Motorintresserad

Igår var det folkrace träning så vi var uppe i Gnagaredalen en sväng. Eric tyckte såklart det var jätteskoj att se bilarna. Han tyckte dock de åkte lite för sakta.





Det är en väldigt bilintresserad kille det här. Eller ska jag säga motorintresserad. Jo men så är det nog. Gräsklippare, motorcyklar, crossar, traktorer, lastbilar och i bland till och med dammsugaren, ha ha 

Ska bli spännande att följa utvecklingen av detta intresse när du blir större, älskade Eric <3


Lite av varje

Idag har varit en kämpig dag, men nu är den snart slut så jag kan få sova. Igen.

Jag sov som en stock förut på eftermiddagen. Jag hade bra gärna sovit en stund till men när jag vaknade vid 16 så visste jag ju att mina pojkar snart skulle komma hem och det var middagsdags. Tack igen Farmor för att du hjälpte mig idag.

Nu sitter jag här med Wordfeud i högsta hugg. Jag tror det är bra träning för mig att få försöka stava och trixa med ord. Det går inget vidare, även att jag i själva verket är ganska duktig på ord och sånt där. Jag har märkt att min ms liksom raderat en del och det händer ofta att Henke får rätta mig. Men, jag ser detta som träning. Wordfeud, alltså. Och det är så kul.

Nu ska vi snart se ett avsnitt av antingen Desperate Housewives eller Vampires Diaries. Vi ligger lite efter med tittandet och både Henke och jag är väldigt trötta så vi får se vad kvällen bjuder på. En förkyld kille kanske grusar planerna på en god natts sömn, men det märker vi ju.

Just det, vi var nere med Henke på jobbet förut. Tog en liten bild på Eric när vi målade. Min älskade pojk!



Att inse sina begränsningar

Känner att jag tog ett helt rätt beslut i att spendera den här dagen som en " Rebecca dag " Det händer liksom inte så ofta. Jag ber sällan om hjälp då jag anser att jag ska rida ut stormen själv. Trots allt, liksom.

Men, efter år av dåligt mående med toppar och dalar så lär man sig lite hur kroppen och hjärnan reagerar. Hur den i bland säger ifrån. Det är ytterst sällan jag är laddad, peppad och fylld ( lite smått ) med energi, så varje dag är egentligen en kamp. På riktigt. Men vissa dagar, som den idag, är det inte ens lönt att försöka lura sig själv till att kämpa. Det går inte.

När jag vaknade i morse kändes det som att någon slängde mig rakt in i väggen. Där blev jag kvar, som en våt pöl, och kunde inte ta mig loss. Då funkar det inte att kämpa, som alla andra dagar. Då är det bättre att inse sina begränsningar och bara låta saker bero.

Jag kör lite tvättmaskiner. Hela huset luktar fotsvett, tycker jag. Jag är ju inte ifatt vad gäller all tvätt ännu och det ligger små sorterade högar överallt och luktar. Annars tar jag det bara lugnt.

Precis vad jag behövde!

Dubbelt sjukskriven

Idag är jag sjukskriven från mitt hemmajobb. Jag känner mina begränsningar och vill inte att Eric ska bli alltför lidande så idag spenderar han dagen hos Farmor.

Annars, de gånger jag är helt ensammen, brukar jag brinna av en lust att få saker gjorda på den tid jag har. Så är det inte idag. Jag stör mig på att jag måste byta tvätt i maskinen innan jag kan krypa ner i sängen och vila.

Jag känner i hela min kropp att jag måste vila. Koppla av. Bara få lyssna på tystnaden, i den mån det går med Skanska utanför fönstren som sliter bort asfalt och ska lägga ny.

Tack Farmor för att du tar hand om Lill-Skrutt idag <3


Projekt källaren

Seriöst, wordfeud är en drog. Men på ett bra sätt. Jag får träna min hjärna och tänka. Sen att jag har otur och inte riktigt är så bra på det som jag skulle vilja är en annan femma. Men det tar sig väl med lite träning.

I kväll har vi hämtat grus och fyllt hålorna i källaren. Nästa helg ska Henke gjuta. Det går framåt med arbetet och det tycker vi om!



Frågan lyder,


Långt hår, om man bortser från de ca 20kg extra som jag bar på då jag var gravid med Eric





Eller kort hår med världens jävla hästflin som absolut inte kommer med frisyren,





Eller ett mellanting av de båda som jag, tyvärr inte har något kort på.

Så, vad säger ni?


Klockan tillbaka en timme

Det blev min morgon, idag igen. Det var dock jag som sa att jag kunde ta den även idag. Hade lite dåligt samvete för att jag åt upp Henke´s centerrulle han haft sparat länge så då dealade jag och vi båda tyckte att det var helt okey så här.

Vi vaknade, min klockradio visa på 7:40någonting. Det var ju helt okey, tyckte jag då. Till dess att jag insåg att klockan skulle tillbaka en timme. Fy f*n vad trött jag blev då.

Eric var vaken mycket senare igår än han brukar. Nu senaste veckan har han typ sovit vid 20:30. Igår var hon närmare 21:45. Han kunde inte komma till ro. Han sa det själv, att han inte kunde somna. Det konstiga med Eric är att ju senare han somnar, desto tidigare vaknar han morgonen efter.

Nåja, dricker kaffe och försöker vakna till här.

Önskar oss alla en bra dag!


Jag vill också ha ledigt

Eric vaknade lite efter 7:00 och det var faktiskt skönt att få lite sällskap. Vi kröp ihop i soffan med täcke och kuddar och tittade på lite barn TV. Vi har nu hunnit med att äta frukost, jag har kört igång en maskin med tvätt, fixat med disken, plockat ner tvätt som hängde på tork, plockat i ordning i datarummet och lite annat smått och gott.

Jag vet inte riktigt när jag ska väcka Henke. Jag tror jag förstörde hans helg lite igår kväll när jag frågade snällt om inte jag kunde få sovmorgon någon morgon nu i helgen. Eric vaknar ju ganska tidigt numer, det i sig har jag inga problem med, men i och med att jag varit förkyld i veckan och ändå haft huvudansvaret för Eric både på dagarna och kvällarna då Henke jobbat i källaren och vissa kvällar fått " ledigt " för att bara koppla av, känner jag att det faktiskt kunde va skönt. 

Jag behöver faktiskt den tiden i bland också. Jag är inte någon superkvinna.. Eller, jo det är jag, men jag behöver få rå om mitt välmående också och koppla av.

Frågan är bara hur jag ska få min make att förstå det.

Denna fråga är väl omtvistad här hemma. Med risk för att jag ska få pisk med sopkvasten skriver jag ändå om det. Henke jobbar 6-16 Måndag till Fredag. Han jobbar även i källaren vissa kvällar och en del på helgen. Jag har hand om hemmet, allt utom matlagning, handling och nattsövning, och vår son. Eric är inte i fasen längre där man bara kan lämna honom och låta honom fixa och dona till sovdags. Han behöver stimulans till och från. Man måste aktivera sig själv för att aktivera honom för att bland annat få ur springet ur hans ben. För ett år sen lekte han sig trött själv, nu kräver han mer. Inte mycket men en sväng till lekparken, få hjälpa till med sysslor här hemma ( vilket han tycker är skitkul och kan klassas som viktig vardagspedagogik ) gå en promenad, träffa någon eller några för att umgås.

Att va sjuk, som jag, och smått nedstämd hela tiden, frestar på enormt. Jag kan inte sitta och gråta framför min son om dagarna. Jag kan inte dra på en film, lägga mig i sängen och invänta att Henke kommer hem. Jag måste hitta på saker med tanke på att vi valt att ha Eric hemma. Jag måste även det för mitt eget bästa så klart.

Jag är den som har hand om detta hela dagarna, jag servar med i stort sett allt. Även om klockan är 3:00 på morgonen, liksom.

Jag hävdar att jag har ett dygnetruntarbete. Att va hemmaförälder klassas ju till och med, i tanken av vissa, för ett heltidsarbete. Varför ska jag då aldrig ha rätten till den där efterlängade och omtalade egentiden? Varför är det jag som varje kväll måste tänka på refrängen då det kommer en morgondag med en morgon som kan starta när och hur som helst?

Jag är en superkvinna, kan jag tycka. Henke verkar ju tycka det med i och med att det är som det är. Tro mig, jag har inga problem med att va det viktigaste kugghjulet i denna familj. Förutom den som drar in kosingen, för den är väl egentligen om möjligt snäppet viktigare - fine. Men jag skulle så gärna bara intebehövatänkapåalltientimmeellertvånågongångibland.

Nåja, nu har jag klagat. Jag är förmodligen för snäll och struntar i att grusa Henke´s " sitta uppe länge på en Lördag och spela " och  går upp även i morgon.

Jag har i alla fall blivit lovad en sovmorgon när Henke har Julledigt. Wiiiiiiee...







God jävla morgon, eller?

Jag kan ju inte säga annat än att det är självvalt, det faktum att jag här sitter och tuggar på en macka som växer  i munnen och dricker kaffe med hopp om att snart känna mig en aning... vaken. I alla fall mer än typ sovande vaken..

Jag känner att det faktiskt finns någon jävla gräns för hur förödmjukad man får bli. Eller, det kanske inte är rätt ord. Hur som helst, jag är arg som ett bi.

Efter att ha vaknat var, kanske, tredje minut om petat på min snarkande make kände jag att jag nog gjorde bäst i att gå upp när klockan var 5.30. Det finns ju andra alternativ, tänker ni kanske? Jo, jag bad honom gå och lägga sig någon annanstans om han kände att han inte kunde sluta. Det märkte vi ju alla hur det gick med det, liksom. Att jag ska lägga mig någon annanstans och han ligger kvar i samma rum där Eric sover är för mig inget alternativ då Henke skulle höra Eric först om han vaknade i samband med treje världskriget.

Om jag är sur? Absolut.

Jag har så ont i mitt huvud och nacke idag, dessutom. Eller dagen till ära, kanske man ska säga? Jag är trött som fan. Snorig och förkyld.

Det här blir en toppen, toppen, toppen dag. Jag känner det på mig!


Teknik

Idol på TV:n, surfa på datorn och lite Wordfeudande på en och samma gång. Teknik är väl helt fantastiskt. Visst? Visst!

Idag har vi fått vattenrören dragna i tvättstugan så nu ska Henke bara fixa sand att fylla hålen med. Härligt när arbetet går framåt. Ska bli kul när han får börja skapa. Det är ju då man börjar ana att det inte är en bunker vi bygger. Just nu är det ganska svårt att se att detta faktiskt kommer bli bra, men det kommer det bli.

Hoppas jag!



Hemkommen från pratet

Nu är jag hemkommen från pratet. Blev så våldamt trött idag så det är på gränsen till outhärdligt. Jag vet inte hur jag ska orka hålla oss vakna och på bra humör till Henke kommer hem om en timma. Hur jag ska klara mig på att bara sova en timme idag är okså en gåta.

Jag ska piska på mig själv, ta fram dammvippan och dammsugaren. I bland får man tvinga sig mer än vanligt.

Jag återkommer senare om vad vi pratade om!

Sjukskriven är man för att bli frisk!

Det kan tyckas att jag går hemma och dräller. En del må tro att jag utnyttjar systemen hit och dit. En del må tro att det inte finns något som heter psykisk ohälsa, ens framkommet av en sjukdom.

Något som gjorde mig så jävla ledsen sist vi var hos Agata var när hon snorkigt meddelade att " sjukskriven är något man är för att bli frisk "

Vad menar hon med det? Hur kan hon säga det i samma mening som hon säger att jag för resten av mitt liv är förstörd av ms tillräckligt mycket för att aldrig kunna gå en normal promenad? Jag kommer aldrig kunna ha intimt umgänge och känna något, jag kommer aldrig klara av saker jag gjorde innan - både fysiskt och psykiskt - Ändå borde jag börja bli frisk nu? Eller?

Jag var nästan på gränsen til llite uppåt sist jag träffade henne. Jag skulle berätta att jag jobbat med mig själv så mycket att jag numer, oftast, klarar av att köra bil utan att va en fara vare sig för mina medpassagerare eller folk som kommer i min väg. Jag har jobbat så mycket med mig själv att jag typ i stort sett aldrig har gråtattacker där allt känns så meningslöst för jag har kommit till insikt att det är så här mitt liv kommer se ut och så länge som jag får göra det jag ska på mina vilkor så är jag riktigt väl till mods. Jag mår inte bra men jag mår så jävla mycket bättre än förra året då tårarna kom klockan 16 när Henke kom hem, tex.

Jag gör framsteg. Inte stora nog för att det ska märkas för någon annan än mig, sjukdomsmässigt, kanske. Inte fan vet jag. Men att ens behandlande läkare säger så - Man borde bli frisk - När man har en kronisk sjukdom som man aldrig blir av med, aldrig blir av med restsymtomen ( ? ) av så är det ju aningens jävla svårt att ens komma i närheten av en friskhetsstämpel.

Kaffe och bloggning i min ensamhet på morgonen kan vara värt en hel del!

Önskar oss alla en bra dag!

Platt fall

Har nu suttit och läst tillbaka några av de inägg jag skrivit. Bland annat om förväntningarna inför provrörstarten. Hur jag verkligen trodde fullt och fast, även att jag inte skrev det så trodde jag, att jag antingen skulle varit höggravid nu eller kanske till och med fått barn.

Blev jävligt nere så nu ska jag lägga mig och dra täcket över huvudet.

Det jag ska göra innan jag lägger mig och släpper iväg en tår eller två är att titta på min sovande son. Han är, överlägset, den allra finaste lilla människa för mig. Han må va liten i storlek men betydelsen av att han finns är större än något annat.

Livet blir inte alltid som man tänkt. Livet är heller inte alltid lätt att leva. Livet tar i bland turer som man inte riktigt förstår.

Det var väl det, det!


Sånt som händer

Sitter i soffan, Henke och jag. Han spelar spel på sin X-box och jag spelar spel på min telefon. Eller, inte nu längre. Batteriet sa ifrån. Det är väl sånt som händer, misstänker jag.

Nu ska jag snart krypa ner och sova. Ska iväg och prata på förmiddagen i morgon och har lite fix och don innan dess. Tvätta bland annat. Har kört två maskiner idag. Mer blev det inte då jag inte tryckt igen luckan ordentligt och tänkte helt enkelt inte på att maskinen inte gick igång innan jag gick därifrån. Det är ju också sånt som händer.

Annars i morgon ska vi dammsuga, Eric och jag. Det behövs då vi inte gjorde det häromdagen som jag tänkt. Men.. det är också sånt som händer.

Nu ska jag kolla lite till här på nätet sen sk jag krypa ner.

Jag fångade oss båda


<3





En trött småförkyld Becca och en pålunchentrött Henke.


<3


Bra jobbat!

I tid och otid cirkulerat det meddelande på Facebook, hemliga för killar tydligen, i syfte att öka medventenheten för bröstcancer. Hur det nu ska kunna göra det är för mig ett mysterium.

Nu cirkulerar i stället ett meddelande, som jag för övrigt tycker är helt jävla toppen, där man tröttnat på det kryptiska och i stället skriver ut de nummer man kan använda för att skänka pengar.

Toppenbra tycker jag. I stället för att beskriva att man har en elefant i en låda och vill dricka en redbull men man för närvarande bara sippar på en fruktsoda ger ju inte ett dyft till forskning eller stöd för familjer som går i genom denna hemska sjukdom.

Här är meddelandet som jag tycker är så bra. Med nummer och allt!


**


Vet ni vad ? Istället för att skriva någon slags kod för vilket civilstatus man har i form av olika djur. Och "Tihi! Berätta inget för killarna!" Och "Vi gör det för att väcka uppmärksamhet gällande bröstcancer!" så gör så här istället !!

Bröstcancerfonden PG: 90 05 91-9
Prostatacancerfonden PG: 90 01 01-7
Barncancerfonden PG: 90 20 90-0
Cancerfonden PG: 901986-0

Drunknar

Nu ska vi snart trotsa detta gråa väder och ge oss upp till lekparken. Är inte det minsta sugen på det då jag är snorig och allmänt hängig, men vad gör man inte. Man måste ju hitta på saker, för Eric´s skull.

Första maskinen tvätt på länge är snart klar och dags för upphängning. Blir nog ett par maskiner till körda idag. Måste komma ifatt annars kommer vi drunkna i tvätt och få gå med smutsiga kläder.

Önskar oss alla en bra dag!

Plockat lite kottar

Vi begav oss till lekparken en stund, Eric och jag. Körde lite med bilar i sandlådan, lagade lite mat uppe i köket vid rutchkanan och sist, men inte minst, plockade vi kottar.

Eric tycker det är så kul och skulle nog kunna plocka med i stort sett vad som helst hem. Jag behöver kanske inte tala om att vi har en plastbytta fylld med hans fynd här inne. Men, han är duktig och frågar så det inte är hundbajs innan han plockar.



Funderat

Har funderat på en sak som jag ska ta upp med min pratmänniska när jag ska dit på Fredag. Vad detta är kan man läsa i min dagboksdel under dagen men själva tanken på att ha någon att prata med, när saker och ting stämmer vad gäller personskemi och hur skönt det är att ha en timme för en själv, kan man läsa om här.

I somras tyckte jag det var rent jobbigt att åka iväg och prata. Jag upplevde det som att jag, om möjligt, mådde sämre efteråt då allt spelas upp och man verkligen bearbetar och pratar om saker som jag kanske annars försöker tänka bort. Svårt att förklara.

Nu, sist, och inför Fredagens möte känner jag att det ska bli riktigt skönt att få komma iväg. Till och med så att jag planerat vad jag ska prata om. Vad jag ska fråga om. Bolla med henne lite.

Jag har haft otur med många saker i livet senaste året, åren. Men när det kommer till vissa saker har jag haft tur. Nästan så man kan säga att jag blivit välsignad, på vissa områden. Det kanske inte är meningen att vi ska vinna miljoner på triss, få vårt syskon som vi så gärna vill ha - det kanske är så att vår tur sträcker sig till att jag träffar de människor, inom vården, som jag behöver för att komma framåt? Att vi är välsignade med familj och vänner och det i sig är så mycket, mycket mer värt än en miljon eller två.

Nu ska vi bege oss ut.

Beger oss

Tror vi gör oss redo för att gå till lekparken nu ganska snart. Känner att jag behöver komma ut och göra något och om inte annat så är det ju för Eric´s skull. Frisk luft och lite lek gör att vi båda sover skönt i eftermiddag.

När vi kommer hem sen tror jag att jag ska dammsuga av lite grann. Bara för att det inte hunnit bli så jättesmutsigt på golven kan man ju faktiskt dra ett varv. Vi får se.

Önskar oss alla en bra dag!



Bra dag, helt enkelt

Den här dagen har varit väldigt bra, måste jag säga. Trots trötthet och snuva har vi ändå fått ut en hel del av vår dag.

Nu på kvällen var Eric och jag i lekparken vid mormor med Anna, Per och Nellie. Mormor kom ut och morfar kom även han förbi en sväng då de sistnämnda varit och handlat tillsammans.

Nu badar pojkarna och snart ska jag fixa lite kaffe.

En bra dag, helt enkelt!

Förresten, är det bara jag som är helt vansinnigt förtjust i att spela wf? Det är min första dag och jag hävdar att jag inte riktigt kan det än men jag tycker det är så jävla skoj. Lite klumpmissar och dåliga val av bokstäver lite hit och dit men det hör ju till. Åminstonne i början..

Så..

Väntar på Henke

Nu väntar vi på Henke som bara skulle handla lite snabbt efter jobbet. Vi ska äta smidig mat och därefter bege oss till en lekpark med Anna, Per och Nellie. Tog fram termosen så vi kan ta oss lite kaffe när vi är där.

Att jag är trött behöver inte nämnas, misstänker jag? Nej, precis.

Då var det nog det hela för nu!

Försöker tina

Vi har spenderat en del av vår förmiddag i lekparken med Wille och Linda som sällskap. Det var kallt men riktigt trevligt med en vuxen att prata med och för Eric att ha någon i sin storlek att leka med.

Nu försöker jag tina upp. Eric var som vanligt totalt genomsvettig när vi kom hem. Definitivt pappa´s pojke. Jag är som en isbit och längtar till lunch, en värmande kram av min man och därefter en stuns vila.


Mysigt

Eric läste bok för mig på morgonen i ett tappert försök att få upp mig ur sängen.




<3


Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Som det känns nu kommer morgondagen bli hemskt jobbig. Jag är så in i helvetes förbannade jävla trött så jag, helt ärligt, blir så trött på mig själv. Jag orkar inte ha det såhär. Riktigt så här trött brukar jag väl inte riktigt vara och det är ju alltid en tröst i det annars så miserabla. Typ.

En hel del tankar cirkulerar i mitt huvud. Såna där jobbiga tankar som är så jävla onödiga och som, oftast, inte resulterar i något bra ändå.

Ska göra mig ett par mackor och försöka hålla mig vaken till Eric sover, vilket jag hoppas blir snart, så vi kan komma igång och se Desperate Housewives.

Det var det.

Nippertosig. Är det ens ett ord?

Nej, nu får det snart va lunchdags så vi får vila oss lite. Jag är så trött. Det är ju inget nytt och inlägg som dessa är inget roligt att läsa men å andra sidan så är allt inte så jävla roligt alltid heller.

Annars, för övrigt och bortsett från trötthetstråket, så är jag på sprudlande humör och ytterst förväntansfull och glad och lycklig och spänd och helt nippertosig över en sak som kommer ske framöver. Återkommer om det så småningom.

Nu ska jag byta en bajsblöja här. Glamoröst värre. Eller hur!

Saknar att kunna tvätta

Nu har jag bytt sängkläder i alla våra sängar. Skönt att ha sånt fix gjort. Börjar dock sakna min tvättmaskin. Jag kan gå ner och mysa med den i källaren, den står där, det är mest funktionen av den som jag känner saknad till. Vi har tvättberg utöver dess like här hemma nu. Minns inte vilken dag förra veckan jag hade en riktig tvättbonanza och tvättkorgarna var hyffsat tömda. Nu är de fyllda, rejält.

Tror maskinen blir inkopplad i morgon. Henke har fått lite ledigt i kväll för att återhämta sig efter allt slit och för att kunna umgås så vi inte glömmer av vilka vi är. Kanske vi annars en vacker dag pucklar på varandra i tron om att vi har att göra med en inkräktare? Ha ha.. Nej, riktigt så illa är det inte men jag tror det är viktigt med dels lite vila för min man och dessutom att bara få umgås med Eric och mig.

Det är bra det! Visst? Visst!

Det gick bra

Nu är vi hemma igen, sen ett tag tillbaka. Eric blev undersökt, det gick sådär först men efter att tag gick det bra.

Att han är kobent är ett faktum men så länge det inte besvärar honom mer är det ingen fara. Blir besvären värre, att han får mer ont eller blir mer snubblig än han redan är, ska vi höra av oss. Han är väldigt stark i sina ben och allt annat som undersöktes var okey.

Nu hoppas vi på att detta växer bort eller åtminstonne minskar.



Barnläkaren idag

Hamnade här en sväng innan vi ska göra oss i ordning. Eric ska träffa en barnläkare idag och visa sina ben. Han är så kobent den lilla stackaren. Jag tycker till och med att det blivit en aning värre nu senaste månaderna. Vet inte om det har med att göra att han blivit längre.

Kobent är ju inte farligt att va men det händer att han klagar över ont i benen när han går, man får bära honom i bland och han snubblar konstant över sina egna ben när han ska gå.

Det bör räcka med ortopediska skor, om nu läkaren bedömmer det som avvikande.

Jag hoppas och ber att vår bestämda herre, minsann, ska vilja visa upp sig för läkaren idag. Han är inte mycket för sånt där. Jag ska optimera chanserna genom att ta på åtsittande strumpbyxor så syns det ju väldigt väl bara han står på avstånd. Dessutom får det bli en muta med att vi åker till leksaksaffären direkt efter så får han välja sig en valfri ( inom rimlig prisgräns ) leksak och dessutom lite extra kex när vi kommer hem. Kanske att jag tar med hans napp också som reservplan. Han blir lite lugnar då, när han får tutta på den.

Håll en tumme. Det kan han behöva! Och Henke och jag med!


.

Du springer aldrig ifatt,
när jag väl är där
jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här
nu kan det vara för sent
att säga som det är

Vi testar nya vägar
som aldrig tycks ta slut
vi har försökt att fånga den andra
men aldrig nått ut
jag vill ha en sista chans
så jag säger det rakt ut

Jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut
jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut

Jag vet att det är svårt över telefon
men när jag har dig nära
vill du därifrån
jag vet att du har tänkt
men berätta hur du mår


<3

En rapport

Henke, och Per, har jobbat på flitigt idag och avloppsrören är dit och vi kan spola vatten i köket och diska i diskmaskinen igen.

Eric och jag har haft en bra dag. Efter middagen åkte vi till mamma och fikade, lekte i lekparken där och åkte och handlade. Vi åkte förbi Anna och Nellie också och tog en liten promenad. Sandra och Jossa var där också så det var trevligt att ses.

Nu har Eric och Henke badat, jag har duschat, vi har fikat ( igen ) och kollat på True Talent. Eller, som Eric säger " Tulent " Snart blir det värmebröd och en film.

Här kommer även en bild på rördragningen.



Vila oss lite

Nu ska vi snart krypa ner och vila lite, Eric och jag. Henke och Per jobbar i källaren.

Det var väl det hela, för nu!


Tänk på vilodagen

Henke jobbar för fullt. Eric och jag har varit i lekparken med Anna, Per och Nellie. Vi passade på att handla innan vi åkte hem och snälla Anna var med oss.

Här är en liten bild på min hårt arbetande karl



Däckbyte

Pojkarna bytte till vinterdäck igår. Eric tyckte det var väldigt skoj att få hjälpa till





<3

Trött, vad annars?

Hamnade här innan jag ska göra mig i ordning för dagen. Känns inte aktuellt att låta håret stå åt alla håll på detta vis. Möjligtvis om jag skulle agerat fågelskrämma idag men så är ju inte fallet. Ögonen har jag någonstans här inne i hålorna. Ska försöka hitta dom och dra på lite mascara. Hoppas jag kvicknar till under tiden.

Jag är så förbannat trött, hela tiden. Visst, nu vilade ju inte jag igår så det kan ju va en anledning. Men jag känner mig aldrig utvilad, ever, när jag vaknar. Jag känner mig ytterst sällan fylld med energi ens till hälften. Jag orkar liksom inte men jag har inget val än att köra på.

Idag ska Henke och Per jobba i källaren. Vi kommer inte ha något vatten här på typ hela dagen. Eller, jo på toan. Som tur är.

Nej, dags att inse att en ny dag har börjat, ta på våra happyfaces och en positiv inställning!

Önskar oss alla en bra dag!


Dag fylld med göromål

Idag har varit en dag fylld med göromål. Vi var ju bjudna på dop klockan 14 för lilla Elsa så mamma och pappa kom hit och tog hand om Eric när vi var iväg.

Jag har mest tagit god han om min nya telefon idag. Lyckades, av någon underlig anledning, till och med skriva på Facebook att jag var på dop i Frödinge. Dopet var i Pelarne Kyrka och ingen annanstans. Så kan det bli med en trött hjärna som inte fått sin dos av vila. Eller ska jag skylla på att vi fick åka så fort till kyrkan då vi var så sena och jag var jätteuppstressad och inte ens märkte vart vi var? Ha ha.. Herregud..

Telefonen och jag är bästa vänner. Jag trodde det skulle vara så mycket svårare med touch, men det funkar alldeles utmärkt. För att inte tala om det göttiga i att kunna surfa typ överallt.

I kväll åkte vi upp till Gnagaredalen. Det kördes enduro där uppe i mörkret och Eric tyckte både det var jättekul och lite läskigt på en och samma gång.

Nu ska vi snart se Vampires Diaries och sen ska jag sova.

Vänskap

Att få en diagnos av något slag eller någon annan otäck sjukdom i sitt system är en omvävlande sak att vara med om. Förmodligen har effekten av sjukdomen i sig visat sig tidigare än det att du faktiskt får veta att du har den. Det kan ju visa sig på många olika sätt och såklart är det beroende av vad för sjukdom man drabbats av.

Jag märkte långt innan jag fick veta att jag är sjuk att jag absolut inte klarar av stress. Känsligheten för denna är så extremt att det till och med är larvigt. Av minsta lilla känns det som jag ska dö av en hjärtinfarkt. Rummet jag befinner mig i krymper, luften tar slut och ett hemskt humör tar vid. Antingen gråter jag eller blir totalt crazy vansinnig för, i andras ögon, ingenting.

Jag har problem med mitt minne vilket gör att jag kan framstå som en jävla diva som helt glömmer bort att hålla mig up to date om vissa viktiga saker.

Jag har svårt att hålla fokus i vissa samtal, koncentrationen finns inte alltid där.

Att föra ett samtal med någon innebär ju inte några direkta åtaganden. Men för mig har det blivit så att jag faktiskt måste bita mig i tungan för att verkligen vara just i det samtalet där och då. Ibland. Inte alltid. Det är helt beroende på dagsform, om omgivningen är lugn eller ej osv.

Jag har svårt att svara i min egen telefon om det är en nära bekant som ringer. Jag kan inte svara då jag inte vet vad personen i fråga vill mig. Vad förväntas av mig i just det samtalet? Jag kan svara när de allra närmsta ringer annars låter jag det ringa ut, skickar ett mess någon stund senare och ursäktar det missade samtalet och får, oftast, på så vis reda på vad samtalet skulle gå ut på.

Det här är en liten del i hur jag har det här. Det inlägget egentligen skulle handla om är hur mina närmsta hanterar min sjukdom. Och det sätt som det yttrar sig på. Det kom visst av sig en aning.

Vänskap, riktig vänskap, är av den arten att den anpassar sig. Utan några omsvep och krussiduller. Man kände varandra innan och med tanke på att kärleken, för visst är ju vänskap en form av kärlek, växt till sig så anpassar den sig för att vara med i både de bra och dåliga situationerna i livet.

Alla gå ju genom både det ena och det andra, det är ju så att leva livet. Det är ett faktum och inget konstigt.

Jag har inte märkt någon större skillnad vad gäller mina vänner. Några hade lite svårt att acceptera läget i början men det har tagit sig. Det är ju inget konstigt i sig. Alla reagerar olika. Alla hanterar olika.

Bara för att jag blivit sjuk innebär ju inte att folk ska se på mig på samma sätt som innan. Tycka om mig på samma sätt som innan. Man får liksom, lite grann, lära känna varandra på nytt. Förutsättningarna är ju lite förändrade och hur gärna man än vill tro att allt är som vanligt så är det inte det.

Sanna vänner stannar kvar när dom andra har gått, sjungs det, och det stämmer så bra. Jag har haft tur. Jag får mycket stöd från familj, vänner och till och med folk jag inte känner. Jag tror att det är för att jag är så öppen som jag är. Men vad är det att inte va öppen om, anser jag? Jag är en annan person idag. Jag har förändrats och jag kämpar. Jag räknar inte med att alla ska förstå hur det är eller ens orka lyssna alltid. Men hur det än är och när allt kommer kring så finns det människor som finns vid min sida. I vått och torrt.

Det är härligt det!

Trött

Idag är vi bjudna på dop. Det är vid klockan 14 så jag hade verkligen behövt sova längre än 7:15 för att klara dagen utan vila. Men det ordnar sig nog.

Eric har vaknat ett par gånger i natt så min, och hans, totala nattsömn har blivit lite störd dessutom så det känns inte som att den här dagen blir optimal. Men, vi får se.

Jag har laddat med kaffe nu. Ska försöka göra mig i ordning lite grann.

Önskar oss alla en bra dag!

Stor dag i morgon

I morgon är en stor dag! I morgon tar jag klivet ut i smartphone världen. I morgon ljuder inga knapptryckningar utan endast små smekningar på displayen.

Hur ska detta gå? Är jag redo?

Only time will tell!

Några tankar om

Oftast är det en kamp för mig att komma upp till lekparken och så även tillbaka. Benen bär mig knappt, armarna slutar att fungera som det är tänkt att de ska och sen tröttheten. Den äter mig levande och lämnar mig i en liten pöl på golvet.

Men, och detta är ett stort men, vore det inte för att jag har en treåring som jag älskar mer än mitt eget liv som dessutom inte finner sig i att bara sitta hemma och ruttna med sin sjuka mamma så skulle jag inte komma iväg på dessa småturer som för övrigt är vad jag orkar.

Så tack älskade Eric för att du kom till oss i precis rätt tid <3





Reflexvästen fick Eric av Farmor häromdagen och sen dess har han den på sig så fort vi ska gå ut. Det är Eric´s brandmannajacka. Den fyller ju sin funktion för skulle något hända och han skulle komma bort så syns han, oavsett om det är mörkt eller dagsljus. Att han, minsann, är en liten brandman är ju mycket bra. Han räddar mamma, som han själv säger, om något skulle hända.

Älskade Skrutt, vad fort tiden går. Ännu växer kärleken till dig för var dag som går. Med risk för att mitt hjärta ska explodera. Men det är smällar man får ta när man blir förälder och får känna på hur total villkorslös, äkta genomgående och vansinnigt stark kärlek är!


<3


Lita på det du känner

När man ser tillbaka på historien som är " Henke och jag " kan man väl milt uttryckt säga att det är en jävla tur att Henke valde att lita på sin egen känsla. Att han bestämde sig för vad han ville och inte lyssnade på andra.

Det säger även lite om hur utseendefixerade vissa människor är.

Kvällen vi träffades, eller när Henke träffade mig rättare sagt, tyckte personen han var på festen med att Henke skulle välja min kompis för hon var snyggare. What, liksom?

Visst, jag köper hela den där grejen att utseendet är det första man ser. Man ser ögon, kroppen, ansiktsdragen. Kanske är det väl egentligen det som avgör om du överhuvudtaget tar kontakt. Så var det i Henke´s fall då han såg mina ögon och liksom.. föll som en fura. Ha ha.. Jag tror att han såg djupare än så redan då med tanke på att vi pratade resterande delen av den kvällen.

Ett par år senare sa en annan person till Henke att det inte bara är utseendet som räknas. What, igen liksom. Ser jag bra ut men har ingen hjärna? Är jag för trög för normen? Är jag en elak jävel som inte är värd mannen med det varmaste och största hjärta jag träffat?

Henke valde att lita på sin egen känsla över vad som är rätt för honom. Henke gillar mig både på utsidan och insidan och det är ju den senarenämna som är den viktigaste. Skit samma om man är supersnygg som fast och fin 19 åring. Det kommer en tid då tiden och barnafödande har gjort sitt med en kropp och då är det ju ännu viktigare med insidans kvaliteér.

Kontentan av det hela? Jag vet inte riktigt.. Kanske att man ska våga gå sin egen väg. Känna vad som är rätt för just en själv. Inte lyssna på andra som inte tar sig tiden att sätta sig in i situationen. Inte tar sig tid att granska med öppen syn då intresset helt enkelt inte finns där.

Senast för ett par veckor sen sa Henke till mig att jag är så väldigt älskvärd. Att jag har ett så stort hjärta och bryr mig så mycket. Vad det handlade om kommer jag inte ihåg men det var inget stort, som om jag överfört 10,000 kr till någon förening eller så. Han säger dagligen att han tycker jag är så snygg. Bara en sån sak. Komplimanger om de två båda förutsättningar som bekanta till honom har dissat.

Anledningen till att det är såhär är ju för det första att jag helt enkelt inte föll inom ramen för den första. Det var något som felade. Med tanke på att min kompis var singel just då kunde han ju själv lagt in en stöt. Visst? Och vad gäller nummer två? Där handlar det helt enkelt om.. ja, det vet jag inte. Personen i fråga känner mig inte det minsta. Inte alls, viket egentligen är helt ofattbart. Men ändå.

Kontentan var det! Jag skiter i vad folk tycker. Henke skiter i vad folk tycker. Det enda som spelar roll är vad vi känner för varandra, för vårt förhållande och vår familj som vi skapat. Och vad svaret på den frågan är, det vet ni så väl!





<3


En av de bästa dagarna

En av de bästa dagarna har snart passerat. Kvällen spenderade vi hos Anna, Per och Nellie. Eric hade det så bra att han blev så ledsen när vi skulle åka hem så tårarna rann. Vi får se till att träffas oftare.

Nu ska vi snart äta värmebröd, vad annars liksom, och mysa lite. Jag är inte fullt så trött ikväll och flera gånger har jag förvånats över det faktum att det för bövelen är Fredag i morgon.

Nu ska jag se slutet på Robinson och vänta in maken!


Dog av skam, ett tag!

Idag har jag hittat den effektiva ådran och både bytt sängkläder och dammsugit. Så skönt att ha det gjort och det var verkligen välbehövligt.

Dagens ångestattack kom när Henke tog bort listen under vårt sopskåp. Det i sig ger ingen ångest men dra åt helvete vad dammigt det var där under. Visst, hade det bara varit damm hade det väl varit en sak men där låg en och annan brödkant, topz och så där också.

Till mitt försvar kan ju tilläggas att det är öppet en decimeter baktill, intill väggen, och jag tar ju inte direkt bort listen under skåpen varje vecka för att städa.

En sak hade ju varit om det bara var jag och Henke som sett detta. Nu var ju killen med som skulle mäta rören som Henke ska byta och fixa.

Jag dog lite av skam där ett tag. Som tur är har jag annat i tankarna så det släppte snart. Jag är på så vansinningt bra humör idag. Var jag euforisk igår så är jag lätt som en fjäder, på gränsen till att flyga iväg, idag!

Härligt!

Komiskt

En sak som jag tänkt länge på nu är faktumet att en av de största nikotinmotarbetare jag känner har en egen dotter som röker.. Eller, det har jag inte tänkt på så mycket däremot att jag tror INTE mamman i fråga har en aning. Störd som jag är tycker jag detta är lite småkomiskt. Till och med så till den grad att jag nästa gång nämnda mamma domderar till mig om hur faaaarligt det är att röka och hur dyyyyyrt det är och att jag måååååååste sluta ska fråga henne om det inte är bättre att lägga slutarökaenergin till sin egen dotter.

På så vis får jag ju svar på min undrar. Om hon ens vet, liksom.

Jag har för mycket tid över. Jag funderar över skitsaker. Jag kanske anses som en bitterfi**ta i vissa lägen.

Men se det skiter jag i!

Big deal

Nu har vi varit uppe i lekparken en stund, Eric och jag. Innan dess var Camilla och Anna här och drack kaffe och småpratade lite. Älskar mitt invanda rutinliv. Visst, jag tycker om små överaskningar och spontana grejer i bland men det ska gärna vara lite kontroll över dessa situationer också. Kontrollfreak här, hallå!

Om inte annat är det bra med rutin för min ms. På grund av mitt mående, så att säga. Jag har blivit duktig på att göra det viktigaste och däremellan plocka in lite uppåtpiggande grejer. Som den härliga morgonfikan.

Ska försöka få liv nog i fingrarna efter uteleken så jag kan byta sängkläder. Dammsugningen får vänta till i kväll eller i morgon. Jag vet att det skulle behövas men, som sagt, jag prioriterar bort det då jag inte orkar stressa med hur mycket som helst på en och samma dag. Och det värsta som kan hända är att dammråttorna förökat sig och blivit några fler under natten.

Big deal..


<3 Grattis <3

Grattis, världens bästa Anna, på din födelsedag <3


Lite kul ändå

Satte mig ner här. Sonen är på sövning och efter det är klart ska vi äta värmebröd, vad annars, och titta på " The Walking Dead " Jag har inget direkt att tillföra. Jag är på bra humör och vi har haft en helt superb kväll med min kära mamma.

Eric´s humör har varit lite bättre denna vecka. Det är inte fullt så mycket gormande om " NEEEEJ " " MAMMASKAGÖRAALLTÅTERICOCHINGENANNAN " " JAGVILLINTE " " JAGKANINTE " " NUÄRJAGARG " Skönt att dagar då det mesta funkar och man faktiskt kan njuta av föräldraskapet existerar. I bland blir man tvivelaktig och allt känns hopplöst.

Jag känner att jag inte har så mycket att skriva. Jag har en text till en låt jag inte får ur mitt huvud så i stället för att höra den i mitt huvud skriver jag ner den. Skratta ni, låten är jävligt kul. Lyssna på den, vet jag. Green Day med " Dominated loveslave "

I want to be your dominated loveslave
I want to be the one who takes the pain
You can spank me when I do not behave
Mack me in the forehead with a chain
´cos I love feeling dirty
and I love feeling cheap
I love it when you hurt me
so drive those staples deep

Den här texten är ju inte direkt något jag kan stå för men hela låten är bara så rolig och kul. Sätter sig på hjärnan gör den med och den har funnits där sen jag var 16 år. En bra text glömmer man liksom aldrig.


Melt down

Så här är det, jag har haft en av de mest jobbiga en och en halv vecka i hela mitt 33 åriga liv. Ångesten, oron och förtvivlan har varit total och jag har flera gånger känt att jag varit på gränsen att totalt tappa fotfästet och förlora mig helt i någon form av sinnesförvirring. Helt ärligt.

Anledningen till min oro har varit kanske 70% grundat på diffus konstig känning och resterande av ren hypokondri med inslag av oro då det hänt förr och inte skulle vara helt osannolikt.

Risken är att jag svävar iväg och tappar ert intresse för det jag ska skriva i slutet av mitt inlägg men jag vill ändå, försöka, i korta drag förklara mig själv.

1997 var jag gravid. Fick ont, missfallssymtom och efter någon dag en hemsk smärta på höger sida långt ner. Jag plågade mig själv i Henke´s säng en hel dag innan hans mamma sa att vi måste ringa sjukan. Det resulterade i att jag låg en hel natt på sjukhus helt ensam. De visste inte vad som var felet på mig men att jag skulle opereras dagen efter med hjälp av titthål för att undersöka stod klart.

På den tiden hade Henke sån sjukhusångest att han inte klarade av att vara där med mig. Jag var knappt 19 fyllda, gravid och hade hemskt ont. Jag grät många tårar den natten och förbannade Västerviks sjukhus som inte hade öppningsbara fönster i sina salar. Henke hade en säng bredvid min, med tanke på min ålder skulle han få sova med mig. Han sov hemma den natten och för detta har jag inte helt förlåtit honom. Visst, förståelse för honom har jag och jag vet att han ALDRIG ALDRIG ALDRIG skulle lämna mig igen och dessutom har han vägt upp detta nästan fullt under de år som gått.

Detta scenario hände igen för ungefär ett år sen. Att vakna mitt i natten med hemsk smärta så man tappar medvetandet kan göra även den starkaste av de starka oroliga för att detta ska hända igen bara av vetskapen att det KAN hända igen och det med stor sannolikhet.

När det gäller utomkvedshavandeskap kan man nog säga att jag är jävligt nojjig. När mensen kommit igång har jag varje månad varit ytterst tacksam för en riklig blödning ( sparsam blödning kan nämligen varit ett tecken för en som googlat detta typ en miljon gånger senaste tiden )

När ägglossningen varit har det känts helt okey att försöka bli gravida själva, hoppas på turen och tänka att händer det så händer det. Antingen kan jag ju bli gravid med hjälp av min slingriga äggledare eller så kan det fastna där igen.

När mensen varit på ingång har ångesten kommit. Lindrigt och inte så farligt då jag märkt på min mens att den är som vanligt och dessutom inte alls känt av något annorlunda eller konstigt.

Denna gång har varit annorlunda. Helt annorlunda. Min mens har varit så sparsam att jag knappt kan säga att jag haft den. Nja, inte så farligt men avsevärd skillnad har det varit. Det i sig är inget konstigt men i kombination med att jag haft en diffus känning på höger sida har gjort att jag varit så sjukt orolig att jag nästan kreverat på kuppen.

Förra Onsdagen gjorde jag ett graviditetstest som, tack och lov, inte visade någonting.

Förra torsdagsmorgonen, då vi ändå skulle till Agata, ringde jag till Gyn. Uttryckte min oro och talade om min historik. Kvinnan jag pratade med tyckte att vi skulle ha is i magen och att jag skulle kolla upp med ett graviditetstest till om en vecka, som är idag.

I slutet av veckan ringde Anders Rosenmuller till mig. De hade fått papper från Patientförsäkringen som de skulle fylla i och han ville höra med mig så jag mådde okey efter allt som hände för ett år sen.

När jag ändå hade honom på tråden kunde jag inte låta bli att fråga honom vad han trodde. Eller vad han tyckte om det jag beskrev som jag kände.

Han sa till mig att en spermie är väldigt, väldigt liten och kan ta sig genom små, små, små passager. Möter det ett ägg och blir befruktat är det större och orkar kanske inte genom och fram till livmodern. Med tanke på min historik, benägenhet för att drabbas och utseendet på min kvarvarande äggledare tyckte han att jag skulle följa detta med graviditetstest.

Det jag spenderat de senaste dagarna med är att hoppas på negativa test. Helt vridet att göra det då jag letat antydning till positiva test i 2,5 år och nu inte vilja behöva ens undra än att testet ska visa solklart negativt.

Varje kväll har ångesten blivit större. Livrädd att jag ska vakna av hemsk smärta på natten.

Idag är det en vecka sen jag pratade med kvinnan på Gyn. Testen är negativta och den konstiga diffusa känning jag haft är i stort sett borta. Jag vet inte om det berott på ms:n eller vad som varit galet. Om jag varit jättedomnad just där, endometriosen som krånglat mer än vanligt eller vad det varit.

Jag har mått fruktansvärt över detta. Sån jävla ångest över att detta skulle hända igen. Jag tror inte jag hade klarat av det. Jag tror inte att jag reagerat så kraftigt eller ens mått så dåligt över detta om det inte varit för att jag mår så dåligt överlag. Det blev någon form av melt down i hjärnkontoret.

Skitsamma om jag framstår som en hypokondrisk jävla vekling. Jag vet själv att jag inte är det, egentligen. Med tanke på hur mycket elände som drabbat mig senaste åren hade det liksom inte varit helt otänkbart att det skulle varit så som jag fruktat.

Stort tack till Henke och mamma som varit med mig när jag haft det jobbigt. I både tanke och med tröstande ord. Och min älskade son. Du får mig att fortsätta gå även de dagar jag vill sätta mig i skogen och ruttna bort <3 Tack också till Anna som lyssnat på mitt tjat!

<3

Stelfrusen

Stelfrusen om fingrarna nu efter en blåsig lekstund i lekparken.

Nu väntar vi på att klockan ska bli 13 och Henke ska komma hem på lunch. Jag är både hungrig och trött. Ska småplocka lite nu så jag får upp värmen.


På gränsen till euforisk

Nu kikar solen fram, förmodligen bara tillfälligt, så nu rusar ( överdrift ) vi till lekparken Eric och jag. Man får passa på att hitta guldkanten i tillvaron, så att säga.

Annars har vi spenderat en helt förträfflig förmiddag med en av de bästa <3

Dessutom är jag på fruktansvärt bra humör idag. På gränsen till euforisk. Anledningen till det återkommer jag till under dagen.

Mot lekparken!

Skruttan <3

I kväll, helt utan förvarning, började Eric prata om Skruttan. Han sa att hon skulle komma hem i morgon. De skulle ringa till Henke på jobbet och säga att hon skulle komma hem. Dessutom sa han att Smeagol och Lill-Tos nu skulle va snälla emot henne och att de skulle va vänner.

Åh älskade lilla Skruttafeset. Jag önskar det kunde va sant.

Behöver jag säga att tårarna rann nerför mina kinder när vi försökte förklara för Eric att hon aldrig mer kommer hem?

Älskade lilla Skruttonauten <3





Jag saknar din tjocka, lena päls. Hur du spann så du dreglade. Hur du var så social så man kunde bli helt tokig på dig. Du lever kvar i våra minnen <3

Tacksam

Försökte skriva ett inlägg förut men det funkade inte att publicera. Nu har vi varit i lekparken, Eric och jag.

Fick även ett samtal från min kontakt på Öppen Psyk. Jag är så tacksam för att jag träffat så fina människor som tar sig tid att lyssna och jobbar hårt för att allt ska bli så bra som möjligt för mig.

Nu ska jag hänga lite tvätt innan Henke kommer hem och det är lunchdags!



Långsamt och fort

Sitter med datorn i mitt knä i vardagsrummet med TV:n på. Lite lyx såhär på kvällen. Tystnaden har lagt sig i huset, värmeljusen är tända och vi ska snart se Desperate Housewives och äta vämebröd. Om nu Eric sover, såklart. Han sa att han hade ont i benen och armarna nu innan han skulle sova så jag hoppas det inte är någon febervärk.

Den här dagen har passerat, i stort sett, även den. Märkligt hur tiden kan gå så långsamt och fort på samma gång.

Älskar mina pojkar. Utan Er vore jag ingenting <3

Så fruktansvärt trött

Jag är trött så jag mer än gärna skulle lägga mig och bara sova ett par timmar, till i morgon eller kanske till och med till helgen. Det är fruktansvärt och jag är vet inte hur jag ska orka. Henke måste jobba över och här tar inte jag priset som mest roliga och underbara mamma. Dåligt tålamod, oro och trötthet som förlamar mig.

Jag orkar inte.. Jag gör inte det. Men, vad gör man? Man fixar det, på ett eller annat sätt. Det går ju inte annars.

Ska försöka..

Jag har en kämpig tid nu. Det brukar sällan va så att jag är i sån obalans att jag inte ens kan skriva, men så är det tyvärr nu.

Idag vet jag inte vad vi ska hitta på, Eric och jag. Det är inte lätt att hålla fokus och hitta på saker när det enda man vill är att krypa ner under täcket och vänta ut detta. På sätt och vis är det tur att jag har min son. Han är anledningen till att jag kommer upp ur sängen och gör något med dagar som dessa.

Jag ska försöka få lite gjort här hemma nu sen blir det nog en sväng upp till lekparken.

Önskar oss alla en bra dag!

Vackert

There is a legend about a bird which sings just once in its life, more sweetly than any other creature on the face of the earth.

From the moment it leaves the nest it searches for a thorn tree, and does not rest until it has found one. Then singing among the savage branches, it impales itself on the longest, sharpest spine. And, dying, it rises above its own agony to out carol the lark and the nightingale.

One superlative song, existence the price. But the whole world stills to listen , and God in his heaven smiles. For the best is only bought at the cost of great pain………

Or so says the legend…





Vackert

There is a legend about a bird which sings just once in its life, more sweetly than any other creature on the face of the earth.

From the moment it leaves the nest it searches for a thorn tree, and does not rest until it has found one. Then singing among the savage branches, it impales itself on the longest, sharpest spine. And, dying, it rises above its own agony to out carol the lark and the nightingale.

One superlative song, existence the price. But the whole world stills to listen , and God in his heaven smiles. For the best is only bought at the cost of great pain………

Or so says the legend…





Bild från lekparken igår

Tog en bild igår när vi var i lekparken. Tyckte den va lite rolig!



Jobba, handla och leka

Nu, mina vänner, har Henke´s brorsa varit här och fixat till min dator. * tack tack *

Vi ska snart gå ut och gräva ner jasminen i jorden. Ni minns väl rotskottet på jasminen, som tagit sig så fint i krukan den bott i hela sommaren.  Med krukan som lite skydd omkring rötterna och sen ner i jorden i landet. Vi ska även handla och ses i en lekpark med Anna, Per och Nellie.

Mycket på agendan men det är bra det.


Någon som vet?

Någon som har blogg.se och som dessutom råka veta hur man får bort reklam som ibland dyker upp på sidan. Det finns liksom ingen möjlighet att ta bort det, vad jag kan förstå,  och jag är mer intresserad av att se hur min egen sida ser ut bakom detta än att läsa om uppgraderingar och iphoneappar.

Någon som vet hur man gör? För jag lyckas inte..


Vet inte..

Det hör inte vanligheten till att jag sätter mig här och inte har något att skriva. Eller, har att skriva det har jag men jag kan inte. Jag har har en tuff vecka. En riktigt tuff vecka.

Jag önskar oss alla en bra dag!



Helt tom

Jag är helt tom. Hela jag känns på gränsen, hela tiden. Jag är som en fylld ballong som snart brister och alla mina känslor väller ut i en smäll. Hur man nu kan känna sig både tom och fylld till bristningsgränsen är inget jag direkt kan förklara. Det bara är så.

Jag är ett jävla vrak som inte ens kan få ner mina känslor här.


Morgonirritation

Kikar in här mest för att jag inte orkar ta tag i att göra mig i ordning.

Jag är irriterad idag. Mestadels över mötet igår. Jag förstår så klart det vi pratade om och så vidare men det var vissa saker som gör mig lite smått irriterad. Att hon beskrev min fysiska kapacitet till 100 % i väntan på arbetsförmedlingens utredning är ju inget konstigt egentligen. Försäkringskassan skiter väl i hur jag har det på vardagsnivå, att jag inte kan gå längre sträckor, att min energi och muskelstyrka är försämrad. Men ändå..

Det känns som att hon inte lyssnar på mig. Eller lyssnar gör hon men jag vet inte om hon förstår. Och - hur skulle hon. Att läsa om ms är en sak. Kunna saker om en sjukdom in i minsta detalj så mycket som man kan om en sjukdom som drabbar alla olika och är väldigt lynnig i sin utformning, utblomning och existens.

Jag vill inte ha denna sjukdom i min kropp. Jag vill inte må som jag gör. Jag letar inte efter orsaker till att något skulle va värre än det är. Jag vet dessutom att det finns dom med ms som har det så mycket värre. Det finns även dom som har det lindrigare. Att jämföra en sjukdom som denna är tämligen svår.

Att ha läst sig till kunskap om någonting eller att ha sjukdomen i kroppen och känna dess åverkan på kroppen är inte alltid det lättaste. Ord som acceptans och " finna sig i " är nära till hands men det är så jävla lätt att säga då man inte vet exakt HUR det känns att känna det som vissa bara kan läsa sig till.

Jag kommer aldrig någonsin i hela mitt liv, hur långt det nu blir, känna mina fötter helt och fullt. Jag kommer heller aldrig någonsin att få full känsel i min högra tumme eller pekfinger. Jag kommer aldrig kunna känna helt och fullt på mina bröst och min mage. Jag kommer heller aldrig känna fullt ut i min helighet som kvinna.

Det är inte lätt att bara acceptera.Visst, vad fan spelar det för roll. Jag har ju kroppsdelarna kvar och intakta men ändå..

Jag tänker inte så mycket på min förlorade känsel, faktiskt. Det är efter möten som dessa som det kommer upp i tankarna. Det känns inte som att man fått tillräckligt ut av ett möte när man känner att man antingen bara var till besvär, tog upp värdefull tid eller helt enkelt bara har frågor till sin doktor.

Jag vet inte om det är så att vissa läkare bara har sitt jobb för att få sin lön. Jag har ett pris jag får betala i stället. Jag betalar med min kropp. Jag förlorar den till ms. Nu är den ju, uppenbarligen väldigt lugn och det glädjer mig, men med tanke på att den började så intensivt så vet man inte vad som väntar. Kanske är det bra nu. Kanske är det bara lugnet före stormen.

Att dessutom känna att man blir ifrågasatt vad gäller detta kan göra mig både ledsen och föbannad. När jag yttrar orden att jag blivit svagare, att jag inte känner igen min egen styrka som egentligen ( innan ms ) var minimal men med en helvetes jävlaranamma kunde jag lyfta tungt om det behövdes. Jag var seg och uthållig när det behövdes. Idag är jag absolut inte där. Att bli ifrågasatt om " när menar du att du märkt denna förändring " Förmodligen när jag fick ms, liksom.. Hallå?

Jag har levt i den här kroppen i 33 år. Jag vet vad den är kapabel till, jag vet vad jag klarar av, vad jag kan och vad jag orkar. 2009, alltså ett helt år INNAN jag fick min diagnos, märkte jag en drastisk försämring. På alla plan, både fysiskt och psysiskt. Så att härleda detta till att man liksom " skyller " för mycket på ms är ( enligt mig i alla fall ) helt felaktigt. Jag vet hur det är och jag vet hur jag känner nu mot då. Skillnaden är att jag kämpar fortfarande med att inse, acceptera och förstå att jag inte kan pressa mig själv till att va den Rebecca jag var innan ms. För så är det - jag är annorlunda. Hela jag ÄR annorlunda. Och jag tänker inte va någon jag inte är. Jag är jag, nu! Med andra förutsättningar. Tråkigt bara att man, från vissa håll, ska känna pressen att va någon man inte är. Bara en diagnos på ett papper som inte påverkar en alls.

Är tacksam att jag dagen innan mötet kom upp i frikort, igen.

Mycket värme

Hela min hjärna känns som ett tomt hål nu i kväll. Antar att det beror på att jag varit hos Agata.

Det gick bra där. Vi kom fram till att anledningen till att hon skrivit att jag är 100% fysiskt är för att det inte är utrett hur mycket jag klarar av att jobba i framtiden. Arbetsförmedlingen ska ju hjälpa mig med den utredningen så småningom och beroende på vad det blir för arbetsuppgift sätts procentsatsen där efter. Ett lättare jobb kanske, på sikt, skulle kunna innebära att jag rent av klarar av att jobba heltid.

Undersökningen som gjordes visade samma som för 9 månader sedan. Ingen försämring och det är ett bra tecken. Jag har försämrad balans, min högersida är inte med lika bra som den vänstra och jag har en del känselbortfall.

De försämringar jag har i min kropp kommer bestå och aldrig komma tillbaka. Det som kommer hända, eller kan hända, är att jag blir sämre med tiden. Bättre blir det inte.

Jag kan heller inte träna tillbaka min förmåga. Eller styrka. Det som är förstört är förstört. Att träna innebär att jag blir varm. När jag blir varm mår jag sämre och att bli varm för länge kan trigga i gång ett skov. Detta innebär att det är svårt för mig att träna och ens bibehålla de krafter jag har.

Jag försöker med vardagsmotionen, röra på mig när tillfälle bjuds och så. Kanske skulle jag frågat om att få låna en kylväst för att kunna göra mer?

Grejen är ju att innan man börjar svettas och ens upplever att man är varm blir ju musklerna varma och den värmen räcker för att ställa till det.

Tråkigt, men det är så det är. Ingen försämring på 9 månader är ändå bra och det glädjer oss!

Pinsamt

Hemma igen, efter att ha träffat Agata. Hur det gick och vad som sas skriver jag om senare. Nu tänkte jag att jag ville berätta för er om det mest pinsamma som hänt på bra länge.

Att bli undersökt av en Neurolog innebär att man tar av sig i underkläder och utför vissa rörelser. Ligga på en brits och tex lägga höger fot på vänster knäskål och dra ner mot foten, hålla benen och armarna uppåt och hålla kvar när hon försöker flytta på dom, stå på ett ben osv.

Idag gjorde jag alla dessa, ganska osmickrande, rörelser med the cameltoe from hell. Så jävla pinsamt. Dessutom och inte nog med - hon hade en kille med sig som väl förmodligen pluggar något inom medicin. Åh.. Så typiskt mig. Varför inte Henke sa något? Vad skulle han säga..

Vet ni inte vad detta är? Jag kanske kan tala om det för er senare. När jag inte skäms lika mycket längre..



Orolig

Den här veckan har varit väldigt jobbig. Jag är extremt orolig för en sak och jag hoppas och ber att jag har fel. I morgon får jag, förhoppningsvis, veta.

Min mens har varit väldigt konstig denna vecka. Inte alls så som den brukar. Att jag dessutom har ett obehag på höger sida av magen gör att min oro är så till den grad att jag fullkomligt håller på att gå sönder. Jag köpte ett graviditetstest idag och som tur var, trodde jag aldrig att jag skulle skriva men så är det, visade det negativt.

I morgon, när vi ändå ska ner till Västervik och träffa Agata, ska jag se om jag kan få en tid till gyn när vi ändå är där. Eller någon tid runt omkring. Hur det än är så måste jag ta tag i det. Det går åt så mycket energi att oroa sig och skulle något vara fel är det ju lika bra att få veta det.

Jag hoppas och ber så jag går sönder att det inte är som jag tror!



Skönt att få prata av sig!

Det gick bra idag. Att prata, menar jag. Skönt att få prata av sig lite. Inte för att jag inte gör det annars men det blir ju på ett annat sätt så här.

I kväll ska Henke ner och jobba i källaren igen. Eric och jag åker till mormor en sväng. I och med att vädret är så bra som det är går vi nog ner till lekparken också.

Det var det hela, för nu!



Fikabesök innan pratet.

Nu får vi snart lite fikabesök här hemma sen kommer farmor och jag ska åka till Öppen Psyk. Det ska bli skönt att komma dit idag. Jag behöver prata av mig ordentligt, känner jag.

Jag har ju gått in i någon form av förnekelse. Något stadie där jag tänker bort att jag mår så dåligt som jag gör. Tar jag dagen i min takt funkar allt ganska bra. Nu har det varit en hel del som fyllt på stället i hjärnan som styr hur mycket man klarar av och jag känner att det är för mycket.

Önskar oss alla en bra dag!

Smakprov

Här är ett litet smakprov på hur vår tvättstuga ser ut, just nu!



Normala provsvar

Idag ringde jag sjukan. Kände att jag ville se möjligheten för att få veta svaren på de blodprover som togs förra veckan. Med tanke på knölen på mitt skallben. Den är visserligen mindre, eller kanske till och med helt borta, men oron finns där. Proverna var helt normala. Tydligen kan det mätas risken för otäcksheter i blodet i olika skalor, eller något liknande och som det såg ut var allt, som sagt, normalt! Så skönt!

Henke har jobbat på i källaren i kväll. Det är en hel del kvar men gör han lite varje kväll, i den mån han orkar, så fortskrider det ju.

Eric och jag har varit hos mamma. Vi gick ut till lekparken en stund för Anna, Per och Nellie ändå skulle dit så det blev lite lek där vilket Eric uppskattad mycket.

I morgon ska jag till min pratmänniska. Det ska bli skönt, känner jag!



Normala provsvar

Idag ringde jag sjukan. Kände att jag ville se möjligheten för att få veta svaren på de blodprover som togs förra veckan. Med tanke på knölen på mitt skallben. Den är visserligen mindre, eller kanske till och med helt borta, men oron finns där. Proverna var helt normala. Tydligen kan det mätas risken för otäcksheter i blodet i olika skalor, eller något liknande och som det såg ut var allt, som sagt, normalt! Så skönt!

Henke har jobbat på i källaren i kväll. Det är en hel del kvar men gör han lite varje kväll, i den mån han orkar, så fortskrider det ju.

Eric och jag har varit hos mamma. Vi gick ut till lekparken en stund för Anna, Per och Nellie ändå skulle dit så det blev lite lek där vilket Eric uppskattad mycket.

I morgon ska jag till min pratmänniska. Det ska bli skönt, känner jag!



Kikar in

Kikar in här och säger hej. Och passar på att önska oss alla en bra dag!

Funderar

Funderar på om jag kanske skulle börja förbereda mig inför att jag ska träffa min neurolog Agata på Torsdag. Risken är att jag blir svamlig och osammanhängande annars. Funderar lite på om jag ska skriva ner hur ms:n påverkar mig fysiskt, så jag har de största bitarna med mig. Vi får se.

Ska även träffa min pratmänniska på Onsdag och det känner jag ska bli riktigt skönt. Det känns som att min hjärna går på fullvarv just nu och det är mycket som både stressar och oroar mig. Det i sig är ju inget ovanligt. Skillnaden nu är att jag brukar va ganska van vid känslan och det som utlöser den. Nu har jag inte den kontrollen och därför blir allt lite svårarbetat.





Min duktiga karl

Sitter här en stund nu innan Henke kommer hem från jobbet.

Regnet vräker ner nu. Skönt att det var uppehåll på förmiddagen. Eric och jag begav oss upp till lekparken en stund där vi grävde vägar, byggde hus och garage.

Henke ska ner och påbörja i tvättstugan i kväll. Jag ska skicka med honom kameran ner så det blir lite före bilder. Vi missade ju de i förråden. Han är så duktig, förstår inte hur han orkar. Jag blir trött bara av vetskapen om att det ska göras. Tror det är lite det som sporrar honom. Att han bara vill få det klart så vi inte behöver ha en massa sånt där att styra med. Eller, vi är ju helt fel. Henke! Jag hjälper ju till men det lilla jag orkar och kan göra förslår inte mycket.

Att jag är fruktansvärt trött är inget som förvånar någon va? Nej, precis.

Då avslutar vi där!

Ingen motivation

Eric tar morgon tidigare och tidigare. Idag vaknade han 7:15. Jag misstänker att han är frusen och det är därför han vaknar. Jag lyfte över honom i min säng och vi kollade lite barn TV. Eller, jag sov och han kollade.

Idag vet jag inte vad vi ska hitta på. Känner mig inte det minsta motiverad till någonting. Men det ska nog gå bra.

Önskar oss alla en bra dag!

Kvällssurf

Sitter vid TV:n med datorn framför mig. True Talent och lite kvällssurf innan filmdags.

Den här helgen har gått fort, lika snabbt som de alltid gör. Henke har fått lite gjort i källaren. Det klipptes gräs på kvällen och jag kantklippte lite grann. Insåg att det måste bli skapligt väder i veckan så jag kan rensa ogräs en sista gång.

Senare på kvällen åkte vi till Anna, Per och Nellie. Eric sken som en sol då han pratar om Nellie hela tiden. Det är så härligt att se dom två tillsammans. Visst är det lite gruff emellanåt och Nellie tar mer och mer för sig, vilket är jättebra, men dom har kul tillsammans. Det märks.

Jag är trött och seg i huvudet så jag ska avsluta detta inlägg nu. Innan jag skriver något ghelt oförståligt.



En kort rapport

Eric ritar, Henke tittar lite på TV och jag hamnade här. Ska snart gå och hänga tvätt. Sonen är på sprudlande humör och det påverkar oss alla i rätt riktning. Förutom jag själv då som varit ett pms monster idag. Nej, förresten.. Så farligt har det inte varit. Mest lite mer sur än vanligt..

Det var väl det hela för nu!

Minusgrader

Termometern bredvid mig i fönstret visar på - 1.1 grader. Nu är det höst, på riktigt och det är inget man kan komma ifrån.

Vi vaknade vid 7.20 idag. Inget konstigt med det. Eric somnade dessutom aningen tidigare än vanligt igår. Det gjorde jag också, inte för att det spelar någon roll. Jag är vidrigt trött ändå.

Har druckit kaffe nu och hoppas det ska hjälpa mig i mina försök att vakna till. Jag hoppas också att faktumet att Henke får sova vidare även idag ökar på  chansen till att vi ska kunna hålla sams mestadels av den vakna tiden idag. Eric och jag har hunnit med ett litet gnabb redan. Minns inte vad det var om ens..

Önskar oss alla en bra dag!



Osams och sura

Från det att vi vaknade till typ nu har hela den här familjen varit irriterade, osams eller smått vaninniga på än den ena än den andra. Vissa gånger har vi nog varit osams allihop, på varandra, åt alla möjliga håll. Så jävla tråkigt.

Eric är i en sån sur fas nu så det liknar ingenting. Han blir arg och skriker att han blir gaaaaalen för ingenting. Hela hans värld rasar samman om inte jag hjälper honom helst två minuter innan han själv kom på att han behövde hjälp. Att någon annan kan hjälpa honom är totalt otänkbart.

Henke har ont i sin handled. Och har jobbat jävligt hårt hela veckan och även idag i några timmar. Jag säger åt honom att ta det lugnt och koppla av på helgen men det lyssnar han inte på. Det jag kan göra är att låta honom sova på morgonen så jag skippade min utlovade sovmorgon och han fick sova vidare till 10.

Jag, jag har pms och är allmänt trött och kärringsur. Herregud, jag har ju kommit med marginal över 30 strecket så vad fan. Jag anser perosnligen inte att man blir kärring då. Jag menar mest att jag ska ha en gångbar anledning till mitt humör. Sen spelar en annan stor viktig faktor in. Den talar jag mer om i min dagboksdel.

Nu hoppas jag på en fin Söndag med härliga humör och glada skratt inom husets fyra väggar. Att vi ska dansa omkring och sjunga ut vår kärlek på rim till varandra. Klä oss i matchande och lika pasteller och bara vara allmänt larvig. Glada och larviga.

Det är kanske att överdriva..

Salvatore Brothers

Här kommer ett par bilder. Mest för att Anna ska få se hur Damon i  The Vampires Diaries ser ut. Hittade dessutom en bild på de båda bröderna.

Jag tycker den här serien är så jävla bra. Inte bara för att Salvatore bröderna är snygga som få.

Hur som









Definitivt en serie värd att se!


Njuter av att njuta

Jag känner mig väldigt tillfreds med mig själv just nu. Vågar knappt skriva det då det ofta brukar komma ett bakslag, en knuff eller en riktig jävla käftsmäll. Men, ikväll har jag bestämt mig för att njuta av att faktiskt kunna njuta.

Så det så!



Varit i lekparken

Nu är vi precis hemkomna från lekparken. Det blåser och temperaturen är inte direkt optimal, men vi hade en kul stund.

Blev lite jobbigt på hemvägen då mina ben svek mig och jag fick kämpa mig hem. De ville inte bära mig. Tur att Eric, oftast, är en väldigt duktig kille som till och med börjar förstå sin mammas begränsningar. Jag som skulle dammsuga nu innan Henke kommer hem. Jag hoppas att lite vila och stillhet någon minut eller två ska göra susen.

Jag måste ju städa..

Väntan förtvinar psyket

Hösten har anlänt. Temperaturen visar under 10 grader, det blåser och är allmänt tråkigt ute. Vi får se om vi beger oss ut något idag.

Jag är trött. Tror det är efter anspänningen igår. Den har inte släppt helt, jag vill veta resultatet från blodproverna först. Men jag känner mig ändå mer tillfreds idag än igår. Det var inte jag som bad om att få proverna tagna, bara så ni vet. Det var läkaren själv som sa att han tyckte vi skulle komplettera med dom. Jag visste inte ens att det gick att ta dom. För att se, menar jag.

Jag känner mig som ett hopplöst fall. Det känns som att folk tror att jag blivit värsta hypokondrikern. Det är ju inte så. Både min läkare och Henke diskuterade om det igår och med tanke på hur mycket jag varit utsatt ? för senaste åren så är det inte konstigt att man vill kolla upp saker direkt.

Ni förstår, väntan, den kan va den absolut värsta. Att vänta på dagen då man ska få veta förtvinar psyket. Sakta men säkert. Jag har fått vänta på mycket senaste åren och nu känner jag att jag väntat klart. Jag kände något, sökte för det och snart vet jag.

Förhoppningsvis blir det bra svar.


Förklaring

Häromdagen upptäckte jag en knöl i mitt bakhuvud. Mitt på skallbenet bak i nacken. Så klart fick jag panik och tänkte en miljonsjuhundratusentjugotre olika saker innan jag vågade be Henke känna efter. Allt detta hände inom loppet av typ en minut.

Henke tyckte jag skulle ringa sjukan. Jag känner att jag ringt dit lite för många gånger de senaste åren men kände att när vi nu är i fasen där vi är i vårt liv vill jag gärna veta om detta är något farligt. Det vill man ju såklart alltid. Men ni fattar.. 

Jag är ingen person som känner efter en massa i min kropp. Jag känner när något är konstigt och med min, eller vår, otur senaste åren finns inte tiden att vänta ut något och se vad som händer. Jag skiter egentligen i om folk tror jag är hypokondrisk eller bara helt extremt nojjig. Jag är inte det, det vet dom som bryr sig om mig. Visst, fine, kanske jag blivit det med tanke på hur min värld rasat och knappt hunnit påbörjats i uppbyggnad förrän allt rasar igen. Skit samma.

Min läkare kände och klämde och kom fram till att det, förmodligen, är en ansamling av hudceller som inte kommit ifrån huden utan grott till sig under.

Jag fick ta blodstatus och sänka och där kommer man kunna avgöra om detta är något farligt eller om det är som han tror. Och vi hoppas.

Detta innebär mer väntan, men det ska jag nog klara. Om tre dagar trodde han att han skulle ha resultat. Jag tänker att jag nog har svar på Onsdag. Vi får se.

Älskar min familj <3

Nervositet och oro

Nervositeten och oron tar över hela mig och jag håller på att förgås totalt. Vill bara lägga mig i sängen, sova och vakna till en dag då allt är bra igen.

Älskar min familj <3

Tråkigt väder

Idag inbjuder inte vädret till något som kan användas som energikälla. Om man inte går igång på blåst, regn och grådisig himmel. Jag vet att jag inte gör det i alla fall.

Önskar oss alla en bra dag!

Tänkvärt

Det handlar inte om att finna den man vill gå till sängs med,
det handlar om att hitta den man vill vakna upp med.

Det handlar inte om att hitta den man vill leva tillsammans med,
det handlar om att hitta den man inte kan leva utan.

I denna värld är du bara någon men för någon är du hela världen.

Tänkvärt, snott från facebook och så sant!

Vård av ängslig fru

Jag tog mig samman och vi begav oss till lekparken en sväng, Eric och jag. Anna och Nellie tittade förbi. Camilla och Casper träffade vi också. Skönt med lite luft, miljöombyte och lek. Få tankarna på annat och Eric fick göra av med lite energi.

Idag är en riktig gråtardag, känner jag. Jag vill ha Henke´s trygga famn när mig och krypa intill och bli lugnad med att allt kommer ordna sig. Även om det inte kommer göra det.

Finns det inget försvartbart man kan använda gentemot Försäkringskassan för " vård av ängslig fru " Finns det inte tycker jag det borde införas. Å andra sidan skulle inte Henke ha tid för att va hemma, även om möjligheten fanns.

Nu är det snart lunch och vila och snart har även denna dag gått.

It is was it is..

Vad ska jag säga? Att jag är ett hopplöst fall? Att jag är skapligt motarbetad i mitt läge där jag kämpar för att må bra och stressa ner? Att jag tydligen inte haft min beskärda del av oro?

Jag är ingen person som varje dag känner igenom min kropp grundligt för att se så där inte är något nytt. Jag tycker jag haft min beskärda del av sjukhusbesök för ett bra tag framöver. Jag vill inte ha mer att oroa mig för. Jag vill ju inget hellre än att få må bra.

Det känns som att mycket går emot mig i mina försök. Knölen i mitt bröst, minns ni? Tre biopsier ( tror jag ) det krävdes innan den visade sig vara en del av mig som ska vara kvar. De konstiga känningar jag hade i min kropp hela 2009 som senare visade sig bero på ms. Missfallet då jag seriöst trodde jag skulle antingen blöda eller gråta ihjäl mig själv. Missfallet förra hösten som visade sig vara även ett utomkveds, hemsk smärta och operation och en äggledare mindre. Nedstämdheten som hela tiden hänger över mig. Hepatit skit provet som aldrig visade bra och ännu inte fått sin förklaring. För högt värde på ämnesomsättningsprovet innan IVF:n. Hela IVF processen räknar jag inte som jobbig då det var något vi valt själva men ändå var det en jobbig tid. Min kamp emot försäkringskassan för att få dom att förstå att jag är allt annat än i fas för att söka jobb. Faktumet ms som häger över mig och stessar mig hela tiden med medicineringsstarten som " slutmål " Vår syskonlängtan.

Med risk för att låta gnällig, det är jobbigt nu!

Önskar oss alla en bra dag!






...

Helt seriöst orkar jag inte mer nu. Jag vill inget annat än att må bra. Det känns som att jag aldrig får en möjlighet att komma till den punkten. Eller vi, för den delen. Det är ju inte så att Henke är helt oberörd, jag märker hur dåligt han mår av allt det här.

Vad är det nu, tänker ni. Jag får ta och återkomma om det.


Mitt på dagen rapport

Nu har Farmor precis åkt hem. Hon och Atlas har varit här och umgåtts ordentligt idag. Det passade utmärkt då jag var allt annat än pigg och glad på förmiddagen. Nu har jag hämtat lite energi från trevligt sällskap och allt känns lite ljusare igen.

Idag var det inte mindre än fyra brev från Västerviks sjukhus i vår låda. En faktura och en enkät. Två tider. En till Ortoptisten och en till Agata. Denna månad blir en månad fylld med tider hit och dit. Nu är det ett par saker varje vecka framöver, mer kommer det bli.

Det var nog det hela för nu. Önskade jag oss alla en bra dag förut? Skrev jag ens något på förmiddagen? Vimsmaja, kan man kalla mig. Nu är det lunch och vila. Välbehövligt, känner jag!


Gnällsvacka

Sitter här, inget ovanligt att jag startar min dag här med ett inlägg. Jag har huvudvärk och ont i nacken. Jag vet inte hur länge jag haft det nu och om det har med min ms att göra eller vad det beror på. Tråkigt och jobbigt är det, hur som helst.

Igår somnade jag tidigare än vanligt, igen, och konstaterar dessutom och därmed att jag inte är mer utvilad för det. Det känns som att jag inte kan sova mig till en utvilad känsla. Oavsett hur lite eller mycket jag sover.

De senaste dagarna känns det som att min blogg tagit steget ner i någon form av gnällsvacka. Men det är så tråkigt att ha den här huvud / nackvärken. Tröttheten och dessutom känna att känselstörningen i mitt ansikte är kvar. Dessutom är ju detta min blogg där jag skriver hur jag mår, hur jag känner och vad som händer. Både i vår vardag och vad gäller min sjukdom. På något vis kan det nog va bra att ha sånt dokumenterat, tänker jag.

Sen om det är så kul att läsa, det är en annan femma!



Gemensamt ljusparty

Hamnade här en snabb sväng innan vi ska titta på Desperate Housewives.

Anna och jag har haft gemensamt ljusparty här hemma i kväll. Det var jättetrevligt. Tur var det också att Millan fixade hit lite vänner annars hade vi inte blivit så många. Men, det spelar väl egentligen ingen större roll så men när hon som har hand om det ändå gör sig besväret så kan det ju va kul med lite folk som är med.

Vi fick till rätt bra försäljning och jag fick möjlighet att köpa de tre lyktor som egentligen var anledningen till att vi ens hade det här partyt. De skulle kostat 1200kr men jag fick köpa dom avsevärt mycket billigare. Dessutom köpte min snälla, rara mamma dom till mig så jag vann storvinsten kan man säga.

Tack Anna för en trevlig kväll <3

Och alla andra som var med såklart <3

Sandslott

Idag har vi varit en rejäl stund i lekparken, jag och Eric. Vi byggde bland annat ett sandslott. Jag byggde i ren panik då Eric frågade hela tiden när det var klart så han skulle få stampa sönder det.


Här är det färdiga resultatet, innan Eric la fötterna på det.



Drömt om ett nytt datum

Ni som hängt med här ett tag vet att jag har drömt om datum vid ett par tillfällen. Första gången drömde jag om makens pappa´s dödsdatum ett halvår innan det inträffade. Att jag kom ihåg datumet var för att jag skrev upp det då hela drömscenariot va så jävla konstigt. Datumet liksom svävade omkring i drömmen " framför ögonen " på mig. Jag trodde såklart det skulle innebära något positivt.

Ett par år senare hände det igen. Jag talade om det för mina närmsta, att jag drömt om ett datum igen och vilket det var. Jag var, så klart, lite orolig för vad den dagen skulle komma att betyda. Om det ens skulle betyda något. Jag vet liksom inte hur jag ska förhålla mig till hela den där grejen. Jag tror ju inte att det kan va möjligt men ändå.

Nästa datum då, det jag talat om för de närmsta. Anna, min bästa vän, hade läst i en tidning att mitt absoluta favoritband i hela världen R.E.M. skulle komma till Sverige och spela då. Att jag drömde om det datumet betydde antagligen just det - att jag skulle få se mitt favoritband och min ungdomskärlek Michael Stipe.

Detta innebar ju att både positiva och negativa saker kan hända. Om jag skulle drömma om flera, menar jag.

Nu har jag inte drömt om något mer datum sen slutet på 2004. Förrän i natt.

Datumet stod på ett inbjudningskort och jag läste det om och om och om igen i drömmen. Helt klart ett datum av mening, med tanke på erfarenheten jag har av det här märkliga. Händelsen är ett bröllop mellan två som jag väljer utelämna namnet på. Det är inga vi umgås med direkt, vi är släkt. Så mycket kan jag säga. Och de är redan gifta.

Jag vet inte vad jag ska tro eller tänka. Kanske bättre att strunta i det och låta det ha sin gång. Händer det något det datumet så gör det annars inte liksom. Jag kan ju inte göra annat än att vänta?! Jag tror ju inte på sånt här egentligen. Att man kan få meddelanden från.. någon annanstans. Samtidigt känner jag att jag inte kan bortse från att det hänt två gånger och faktiskt inneburit, för mig, stora saker. Vad fan, liksom..

Jag spekulerar lite till om detta i min dagbok, ni som läser där kan ta del av det under dagen. Har du inte lösen? Hör av dig.

Datumet då. Vågar jag skriva? Jag hoppas att " the jokes on me " och att inget händer. Ska något hända hoppas jag det är positivt.

18 / 6

Bättre i benen

Vill börja med att tala om att den konstiga känslan i mina ben igår gick över. Eller, inte helt, men nu kan jag gå nomalt igen.

Igår la vi oss straxt innan 23. Jag la mig utan att dra på TV:n. Tänkte att jag kanske skulle vakna lite mer utvilad idag ifall jag helt enkelt varvar ner och struntar i att förlora mig i programmens värld innan sovdags. Jag somnade ganska snart och vaknade lika trött som vanligt.

Det spelar ingen roll hur mycket eller lite jag sover, med andra ord.

Önskar oss alla en bra dag!

Fan..

Ikväll har något obehagligt drabbat mina ben. Först domnade min högra knäskål bort. Så till den grad att jag inte kan lägga tyngd på benet. Jag tror inte det skulle bära mig. Det liksom blev släpande efter.. Nu har den domnade känslan spridit ut sig från knäskålarna och ner i båda benen. De känns svaga och jag kan varken gå snabbt eller som vanligt.

Jag hoppas detta bara är något tillfälligt. Ett falskt skov eller så. Jag vet det varit såhär förut men varje gång blir jag lika förbannad. Min sjukdom, eller just faktumet att jag har en sjukdom, blir så uppenbar. Dessutom blir jag otroligt orolig för hur morgondagen ska gå med en lekfull son.

Fan..

Jag hoppas det försvinner lika fort som det kom..

Såpbubblor

Idag, på förmiddagen, var vi hos en jobbarkompis till Henke. Eric fick blåsa såpbubblor. Allt från små till stora, några och mängder på en och samma gång.

Såpbubblor i solen är vackert.



Dis i min hjärna

Nu ska jag försöka ta mig samman, vakna till från diset som omger min hjärna och få något gjort. Inte nödvändigtvis något husligt eller så. Vi har blivit ivägbjudna så det är väl det jag siktar på.

Mina pojkar har hittat energi och jagar runt, runt här i huset. Så härligt att höra Eric skratta så gott.

<3


Klargör

Ville bara klargöra en liten sak om mitt inlägg som jag skrev igår. Jag drog en jämförelse med Henke, att han bryr sig om sin familj och sina närmsta vänner men inte mer. Det är ju såklart inte sant. Han bryr sig men engagerar sig inte i andras saker. Att bry sig och engagera är ju egentligen en liknande sak men för att han inte ska framstå som en kall människa ville jag skriva detta.

Vi bryr oss på olika nivåer, han och jag.

Det är heller inte honom jag menar skulle behöva smittas av min medmänsklighet. Det finns många andra, både som man känner och inte känner. Jag var irriterad igår. Hela dagen. Det resulterade i mitt inlägg som egentligen är ett ganska viktigt ämne.

Om mer människor brydde sig lite mer om andra och lite mindre om sig själva skulle allt se så mycket annorlunda ut. Det är ju så. Alla vill att världen ska va en fin,trygg och harmonisk plats att leva på men få är faktiskt villiga att göra en så enkel uppoffring. Ta fram sin medmänskliga sida, engagera sig och bry sig. Lite mer. Detta är ju något som behöver göras både på ett stort plan och litet. Det lilla är väl det som är mest naturligt att det ska kunna komma till en, kan jag tycka.

Är för trött för att förklara mig men jag tror nog ni förstår mig.

Önskar oss alla en bra dag!

Att bry sig eller inte bry sig

Vad störande det är, när man som person, stör sig på saker. Det är ju så onödigt och slöseri med energi, om inte annat. Det kan vara både det ena och det andra. En del har man inte med att göra medans en del saker kanske ligger en närmare om hjärtat. Man bryr sig men det är inte ens egen sak.. Förstår ni?

En del bryr sig inte ett skit. Mer än möjligtvis sig själva. En del bryr sig inte ens om det. En del bryr sig lite för mycket åt ett håll och struntar i resten av världen.. Typ..

Henke och jag är väldigt olika. Henke bryr sig extremt mycket om sin familj. Punkt. Så klart om sina närmsta vänner också men där tar det liksom stopp. Visst blir han berörd av fattigdom, hunger, sjukdom och när barn och djur mår dåligt. Men han engagerar sig inte i saker som han ändå inte.. kan göra något åt.

Jag är som en svamp när det gäller känslor. Både mina egna och andras. Jag ser ganska lätt på en person om den mår dåligt och jag bryr mig. Även om jag inte har med något den personen gör att göra. Jag bryr mig extremt mycket om mina närmsta men jag bryr mig även utanför boxen, så att säga.

Henke säger att det är bland annat det som gör mig så älskvärd. Att jag har mitt stora hjärta. Att jag bryr mig om människor, både i stort och i smått.

Jag önskar jag kunde dela med mig av det, på något sätt. Mitt sätt att bry mig på. Vissa skulle behöva det!

Tacksamt

Ont i huvudet och nacken, för övrigt har vi haft en helt toppen toppen toppen fin dag med Farmor på besök för mat och därefter kom Mormor och umgicks med oss alla.

Fler bra dagar som dessa vore tacksamt!

Vågar jag?

Vågar jag ens skriva att vi haft en helt superb dag idag? Ingen osämja, alla är på bra humör och vi har inte stressat på något nämnvärt utan tagit dagen som den kommit. Hoppas att denna trend håller i sig även inför kvällen.

Älskar mina pojkar <3

Morning

Sitter här, vi har precis ätit frukost och Eric tittar lite på barn TV. Ska försöka hitta lite motivation till att göra mig i ordning för dagen.

Önskar oss alla en bra dag!

RSS 2.0