Becca förklarar!!!

Som för alla MS sjuka kan det diskuteras hur länge sjukdommen har funnits i kroppen. Ingen kan tala om det då man endast kan räkna på antalet år som kroppen mått dåligt. Typ.
 
Så här är det, 
 
Dygnet runt har jag som små små muskelryckningar i mina ben. Hela, hela tiden. Knappt märk eller kännbart för någon annan men för mig är det irriterande och det hela gör att jag alltid är väldigt " använd " i mina ben. Musklerna är uttröttade redan innan de fått en chans att göra någonting. Jag får ofta kramp och behöver stretcha ut alla muskler i benen på grund av detta.
 
Jag har inte ork eller kapacitet i mina ben för att kunna gå en promenad. Ska jag orka ( muskelmässigt ) får jag gå sakta sakta annars orkar inte benen bära mig. 
 
Jag har inte kunnat gå fort nog för att ens bli andfådd på ett par år på grund av att mina ben inte orkar.
 
Jag har en vibrerande och pirrande känsla i benen ofta. Denna förstärks även när jag går. Man kan likna den vid som om jag hade kolsyra i benen.
 
Mina fötter är alltid bortdomnade sen ett skov 2009. Jag har inte haft full känsel under fötterna sen dess. När jag blir varm letar sig den domnade känslan upp till knäna och man kan likna det vid att ha tandläkarebedövning i där. Precis innan den släpper, ni vet. Man både känner och inte känner.
 
Min högra tumme och mitt högra pekfinger är samma känsla i sen skovet 2009 och jag får alltså aldrig full känsel där igen.
 
Mina mage är fläckvis bortdomnad också. Minns inte sen när. Att dra med fingrarna över min mage ger endast ett stort obehag då jag både känner och inte känner.
 
Nedanför naveln och ner mot mitt underliv är det en kraftigare restkänning. Där kan jag, på riktigt, inte känna något alls.
 
Samlivet är påverkat då jag inte har full känsel, som sagt. 
 
Mina bröst har inte heller full känsel och här kan vi nog nu konstatera att mer än hälften av min kropp inte har full känsel alls. Den är mer eller mindre påverkad på alla ställen utom i min vänstra arm som ytterst sällan ställe till problem.
 
Jag har dubbelseende så länge jag inte har mina glasögon på mig med prisman som korrigerar det dubbelseende jag fick i samband med ett skov 2009.
 
Blir jag varm eller stressad blir dubbelseendet värre men går tillbaka när jag återkommer till min normala temperatur.
 
Jag har ofta som ryckningar i mina armar. Detta är oftast i kombination med att jag är stressad eller varm. Fingrarna har däremot svårt att låta bli att rycka vid lite mer finlirsarbete.
 
Min finmotorik är försämrad, detta är undersökt och bekräftat.
 
Min balans är försämrad, detta är undersökt och bekräftat.
 
Min kordinationsförmåga är försämrad, detta är undersökt och bekräftat.
 
Mitt minne är försämrat, detta är undersökt och bekräftat.
 
Min koncentrationsförmåga, mitt logiska tänk, mitt minne, min verklighetsuppfattning är påverkat. Jag blir lätt nedstämd. Detta beror dels på allt ovan, dels på trötthet och dels på sjukdommen i sig. Jag är extremt stresskänslig.
 
Jag kan inte bli för nödig med nummer ett eller två då mina muskler inte orkar hålla igen och det har hänt att olyckor skett. Tack och lov inte så ofta.
 
Jag är väldigt vibrationskänslig och varje sak som rör sig fortplantas upp i min kropp och ger ett obehag. 
 
Trötthete, den förlamande tröttheten som kommer över en titt som tätt som inte kan sättas i samband med att man gjort eller inte gjort något.
 
Jag har säkerligen glömt både det ena och det andra. Listan är lång men tyvärr är det inte allt. Det som hör till saken är att jag bär inte på någon " hittepå " sjukdom. Jag har den kroniska sjukdommen MS som är OLIKA FRÅN INDIVID TILL INDIVID. Känner du någon med MS kan du inte säga att du känner till något, egentligen, om sjukdommen i sig. Den följer ingen mall. Den klassas också som allvarlig. Faktiskt.
 
Jag har heller aldrig bett om att få denna sjukdom. Jag skulle gladeligen slippa undan men på samma gång säger medmänsklighetskänslan i mig att jag inte vill att någon annan ska behöva drabbas i mitt ställe. 
 
Jag har jobbat stenhårt med mig själv för att komma dit där jag är idag. Visst, att läsa detta kanske inte får det att låta så tufft. Men det är det, kan jag säga för jag vet. Vissa, kanske du själv, avstår tandläkarbedövning för känslan av " ickekänsel " är så obehaglig. Tänk att leva med det utspritt på kroppen hela tiden. Och det är inte det enda symtomet, liksom.
 
Det finns ingen återvändo på alla ord som bara kommer för jag känner att det kanske inte riktigt nått ut. Det här budskapet om mig och min MS. Så är det bara. 
 
Utlämnande, men så får det bli ibland. Jag bjuder på det för jag är den jag är och jag är stolt över den jag är och det jobb jag gör, varje dag. Kampen jag går igenom dagligen. Henke står bakom, eller kanske bredvid. Han stöttar mig och är stolt över det jobb jag gör och har gjort.
 
Nu ska jag åka och handla till kvällens grillbonanza.
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Hanna

Hej!känner igen alla symtom jag är under utredning och jag tror själv att jag har ms :(

2015-01-16 @ 04:40:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0