Tummen ner

Bara för att nätet går så segt...

Infinity times infinity

Nu har hela den här förkylningsföljetongen tagit ut sin rätt på mig. Jag är helt trasig. Uttröttade och trasig. Tack och lov för det faktum att jag jag har världens bästa make som ställer upp på mina tokigheter och för att Eric har världens bästa Farmor som ställer upp och tar han om honom innan förskolan idag.
 
Jag har varit förundrad över hur bra min kropp fungerat med den här hostan och allt i 7 veckor. Nu, med förkylningen som kom igår kväll, blev jag helt nockad och vet inte vad jag annat kan än vila. Och det är just det jag tänker göra nu. Jag ringde till och med till arbetsförmdelingen och lämnade återbud och hon blev bara glad för att jag inte kommer dit. 
 
Nu är det snart dags för lite Panodilintag. Jag vet inte ens om de hjälper mot smärtan men jag intalar mig det. 
 
Sen ska jag vila. Kanske somnar jag inte på grund av hostan men jag tänker ändå ligga här ändå. Man kan vila vaken också. Trots att det gör ont så jag nästan tuppar av försöker jag med jämna mellanrum att dra djupa andetag. Ventilera hela lungan, ni vet. Tänker att en lunginflammation på detta är onödig.
 
Att bevara minnen och underbara stunder i hjärtat till jobbigare tillfällen känns väldigt aktuellt idag. Jag tänker tillbaka på vår semester, på våra resor och på allt fint vi hittade på. Då kommer man ner på jorden igen och inser att den här rackarns smörjan är segdragen men det går över.
 
Älskar mina pojkar innerligt och mycket. Infinitity times infinity skulle man kunna säga.
 
 
 
 
 

Tack <3

Vad ska jag säga? Tröstlöst är just nu ett ord som på något sätt knyter ihop påsen av förkylning, hosta och ont. Jag kände för att liksom.. ge upp här på morgonen idag. Nu finns ju, som tur är, inte möjligheten att klä av sig sin kropp och bara gå men det känns som att jag skulle vilja göra det.
 
Dra ner dragkedjan och bara lämna min onda, hostiga och snoriga kropp i en hög på golvet och lägga mig och sova i ett par tre dygn. 
 
Tack och lov har Eric bara varit vaken två eller tre gånger och hostat inatt så jag har sovit. Men jag mår inget vidare idag. Snoret har exploderat i min näsa, jag hostar mer och.. det gör för jävla ont i hela min överkropp. Det känns även som att jag kommer få lite feber men se det tänker jag inte gå med på. 
 
Jag tror Eric är piggare idag, trots allt. Inte fullt så hostig och snorig idag nu på morgonen. Så skönt för honom. Jag vill ju att han ska få må bra. Han om någon behöver inte det här.
 
Det jag skulle komma till är att tala om för er hur mycket ni betyder för mig. Hur skön känslan var när jag, ledsen och uppgiven, loggade in här och möts av en kommentar på mitt gnällinlägg " igår. När man känner att man har stöd, på något vis, så blir det med ens lite lättare att hantera detta.
 
Nu bara måste jag piggna till så jag orkar Lars Winnerbäck i morgon. Prövningarna är hårda och många men det löser vi här hemma. Vi står pall, liksom. Vad ska man annars göra? Och vem säger att man inte får gnälla på vägen . Ha ha.. Det är ju, som sagt, min blogg och här kan jag skriva i stort sett vad som helst utan att bli avbruten. Det är ju lite av charmen. Hi hi..
 
Nej vars, 
 
Nu önskar jag oss alla en bra dag!

Förkylningsföljetongen

Vi har haft en bra dag, trots allt. Eric åkte till förskolan på eftermiddagen trots att han är hängig. Han ville så gärna dit och efter att ha pratat med dom kom vi överens om att han är välkommen. Så länge han orkade. Han orkade hela tiden som var tänkt. Jag följde med Henke när han skulle hämtas och jag höll på att gå sönder av lycka när han såg oss och kom springande. 
 
Vi fick höra av en av pedagogerna att han är så duktig på att ta kontakt med andra barn. Det är inga problem överhuvudtaget och det är så skönt. Det funkar jättebra.
 
Ikväll har vi varit hos Anna, Per och Nellie. Det var ett tag sen och det märktes på barnen att de har saknat varandra. Det funkade jättebra och Eric ser mycket fram emot att träffa Nellie på förskolan i morgon. Om han nu inte blir sämre. Han hade lite mer än 38 i feber nu innan sovdags och har redan hunnit vara vaken för att hosta en gång. Stackars liten.
 
Det är ju så typiskt. Vi som ska se Lars Winnerbäck i Linköping på Lördag. Det känns fjärran avlägset att vi ska orka men vad gör man inte för två underbara tonårstjejer?! Biljetterna är inhandlade och väl där kommer det va härligt och bra så vi ser längre än näsan räcker och orkar detta. Visst?! Det är bara en aning krångel med barnvakt också då min kära mamma, som skulle varit här hos Eric, också fått - hosta. Vad annars.
 
Att saker bara flyter på och är sådär härligt gemytligt är väl inte direkt sanningen. Det är långt ifrån hur verkligheten ser ut men vad annars kan man göra än att kämpa på och ta sig igenom det. Det finns ju inte så mycket annat att välja på. 
 
I morgon klockan 13 ska jag till arbetsförmedlingen. Det mötet känns ju ganska dumt placerat just nu då jag inte mår särskilt bra. Men det ordnar sig. Jag vet inte alls vad vi ska prata om och ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte så mycket om det heller. Det blir vad det blir. Jag ska ju påbörja min rehabilitering in i arbetslivet här nu framöver och det skrämmer mig inte det minsta. Jag är mycket starkare både fysiskt och psykiskt nu och min MS håller sig i bakrunden oftare nu än den gjort innan. Visst har jag jobbiga dagar fortfarande men inte i närheten så som det varit då allt var tröstlöst och skrämmande. Jag känner att jag håller i trådarna oftare nu. Jag har rätt så bra koll på hur jag ska förhålla mig till min MS och det är skönt.
 
Förresten, det sticker i min näsa och jag har lite ont i halsen. Sista ordet är nog absolut inte sagt i den här förkylningsföljetongen. 
 
Det var väl det hela, för nu. Lite om mycket, kan man säga att det blev. En bild måste vi ha också och den kommer här!
 
 
 
 

Den här hostan

Den här natten har inte bjudit på mycket sömn, det kan jag säga. Vi som, sakta men säkert ( önsketänkande kanske ?! ) började återhämta oss från den här hemska hostan vi haft sen 6 veckor tillbaka har nu en förkyld kille här hemma och med snorig näsa kommer ... hosta.
 
Vi har, i stort sett, varit vakna minst en gång i halvtimmen inatt. Eric har hostat och när jag vaknar på natten, jo men då börjar jag hosta. Så, det är väl så vår natt har sett ut.
 
Sakta men säkert har den enorma värk vid mitt vänstra revben gått tillbaka och det är nu hanterbart. Det känns men har man haft så ont som jag hade är det som nu är inte någon fara. Jag kan även dra djupa andetag utan att, vad det nu är som varit trasigt, har klickat omkring där inne. Vad händer då? Jo, jag började häromdagen känna en suspekt känsla på min högra sida. Högt upp. Efter nattens hosta kan ni nog gissa vad som hänt? Jag vet det ju inte själv för man kan ju liksom inte se in där men ont som *pip* gör det. När det sen sitter så högt upp gör varje andetag ont så man tror man ska svimma. För att inte tala om varje gång jag får hosta. När det sen inte är helt återställt på min vänstra sida är det väldigt svårt att förhålla sig till allt detta.
 
Ursäkta mitt gnäll men jag har ont. Jag är trött. Jag behöver sova. Vi behöver slippa den här hostan. Eric, stackars lilla Eric, behöver få sova om nätterna och slippa ha det såhär jobbigt. Henke behöver må bra så han orkar att jobba för det tror jag inte han orkar egentligen om han verkligen skulle lyssna på sin kropp.
 
Det är inte lätt att se positivt på sin tillvaro när det är såhär.
 
 
 

Min duktiga kille

Eric´s dag på förskolan, helt ensam, gick alldeles utomordentligt bra. Henke lämnade honom vid 13 och hämtade honom sedan efter 16. Han hade frågat efter Henke ett par gånger men inte varit ledsen. Min lilla älskling.
 
Kvällen har vi spenderat ute. Vädret har varit helt toppen. Jag rensade lite i rabatterna, blev helt uppäten av mygg, Eric cyklade och Henke jobbade i tvättstugan / badrummet. Vi hann även med en glassfika på altanen. Det är bäst att ta vara på det härliga vädret, när det bjuds.
 
Så, tre dagar för Eric på förskolan. Helt makalöst. Det känns toppenbra. Förutom det faktum att jag tvivlar på att vi ska kunna få sova inatt. Eric är nämligen genomförkyld. 
 
Här kommer en bild från kvällen.
 
 

Lite om mycket

Två dagars inskolning.. ja, inte ens det egentligen med tanke på att första dagen var mycket information från hans pedagog och dagen i sig bara var en och en halv timma och att alla barn utom ett var ute och lekte i stort sett hela tiden.. tog det till dess att vår älskade lilla Skrutt helt plötsligt idag blev lämnad av pappa och ska vara ensam till klockan 16. Vad händer?!
 
Jag är så stolt och glad och vi har fått så fina ord sagda om vår son som gör en så stor i hjärtat då vi lyckats fostra en son som är trygg och lugn i sig själv för att klara denna omställning. Visst, jag kan väl tycka att det gör ont i min själ att han inte behöver mig men å andra sidan är ju detta så mycket mer att föredra. Då det funkar och han vill. Han har jätteroligt och det är huvudsaken. Han vet att vi är här hemma med honom och att förskolan bara är en stund av hans dag.
 
Nu är ju inte sista ordet sagt. Klockan är inte 16 ännu och vi vet inte om det kommer fungera hela dagen ut, det är ju trots allt inskolning fortfarande, men jag har svårt att tro att det inte skulle funka. 
 
Mitt lilla hjärta. 
 
Mycket har hänt i hans liv senaste tiden och jag är så stolt över att kunna meddela att han, fortfarande på eget initiativ, är blöjfri. Så skönt att han lyckades med det till dess att han nu har börjat på förskolan. Och utan påtryckning från vår sida. Han bara sa en morgon att han skulle ha kalsong och sen dess har han haft det. Blöja på natten, trots att han varit torr i minst två år nattetid, men det är bekvämlighet från min sida då han vaknar och går upp och leker i bland innan han väcker mig. Så det inte ska hända någon olycka då, menar jag. Morgonbajsen kommer oftast i blöjan, men vad gör väl det?! Han använder pottan på dagtid, liksom. Man kan inte begära hur mycket som helst särskilt som detta är hans egna lilla ( stora ) projekt!
 
Jag är så stolt över honom så jag exploderar här om jag sitter kvar. Nu ska jag ta fram dammsugaren i stället. Sen ska jag vila mig. Jag är så vansinnigt trött, beror nog på att jag släpat på en infektion i kroppen i över 5 veckor. Det tar ut sin rätt, även på den bästa.
 
 
 

15 år

Idag, rättare sagt om ett par timmar, är det 15 år sen Henke och jag blev tillsammans. 15 år. Det har inte alltid varit rosaskimrande. Vi har bråkat, älskat, tjaffsat, gosat, vuxit upp tillsammans och viktigast av allt har vi vuxit ihop. 
 
Vi har varit ifrån varandra vid ett par tillfällen men hittat tillbaka till varandra. Den 28 Augusti 2002 förlovade vi om oss och firar dagen till ära även 10 årig förlovningsdag på vår " nya " förlovning.
 
Det känns så märkligt, hela grejen. Det känns inte som det var 15 år sen jag kröp upp i Henke´s famn i källaren hemma hos hans föräldrar. Det känns inte som 15 år sen som sommaren var då Henke uppvaktade mig för fullt och jag sakta men säker insåg vilken fin människa jag hade lärt känna. 
 
Vi har gått igenom mycket, Henke och jag. Både helt underbara saker och jobbiga saker. Allt detta, när det vävs samman, har stärkt oss och gjort oss till ett. 
 
Henke sa en så fin sak härom dagen. Jag avslutar med det ikväll. 
 
" Vår kärlek är livslång men alldeles för kort "
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
* För Alltid *

Trött

Nu har vi en liten mysstund efter Förskolan, Eric och jag. Det märks på honom att han blir trött av att vara där men jag tror mycket beror på att han inte är helt återställd från allt hostande ännu. Han vaknar ju fortfarande på nätterna och hostar. Idag startade dagen dessutom tidigare än vanligt då vi skulle vara där redan vid 9.
 
Vi fick så god feedback av fröknarna idag också. Det går jättebra detta och i morgon blir troligen första dagen jag lämnar honom en stund.
 
Nu ska vi snart äta lunch här.
 
 
 

Första dagen

Dagen idag har gått alldeles jättebra. Jag, vi kanske man ska säga, känner oss stolta över att ha fostrat en son som är så trygg i sig själv. Hans pedagog sa idag att han har en " underbart nyfiken blick " Han mötte alla med ögonkontakt och där fanns inga tvivel om att detta ska gå så bra.
 
Vi var där en och en halv timma idag. I morgon blir det ett par timmar och så på Onsdag. På Torsdag testar vi att jag lämnar honom själv en stund och Fredag är definitivt en " ensamdag " som det ser ut nu. 
 
Vi pratade återigen om min oro för infektion. Med tanke på att jag blir sämre i min sjukdom och sådär och det är så skönt att mötas av respekt när det kommer till såna frågor.
 
Här kommer ett par bilder från i morse innan vi begav oss. 
 
 
 
 

Kvällen innan..

Det känns som igår vi skrev i vilket veckonummer allt skulle börja. DÅ kändes IDAG som en evighet framöver. Nu är det bara timmar kvar och jag vet inte vad jag ska ta mig till med alla min känslor. 
 
Jag vet att Eric kommer ha det bra på förskolan, han kommer trivas, han behöver leka, jag mår bra av lite tid själv, jag behöver ha honom någonstans med tanke på att jag påbörjar min rehabilitering. 
 
Men det det handlar om är att våran lilla bäbis är stor kille nu. Han behöver inte mig och Henke på samma sätt. Tiden har gått så fort de här fyra åren. Det känns helt skevt när man tänker tillbaka till den här tiden 2008 när jag ammades totalt livstrött av min lilla älskling. Vakennätterna, allt jobbigt, allt underbart. Jag skulle inte tveka på att få göra det igen och igen och igen. Men just en kväll som denna så blir hela vår livssituation, eller just hur den inte blev, så uppenbar. 
 
Vi skulle ha minst ett barn till. Tätt. Kanske ett till på det. Jag skulle vara hemma med alla våra underbara, vackra barn till de började skolan.
 
Ni vet ju allt som hände. Ni vet hur allt blev " inget mer " ni vet hur dåligt vi / jag mått. Vi har det helt underbart bra, det är inte så jag menar. Hellre 1 Eric än ingen alls. Liksom.
 
Men det gör så ont att han är så stor. 
 
Man kan inte planera och det är sannerligen sällan som man faktiskt får allt man vill. Jag har fått mycket av det jag vill och jag är egentligen inte så bitter längre. Det är bara att det kommer över mig ibland. Bitterheten. Ångesten. Tankarna. De behöver oftast något som triggar igång dom och nu, den här veckan med allt, så har det varit lite av ett gyllene tillfälle för de där jobbiga tankarna. 
 
* Förlåt om jag är bitter och cynisk men du vet hur det kan va *
 
Älskar min familj <3

Motorcykelträff

Nu ikväll har vi varit iväg på en motorcykelträff. En jobbarkompis till Henke tipsade om detta och Eric hade väldigt kul med killarna där. Så klart fick han provsitta, provlyssna på motorerna och titta massvis.
 
 

Dagens puss

Vi har haft en bra dag. Vi är ett slitet sällskap, av allt hostande, men det funkar. Jag har världens jätteångest över Måndagen som närmar sig med stormsteg. STANNA TIDEN NÅGON!!!
 
Henke fick hjälp av sin bror att ställa torktumlaren på plats och det kommer gå fort nu till det är klart där nere. Mattor och handdukar bara väntar på att få komma på plats. De ligger i en garderob här på övervåningen sen vi var i Ullared sist.
 
Här kommer bilder från dagen. Bland annat, dagen puss <3
 
 
 
 

Källarprojektet

För trött egentligen för att skriva. Det känns i mn kropp att den släpat på en infektion bra många veckor. Jag känner mig totalt tömd på energi och skulle nog kunna sova i en vecka, om det skulle va så.
 
Henke kämpar på trots att han inte mår bra. Nu börjar det hända grejer i tvättstugan / badrummet nere och här kommer ett par bilder på det. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Eric har tvättat sin cykel ikväll. Allt som innefattar vatten kan nog sysselsätta ett barn hur länge som helst!

Trött, ont, ont och trött

Idag har jag fixat lite smått här hemma. Vi har även varit och gett Katterna Kronstrand lite mat och vatten. Handlat gjorde vi också och någonstans där tog min energi slut. Jag är helt färdig. Jag har sovit relativt bra inatt men flera veckors störd nattsömn gör att det nog kommer ta bra lång tid innan jag är tillbaka på min " normala kraftnivå " Att sen hosta med den smärta jag har i mitt revben tar också på krafterna, kan jag meddela. 
 
Något är ju trasigt. Vad tyckte inte doktorn spelade någon roll. Saker i överkroppen kan gå sönder vid långdragen och kraftig hosta. Muskelfästen eller ben. Att något är sönder står klart då jag nu till och med kan flytta omkring på något på det revben som jag har ont i. Riktigt obehagligt. Vid varje hostattack far det omkring och hamnar i ett ondare läge, om jag har otur, eller så får jag liksom avbryta hosten och försöka få det till rätta så jag kan fortsätta hosta. Vilken soppa.
 
Som det känns nu får det faktiskt vara bra med sjukdom, på ett tag. Nu ska ju Eric börja på Förskolan på Måndag så vi har nog en förkylningshöst att se fram emot men jag är tacksam för om det kan dröja av. Jag känner att jag inte orkar mer, Henke orkar inte mer och inte Eric heller. 
 
Nu ska jag kolla runt lite på nätet. Eric spelar TV spel. En dum vana han fått göra alldeles för mycket nu när jag inte mår bra. Men vad ska man göra? Har jag inte ont så jag håller på att svimma så är jag trött så jag håller på och somna och är jag inte det så är jag som i dvala som jag är och då kan han lika gärna få göra något han tycker är kul, under tiden.
 
Han är dock så söt, när jag får mina hostattacker och kvider av smärta " Hur går det mamma? " " Går det bra, mamma " Min lilla älskling <3
 
Det var väl det hela, för nu!

Rehabiliteringen

Idag fick jag ett brev på posten med en tid för att jag ska påbörja min rehabilitering in i arbetslivet. Tyvärr krockar den tiden med den tid jag fått till ortopeden för mitt knä men bollen är satt i rullning och det känns helt okey. Visst, jag blir stressad av tanken men det bemötande jag hittills fått ifrån arbetsförmedlingen gör mig trygg i hela den här grejen.
 
De respekterar och förstår min situation och så mycket mer än det kan man ju inte begära. Mitt mål har aldrig varit att gå hemma resten av mitt liv. Trots att jag är säker på att jag skulle må bra av det då jag blir så uppstressad av bara tanken på att ta mig iväg. Och dessutom få hela hushållssituationen att gå ihop när jag inte är hemma hela tiden. Jag behöver komma iväg en stund men det är i så fall för den sociala biten. Och lite grann för att känna att jag fyller en funktion kanske. Men det kommer jag ju inte göra så den tillfredsställelse det ger mig att, i min takt, ta hand om mitt hem ger mer i utbyte egentligen.
 
Men, nu är det på gång och jag känner faktiskt att det kommer gå bra detta. Jag har ju hela tiden sagt att det skulle det om jag bara fick ta det i min takt. När jag var redo. 
 
Nu är jag nog det, skulle jag säga!

Hallelujamoment

Här ska ni få höra om ett hallelujamoment som inträffat senaste dygnet. Jag har sovit ett par sammanhängande timmar inatt. Tre åt gången, skulle man kunna säga. Så skönt så det är helt otroligt. Nu på eftermiddagen har jag lyckats vila till mig ytterligare en. Kanske någon minut mer.
 
Helt sjukt att räkna på sömntimmar, kanske, men efter all knackig sömn senaste tiden så är det inte konstigt. Inte för mig i alla fall. Hur som helst känner jag mig aningen piggare nu men det är fortfarande jobbigt med all hosta och framför allt all värk i samband med det. 
 
Men nu hoppas jag snart det vänder, detta. 
 
Tack snälla, rara, älskade Farmor för att du med öppna armar tar emot Eric varje dag <3 Du gör honom glad för att han får vara hos dig och du ger mig möjlighet att ordna till här hemma <3
 
 
 
 
 
 

Rubrik var det

Loggade in här och har suttit flera minuter och bara stirrat på skärmen. Jag är så trött. Så trött. Jag kan inte ens förmå mig att skriva om något särskilt mer än att jag inte kan komma på något att skriva. 
 

Klar

Nu är jag hemkommen från sjukan. Det gick fort och.. ja.. det gick fort, helt enkelt.
 
Han lyssnade på mina lungor och hörde att jag inte har lunginflammation. De tog även snabbsänka som var aningen förhöjd men den var inte hög så det behövs ätas medicin för det. Och vad gäller det onda när jag hostar.. Det är helt normalt att få jätteont när man hostar mycket. Något har nog gått sönder eller töjts ut. Inget konstigt med det. Han behövde inte känna ens.
 
Jag fick den där dunderhostmedicinen utskriven, en som dämpar hostan för att i sin tur lindra smärtan i och med att om jag tar den så har jag ju inte lika ont. Men den kommer jag nog inte hämta ut. Kroppen behöver ju hosta, liksom. Sen att det gör ont, det får jag ju bara ta.
 
Nåja..

Några ord är bättre än inga alls.

Här inne blir det, för närvarande, inte många ord nedprintade om dagen. Vi är sjuka, här hemma. Det har ni ju förstått. Den här hostan som vi dragits med hela sommaren börjar nu att ta ut sin rätt. Jag vet inte när jag sov en hel natt sist. Det är plågsamt att antingen ligga vaken till efter 3 på morgonen för att man hostar och hostar. När jag väl kommit till ro och nästan somnat är det Eric´s tur. Och då är det ju, oftast, kört för min del och jag börjar hosta igen. 
 
Nu är ju dessutom hostan en stor plåga. Mitt revben gör så ont när jag hostar och igår var det inte många gånger jag hostade utan att gråta. Nu, om inte annat, har jag väl märkt att jag överlever smärtan så idag går det faktiskt bra. Jag hostar ju inte med glädje och ont gör det men jag kan hantera det bättre idag.
 
Stackars min lilla Eric, också. Hans sista vecka hemma innan Förskolan börjar. Vi skulle hitta på saker, han och jag. Vi skulle ha kul tillsammans. Större delen av dagarna är han hos Farmor för jag inte orkar. Han ber om att få åka dit det första han gör på morgonen, så så roligt har vi. Han har roligt där och det är huvudsaken och jag är evigt tacksam för hjälpen!
 
Nu kommer ju livet fortsätta för oss efter Förskolestarten. Det är ju inte så att allt tar slut. Men jag hade räknat med, och ställt in mig på, att vi skulle ha en minnesvärd sista vecka tillsammans. Han och jag. Och Henke också på kvällarna.
 
Och visst, minnesvärd blir den ju. Det kommer ta länge innan jag glömmer dessa hostiga och sömnstörda veckor. Men när jag, vi, är friska då ska jag njuta över en så enkel sak som att vi bara mår bra. Att vi inte behöver pausa en film 20 gånger på grund av hostattacker, när Eric inte hostar så han får kräkas slem. När man kan föra ett samtal utan att helt plötsligt ha irriterat igång ett hostanfall. Vad konstigt det är det där egentligen. Man uppskattar inte läget när det bara är. Jag är dålig på det, i alla fall. 
 
Om en timma har jag tid hos Farbror Doktorn. Då får vi se hur det står till med allt. Min kära pappa är snäll och följer med mig. Henke har så mycket på jobbet, stackarn.
 
Det var väl det hela för nu. Vi kan väl försöka att inte vara såna främlingar för varandra längre?
 
Visst? Visst!
 
 
 

Aj, aj, aj

Som om det inte vore illa nog här hemma har jag inatt hostat sönder något på min vänstersida. När jag hostar känns det som att jag ska tuppa av, jag får panik av smärta. Men mellan hostningarna så går det det ganska bra. 
 
Jag känner att det är något som rör sig när jag hostar, Henke känner det också när han håller i mot för att lindra min plåga när jag hostar. Jag ska se hur jag klarar natten och om jag hör av mig till sjukhuset i morgon. På ett dygn är det inte speciellt många minuter, egentligen, som jag hostar och har så där vansinnigt ont. Därför känns starkare smärtlindring, egentligen, lite onödig.
 
Mens har jag också. Och det bränner i mina bihålor. 
 
Det har varit bättre här hemma, det kan jag säga.
 
 
 

Ett nytt kapitel i vårat liv

I våras började vi prata här hemma, Henke och jag. Vi beslutade att jag skulle ringa ett samtal. Detta samtal resulterade i att vi i dag, Eric och jag, har varit och kollat på en krok där det står " Eric " på.
 
På Måndag börjar Eric förskolan. Antal timmar, tider och allt annat praktiskt, ska vi prata om då och då ska även Henke med. 
 
Jag har blandade känslor vad gäller detta, kan jag meddela. Mestadels ångest. Ångest över att tiden gått så fort till nu. Visst, vi har fått mer kvalitetstid än de flesta, min Skrutt och jag. För mig har det känts viktigt då jag grät bort hans första år ( nästan ) Det har även varit en räddning för mig då jag mått allt annat än bra de senaste åren att ha honom hemma och gottgöra alla tårar. Få bibehålla rutin, komma ut och bort från all gråt i min ensamhet. 
 
Men nu, nu är vi redo.
 
Jag tror det är viktigt som förälder att inse och vara lyhörd. Eric har inte haft behovet av detta innan. Men nu, nu kräver han mer av mig än vad jag kan ge och främst av allt - han vill leka med kompisar. Det kommer bli bra, detta.
 
Jag vill även poängtera att, när jag ringde i våras, fick jag en stor eloge för det arbete jag gjort FÖR min son i och med att han fått växa upp i tryggheten hemma hos en förälder. Många barn har det behovet. Många KAN inte ge det då arbete och så vidare kommer i första hand. Men det finns många där ute som inte kan tänka sig för sitt liv att ge sig ut och leka, i stort sett i alla väder. Plocka kottar på promenader, leka i lekparker, måla vattenfärg, leka med lera. Låta sitt barn hjälpa till hemma och så vidare.
 
Risken är att många kommer störa sig på mina ord och min åsikt. Jag menare inte, egentligen, att höja mig till skyarna. Jag är långt ifrån en människa som är värdig att vara där uppe. MEN jag har funnits för min son. Till viss del för att jag haft möjligheten ( behöver nog inte poängtera det mer nu för ni bör fatta hur jag menar ) Mer än vad jag tror många orkar med då förskola känns lockande för den där egentiden som helt plötsligt blir så lockande för vissa då man får barn.
 
Nu går vi in i ett nytt kapitel i våra liv. Min älskade lilla kille börjar bli stor. Jag är skitnere ibland och superstolt ibland. 
 
Det blir bra det här. Visst? Visst!
 
 
 

Sömnbrist är tortyr

Sömnbrist är tortyr. Hela ens kropp och själ blir totalt söndertrasad. Min kropp värker av allt hostande. Jag kan inte sova för så fort jag bara tänker tanken på att lägga mig får jag en timmes långt hostanfall. När jag väl lyckats komma till ro, inte hostat på någon kvart, då är det dags för Eric att hosta, kräkas slem och.. Jo , men det är jobbigt nu.
 
Nu väntar vi in mormor. morfar och farmor som ska äta här med oss idag. 
 
 

4 årskontrollen

Berättade jag om den igår? Lite förvirrad här. 
 
Det gick alldeles utmärkt. Eric var på sitt allra bästa humör och bad om att få bli vägd och mätt. BVC:an visade honom en bok med bilder där han skulle förklara vad de på bilderna gjorde och därefter fick han sätta sig i en skolbänk och få en lapp för ena ögat. BVC:an pekade på en bokstav på tavlan och Eric skulle visa motsvarande på en lapp framför honom.
 
Det gick så bra.
 
Hela besöket avslutades med att BVC:an satt i skolbänken och Eric visade på tavlan.
 
Han väger nu 19,2 kg och är 108 cm lång. 
 
 

Härlig kväll, även ikväll!

Vi har haft en jättefin kväll även ikväll. Barnen har varit på bra humör och då är ju vi vuxna på bra humör. Det är sån skllnad när man inte behöver trösta, gå i mellan i bråk eller bråka om saker man inte får göra. Sånt gör ju att humöret tryter ganska fort men ikväll var det, återigen, sådär toppenbra.
 
Barnen har lekt, målat med vattenfärg, badat, ätit kvällsmacka, titta på barnfilm och dansat. 
 
Tänk vad fint man kan ha det med vänner!
 
 

Städat

Idag har det, trots att jag är allt annat än pigg, blivit en hel del gjort. Eric ville åka till Farmor idag igen och idag ville han dit tidigt.
 
Jag har rengjort ugnen, städat av på spisen, torkat köksskåpen utanpå, städat på toan, dammat och dammsugit. Så skönt att ha sånt gjort, tycker jag. Särskilt nu när det är helg och allt. 
 
Nu ska jag återgå till det som blivit vår vardag. " Förundras över att både struphuvud och lungor sitter kvar genom de konstanta hostattacker som vi genomgår " 
 
 
 
 
 

Två dagar..

.. blöjfri, på eget initiativ och utan olyckor. Min duktiga älskling <3

Semesterfadäser

Tänkte jag skulle passa på att berätta för er om allt krångel vi haft i sommar. Gnälla av mig lite. Ha ha.. Nej men seriöst. Folk är så snabba med att gnälla över minsta lilla motgång, men jag säger - det kunde varit värre. Du har ännu inte vandrat en dag i våra skor. ( Ironi, ironi, ironi )
 
Ni vet ju allt krångel, alla deppigheter, alla motgångar. De behöver jag ju inte dra. Smaka däremot på denna.
 
Innan vi överhuvudtaget kom iväg på någon semester så var det krångel med bromsarna på vår bil. Helt naturligt, egentligen, men när det sätts i detta sammanhang blir det lite komiskt. Vi kom iväg till Öland med Familjen Kronstrand, jag var praktiskt taget på väg att lämna in och av där och då på grund av att jag inte skulle röka. Mer om det senare.
 
När vi kom fram till Öland fick vi något tråkigt läckage inne på toan i husvagnen. Vatten samlades på golvet och efter ett par dagar kunde Henke konstatera att det var färskvattentjofräset som läckte.
 
Eric fick en ögoninflammation och har varit snuvig sen dess med den här tilltagande hostan.
 
Vi åkte till Älvkarleby utan större fadäser. Jag var dålig i kroppen på grund av min MS men det är ju inget nytt. Vi kom ner till Stockholm och Eric blev sämre med sin hosta och förkylning.
 
Därefter åkte vi ganska så omgående till Öland igen. Men, innan vi kom iväg var det strul med kylskåpet i husvagnen. Henke fick jobba med det, utvändigt vad annars, i ösregn och fick det att fungera.
 
Ett par dagar in i vår Ölandssemester upptäckte vi ett äckelläckage i skåpen under diskhon i husvagnen. Allt vatten som vi hällt där i hade hamnat i skåpen bland kastruller och annat. En slang hade släppt och det löstes med en vinkork. Jag är ingen vindrickare men det är tur att det finns de som dricker det, liksom ) 
 
Jag tappade kaffekannan i husvagnsgolvet, den gick i massa bitar ( vad annars ) 
 
Vi kom hem från Öland och duschade på kvällen, jag först och Henke sen. Så skönt att vara hemma igen, liksom. När Henke duschat klart skrek han på mig. Då var det sjö med vatten inne på badrumsgolvet upp till tröskeln. 
 
Tur i oturen var det bara vattendragning till duschen i källaren kvar och vår rörmokare kom hit och hjälpte oss. Henke beställde en duschdörr och den kom hemlevererad. När Henke skulle sätta dit den exploderade den i händerna på honom med en kraftig smäll. Han gjorde inget man inte ska eller kan. Det bara hände.
 
Idag kom den nya, de var schyssta och skickade en ny och vi behövde inte betala tretusen igen. Tack för det.
 
Så, det var nog i stora drag, vår semester och de fadäser vi haft. Trots detta så har vi haft den bästa semester någonsin. 
 
Tänkte det kunde vara kul att ha detta dokumenterat.

En av de bästa kvällarna på länge <3

Vår kväll har varit en av de bästa på länge. Anna och jag har umgåtts med våra barn. Emma var också med en stund och till barnens stora lycka fick de varsin present. Tack <3
 
Det händer inte ofta men ikväll har barnen varit på de allra bästa av humör. Det har kanske varit ett par smågnabb men inte i närheten av vad det ibland kan vara. Så skönt. 
 
Henke och Per har monterat duschdörren, tack Per för hjälpen, och nu kan vi säga " Hafa - Henke 1 - 1. "
 
Det var väl det hela, tror jag. I morgon är det redan Fredag. Vad fort veckan gått. Det känns som att semestern, Henkes, är jättelänge sedan och då är det inte mer än ett par veckor sen vi satt på Öland och hade det bra. Vad anpassningsbar man är ändå. Skönt det. Man kommer snabbt in i gamla vanor och känslan som var där i Söndags, då man undrade om det fanns ett eftersemesterliv är som bortblåst.
 
 

Min lilla vilding

På förmiddagen idag har Eric varit på sitt allra jobigaste humör. Som han själv sa i halvleken av denna dag " idag har jag varit olydig " 
 
Dagarna, nu för tiden, börjar med ett evigt tjatande om nappen. Men han finner sig ändå i att inte få den. Och det är stort. Jag prisar högre makter för snälla farmor som haft Lill-Skrutt där nu varje eftermiddag den här veckan. Jag är trött och det tär på mig något vansinnigt att behöva vakna flera gånger varje natt. Antingen på grund av att Eric hostar så han kräks eller för att jag nästan hostar upp mina egna tår. 
 
Nu har jag haft en skön avkopplande eftermiddag. Jag är trött, kan inte vila för jag bara hostar, men jag är någorlunda mentalt återhämtad. Tack och lov.
 
Idag har Henke fått hem duschdörren så den ska monteras. Den kom ju för någon vecka sen men då fick vi sopa upp den från golvet. Nu ska det göras ett nytt försök.
 
Eric är inne på sin andra dag med att vara utan blöja. Han kissade " god morgon " igår i sin blöja, bytte och tog på sig sin kalsong. På eget initiativ.  Han har haft blöja inatt men idag har han också kalsong. Min lilla älskling. Jag blir så stolt. Kanske är det dessa två saker, både att släppa taget och både blöja och napp, som gör att han är en liten vilding? Så klart tar ju allt hostande och allt vaknande om nätterna ut sin rätt även på honom.
 
Nu ska vi snart till BVC på 4 årskontroll!
 
 
 

Dagen har rullat på

Tror inte jag skrivit ett inlägg idag?! Dagen har rullat på och av bara farten har vi kört med den radiostyrda bilen, tvättat, bytt sängkäder, handlat och fixat. Eric spenderade dessutom eftermiddagen hos farmor så jag hade lugn och ro när jag försökte vila. Hostade bort den tiden, även idag. 
 
Nu ska vi snart se på finfin serie.
 
 
 
 
 

Det bra humöret kom till slut!

Allt som oftast, nu för tiden, så kommer jag på mig själv med att ha ordnat till mitt humör till det bättre.
 
Vi hade en fin kväll. Henke har målat och jobbat i källaren och Eric och jag har fikat, kört med de radiostyrda bilen och hängt med Anna och Nellie till lekparken här ovanför.
 
 
 
 
När Eric och Nellie stod vid varsin " trut " och pratade sa Eric " - Nellie, jag älskar dig "Hur sött är inte det då? Att han sedan la till ett par bajs och bojs och allt annat spelar ingen roll då, tycker jag.
 
 
 
 
 

Gnällig

Idag är jag ett gnälligt monster, känner jag. Trött och tråkig. 
 
Det blir inte många positiva ord skrivna vid såna tillfällen så jag väljer att avveckla detta inlägg nu. Hoppas stenhårt på en bättre dag i morgon. 

Lyssna på tystnaden

Nu sitter jag här en sväng. Eric ville åka till farmor och det fick han så gärna. Skönt att han kan få busa av sig och att jag, under den tiden, kan få ta igen mig. Jag är ganska sliten efter alla vakna stunder om nätterna på grund av Eric´s hosta. Jag ska ju inte klaga, det är ju hundra gånger mer jobbigt för honom, men det tar på en. Det gör det.
 
Huset är tyst, allt är helt tomt och konstigt. Jag borde lägga mig vid TV:n och bara slöglo. Tyvärr är det nog en av de sakerna jag har svårast för. Att inte göra någonting. Jag måste fixa med något hela tiden. Plocka, städa, hänga tvätt, sitta vid datorn, påta i landen. Jag kan bara inte koppla av och låta bli allt det där. 
 
Jag drömmer om en härlig stund i en stol på altanen med ljum sommarbris, en kopp kaffe och en bok. Helst Mia Skärringers ( stavning ) som jag letat efter hela sommaren. Eller varför inte uppkrupen i soffan, med en filt och tända ljus. Smuttande på en god kopp kaffe och lyssnande på regnets smatter.
 
Jag drömmer om sådana stunder men jag hinner aldrig komma dit. Eller så tar jag mig aldrig tiden.
 
Jag önskar jag kunde. Bara strunta i alla måsten och radera tankarna på att " om jag inte kör de här två maskinerna tvätt idag så kommer de vara tre i morgon och därmed mer att göra " 
 
Jag jobbar med framförhållning, brukar jag säga. Kvalité i tillvaron kommer, om man ska hårddra det, långt ner på listan. Inte för att jag inte bryr mig. Det handlar ju om att jag prioriterar helt fel. Typ.. Visst hittar jag guldkorn i min tillvaro och det är långt ifrån sant att jag inte gör annat än plockar och städar. 
 
Nåja,
 
Nu ska jag unna mig en stund för mig själv. Tvinga mig att lyssna på tystnaden som jag drömmer om när Eric är som mest frågvis. 
 
Så!
 
 

Grattis i efterskott, älskade mamma <3

Igår var jag så trött efter dagen på sjukhuset att jag helt glömde bort att uppmärksamma min älskade mammas födelsedag här.
 
Stort grattis, i efterskott, älskade du. 
 
 
 
 
<3

Tredje astmamedicinen

Vår första dag efter det lugna semestermodet blev allt annat än lugn. Jag ringde till barn idag. Igen. Förra veckan pratade jag med dom två gånger på grund av Eric´s hosta. Den har bara blivit värre och värre. Vi tog allergimedicin och testade att öka hans luftrörsvidgande men idag ringde jag alltså igen så vi fick komma ner till Västervik.
 
När jag pratade med barn frågade dom när vi kunde komma. Klockan i köket var 9 och jag tyckte att 11 tiden kunde passa. Det var bara det att den klockan går minst en halvtimme efter så det blev aningen stressigt, kan jag meddela. Men det gick bra. Anna var förbi och hjälpte mig på morgonen och farmor var snäll och följde med oss.
 
De undersökte och röntgade. De hade blivit oroliga för att han skulle fått ner något i lungorna men det såg så fint ut. Hans extrema hostattacker beror på att han har astma. Plus en infektion i kroppen. Så nu har vi en tredje astmamedicin som han ska ta.
 
Han var så duktig hos doktorn idag. Jag har varit jättestolt över honom men nu är jag trött. Hoppas vi får sova inatt.
 
 
 

Sätter punkt!

Nu ska vi snart mysa till det lite här, Henke och jag. Äta gott och titta på film. 
 
Ikväll sätter vi punkt för det som varit vår bästa semester hittills. Vi har upplevt så mycket, sett så mycket, träffat underbara människor, kopplat av och njutit dagarna. 
 
På sätt och vis ska det bli skönt att komma tillbaka till vardagsrutinerna. Samtidigt som man vill hålla kvar den här vardagslunken som omger oss, just nu. Men allt har något positivt och hösten bjuder på en hel del trevligt. 
 
Ikväll har vi varit hos Anna, Per och Nellie. Barnen lekte lite med såpbubblor och det blir man ju aldrig för gammal för. Eller vad säger ni?
 
Här kommer en bild på våra fina barn
 
 

Suck

Idag tog vi, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, tag i att plocka i ordning i garaget och i pannrummet i källaren. Med tanke på att vi hade en megarensning förra sommaren känns det ju helt makalöst att hela garageuppfarten är precis full med skräp.
 
Hur som, nu är det i relativ bra ordning och reda och Henke kan nu måla dörrar och fixa inomhus. Man kan dessutom bjuda upp till dans, om så skulle önskas, i garaget. Härlig känsla, det där. Att få slänga en massa skräp. Samtidigt som även det är aningen påfrestande. Alla minnen och förhoppningar. Alla roliga och alla jobbiga saker kommer tillbaka.
 
Både Henke och jag är känslomänniskor. Vi fäster oss vid saker, eller minnet av den. Händelsen när man fick den. Drömmen man hade när man valde att spara en sak.
 
Nu ska vi fortsätta deppa för faktumet att Henke ska börja jobba i morgon. Här skulle jag kunna använda det ena ordet fulare än det andra. Men jag väljer att avstå det.
 
Nu får vi snart fikagäster!
 
 
 

Rensar, sorterar, slänger och sparar

Idag rensar vi i källaren och i garaget. Ho ho, ja ja..
 
 
 

Orden jag fasat för

Dagen idag har varit jättebra. Vi mjukstartade på ALV där vi fikade, Eric fick två glassar för det är så sällan han kan köpa en glass ute sådär. De har ju Oately´s egna lilla jordgubbspinne. 
 
Eric pratade, och kramades, med Kling och Klang. Eric och Nellie sprang omkring i Bullerbyhusen och vi avslutade vid Karlsson på Taket och alla kanorna.
 
Efter det åkte vi hem. Eric sparkade omkring på sin sparkcykel som han fick av Anna, Per och Nellie igår. Henke målade fönsterkarmarna och jag plockade bort överblommade blommor från rosorna och klippte ner en del av dom som blivit jättelånga. 
 
Vi åt god mat och sen plockade vi upp mormor och åkte till en sandgrop där Eric fick köra med sin radiostyrda bil. Han var så duktig och den presenten var verkligen helt perfekt för honom.
 
Vi åkte till Farmor och tog en kvällsfika. Mormor hängde med.
 
Sen så åkte vi förbi  Familjen Kronstrand som hade besök av en familj som precis fått en liten. Två veckor, närmar bestämt. Om jag inte är helt ute och cyklar.. Kanske är han tre veckor. Hur som helst är han liten och helt underbart grann. 
 
På hemvägen sa Eric orden jag fasat för. " Mammaaaa, jag vill ha en lillebror. En liiten bäbis "
 
Hur förklarar man att man försökt både på det roliga sättet och det lite mer psykiskt påfrestande sättet? Att vi lagt över 40,000 :- med förhoppning om en liten till? Hur förklarar man att det inte funkar när man inte kan vare sig förstå eller acceptera det själv.
 
Jag nöjde mig med ett " Jasså, det vill du " sen var det slutdiskuterat för den gången. 
 
Jag blir så genomledsen. Hela jag värker bara vid tanken på det här ämnet. Jag försöker slå det ifrån mig. Försöker ( och tro mig jag är så lycklig man kan bli ) att acceptera läget som det är. En familj på tre är bättre än ingen familj och Eric, han är en gåva mer värdefull än något annat.
 
Mycket vill ha mer, det vanligaste är två barn, längtan att få gå genom hela graviditeten och nyfödda perioden en andra gång. Att se likheter och olikheter hos ett syskonpar. Att Eric aldrig ska behöva va ensam..
 
Det är mycket att ta in, mycket att hantera och mycket som både gör mig så ledsen och arg. Samtidigt är jag så genomglad för det jag har. 
 
Det kommer nog alltid göra ont. Om tiden får göra sitt kommer det nog bli hanterbart, så småningom. Det tror jag nog.
 
Det var väl det, det!

2012 - 08 - 10

Idag är det fyra år sen vi blev föräldrar. Vi fick äntligen träffa Lill-Buff som vi kallat honom i magen. Fyra år har våra liv varit berikade och fyllda med mening. I fyra år har vi utvecklats och svetsats samman som en familj.
 
Under dessa år har det hunnit hända så makalöst mycket. Mestadels av det negetiva slaget om man bortser från Eric´s utveckling som varit en ära att följa.
 
Jag önskar så att jag kunde vrida tillbaka tiden. Snuffa på min bäbis som idag, utan att jag hunnit fatta det, är en stor pojke. Visserligen växer min kärlek sig starkare för var dag samtidigt som var dag gör att tiden går och min lilla älskling bara blir äldre och äldre. 
 
Jag önskar jag kunnat få slippa en bråkdel av allt vi gått igenom. Sluppit alla tårar som jag fått lägga så mycket tid på i stället för att ta vara på tiden med dig, Eric.
 
Jag hade hoppats, och i mitt stilla sinne trott, att vi skulle haft ett syskon vid det här laget. Såna saker gör sig extra påminda en dag som denna. För att inte tala om att det känns som igår då jag för första gången fick hålla min bäbis i min famn.
 
Jag älskar dig Eric. Sanslöst och vanvettigt mycket. Det finns inte någonting jag inte skulle göra för dig och jag skulle utan att blinka offra mitt liv för dig. Du är det viktigaste jag har, det mest värdefulla. Även att vi bråkar ibland så har vi helt fantastiska stunder tillsammans och då blir livets mening så uppenbar. Mitt livs mening blir så uppenbar.
 
Här kommer några bilder från födelsedagen.
 
 
 
 
Eric fick ett par simglasögon idag.
 
 
 
 
 
 
 
 
Efter maten så fick han till slut sin efterlägtade radiostyrda bil av mig, Henke, Farmor, mormor och morfar.
 
 
 
 
 

Meeeen...

Har bloggat både igår och idag och inläggen laddas inte upp. Inte heller sparas inläggen under utkast trots att det hela tiden står " sparat " när jag skriver.
 
Så här kan det inte va. Jag blir, på riktigt, jävligt irriterad.

God morgon

Henke och jag ska snart äta frukost. Eric sover.
 
Önskar oss alla en bra dag!

Händelse från lekparken

En sak som hände på Böda Hamn´s camping, som jag bara måste berätta för er, är en händelse från lekparken där. Eric älskade att vara där. Det fanns en riktig båt där som barnen kunde klättra omkring på, hur kul är inte det för ett barn liksom?!
 
Vägen upp till båten var som en slags träbrygga. Typ. 
 
Eric uppmärksammade snabbt att det var en skruv där som liksom börjat ge sig utåt och stack upp. Barnen var stundtals ivriga och for fram och tillbaka däröver.
 
En kväll var det en gäng äldre killar där och lekte och Eric sa till dom att de skulle akta sig för det var en " spik " som stack ut. Hur underbart gulligt är det inte av någon som inte fyllt fyra att vilja varna om något som han inser är något man kan skada sig på?
 
Vad fick han för respons, tror ni? Inte var det tacksamhet i alla fall. Det äldre barnet snäste " det är en skruv " Hur elakt var inte det då? I det läget gör det så ont i mitt hjärta, ska ni veta. Just då, när man inser hur elaka barn kan vara. 
 
Jag hoppas du växer upp till en stark kille, älskade Eric. Att du klarar av det allt hårdare klimat som råder och att vi ger dig kärlek nog för att du ska " klara dig " när du vandrar på vägar där jag inte är med och kan skydda dig. 

Semester 2012

Här kommer den då, en resumé och rapport över vårt semestrande. Ni vet nog det mesta med tanke på mina kortrapporter men det kan vara kul att ha det dokumenterat här ändå.
 
Så,
 
den 16 / 7 begav vi oss till Haga Park på Öland. Pappa var redan där. Anna, Per och Nellie samåkte med oss. Vi fick våra vagnar och förtält på plats och allt flöt på så bra som det bara kan. Eric och Nellie stortrivdes med faktumet att kunna springa mellan förtälten och leka, bråka och leka lite till.
 
Det regnade varje dag, solen sken i stort sett varje dag. Ibland regnade det samtidigt som solen sken. Vädret var inte med oss det minsta men vi hade det jättebra ändå.
 
Vi besökte Leo´s Lekland i Kalmar, vi var på Lådbislandet i Löttorp, vi var på Ölands Djurpark ( som var en av de finaste höjdpunkterna för oss alla. Emma hade anslutit till vårt gäng och det åktes massa karuseller ) Nästan varje kväll var vi nere på stranden och kastade sten i havet och såg vackra solnedgångar. En kväll var det även cruising i Färjestaden och Eric var lyrisk.
 
Vi hann även med att uppleva det hittills värsta astmaanfal som Eric haft. Han var med i diskrummet och av fukten där blev det väldigt jobbigt för honom.
 
Mot slutet av veckan började det kännas att det varit mycket regn. Vi var blöta och kalla långt in i märgen och på Söndagen åkte vi hemåt. 
 
 
 
 
På Söndagskvälen kom vi hem. Packade om, grillade med mormor och farmor och tvättade en hel del. På Måndagen köpte jag mig ett par gummistövlar, vi handlade lite nödvändiga saker och lade oss tidigt.
 
På Tisdagsmorgonen, klockan 6 närmar bestämt, begav vi oss iväg till Älvkarleby. En resa på nästan 50 mil som gick alldeles utomordentligt bra. Vi stannade ett par gånger på vägen och stressade inte. Vi stannade bland annat till vid Uppsala Domkyrka på vägen och fikade och beundrades över hur makalöst vackert det var där.
 
 
 
 
Eric äter frukost i bilen på vägen.
 
 
 
 
Familjen samlad utanför domkyrkan.
 
 
I Älvkarleby träffade vi en del av mina härliga släktingar och min far. Vi slog läger, med tält och hade det jättebra i några dagar. Vi såg älven, vattenfallen, badade, gick promenader, grillade, umgicks och hade det bra. Vi åkte även på lite utflykter bland annat till Gävle där vi fikade på Waynes Coffe och åkte till en fin strand vid havet där vi inte badade för att det var för kallt. 
 
 
 
 
 
 
 
 
På Fredagen åkte vi neråt.Vi stannde till och såg Forsmarks Kärnkraftsverk från vägen och tog en fika paus i Öregrund. En underbart vacker hamnstad.
 
 
 
Vi mötte upp våra kära vänner Anna, Per och Nellie för en hotellvistelse i Solna. Ett jättefint hotell som bjöd på både, bad, härliga promenadvägar och en grönsande baksida där vi spenderade en hel del tid för att få ur spring i benen på våra barn och för vacker utsikt för oss vuxna.
 
På Lördagen besökte vi Gröna Lund. Det var roligt där men med Ölands Djurpark så färskt i minnet så kändes det trångt och rörigt med allt folk den dagen. Dessutom så var det nog den varmaste dagen i år som vi valde att gå dit så det var både roligt och plågsamt jobbigt. Eric åkte mest " Farfars bilar " och sen gick vi en tur genom Lustiga Huset. Anna och jag gick ut, papporna åkte flygande mattan med barnen.
 
 
 
 
 
 
På Söndagen skilldes vi åt, Anna med familj och vi. Dom skulle fortsätta semestrandet uppåt i landet och vi skulle hem och packa om.
 
Mormor och Farmor kom och grillade och underhöll Eric medan vi fixade.
 
På Måndagsmorgonen hade jag en tid vid 8 för att fixa i ordning mina naglar så Henke och Eric packade i ordning vagnen och vi hann till och med med en fika hos Farmor med nybakta bullar innan vi begav oss till Öland vid 11:30 tiden. Denna gång semestrade vi med Fredrik och Pernilla. Erica och Elin kom ner på Torsdagen.
 
Vi hann med en hel del även denna resa. En tur till Lådbilslandet igen, titta på raukarna, åka en härlig kustväg med mycket fint att se på vägen, sola och bada i havet ( jag badade inte ha ha ) flyga drake, handla i småbutiker, hamnpromenader på kvällen, lekparkslek och allmän avkoppling.
 
 
 
 
 
 
 
Som sagt, denna semester har varit den i särsklass bästa i våra liv. Så mycket härliga minnen att ta med sig när hösten och mörkret kommer. 
 
Älskar min familj <3
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

It´s oh so quiet!

Här sitter jag, ensammen. Det är tyst och lugnt och det passar mig perfekt. Jag är så trött idag och hade mer än gärna legat kvar i sängen som pojkarna gör.
 
Vi såg en film igår kväll som var alldeles för bra för att somna ifrån och dessutom hade vi bestämt oss för att ringa till sjukhuset angående Eric´s astmaproblematik nu när han hostar så mycket och det görs ju med fördel på morgonen om man ska ha en chans att få en tid. 
 
Nu tyckte inte hon jag pratade med att vi skulle komma ner idag. De preparat vi har här hemma är de samma ( ungefär ) som används vid de akuta inhallationerna. Det vi ska göra nu de närmsta dagarna är att börja ge honom av hans allergimedicin och se om det hjälper. För det är också ett preparat som liknar de som används de gånger vi fått åka ner. Det är bara att effekten av det de gör kommer direkt och det man gör hemma tar längre tid. 
 
Nu ska vi avvakta till Torsdag. Är det inte bättre då ska vi ringa igen. Blir han sämre ska vi ringa igen och blir han inte det minsta förbättrad och vi bedömmer att han behöver deras hjälp tidigare så får vi också höra av oss. Rörigt? Nej, det tyckte det jag väl inte.
 
Min lilla älskling <3
 
 

Tung i själen

Dagen idag har varit bra. Vi har alla varit trötta och sega, men det är ju inte så konstigt. De gånger vi varit hemma och vänt innan har det varit full fokus på ompackning och så. Nu ska vi vara hemma och då kopplar man nog av på ett annat sätt.
 
Eric har en otäck hosta och jag funderar på att ringa sjukhuset i morgon. Hans hostmedicin är slut och sen tror jag nog han behöver andas in något vidgande. Han är ju inte sjuk för övrigt men någonting är fel med hela familjen för vi hostar och hostar. Jag har dessutom brutalt ont i halsen sen tre veckor tillbaka.
 
Annars då? Jo, men vårt avlopp i duschen, den enda vi har, har totalt havererat nu när vi varit borta. Igår kväll var det en centimeter sjö på golvet och nu ikväll, efter att Henke var nedkladdad med gojs sen sekelskiftet och gjort var och varannan männska i kina flintskallig ( syftar på mängden hår han dragit upp ) har det nu konstaterats att det är bortom fixning. Vi vågar inte ta propplösare då stammen som leder ut allt vatten inte är som det ska och ska bytas på grund av det inom en framtid. Så så kan det gå. Duscha får vi vänta med ett tag. Så typiskt och ett så tråkigt avslut på allt fint och skoj vi varit med om.
 
Själv sitter jag här med en något tung känsla i min själ. Det är många faktorer som spelar in. I huvudsak och den största anledning är att jag är människa. En människa med ett stort hjärta och mycker känslor. Sen är det lite andra anledningar. Trötthet och surhet oss i mellan här hemma, inte så konstigt kanske efter allt resande, en bomb som inom kort kommer släppas, Henke har bara en vecka kvar på sin semester ( bättre än att han skulle börjat i morgon förvisso ) Listan kan göras lång men jag ska inte tråka er. Jag ska hitta inspiration för att berätta om den bästa ressemester vi någonsin haft.
 
Det ska jag göra.
 
 
 
 
<3
 
 
 
 
 
 

Bildbomb

Tack ni som försökt hjälpa mig med bilderna, ska se om detta funkar nu.
 
Här kommer en bildbomb från vår resa till Öland. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Tack Öland för denna gång. Jag kommer återkomma vid tillfälle och berätta med om alla våra dagar på vägarna men nu har vi annat för oss.
 
Hoppas nu att bilderna blir som jag vill!

Ännu en dag

Ännu en toppendag har passerat. Vi har varit iväg och handlat lite, på ett av ställena hade de bilar som Eric fick köra. Innan middagen var vi nere på stranden så Eric fick köra med sin drake och bada lite, 
 
Nu på kvällen var vi nere i hamnen och njöt den sista kvällssolen.
 
( Har fortfarande inte lärt mig att få till bilderna så de inte blir för stora. Ska se om jag kan få till det så småningom )
 
 
 
 
 
 

Morgonrapport

Nu ar vi ätit frukost och fixat till en del av morgonbestyren. Vad dagen har att erbjuda vet jag inte än men om solen fortsätter vara framma kan jag inte tänka mig annat än att Eric vill bada idag igen. Han har en jobbig hosta och är lite skruttig överlag, som både Henke och jag är, men man måste ju få ha lite kul ändå?!
 
Jag är makalöst trött nu. Jag vilade mig lite igår och trodde inte jag skulle kunna vakna efter det. Tror att alla mil vi åkt och allt semestrande börjar ta ut sin rätt nu.
 
Här har vi det jättebra. Allt är i stort sett perfekt. Nära till allt, på campingen. Utanför vår husvagnsplats är det en liten sandhög där Eric gräver och kör med bilar. Den kunde inte varit bättre placerad.
 
Nu återstår bara att önska oss alla en bra dag! 

RSS 2.0