ta var sak i sin tid. Tillåta sig själv att må dåligt om man gör det och vänta ut tillfället när det är det rätta?

Nej, man ska väl tydligen inte det!

Morgonbestyren är avklarade

Morgonbestyren är så gott som avklarade. Diskmaskinen och tvättmaskinen körs och på något sätt känner jag mig faktiskt lite smått motiverad till dagen. Jag är trött men det är hanterbart. Än så länge. Det kan vända snabbt och min vana trogen suger jag musten ur varje minut som jag känner att jag har lite energi.

Nu får vi snart lite fikabesök sen ska vi fixa julkorten. Eventuellt ska vi ta en liten promenad också. Sen har jag ett par samtal jag måste göra. Det har hållt mig vaken och orolig i natt men det ska nog gå bra. Jag ska fixa det idag så jag slipper fundera på det mer.

Önskar oss alla en bra dag!

Härlig kväll <3

Dagen idag har varit ganska tung men vi fick den att gå ändå. Henke kom hem tidigare, runt 15, för att det skulle komma en elektiker hit och dra klart elen i tvättstugan och detta innebar ju att jag kunde ligga kvar en stund och fortsätta sova. Det gjorde jag, kan man väl lugnt påstå.

Ikväll har vi haft en mysig familjekväll. Vi har haft lite småslagsmål om vilka som ska tävla på Eric´s bilbana, fikat och bara tagit det allmänt lugnt. Så skönt och välbehövligt för oss.

Här kommer en bild på mina älsklingar <3



Julkorten

Tror jag fått någorlunda koll på vilka som det ska skickas julkort till. Nu är det bara att fylla i korten, leta adresser, störa sig på att jag inte fixade en adressbok förra året heller, kleta igen, klistra dit frimärken och därefter låta dom bli bortglömda på hallbyrån ( i vanlig ordning ) till datumet då de senast ska va skickade är passerat.

Men jag tror de brukar hinna leta sig fram ändå!

Stolt <3

Stolt över min man idag som fått en ny vinterjacka från sitt jobb <3



Kan egentligen inte reda ut detta

Jag har ju flera gånger varit inne på det här med att eventuellt byta Neurolog. Om inte annat för någon form av " second opinion " grej. Inte så att jag är tveksam till att jag har ms, det vet jag. Men just för att få träffa någon som kanske tar sig tid att lyssna, svara på någon fråga eller två och ventilera hela den här grejen med mig.

Jag har ju, tyvärr, inte känt mig så nöjd efter de träffar jag haft med min nuvarande och nu känns det mer aktuellt än någonsin med Försäkringskassan flåsande i min nacke.

Jag vet inte vad som är rätt och fel. Om jag är känslig eller hur det är. Henke har ju förvisso känt samma som mig vad gäller våra möten med Neurologen i fråga så jag tror nog att det är någon brist någonstans. Förmodligen vad gäller tid då det inte bara är jag som behöver hjälp liksom.

Risken är ju att allt blir värre. Bara för att jag byter innebär ju inte det att allt kommer bli automatiskt bra. Jag är dessutom lite rädd för att det ska ställa till mer än det gör gott, hela den här grejen.

Samtidigt så känner jag lite " skit samma om det kommer fram vad jag gör och vad jag känner " Det kostar 300 kr per gång att träffa denna människa och det är frukstansvärt dålgit investerade pengar. Nu har ju jag frikort, men ändå..

Bollen är lite halvt som halvt satt i rullning nu. Det kommer komma fram vad jag känner, om jag inte fattade helt fel. Nu ska jag se om jag kan få komma på någon väntelista till Linköping i stället.

Frågan är vad som händer om jag får träffa någon där. Måste jag göra om MR och ryggvätskeprovet då? Kommer jag tappa min " plats " i Västervik och riskera att stå helt utan Neurolog om jag fullföljer och de sen inte kan ta hand om mig i Linköping?

Alldeles för mycket frågor som egentligen gör mig för trött i huvudet. Jag kan inte reda ut allt detta och jag önskar jag hade bett min pratkontakt om hjälp, för jag tror de kan hjälpa till med sånt här. Men nu är det som det är. Jag har ringt första samtalet. Nu är det bara att hoppas att jag fattade rätt om vad hon sa och att allt ska ordna till sig.

Nu har vi en dammig plastgran som behöver duschas!

Stålsätter oss

Har lite för oss, här hemma. Jag har lite samtal att fixa med och efter det ska vi duscha julgranen.

Ville kika in och önska oss alla en bra dag. Idag är det en dag vi får kämpa lite extra men vi stålsätter oss och fixar till detta. Eller hur? Visst!


Lik mamma men söt ändå <3

Min älskling är så lik mig i vissa saker. Inte kanske alltid så charmerande grejer eller så. Mer såna där saker som liksom gör en lite extra speciell. Nog för att ens barn är alldeles extra speciellt underbara på alla vis bara för att de är från dig själv kommen. Men jag menar de där små egenheterna. Extra speciellt blir det då när man känner igen sig själv.

Här har vi ett kort på Eric som lika gärna kunde varit ett kort på mig. Självfallet i håret - check, glipan mellan tänderna - check, blundar på kort ( oftast ) check.

Min alldeles speciellt speciella underbara Eric!




Lik mamma men söt ändå <3


Nu laddar vi för en ny vecka. Henke jobbade längre i kväll än vi räknat med men det gick ingen nöd på Eric och mig. Vi åkte till min älskade mamma som tog hand om oss så bra. Vi fikade och de lekte så jag fick en stunds avkoppling och det är guld värt.

Nu känner jag mig laddad inför veckan. Inte så att jag ser fram emot det med spänd förväntan men jag känner att det ska gå bra. Det ordnar sig. Och det går så mycket bättre än man tror. Mycket sitter i den egna inställningen och jag ska banne mig fixa till en fin vecka åt oss.

Älskar min familj <3


Tre är det magiska numret, yes it is!

Skopunkten kan jag tycka är en affär avvägd perfekt för en familj på just tre. Där känner man sig hemma, på något vis. Tag tre, betala för två - kan det bli bättre liksom.. Tre är det magiska numret, som dom även säger i reklamen och här kommer en bild på våra vinterskor. Ha ha..



Tre är det magiska numret, yes it is!

Skopunkten kan jag tycka är en affär avvägd perfekt för en familj på just tre. Där känner man sig hemma, på något vis. Tag tre, betala för två - kan det bli bättre liksom.. Tre är det magiska numret, som dom även säger i reklamen och här kommer en bild på våra vinterskor. Ha ha..



Julgransklädning

Idag på förmiddagen klädde Farmor, Henke och Eric granen uppe hos just Farmor. Henke´s mamma, alltså. Det är lätt att bli förvirrad av alla titlar hit och dit.

Här kommer några bilder,













<3

Vi behöver familjetid

Känner mig så trött efter gårdagen. Hade definitivt behövt vila längre idag men vad ska man göra? Henke behövde jobba och tråkigt nog kommer han bara hem om någon timma för att äta middag. Sen ska han iväg igen. Förmodligen. Jag hoppas han hunnit det han ska vid middagsdags så han kan stanna hemma.

För första gången på riktigt länge känner jag att det är svinjobbigt med en ny vecka i morgon. En ny vecka som innebär att jag liksom måste klara allt med start i morgon. Eller, egentligen redan idag, beroende på hur man ser det.

Pressen över att få klart på källaren gör att Henke måste spendera en hel del med tid även där nere och jag har ta mig fan kommit till gränsen att jag verkligen saknar honom. Att umgås med honom. Vi gör inte annat än äter och sover ihop liksom. Visst, vi har lite kvällsmys och tittar på något på TV sista timmen innan sovdags på kvällarna men det är mest för att göra något då båda är så trötta på kvällen att man inte orkar annat än att låta just TV:n sköta snacket.

Nu är det ju snart jul och jag hoppas och ber att det ska bli lite julledigt då. Jag tror vi behöver det, hela familjen.


Som man bäddar

Alltså, jag vet att jag har stora problem. Tittade genom lite bilder här på datorn och stötte på dessa. På bild nummer ett har Henke bäddat sängarna. Det i sig är ju inget konstigt kanske mest bara ovanligt då han inte alltför ofta är hemma vid bäddningsdags, det blir konstigt när jag..



Lägger pricken över i, liksom slätar till lite och sen tar ett till kort. För att ha båda varianterna, liksom..




Det är kanske då det blir konstigt..

Wordfeud - ändelsefejden

Så här är det,

efter att mitt liv berikats, jo så är det faktiskt, med min Smartphone, androidtelefon, Samsungunderverk så fick jag tipset om ett spel som heter Wordfeud. Ordfejd, alltså. Jag kände direkt att detta är ju något jag är relativt bra på. Jag kan det svenska språket med ganska god marginal. Jag är duktig på svenska, helt enkelt.

Jag började spela. Förlorade stenhårt. Inte mot alla men emot de som spelat ett tag. Vissa jag spelade emot kunde få sjukligt jävla höga poäng för ord, som för mig, inte riktigt var ett ord som ett ord ska va. Själv fick jag kanske 10 poäng max för ett ord med i stort sett varje jävla bokstav utplacerat. Vad är då problemet, börjar man ju undra.

Jag ser det här spelandet som en bra mental träning för ni förstår egentligen bryr jag mig inte om ifall jag vinner eller förlorar. Det som stör mig, eller störde mig, var hela den här ändelsegrejen.

Jag var lite inne på att jag skulle skriva detta inlägg så som jag först tänkt det. Att, visst fine, jag förlorar i Wordfeud men min vinst i sig är så jävla mycket större då jag aldrig någonsin skulle komma på tanken att ens försöka med vissa av de ord som cirkulerar i den där ordlistan. För de är inga ord som ord ska va.

Ett exempel då, för de som är här och kanske inte alls fattar vad jag menar.

Halm är ett ord. Halmen är ett ord. Halmens, som förövrigt alldeles nyss gav mig 45 poäng är inte ord. Du kan inte bara helt appropå säga halmens utan någonting annat runtomkring för att förklara vad fan det är med den. Halmens väta gör att den måsta torkas innan den kan användas, typ.. Ja, ni fattar.

Halm, eller halmen däremot kan man svara på en fråga utan någonting som förklarar vidare.

Är ni med mig, fortfarande?

Så, nu är det även så att jag har läst på om detta spel. Wordfeud använder " det svenska språket ordlista " Den följer inte svenska akademins ordlista och då är ju förutsättningarna dessa. Man letar efter ord som man kan avsluta konstigt, i mitt tycke, och bildar samtidigt ett annat åt något håll.

Jag vill definitivt fortsätta spela, jag spelar med fler av er läsare och jag hoppas jag inte klämt er på fingrarna nu ( wordfeudfingrarna ) med dessa ord. Det är liksom bara min.. åsikt, tanke.. Jag vet inte.

Nu har jag i alla fall fattat att det inte bara handlar om att kunna ord. Det handlar om att kunna avsluta dom konstigt, men acceptabelt enligt Wordfeuds egna ordlista också.

Återkommers.. Ha ha

Det behövs inte mycket

Tänk vad kaffe, lite choklad och positivt tänkande kan göra. Nu har vi både fått lite gjort här hemma och kört en hel del med bilbanan. Den är ju för övrigt vansinnigt rolig, bilbanan.

Nu ska vi snart väcka Henke och tända tredje ljuset i adventsljusstaken!

Nästan offrat min själ

I morse skulle jag, nästan offrat min själ till djävulen för att få ligga kvar. Men bara nästan. I stället gick jag upp, åt upp Henke´s centerrulle och försöker få kaffe att fatta att vi måste vakna i det här huset och inte ligga och grisa och sova.

Önskar oss alla en bra dag!

Linköpingsresa

Sitter i TV soffan. Har gråtit en skvätt till ett par av tolkningarna av Mikael Wiehes låtar i " Så mycket bättre "

Vi har haft en bra dag idag. Henke, jag och Birgitta har varit i Linköping och julhandlat. Mamma och pappa var här och tog hand om Eric under tiden och bjöd oss på middag när vi kom hem. Dagen i sig började jävligt motigt då jag knappt kunde gå. Bad till och med Henke ta med käppen han fick, på skoj när han fyllde 30. Vi tog inte med den och efter ungefär halva vistelsen där uppe kunde jag gå normalt igen.

Vi har köpt julklappar, jag har köpt mig ett par koftor för de pengar jag fick av mamma i namnsdagspresent och Eric fick sig en bilbana. Den var inte dyr men den var stor och rejäl och han har tränat stenhårt för att hålla bilen på banan hela vägen. Jätteduktig har han varit och nu klarar han banan utan problem.

Här kommer en bild på de två finaste <3



Luddig kvällsfundering

Vi har haft en relativt bra dag, här hemma. Städat och fixat har vi hunnit med så även en hel del lek med bilar.

Jag blir så irriterad på mig själv. Den här veckan har jag haft väldigt svårt att hålla fokus. Jag har glömt saker, glömt vad jag ska säga och även glömt vad jag ska göra. Det är ju inget kontigt för så är det ju för alla. Men jag har känt att min hjärna har fått någon form av minde kortslutning. Tror det var lite för mycket med två täta besök i pratandets väg. Det tog musten ur mig.

Jag har nu tagit beslutet av rådgöra med Patientnämnden om hur möjligheten ser ut att kunna byta Neurolog. Det är ju inte så att de växer på träd så närmast blir 10 mil, till Linköping. Men det får det vara värt. Jag vet ju inte hur ofta man ska träffa sin Neurolog men jag tycker en gång om året, i början, är rimligt och då spelar ju inte 10 mil någon roll..

Inte en enda gång har min nuvarande Neurolog frågat mig om mina symtom. Inte någon gång har hon försökt sätta sig in i den utsträckning jag haft skov i, inte en enda gång har hon frågat om alla de restsymtom jag har kvarlämnat efter både skov jag känt av och inte, inte en enda gång har hon satt sig ner och förklarat så gott det går vad det innebär att ha MS.

Det hon gjort är att hänvisa till sidor på nätet. Då vi träffat henne och haft frågor gällande eventuell medicin i tablettform eller eventuellt botemedel ska vi inte tro på allt vi läser på just internet som hon tidigare hänvisat till. Första gången vi sågs avbröt hon mig då jag satt med en miljon frågor ( hade kanske hunnit ställt tre ) och sa att hon inte hade tid att svara på alla ( hänvisade till nätet då också ) hon har aldrig förklarat fynden på magnetröntgen förståeligt för någon som inte förstår läkartermer, ena gången vi var där sa hon att min sjukdom är så aktiv så hon inte vågar ha mig utan bromsmedicin max ett halvår, 10 månader senare vid nästa träff säger hon att min sjukdom varit så lugn hela tiden att det kanske aldrig kommer behövas medicin.

Efter vår första träff med henne kände både Henke och jag att det var som att hon satt och funderade på vad hon skulle äta till lunch. Vid vårt allra första möte, liksom. När man får sin diagnos kommer det hur mycket frågor som helst, kan jag lova. Men, dom ska man tydligen inte räkna med att få svar från av någon som det kostar 300 kr att träffa.

Jag vet inte, det är en svår sits detta. Jag fattar ju att det inte bara är mig hon behandlar men  lite kvalité kan man ju ändå önska. Det är man väl ändå värd?

Den där varannan gång principen gör ju inte direkt mitt mående bättre. Kanske är det just här som min sko klämmer lite. Att det blev så fel från första början. Att kunna acceptera en sjukdom som man bara får kastad efter sig utan någon form av förklaring kan väl göra den starkaste lite kluven.

Jag ska fundera. Jag har Henke´s stöd i mitt val oavsett vad det blir. Risken, om jag tar den, är ju att jag får komma till en ännu mer stressad och fullbelagd Neurolog som inte heller har tid för att åtminstonne lyssna på hur sjukdommen behandlat mig hittills..


Play-doh skapelser

Idag har vi lekt med play-doh, jag och sonen. Ett par av våra skapelser måste jag bjuda på. Det är inget extravagant så, mest bara på skoj.







Nu ska vi återgå till städandet. Det tar emot idag, helt klart. Jag är vansinnigt trött. Mer än vanligt, men vi kämpar på då jag blir så stressad av att se hur dammigt det är här.

Något annat som stressar mig är när jag väl bestämt mig för att ringa ett viktigt samtal, timingen är perfekt med en son som är väl informerad om att " mamma behöver prata ett viktigt samtal " och sen får man inte tag i personen i fråga. Men det löser sig, jag ska testa senare eller på Måndag.

Beror den extra tröttheten på regnet som vräker ner? Det skulle ju snöa idag.. Lite snö piggar upp, om inte annat blir det ju lite ljusare ute.

Nej, bara att bita ihop och dra ett varv med dammsugaren..

En röra av tankar

Idag var det tungt att ta sig ur sängen. Ändå somnade jag mycket tidigare än vanligt igår kväll. Man skulle kunna tro att jag då sovit för mycket men det känner jag att jag inte har. Jag minns inte känslan av en utsövd kropp och själ. Att känna att man har energi nog för att pallra sig upp och klara en dag.

Som jag upplever det är det första jag tänker på och längtar efter vilan på eftermiddagen. När den är avklarad är det stålsättning på hög nivå för att klara sig till kvällen och sovdags.

Jag kan bli så bitter och ledsen på att hela tiden känna detta dåliga mående i min kropp. Jag antar att det är något som jag får leva med resten av mitt liv. Att aldrig må helt bra. Att aldrig inte ens må skapligt. Jag ska inte klaga, jag tar mig upp på morgonen för egen maskin. Jag gör det jag orkar och jag fixar varje dag, mer eller mindre bra. Men varje dag är en kamp.

Det är inte så att jag kommer ge upp. Det vill jag inte. Men det är så frustrerande att liksom aldrig känna.. ork, energi eller för den delen välmående och alla delar av sin kropp.

Det är till viss del detta jag ska skriva mer om vid ett senare tillfälle. Vissa personer med ms mår bra eller skapligt. Jag har bland annat varit inne och läst en del bloggar skrivna av personer med just ms. Men det gör mig bara ledsen då de verkar känna på ett helt annat sätt än jag gör. De mår ju bra nog för att klara vardagen utan att behöva kämpa stenhårt för att uppnå det. Varför är det så här för mig? Är jag för känslig? Gnäller jag för minsta lilla? Har jag kanske inte helt accepterat den inneboende som jag har i min hjärna?

Det som, konstigt nog, ställer till det mest är ju mitt psykiska mående. Jag känner det som en svångrem om min kropp, en igel som suger min kraft, ändå är det det psykiska som gör att jag sitter här sjukskriven. Det kroppsliga kan man ju bortse från. Inte anstränga sig så mycket än att orken räcker. Man får portionera sakerna som ska göras som kräver kroppens kraft. Men en tjock dimma av psykiskt dåligt mående, en nedstämdhet som hänger över en som man inte kan skaka loss är inte så lätt att jobba med. Eller, hantera snarare..

Det vore så lätt att börja medicinera mitt psykiska mående. Kanske få bukt med den här mellanmjölkskänslan. Min psykiatriker och jag har diskuterat det varje gång vi setts hittills men min räddning är att jag vill försöka få ett barn till innan. Skulle vi lyckas med det tror jag inte jag behöver medicinera för det är lite där skon klämmer. Sorgen över att inte få familjesituationen som vi önskat och en hel del stockar över vår väg dit. Skulle det inte bli fler barn så ÄR alla goda ting tre och jag är så glad för den familj jag har, men då kommer läget vara helt annorlunda då jag kommer behöva tid för att acceptera även detta. Att livet i sig ville annorlunda än oss.

Räddningen, jag skriver räddningen från medicinering. Jag vet att det skulle göra mig gott att ta en tablett varje dag för att öka mitt mående till det bättre. Men är det då verkligen en äkta känsla? Är det då verkligen 100% jag som sitter där? Är det inte bara en påklistrad fasad som kommit i min kropp i tablettform och sprider en oäkta känsla?

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till ens tanken. Inte heller till att just börja medicinera. Det känns så skevt på något sätt. Så länge jag får lulla omkring här hemma, ta var sak i sin takt och göra var dag så bra som just den dagen kan bli så mår jag ju relativt bra. Den känslan som befinner sig i min kropp är ju där och har varit där så länge att jag liksom lärt mig att hantera den. När det blir för mycket stress, yttre faktorer som arbetsprat och annat så faller jag handlöst och landar stenhårt i backen. Att medicinera för att klara av även dessa åtaganden är ju bra från en utomståendes synvinkel, men för mig, att medicinera för att klara av att jobba då jag mår " underkontrollbra " så länge som jag får sköta mig själv känns så vridet på något vis. Likväl som hela den här diskutionen känns vriden just nu.

Nu blev det visst att jag berörde alla orosmoln och funderingar i en enda röra. Men så är det i bland och just för tillfället, efter att ha varit både hos min psykiatriker och min pratkontakt är det nästintill oändligt med tankar i mitt lilla hjärnkontor.

Nu ska jag leka med play-doh med min son!

I skymundan

Vissa tidpunkter om dagarna fullkomligt bubblar jag av inspiration till blogginlägg. Det är så mycket jag vill berätta för Er, så mycket som jag vill ventilera och så mycket som jag funderar över.

Nu är det ju så att min son på tre år kommer först i alla lägen,  maken, vännerna och hemmet därefter och sen bloggen så den har kommit lite i skymundan nu dessa dagar. Men jag lovar att jag kommer tillbaka. Det är ju inte tal om att jag ska ta någon paus inte. Jag har bara inte haft tid helt enkelt.

I kväll har jag slagit in snöskyffeln till Eric i kalenderpaket. Avvaktar lite nu för att se om snön verkligen kommer som utlovat. Känns ju inte så kul att få en skyffel och inte kunna gräva. Backen och den lilla snö som kommit är ju stelfruset så det får nog komma ett par centimeter innan den ges till honom. Leklera eller skyffel, vi får se vad det blir!

Vad tror ni, kommer det massa snö i morgon?




En snabbis

Kikar in här alltsom hastigast för att önska oss alla en bra dag. Jag återkommer under dagen, så klart. Får en fikagäst här alldeles snart och därefter är det lite hemma fix och en tur ut i planeringen.

Som sagt, önskar oss alla en bra dag!

Mycket vill ha mer!

Idag har jag visst varit återhållsam med inlägg. Konstigt för att vara jag men å andra sidan trpr kag att jag förväntade mig ett par till kommentarer på mitt tidigare inlägg. De jag fått värmde mycket fint och de är gott nog så men ni vet ju hur det är. Mycket vill ha mer, liksom.

Ska vi säga att vi gör ett till försök?

Så bra!

Glad tjej

I bland händer det spännande saker i mitt liv. För några månader sedan blev jag kontaktad, via bloggen, av en kvinna som undrade om hon fick använda sig av min header i ett reportage i en tidning om MS. Detta tackade jag såklart ja till. Tidningen är på väg att tryckas och den bör komma antingen i slutet på denna eller i början av nästa vecka.

Reportage är kanske fel ord? Jag vet inte, men det det handlar om är sociala medier och bloggar, där vi som bloggar har MS. Sidan där jag är med, eller min blogg, är där även tre andra bloggande MS sjuka. Vi har fått svara på en fråga där. Detta ska bli riktigt spännande att se hur det blev. Ni kommer få se så snart jag får hem den och kan få till ett bra kort!

Idag ringde den här kvinnan upp mig. Vi hade bestämt tid för en telefonintervju, förstår ni. Hon ska skriva en bok om social medier och ville att jag skulle va en del av den här boken. Eller, min blogg då. Det är andra sjuka människor, cancer, kroniskt osv som är med. Så även vissa sköterskor och läkare, om jag inte fattade helt fel.

Boken beräknas komma i Maj 2012 och kommer heta - " " Den bloggande Patienten " - om sociala medier i vården "  Jag tror förlaget som fixar med detta heter Gothia.

Jag har fått jättefina komplimanger om min blogg och det gör mig så glad. Dels blir det som någon slags bekräftelse, att det jag gör är bra. Samtidigt så är det jättefint att få höra att man skriver bra, eller driver en blogg tillräckligt bra för att få den uppmärksammad. Jag är ju bara jag, liksom. Jag skriver från hjärtat och om det jag känner. Hur jag mår. Hur jag hanterar allt.

Med tanke på att jag själv finner stöd i att läsa om andra i liknande situationer tänker jag att det jag gör kanske kan hjälpa någon också. Jag menar, jag har fått en skara trogna, fina bloggvänner här. Ni stöttar och peppar och är med mig. Liksom.. Detta har jag såklart nämnt i intervjun!
 
Nu finns det ingen anledning att låta detta stiga mig åt huvudet. Först funderade jag på att låta Henke inreda ett kontor åt mig där jag kunde sitta och snurra håret runt en penna och skapa med en kopp kaffe bredvid mig. Men jag ändrade mig. Jag gör som jag alltid gjort. Jag sitter nära min familj, på min köksstol och klottrar ner det jag känner för stunden. Ha ha..

Efter att ha spenderat en lång stund pratandes om min blogg idag väcktes en tanke. Vad är det som gör att ni kikar in här varje dag, eller varannan eller var tredje? Det vore ju jättekul att höra. Kanske tycker ni inte alls om att läsa det jag skriver men gör det ändå, som någon vana som är svår att bryta? Kanske läser ni för att ni tycker jag skriver bra, men vad är det som gör att det är just så?

Nu vet jag ju att en del av er är så rädda för just kommentarsfältet, men ni förstår - det bits inte. Det sticker inte ens till i fingret att använda det. Gör det anonymt så vet jag ju inte överhuvudtaget vem du är. Jag behöver inte ens publicera, om det ska va så. Skriv om jag får det eller inte. Jag är inte den som är den.

Jag tycker vi gör en stor skräll här nu och smaskar till med en hejdundrandes massa jäkla kommentarer. Eller hur? 

I dare you! Double dare you! Yes, I do! 


Lekt i " nöset "

Idag har vi haft en annorlunda dag. Jag kommer berätta om det senare under kvällen. Jag kommer även berätta mer om mitt möte med Pavel igår. Nu kikar jag in här för att bjuda Er på en bild av Eric från när vi var ute och lekte lite i snön på förmiddagen. Eller i " nöset " som han säger. Vi har även kastat " nös bollar " Så sött <3

Här kommer bilden




Tänkte på hur lite man faktiskt uppskattar de där små vardagshändelserna. Hur snabbt tiden rinner ur våra händer och man i bland ställer ( alltför ) höga krav för att känna kvalité i sin tillvaro. Jag försöker njuta av min tillvaro, ta till vara på det lilla för även att det inte är stora guldblock är det ändå guldkorn att bevara i hjärtat till mer gråa dagar.

Eller hur..

Snöar igen

Idga snöar det igen. Det är så små flingor att de knappt är märkbara men det lägger sig och det är ett tunt, fint lager på backen. Längre fram på förmiddagen ska vi nog ta på oss och gå ut en stund.

Önskar oss alla en bra dag!

Jättebra dag <3

Dagen idag har varit jättebra. Dels har jag träffat Pavel, är sjukskriven Februari ut. Försäkringskassan och arbetsförmedlingen ska kallas in för att diskutera om arbetsprövning eller utredning. Utreda kapaciteten i min kropp och mitt psyke är ju en bra sak att göra men det skrämmer mig. Svårt att förklara och jag kommer nog försöker utveckla detta i morgon när jag är piggare.

Klänningsprovandet då.. Blev riktigt nostalgisk där i bröllopsbutiken. Tänk att nu är det min Anna som ska stå brud. Och vilken vacker sådan hon kommer va <3

Mormor har varit kvar hos oss en stund extra i kväll då Henke var tvungen att jobba lite efter att han varit hemma och ätit. Var väldigt tacksamt att hon ville stanna då jag är mycket trött efter dagen idag.

Detta blev ett luddigt blaha blaha inlägg men i bland blir det så.

I morgon kan det va så att jag kommer med spännande nyheter här. Ho ho ho..


Första snön

Knappt märkbar ligger den där och pryder backen och talar om för oss att det faktiskt börjar närma sig jul.

Är mycket tacksam för det faktum att jag lyckades somna nästan direkt när jag la mig igår och har endast varit vaken vid 05:00 tiden för att hjälpa sonen att hitta sin napp i mörkret. För att vara jag, inför en dag som denna med både psykiatrikerbesök och Linköpingsresa, är det högsta betyg. Att jag, trots detta, inte känner någon känsla av utsövdhet, spelar väl ingen roll då. Jag har försökt och förhoppningsvis har koppen fått vila tillräckligt.

Nu ska jag väcka sonen och göra mig i ordning. Farmor kommer hit vid 8:45.

Önskar oss alla en bra dag!

Kvällsbabbel

Om nu bara Eric tänkt somna någon gång i kväll tror jag vi ska titta på någon film. Om vi orkar. Henke har spenderat större delen av dagen och kvällen på jobbet. Eric och jag har haft sällskap av Anna, Per och Nellie. Jag är också trött så vi får se om vi lägger oss eller inte. Ganska meningslös information, kände jag nu.

Eric har varit fruktansvärt svårsövd nu två kvällar i rad. Inte så att han inte är trött. Han skulle nog kunna somna stående, som det ser ut. Han har svårt att komma till ro. Som om han är orolig eller något i den stilen. Han vill att jag ska va med honom när han ska somna, sen Henke, sen båda, sen vill han ligga i vår säng, i sin säng och i vår säng igen. Sånt där kan göra en så frustrerad och när humöret tryter och man blir irriterad gör ju inte hans känsla bättre direkt.

Jag hoppas att det är något tillfälligt. Och nej, vi tillmötesgår inte alla hans krav. Lite får han bestämma om sövningen men någonstans måste man ändå visa att det finns en gräns..

I morgon ska jag till min psykiatriker. Jag är för trött, just nu, för att oroa mig över det. Sen är det ju lite så att läget är som det är så det är ju inte så mycket att göra åt. Vi får se vad som bestäms och vad som sägs.

Efter det mötet ska vi åka till Linköping och Anna ska prova brudklänning och vi tärnor ska också få prova. Mycket trevligt.

Det var det hela!

At the end of the day

Glömde ju helt berätta för Er att de känningar jag hade i kroppen i Fredags, inför julfesten och allt, släppte av så småningom. Jag hade svårt att gå när vi kom dit men efter ett par timmar var det mesta som vanligt.

Det, i sig är ju jättebra, men jag tror att det kan va ganska så svårt för folk att ta en sjukdom som beter sig så jävla underligt på allvar. Eller ens försöka förstå. Jag själv fattar ju inte ens vad som händer så jag kan ju inte direkt begära av någon som inte lever i den här märkliga kroppen ska förstå.

Falskt skov, eller vad det nu kan tänkas röra sig om. Mensen har ju rört om lite i kroppen denna veckan också och så även någon märklig förkylningsvariant. Kanske blev det för mycket.. Jag vet inte och det spelar ingen roll egentligen. Huvudsaken är ju att sånt där går över.

Men man känner sig ju aningen konstig när man kommer och går, eller knappt går, och några timmar senare är allt som vanligt. Vad ska folk tro.. Det spelar ju heller ingen roll men i vissa lägen med en kronisk sjukdom i grunden är det lätt att bli lite svag i bland. Dels för oron inför framtida konstiga händelser, man har ingen direkt kontroll över situationen. Då kan nog även den starkaste vackla i bland.

Skit samma, det får va hur konstigt det vill i min kropp periodvis. Bara det kommer tillbaka till det vanliga konstiga när dagen är slut!

Inför mötet

Inför mötet hos min Psykiatriker i morgon har jag min vana trogen varit i ett funderande state of mind sen ett par veckor tillbaka. Nu senaste dagarna har det lagts till en oro till mina funderingar. Jag vet inte alls vad jag kan förvänta mig efter vårt möte i morgon. Eller efter det. Jag inser ju själv hur idiotiskt det är att slösa på energi som är en av de saker jag har ganska sparsamt med nuförtiden. Ändå kan jag inte låta bli.

Jag har stort förtroende för denna människa. Jag känner mig inte obekväm med att tala om hur jag mår eller hur läget, för den delen, är. Jag känner att jag möts av stor förståelse och det är så skönt. Jag behöver inte blotta hela min själ och strida, han förstår.

Vi får se hur det går i morgon. Jag hoppas det ska gå bra.

Önskar oss alla en bra dag!


En bild på mina pojkar

Här är en liten bild på hur fint mina pojkar jobbade på med utegranarna idag. Nu lyser de fint här utanför.



Utegranar

Nu ska vi bege oss ut och sätta upp våra utegranar och fixa belysning. Vädret inbjuder ju inte till att tro att det närmar sig Jul, men så är ju fallet! Förra året låg snödrivorna så höga så Eric knappt kunde gå fram. Vad annorlunda det kan va från år till år.

Önskar oss alla en bra dag!

Ska prata allvar..

Jag och min högra sida är inte riktigt vänner idag. Vore det inte för att den liksom hänger fast på mig skulle den inte få följa med på Julfesten som vi ska på ikväll.

Ska prata allvar med den och se om vi kan kompromissa. Att den håller sig normal när vi är iväg eller så..


Stort tack <3

Något som värmer extra mycket i hjärtat en grå dag som denna är när en vänlig själ, helt utan baktanke, hjälper till med saker för att underlätta. Fina människa, du är guld värd <3

Efter att Henke plöjt genom källaren och röjt undan en massa betong och gamla rör har det samlats en jättestor hög med just detta på vår garageinfart. Att hitta tid för att få undan detta är inte så lätt med Henke´s tryck på jobbet. Han skulle behövt ta ledigt en eftermiddag för att få bort detta och tiden till det finns inte. Just nu.

Igår och idag har en man, pensionär med stort hjärta, hjälpt till att köra undan detta. Det var han själv som erbjöd sig och han poängterade gång på gång att han absolut inte skulle ha något för det. Han var glad om han fick lite att göra. Tilläggas bör att mannen i fråga är nära 80 bast.

Stort, stort tack <3



Vår braiga kväll

Hamnade här en liten sväng nu innan film, mys och sovdags. Ikväll blev vi bjudna på god mat av Eric´s farmor och därefter åkte vi till Anna, Per och Nellie. Sandra kom dit en sväng också. Det är så trevligt att umgås och Nellie är bara allt för tydlig och söt med allt hon säger.

I kväll ska jag försöka hitta mitt softmode och somna lika tidigt som igår. Jag märker ingen skillnad på tröttheten under dagen, men som jag skrev i ett tidigare inlägg kan det ju va att jag behöver sova tidigt flera kvällar innan det ger effekt?!

Väntar post också. Bland annat julkorten som vi ska skicka och även en sak som jag kommer visa Er här när jag får den. Spännande. Jag är mycket glad över detta så jag hoppas att det snart dyker ner i vår brevlåda.

I morgon är det Fredag, hör ni. Vad fort tiden går. Det är även Julfest för Polyform i morgon så Henke och jag ska väl dit en svängom. Blir inte så sent för vår del då vi inte har Eric sovandes borta. Det innebär tidig morgon, för mig, dagen efter och då orkar jag inte va ute så sent. Jag dricker ju inte men jag tycker man har en tendens att bli dageneftertrött ändå.

Klart / slut!


My drummer boy

Henke kom hem på lunchen förut och såg att Eric fått en liten trumma. Vi får se vem som spelar mest på den i kväll. Risken är väl att det blir slagsmål. Ha ha..


Kalenderpremiär

Idag var det kalenderpremiär. Det blev en trumma så Eric har spelat både trummor och gitarr samtidigt idag på morgonen.



Morgonhälsning

Hamnade här en liten stund innan jag ska ta tag i morgonens bestyr. Frukosten är intagen men det är ju alltid lite fix efteråt. Jag måste duscha också. Är inte så förtjust i att göra det på morgonen men med allt hår som jag har nu känner jag att det är smidigast. Annars får jag ju ligga på en blöt kudde..

Idag går vi in i December. Vad händer, liksom? Det är vidrigt vad tiden går fort. Nu ser man ju förvisso fram emot Julen, men det går så fort.

Önskar oss alla en bra dag!


RSS 2.0