Google it

Nu ska jag alldeles snart krypa ner i sängen och sova. Henke kommer nog fortfarande va vaken när vi går upp i morgon med tanke på hans sovstund förut. Ha ha..

I morgon vet jag inte riktigt vad vi ska hitta på. Rätt så skönt ändå med en planlös dag. Om jag bara kunde sitta och smutta på mitt kaffe länge, drälla runt i mjukiskläder hela förmiddagen och strunta i allt vad tvätt, plock och städning heter. Jag stör mig på mig själv för att jag inte bara kan " va "

Hur gör ni som kan det? Är det något genetiskt fel på mig? Finns det någon knapp i baken för att utlösa någon form av.. lugn och förstundennjutning?

Kanske kan läsa mig till det på Google?

Nu är det Fredagsmys

Henke kom hem från jobbet, lagade maten, gormade ( vid 17:30 ) " Nu är det Fredagmys " slocknade snart därefter och sover fortfarande. Eric och jag har umgåtts med mormor och morfar. Varit i lekparken här över och nu har vi kvällsfikat och kollar Idol.

Jag har försökt få väck på honom i en timme. Jag förstår att han är trött. Herregud, han jobbar mellan 6-16 varje dag. Problemet är väl lite att han gärna vill va vaken lite längre på helgen och sitta uppe och spela och då är det umgänget med familjen som får gå åt sidan. Det kan göra mig lite smått irriterad. Vi, familjen, borde väl va högsta prioritet.

Jag klagar dock inte så mycket. Jag har min älskling bredvid mig men ändå..


Långt utlägg om mitt möte i veckan

Så här är det. När ja var på mötet häromdagen fick jag ta del av ett informationsblad. Informarationen i sig handlade om mig och mitt mående. Pappret var skrivet av min Neurolog.

Jag fick frågan hur jag upplever att jag mår i min kropp av min ms. Jag sa " jag känner den husera i min kropp varje vaken sekund av varje dag " Det visste ju såklart min Psykiatriker då jag sagt det till honom innan och jag har även pratat om det med min pratmänniska så det finns dokumenterat där.

I det här informationsbladet, som för övrigt skickats till Försäkringskassan, framgår det som att jag mår 100% bra fysikt av min ms och att det endast är psykiskt den påverkar mig. Detta är ju förvisso en bra sak, att detta styrks från två håll då det är det psykiska måendet i huvudsak som gör att jag är sjukskriven.

I bladet stod även att jag genomgått arbetsträning sen flera månader tillbaka och värst av allt då - Jag har ytterst sällan skov. Ytterst få skov, diagnosen är ändå skovformad ms. Vad som kommer hända på sikt går inte att förutse, så är det ju med alla oss ms patienter. En del drabbas hårdare en del lättare. För vissa tar sjukdommen en extrem vändning och hur man mår om fem år går inte att avgöra. Man kan börja spekulera i ett " ungefärligt mående " på sikt efter att sjukdommen varit i kroppen och dessutom bekräftad i 4- 5 år.

Detta var i huvudsak vad vi pratade om på vårt möte. Sjukskrivningen i sig skrev han till års skiftet. Vi ska träffas innan Jul och diskutera om mina framtidsplaner. Om jag ska börja med psykofarmaka, om jag lyckats bli gravid eller om jag ( ve och fasa ) måste släppa min syskondröm.

Hela det där pappret var ju helt sjukt. Det kommer ju dessutom ge mig en massa onödig stress och en massa strul då allt måste fixas då det inte över huvudtaget stänner överrens med hur jag verkligen har det. Var har Agata varit när vi diskuterat, undrar jag.

Vi har konstaterat att min ms har börjat väldigt aktivt. Det är dock svårt att säga om jag går under normen " normal med ms " eller om det beror på att jag inte börjat medicinera. De flesta väljer ju att börja med bromsmedicin så fort de får veta. Kanske skulle sjukdommen varit lika aktiv på alla andra om de valt att avstå?!

Jag har skov, i genomsnitt var tredje månad. Nu detta år har det varit lite lugnare med två mycket lindriga skov.

Min arbetspresteringsmöjlighet som skulle vara på 100% då? Ja, det vet jag inte vart hon fått ifrån. Hon har själv sagt till mig att den i dagsläget är 50% nedsatt. Att jag ALDRIG kommer kunna jobba heltid, det var för övrigt det som gjorde att jag blev arbetslös från det jobb jag hade, och att jag själv kommer få känna efter på en framtida arbetsträning vad som är min heltid. Det kommer hamna allt mellan 50-75%

Jag blir inte klok på det här och som Pavel bedömmer det hela är det märkligt hur min behandlande läkare i detta fallet kan ha så mycket åsikter om mig som patient då hon inte ens träffat mig sen den 6 Dcember förra året. Vi har heller aldrig någonsin diskuterat om alla de skov jag haft innan och efter att diagnosen satts. Vi har väl i stort sett aldrig diskuterat om alla de restsymtom jag har efter skov. Den som har fått veta lite om hur jag känner det i min kropp och knopp är sköterskan som var Agatas sidekick. Nu har hon gått i pension och en annan har tagit vid. Jag har inte träffat honom men han låter mycket trevlig på telefon, de gånger jag pratat med honom.

Pavel rådde mig till att fixa en tid med Agata. Inte någon telefontid, utan en tid där detta måste redas ut. Det kan inte stå på papper att jag är 100% i min kropp då jag inte är det. Något som jag tycker är så märkligt är att Agata vet detta, till viss del, och trots det skriver så knapphänt eller.. felaktigt är kanske mer rätt ord. Att hon heller inte bokat en tid med mig för att fråga? Ännu märkligare. Att jag inte fått kopia på dessa papper.. Kontigt det med.

Jag tycker jättemycket om Agata. Hon är jävligt duktig när hon har tid. Jag tror det är där problemet ligger. Hon har för mycket på sin agenda att det blir såhär. Det är ju inte rätt då jag som patient kommer bli lidande i slutänden men jag kan väl på något vis förstå henne också.

Nu har jag lämnat ett meddelande om att jag vill ha en tid för ett besök. Och som Pavel sa, det ska inte bara diskuteras bromsmedicin. Läget är som det är med mig i en fas i livet där vi försöker bli fler / acceptera att det inte blir fler. Det är inte lösningen på mitt problem. Det ska bara redas ut och rättställas.

Är ni förvånade att det blir såhär? En massa merkrångel helt i onödan? Det är ju inte så att det aldrig hänt förr, liksom. Man borde vara van. Jag är i en fas nu när jag på något sätt inte orkar bry mig. Återigen är det för min familj jag kämpar. Mina älskade pojkar som är anledningen till allt gott som händer i mitt liv.

Utan Er vore jag ingenting <3

Morgonrapport

Nu på morgonkvisten, från det att Henke åkte straxt innan 6:00, har Eric sovit oroligt. Det resulterar ju så klart i att även ja gör det. Men det känns som det kvittar då jag är konstant trött oavsett mängden sömntimmar.

Idag skulle jag behöva ringa Neurologmottagningen och be om att få en tid till Agata. Det borde ju inte ta några tider. Jag behöver väl mest bara säga att jag vill ha en tid. Jag vet att hon är stressad och pressad och helst reder ut saker över en enkel telefontid men nu måste jag träffa henne.

Ska försöka ta mig samman och fixa i ordning mig lite här.

Önskar oss alla en bra dag!


En kort rapport

Jag har sagt det tidigare men det tål att upprepas. Det är ett gott tecken när jag inte bloggar så ofta på en dag. Det innebär att vi haft mycket att göra och att mitt mående är relativt bra. Bra va?

Förråden i källaren är klara och väntar nu bara på hyllplan. Kommer va en härlig känsla att plocka in vårt förrådsmaterial där inne nu när det är så fräscht och fint.

Jag ska tala om för er om mitt möte hos Pavel också. Men det får nog bli i morgon. Jag kommer även skriva lite flitigare i dagboksdelen. Vill ni ha lösen? Maila eller skicka en kommentar med er mailadress.

Det var det, det!

Väntar

Kikar mest in här för att säga " hej " och önska oss alla en bra dag. Nu ska vi snart träffa Anna och Nellie. Eric ringer i sin ost telefon till Nellie hela tiden. Han längtar efter henne. Gullungen min.

Hoppas dagen blir bra lekmässigt med de små. Anna och jag brukar ha en tendens att kunna hålla sams. Ha ha..


Lite av varje

Vi har haft en bra kväll här hemma. Lugnt och skönt. Så lugnt som det kan bli med en liten treåring som har energi för ett helt kvarter. Älskade gullunge. Farmor har varit här och umgåtts och fikat. Trevligt!

Jag ska berätta för er om mitt besök hos Pavel i morgon. Det kräver lite eftertanke hos mig och det finns det inte såhär på kvällen.

Har jag talat om för er att jag är i skov igen. Fans, helvete. Tur i oturen är dock att det är höger ansiktshalva som är drabbad och det är ingen ny sak. Det är ett tidigare utsatt ställe som det satt sig på. Det är ett mikroskopiskt litet, knappt kännbart, känselbortfall. Det påverkar även min smak känsel. Minns ni när jag hade det i slutet av förra året och allt, verkligen ALLT, smakade så som jag skulle tro att bajs smakar om man skulle äta det. Så är det nu men även det knappt märkbart. 

Två skov detta år då. Väldigt diffusa och inte så kännbara. Men visst fan är det störande?  Trots att jag känner sjukdomen göra sig påmind i min kropp varje dag blir det ändå mer påtagligt vid skov. Men, som tur är och tack och lov och prisa Gud är det inte så pass allvarligt så det är svåra skov jag hamnar i.

Nåja,

Jag är så glad för att Nellie´s dagis har stängt Torsdag och Fredag. Vi ska umgås med våra kära vänner på förmiddagarna och ha det trevligt och mysigt.

Det var det hela för idag!


Mötet idag

Det gick bra hos Pavel idag. Jättebra faktiskt. Jag är så tacksam för att jag hittat så rätt. Att ha en kontakt, eller två som jag har, att prata med är ganska känsligt. För att kunna öppna sig och verkligen prata kräver en viss slags kemi mellan patient och behandlare. Jag är mer än nöjd.

Vad vi pratade om återkommer jag med senare. Det var en hel del.


Iväg och prata

Sitter här, dricker mitt kaffe och funderar på mitt möte med Pavel idag. Jag vet inte om jag ska fundera och lagra vad jag vill få sagt eller om jag bara ska köra på känn när jag kommer dit. Omedvetet funderar jag ju så lite lagras nog automatiskt.

Det har ju blivit så jobbigt nu där med tanke på min vanliga pratmänniska. Pavel går jag ju bara till för att diskutera sjukskrivning. Men på något sätt började vi ju prata ( sist ) om ifall jag kanske behövde träffa någon annan då jag inte kommer vidare. Han frågade mig om jag kunde utvärdera mitt år hos min vanliga pratmänniska så det var nog jag som sa att jag kanske behöver träffa någon annan då det känns som att jag sitter fast men jag poängterade att jag absolut ville träffa min vanliga pratmänniska också.

När jag hade tid med henne senast var hon lite sur och kall. Pavel hade skrivit i ett meddelande till henne att jag ville gå till någon annan än henne. Ingenting av det som var bra om henne fanns med. Klart hon var besviken. Jag fick sitta och förklara mig, kände att jag behövde det. Det är INTE lätt när man inte riktigt har minnet med sig. Jag kommer knappt ihåg mitt senaste möte med Pavel. Vad vi pratade om. Men, efter ett tag när jag funderar kommer det ju tillbaka små fragment.

Min pratmänniska var besviken över att Pavel ens hade tagit upp detta ämne till diskution med mig. Jag ska inte hamna i mitten. Nu vet jag ju att han kommer fråga idag varför hon skrivit si och så. Det är det jag är mest orolig för. Jag orkar inte re i sånt där. Det blir för tungt för mig att liksom.. fatta och hålla ordning på vad som var vad.

Mitt mående är det samma. Det är som det är. Jag vet hur jag ska göra för att få en dag att funka så bra som just den dagen kan. Så länge jag inte har några krav på mig så mår jag faktiskt relativt bra. Det är när krav och tvång kommer in i bilden. Då blir det kortslutning och jag blir som ett labilt åskmoln.

Nu ska jag fixa i ordning mig. Önskar oss alla en bra dag!

Underbar kväll

Vi har haft en helt underbar kväll. Eric och jag mötte upp Anna, Per och Nellie i en lekpark. Mormor kom dit också för att hälsa på Lill-Skrutt. Jag blir så glad då det funkar jättebra för Eric och Nellie att leka nu. Det gör mig både glad och stolt.

Nu ska jag snart dyka ner i min Pollypåse. Kanske skulle ta och skrapa Trisslotterna som ligger på jäsning också. Vi har helt glömt av att skrapa dom men det är ju sällan mer vinst på än att man får ett par nya.

Återkommer eventuellt som miljonär om en timme eller två. You´ll be the first to know. Ha ha


Mitt på dagen rapport

Nu är vi hemma igen efter att ha varit o lekparken en sväng. Promenaden dit och hem gick jättebra idag. Skönt med såna dagar. Nu har vi fixat med lite tvätt och sånt. Det är så tråkigt när man kommer efter och det blir massvis på hög. Det i sig stressar mig. Hur nu en hög med smutstvätt kan provocera så mycket.

Nåja,

nu kommer snart Henke hem på lunch sen blir det en stunds vila.


Undrar..

Inför mitt möte i morgon är det mycket tankar som cirkulerar. Jag är orolig samtidigt som jag känner en slags likgiltighet. Det är nog så jag ser på det mesta just nu. Jag är likgiltig. Jag bryr mig och jag hoppas och önskar saker men på samma gång är det bara för mycket just nu. Det har varit det allt för länge och jag börjar faktiskt undra om det någonsin kommer bli bättre.

Jag tänker mycket på det här med vår längtan efter syskon. Det gör mig så ont, hela grejen. Henke har börjat yttra sin längtan högt nu senaste tiden och det gör det ännu svårare att bära. Självklart är det inte bara jag som har rätten till att vara ledsen i det här hushållet men på något själviskt sätt blir det mer påtagligt då jag inser att det inte bara är jag som mår dåligt.

Jag hörde någonstans, okey det var på Oprah, att man inte kan förlåta eller acceptera ett faktum förrän man slutar att hoppas att saker vore annorlunda. Det ligger nog mycket i det. Både vad gäller vår sekundära barnslöshet som med ms:n.

Än finns hoppet om ett syskon. Vad gäller ms:n är jag fortfarande i en skev förnekelse. Jag känner den varje vaken stund varje dag ändå förtränger jag faktumet. Hur det går ihop vet jag inte. Jag kan inte förklara. Mitt fokus är, och har varit så länge, ett till barn innan jag tar itu med att tänka på ms:n.

Samtidigt är det nog en lögn att jag inte tänker på den. Att jag förtränger min sjukdom. Jag är väl medveten och jag känner mina begränsningar. Jag har en split personality vad gäller allt.

Så kan man nog säga.


Klistrar på mitt happyface

Den tråkiga känslan från igår hänger kvar. Det är så tråkigt. Jag är trött, hela min kropp känns trött. Orkeslös. Lyckas ändå ta mig samman nog för att klara dagen. Ingenting blir bättre om jag känner efter för mycket. Om jag hänger mig till en äcklig känsla av nedstämndhet blir resultatet av denna dag bara värre. Jag klistrar på ett " happyface " och kör på.

Önskar oss alla en bra dag!


Kämpig dag

Jag har haft en kämpig och motig dag idag. Hatar dagar som dessa. Jag hatar att det gör Henke på dåligt humör. Jag förstår honom, att han blir trött på mig. Samtidigt tycker jag synd om mig själv. När man mår dåligt kan man vara ganska duktigt på att just tycka synd om sig själv.

Men, nu är det en ny vecka framför oss och då måste allt funka igen. Jag ska ta mig samman. Vi ska ha lite Söndagsmys här med film och gott att äta sen blir jag nog människa igen. Hoppas jag.

Jag tror att största anledningen till mitt tråkiga humör är för besöket hos Pavel på Onsdag. Jag är orolig för vad som kommer sägas samtidigt som jag skiter i vilket. Jag mår som jag gör och jag kan inte göra mycket åt det. Inte just nu. Ska fråga honom om det kanske går att fixa ett kognitiv test även via Öppen Psyk. Jag var ju och gjorde ett i veckan i Västervik men hon visste ju inte riktigt vad och hur hon skulle testa mig i och med att hon inte fått någon remiss.

Jag vet inte vad jag är ute efter men jag känner ju svajjet i min hjärna. I min tänkande del av hjärnan. Jag vill reda ut det. Ordentligt.

Nåja, nu satsar vi på en härlig dag med sonen i morgon.

Min duktiga pojke

Med tanke på pojkarnas maxivila igår på lite mer än 2,5 timme fick Eric va vaken något längre igår. Han var trött som vanligt och kunde somnat vid 21 men han fick mysa och se programmet där Winnerbäck var med i och efter det tittade vi ju som sagt på kort och filmer på TV:n i sovrummet. Han somnade kanske runt 22:45 och vaknade vid 7:30.

Annars idag då? Jag känner mig faktiskt inte så jättetrött. Det är skönt. Vi har ätit frukost och ska snart fixa i ordning oss sen får vi se vad dagen bjuder på. Henke ska måla golvet i sista förrådet i källaren, det är väl mest det som är bestämt.

Önskar oss alla en bra dag!

Toppen

Den här kvällen har varit helt toppen. Vi har varit och umgåtts med Anna, Per och Nellie. Eric var så glad när han fick höra att vi skulle dit att han stod och hoppade på stället och skrek " vill vill vill " Efter kaffe och prat åkte vi hem och kollade på " Tack för musiken " Winnerbäck var med och det programmet kunde bra gärna hållt på ett par timmar till.

Efter det kollade vi på kort och filmer. Jag blir alltid så sentimental när jag ser kort och filmer från när Eric var mini. Vill ju så gärna gå genom den tiden en gång till. Ha en liten igen. Det väcker mycket känslor att se sitt barn bli stort. Man märker det ju inte förrän man kollar på kort tillbaka ett år i tiden.

Annars då? Vi får se hur bra Eric sover i natt. Jag var ju iväg på trevlig fika i eftermiddag. Henke och Eric la sig för att vila eftermiddag vid 14:15 hugget. Eric får absolut inte sova längre än 15:30. Vad händer? När jag kommer hem 16:55 ligger dom och grisar och sover fortfarande. Ha ha..

Mina älskade pojkar <3

Ego Becca dag

Den här dagen har varit annorlunda, minst sagt. Det började med att jag ! var den som fick ligga kvar när Eric vaknade vid 7:30. Vidare fick jag ett halsband av min make och nu har jag vilat, i lugn och ro när pojkarna var och handlade. Eric ligger för vila nu och jag har inte behövt bry mig om det heller för det har Henke fixat.

Tänk vad den här avlastningen gör för mig. Så skönt det är att kunna koppla av och koppla bort. För någon som inte är van att " vara hemma och ta hand om hushållet " brister det ju lite i disk och så vidare men det har jag ju energi nog att ta hand om för jag har fått ladda upp mina batterier.

Nu ska jag snart iväg och dricka kaffe med en vän. Henke och Eric ska fixa med maten till jag kommer hem. Bara en sån sak, liksom.

Detta är en riktig ego Becca dag, och jag gillar det faktiskt!

Hejsan

Kikar in för att önska oss alla en bra dag! Vi ska ta en cykeltur nu.

Automatic för the people


Det här är skivan som förändrade mitt liv. På riktigt.






TACK R.E.M. för all fantastisk musik <3

What ever

Nu är snart även denna vecka gången. Nästa vecka ska jag åter träffa min psykiatriker Pavel för att diskutera om fortsatt sjukskrivning. I ärlighetens namn blir jag stressad av det samtidigt som jag känner att det inte riktigt finns något annat alternativ. Vad ska jag göra, liksom?

Mitt mående blir varken bättre eller sämre men en sak är säker att så länge jag får ta dagen i min egen takt och inte har stressen hängande över mig - så länge som jag skiter i vad allt med arbetsträningen skulle innebära - ja, då mår jag relativt bra.

Sen om nu det är bra, acceptabelt eller what ever, det struntar jag i!

Henke är hemma

Henke är hemma och det är middag på gång. Känner att jag mer än gärna lagt mig och bara varit men det kan jag inte. Vi ska få lite besök här hemma inom någon timma. Nu är ju min andra halva med mig så då känns allt lite bättre.

Älskar min Henrik <3

Bråk

Idag går det inte många minuter mellan bråken sonen och mig emellan. Är på gränsen till att bli tokig. Faktiskt.

Irritaion igen

Med tanke på att jag satt och blev lite irriterad här i går kväll när jag skrev inlägget om " någon som känner någon som känner någon med ms och den personen mår helt okey " kan jag ju lika gärna fortsätta på den tråden.

En annan sak som gör mig riktigt irriterad är när folk har åsikter om huruvida vi borde skaffa fler barn eller inte. Visst är det väl en skälig sak att.. säga eller uttrycka men hallå, är inte det vår sak att bestämma liksom?

Om vi anses oss kapabla att klara av det är det väl inte något som någon ska lägga sig i? Det mest " naturliga " är ju att folk gärna vill ha syskon till sina barn så varför ska en sjukdom stoppa oss från att försöka upprätthålla familjebilden vi såg framför oss innan en diagnos blev nedprintad på ett papper?

Vi är väl medvetna om att det komma bli tuffa tider, om det skulle hända. Att ha två barn lär ju va så mycket jobbigare än ett men vi tänker långsiktigt.

Om Eric växer upp som ensambarn gör han det i kombination med en mamma som är sjuk och på sikt kanske kommer ta en del av både energi och tid från Henke. Skulle barnen vara två har de varandra. Det är ju alltid en tröst, på något vis.

Nu blir det väl förmodligen inte fler barn här. Det känns inte så. Men irritationen över att en del ens ifrågasätter varför vi ens försökt finns kvar.


Kaffe kick

Idag är ingen bra dag. Jag är trött och tung i kroppen. Ska försöka göra det bästa av situationen. Har laddat med kaffe nu och väntar på att det ska kicka till. Om det nu är så att kaffe ens kickar till.

Önskar oss alla en bra dag!

Trasig kropp

Jag har ju berättat för er att jag känner av min ms på ett helt annat sätt nu. Eller om det är att jag blivit mer van.. Jag vet inte. Att det pirrar och domnar oftare nu än för tex ett år sen är ett faktum. Dock var det så i början att jag var mer lyhörd. Så fort jag slog upp ögonen på morgonen för ett år sen gick jg systematiskt genom kroppen och kände efter. Det var inget jag gjorde medvetet. Jag tror det blir så när man vet att man har en sjukdom som förändrar en sakta men säkert.

Nu, ett år senare, vet jag på ett ungefär vad jag kan förvänta mig av min kropp. Jag vet att vissa dagar är kroppen mer tung och trött och vissa saker är jobbigare att utföra vissa dagar medans andra är mer energifyllda.

Det som hänt nu på senaste tiden är att det där mönstret med domningar, pirr och trötthetskänska kommer vid andra tider på dagen, håller i sig längre och kan i bland hålla i sig en hel dag. Inte samma känsla, det liksom flyttas runt. Svårt att förkara för någon som inte lever med det men man kan likna det med att någon sprutat in lite, lite tandläkarbedövning under huden ( du känner men ändå inte ) när den gått ur sprutas ny in på ett annat ställe. Det är oftast min högra arm och hand.

Vill man överförklara detta kan man ta samma spruta och spruta in i båda fötterna, min högra tumme och pekfinger, fläckvis på magen och i det allra heligaste. Så känner jag hela tiden på de ställena. Dessutom, så fort jag tar av mig glasögonen vill allt jag tittar på dela på sig. Det gör det inte men mina ögon får kämpa nästintill så de ploppar ur för att motverka känslan.

Tröttheten. En förlamande trötthet som inte går att sätta i samband med att man tagit ut sig eller ansträngt sig. Den ligger över en som en äcklig hinna hela dagen med en dipp vid lunch och sen nu på kvällen.

När så kvällen kommer är dubbelseendet på gränsen att glasögonen inte hjälper mig med synen. Höger ansiktshalva domnar till och från och jag blir svag i mina muskler.

Darrar och pirrar gör det i min hud hela tiden men mest när jag blir stressad, går en längre sträcka än 50 meter, när vi umgås som vuxna och när Eric leker och hoppar omkring på golvet.

Lägg där till ett luddigt minne, lätt nedstämdhet hela tiden ( med svackor och toppar ) lite skev verklighetsuppfattning, svårt att förstå vissa saker och svårt att koncentrera sig.

Nu när jag skriver detta kommer jag att tänka på bland det mest irriterande jag vet. Att någon känner någon som känner någon som har ms och den personen mår faktiskt helt okey. Det hör till saken att ms yttrar sig olika från person till person. Ingen upplever den lika och vissa symtom drabbar inte alla. Den följer ingen mall, liksom. Jag skiter i att jag inte kan känna mina fötter, delar av min mage eller ett par fingrar. Det är ju bagateller i det stora hela. Sörjer jag att jag aldrig kommer gå en dag till i mitt liv med en friskhetskänsla i min kropp? JA, det är klart jag gör.

När folk säger att de känner någon som känner någon känns det som att ens eget mående förringas. Ska man bara bortse från att ens kropp och hjärna är som natt och dag mot vad den var för att någon känner någon som känner någon som mår bra? Nej, jag är är mig själv närmast och jag mår jävligt dåligt över det här faktumet. Om jag tillåter mig att känna efter. Jag skiter i om andra med ms mår relativt bra. Det kommer jag väl också att göra så småningom för man lär sig ju att leva med sin trasiga kropp. Med lite bromsmedicin kanske allt känns annorlunda, inte fan vet jag.

Kontentan av det hela då? Jag är bitter. Jag är fan det alltså.

Det jag skulle skriva är att jag har börjat få små små små knappt märkbara ryckningar i mina ben. Följden av det blir väldigt ont till och från hela tiden. Som om man spänner en muskel knappt märkbart i flera dygn och till slut övergår det till träningsvärk? Kramp? Jag vet inte. Jag vet inte vad detta är. Om det är ett skov eller om det kan bli så ändå.

Hur som helst, störande är det.


Envisa människa

Henke är för envis för sitt eget bästa. Han har haft så ont i ryggen i kväll att han knappt kunnat röra sig. För varje gång han rör sig hör man ett " aj jävlar " Jag har sagt till honom att han inte får gå och jobba i morgon. Lyssnar han på mig? Nej, han tror att det känns bättre i morgon.. Han har för mycket att göra på jobbet för att kunna va ifrån, säger han.

Ska ner och leta rätt på något rep i källaren så jag kan binda fast honom i sängen i morgon, om han nu tänkt tanken att inte vara hemma.

Envisa, fina Henrik <3

Hatar denna känsla

Om jag bara kunde skulle jag lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet när Henke kommer hem. Känns inget bra detta. Jag är allmänt låg idag och det går inte på något sätt att tänka bort eller förtränga. Hur gärna jag än vill.

Hatar denna känsla..

Piskade igång mig själv

Efter mycket om och men piskade jag igång mig själv och vi har nu dammat, dammsugit och torkat golv. Skönt att ha det gjort men fan så trött jag blev. Var allt annat än i form för detta idag. Eric tycker att det är skitkul att hjälpa till. Han springer omkring med dammvippan, torkar med blöt trasa och står i. Han var genomsvettig när vi var klara.

Nu väntar vi in Henke på lunch sen ska vi bums i säng och powernappa. Hoppas på att finna lite mer energi. Ska kanske leta lite, det kanske ligger lite gömd någonstans här i huset.

Går och letar..

Mycket tankar och funderingar

Sitter här, det regnar ute. Jag är så seg idag. Antar att det är efter min hjärnjympa igår. Försöker motivera mig till att hitta på något. Det är så mycket som skulle behöva göras. Städas, tvättas och plockas men till det finns det ingen ork. Eric vill leka affär och det är väl på ett ungefär det som dagen kommer bestå av.

Idag är en sån där dag där jag är under strecket, så att säga. Jag känner mig väldigt nedstämd. Jag tror att det är på grund av tröttheten. Jag somnade mycket tidigare än vanligt igår och likt förbannat känner jag mig aldrig utvilad. Jag undrar om man kommer känna sig piggare den dagen jag väl börjar med bromsmedicinen. Jag tror inte det. Eller kanske. Om den nu biter på mig mår ju kroppen bättre och den behöver inte kämpa för varje steg och då kanske man blir lite piggare. De flesta ms patienter som lider av trötthet äter ju medicin även till det så det är bara att vänta och se.

Jag tänker på bromsmedicinen ofta nu. Och ms i sig. Hur den förstör och förgör för varje dag jag inte behandlar. Jag har nog börjat tänka lite mer långsiktigt vad gäller detta. Länge, och fortfarande egentligen, har vi största fokus på det vi vill nu och så. Men samtidigt så måste man ju tänka tio, tjugo, trettio år framåt. Och det är ju då effekten av mitt ickemedicinerande nu kommer visa sig.

Fan, att jag skulle gå och bli sjuk. Det är ju i sig helt sjukt. Man tror det ju aldrig om sig själv. Men, det kunde ändå varit värre. Det vet jag.

Vad gäller den där bromsmedicinen hjälper den ju bara i 40% av patienter som använder den. Alltså är det ju ingen garanti bara för att man börjar att man börjar må bättre, liksom. Jag hoppas ju såklart att jag ska va en av dom som den hjälper på. Så klart.

Mycket fundering idag. Det är så i bland!

Kognitivt test

Idag har vi varit i Västervik. Det som bara skulle va en bedömning resulterade i ett kognitiv test. Kvinnan som tog hand om oss visste inte riktigt hur hon skulle testa mig då hon oftast får en remiss från behandlande läkare. Detta hade jag ju liksom fixat till själv. Men, testad blev jag.

Först var det enkla frågor om namn, ålder, datum, vilken stad jag var i och vad klockan var på ett ungefär. Sen kom frågan som vi fnissat gott åt här i kväll. Svaret, som jag sa var " Göran Reinfeldt " Heter inte vår stadsminister så? Ha ha.. Herregud.

Hon höll fram sin klocka och jag fick berätta vad visaren, armbandet och så vidare hette. Urtavlan i sig failade jag på. Fast ändå inte. Jag visste ju innerst inne att den heter så. Eller?

Hon läste kortare meningar som jag skulle återberätta. Hon visade kort och bilder för att senare visa dom igen och se om jag kom ihåg vilka jag sett förut. Hon gick en liten runda i rummet och jag skulle gå densamma och göra vissa saker på vägen. Jag fick lämna ifrån mig en tillhörighet som jag skulle hämta eller fråga om ( minns inte vilket ) vid en viss tidpunkt. En klocka ställdes och efter 20 minuter, när klockan ringde, skulle jag komma ihåg att ställa en fråga till henne. När klockan väl ringde visste jag att jag skulle göra något men jag mindes inte vad.

Hon visade upp en bild på en kvinna, tidigt under testets gång. Hennes namn skulle jag komma ihåg när vi var klara. Det gjorde jag inte. En berättelse fick jag berättad och jag skulle återge den direkt. Det gick katastrofalt dåligt. Efter ca fem minuter skulle jag dra den igen men kom endast ihåg de saker jag mindes första gången.

Kontentan av det hela är stressen. Den gör att jag brister i det som jag brister i. Och osäkerhet. Jag märker att min hjärnkapacitet är försämrad och jag blir då skrämd för att nyttja min hjärna och stå för en självklar sak. Jag vill gärna rådfråga och vågar inte tro att min tanke faktiskt är rätt. I bland i alla fall.

Minnestestet var okey men det var i underkant. Jag är påverkad i minnet, så att säga.

Det var så jävla jobbigt att göra dom där testerna. Jag var som en kletig boll i huvudet efteråt efter att ha fokuserat och kämpat med pussel liknande saker, huvudräkning, menings kom i håg, bilder, rita av en bild jag sett i tio sekunder. Jag kan skärpa mig och ha fokus men minnesgrejen är inte bra. Det är så läskigt när man sitter där och " poff " så kommer man inte ihåg. Direktiv och annat, anvisningar som hon gav mig fick jag ju såklart fråga både en och två gånger då det också är något som jag har svårt att förstå.

Nu är det gjort i alla fall.

Det är som jag säger till Henke. Tur att jag alltid legat i överkant med min intelligens och IQ. Det drabbar mig men inte så hårt liksom. Det märks inte ännu för nu är jag nere i vad som anses normalt.
Och där stannar jag ju förhoppningsvis. Skämt åsido.

Jag ska träna mina både hjärnhalvor med korsrörelser. Sätta ena benet framför det andra. Veva ut med armarna över varandra och så. Sen jävlar. Jag får även fortsätta skriva mina kom i håg lappar till viktiga saker jag ej får glömma och struktur och rutin är jätteviktigt. Och sömnen.

Det var väl det hela!

Becca funderar

Många mår dåligt i vårt samhälle. Alla har sina olika sätt för att hantera det. En del gråter i sin ensamhet, en del pratar öppet om sitt mående, en del medicinerar sig själva för att fly verkligheten, en del gör inget åt det utan trampar vidare tills de en dag ger upp och till och med kanske tar sitt liv.

En sak som jag kan tycka är väldigt konstigt i samhället vi lever i är hur allt går framåt vad gäller teknik och det ena med det andra men människan mår bara sämre och sämre. Man kanske till och med kan dra någon parallell där i mellan?!

Jag undrar egentligen vad det är som får människan att må så dåligt. Är det distansen människor emellan då man inte pratar längre? Sms, chatter, tv spel. Människan pratar inte längre i den utsträckning det en gång gjorts och kanske finner vissa det som en distansering från dom själva och resten av samhället? Att dom inte kan göra sig hörda bland sms signaler och spel intron.

Jag vet heller inte vad en del personer jagar? Det blir så slående uppenbart i bland tycker jag. Känslan att man undrar.

Det finns inget som är perfekt. De flesta går i genom motgång på motgång men man finner ändå ett sätt att resa sig. Så småningom. Alla behöver sin tid, liksom.

Kanske är det så att samhället idag sätter sån press på människan, möjligheten att ens nå " lagom " känns ouppnåelig och då kommer känslan?

Nu menar jag inte att alla som mår dåligt gör det av just dessa orsaker. Många tror jag däremot gör det. En enkel lösning är svår att finna. Man får ta en dag i taget och försöka göra det bästa av den. Vi lever en gång, vi lever nu. Idag är en dag i ditt liv. Sluta ställa orimliga krav, sluta ha för höga förväntningar. Släpper man på det når man målet att få en relativt bra dag ganska enkelt. Prata med någon om hur du känner, släpp in mer än dig själv till dina tankar och funderingar. Sålla bort negativt energi omkring dig och försök inse att du och endast du kan göra ditt liv till det kan bli!

Hade lite tid över att fundera på morgonen idag, kan man säga.




Min vana trogen

Min vana trogen inför en händelse som den idag kunde jag ju såklart inte somna igår. Klockan var närmre två då jag till slut somnade. Vaknade i morse när Henke gav sig upp och åkte till jobbet straxt innan 6. Det har inte blivit mycket sömn men å andra sidan sitter jag här i min ensamhet och dricker kaffe och surfar. Jätteskön start på dagen även att jag är väldigt trött.

Nu, äntligen, kommer jag finna tid till att skriva mitt första ordentliga inlägg i min dagbok som ni så gärna får vara med och följa, bara ni hojtar till. Skicka ett mail, ett facebookmeddelande eller ett sms så " hookar " jag upp dig.

Så,

tillbaka till mitt kaffe och skrivande. Återkommer efter att vi varit på bedömningen!

Min lilla arbetsmyra <3

Nu väntar vi in Henke som ska komma hem och äta och sen bege sig ner i källaren och jobba. Han ska nog försöka måla klart förrådet, det större, så dom blir klara. När det väl är klart kan vi plocka in våra grejer där och han kan äntligen börja med att göra i ordning tvättstugan.

En del undrar om han inte är klar snart. Det för mig är oförståligt och jag tycker han kommit långt med tanke på hans förutsättningar. Han jobbar 6-16 varje dag, går ner och jobbar i källaren beroende på hur mycket han orkar och dessutom vill han ju ha lite kvalitetstid både med sig själv och sin familj.

Min lilla arbetsmyra <3

Kikar in

Kikar in här och säger hej. Jag har inte så mycket att tillföra just nu, känner jag. Är allmänt trött och seg. Ont i huvudet och nacken. Den här helgen gick lite väl fort, tycker jag.

I morgon ska jag iväg på bedömningen inför testet på min kognitiva situation. Är lite småpirrig inför det samtidigt som det känns skönt att det är på gång.

Önskar oss alla en bra dag!

Det blir nog bra, så småningom

Nu ska vi försöka varva ner här, mysa och kolla TV. Så gott det går med en son som är hyper på ena sekunden för att i nästa bryta ihop för minsta lilla. Det märks så väl att hans ork tryter men att han kämpar för att va som vanligt. Önskar denna helg just börjat och att Henke vore hemma ett par dagar till. Det tar massvis på krafterna detta, känner jag.

Det blir nog bra, så småningom.

Vet inte

Nu när jag har delat upp bloggandet känner jag lite att jag inte riktigt vet vart jag ska skriva när jag väl loggar in. Det här är ju min vardagsblogg så ett inlägg om vår dag hamnar ju här. Det är lite andra saker jag kommer beröra i min " dagboksdel " Om jag kommer till det och det hoppas jag på i kväll.

Eric och Henke ligger och myser vid TV:n. Eric är hängigare idag än han varit tidigare. Vet inte om det är för att det blev lite jobbigt för honom hos doktorn.

Vill ju bara att han ska bli sitt vanliga glada jag igen.

Tre eller fem dagarsfeber

Nu är vi hemma och Lill-Skrutt och jag ska vila. Vi har spenderat förmiddagen på sjukan då det misstänktes Scharlakansfeber men han hade ingen infektion. Det är förmodligen tre eller fem dagars feber.

Nu ska vi krypa ner och ta igen oss.



Förstår inte

Idag har vi haft en trädgårdsfixardag, här hemma. Henke och Eric har klippt gräset och jag har klippt gräs med en " klippklipp " under staketet, runt sandlådan och runt altanen. Eric är så duktig och hjälper gärna till när han får en uppgift.

Nu har vi kollat på film. Jag ska krypa ner och försöka sova. Eric har lite svårt att sova då han har så ont på sin underläpp. Jag vet inte vad han gjort. Den är svullen och det är som små vita knottror på den. Han har jätteont och jag tycker så synd om honom.

Hela den här veckan har varit jättekonstig vad gäller hans mående. I början av veckan hade han en mikroskopisk temperaturhöjning. Febern låg på knappa 38 grader, i bland inte ens det. Aningen tendens till snuva. Han sa då att han hade ont i sina ben och armar och jag fick till och med bära honom i bland för att han hade så ont.

Igår såg jag några konstiga röda prickar på honom. Jag reagerade inte så mycket på det. Jag trodde att han fått det när han lekt på golvet med sina bilar. Ikväll såg vi att hela han är rödprickig. Han har dock ingen feber, men någonting är ju konstigt.

Känner oss så dumma då Nellie med familj varit här i stort sett varje dag denna vecka. Men man kan ju inte granska sitt barn från topp till tå heller inför varje träff.

Jag är inte orolig för att det är något farligt men jag kan inte släppa det. Någonting är det ju som är konstigt eller fel. Jag ska ringa sjukvårdsrådgivningen i morgon och se vad dom säger.

Någon som har någon fundering eller varit med om något likande eller så?

Nu så

Nu är dagboken igång. Intresserad av att läsa? Skicka ett mail

beckystoneheart@hotmail.com

så får ni information om hur ni går till väga. Jag skiter i om jag inte känner dig, om du tycker det känns pinsamt att ens be om att få läsa. Det är inte det detta handlar om. Det handlar om att jag inte vill skriva det jag kommer skriva utan att veta, på ett ungefär, vilka ni är.

Jag kommer såklart fortsätta skriva i den vanliga bloggen så skillnaden kommer inte vara så där jättestor, egentligen. Vissa ämnen kommer beröras mer i dagboken, liksom.

Så,

Önskar oss alla en bra dag!

Varför, liksom

Frågan är varför jag ens försöker ge mig på saker jag inte kan. Eller, uppenbarligen inte kan, kanske är rätt formulering.

För närvarande är min nya blogg startad. Jag får inte " komma igång " mailet så jag kan inte börja skriva. Jag kommer heller inte in på mailen för att se om det kanske har kommit. Jo, men visst.

Kanske var det inte meningen att jag skulle göra detta.



Funderat

Jag har funderat hela dagen på hur jag ska göra vad gäller att eventuellt starta upp någon form av bloggverksamhet vid sidan av denna. Där jag har lite mer kontroll över vilka som egentligen tar del av det jag tänkt skriva där. Ju mer jag tänker på det ju mer tänker jag även på det faktum att inget är heligt ändå, liksom. Saker kommer sprida sig och då kan jag lika gärna dela med mig av mitt intressanta liv här. Oavsett vilka som läser.

Jag har kollat runt lite här på blogg.se  Jag skulle vilja ha möjligheten att lösenordsskydda vissa inlägg, tills vidare och sen framöver öppna dom för vem som helst. Det verkar inte funka. Att ha två bloggar känns aningen overkill. Skriva är ett måste när man är jag. Mycket att fundera över, är kontentan av det hela.

Jag ska prata med maken och se vad han tycker. Sen får vi se. Än så länge är det inte något på gång.

Vad tycker ni? Hur skulle ni göra om ni var jag? Jag är ju en öppen person och jag skiter egentligen i vad som sägs om mig och så där. På sätt och vis tycker jag det är skönt att ha den här öppenheten som person för vi slipper tråkiga frågor och pinsamma situationer om ifall det inte är dags för att börja tänka på syskon snart. Folk som läser här har kanske fått en aningens bättre bild av vad det egentligen innebär att få ms och att vara i början av sjukdomen? Vardagsbloggar i sig är ju ganska småkul att läsa överlag dessutom. Enligt mig, som inte är så mycket för heminredning och smink och klädbloggar..



Så, säg gärna vad ni tycker! Hjälp mig, liksom.



Huvudvärk

Huvudvärk. Närmar sig punkten där det är väldigt störande och jobbigt. Har tagit panodil ett par gånger och druckit massa vatten. Även sovit en stund. Fan..

Får nog lägga mig igen när Henke kommer hem..

1 år sen, idag

Idag är det 1 år sen jag opererades för utomkvedshavandeskapet. Det känns helt sjukt vad detta år gått fort. Samtidigt som det känns som en evighet sen.

Märkligt, hur livet kan te sig.

Förra året, för någon månad sen, var jag gravid. Igen. Nu ett år senare är jag inte fullt lika gravid. Hoppet finns kvar. Och längtan. Vi är fortfarande bara tre i familjen och jag har allt börjat försöka intala mig att det inte är något fel med det. Alla goda ting är tre.

Vår önskan och dröm är annorlunda än vad verkligheten är dock.




Bedömning inför testet

Har läst kallelsen lite mer noggrant och det är inte själva testet som ska göras på Tisdag. Det är en bedömning inför testet. Hoppas det ska kunna gå att lösa så att man kanske kan få göra testet ändå. Det sparar ju både deras och vår tid.


TGIF

Idag känner jag att det är väldigt skönt att det är Fredag. Jag är småsnorig, känner av min ms mycket, mycket mer och jag har mens. Huvudvärk, ont i nacken och trött som fan. Positiv början på ett inlägg? Nej, inte direkt.

En positiv sak är att jag fått tiden för att göra det där kognitiva testet. Henke har ångest då han, egentligen, inte kan vara ifrån jobbet men jag tror inte att jag är i kondition att köra och sen tror jag att det är bra att han är med på dessa grejer. Skönt att jag kommer hinna ha varit där innan jag ska till Pavel nästa Onsdag. Med tanke på att jag skulle ringt och lämnat mit intresse om ett test förra gången han och jag sågs.

Jo men visst!

Önskar oss alla en bra dag!

Klargör

Jag kommer ju så klart inte publicera ut några namn eller önskemål om att hänga med i en eventuell andra blogg, ville bara klargöra. Funderar fortfarande, förresten. Ska prata lite med maken också..

Kanske, eventuellt ..

Jag är väldigt öppen i min blogg. Jag skriver som det är, hur jag mår och så. Jag ser ingen anledning till att hymla med att saker och ting inte går vår väg vad gäller syskon. Jag berättar väldigt mycket för er men en hel del håller jag i min närmaste krets och en del är det nog ingen som vet.

Hur som helst, eventuellt kommer jag starta en blogg vid sidan av denna. En blogg, vars innehåll kommer vara kanske bara aningen mer.. privat? Anledningen till att jag kanske, bara kanske, kommer göra detta är för att jag vet att en eller två per dag, som är här inne, är här inne av en orsak som stavas nyfikenhet.

Det är helt okey att vara nyfiken, jag är det ju själv, men när det går så långt att man använder någons blogg för att ha det senaste samtalsämnet.. det är inte okey för mig. Detta är människor som jag egentligen inte alls ens känner, men staden är liten och informationen cirkulerar.

Nu vill jag absolut inte att ni, mina fina bloggläsare, ska bli trampade på tårna. Jag har fått så mycket stöd av er. Peppande, värmande ord. Jag vill ju så klart att ni ska få ha möjligheten att följa med på denna eventuella " vidsidanavblogg " Anledning, om jag gör detta, är för att jag ska veta, på ett ungefär, vilka jag skriver till. Den kommer vara lite mer av det privata slaget.

Nu förstår jag att nyfikenheten är fullkomlig men det är inte någon gravidblogg, ingen skilsmässoblogg. Det är " Rebecca´s lite mer privata dagbok "

Skulle ni vilja följa med, om jag gör slag i saken? Skulle ni våga stå för att ni vill ha ett lösenord och hojta till? Så klart ni vågar.


Hot news

Har ju helt glömt att berätta, Eric och jag var och kollade på en förskola igår. Det ni. Vi följde med när Anna ändå skulle hämta Nellie. Till viss del var det nog för att jag skulle få se hur det ser ut och få lite information om hur det går till på en förskola. Jag fick med ansökningspapper hem men jag känner inte att jag kommer fylla i dom. Än.

Dock är det så att den dagen, om den nu kommer, då vi måste är det just Nellie´s förskola som kommer va aktuell för oss. Inte för att den är bäst i stan, att personalen är den bästa.. Jag vet inte.. Jag kan liksom inte relatera till en förskola då jag inte har en aning. De flesta har alltid något negativt att säga om just sin förskola och det känns inte så bra för min del. Anna och Per är nöjda med sitt val och då skulle jag också vara det.

Samtidigt tror jag det skulle kännas skönt, om inte annat i början, för Eric att ha sin lilla halvsyster där.


Hejsan, svejsan

Här är vi så vakna vi kan va. Jag somnade straxt efter 23 igår och vaknade första gången 7:40. Är jag utvilad, pigg? Nej.

Ville kika in här och önska oss en bra dag!


Oh my, Oh my..

Jag har alltid varit en bra bekant med vårt svenska språk. Jag anser mig själv vara duktig på ord, stavning och meningsbyggnad. Kunna få flöde i en text. Luft där det behövs och kommatecknen på plats.

Sen jag fick ms har jag märkt att det börjat sväva iväg lite och jag blir allt oftare väldigt osäker på stavningen. Väldigt störande, om du frågar mig. Att gå från att vara väldigt bra på något utan den minsta ansträngning till att helt plötsligt behöva googla ord till höger och vänster.

En annan sak som jag alltid varit bra på, även det utan att ha kämpat för det, är att jag alltid varit bra på engelska. Stavning, böjning. Ja, ni fattar. Detta är också jävligt skevt nu för tiden men det å andra sidan är ju en bra sak då jag egentligen inte har den minsta anledning att skriva engelska ord.

En sak som jag däremot måste ta upp med er - kan man skriva, eller säga för den delen, att man sitter vid " datan " ? Det låter ju helt sjukt.. Man har en data.. Va? Kan man säga så?

Data är väl ändå information av något slag. Visst att man lagrar information i sin dator. Men datan?

Data är ju även ett samlingsnamn på att ha tex datakunskap.

Är jag helt ute och cyklar nu eller?


Jag sitter vid min dator och skriver! Det tycker jag låter som det mest korrekta. Jag har en dator. Jag sitter vid datorn. Nu ska jag avsluta mitt inlägg som jag skriver här på datorn och se en film på vår TV i vårt TV rum. Ha ha..

Tack för mig, hej!



PS. Hur stavas ansträngning egentligen? Ansträgning, ansträngning? Jag tippar på det sista. Orkar inte googla. Ha ha..




Bridesmaids

Det här är det, i särklass, roligaste filmklippet ever. Man måste kanske se filmen för att uppskatta Melissa McCarthy´roll som Megan.

Helt jävla underbart. Skrattade så jag nästan dog och gör det än flera gånger om dagen!

Varsågoda



Angående dagisinlägget

Angående dagisinlägget igår

Jag har diskuterat ämnet med ett par personer. På eget initiativ då, menar jag. Jag har ventilerat min.. osäkerhet kan man nog kalla den. Osäkerheten, de gånger jag tvivlat, har handlat om när det kommer till stimulans och så. Att jag har varit aningen orolig för att jag inte kan ge Eric det han behöver för att utvecklas.. normalt. Jag har även diskuterat min främsta oro som, i detta fall, handlar om att jag tänker på den dagen då Eric måste in i en grupp. Hur han kommer att fungera.

Detta är även saker som jag diskuterat med andra.

Henke har varit helt genomsäker hela tiden men som mamma väcks tvivel. Inte minst av yttre påverkan.

Nu har jag läst på i ämnet. Upptäckt att jag absolut inte är ensam om att dröja med detta. Det gav mig en slags bekräftelse för att det är okey att känna som jag gör. Att tycka som jag gör.

Självklart vill jag mitt barns bästa men som läget är kan jag inte se varför just dagis / förskola skulle vara det bästa alternativet. Visst, med tanke på min sjukdom skulle jag säkerligen må bra av att vara fri från mammarollens ansvar ett par timmar om dagen. Men, de tre timmar per dag som skulle vara aktuella gratis skulle bara innebära att jag skulle dö lite av stress varje dag. Tror inte ens fem timmar tre dagar i veckan skulle kunna va aktuellt i det fallet. Vi måste ju ändå iväg här i från och det kostar mer än det smakar.

Dessutom, när det kommer till det, så känner jag att han är mitt ansvar. Jag blev sjuk i samband med att han kom men hur i hela friden ska jag kunna lära mig att leva om jag gör det smidigt för mig och lämnar bort honom. Det är inte svårt att må bra om man kan dra täcket över huvudet och sova i tid och otid. Dessutom skulle jag bara stressa halvt ihjäl mig med att få saker gjorda här hemma, om han var här ifrån. En ond cirkel.

Och vad gäller den normala utvecklingen. Just ordet normal, vad jag förstår, när det kommer till barn är ett band som sträcker sig mycket, mycet långt. Vissa barn, i tre årsåldern har ett språk som ingen förstår. Andra talar flytande. De flesta ligger någonstans i mitten. Vad är det som är så bråskande? Detta gäller ju allt, i stort sett. Alla barn är olika. Det är små personligheter som springer omkring. Vissa starka, vissa lite svagare. Och barn är ju barn. Det måste väl även gälla mitt barn, även att han inte är ett dagisbarn?

Jag har inte så stora krav på min son att han behöver kunna räkna på Portugisiska när han fyller fyra..

Jag skyndar långsamt. Vi tar en dag i taget. Eric lär sig nya saker varje dag. Vad gäller hans prat tror jag inte riktigt att han har sitt fokus där för att lära sig prata flytande. Han är väldigt tekniskt intresserad. Man kan jämföra det så att han nog, egentligen, är mer intresserad av " var " tekniken att prata kommer ifrån snarare än att göra det.

Fortsätt gärna uttrycka era åsikter. Jag är intresserad av att höra.




Gästblogg till min fru på grund av föregående inlägg.

Hon studerar sin son Så stor han har blivit snart vuxen På vingliga ben ska han skapa ett eget liv Där ute finns inget skyddsnät Hon ska försöka finnas till hands om han faller Men han måste få begå misstag

Hon känner stolthet i bröstet Vad fort det har gått ändå När blev han så stor att han ska ansvara för allt han gör? Hon som minns hans första andetag Nu ska han dela hennes värld vuxenvärden Hon blir lite rädd Vad finns det för faror som lurar där ute? Klarar han det? Hon vet ju hur svårt det är Hur många misstag hon själv begått

Nej, det kommer inte att bli lätt Men hon kommer alltid att vara stolt Han är hennes son, och hon älskar honom. Ta vara på våran tid nu, inte ska vi nu leva i sorg över något vi inte har, utan istället skratta och uppskatta varandra och leva i lycka. Jag har sagt det förr och säger det igen. Det blir våran tur nån dag.

Älskar dig och kommer alltid att göra det.
Din Henrik "för alltid"

Så är det

Skendräktig igår, i allra högsta grad. Mens idag - jajamensan. Fy fan, säger jag bara.

Om ett halvår sitter jag här och försöker acceptera och förstå att det inte blev fler barn. Då har jag säkerligen börjat med min bromsmedicin och om jag är nedstämd och allmänt ledsen över livets tvära kast idag är det inget mot hur jag kommer känna då.

Så!

Varför är inte Eric på dagis?

Ganska snart efter att Eric kommit till världen bestämde vi oss för att vi inte är några dagis / förskoleföräldrar. Vi lade upp det så att jag jobbade mycket kväll och helg och var hemma med Eric på de lediga stunderna. Kvällarna var Henke hemma med honom och de dagar vi båda jobbade var Eric hos farmor. Detta började när Eric var omkring 8-9 månader och fortgick tills dess att det började strula för mig på jobbet med missfallet, ms känningar ( som jag inte visste vad det var ) och slutligen resulterade i att jag blev långtidssjukskriven och nu arbetssökande / sjukskriven.

Jag är hemma med Eric, varje dag.

Detta är något som har kommit att uppröra? Förvåna? Ge upphov till diskution både med och utan oss antar jag ?!

Hur som helst, att inte ha ansökt till dagis / förskola är ett hett ämne. För alla utom oss då. Jag känner inte någon större press. Jag är väl förankrad i mitt val, min åsikt och min känsla. Många vi pratar med frågar oss om dagis. Varför vi inte har honom där. Vissa går till och med så långt så dom nästan pikar våran son och säger inlindat men rakt ut att vissa beteenden eller icke beteenden skulle försvinna eller bli bättre om han kom iväg och fick träffa andra barn på dagis.

Jag har länge haft detta inlägg på gång men valt att låta bli att skriva. Nu har det kommit till en punkt att detta måste ut. Det måste ventileras och skrivas om.

Att jag blivit en hemmaförälder beror på flera olika anledningar. Dels min depression jag hamnade i när Eric inte alls var gammal. Hans första start i livet blev långt ifrån optimal. Kanske vill jag liksom ge tillbaka mer av mig nu? En annan anledning är ju självklart att jag har en möjlighet. Jag är ju ändå hemma. Jag hade inte sett dagis som ett alternativ oavsett men jag har ju ändå något som de flesta inte har - just möjligheten. En annan bidragande orsak kan vara att vi uppenbarligen inte kan få fler barn. Jag vill hålla fast vid och fånga varje ögonblick med det enda barn jag kommer ha. Så länge jag har möjligheten, som sagt.

Så, då var det utrett.

Som ni förstår har jag ingen positiv känsla för dagis / förskola. Det kan komma en tid då det inte finns något alternativ. Det kan komma en tid då jag känner annorlunda men som läget är nu? Vi är ju hemma, eller hur?!

Går man tillbaka ett par tiotal år i tiden hade jag varit den som var mest " normal " Att lämna ifrån sig sitt barn till andra människor för att ta hand om, fostra, trösta och finnas skulle ansetts som lathet. Kanske var det folk med högre status som inte sågs sig goda med att ta hand om sina barn mer än att avla fram dom..

Min far, till exempel, en sladdis till en mamma som var 46 ( tror jag ) bast då han kom. Syskonen var praktiskt taget utflugna och pappas nöje var att skumpa med farmor i en potatislåda ( tror jag ) på packhållaren på hennes cykel. Dagarna spenderades med att se på när det plockades potatis och andra mindre roliga saker. Min far är lärare idag. En jävligt omtyckt sådan ( om jag får skryta och det får jag ju då detta är min blogg ) Så det kan bli folk av folk som varit hemma med sina föräldrar. Ha ha..

Jag själv är inget dagisbarn, jag var hos dagmamma förvisso men där var inte någon större skara barn. Det var någon i bland och någon i bland liksom. Jag har två minnen från den tiden. Då jag faktiskt lekte med någon av de två. Ena gången var när vi skulle till " Hollandia " och hade gjort oss lite festfina mitt på dagen så som barn gör och en annan då samma kille som jag skulle till Hollandia med vid typ 2-3 års ålder sa att jag skulle kissa i en O´boy burk. Minns ni plåtburkarna? Den fyllde sin funktion som potta hur som.

Jag känner många som inte varit på dagis / förskola som är mycket fina och bra människor. Den mest fantastiska av dom alla är den man jag valt att leva med. Det blir folk av " såna " också.

Jag har full förståelse för att vissa barn är mer krävande än andra. De behöver mer. Skillnaden från barn till barn är stor men så också mellan oss föräldrar. Snacket om dagis kommer upp tidigt på BVC och i föräldragrupper och att lämna ifrån sig sitt barn till allmän plats känns som att det präntas in och inte väljs självmant. Där kommer ju det där ordet in i bilden igen. Valmöjligheten. Få har möjligheten att välja. Jag förstår ju det så missförstå mig inte.

Jag har läst mycket om detta ämne. Funnit massa människor som känner som jag. Jag är inte ensam om att va hemmaförälder och Eric är inte ensamt barn hemma med mig. Det finns fler där ute. Tro mig.

Min åsikt om dagis / förskola då? Den må va gammaldags, den må va annorlunda, den må va stötande -

En av de alla är att om det nu är så fint pedagogiskt, barnen lär sig bra saker och allt är frid och fröjd, hur kommer det sig då att en sån sak som mobbingstatistiken ökar? Den psykiska ohälsan hos unga är högre än någonsin? Jag säger inte att det beror på dagis, absolut inte. Det jag menar är just tanken som präglas på dagis, den där det fostras en toppenskara, en elit av små, små mönsterbarn som bara gör rätt - den går inte riktigt hand i hand med statistik och annat då barn hemma är så avsevärt mycket mindre i skara än de som är just dagis / förskolebarn.

Nu har jag talat om mina tankar om detta och min åsikt om detta har ni också fått ta del av. Vi är alla olika, det är en sak som är säker. Våra förutsättningar går inte alltid hand i hand med det man kanske egentligen skulle vilja.

Så, vad tycker ni? Jag vet att detta ämne väcker känslor, tankar och åsikter. Så låt mig gärna få veta!





Lite smått och gott

Det finns en sak som jag ska skriva om. Ett ämne, skulle man kunna säga. Varje gång jag sätter mig för att börja blir jag upprörd. Smått irriterad. Varför jag blir det vet jag inte och det jag minst av allt kan förstå är varför jag inte bara sätter min åsiktsstämpel och får det ur världen. Kanske är jag rädd för att trampa på en tå eller två. Men varför är jag det? Jag blir trampad på, visserligen mjukt, men ändå.

Nåja, det blir nog bra. Jag ska försöka fixa till det vid tillfälle.

Ikväll har Henke fått ledigt från att jobba i källaren med tanke på att han är så förkyld. Det viktigaste är att han kommer iväg till jobbet som faktiskt ger pengar. Källaren finns kvar och jobbet likaså.

Annars då? Sitter här, lite smått skendräktig, och inväntar mensen i dagarna. Alltid lika tråkigt och deprimerande. Men det är ju som det är med det. Hoppet finns, besvikelsen vänjer man sig aldrig vid. Likt förbannat kan man aldrig sluta hoppas. Till och med Henke har börjat visa sin besvikelse över det är faktumet nu. I don´t blame him.

Det var nog det hela för idag!


Happenings

Nu har vi haft två happenings på kort tid här på eftermiddagen. Asfalten är lagd och blev asbra och Eric har varit på BVC. Han följde sin kurva bra vad gällde längd och vikt. Pratet gick bra det också. Han fick kolla på bilder som föreställde saker som tex bil, boll, napp osv. Det gick jättebra. Så bra att hon tog fram blocket för fyra års kontrollen. Det var ett par saker där som han inte riktigt visste vad det var men det ska han ju inte kunna förrän om ett år.

Han fick extra beröm för att han är jättetidig med att säga R. Det brister i bland men han kan. Det är det svåraste att få till i en ordsammansättning.

Rita en cirkel gick inget vidare heller förstås. Men å andra sidan är jag inte orolig för det. Han är inte intresserad av att rita, helt enkelt. Han vill bara att en annan ska rita saker åt honom.

Smart kille!

Redan skrapad lott

Igår köpte Henke tre Trisslotter på Ica. När vi satte oss ner och skulle skrapa var en av dom redan skrapade. Med vinst på. 25kr x 2. Vi frågade varandra om och om igen om vi hade skrapat den i hemlighet för den andra. Inte. Vi tyckte det var lite creapy i två sekunder och kollade oss över axlarna. Vi insåg ganska snabbt att den måste varit skrapad från butiken.

Hur snyggt är det då? Och vad hade hänt om det inte varit någon vinst på? Hade man fått en oskrapad mot en skrapad då?

I fortsättningen får man nog kolla lotterna, de gånger man köper, för att se så man inte kommer i den situationen igen.. Det är ju smidigt så länge vinsten redan är framskrapad. Nitlotter är ju inte lika kul..

Siffror

Henke och jag har ett problem. Jajjamen. Ett I-landsproblem, förvisso, men ack så jobbigt.

Here´s the thing.

Vi har en grej med siffror, jag och Henrik. När vi åker bil alltså. Henke kan inte ha stereon på annat än jämna siffror. Som två, fyra, sex, åtta.. Typ. Jag har två oturssiffror - fyra och åtta. Inte för jag egentligen tror att de siffrorna på något sätt påverkar någonting egentligen. Men ska vi ha stereon på i bilen vill jag helst inte ha den på någon av dessa siffror. Volymen alltså.

Det är här konflikten kommer in i bilden. Eller, konflikt är kanske fel ord.. Svårigheten, problematiken, dilemmat.

Vår stereo i bilen är på alldeles lagom nivå runt en si så där sju eller åtta. Om man sitter fram då. Man kan prata och ändå höra ljudet liksom. Jag vill ju såklart ha den på sju då. Det funkar inte för Henke. Han vill ha det jämna numret åtta som följdaktligen inte funkar för mig.

I-landsproblem. Jag sa ju det. Ha ha..

Handlat

Idag har vi varit i Västervik och handlat lite grejer för att vi ska få till ett bra hyllsystem i våra förråd. Fick lite annat handlat också som vi pratat om en tid.

Bra dag!

Forska lite

Jag ska forska lite innan jag gör ett uttalande i en viss fråga. Problemet är att jag inte riktigt känner att jag har tiden. Men jag ska se till att fixa det. För den goda sakens skull!

...

Trött, ont i huvudet och så jävla ont i nacken.

Det var min morgon..

Trött, igen

Nu är vi hemma sen någon halvtimma tillbaka. Vi har varit på kräftskiva hos våra trevliga grannar. Det var en hel del barn med så Eric har lekt oh lekt. Han var jättetrött nu när vi kom hem och jag tror minsann han somnade på stört.

Jag har plockat och fixat lite, kollat genom de bloggar jag läser ett par gånger om dagen, ätit lite Polly och nu ska jag snart krypa ner och sova. Jag är också trött.

I morgon ska vi åka till Västervik. Farmor ska med oss. Vi ska köpa några saker som vi kan fästa hyllplanen i till förråden i källaren. Önsketänkande vore att kunna gå och strosa och spendera en massa pengar men vi får nöja oss med det som är viktigt och det som behövs.

Tack för en fin kväll, kära vänner <3

Vår dag i punktform

Blev inte så mycket gjort i trädgården som jag trott. Ett land kvar att rensa och gräsmattan måste klippas.

Vi styrde bilen mot Locknevi för förmiddagsfika. Det var skönt att få lite skogsluft.

Nu ska vi vila.

Det var vår dag i punktform.

Trött

Idag är det en trött Becca som hamnat här. Jag har sovit så dåligt i natt så det är larvigt. Henke spelade lite igår och när han kom och la sig kröp jag tydligen intill honom. Jag blev jättevarm och fick till slut gå ut på trappan och ställa mig för att kyla ner mig.

Hann väl lagom somna innan Eric vaknade och var kissnödig ! Han har ju nattblöja men har varit torr i den i över ett år. Vi har den mest på för säkerhets skull. Vi var uppe och kissade och la oss igen. Vi somnade till slut.

Runt 8 vaknade han och nu har vi ätit frukost. Eric var snäll nog att gorma i pappa Henriks öra att han minsann skulle gå upp och äta frukost så Henke, som skulle ha sovmorgon, vaknade och är också uppe.

Vi ska göra oss klara här så småningom och ut och jobba.

Önskar oss alla en bra dag!

Reklam

Jag har egentligen ingenting att tillföra här i kväll. Jag skulle precis sätta mig och titta på TV:n men då blev det reklam så då landade jag på stolen här en stund till.

I morgon ska vi fortsätta med trädgårsfixet. Henke och Eric ska klippa gräset och jag ska fortsätta att rensa land. Skönt att ha lite sånt höstbruk gjort. Det är skönt med frisk luft och det blir skapligt i trädgården. Eric tycker dessutom att det är jättekul att hjälpa till. Idag körde han omkring med sin traktor och lastade sitt släp.

Han är så gullig, Lill-Skrutt.

Ville bara klargöra

Vi bestämde oss för att ta tag i trädgårdsfixet idag, Eric och jag. Vädret är ju jättefint så att gå inne och gno med dammsugaren kändes väldigt oaktuellt. Dammet finns kvar, det skulle sannerligen behövas göras men det finns en dag i morgon också. Kanske orkar jag ta tag i det redan i kväll.

Känner att jag vill förklara en sak för er. Jag misstänker att det finns människor som inte riktigt kan förstå hur jag kan orkar ligga och gno och rensa land, dra med kantrensaren och dra bort långt och vildvuxet gräs.

Idag har varit en skaplig ms dag. Igår fick jag använda pinnen till kantrensaren som stöd för att ta mig in. Det är så olika från dag till dag och det finns inget som helst facit. Det finns inga riktilinjer. Vissa dagar är pissdåliga och vissa funkar relativt bra.

Anledningen till att jag är sjukskriven är ju inte på grund av de fysiska handikapp jag har. Jag har ca 50% nedsatthet fysiskt av ms. Resten är det psykiska. Eller till största del.

Efter att ha tagit ut mig, som idag, blir jag tröttare än vanligt i kroppen och i huvudet. Ingenting fungerar som det ska, allt går trögt både kroppsmässigt och tankemässigt, jag blir lättretlig, har svårt att hålla fokus. Det känns så tydligt hur kroppen behöver återhämtning. Vila. Jag återhämtar mig snabbt ändå. Bara jag tar det lugnt.

När ni ser mig rensa land, eller läser det här för den delen, kan jag tänka mig att vissa får tankar om att jag lika gärna kunde vara på ett jobb. Inte behöva kosta Försäkringskassan en massa pengar för att jag ska gå hemma och " dra "

Grejen är att jag försöker bibehålla den del av mig som klarade av allt det här. Kunna hålla ordning i trädgården, inne.. ja ni fattar. Jag ser det som min dagliga träning, de dagar jag funkar. Vilket är långt ifrån alltid.

När jag får ta saker i min egna takt, i lugn och ro, utan krav då funkar det faktiskt väldigt bra.

Dessutom är det precis det här jag ska göra. Leva mitt liv. Försöka komma till en punkt där jag kan få vardagsgrejerna att funka. Det är terapi att försöka. De dagar det funkar fylls man med positiv energi. Igår kändes det väl inte lika bra men jag måste ju lära mig att hantera även de motgångarna.

Så, kontentan av det hela - jag har detta i läxa av min psykiatriker. Att rensa ogräs, städa mitt hem, gå promenader och framförallt - Njuta av mitt liv på det sätt jag anser att jag behöver.

Ville bara klargöra!

<3

Ikväll har vi varit ute med husvagnen hos pappa. Efter det åkte vi hem och gjorde våfflor. Så gott. Ljusen tända, Robinson på TV. Vi har det bra här i vår familj.

I morgon är det Fredag och vill vi så har vi en hel del att göra. Städa och fortsätta ute. Nu är ju husvagnen borta så vi kan börja klippa häcken som är ivägen lite inför asfaltsläggningen.

Vi får se hur jag känner mig i kroppen i morgon.

Ingen bra ms dag

I början av sommaren fick jag ett verktyg av Henke. Eller verktyg kanske inte är rätt ord för det. Det är någon rensgrunka på en pinne. Skitsmidigt att dra längs sockelkanten för att få bort ogräs. Inte jobbigt alls.

Idag gick vi ju ut, Eric och jag. Jag drog med den där rensgrunkan och Eric jobbade lite han också. Min kropp är helt klart i någon jävla obalans för efter en kort stund vet jag inte vad som hände. Hela jag började skaka. Så fort en muskel rörde sig så kunde den inte vara still. Helt okontrollerat spasmade jag på.

Jag fick ta grunkan som käpp, den fyllde sina funktioner och mer därtill kan man säga.

Vi tog oss in och efter att ha suttit en kvart så var jag som vanligt igen. Fattar ingenting. Visst, jag blev kanske liite varm. Men det var inte jobbigt så jag överhuvudtaget var trött. Och dessutom är det inte så jag brukar bli när jag är för varm. Konstigt var det men skönt att det gick över.

Annars är min högerhand pissig idag. Domnad i lill och ringfringret och det rör sig därifrån till hela handflatan och upp på handleden till och från. Tummen och pekfingret har ju alltid denna känsla men jag känner det mer även i dom fingrarna idag.

Ingen bra ms dag med andra ord!

Uppskatta det man har

Av olika anledningar hittade jag idag en blogg där innehavaren inte finns längre. Hon har vandrat klart på jorden och gått vidare. Det som gör hela den här grejen extra tragiskt var att hon var gravid. Hon och hennes barn dog knappt en vecka innan beräknat förlossningsdatum. Lugnt och stilla i en vardagsrumssoffa. Det som antagligen hänt var ett blodtrycksfall som orsakade syrebrist både för henne och hennes lilla i magen. Då hon var själv hemma upptäcktes det inte i tid.

Sånt här får en ju att omvärdera sitt egna liv. Jag gnäller och tycker allt är så jobbigt, vissa dagar mer än andra. Skillnaden på mig och flickan i soffan är att jag lever. Förstår ni hur jag menar..

Visst, man är sig själv närmast och för mig ÄR det så jobbigt vissa dagar som jag skriver. Men, och det är ett stort men, jag lever och har.. eller nja hälsan har jag ju inte direkt.. men jag fungerar. Till skillnad då..

Att ha en energisk treåring kring benen, en make som kommer hem för sent och är trött och lättirriterad känns lite mer som en gåva ändå då. Vi är tillsammans. Vi har varandra. Trots att vi har motgångar som känns oändliga ibland så har vi ändå livet och vi har det tillsammans.

Man ska va glad och skatta sig lycklig för varje dag man får vakna! Krama om sina nära. Uppskatta tiden man har mer. Vem vet hur länge man får ha livet som gåva i sin kropp och själ.



Spindeldröm

Sen gymnasietiden har jag varit intresserad av drömmar. Inte så extremt att det helt tar över mig och att jag tror benhårt på vad drömmarna vill säga.. Jag är fascinerad av hela grejen. Skrev ett arbete i psykologin om just drömmar, minns jag. Nu har mestadels av faktan försvunnit men i bland kan det komma över mig om jag drömt något särskilt. Som i natt.

Jag drömde om spindlar. Inte på något otäckt vis. De var där, i pappa´s källare. Varför vi var just där vet jag inte. Det var stora spindlar, som parade sig. Ha ha.. Två olika sorter. Hela taket var fullt av småspindlar men jag var inte rädd så. Jag höll bara avstånd, då jag inte ville ha dom på mig.

Nu, efter att jag vaknat till, googlade jag lite. Hittade en förklaring som jag väljer att ta fasta vid, på eller om.


Spindlar
Spindeln är en moderssymbol. Skuggsidan är: Sitta fast i "modersnätet", vara insnärjad. Solsidan står för: Den stora modern som väver livets väv.

_

Man skulle ju kunna tolka detta som att jag har haft ägglossning och att kroppen eller min hjärna så gärna hoppas och vill vara gravid.

Vi kör på den. Gärna att jag till och med är det. Skulle ju inte va helt fel, visst? Visst!


Någon annan som har någon teori om vad det betyder eller innebär att drömma om just spindlar?


Den här dagen kräver mycket kaffe

Trots att jag somnade lite tidigare än vanligt igår känns det helt omöjligt att vakna till. Hela jag är trött och tung idag. Som att jag skulle jobbat stenhårt med kroppen igår. Jag orkar knappt skriva här, vilket ju visserligen är bra. Jag har väl annat för mig än att sitta här.

Det pirrar och surrar i kroppen, jag är trött så jag bara vill sova. Förmodligen slåss min kropp mot den infektion som Eric har. Immunförsvaret får ju jobba desto hårdare då med både ms och infektion i kroppen.

Mycket kaffe så är nog den här dagen gången den också.

Önskar oss alla en bra dag!



Fixat

Jag fick ett av mina önskade brev på posten. Tiden till Pavel.

Annars idag har vi haft en skaplig dag. Bytt sängkläder och fixat lite. Vi plockade även ur grejerna ur husvagnen så vi kan vinterförvara dom. Eric tyckte det var jättekul att vara med och plocka.

Nu inväntar vi Henke som snart slutar.



I behov av kontroll

I behov av kontroll som jag är hoppas jag att posten kommer med både en tid till Pavel och för kognitivtestet. Det behöver inte va så att de båda sakerna ska ske i morgon. Det är bara att jag vill veta, kunna skriva in det i min kalender, liksom.

Vädret idag är grått, tråkigt och regnigt. Det piggar inte upp att titta ut, direkt. Vi får köra innemysdag och göra lite sysslor här. Som att byta sängkläder tex. Vi ska även plocka ur husvagnen, tänkte jag.

Eric är piggare idag. Han är snorig men har, tack och lov, sovit skapligt i natt. Han har ingen feber så han är snorig men relativt pigg.

Önskar oss alla en fortsatt bra dag!



Viktiga papper

Idag kom dom med posten. De papper som kommer att avgöra huruvida vi kommer få pengar från Patientförsäkringen eller inte. Frågar du mig eller de flesta i min närhet kommer det tycka att vi självklart är berättigade. Ylva, kuratorn som hjälpt mig med att fylla i, trodde att det skulle komma att bli svårt.

Det är ju det där med att sannolikheten var så liten. Hela den grejen. Herregud, till och med jag förstår att det inte var lätt för Algovik den där kvällen. Jag var ju gravid i livmodern också.

Men, som sagt, hade ett hcg tagits på min återbesöksdag ett par dagar senare hade detta uppdagats typ tre veckor innan operationen. Det var Anders Rosenmuller den första att tala om för mig. I nästan samma andetag sa han även " Sånt här får ju bara inte hända "

Då kan man ju tycka att de åtminstone kan ge oss tillbaka våra pengar som vi investerat i något som ligger på tippen i en äcklig binda nu. ( Ursäkta mitt raka uttryck. ) Hade det funkat, om jag blivit gravid, då hade pengarna setts som den bästa investeringen ever. Nu är ju inte fallet.

Håll gärna en hård tumme. I morgon lämnar mina papper Vimmerby Kommun!


Vår kväll

Vi får se hur mycket sömn det blir i natt. Eric brukar sova katastrofalt dåligt när han är sjuk. Nu har han ingen feber så förhoppningsvis sover han som en prins och snart blir frisk.

Med tanke på att han inte har någon feber åkte vi till en lekpark i kväll. Han har ju spring i benen som vanligt. Anna och Nellie var med. Därefter åkte vi hem hit och fikade och lekte vidare en stund.

Nu är Eric på sövning. Jag hoppas det ska gå bra. Henke och jag ska mysa och äta värmebröd.

Förresten har Henke varit nere och målat golvet i lilla förrådet i källaren i kväll. Dörrfoder är även de klara för en andra strykning. Min duktiga, duktiga man <3

Lill-Skrutt är förkyld

Min lilla älskling är förkyld. Stackars liten. Ögonen rinner och är illröda, näsan rinner och han nyser titt som tätt. Stönar lite sådär klagande ni vet som man gör när man inte känner sig pigg.

Jag frågade honom hur han mår och han svarar - " bra " lite kvidigt så där. Man ser vekligen på honom att det inte var sant.

Hoppas vi får sova som på ett ungefär vi brukar och att denna förkylning är snabbt övergående.

Luddigt? Kanske!

Det finns många aspekter av en sjukdom som ms. Det är en fysisk del, domningar, känselstörningar, muskelsvaghet, spasmer eller muskelryckningar, pirr och obehagligt bubbel i kroppen, känslan av att ha ett bälte åtdraget om magen eller brösten, svårt att hålla avföring eller urin ( kanske båda ) osv osv

Det är den psykiska delen där man kanske känner en lätt deprimerad känsla, stresskänslighet, koncentrationssvårighet, minnesstörningar, skev verklighetsuppfattning, svårt att hålla en tråd i ett samtal, lätt att tappa ord, svårigheter att stava osv osv

Den delen av ms som utgör de fysiska problemen är lättare att förstå för en utomstående. Ms är ju, vad de flesta tror, en sjukdom som angriper muskulatur. Man förknippar lättare en ms sjuk med en rullstol än med svårighet att koncentrera sig.

Ni vet ju om att det jag tycker är jobbigast med ms är den psykiska aspekten. Av de symtom eller " bevis " på att ms härjar som jag namngett ovan känner jag av samtliga. Ändå skrämmer den psykiska delen mig mest. Den är rent av riktigt obehaglig.

Visst är jag påverkad av ms då det gäller min nedstämda och deprimerade känsla. Samtidigt som jag krisar då det varit alldeles för mycket motgång på kort tid.

Nu har jag kommit på ett sätt för mig att få en dag att bli skaplig. Jag får mina nedåtgående spiraler i bland, som igår, men de går över så mycket fortare nu. Anledningen tror jag är för att jag bestämt mig för att ta en dag i taget. Jag tänker inte låta mig stressas. Det är så onödigt att slösa energi på att oroa sig över vad som komma skall. Hur jag mår om tre år, att dagen för en arbetsprövning kommer att komma, att dagen då jag måste inse att Eric blir ensambarn kommer att komma, att dagen då jag måste spruta in bromsmedicin i min kropp för första gången kommer att vara ett faktum.

Jag skiter i att oroa mig för framtiden. Jag är där jag är nu. Jag har svårt att klara av min vardag och kan således inte begära av mig själv att jag ska funka på något annat plan. Sen hur instanser till höger och vänster ser på det är ju en annan femma men huvudgrejen kvarstår. Jag är den jag är, just nu. Jag mår som jag gör, just nu. Det jag behöver är lugn i allt virrvarr av syskonlängtan, bromsmedicinsångest, ms känningar och arbetsprövning. 

Jag kan inte vakna varje morgon och tro att allt helt plötsligt ska va bra. Vissa personer må tycka att det är så lätt men jag har facit i min hand vad gäller just mig, mina framsteg och hur jag ska göra och vara för att fungera som människa.

Om sen vår plan kunde gå i lås - syskon på väg, syskonfödsel, bromsmedicinsbörjan - jo men då är ju allt frid och fröjd sen. Då får alla som dom vill. Typ..

Luddigt? Kanske! 

Så är det i bland!

Väntar på tid

På morgonen idag ringde Bernt tillbaka. Han hade pratat med några och nu ska jag få en tid för att testa min kognitiva påverkan. Ska bara invänta tiden på posten. Det känns bra ur flera synvinklar. Dels kan jag säga till Pavel att det är på gång då vi ska ses antingen denna vecka eller nästa. Dels kommer jag få svart på vitt hur det, på ett ungefär, ligger till.

Jag vet ju vad jag känner men det som rör sig i ens tänkande del av hjärnan, den del som utgör en själv, kan ju ingen känna eller förstå. Man kan te sig på ett ungefär som vanligt men man måste kämpa för att få saker att fungera. Som tex det faktum att jag, sen Eric föddes, varje gång måste tänka till för jag inte förstår hur jag ska få i täcket i ett påslakan. En sak som jag gjort i hur många år som helst utan att behöva tänka. Att jag, nu för tiden, får fråga Henke om jag brukar ha ketchup på vissa maträtter, jag kommer inte ihåg..

Nåja, det blir nog bra.

Nu ska jag ta hand om min snoriga lilla son!



Mitt älskade lyckopiller <3

Min formsvacka innan maten hämtades upp och jag blev på riktigt bra humör. Henke var nere i källaren och jobbade, Eric och jag lekte. Efter en stund kom Anna och Nellie hit så då blev det mera lek, fika och glassätande.

Jag saknar Nellie så mycket, känner jag. Anna med, men hon gör inte lika mycket härliga framsteg varje dag. Ha ha.. Vi sågs varje dag i typ ett års tid och nu helt plötsligt blir det knappt en gång i veckan. Visst, det blir ju på något sätt ännu mer kul då man väl ses. Svårt att förklara hur jag känner.

Nu ska vi snart äta lite och se klart en film vi började kolla på igår. Jag och mitt älskade lyckopiller <3



Helt plötsligt

Helt plötsligt, och utan förvarning, är det som att någon jävel tar ett hårt tag runt mig. Kramar mig så hårt så jag får svårt att andas. Hela min insida känns tyngd av sten och jag blir trött, så trött.

Det finns inte någon direkt förklaring på varför det händer. Frågan är bara vad jag ska göra för att det ska gå över så fort som möjligt. Vill inte tynga ner Henke med dåligt humör då han kommit hem och har längtat efter oss en hel dag.

Att tänka positivt, förtränga, gråta, sova, se det ljusa i det mörka, va lycklig för det jag har, kramas, skrika, prata om det, skriva av mig bla bla bla.. Jag har testat det. Jag har haft denna känslan så många gånger så jag vet att det bara är att vänta ut det.

Hänger upp lite tvätt så kanske det känns bättre sen.

.





Så..

Nu har jag fått tag i sjuksköterskan Bengt på Neurologavdelningen. Birgitta har ju gått i pension, tyvärr. Men Bengt verkade va en minst lika bra kille. Han skulle prata med något team och se vad han kunde göra. Sen skulle han ringa till mig med vidare instruktioner. Försäkringskassan hade tydligen ringt dit den 8/8 för att få information om mig ?!

Har även pratat med Kuratorn på gyn. Jag kände att jag ville lägga till en sak i min anmälan till Patientförsäkringen. Ylva trodde dock att det skulle komma att bli svårt att få pengar därifrån. Jag kan inte fatta hur, men jag tror tyvärr också att vi kommer bli besvikna.

Läkarnas misstag har dock kostat oss 40,000kr som vi inte hade egentligen så jag tycker nog att det gott kan bli godkänt. Blir det inte det ska jag forska i varför vi ska behöva betala själva när vi fick rådet att testa IVF då min kropp, förmodligen inte, håller måttet. Den gjorde ju det när Eric blev till men nu är jag ju en äggledare fattigare. Förmodligen den äggledare som fört de graviditeter jag haft i livmodern dit..

Nåja,

det ordnar sig!

Ringer och ringer

Med tanke på att vi fick ett halvår på oss ( i December ) för våra syskonförsök av Agata har jag känt att jag dragit mig in i det absolut längsta med att ringa dit. Jag måste be om att få ett test på mitt kognitiva whatever bokat. Jag vill inte göra mig påmind men jag kan inte träffa Pavel utan att åtminstonne ha ringt och talat om min önskan.

Öppenpsyk har möjlighet att göra dessa tester men då det främst är på grund av MS jag sviktar ville de att Neurologmottagningen skulle utföra dem.

Ringer och ringer och ringer igen. De har telefontid mellan 11 - 12 och när någon annan kommit fram blir det upptaget. Så störande. Samtidigt som jag förstår att jag inte är den enda som behöver deras hjälp.

Eric och jag ska gå till lekparken och dum som jag var sa jag det till honom. Tjat om det, upptaget i telefonen.. Ååhh..

Nåja, det blir nog ordning på det. I värsta fall kan jag ju alltid lämna ett meddelande efter telefontidens slut.

Inte mycket skrivet idag

Idag har jag inte suttit vid datorn mer än de få minuterna på morgonen då jag skrev en gratulation till min käre far.

Vi har varit ute hos honom så Henke har hjälpt honom med lite grejer. Vi hämtade hem Lill-Skrutt tidigare än tänkt då han helt plötsligt blivit väldigt pappasjuk. Älsklingen.

Vi vilade, sov för övrigt som en jävla gris ( skönt ) åt middag och därefter åkte Anna, Nellie, Eric och jag till en lekpark. Sen blev det kaffe här hemma på altanen. Vädret har ju varit underbart idag. Det är skönt med lite sensommarkänsla. Anna och jag tog med Eric och handlade inför kommande vecka och Henke har äntligen målat klart staketet. Det har ju varit regn var och varannan dag men nu jävlar, liksom.

Kvällen igår har jag inte nämnt. Vi hade det så toppen som man bara kan ha. Med underbara vännerna samlade allihop. Några nya ansikten att prata med var där också. Hemma hos Anna och Per, innan vi begav oss ner på stan alltså. Superkul. Kubbspel där jag hade en otrolig tur. Jo men visst.

Det är så jävla skönt att få vara vuxen och inte behöva ha ansvar för en liten kille som är överallt och ingenstans. Inte behöva tänka på bajs, kiss och mattider och sovtider. I bland behöver man fan den lyxen för att orka va en bra förälder. Att få ladda batterierna med skratt och härligt umgänge. Kunna säga " fan fan fan fan fan fan fan fan fan " utan att behöva riskera att sonen tar efter. Halleluja.

Danny får en egen rad för han var bara så jävla grym. Gillar väl inte honom sådär jättemycket egentligen men gud. Vilka mooves, vilken röst. Jag blev 14 igen ett tag. Ha ha..

På samma sätt som det ger en befriande känsla att va lite ansvarslös ett par timmar kommer saknaden och slår ner som en bomb när det är sovdags och Eric´s säng är tom. Hela huset är så obehagligt tyst. Visst, morgonkaffet i lugn och ro var behagligt men det är inte så mitt liv ser ut nu.

Det är alltid en havregurtfläck att torka, en smörgås att bre, ett glas att fylla på, ett glas som spillts ut.

Min lilla älskling <3





Grattis <3

Grattis världens bästa pappa, på din födelsedag <3

Sittning

Nu är samtliga familjemedlemmar uppe. Vi har hunnit med en picnic i hallen, fixat med tvätt, lekt kurragömma och fixat med disken.

Nu fortsätter fikastunden i vardagsrummet. Eric har bryggt kaffe och fixat lite tilltugg, bäst att komma på den sittningen också.

Önskar oss alla en bra dag!

Det är ditt fel..

Nu, efter att ha ätit frukost och druckit kaffe, borde jag ju börja piggna till. Inse att dagen startat och att det är nu jag ska ta tag i att fixa i ordning mig själv. Platta håret, om inte annat. Det står åt alla håll.

I stället sitter jag här, i knappt vaket tillstånd. Drömmer, trots att jag är vaken, om hur skönt det skulle få va att krypa ner i sängen igen. Dra upp täcket och mysa ner mig ordentlig.

Det kan jag inte göra. Henke ligger där inne och drar stockar som heter duga. Jag har en son att ta hand om.

Vi blev vakna åt helvete för sent i natt så att jag är trött idag är inget konstigt alls. Jag skyller på Jason Statham. Det är hans fel. Vore han inte så jävla snygg och cool och bra skulle jag somnat tidigare. I stället pressade jag mig vaken till närmare två. Allt på gund av honom.

Suck..

Vår dag

Vi har haft en fin dag och kväll. Eric och jag städade på förmiddagen. Han tycker det är så kul att moppa, eller noppa som han säger, golven. Lite vatten i hans lilla hink så är lyckan total. Vansinnigt kul att se honom jobba på är det också.

Vi hann även med en snabbfika med trevligt sällskap, en cykel / promenadtur till lekparken och tvätta tre maskiner.

Ikväll kom mamma och pappa hit på mat. Pappa fyller år på söndag men helgen är fullbokad för oss alla så vi firade honom ikväll. Helena och Per var över och fikade och pratade. Vi tittade på deras bröllopsfilm och hade det allmänt trevligt.

Nu är vi trötta här. Lill-Skrutt är på sen sövning och efter det blir det nog lite film. Om vi orkar.

Det var väl det hela!


Rökning

Ni minns kanske att jag talade om för er att jag skulle sluta röka nu i somras. Anledningen till det var i första hand den tredje och sista återföringen som vi skulle göra nu i September. Jag hade pratat med RMC som sa att det inte spelade någon roll om jag slutade två månader innan eller samma dag, det är efter att det blivit insatt som det är aningen större chans för att lyckas då kolmonoxiden är det farliga med rökning i samband med graviditet eller önskad graviditet.

Rökning påverkar syretillförseln på mikronivå och det är inte direkt embryot där, som det är skadligt för. Det är blodcirkulationen i livmodern som måste vara optimal för att det ska slå rot.

Att vissa kliniker väljer att be om rökstopp längre innan är för att pressen efter ett återförande är stor som den är. Att dessutom sluta röka i samband med det kan bli för jobbigt.

Vi hade, hur som helst, bestämt ett datum. Eller, datum och datum, en månad vi skulle köra på. Vi hade ( Henke hade ) lyckats spara undan 8,300 kr och de pengarna skulle gå till vårt sista syskonförsök. Skulle inte detta komma att funka skulle jag börja med min bromsmedicin.

Det som hände, i stora drag, var att dessa pengar försvann. Växellådan på bilen gick sönder och kostade oss nästan dubbelt så mycket som återföringen skulle kostat. En oförutsedd räkning damp ner i brevlådan ( den skulle självklart betalas men timingen var katastrof ) och sen var vi tvungna att få på en dragkrok på vår bil. Tvungna var vi väl inte egentligen, men det var också en sak som sedan tidigare bestämd.

Jag sa från start av dessa diskutioner att om jag skulle lyckas sluta röka var jag tvungen att veta till en miljon procent att återföringen skulle äga rum. Jag borde väl kunna sluta ändå och herregud, farligt om jag slutat för min hälsas skull, men så är det. Det är som det är. Jag är en klen jävla människa, när det gäller detta.

När Henke´s semester började och jag skulle sluta röka såg det fasligt mörkt ut. Vi hade inte pengarna och som det såg ut då var det färdigförsökt. Jag fortsatte röka, min värdelösa människa.

Ett alternativ, jag förstår att vissa tänker så iaf, är att jag slutar och röka och därmed sparar ihop pengarna. Lätt som en plätt, kan tyckas, men det skulle innebära en väntan på över ett halvår. Ett halvår som jag inte har med tanke på att det halvår vi fick till försök innan bromemedicinsstarten är förbrukat för två månader sedan.

Henke jobbar och sliter. Han börjar vid 6:00 varje morgon för att optimera sin lön så vi ska kunna lägga undan pengar. Det ser ut som att det kanske, eventuellt, förhoppningsvis kan bli ett tredje och sista försök. Jag ska inte röka då återföringen är gjord. Det är liksom det jag kan göra för att få det att kanske funka. På visa sidor står det att vart tredje försök, i genomsnitt, funkar. På vissa sidor vart femte försök. Det spelar liksom ingen roll, tror jag. Det är min vanliga otur, detta.

Rökning och graviditet är, egentligen, något som inte ska behöva nämnas i samma mening. För vissa, läs mig, är det inte så lätt som att " bara sluta " Jag är inte i fas med mig själv för att göra en sån uppoffring. Det är så jag ser det. Hade jag vetat att jag skulle få något för det, som mitt sista försök, hade nog läget varit annorlunda.

Nu är det som det är, bara hoppas det blir " som det ska " också!


Hej

Nu har vi ätit frukost här och ska snart försöka göra lite nytta.

Önskar oss alla en bra dag!

Vår dag i stora drag

Dagen idag har varit väldigt bra, måste jag säga. Farmor kom och umgicks med Eric när jag var iväg och pratade. Vi fikade efter det och sen tog Eric och jag en promenad.

Nu på kvällen gick vi en till promenad och det med Anna, Per och Nellie. Henke sov en bra stund på soffan. Jag tror han är trött efter sin resa han var iväg på. Han skulle gått ner och slipat i källaren men han fick " ledigt " Farmor, Erica och Atlas kom till oss på kvällen och det blev lite mer fika och Robinsonmys.

När vi var iväg med Nellie och co stannade vi till i en lekpark. Barnen åkte " vivi ", gungade gungbräda och hade det allmänt bra. Jag tror de saknar varandra, dom där två. Och vi saknar Nellie med familj. Förhoppningsvis ska det väl finnas tid för att ses på Söndag.

Det var vår dag i stora drag.

Pratmänniskan idag

Idag ska jag träffa min pratmänniska. Det var ett tag sen nu men jag kan inte påstå att jag känner för det. Jag vill inte prata om att jag mår så dåligt som jag gör.

Men, idag är det ändå dags!

RSS 2.0