Teknik - härligt!

Ligger i sängen o surfar lite innan sovdags så jag tänkte - varför inte va så tokig så jag bloggar lite. Teknik - härligt. Annars har vi haft en relativt bra dag, Eric och jag. Anna o Nellie va hos oss en stund, vi va även i pulkabacken. Det känns lite som att det är där vi hänger, Eric och jag. Nu hoppas vi på en bra dag i morgon. Februari redan, var det inte nyss jul.

Tråkig

Känner mig oftast tråkig och tom efter att ha varit och pratat. Idag är en sån dag. Men det ordnar sig.

Tråkigt nog ska Henke jobba över ikväll, förvånad? I morgon, jobba över förmodligen. Torsdag, umgås med sina gamla killkompisar.

Men, vi trampar på. Jag har börjat säga som Emil´s pappa i den där Emil filmen när pappan ska få ett varmt grytlock på magen - " Det går inte att va sjuk i det här huset "

Nu ser jag inte lika bitsk ut som han gör när jag säger det. Jag säger det lite på skoj. Kanske med en undermening. En liten ådra av allvar i ett skämt..

Så!

Tack <3

Så här är det, jag har världens bästa vän. Utan tvekan. Det finns så mycket som jag skulle kunna skriva om henne, för att liksom förklara för henne varför hon är just bäst. Men jag ska bespara Er det inlägget. I alla fall i kväll. Just nu är jag så rörd och glad för en present jag fått av henne.

Det är nämligen såhär att Anna ska gifta sig i sommar. Det vet ni ju redan om. Jag ska va en av hennes brudtärnor, det vet ni också om. Ikväll har jag, och de andra två tärnorna, fått varsin tidig present av henne.

En bok med bilder som en presentation av vår resa tillsammans som vänner, så långt. Just nu kan jag faktiskt inte tänka mig något finare att ge till någon. Det är ju inte bara bilderna och texterna som gör det hela så fint. Det är ju alla minnen man skapat tillsammans som ligger så varmt och tryggt i hjärtat som nu kommer i bokform och på något sätt påminner en om allt fint igen..

Jag är så tacksam för vänskap Anna. Jag älskar dig <3



Märklig händelse

Jag vet inte om det är faktumet att termometern visar på minus 6,5 grad eller om det var själva körledaren i bilen som just körde förbi.. Jag fick kalla kårar alldeles precis..  Vad det än var ska jag härmed berätta en liten anekdot ur mitt liv.

För att göra en kort historia lång, jag började övningsköra med min far så fort det var lagligt och möjligt. Jag minns inte om det var den dagen man fyllde 16, visst var det så! på den tiden.. Hur som, vi övningskörde mer eller mindre flitigt i de ungefärliga 2 åren som var till dess att det var dags att börja göra kör prov och sånt.. Ja ni fattar.

Hur som, när det var något cirka halvår kvar till jag skulle fylla 18 tog jag ett par lektioner på en körskola i stan. Jag fick en välkänd handledare och han tyckte jag körde okey. Jag tror bestämt att han försökte suga musten ur min körning lite och att jag kanske inte hade behövt den där sista lektionen men 6 lektioner på körskola tycker jag inte är hela världen. Den 6 var gratis dessutom.

Nåja,

det jag skulle komma till.

En av de gånger som vi satt i den där gröna golfen, som var aktuell på körskolan på den tiden, tyckte min körledare att vi skulle öva på något som jag aldrig innan - under tiden jag övningskörde - och inte heller efter, har hört någon övat på. Vi skulle öva oövervakade järnvägsövergångar. I skogen, så klart.

Det är väl viktigt att man liksom är medveten om att åker man över en tågräls så kan det minsann komma ett tåg. Det tycker väl jag hör både sunt förnuft och allmänkännedom till, men det tyckte ju inte han.

Det var en solig och fin dag när vi åkte omkring i Hästmosshultskogarna. Stanna intill järnvägen, kolla åt båda hållen och sen köra över. Längre in i skogen, samma procedur. Jag vet inte hur länge vi åkte omkring där men jag vet att det i stort sett upptog hela den där jävla lektionen.

Rätt vad det är, mitt i allt skogskörande och till råga på allt en evighet ifrån någon som kunde se eller höra känner jag ett par slibbiga fingrar i mitt hår. " Vilket vackert hår du har, Rebecca " säger han rätt vad det är.

Vad jag svarade på den frågan har jag faktiskt ingen aning om. Jag bara minns att jag kände mig så liten där i den där bilen. Livrädd, äcklad och faktiskt jävligt besviken på en vuxen och ganska gammal man som på något sätt utnyttjade situationen.

Vad han nu hade i tanken vill jag inte ens tänka på. Kanske ville han förhandla fram mig till ett körkort lite smidigare, eller om han kanske trodde att jag skulle tro att det var så det funkade..

En trygghet var att mannen var kort och minst sagt överviktig så hade det spårat ur, blivit äckligare än det blev och så då hade jag öppnat bildörren och sprungit därifrån. På den tiden var jag både snabb och smidig så han hade inte haft en chans att sätta sina ideér till verket. Eller vad det nu var han ville. Av någon anedning släppte han taget från mitt hår ganska snabbt och vad vi pratade om därefter har jag ingen aning om.

Kanske ville han bara ge mig en komplimang. Men man tar liksom inte i någons hår. Absolut inte någons hår som du inte känner. Och med handen på hjärtat,

vackert hår det har jag inte!

Eftermiddagsbabbel

Sitter här en stund nu. Vi är lite sega, Eric och jag, när vi nyss vilat. Det tar ett tag att komma igång. Det gör det ju för de flesta så det är ju inget konstigt.

Ska alldeles snart gå ner och hämta upp tvätten i maskinen som jag kört. Plocka ur diskmaskinen. Skulle verkligen behöva dammsuga men det får vänta. Jag vill ha lite energi kvar till pulkabacken i kväll.

I morgon ska jag träffa Katarina igen. Skulle gjort det förra veckan men det blev lite rörigt då med tanke på att jag var så förkyld. Så i morgon är det dags. Jag tycker så mycket om henne och att gå dit att prata. Det är så skönt att vi utvecklat något.. svårt att sätta fingret på vad. Visst, jag är ju hennesklockandenochdet men för mig känns det som att vi fått den sortens kontakt som det är meningen att man ska ha när man går och pratar.

Det var det det. Nu ska jag torka av vardagsrumsbordet för ikväll får jag hem de lyktor som ska pryda det. Efter vad jag sett på kort gör de sig nästan bäst utan duk under och det passar ju ypperligt då jag inte kommit till att lägga dit någon efter julduken var där.

Sen var det ju tvätten och disken med!

Härlig stund ute

Nu har vi varit i pulkabacken, Eric och jag. Det gick undan i backen idag. Så skönt när jag känner att jag har ork nog att ta med honom iväg från gården och dessutom ha en riktigt trevlig stund.

Henke och jag pratade om det för lite sen att vi så gärna skulle vilja åka uppåt i landet och verkligen få se alla mängder snö, åka skidor, mysa med fika ute i drivorna, bygga snökojor. Vi är helt klart lutande åt det hållet i stället för att uppsöka värme och sol. Visst, Rebecca innan MS hade gärna legat och pressat på ett varmt ställe men som läget är nu och med tanke på min rädsla för att flyga känns ju en resa till fjällen mer aktuellt.

Vi gillar snö i den här familjen. Det är klart. Jag är så glad för att jag köpte mig ett par termobyxor i Ullared när Anna och jag var där. Jag har verkligen haft nytta av dom. Och det var ju inget direkt dyrt inköp heller när det var där. Trots en billig peng håller de mig varm och torr vilket är huvudsaken.

Annars då? Jo men här har vi en helt förträfflig dag i dag, förstår ni. Tänk vad kärlek kan läka till de sår som har en tendens att öppna sig. Jag har sagt det förr men det tåls att sägas om och om igen. Henke är som balsam för min själ. Han tröstar, lugnar, älskar.. Han förklarar att allt kommer ordna sig på ett sätt så jag förstår honom.  Och jag tror honom. Han lugnar mig med att han är med mig i det jobbiga. Han tror på mig och det är nog det viktigaste av allt.

Sen är det ju så att han är med mig i allt bra också men efter en dag som igår inser man hur viktigt det är att finnas för varandra främst och allra mest i de jobbigaste stunderna. Det är ju av självklara skäl då man behöver det som mest!

Och för att inte detta ska låta alldeles helt jätteegoistiskt och RebeccaRebeccaRebecca jagjagjag och det ena med det andra kan jag ju meddela att jag minsann är med honom i både de bra och jobbiga stunderna också. Om det nu skulle va så att någon tolkar texten som att jag är en egocentrisk jävla bitch här hemma!

Nu väntar vi in honom för lunch sen blir det vila. Hoppas det här härliga humöret, för det är riktigt härligt just nu när det är påfyllt av vackra vinterlandskap, håller i sig kvällen igenom!

Tack för en bra dag, så här långt. Nu kör vi på med en bra fortsättning!






Mjukstartat dagen

Idag är det kallt ute. Klockan är nu 10:30 och det är 9,5 minusgrad. Solen skiner så det ser så där härligt vacker ut. Vi får klä på oss ordentligt sen när vi ska gå ut, Eric och jag.

Vi har precis haft fikabesök här nu så man kan säga att vi mjukstartat dagen.

Önskar oss alla en bra dag!

Varför är det så svårt?

Ibland blir jag så vansinnigt less på att må som jag gör. Just när jag kommit till en punkt där det på något konstigt vis ändå känns okey rycks mattan bort, någon kommer med en symbolisk bulldozer och mejjar ner den lilla grund jag faktiskt byggt upp för att stå på resten av mitt liv.

Det är ju själva f*n och det gör mig så ledsen för de två som det går ut över är Henke och Eric. Henke är förstående, försöker göra det han kan för att underlätta och göra mig glad igen men Eric, han har ju inte en aning om varför jag är som jag är. Sur, lättretlig, ledsen..

Det gör ont hela vägen in i min själ. Allt detta. När jag precis kommit till en punkt där jag accepterat att jag är hemma, mår dåligt, krisar och läker.. då kommer det krav på mig igen. En massa dyngutredningar för att fastställa mitt mående och hitta någon väg in i arbetslivet. Att hänga upp min själ och mina känslor på tork i ett rum för allmän beskådan och begrundan.

Vägen in i arbetslivet känns som att det innebär vägen rakt ner i helvetet för mig. Så känns det. På riktigt. Jag är inte redo nu, jag vill va det, men jag är inte det. Detta sticker i ögonen på de allra flesta när jag säger det, jag vet. Vem gillar en människa som lever på andra människors skattepengar? Men jag åtminstonne ärlig med att det är så jag känner. Vad ska jag göra? Låtsas som att allt är bra och stå och explodera på plats?

Att känna det jag gör innebär att det dessutom ger mig ångest och dåligt samvete över att jag minsann är sjukskriven. Och det är inte okey. Att gå hemma och läka och bearbeta är inget man får ha som sysselsättning. Nej, här ska vi testa och prata och älta och se vad som händer. Jag orkar inte.

Det skevaste i hela den här grejen är att det där mötet kommer inte va förrän kanske i April. Men det håller mig redan sömnlös, grubblandes om nätterna.

Jag har blivit en klen, skev jävla tönt. Så känns det.

Och med de orden avslutar jag det här negativa inlägget. Jag ska gå och kramas med min son!

Vår dag med några enkla rader!

Idag har varit en lugn dag. Jag har inte riktigt kommit till att sitta vid datorn något ännu men å andra sidan har ni nog varit ute och njutit den vackra snön och solen..

Dagen började så fint med Henke och Eric mys, en bricka med frukost på sängen, sovmorgon men det förstod ni ju. Jag gjorde mig i ordning och Eric och jag mötte upp Anna i pulkabacken. Henke la klinker. Fika hos Farmor efter det, vila, middag och nu är Henke nere i källaren en sväng igen, Eric spelar Forza 4 och jag hamnade här. Ska snart plocka undan efter maten och klä på oss och gå ut för mer lek i snön.

Det var väl på ett ungefär vad vi sysslat med idag!


Eftertänksamhet

Det hör egentligen inte vanligheten till att jag sätter mig här och inte har något att skriva. Jag lyckas ju alltid knåpa ihop något, ofta ganska meningslöst. Men det är ju ord, utfyllnad, rabbel eller babbel.

Idag har varit en dag med eftertänksamhet, kan jag ju passa på att tala om. En dag då jag reflekterat en hel del över det jag har och tacksamheten inför det. Ofta blir man irriterad på småsaker här i livet. Man stör sig hit och dit och är sällan nöjd utan man vill ha mer. Det är inget konstigt i sig och inget som man kanske egentligen kan rå för.

Man blir nog lite vardagsblind och har svårt att se tjusningen och det fina i att man har den största gåva man kan ha eller få. Sina nära och kära omkring sig. Och framför allt tiden med dem. 

Visst pengar på banken till överflöd skulle inte sitta fel, en ny bil var och varannan månad, ny soffa.. Det finns så mycket materiella saker man vill ha i överflöd eller åtminstone mer av men vad spelar det för roll om du har allt det om du trots allt inte kan lyfta telefonen och ringa till din mor eller din far. Om du inte kan gå och lukta på och förundras över hur underbart gott ditt barn luktar, gå och ge din stora kärlek en kram bara för att eller ringa en vän och prata lite..

Nej, den här dagen har jag funderat mycket och kommit fram till att kärlek, oavsett om det är till dina föräldrar, ditt barn, din man eller dina vänner är det dyrbaraste och mest betydelsefulla du kan ha. Ingen vet vad som lurar runt hörnet i allas vår framtid så ta vara på och värdesätt tiden!




Det ska jag göra <3

Stressfri dag!

Idag fick jag frukost på sängen av mina pojkar. Försöker ha en stressfri dag, än så länge går det bra.

Önskar oss alla en bra dag!

Forza 4

Vi har haft en fin kväll, här hemma. Mormor och morfar har varit här och efter maten gick Henke ner i källaren och morfar följde med Eric och mig till pulkabacken en sväng.

Vi har kollat på The Voice och Eric har spelat lite Forza 4. Jag tror minsann att Henke kommer få kämpa emot honom inom bara ett par år. För att va så liten och för att ha kört så lite så är han jätteduktig. Visst, man tycker väl att allt han gör är så bra och att han är så duktig och det ena med det andra. Men som en sann TV spels älskare, som Henke, kan man liksom mäta av det där lite.

Det kommer nog bli en hel del spännande race i framtiden!



Problem solved

Problemet med räkningen löst. Det var inte vår fel utan dom som skickat ut gamla !? räkningar. Bara så ni vet, liksom..

Vad i hela fridens dagar, tider och stunder

Ett krav 2, alltså en räkning som skickats påminnelse på och därefter begärts in en ytterligare gång utan resultat, har dykt upp i vår brevlåda idag. Hallå där, vad pågår säger jag.

Jag vet att jag har uppenbara problem med att hålla ordning på viktiga papper, jag blir så uppstressad vid betalaräkningarstunden att jag håller på att få en smärre kollaps och dessutom får jag jaga rung efter räkningar i hela huset innan jag är klar men detta är fel. Jävligt fel!

Ni minns ju innan Jul när vi fick avbrott från vårt bredband. Allt detta på grund av en räkning som blivit påmind om och ändå inte betalad. Helt i sin ordning och jag är liksom inte ens förvånad att detta händer längre. Men ett krav 2 på en räkning som vi betalat, via nätet, då vi fick veta att vi inte betalat för oss är inte okey.

Jag ringde vår leverantör för en timma sen. Fortfarande har ingen ringt tillbaka.

Henke har kollat på vår banksida nu och pengarna är dragna, det gäller samma räkning. Vore tacksamt om någon kunde ringa tillbaka nu så vi får detta utrett!

Brev från Försäkringskassan

Igår fick jag brev ifrån Försäkringskassan. Sammanställning av vad vi pratade om på mötet förra Fredagen. Det kändes helt okey att läsa det då hon verkar ha förstått min situation. Det stod även att min psykiatriker hade sagt saker om mitt mående, lite för att styrka det antar jag. Det känns helt okey.

Problemet nu är att jag redan är stressad över mötet med arbetsterapeuten. Och det kommer inte ske förrän jag varit och träffat min nya Neurolog i Linköping. Det kan ju dröja, jag är ju sjukskriven, men jag kan liksom inte koppla av och försöka lugna mig med det. Det känns som att allt bara surrar omkring mig och jag sitter i ett hörn och inget kan göra.

Allt jag vill ha är lugn och ro. Jag tror personligen att det som skulle få mig till ett bättre mående snabbare är någon form av sjukskrivning på obestämd tid. Att jag får ta det i min takt och det är okey. Kan man ens ha såna krav? Vart vänder man sig med såna tankar? Kommer man dit ändå via dessa utredningar om det visar sig att det inte funkar?

Någon som vet?


Guten morgen

Kikar in för att önska oss alla en bra dag!

Den här dagen började lite annorlunda än de brukar. Eric vaknade vid 7 hugget och det gjorde Henke med. Han som är på jobbet vid 6 fick masa sig upp ur sängen och bege sig. Hans klocka hade inte ringt så det var ju väl att Eric väckte oss.

Annars då, jo men jag är trött och totalt färdig med den här förkylningen nu. Det känns som att den börjar om igen så det är nog inte att tänka på att jag ska va utan den nästa vecka.. Nåja, det ordnar sig.

Vi får se vad vi hittar på idag. Igår dammsög jag av. Körde ett par maskiner med tvätt också. Idag är väl tanken att jag skulle behöva damma lite på de ställen där det syns att det slarvas med städningen nu för tiden och även byta sängkläder. Sen måste vi ju ut och leka lite.

Ska skrapa ihop lite ork och energi först bara!

Volvo 740

Den här veckan, i sin helhet från start till nästan slut, har varit så makalöst krafttagande och tröttande så det är länge sen jag kände något liknande. Genomförkyld, mens och ms i botten har gjort mig till en hemskt trött person. Men, jag har kämpat på, långt under reservstrecket och idag på förmiddagen var det som att något släppte taget om min själ och jag var " bara " trött. Rätt skönt om ni frågar mig.

Vi har ju varit ute varje dag, Eric och jag. Vad ska man göra med en massa snö och en pigg och leksugen 3,5 årig kille liksom. Man kämpar på tills krafterna inte finns längre, sen fortsätter man. Det finns inga andra alternativ.

Ikväll är Henke iväg och jobbar och det känns ändå helt okey. Vi har varit i pulkabacken med snälla Anna som gjorde oss sällskap och nu spelar Eric spel och jag sitter här och dricker kaffe. Vi ska ta ett bad här inom kort och sen blir det lite TV mys innan sovdags.

Här bjuder jag på en bild på vårt snöbygge idag. Eric ville att vi skulle göra en Volvo 740.



!

Önskar oss alla en bra dag!

Någon? Inte det..

Egentligen borde jag inte satt mig här. Jag är irriterad, sur på gränsen till elakt arg. Jag är så jävla less på den här orkeslösheten. Jag är så jävla less på att alltid bli såhär trött. Av en enkel förkylning. Jävla MS. Jag är alltid trött och att vakna ter sig inte det minsta trevligt nu för tiden då jag aldrig känner mig ens till hälften fylld med energi. Nu är jag nere på reserver jag inte har och jag vet inte hur det här ska sluta. Jag vet inte hur jag ska orka resten av veckan.

Viljan att liksom " kämpa på " har jag slängt på marken och pissat på. Jag bryr mig inte. Jag har inget tålamod och detta är den andra kvällen som jag sitter med ett dåligt samvete för jag varit en ännu mer katastrofalt dålig mamma till den jag älskar mest i hela den här sketna världen. Okey då, så sketen är den inte när jag åtminstone är i fas med mig själv och mitt mående. Jag ville krydda till det lite.

Jag vill att vi vinner på Triss så vi kan lejja bort arbetet i källaren så Henke kan avlasta mig lite på kvällen åtminstone. Och att han får det lite lugnare på jobbet och inte behöver jobba över så mycket.

Det behöver ske ikväll helst. Någon som har en Trisslott på lager med hög vinst på är det bara att lägga den i vår postlåda. Nehe.. Inte det!



Trött på att va förkyld

Nu får den här förkylningen ta och vända för jag börjar bli riktigt trött både på att ha den och på att va förkyld. Dag för dag känner jag hur orkeslösheten suger sitt grepp hårdare och jag skulle vilja sova.

Henke ska jobba över, förmodligen, ikväll och i morgon. Som att det inte räckt med att han varit nere och lagt klinker en stund nu om kvällarna. Han har mycket att göra på jobbet, det vet jag. Och både han och jag vill få ordning på källaren så det är inte något problem i sig att han är där på kvällarna.

Men jag hade gärna haft honom hemma för avlastning någon dag i veckan. Tänk om det kunde funka så..

Önskar oss alla en bra dag!

Arg på mig själv

Nu ska jag ta mitt dåliga samvete o lägga mig. Idag känns det som att jag inte varit annat än arg på Eric. Hatar såna dagar. Jag har varit så trött av den här förkylningen och då blir tålamodet kort och den det drabbar är den jag älskar mest. Fy på mig.

försöker kurera mig

Sitter i tv soffan o vaknar till efter vilan. Eric ville att jag skulle hålla om honom o det tackar jag ju inte nej till. Nu inväntar vi pappa Henrik, middagen, en sväng till pulkabacken och därefter städ o klinkerläggning i källaren. Egentligen skulle jag nog behöva vila mer men jag försöker va som vanligt o hämta energi från mina pojkar.

Hur påverka min ms mig

Sen mötet med Försäkringskassan så har jag funderat en hel del. Eller, kanske är en hel del att ta i. Jag har tänkt på en fråga hon ställde och mitt svar till den. Hon frågade mig hur min MS påverkar mig i min hemsituation. Mitt svar på den frågan var att " så länge jag har en kravlös tillvaro och kan ta saker i min takt, i en lugn takt, och kan efterförlja den struktur som jag byggt upp så fungerar jag någorlunda normalt. "

Detta är inte helt sant, har jag kommit på. Det finns en del saker som jag kommit på som faktiskt inte alls är som de tidigare varit.

En enkel sak är att jag har jättesvårt att svara i min egen telefon. Inte fysiskt, det är ju inga problem. Det är den psykiska aspekten av det. De allra närmaste, såna jag pratar med varje dag går bra. Men människor, som är mina vänner, som ringer mig kan inte alltid räkna med att få ett svar.

Anledningen, vad jag tror, är att när någon ringer mig som jag inte vanligtvis pratar med behövs där lite kallprat, en fråga ska kanske ställas och när jag inte vet vad den kommer va kan jag inte svara för jag är rädd för att svamla iväg, inte förstå och helt enkelt inte kunna reda ut samtalet i fråga.

Det här är väldigt irriterande då jag varit en telefonpratande människa i hela mitt liv. Jag har till och med jobbat som telefonförsäljare, herregud. Jag kan svamla och för vissa kanske det verkar helt sjukt då det är svamla jag kanske gör även nu. Skillnaden från nu och då är att jag inte har koll på vad jag säger.

Hur gör man då? Hur förvarnar man vänner och bekanta?

Nu ringer ju inte min telefon jätteofta med folk jag inte pratar med så ofta. När det trots allt händer väntar jag någon halvtimma, skickar ett sms och får ( som tur är ) oftast veta vad personen ville på så vis.

Så, det bästa man kan göra om man vill prata med mig i telefonen är alltså att liksom förvarna mig med ett sms. Hur konstigt det än låter. Vet jag, bara på ett ungefär, vad personen som ringer förväntas prata om så går det bra.

Jättekonstigt detta men då hon frågade mig hur det påverkar mig här hemma kom jag att tänka på att det är en hel del, konstiga, saker som faktiskt är annorlunda!

Gör er besvikna

Hamnade här en sväng men jag kommer nog göra er besvikna. Jag har inget direkt att tillföra här så jag ska sätta mig vid TV:n en stund.

Försöker kurera min envisa förkylning.

Henke har börjat klinkra

Eric och jag smyger ner i källaren allt i bland och kollar till Henke som påbörjat klinkerläggningen. Vi hann med en sväng till pulkabacken efter maten. Jag är jätteseg av förkylningen men jag kämpar på. Har fått lite gjort idag och det är skönt. Struntar jag i alla göromål bli det ju bara mer att ta tag i vid ett senare tillfälle.

Här bjuds ni på en bild på mig och Eric. Bygglampan i källaren lyser mig rakt i glasögat, jag har inte ett uns av mascara idag, Eric gör tokiga miner. Det är som det är, helt enkelt!





<3

Det ordnar sig!

Sitter här en sväng innan jag ska göra mig i ordning. Det går segt idag. Jag är genomförkyld, har mens som en syndaflod ( ursäkta mitt ordval ) och jag försöker intala mig att den här dagen minsann ska gå bra.

Jag saknar Henke idag. Det hade varit skönt med en dag ledigt för honom idag så han kunde tagit hand om Eric men jag ska sparka mig själv där bak och hitta orken och portionera den så jag orkar med den här dagen. Vi får klä på oss en stund sen och gå ut i trädgården.

Önskar oss alla en bra dag!

Tomrum i min hjärna

Det står nu klart att min hjärna, vanligtvis och nuförtiden, består av ett tomrum. Nu är det fyllt med snor och vare sig jag snyter mig varannan minut eller inte bara fortsätter det att utvecklas mer. Det är ju fan att man ska va en jävel på att utveckla massvis med snor. Kunde jag inte få va bra på något annat?

Mens och en dunderfökylning har gjort att jag inte alls ser som jag brukar. Jag har en fläck i synfältet som stör mig.

Har en känsla av att det kommer va kämpigt i morgon med Henke på jobbet. Eller, nej jag har ingen känsla. Jag vet..


Underbara älskling <3

Jag är genomförkyld, har fått mens och det har kommit mer än en decimeter snö under natten. Jag behöver duscha och jag är så trött så jag inte riktigt vet hur jag ska orka med dagen. Men, det ska nog ordna sig. Nu har jag börjat kvickna till efter kaffet och en cigg.

Jag tyckte vansinnigt synd om mig själv när vi vaknade idag, Eric och jag. Henke blev lovad sovmorgon idag och hur gärna jag än ville och förmodligen behövde ligga kvar vill jag att han ska få känna att han fått sova ut en morgon. Han jobbar ju så hårt i veckorna.

Det kom ett par tårar här förut, när vi fixade frukost.

Eric - " Mamma, är du ledsen? "

Jag - " Ja, älskling "

Eric - " Då vill jag krama dig "

Eric - " Jag vill torka dina tårar "

Kan man bli annat än på bättre humör efter sån omtanke från någon som bara är tre och ett halvt år? Vad spelar förkylning och mensvärk för roll? Vad spelar det för roll att jag är vansinnigt trött? Egentligen. Jag är vaken med det finaste jag har och jag får spendera tid med densamma.

Så klart kom det ett par tårar extra efter vårt samtal då jag blir så rörd över hur fin han är, min son. Alldeles speciellt underbart extra fin.

Önskar oss alla en bra dag!


Nu blickar vi framåt

Hamnade här en sväng, har inget direkt att tillföra men ändå. Ett par rader är ett par rader och för er som kikar in här kan det ju va kul att mötas av något nytt.

Dricker en kopp kaffe nu i lugn och ro. Den här dagen har tagit musten ur mig totalt rent psykiskt men nu känns det, som sagt, bra och jag vet att det kommer ordna till sig. Vi får ju se vad möten hos arbetsterapeut och arbetspsykolog ( finns det en sån? ) har att säga vid utvärdering av mig. Kanske håller de med mig om att det inte riktigt är läge nu? Kanske kan det finnas en plats där jag kan fungera. Vi får se.

Oavsett vad har jag bestämt mig för att strunta i oron för framtiden. Min bearbetningsfas börjar nu. Jag har jobbat med mig själv innan men nu ska här ökas farten framåt. Jag ska hitta glöden igen, även om det bara är en liten mikroskopisk kolbit längst ner så ska vi få fart på den. Min tillvaro blir inte bättre än jag gör den till och jag har det bra. När jag är klar med mig själv ska jag känna det in i min trötta själ. Det spelar ingen roll vad som väntas eller förväntas av mig i morgon eller om två månader. Jag lever nu, idag. Kanske är livet så orättvist att jag inte vaknar i morgon och då är verkligen all oro och nedstämdhet inför framtiden våldsamt onödig! Eller hur!?

Jag ska också hitta styrkan till att genomgå en sak vi pratat lite om i min låsta blogg. Jag är alldeles för oaktiv där. Det blev för rörigt för mig att skriva på två ställen. Jag har den kvar och skriver där någon gång i bland men nu tror jag minsann att jag är redo för att göra detta i det öppna. Eller, rättare sagt, jag känner lite strunt samma. Jag är ingen person som hymlar. Just då kändes det som att jag ville det då jag vet att en del av de som läser här gör det i snoksyfte och sånt blir jag så jävla irriterad på i bland. Men det är ju lite sånt man får ta när man bloggar.  

Oj, jag hade visst mer att skriva än jag trodde!

Tack för era fina kommentarer vad gällt min oro i veckan. Tack för sms och mail. Ni är enorm källa till positiv energi när ni väljer att klicka i kommentarsfältet och lämna ett spår!


Mötet avklarat

Just nu känner jag mig helt tom i skallen. Använd, liksom. Det är påfrestande med ett möte som det idag och inte nog med det har jag ju varit jätteorolig för det så länge.

Min psykiatriker öppnade mötet med att berätta lite kort att det faktiskt inte varit så lätt för min del. MS och andra saker som gjort att det inte är lätt alls att vare sig bedömma mig vad gäller jobbakapacitet och att jag inte klarar av att det ska gå för fort fram. Typ. Mitt papper kändes därmed väldigt överflödigt. Ha ha..

Min kontakt på Försäkringskassan ställde en fråga till mig. Jag skulle svara, glömde totalt vad frågan var och fick fråga om. ( Min psykiatriker flikade in att " det är så här det blir " för att liksom understryka delar av min problematik. ) När jag väl gjort ett tappert försök att svara var jag väldigt osäker på om det var ställd fråga jag svarat på. Men det var det så det var ju bra.

Jag glömde många ord i början, där uppe. Till slut gav jag upp och sa att de andra kunde prata och att jag lyssnade. Som det känns blir mitt huvud som en tom boll i den där situationen. Jag hör mina ord men jag vet inte vad jag pratar om. Mot slutet gick det, tack och lov, bättre.

Det som bestämdes var att jag ska träffa en arbetsteraput och en arbetspsykolog? för att se vad jag kan komma att arbeta med. Först och främst ska jag träffa min nya Neurolog då den fysiska biten av ms MS är en viktig del att ta med till denna bedömning.

Det är ju inte bara mitt psykiska mående som gör att jag inte klarar vilket jobb som. Det är ju även fysiskt.

Nåja, jag kommer säkert komma på mer saker som vi pratade om och det skriver jag när jag minns. Jag är väldigt nöjd med mötet. Jag känner att förståelse var ett jättestort inslag på det här mötet.

Henke och min psykiatriker blev kvar någon minut i rummet vi satt i när vi skulle gå. Jag stod och pratade med Försäkringskassetjejen. Min psykiatriker hade då sagt till Henke att jag är väldigt stark som person. Han har aldrig mött någon som gått igenom så mycket som jag gjort som funkar så bra (  på ytan ) som jag gör. " Hon är väldigt stark, Rebecca.

Det var väl mötet, i väldigt korta drag!

Inträngd i hörnet

Om en timma sitter vi där och väntar. Bara tanken på det får mig att vilja dra härifrån. Långt, långt härifrån. Inte svara i telefonen om någon av dom eller Henke ringer och undrar vart jag är. Lite grann lägga benen på ryggen och gå under jorden.

Allt jag vill ha är lugn och ro. Visst, jag har haft två år på mig för att läka vad som nu läkas kan. Det har varit mycket under dessa två åren och jag har inte haft tid att smälta och bearbeta. Men jag har ändå jobbat mycket med mig själv och kommit till en punkt där jag vet vad som fungerar för mig. Hur jag ska strukturera upp mina dagar och ta lite i taget. Jag får kämpa varje dag och med MS i kroppen vet man aldrig hur energin ser ut för en dag. Man får ta det för vad det är och göra det bästa av situationen.

Jag känner ju att detta inte är något som alltid kommer va. Jag känner att jag kommer vilja va i arbetslivet igen och att jag vill fylla en funktion. Jag är inte där än men jag kommer komma till den punkten. Pavel tycker jag ska medicinera mot mitt psykiska mående. Jag känner att jag kan läka det till en hanterbar situation själv. Är inte det bättre då?

Att medicinera känns som att ta en genväg. Som att man inte genomgår de faser man kanske behöver göra i en kris. Att det kanske, på sikt, inte är det allra bästa..

Fy, jag får panik. På riktigt och fullaste allvar. Mina papper som jag skrivit ligger på köksbordet här framför mig och det känns som att texten jag skrivit är ett hån emot mig själv. Jag känner mig värdelös och helt jävla uppgiven. Det känns inte som att det spelar någon roll vad jag känner och tycker. Jag ser ju själv, när jag skriver, hur konstigt det låter.

Allt jag vill ha är lite tid. Tid att finna mig själv i den röran som blivit mitt liv. Vårt liv. Det som egentligen är så fint och fyllt med kärlek är nu fyllt med tårar och stor ångest. Allt kommer ordna sig, men det är jobbigt att behöva blotta hela sin själ till höger och vänster. Den ena instansen efter den andra.

Det finns en liten gyllene nyckel till ett bättre mående för mig och det är just tiden. Med tiden skulle det komma något gott ut från detta.

Det blir ingen storslagen grande finale på detta inlägg för orden bara fortsätter komma i en röra idag. Det stressar mig ju lite också, om jag ska va ärlig. Känslan av att sitta och diskutera nu för tiden. Jag känner mig som en tom boll i huvudet. Hittar inte orden, pratar lite osammanhängande och har svårt att förstå. Är jag avslappnad och med folk som jag är trygg med växer självförtroendet snabbt då det mesta funkar. I pressade och stressade situationer har jag ingen koll på någonting och känner mig som.. Ja, ni fattar. På sätt och vis är ju det bra, om det är så. Det enligt min pratkontakt. För det är ju en del av mina problemområden.

Jag skulle kunna tråka er med mina tankar och känslor hela den här timmen men jag ska försöka låta bli.

Önskar Er en bra dag idag. Håll gärna en tumme för mig!

Mycket tankar

Har så mycket tankar inför i morgon. Jag undrar vart mötet tar vägen och vad som kommer bestämmas. Det vet ni ju att jag funderat över, och det länge dessutom. Men nu känns allt väldigt definitivt. 

Egentligen är jag väl konstig som oroar mig för detta. Såna här möten hålls väl var och varannan dag. 

Tankarna är bara en röra ikväll så jag ska skona er från alla mina frågor. Ingen kan ju svara på dom. När det är klart i morgon så vet jag ju hur det var och vad jag oroat mig för så länge. Och det kommer ju ordna sig på ett eller annat sätt. 

Det ordnar sig!

Frågan är..

Nu har vi varit duktiga här hemma. Jag har städat av och efter det var vi en stund i lekparken. Jag orkade egentligen inte göra så mycket som jag gjorde idag på förmiddagen men med tanke på hur jag vet att jag oftast är så känner jag att städningen är bra att ha gjord idag. Annars stressar jag med den efter mötet i morgon och då är jag ännu mer trött och sur än jag annars ändå är.

Vill bara få det där mötet ur världen nu. Jag undrar hur det kommer va? Va som kommer sägas? Vad hon har för plan för mig och hur mycket hon lyssnar på vad jag känner och vill. Jag undrar hur Pavel kommer va på mötet.. Mycket frågetecken men i morgon är de uträtade och jag vet mer. Kanske är jag inte nöjd med det jag vet men jag vet ändå.

Förhoppningsvis kan mötet ge mig ett lugn, tid för bearbetning och ro i själen nog att kunna sova och fungera på dagen som en något så när normal person. Eller så normal som jag kan va, med tanke på min sjukdom och det jag har obearbetat i mitt bagage. Jag hoppas det!

Är ni med mig? Förstår ni ens hur jag kan känna som jag gör? Är jag larvig? Är jag konstig? Tycker ni att jag är en arbetssmitare? Eller är det ett naturligt inslag i min situation?

Svara gärna!

Ni gillar det

Ni gillar när Henke gästbloggar, det kan man konstatera på statistikpeaken igår. Jag gillar det också, tycker det är kul när han vill va med på ett hörn.

Nu ska jag försöka hitta lite energi för att städa lite. Känner att det kan va att ha det gjort i morgon. Jag vet inte, jag är lite konstig. Efter städningen ska vi ta oss en liten promenad. Vi har ju varit uppe i lekparken nu ett par dagar för det går ju att åka " wi wi " nu när det ändå inte är någon snö.. Lite luft och få röra på sig är ju bra, både för Eric och mig, dessutom.

Önskar oss alla en bra dag!

Grattis min Henrik på din namnsdag <3

Baby I’m tougher than the rest

Hej.
Här kommer ett litet gästblogg inlägg från Beccas man Henrik.
Ville bara skriva av mig och visa offentligt hur mycket denna underbara kvinna betyder för mig.
Jag satt efter en hård kväll i betongdammet i källaren och lyssnade på en av världens förmodligen bästa "sing and songwriter"
Bruce Springsteen.
Låten jag kom att lyssna på en sådär tre ggr var "Tougher than the rest"
Har aldrig tänkt på innan att han förmodligen var synsk när han skrev den låten -87
Den handlar ju fullt ut den kvällen jag träffade Becca =) och då på varje ord.
Well it’s Saturday night
You’re all dressed up in blue
I been watching you awhile
Maybe you been watching me too
So somebody ran out
Left somebody’s heart in a mess
Well if you’re looking for love
Honey I’m tougher than the rest

Some girls they want a handsome Dan
Or some good-lookin’ Joe, on their arm
Some girls like a sweet-talkin’ Romeo
Well ’round here baby
I learned you get what you can get
So if you’re rough enough for love
Honey I’m tougher than the rest
[ Lyrics from: http://www.lyricsfreak.com/b/bruce+springsteen/tougher+than+the+rest_20025278.html ]
The road is dark
And it’s a thin thin line
But I want you to know I’ll walk it for you any time
Maybe your other boyfriends
Couldn’t pass the test
Well if you’re rough and ready for love
Honey I’m tougher than the rest

Well it ain’t no secret
I’ve been around a time or two
Well I don’t know baby maybe you’ve been around too
Well there’s another dance
All you gotta do is say yes
And if you’re rough and ready for love
Honey I’m tougher than the rest
If you’re rough enough for love
Baby I’m tougher than the rest


Nu ska jag gå och söva våran lilla älskling Eric.
Sen tända ett gäng ljus och mysa ner mig i soffan med Becca och njuta av hennes närhet och vila i
hennes barm och för ikväll vara allt annat än tuff.
De människor som fått mest ut av livet är inte de som levt ett sekel, utan de som levt varje minut.

Meningsskiljaktigheter

Henke och jag är ju rätt lika. Eller nja, kanske inte så. Vi har ungefär samma smak i alla fall och brukar oftast kunna mötas någonstans i våra tycken om inte som med Lars Winnebäck där vi båda tycker det är asbra så tycker den ena att det är jättebra och den andra gillar det.

Idag stod det klart att vi minsann har en meningsskiljaktighet, här i huset. Vad gäller musik. Så till den grad att jag sa att Henke minsann inte behövde komma hem efter jobbet. Eller, jo, det måste han för att laga mat men sen fick han åka igen. Detta var ju såklart på skämt och nu har vi minsann mötts på halva vägen, kan man säga.

Jag gillar gruppen " Coldplay " Känslan är så närvarande i deras låtar och de är ofta helt fantastiska. Nu har jag ju inte hört alla men det jag hört gillar jag.

Idag, när Henke kom hem på lunchen, ville jag att han skulle lyssna på en låt. En låt, vars text, skulle kunna va skriven av honom själv. Det är så vackert och fint. Om man nu inte har uppenbara problem. Med Coldplay då.

Låten Heter " Fix You " och är helt underbar. Det tyckte Henke också när han letat reda på någon annan som gör en version av den. Så, nu är det utrett och han är varmt välkommen här hemma igen. Ha ha..

Dessutom enades vi i en gruppdans här hela familjen till en låt vi alla tycker är helt superbra.

" Path " med Apocalyptica



En allergiker blir också hungrig!

Ett av mina största orosmoln inför vår Kalmarresa var maten för Eric´s del. Henke lugnade mig snabbt genom att gå in på McDonalds hemsida och visa att där var de minsann mycket benägna om att både hjälpa till att reda ut vad var sak innehöll, hur den hanteras och vad man skulle kunna ge Eric. " Du är expert på allergin som du eller ditt barn har " Fråga gärna en fråga för mycket " " Personalen är villig att hjälpa till att komma fram till vad man kan äta från menyn "

Jag vet ju att till största sannolikhet, och så är det ju, innehåller inte vare sig hamburgare eller hamburgerbrödet komjölksprotein. Det jag var orolig för var hanteringen av densamma. Friterar de något annat i de fritöser där de gör pommesen? Till exempel något med ströbröd på? Då är inte det helt säkert att äta för Eric. Men det största bekymret är ju att det är ost på en del hamburgare, och dressing på typ 90% av dom. Detta innebär ju att en stekspade eller tång kommer i kontakt med komjölksprotein.

Vi sa till tjejen vi beställde av att Eric är extremt allergisk. Det är absolut ingen överdrift. Hon var väldigt mån om att ta reda på så att det han skulle äta inte skulle komma att innehålla det. Hanteringen, däremot, kunde hon inte svara på utan fick fråga om råd i från dom i köket.

Jag har ju själv jobbat i gatukök och jag vet att hanteringen inte kan garanteras om man inte specifikt ber om att det ska va så. Säger man att man har en allergi och man som företag är noga med att garantera att saker inte innehåller en viss allergen, men hanteringen på vägen kan göra det omöjigt för en allergiker att äta något för att det kommit i kontakt med en allergen på vägen. Eller hur?

Med tanke på att vi stod och pratade ett bra tag innan vi skulle beställa kom det en annan av personalen och beblandade sig i vårt samtal.

Jag frågade då om det fanns möjlighet att få en hamburgare uppstekt från scratch, med ett nytt verktyg, då det stod klart att de inte skulle kunna garantera att han skulle komma att tåla maten så bra. Deras verktyg kom i kontakt med komjölksprotein under hanteringen och så var det bara.

" Nej, det kan vi inte " sa den snorkiga driveby tjejen och gick tillbaka till sitt bås.

Ehhh.. ok... Vi hade ingen backupplan där överhuvudtaget så vi bestämde oss för att testa ändå. Eric var hungrig och med tanke på hur bra det lät på deras hemsida hade vi ju sagt till honom att han skulle få preimäräta på McDonalds. Han var hungrig efter en lekstund på Leo´s Lekland.

Men, nej, det gick minsann inte att ta en annan jävla stekspade. Det fanns ingen annan stekspade.. Ha..

Jag har, som jag nämnt, jobbat i gatukök och vet att är det något man har gott om är det stekspadar och tänger. Farligt att diska upp den enda dom stackarna hade på just detta McDonalds för att en treåring skulle få äta sig mätt med säkerhet i ryggen. Farligt att skrapa av stekbordet lite på ett par centimeter där hans hamburgare kunde fått stekas och låta honom slippa se ut som ett stoppljus i ansiktet resten av kvällen.

Det var ju antagligen för mycket begärt.

Mycket dåligt.

Kontentan av detta är att en allergiker kan pissa på det där jävla pappret som ligger på brickan där det står så fint vad som kan finnas i varje liten detalj av det du kan tänkas beställa och stoppa i dig. Vad spelar det för roll när födoämnet ändå kan komma i kontakt med det du är allergisk emot?

Du vet mest om din egen allergi, fråga gärna, personalen är villig att hjälpa till.

Bullshit, säger jag!

Ska jag maila?

Kikar in här för att önska oss alla en bra dag! Jag känner att mitt humör, möjligtvist, är en aning bättre.

Funderar på att ta reda på min kontakt på Försäkringskassans mail och maila henne " min lilla historia " Så hon ska hinna läsa den innan vi ses. Att tro att hon tar sig den tiden på Fredag är väl att ta i och ha för höga tankar och hela den biten av " mig " är ju viktig att hon vet innan hon sätter sig för att ta ett beslut om mig.

Vad tror ni?

Kärlek <3


Stressad och orolig

Nu får den här veckan se till att gå fort så jag får det där för** piiip piiiip **e mötet avklarat. Jag är som en tickande bomb här. Jag vet inte varför, egentligen. Läget är ju som det är, hela grejen är som den är och vad hon än har planerat för mig så kommer det ju ordna sig. Jag vet ju det. Ändå är jag så jävla stressad och orolig. Riktigt obehaglig till mods, om jag ska va helt ärlig.

Henke jobbar över ikväll. Jag hade behövt honom hemma för det är inte bra när jag mår som jag gör och liksom pressa. Det låter kanske konstigt för er.. Jag vet inte.. Enkelt förklarat, vi har valt att Eric ska va hemma med mig om dagarna för att det ger mig mening med mitt liv, jag måste ha struktur och jag kan inte bara lägga mig och gråta och va förtvivlad. Jag måste bita ihop för Eric´s skull och så vill jag att det ska va. Oftast går det alldeles utmärkt, kanske en överdrift men det funkar. En dag som denna får jag pressa mig själv till mitt yttersta och det kostar mer än det smakar..

Strunt samma, det är som det är. Fredagen kommer ju komma och jag får det där helvetet ur världen sen får vi se vad som händer. Återigen tackar jag en högre makt som gav mig Henrik! Och Eric!

Nu ska vi fördriva tiden för senare kommer eventuellt Anna och Nellie hit! Det tackar vi för också!




Kanske, eventuellt, beror mitt skeva psyke lite på att jag tittat i genom hur mycket bilder som helst på Eric.. Inte för att jag inte gillar det jag ser, tvärtom. Det är väl mer känslan jag har av att jag inte varit helt närvarande under hans tid. Att jag fått spendera så mycket tid med att må dåligt när jag i stället kunde legat och sniffat och snuffat på den här godbiten.. Jag vet inte..

Nu ska jag gråta en skvätt, tror jag. Sen tar vi lite kaffe på det!


Tråkigt humör även idag.

Mitt tråkiga humör följer mig även idag. Jag försöker att inte va sur men det lyser i genom. Så tråkigt. Jag är våldsamt trött och så skakig i kroppen. Jag kan inte riktigt hålla koll på den, hela tiden. Dagen till ära ska Henke, förmodligen jobba över länge idag också. Hade varit skönt om det vore slutet på veckan med en stundande helg.

Vi får göra det bästa av situationen. Det är inget roligt när det är såhär men alla dagar är ju inte lika. Allt flyter inte på på samma sätt alltid. Ska se om vi ska klä på oss och gå en promenad sen. För att få tiden att gå. Lite luft kanske gör mig gott.

Önskar oss alla en bra dag!

Hemskt humör

Idag har mitt humör varit totalt katastrof. Som en barnunge, kan man nog säga. Jag har riktigt stört mig på mig själv. Mitt tålamod har varit på minus sidan, jag har varit irriterad och snarstucken. Fn vad jag hatar mig själv då. Värst är känslan när mitt dåliga humör går ut över Eric. Och Henke, så klart, men han tar mig med en nypa salt när jag är sådär. Han fattar ju att det beror på min dumma sjukdom, och såklart mitt kassa humör i grunden.

Älskar mina pojkar.

Dagar som dessa är tankarna när till hands om jag skulle skaffa mig en egen lägenhet och bara sitta och ruttna bort. För att liksom skona de jag älskar. Jag får inte ens ta upp den tanken med min man. Vi står ut, står pall och kämpar tillsammans. För det är jag evigt tacksam.

Jag tror att det är en kombination av saker som gjort att mitt humör varit så dåligt idag. Dels är det trötthet efter helgens resa, såklart. Det vore ju konstigt om det inte skulle kännas och alla vi har nog varit trötta, mer eller mindre idag. Oron inför Fredagens möte. Mycket oro, dessutom. PMS. Älskar vi inte bara PMS. Brösten spänner, att svettas som en liten gris, känna mensvärken komma krypande en hel underbar vecka innan det är dags och tålamod irritation ilska gnällighet gråtmildhet är ett endaste faktum.

Nåja, det blir nog ordning på det hela. Jag ska försöka plana och landa i ett bättre humör till i morgon. Jag önskar kunna somna som igår även ikväll. Tryggt i Henkes famn och inte tänka en orolig tanke. Bara somna. Så skönt! Ingen TV på för att distrahera mig från allt jag tänker på. Bara andas lugnt och veta att Henke är precis intill mig och liksom skyddar mig.

Visst vore det väl skönt!


Ordnng och reda

Min kära Anna har idag lärt mig hur jag ska kunna få till lite ordning på alla mina kort på datorn. Jag har kommit en bit på vägen och det känns bra. Det är ju inte så svårt heller. Jag styrde till det lite så det blev lite knasigt efter en stund så då tog jag en paus. Jobbet finns ju kvar när tillfäller bjuds.

Tack, Anna, för all hjälp du ger mig. Det kanske inte verkar som så mycket för dig men för mig är det värt en hel del!

Veckan har anlänt

Veckan har nu anlänt. Veckan då vi ska träffa Försäkringskassan. Fredagen känns som en domedag på samma gång som det känns befriande att veta att det nu är väldigt nära. Oavsett utgång och resultat av besöket i fråga. Förhoppningsvis kommer jag kunna få slippa den här oron jag konkat omkring på sen den 5 December, att jag kan få lägga mig med ett någorlunda lugn i mitt sinne och bara sova. Slippa alla tankar som drar i gång med oro inför vad som komma skall. Äntligen få börja bearbeta och genomgå den process som jag skulle behövt gjort för länge sen för att komma till en punkt där jag mår så bra som jag kan.

Jag tror att hela den här grejen med mitt psykiska mående har två orsaker. Anledningen till min stresskänslighet, som ni vet är på gränsen till larvig, beror på MS. Den slemmigt äckliga nedstämdheten som hänger över mig beror på att jag krisar. Just ordet krisar tycker jag låter lite svårt att greppa och jag vet inte om det är rätt benämning. Sörjer, skulle jag nog mer säga. Jag sörjer ett liv som inte alls blev som vi tänkt. Olycka på olycka och motgång på motgång kan ju få även den starkaste att vackla.

Vi får se hur det går. Ni som inte orkar höra mitt gnäll om detta. Om min oro, hur det ska gå och allt det, rekommenderar jag att ni tar en paus från mig här den här veckan och återkommer på Fredag kväll då dommen ställts. Det lät ju allvarligt kanske.. Jag vet mer då, på Fredag. Jag kommer skriva om besöket då. Ja, ni fattar.

För er andra, som finns med mig.. Vi fixar väl även denna vecka va?

Önskar oss alla en bra dag!





Tack för att du finns, för att du är du, för att du stöttar, för att du älskar, för att du är min <3


<3


Vårt äventyr

Har ni sett att jag minsann kan blogga från mobilen nu? Det är, såklart, inte jag som kommit på hur - det är Anna, men ändå. Så bra! Nu skrev jag ju inte speciellt långt men det funkade och det är huvudsaken.

Igår begav vi oss till Kalmar. Vi bestämde oss för att åka på morgonen. Resan var bestämd och bokad men med tanke på att hälften av de som skulle åka, inklusive Eric, hade eller hade haft feber och var förkylda valde vi att bestämma oss samma dag som det var tänkt att åka. Eric hade lite temp igår men inte värre än att han skulle klara av det. Feber, om den inte är uppe riktigt högt, är ju inte lika pålitligt som allmäntillståndet i sig. Det är min åsikt i alla fall.

När vi kommit fram åkte vi till Leo´s Lekland där vi var i somras och det blev en favorit. Vi har inte varit där sen dess men nu var det dags. Eric och Nellie hade jätteroligt och med tanke på att vi bestämt oss för att sova över på hotell behövde vi ju inte ha sån press att vara där länge. Vi har varit där även idag. Grundtanken var att vi skulle åkt till något badställe idag egentligen men med tanke på förkylningarna så tyckte vi det var dumt att bli varma och kalla om vart annat så det blev Leo´s Lekland två dagar.

Det har hälsats och kramats på Leo, åkts massvis med rutchkana, klättrats, cyklats, lekt med bollar, sprungits omkring, fikats, haft hotellsmys, gått en kvällspromenad ( kort ) i Kalmar. På kvällen var där även en raggarkortege så det var också uppskattat.

Vi har haft det toppen men nu är här en trött tjej vid datorn.





Mys på hotellet





Den här bilden gav upphov till en del spekulation efter att jag lagt upp den på Facebook. Jag såg liksom inte.. vad det nu är förrän kortet var upplagt. Ni kan ju fortsätta spelulerandet här om ni vill. Ha ha..





Förstår ni hur glad det gör mig när det funkar och jag kan va med på lite roligt, med min familj. Att jag orkar och att jag klarar av det. Visserligen i ett sakta tempo, men ändå. Det stärker mig och gör mig mycket glad och lycklig! Att sen får spendera tid iväg på äventyr med vår absoluta favoritfamilj gör ju inte saken sämre <3


Rubrik

Testar lite här

Lugn dag idag

Vi har haft en lugn och bra dag. Nu laddar vi för en liten tripp i morgon och hoppas på en god natts sömn för oss alla och att Eric ska må bättre i morgon. Han är snorig och har runt 38 i feber. Men vi går på allmänstillståndet här och känner att man inte ska behöva bli undanhållen från att ha kul bara för att man är lite förkyld.

Eventuellt hinner jag in här och skriva några rader på morgonen i morgon annars så får vi alla se till att ha en bra helg så ses vi igen på Söndag!



Trötta

Idag har datorn lite grann fått komma i andra hand. Eric är förkyld och har runt 38 i feber så vi har tagit det väldigt lugnt. Nattens sömn har varit söndertrasad med mycket vakentid och få sammanhängande sömntimmar. Någongång inatt bestämde vi att Henke skulle flytta till datarummet för att kunna sova.

Henke kommer hem lite tidigare på lunch och sen ska det vilas här hemma, kan jag säga. Jag ska i alla fall. Annars blir jag inte människa idag.

Önskar oss alla en bra dag!

En snabbis på kvällen

Pratet idag gick bra. Hon tyckte det var jättebra att jag skrivit ihop lite av det jag varit med om under den tid som jag skulle haft på mig att " bara " hantera faktumet att jag fått MS. Jag ska ta med det till mötet nästa vecka sen får vi se vad som händer.

Eric är sjuk. Han är snorig och har 38 i feber. Så tråkigt. Men han är igång någorlunda och leker. Snart kommer Anna och Nellie och sätter guldkant på vår kväll då Henke måste jobba.

Det var väl vad jag hade att bjuda på nu!

Min mailadress

Ska iväg och prata nu alldeles snart. Kikar mest in här för att önska oss alla en bra dag.

Jag vet inte om jag har min mailadress i min presentation någonstans så vi gör såhär

beckystoneheart@hotmail. com

Jag har missat något mail där och det ber jag om ursäkt för men jag tänker att ni som trillar hit, som har ms eller kanske bara vill skriva någon rad kan ju göra det till min mail i stället för att skriva i kommentarsfältet om ni föredrar det så. Vissa kanske inte vill skriva i kommentarsfältet, vissa kanske känner det som lite opersonligt. Vad vet jag.

Nu tror jag ju inte att min inkorg kommer svämma över och va full när jag återkommer under dagen men en mailadress är ju aldrig fel att ha med?! Och jag kan lova att jag har lite bättre koll på den nu än jag haft tidigare.

Ha det bra, hör ni, så hörs vi!

Men hallå?

Men hallå? Vad sker? Har jag inte skrivit någonting idag? Jag har inget minne av det och det blir ju bekräftat här då jag ser att det inte finns något inlägg.. Konstigt..

Vi har haft en relativt bra dag, idag. Vi har varit i lekparken och Eric fick åka lite rutchkana. Backen där vi senast igår kväll åkte pulka var mer fylld med gräs än snö. Så trist. Men vi gick en promenad, lekte lite i lekparken och plaskade i vattenpölar. Eller, Eric plaskade. Och ingen blev väl mer förvånad än jag när vi kom hem och han var torr om fötterna trots att han badat i vatten. Med fötterna då. Ha ha..

Härligt när billigt minsann är lika bra som en dyr sko, tycker jag!

Kvällen bjöds vi på sällskap av Farmor, Erica och Elin. Eric och Henke har ju namnsdag idag då det är Jan. Eric fick paket av oss också. Vattenfärger, målarblock och penslar. Har han ärvt Henke´s ådra för målning kan man ju börja i tid. Blödig som jag är sparade jag den första vattenfärgsmålningen. Alla Eric´s verk är konstverk i mina ögon.

Henke har även skrivit ut " min historia. " Jag ska ta med den och visa för Katarina i morgon. Ventilera lite om det och se vad hon tycker. Försäkringskassan är ju där en timme, nästa vecka, för att diskutera om mig så vad passar då bättre än att jag delar med mig. Eller hur?

Jag önskar så högt att det mötet vore i morgon. Att jag får det avklarat och, förhoppningsvis, kan få börja sova om nätterna igen. Slippa oron. Tiden sen jag fick veta att de skulle kontakta mig, den 5 December, har bara inneburit ren jävla plåga för mig. Så vad hon nu har i åtanke hoppas jag är lindrigt och milt. Annars tänker jag minsann gå til kamp. Jag är ingen människa som lägger mig och skiter i allt men som läget är nu funkar inte jag i arbetslivet. Jag känner det och personens egna åsikt måste väl va värt nått? Eller, nej det vet jag ju att det inte är, men jag tänker säga hur jag känner och hur jag mår sen får vi se vad som händer.

Jag har en fantastisk psykiatriker som står bakom mig så jag känner mig trygg där. Henke kommer va med. Det kommer gå bra. Jag ska försöka låta bli att oroa mig och stressas över detta.

Det är inte lätt att känna hur man förändrats. Att man på långa vägar är den samma som man en gång var. Jag tror det är vansinnigt svårt att sätta sig in i om man inte känner det själv eller lever med någon i sitsen i fråga. Rent psykiskt då, det kognitiva, har ju förändrats på mig som från natt till dag. Förr sökte jag stressfaktorer för att fungera som bäst. Nu blir jag stressad flera dagar innan bara av vetskapen om att jag kanske måste ha potatis skalad vid en viss tid. Jag glömmer, tappar ord, har svårt att förstå.

Nåja, ni vet allt det här och ni är säkert trötta på mitt gnäll.

Vår TV funkar inte ikväll. Har jag missat ännu en räkning, börjar man ju undra?


Kvällsmys på gång

Det är så mycket jag vill skriva om, ventilera med er, uttrycka mina åsikter och tankar om men på något sätt kan jag inte riktigt hitta tiden. Jag vill inte prioritera bort min son för att jag ska spendera mer tid än jag redan gör vid nätet antingen via datorn eller mobilen.

Nåja,

Vet inte om jag nämnde det igår men efter att vi varit i pulkabacken tog vi bort julsakerna. Idag har jag bytt gardinerna på Eric´s rum och i morgon får vi se vad vi gör. Byta sängkläder måste göras, det är väl så långt vi kommer. Jag måste ta tag i att städa också. Men som det varit nu ett par dagar vill vi ju ut och busa av oss i snön medans den är kvar och smutsen i hörnen försvinner ju inte. Kanske att det blir mer men då hade vi roligt under tiden.

Förut ikväll gick jag in i en sån där trötthetsdimma. De brukar komma på förmiddagen men inte idag. Vi löste det bra. Henke åkte och jobbade, Eric och jag lekte med lera och vips var Henke hemma igen och klockan var 18:30 så då träffade vi Per och Nellie i pulkabacken. Jag är så otroligt tacksam för Henke. Han förstår och försöker alltid lösa allting till det bättre. Visst brister det ibland och ibland kan han inte göra något men det är inte alltid han behöver fundera på lösningar för vår vardag. Jag biter ihop och kämpar trots att jag vissa dagar helst skulle vilja ligga långt under täcket. 


Nu ska vi snart äta lite värmebröd och kolla lite på en av de serier vi följer.


Poff

Poff sa det och så blev jag sådär vansinnigt trött. Så tråkigt för Henke att komma hem från jobbet och möta en trött och sur fru i huset.

Men, han är bara på genomresa här för att äta lite middag sen ska han jobba igen. Så han behöver inte dras med mig så länge, menar jag..

Pust och stånk..


Mot pulkabacken

När vädret är som det är just nu, med lite snö och så, ter det sig aningen roligare att va hemma med Eric. Man kan ge sig ut och leka i snön och få både tiden att gå och få ur en hel del spring i benen. Inte för att jag klagar, jag gillar dagarna oavsett väder men det är sån skillnad att veta att man kan gå till pulkabacken, liksom.

Sen måste jag bara säga att jag är så tacksam och glad för det faktum att min kropp fungerar så pass att jag orkar med det. Det är inget kul att va en sjuk mamma, någongång, men att va en sjuk mamma och ändå få vardagssakerna att fungera och kunna erbjuda sin son en rolig stund där man själv är med ger en hopp och livgnista nog för att klara de jobbiga dagarna. Och de jobbiga dagarna har ju en tendens att komma både utan förvarning och utan någon orsak. Saker som funkar nu kanske inte funkar likabra om en timma. MS är en jävla luddig och tråkig sjukdom på så vis. Åtminstonne den varianten som bor i min kropp i detta hus.

Men,

Nu ska vi göra oss i ordning och bege oss!

Önskar oss alla en bra dag!



Dyngkåt och hur helig som helst!

Ikväll har vi tittat en hel del på den där " Dyngkåt och hur helig som helst " med Mia Skäringer. Jag tyckte det var jättebra. Dels var det roligt men samtidigt så är det ju underförstått allvar. Hon sjunger jättefint och i en del av filmen grät jag som ett barn.

Bra betyg från oss!



Flitens lampa

Idag har flitens lampa lyst här hemma. Vi var ute och åkte snowracer på förmiddagen och därefter tog vi bort alla tomtar och granen. Efter att ha vilat lite på eftermiddagen fortsatte vi att plocka bort alla Juldukar och avdentsstjärnor och stakar.

Nu ska vi ut och åka snowracer igen. Tänk om det här vädret kunde få va nu några dagar!

Gardintvätt och så

Vi har smygstartat dagen i lugn takt. Vi ska spendera vår förmiddag i pulkabacken. Vi får ju passa på när tillfälle bjuds. Vad jag förstått kommer snön inte va kvar så länge så man får, som sagt, passa på.

Har kört igång en tvättmaskin idag. Vi får se hur det går med det som är där i. Det är gardiner som inte är någon sån där sydd fållkant? Det är lite rispigt och så. Jag kör ett handtvättprogram så jag hoppas det ska gå bra.

Och varför sydde du inte den där kanten innan då? Frågar sig kanske någon.. Så här är det. När jag gick i skolan, närmare bestämt sista året med slöjd i grundskolan, hade vi valfritt syslöjd eller träslöjd. Jag hängde med tjejerna till syslöjden. Skulle sticka den där söta babykoftan som alla gör. Vi fick snabbt planera om och sikta in oss på ett par babystrumpor, för mid del. När det kom till kritan och vi insåg att det inte skulle bli några strumpor blev det en halsduk - som blev klar, men den är så jävla ojämn och ojämnt stickad så det liknar ingenting.

Bodil sa - Ska du överhuvudtaget ha möjlighet att få ett betyg bör du nog satsa på att byta till träslöjd, jag bytte och fick en 3:a.

Önskar oss alla en bra dag!

Ännu en helg slut..

Vi har haft en toppenfin dag, idag. På förmiddagen monterade Henke dit Eric´s rätta bilstol, vi tog bort slingor och annat ljuspynt utifrån, det skottades lite snö och efter det så gick vi upp till lekparken här uppe. Det finns en backe där som är helt perfekt för Eric att åka i.

Efter att vi varit där ett tag hörde Henke´s bror av sig så dom kom till oss och fikade.

Vi åt middag, Henke var tvungen att jobba så Eric och jag tog med snowracern och gick till backen igen. Anna, Per och Nellie kom dit också och jag blir så glad över att se barnen ha så kul. Vi var nog ute nästan en och en halv timma och efter åkningen följde Anna med hem på en kopp kaffe.

Eric var på sitt allra sämsta humör stundtals men jag tror han är trött efter all utelek idag. Nu sover han, förhoppningsvis, snart. I morgon ska vi passa på att åka mera.

Jag blir så glad över dagar som dessa när kroppen är med och jag orkar. Inte fullt ut så mycket som jag skulle vilja men jag känner lite grann min begränsning och så länge som jag anpassar aktiviteten så funkar det. Idag har jag " tränat " på att bära upp snowracern till Eric i backen. Han orkar inte själv och jag vill gärna veta att ag orkar om jag ger mig iväg själv. Sen är ju inte alla dagar så bra som denna men jag vet på ett ungefär hur trött jag blir när det mesta fungerar. Svårt att förklara om man inte känner det jag gör.. 

Nåja,

Nu laddar vi för en ny vecka. 




 


Starta en blogg, vet ja!

Det finns många olika sätt att blogga på. Det finns heminredningsbloggar, gravidbloggar, bröllopsbloggar, spontana dagboksbloggar, bloggar om specifika saker och dagboksbloggar med inriktning med någon av tidigare nämna inslag.

Jag skulle nog kalla min blogg en dagboksblogg. Jag skriver, oftast, det som kommer över mig just för stunden när jag  sitter här. Det är allt från vardagshändelser till djupare tankar och funderingar. Den är väldigt uppblandat och uppstyckad, min blogg. På gott och ont. Det beror oftast på hur mycket tid jag har, hur jag mår och vad jag känner. 

Den handlar både om min sjukdom, vår önskan om fler barn och vanliga vardagshändelser och hur jag klarar vardagen med min sjukdom.

Att blogga är verkligen något jag rekommenderar. Jag tycker alla borde ha en blogg. Publik eller inte, spelar ingen roll. Det är mer den dokumenterande effekten bloggen har. Man kan gå tillbaka i tiden och då har man saker bevarat där.

Man tänker ju ofta att man kommer att komma ihåg händelser men med tanke på hur fort tiden går och allt som händer i ens liv så är det inte säkert att hjärnan liksom kan lagra allt.

Jag som person har ett behov av att skriva av mig. Mestadels när jag mår dåligt. Visst, det är långt ifrån allt som hamnar här. Även om det må verka som att jag är en öppen bok så finns det faktiskt ämnen som jag inte berör. Händelser jag väljer att ha för mig själv och så. Men just den här dagboksdelen, verkan av den, är något jag rekommenderar.

För framtiden och för en själv!

Morrn morrn

Idag är det en trött tjej som hamnat här. Ovanligt att ordet trött är med i mina inlägg men det ordet, eller tröttheten i sig, är typ den största grejen i mitt liv. Jag är alltid trött, det vet ni. Senaste tiden har jag varit så trött på morgonen att jag inte ens orkar ta mig ur sängen när klockan ringer. Den ringer om, och ringer om och ringer om..

Nu har jag laddat på med en kopp starkt kaffe och hoppas att kunna rida på koffeinkicken någon timma så jag hinner duscha och göra oss i ordning.

I morgon är det arbetsdags för Henke. Igen. Redan. Det är många ord som skulle kunna beskriva vad jag känner för dom här korta ledigheterna som varit. Visst, jag är otroligt glad att han ens varit ledig och hemma. Men det går så fort. Förmodligen har det nog varit bättre att ha det såhär för om han hade varit hemma hade den tiden gått minst lika fort.

Idag är det lite snö ute. Vi ska gå ut och leka lite i den. Henke ska sätta dit vår rätta bilstol och vi ska även ta bort belysningspyntet utanför.

Önskar oss alla en bra dag!

Kvällskvist

Idag har det inte blivit många ord präntade här. Vi har haft det bra och umgåtts och tiden framför den här skärmen har fått komma lite i andra hand. Tråkigt för er med såna dagar men det innebär att jag har det bra så egentligen är ju det ett gott tecken.

Hur som, jag har bestämt mig för att skriva ut min lilla historia. Ska ta med den till min pratkontakt nu när jag ska till henne i veckan och fråga henne vad hon tycker. Hon har ju varit med i stort sett hela tiden under den här resan så det är ju ingen ny information. Men jag vill ändå bolla lite med henne.

Jag tycker synd om människor som söker sig till psykologer och pratkontakter och inte känner förtroende eller att det inte hjälper att prata. Den kontakt jag utvecklat med min pratmänniska är helt fantastisk och jag känner faktiskt att jag aldrig vill sluta. Även om jag till slut mår bra. Ja kommer kanske inte gå så ofta då men att få komma dit är lite terapi för själen. Och det är skönt.

Nu vet jag inte vad maken min har för planer för resten av denna kväll. Om vi ska se film eller om han ska spela. Jag är trött och går mer än gärna och lägger mig efter att ha ätit lite godis och myst. Ibland spelar Henke och jag sitter bredvid och surfar lite grann. Väldigt osocialt egentligen men det är härligt att va nära varandra med sina intressen. Typ..

Nåja,

här kommer en liten familjebild. En suddig sådan. De där fina, seriösa familjekorten känns långt borta så i väntan på en kille utan fullt så mycket myror i brallan får vi nöja oss med detta.



Kikar in, i vanlig ordning!

Kikar in här för att önska oss alla en bra dag!

Kan man skriva såhär?

Jag har bestämt mig för att ta med " min historia " till mötet med Försäkringskassan. Med tanke på att jag är jag kommer jag även dela med mig av den här. Ni som hängt med ett tag har både läst om det då det varit aktuellt och även hört mig gnälla om det i flertalet inlägg så antingen ögnar ni i genom detta eller helt skippar det.


Så,

Saker och ting är inte alltid bara svart eller vitt. Jag har varit sjukskriven i två år men om man ser till allt som hänt och den psykiska påfrestning som jag utsatts för under den tiden är det kanske inte så konstigt att jag inte kommit till en punkt, riktigt ännu, där jag mår som jag borde?!

Allt började redan under graviditeten med vår son då jag flera gånger fick ringa min barnmorska och ifrågasätta om det var något fel med mitt blodtryck. Jag kände mig så stressad och mådde riktigt dåligt. Hade redan då svårt att hålla fokus på mitt jobb på grund av detta.

Efter att sonen fötts kom jag i en depression som den psykolog jag fick träffa inte riktigt kunde härleda till en förlossningsdepression. Oavsett vad det var gick det till slut över men den pågick från Oktober 2008 till Maj 2009. Det var en hemsk period i mitt liv och större delen av tiden låg jag och grät i min säng.

På sommaren 2009 blev jag gravid igen. I samma veva blev Henkes och mina bästa kompisar också gravida och då tedde sig allt helt underbart. Vi skulle bli föräldrar med bara ett par veckors mellanrum. Vår lycka blev emellertid kortvarig. Vi fick ett MA. Det innebär att befruktningen växer ett par veckor och sen avstannar men stannar kvar i livmodern. När jag skulle varit i vecka 10 kom det i en endaste smäll och jag trodde, på riktigt, att jag skulle förblöda.

Samtidigt som jag fick MA domnade höger halva av min kropp bort, jag blev svag i hela den sidan och såg även dubbelt när jag tittade åt höger. Jag sökte sjukvård för min domnade kroppshalva men som förklaring på det fick jag att det antagligen var kroppens sätt att tala om att något var fel med graviditeten. Synen förklarades med att jag hade svaga muskler i ögonen. Jag fick glasögon och sen var det inte mycket mer med det. Kroppshalvan " kom " tillbaka och synen tog jag optikern på orden om svaga muskler.

Att missta en graviditet är enormt påfrestande psykiskt och för oss var inte detta något undantag. Min allra bästa vän fortsatte vara gravid och jag tänkte hela tiden att missfallet var bättre att det drabbade oss då vi redan hade ett barn än att deras första graviditet skulle slutat så som det gjorde för oss. Men det var så hemskt att jag inte kunde glädjas fullt ut när min bästa vän skulle ha barn. Dels skulle vi varit ungefär lika långt gångna så hennes fina mage påminde mig om något som inte blev, sen var det väldigt svårt att helt glädjas. Jag var lycklig för deras skull men ledsen för vår. Svårt att förklara.

På hösten fick jag svårigheter med synen igen. Jag fick dimsyn och mitt dubbelseende förvärrades så att jag hade svårt att orientera mig. Detta resulterade i att jag fick en remiss till en ögonläkare.

Jag började jobba lite halvt som halvt i Maj 2009 och på mitt stressiga jobb funkade ingenting. Jag kunde inte hålla fokus, glömde saker och mina arbetskamrater sa att " de visste inte vad som hänt med mig sen jag fick barn " Det tycker jag förklarar en hel del för då hade jag ingen aning om att det ens var MS som var boven i detta drama.

I Januari 2010 fick jag en tid till en ögonläkare. Hon konstaterade snabbt att detta inte var något synfel, något annat låg bakom. Förmodligen en kronisk sjukdom. Inom ett par veckor hade jag fått göra en magnetröntgen och även fått svar på att det var MS jag har.

Mitt första möte med min neurolog blev en katastrof då det kändes som att hon hela tiden mest funderade på vad hon skulle äta till lunch. Hennes första ord till mig, bland annat, var " jag vill skicka dig så du ska göra en magnteröntgen " Hon var inte påläst alls och när hon fick klart för sig att jag redan gjort en röntgen vände hon sin dataskärm med alla latinska ord och sa att jag har sjukdommen MS. Det såg man här och här. Hon hänvisade dessutom till några sidor på nätet och jag fick med ett par böcker om sjukdommen hem. Och hem igen fick vi åka emellertid snabbt.

Henke och jag hade bestämt oss för att vi ville försöka skaffa ett barn till innan jag skulle medicinera mot MS och då detta tett sig lite svårt sen vårt missfall fick vi även utrett att jag har en kronisk sjukdom som heter endometrios. Den gör att det blir svårare att skaffa barn. Jag fick äta en tablettkur för att tillfälligt sätta endometriosen ur spel och öka vår chans.

Detta lyckades, vi blev gravida, men jag märkte nästan direkt att något var fel. Jag misstänkte att jag hade ett utomkvedshavandeskap ( har haft ett för flera år sen och kände igen symtomen ) Vi fick göra ett ultraljud men läkaren " lugnade " mig med att det fanns en graviditet i livmordern. Det var så osannolikt att det ÄVEN skulle va ett utomkvedshavandeskap så jag blev hemskickad för att blöda ut även denna graviditet. Ett par veckor senare vaknade jag på natten och hade extrema smärtor. Samma eftermiddag låg jag på operationsbordet för att operera bort ett utomkvedshavandeskap som motsvarar vecka 10. Detta innebar alltså att jag hade den osannolika otur att va gravid både i livmorder och i äggledaren.

När jag kommit hem och operationen var utförd upptäckte jag en knöl i mitt bröst. Jag fick åka och göra två biopsier på denna, ultraljudsundersökningar men de kunde inte säga till 100% att det inte var någon fara. Efter att till slut ha gjort en grovnålsbiopsi blev det konstaterat att detta inte var någon fara med.

Efter att ha fått operera bort min egna äggledare och även fått veta att min kvarvarande äggledare inte skulle komma att göra oss gravida fick vi ställa oss i kö ( privat ) för provrörsbefruktning.

Detta tog sin början i Januari 2011. Det blev flera vändor för blodprovsundersökningar då både mitt ämnesomsättningvärde inte var bra ( måste medicinera det ) och ett Hepatit C prov som gav utslag för att jag skulle haft det. Trots att jag aldrig har det.

Efter mycket om och men fick vi till slut börja med medicineringen för provrörsbefruktning. Vi har under förra året gjort två återföringar som, tyvärr, inte resulterat i något positivt.

Nu är frågan - kan man skriva såhär? Är det ens något att komma med? Har det ens någon betydelse? Är det ens någon kvar och läser!

Skriv gärna en kommentar, kom med ideér eller tips!



Lång tid, i förhållande till vad?

Jag var på god väg och ringa min kontakt på Försäkringskassan igår. Jag tänkte fråga henne om det fanns någon möjlighet att på något vis skjuta mötet tidigare i tiden så jag får det avklarat. Oron, stressen och ovissheten förtar mig lite smått och det har upptagit mina tankar sen mitt möte med min Psykiatriker den 5 December.

Jag har svårt att somna på kvällen. Somnar jag, till slut, vaknar jag oftast under natten och då blir den jobbiga vakentiden med funderingar då i stället. Nu är det ju inte så långt kvar så jag ska härda ut men jag har tänkt en del och vissa tankar är ändå positiva i det negativa.

Min kontakt på Försäkringskassan menade på att jag ändå varit sjukskriven i två år nu. Att det borde börja ge resultat och det är dags att gå vidare. Jag hävdar lite grann motsatsen för med tanke på allt som hänt under dessa två år, tre om man räknar från när allt började, så har jag nog inte fått alls den tid som jag behövt. Eller, tiden är väl egentligen nog men i förhållande till allt som aldrig hunnit läka innan det varit dags för något nytt..

Alla går i genom jobbiga saker i sitt liv. Vi är på långa vägar ensamma om det. Jag menar absolut inte att det skulle va mest jobbigt för oss. Det jag menar är att dessa två år med sjukskrivning inte har erbjudit mig så mycket tid för att komma till en " må bra punkt " då det varit så mycket jobbiga situationer på kort tid. Hade man vetat, och kunnat välja, hade man kanske lite grann portionerat ut det på flera år med tid att bearbeta emellan. Förstår ni hur jag menar?

Så, mina tankar cirkulerar nu kring ifall jag ska skriva ner vår resa under denna sjukskrivningsperiod. Tala om för henne hur jag känner. Visst, jag kan dra det ur huvudet när vi ändå är där, men då finns risk att det blir utdraget, jag tappar tråden och jag tror inte att hon vill spendera för mycket tid på det då det inte är det som är i fokus för henne.

Hennes fokus, av förklarliga skäl då hon jobbar på den instans hon gör, är ju att få mig ur sjukskrivningsstatistiken och in i någon form av åtgård så en person kan bockas av och flyttas ur det ställe jag befinner mig i deras papperslager.

Jag bryr mig inte om vilken statistik jag tillhör eller hur negativt den klingar för jag vill bara må bra. Få det lugn jag behöver och komma till en punkt där jag mår bra.

Jag kan försöka med saker hon erbjuder men jag känner i mig själv att det inte är det jag behöver och klarar, som läget är nu.

Allt är, om jag tillåter mig själv att känna efter, mycket jobbigt. Jag är väldigt duktig på att visa upp en stark och fin fasad där jag väljer själv om mitt mående ska synas eller inte. Detta enligt min psykiatriker. Han sa ju själv vid vårt första möte att han inte kunde förstå hur jag kunde sitta och va som jag var. Jag är en otroligt stark människa..

Jag vet inte, jag håller inte med. Jag känner mig allt annat än stark kan jag meddela men om stark innebär att jag trots all skit ändå står här på benen och kämpar för min familj - ja, då är det väl så. Inombords känner jag sprickorna som vill leta sig ut till min fasad men jag läker dom innifrån och jag vet att jag kommer att lyckas. Om jag bara tillåts att sköta detta på mitt sätt.

Medicinering och allt ( för det psykiska måendet) i all ära men jag känner att jag kan hantera detta själv. Då borde det väl ändå va det bästa? Frågan är bara om tiden finns.

Ärrvävnad växer väl till sig och blir starkare? Har jag rätt eller fel? Jag kommer ha en hel del ärr på min insida i framtiden, jag kommer nog alltid känna dom när man drar handen över dom ( förstår ni min symboliska tankegång ) men jag kommer va stark och må så bra som bara jag kan då.

Så, vad tror ni. Ska jag skriva ner vår sjukskrivningstidsresa till min kontakt på Försäkringskassan och ta med den till mötet? För att öka hennes förståelse om att jag minsann inte gått hemma och drällt i dessa två år utan att det varit en hel del kämpiga tider?

A little help please!

Önskar oss alla, för övrigt, en bra dag!


Jobbig väntan!

Sitter här en liten stund. Det är paus i " The Voice " som vi börjat kolla på. Det verkar vara ett riktigt bra program.
Annars ikväll har vi varit hos Anna, Per och Nellie. Henke stannade hemma och vilade sig lite. Han är trött, stackaren och som han jobbar är det inget konstigt med det.

Nu hoppas jag att dagarna ska gå fort så jag får det där mötet avklarat när det gäller Försäkringskassan. Jag vet, jag tjatar om det, men det är ett stort orosmoment för mig. Jag vet inte alls vad jag kan förvänta mig av det, vad jag kommer ha med mig därifrån eller vad den närmsta framtiden innebär för mig.

Tydligen så är sjukersättning något som finns, som jag pratat om hela tiden. Jag har sagt att jag vill bli som en förtidspensionär på bestämd tid. Att jag själv kan bryta den när jag känner mig redo att det är en sak som skulle få ut mig till arbete så mycket snabbare än den här pressen med sjukskrivning i ett par månader, nya möten och utredningar.

Det finns möjlighet att bli förtidspensionerad på bestämd tid och anledningen är till för att man ska komma tillbaka till arbetslivet.

Jag har ju inte som mål att gå här hemma och drälla resten av mitt liv. Jag vill ha ett jobb och fylla en funktion men inte just nu. Jag har fullt sjå att hålla styr på mitt mående här i hemmet och vissa dagar får jag kämpa stenhårt för att fungera. Det där vet ni ju, så klart. Jag pratar om det en hel del och framför allt nu senaste tiden då oron kryper på mig.

Hur som helst, saker och ting kommer lösa sig. På ett eller annat sätt. Det är bara att vi måste vänta ut tiden till mötet är avklarat.

Men den här väntan är jobbig!

En hel massa tokigheter..

Lyxar till det lite och bloggar från sängen. Datorn är ju bärbar så varför inte?

Morfar har varit här och vi har haft en trevlig förmiddag med fika och lite bilbanekör för pojkarnas skull. Efter det gick vi en kort promenad. Det var egentligen inte tanken men far min var snäll och följde med som sällskap.

När han åkt var tanken att jag skulle städa lite men det ville inte Eric. Jag torkade lite på väl valda ställen men dammsugaren fick snällt stå kvar i städskåpet. Ska ta en liten minisväng med dammvippan nu innan Henke kommer hem så får jag dammsuga ikväll eller i morgon. Tycker det är skönt att ha sånt gjort så vi slipper slösa värdfull umgängestid med en samlad familj på att städa.

Jag har, förresten, fått ett brev om att Linköping fått min remiss och att jag nu officiellt väntar på tid till dom. Bra!

Eric har kommit in i svärsvängen också, förresten. Jag har alltid varit en expert på att använda fula ord för att krydda till mitt språk. Till och med innan vi fick barn sa Henke till mig på skarpen ofta för jag svor så mycket. Nu, senaste, månaderna när jag sucessivt märkt att Eric haft en tendens att säga " fan " har jag slutat med mina dummheter och kryddar nu mitt spåk med att " det var väl självaste.. " " Meeen " och " vad i hela friden " Eric fortsätter att försöka men nu har vi kommit överens om att han får säga " dumma " för det är ju inget fint ord egentligen och det känns väl lite lyxigt för honom att få säga något som han tror är förbjudet. Ha ha..

Mn kan höra honom sitta och viska " dumma dumma " och det tycker jag är okey. Hellre det än att han, som jag gjort tidigare, säger " fans helvetes jävla skit "

Det var väl vad jag hade att bjuda på, just nu. Jag har mer på agendan men tiden räcker inte till.

Hoppas vi alla får en fortsatt bra dag! Jag är så glad för att ni kikar in!


Kikar in

Kikar in här och önskar oss alla en bra dag. Vi får snart fikagäster så jag återkommer senare.


Surfisurf

Nu ska vi alldeles snart sätta oss och kolla lite film. Henke jobbar bara i morgon också så jag är på vansinnigt bra humör här hemma. Han har mycket att göra på jobbet dock. Han kom hem 20:30. Jag vet inte hur han orkar, min fina man.

Vi har haft en helt toppen fin kväll med Anna, Nellie och Sandra. Visst är det härligt med vänner? Och det är så kul att se hur Eric och Nellie leker bättre och bättre.

Nu ska jag surfa lite till sen blir det, som sagt, film.


Bra start på dagen <3

Dagen idag började med att Eric kröp intill mig, varm och go efter en natts sömn och sa " Jag älskar dig, mamma " Fick en kram samtidigt och jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att starta en dag på. Alla smågabb som följt därefter känns lite lättare att hantera.

Morfar har varit här och vi har varit ute på en blåsig skogspromenad. Det var inte så skönt och vi gick mest och tittade upp i trädtopparna så vi inte skulle få påhälsning i våra huvuden.

Nu väntar vi in Henke som kommer på lunch, sen ska vi vila!

Ett positivt inlägg, för ovanlighetens skull

Kvällen till ära kan jag meddela er att jag minsann är på ett relativt bra humör. Det ni. Det hör väl inte vanligheten till, kanske ni tycker. Ha ha..

Jag är ofta på skapligt humör trots mitt mående men grejen är lite så att när jag skriver här öppnas mina sinnen och tanker som jag haft under dagen och då hamnar det här i skrift.

Jag har haft ett bra samtal med min man idag och han stärker mig mycket, ska ni veta. Han får mig att förstå att allt kommer ordna sig och han erbjuder mig ett lugn, bara genom att finnas till, som jag behöver när tankar och funderingar håller på att lägga den sista droppen som knäcker mig.

Jag har varit på ett mycket trevligt ljusparty ikväll. Det är alltid skönt att få komma hemifrån en stund, utan barn, och bara vara jag. Det var trevligt och så härligt att få komma hem till två killar som saknat mig.

En dusch har jag hunnit med och nu är sonen så gott som i sovmode och det innebär en stund med kvalitetstid för mig och Henke. Inte för att det pratas och så, vi kollar på någon film eller serie och bara myser och det är skönt att avsluta en dag så.

Ser fram emot morgondagen också. Det ni. Anna kommer nog hit på en morgonfika sen kommer morfar hit och då blir det nog en härlig skogsutflykt. Vi ska ta med oss lite kaffe och som det ser ut nu får vi nog pulsa i snö men det hör ju årstiden till.

Det märkliga är att jag började känna för vår idag. Lite knoppar i landen, solstrålar men lite svalt ute ändå, längtan efter sommaren. Som det varit denna vinter kan vi skippa snön och kylan nu och gå direkt till härlig vår och sen sommar. Fanns där ingen snö på Julafton så kan det lika gärna kvitta.

Det skulle väl va för Eric´s skull då. Lite snö, menar jag!

Förlåt

Förlåt för mitt gnäll igår. Ibland ska man inte skriva, helt enkelt. Då blir det lätt gnälligare än vanligt.Nu får vi snart fikabesök sen ska vi fixa lite här hemma och kanske gå en promenad.

Önskar oss alla en bra dag!

Kvällsgnäll

Hamnade här en sista gång för i kväll. Har inte så mycket att tillföra. Det är mest i syfte för att hålla mig vaken till Eric somnat så vi kan äta och ha lite kvällsmys, Henke och jag.

Månaden har kommit då mötet med Försäkringskassan ska äga rum. Den 20 Januari, närmare bestämt. Jag har haft ångest och stor oro inför detta nu sen jag var hos Pavel sist och det var i början på December. Det är ju själva f*n att vi aldrig kan vinna dom där miljonerna på Triss så jag inte behöver ha den här pressen på mig. Det vore så skönt att slippa. Det är svårt att förklara och förmodligen väldigt svårt att förstå då jobba liksom är en del av det man ska klara av i sin tillvaro. Jag är en misslyckad pjäs i det spelet men jag vet att jag kommer jobba så småningom. Det är ju inte så att jag inte vill.

Jag känner det som att jag sitter i ett sånt där hamsterhjul. Jag sitter där stilla och kan inte förmå mig att göra någonting och hjulet snurrar fort fort fort och jag hinner inte med. Jag klarar inte att hänga med.

Jag pratar ofta om att jag blir uppstressad av en så enkel sak som att Henke ska laga middag. All annan yttre press är så stor och tung och jag vet inte hur jag överhuvudtaget ska kunna förhålla mig till allt det där. Vi vill testa en sista återföring. Bara där är en enorm press och en gigantisk oro som jag i ärlighetens namn inte orkar ta nu. Jag måste börja med Levaxintabaletten en månad eller två innan för att få ner värdet på mitt ämnesomsättningsprov. Inte ens den där tabletten vågar jag ta för det innebär att avgörandet om vår framtid finns inom en rimlig framtid. Och jag vill, missförstå mig inte, men misslyckas även denna kommer jag må mycket, mycket sämre än jag gör nu när jag famlar i ovisshet, kan jag tala om.

Stressen med att börja ett nytt arbete, om så bara för ett par timmar om dagen, med människor jag inte känner. Bara den meningen talar för sig själv tycker jag när den kommer från en tjej ( kanske är jag kvinna ) som ställer omåttligt höga krav på sig själv, ska kunna allt direkt och i dagens läge är som en urblåstbadboll i huvudet och inte vare sig orkar eller fattar en ny uppgift förräns den bankats in i huvudet nästan med våld.

Det är två tunga ämnen och det enas utväg med gott resultat tror jag skulle lösa upp en knut och få mig att må bra. Men nu vet vi ju inte hur det skulle gå och det är både en ekonomisk fråga och en fråga om tid. Försäkringskassan kommer sannolikt inte att låta mig ta detta i min takt utan vilja att jag ska börja medicinera mitt mående och komma ut i arbetslivet snarast. Börjar jag medicinera är det kört oavsett.

Förstår ni att detta är ett jobbigt dilemma? Förstår ni hur jag ligger och oroar mig inför det där mötet? Förstår ni hur frusterande det är att behöva va stressad över hela den här grejen när allt man vill ha är lugn och ro? Få ta saker i min egen takt. Kunna ringa till RMC en dag då jag känner mig motiverad psykiskt för att eventuellt en månad senare veta att vi blir tre i den här familjen då det kanske inte kommer lyckas. Inget fel i det, men ni vet ju hur jag menar.

Min kropp har börjat protestera mer och mer nu. Antagligen beroende på den här oron för det där mötet. Mensen är allt annat än vad den borde va. Det i sig gör att det inte känns optimalt och maxat för en 8000 kr återföring då kroppen kanske inte ens vet vad den ska göra med den som det är idag. Jag är orolig, mitt blodtryck ska vi inte tala om ( har fått låna en mätare mest på skoj av min far ) När det väl kom till kritan så var det inte så skoj, kan jag meddela. Jag har alltid haft aningen högre undertryck men 90 och över på det.. Övertrycket är okey dock så det kan man ju glädjas åt. 

Nåja,

Det blev ett riktigt långt inlägg. Ett riktigt gnälligt inlägg. Så kan det bli ibland. Eller hur..


Sov som tokar

I eftermiddag kan man lugnt påstå att det vilades, här hemma. Jag sov som en tok men vaknade ändå min vana trogen ett par minuter innan min klocka skulle ringa. Skönt att kunna vila och jag antar det var promenaden vi gick på förmiddagen som bidrog till den sköna vilan.

Promenaden i sig var en av de jobbigaste jag gått sedan min ms debut. Ofta kommer känslan av att benen inte bär, de blir blytunga och domnar bort. Jag har fått ringa efter Henke ett par gånger när jag varit iväg men idag var ju pappa med så jag fick stötta mig på honom i nerförsbackarna för jag hade inte orkat hålla emot nerför än att benen vikt sig under mig.

Nog om det.

Nu ska vi snart plocka i ordning lite här hemma sen tror jag minsann vi ska åka och hälsa på Anna, Per och Nellie. Eric fick välja vad vi skulle hitta på ikväll och ingen blev väl förvånad? Henke och jag tycker det är minst lika kul så det är inga problem. Vi tycker om varandra, våra familjer.

Så, det var väl det hela för nu.

*

Vill även skriva en rad till någon. En fin människa som haft en kämpig dag, idag. Jag tänkte på dig och höll mina tummar. Jag hoppas allt gick bra, kramar till dig <3

Morfarmys <3

Idag hämtade morfar oss, som sagt. Vi har haft en fin förmiddag tillsammans med orgelspel, frukstund och promenad.








Tack för sällskapet, kära pappa <3

Tänker på en vän <3

Idag håller jag tummarna och tänker på en vän <3

Önskar oss alla en bra dag. Snart hämtar morfar Eric och mig för lite kvalitetstid.

Nyårslöften

Jag kan tycka att hela den här nyårslöftesgrejen är rätt så.. överskattad, idiotisk ( när man tänker efter ) och bara skapad i tanken för att ge ännu mer ångest över något som man ( oftast ) ändå misslyckas med. När man väl bestämmer sig för något, oftast vad gäller rökning och bantning inför ett datum som just nyår blir hela grejen så stor och man faller tillbaka i sina gamla vanor rätt så snabbt.

Jag är en negativt tänkande människa om detta ämne, men känn på det lite. Stämmer det inte? Att pressen blir stor inför det avgörande datumet och inte minst tanken att sluta med kvällsätandet eller ciggen och starta ett nytt år med detta.. Eller snarare starta med att sluta..

Jag vet inte..

Jag ska inte sticka under stol med att jag sa till Henke igår att jag skulle försöka att inte va så sur detta år. Det misslyckades fatalt när jag möttes av all disk när jag väl kom upp på morgonen och där var ju det kört. Jag tänker visserligen på mitt humör varje dag och det tror jag är bättre.Att inte ställa för höga krav på sig själv.

Allt blir så onödigt stort när man står där och tittar på raketer och ska börja ett nytt år. Dagen efter, när begären, lusten eller vad det än kan va kommer blir allt så ohanterbart. Det man lovade sig att sluta eller börja med i mörkret till raketernas knall kändes så bra, men att upprätthålla de löftena ter sig i regel svårare.

Lika många barn dog av svält igår i samma takt som vi svenskar satt och tuggade i oss våra oxfileér och brände pengar på raketer som skulle kunnat betala mat till ett helt samhälle eller ännu mer som dagen innan.  Varför skulle då just nyårsafton va en bättre dag än någon annan? Eller sämre för den delen. Bara för att ett löfte utlovas på den dagen blir det ju inte lättare att hålla?

Jag tycker nyår är så överskattat, egentligen. Visst, det är fint på något vis just hela grejen att man får vara med och njuta av att ett nytt år inleds men det blir så stort. Det är ju en vanlig dag, som alla andra?! Eller..

Jag har en hel del jag skulle behöva både börja och sluta med. Jag anser personligen inte att jag behöver ta tag i dom sakerna bara för att ett nytt år inleds.

Jag tror hela grejen är just den där milstolpen. Målet i sig är det datumet. För min del, superrealisten här, vet jag att jag personligen inte klarar något vare sig bättre eller sämre just för ett specifikt datums skull och ni märkte ju hur det gick med min lilla tanke om mitt humör.

Jag gjorde mig själv en tjänst igår. Jag behöver inte göra mig själv besviken när jag faller tillbaka i ett inrutat mönster eller behöver klamra mig över i en ny bana att gå. Jag kommer både börja och sluta med det jag ska när jag känner att det är läge för det. Sen om det funkar eller inte kan ju bara tiden utvisa.

Detta är, hur som helst, min åsikt. Och med tanke på hur många löften som gavs natten som var vet jag ju att alla inte tänker som jag. Jag respektera hela grejen oavsett hur man gör, gjorde eller gjort.

Så,

Gott nytt

Jag tror bestämt inte att jag varit inne här och skrivit något idag. Först och främst vill jag önska oss alla en god fortsättning.

Dagen idag började med en sovmorgon för mig. Väldigt skönt att få ligga kvar men inte fullt så kul att komma upp till en diskbänk dignande av disken från igår och ren disk i diskmaskinen. Men, efter lite gnäll från min sida och ett par snarkningar från min makes så tog jag mig samman och fixade till det.

Vi fikade hos Farmor och sen bar det hem för vila.

Jag är, min vana trogen, smådeppig idag då Henke´s ledigheter tar slut så förbenat snabbt. Innan man hinner njuta är det över. Så känns det. Det jag mår bäst av är att ha familjen samlad. Vi klarar oss i veckorna och jag har det bra men att ha Henke hemma innebär ett helt annat mående för mig. Att det är extra jobbigt nu för tiden, rent jobbmässigt för honom, är ju att vi knappt hinner ses för han får jobba så mycket. Och när vi väl är tillsammans så är alla så trötta så det blir en massa bråk..

Nåj, det var det det.

Nu är ett nytt år här. Jag ska inte ha några högre förväntningar, som sagt. Jag är glad för var dag jag själv och alla mina nära och kära får ha hälsan. Det är det viktigaste. Det händer så mycket hemskt i vår värld så att ta morgondagen förgiven är inte något man ska sätta i system. Var glad för varje gången dag och tacksam för varje du får till skänks.

Vi vet, som sagt, inte vad framtiden bär med sig.

Gårkvällen, eller det nya året då, firades in med mina föräldrar. Vi hade en trevlig kväll, åt god mat och det var en riktigt mysig kväll. Pappa tog ett kort på mig och Henke och den bilden får avsluta detta inlägg.


RSS 2.0