Becca svarar

Då kör vi igång med lite svar, nu då. Fortsätt jättegärna fråga, jag svarar på det mesta och tyckte detta var väldigt kul!

Så,

Vart ska du åka på semester i sommar?

Detta är en mycket enkel fråga att svara på. De senaste, jag vet inte hur många år vi haft husvagn.. Kan det va närmare tio?, så har vi varit på Öland. Minst en vända. På Öland trivs vi, både Henke och jag, och numer även Eric. Det finns så mycket att se och göra. Och det finns så mycket möjlighet att bara slappa och ta det lugnt vid förtältet.

Det ska bli så kul att " uppleva " Öland tillsammans med Eric nu när han blir äldre. Få visa honom slottsruinen, fyrarna, landskapet.

Den här sommaren blir väl som den förra, Lådbilslandet blir favoriten. Ha ha..

Men mitt svar på frågan blir Öland.

Jättekul

Vad roligt att det börjar trilla in lite frågot till " vår " lilla frågestund. Första svaret kommer ikväll.


Fortsätt gärna under dagen!

Frågestund




Jag tänker såhär. När vädret är tråkigare än tråkigast, ställ mig en liten fråga. Jag svarar på, i stort sett vad som helst. Alla vinner ju på det. Ni slipper tråkiga inlägg om min trötthet och jag får lite variation på mitt skrivande. Jag kommer inte publicera frågorna så ni får va precis hur anonyma ni vill. Kanske vågar ni mer då? Eller, varför inte, skicka mig ett mail: beckystoneheart@hotmail.com


Det här kan väl bli kul? Visst? Visst!









Återkommer med svar från den här lilla frågestunden så snart det börjar dimpa in lite roliga frågor!


Den här jä**la tröttheten

Vi ska väl snart försöka kicka igång dagen. Så gott som det går med tråkig snö som faller, blåst och kyla. Man blir ju inte direkt inspirerad att göra något. Henke hade tänkt mura och Eric ville ju cykla. Vi kommer väl på något, men visst är det tråkigt nu när man börjat vant sig vid vårväder.

Idag är jag så trött. Trots att jag sovit åtta timmar känns min kropp förlamad av bedövningsmedel och hjärnan känns full med lugnande medel. Det är så tråkigt, den här tröttheten.

Önskar oss alla en bra dag!

Let´s Dance premiär

Nu är det alldeles snart " Let´s Dance " premiär. Det är ju inte helt fel det inte.

Vi har haft en bra kväll. Mamma och pappa har varit här och vi har ätit mat. Henke har fått demonstrera sin radiostyrda bil, Eric har visat sin cykel, vi har gått en liten promenad. Kvällen har varit mycket bra.

Så, nu ska jag flytta mig till soffan!

Städa lite

Nu ska jag städa av här innan Eric´s mormor och morfar kommer hit och lagar mat. Egentligen borde jag strunta i dammet i hörnen i och med att jag är väldigt trött men jag gör en kraftansamling och kör. Det är ju, trots allt, Fredag och Henke är hemma hela helgen.

I morgon ska det bli sämre väder. Hur tråkigt är inte det då? Vi mår väl alla bra när solen ler emot oss. Men, vädret är inget man kan styra över. Det blir som det blir.

Nej, städa var det.

Min lilla miniregel

Nu har jag bytt sängkläder. Jag brukar ha som miniregel att göra en sak, antingen inne eller ute, varje dag.

Nu ska vi gå ut!

Svåra saker drabbar starka människor

Slogs av en tanke här, förstår ni.

Vissa människor är av den sorten att de endast vill omge sig av positiva människor med positiv energi. Kan man inte erbjuda det, då är man inte lika välkommen. Eller, man känner det så i alla fall.

Jag kan bli så ledsen på det faktumet, hur människor kan va ganska elaka. Kanske är det så att de inte ens tänker på det men om en vän inte mår bra så måste man väl få låta den komma till tals? Man vill väl hjälpa sin vän, stötta den och se den komma tillbaka till den person som man en gång var. Eller åtminstonne lära känna varandra på nytt och mötas på vägen och lära känna varandra på nytt igen.

Vissa människor, de som endast omger sig med positiv energi, är ganska egoistiska människor kan jag tycka. Det finns inte utrymme för oss i umgängeskretsen. Oss som inte kan känna glädje och lycka och fylla samtalen endast med sånt som är glatt och positivt. Vi har saker i våra bagage, livet har inte behandlat oss lika lycksaligt att vi bara behöver oroa oss för hur vi ska få till Fredagsmiddagen bäst.

Sånt här gör mig ledsen. Räcker det inte med att den person man en gång kallade för vän bär på både ångest och oro inför framtiden? Ska den personen behöva bära det själv?

Nej, som god vän så är det väl nästan en skyldighet att finnas där?

Det är ju som det är med den saken och jag tror det är ett vanligt inkommande inslag som de flesta som får sjukdom känt av. Folk som drabbas av cancer blir lämnade ensamma då det nästan känns som att folk tror att det smittar. Jag vet inte om lite mer osynliga sjukdommar är ännu mer skrämmande? Kanske tror folk att de ska drabbas om de engagerar sig för mycket?

Visst fan förstår man att det är jobbigt för ens vänner att höra ältandet om ens oro, om ens ångest, om ens bekymmer. Men man kan ju tänka sig in i den personens sits lite grann. När livet ställs på kant och allt raseras. Då är det inte lätt att vara delaktig i att " bara " diskutera om hur man ska toppa varandras Fredagsmiddagar. Vi har annat att oroa oss över så till den grad att vi till och med struntar i att äta ibland.

Svåra saker drabbar människor som är starka nog att hantera dom, fick jag höra av någon i början av min sjukdom. Poff, sa det och en vacker dag hade den personen tagit bort mig som vän på Facebook. Personligen spelar just det mig ingen roll. Jag är starkare än att bry mig om just det. Tyckte bara det var passande att delge er över hur den personen valde att hantera min MS debut. MEN, orden, de stämmer nog ganska bra. Eller ganska, de stämmer bra.

Vi klarar oss, vi är många med smärta som kanske inte alltid syns. Men vi måste också få vara med. Eller hur!


Hitta mitt MS jag

Kikar in här mest för att önska oss alla en bra dag.

Jag känner att det är så skönt att det bara är en helg mellan nu, och en Måndag visserligen, sen ska jag på det där mötet med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Vi pratade om det igår, Henke och jag, och jag sa till honom att jag är väldigt orolig. Det är inte han. Det ordnar sig väl, på ett eller annat sätt, men det är den här väntan inför det som är så jobbig.

Jag har ju ingen aning om vad det ska pratas om. Kanske är det bara, till en början, en genomgång om hur jag mår. Om hur min MS påverkar mig och sådär.

Det är ju lite svårt att säga. Jag har kognitiv svikt. Riktigt mycket, om man frågar mig. Jag har även fysiska begränsningar och det som är svårt fysiskt för mig idag, det är ju bestående. Men den psykiska biten är ju inte alls lätt att avgöra om den endast beror på MS eller om det beror på allt annat runt omkring som varit. Att jag på något sätt försöker bearbeta och gå vidare. Acceptera och hela den där biten.

Jag vet inte, det är ju jättesvårt att säga.

På sätt och vis tror jag nog att det mesta faktiskt beror på min MS. Jag kände ju av det i mina försök att jobba, jag kände av det hemma innan jag ens hade en aning om att jag var sjuk. Det har ju, såklart, inte blivit bättre med all annan psykisk påfrestning men det är bland annat, just på grund av detta, som jag känner att jag vill ha lugn och ro.

Hitta mitt MS jag helt och hållet, på något vis! Låter det logiskt?

Drömmer om RC bilar

Började skriva ett inlägg men jag raderade. Det hör inte vanligheten till. Inte var det något särskilt skrivet heller. Jag blev bara trött på mig själv och mitt gnäll.

Nu ska jag alldeles snart ta mig en kvällspinne, hälla upp ett glas Cola och kolla på Big Brother.

Eric somnade gott ikväll. Han skulle drömma om pappa´s radiostyrda bil. Min älskade lilla kille.



Mycket bråk och mycket kärlek

Dagen idag har varit bra förutom att både Eric och jag haft humör. Men jag tror lite på det att man måste kunna bråka ordentligt för att kunna älska ordentligt. Ha ha..

Nu ska vi snart åka till mormor och bli lite bortskämda när Henke ska iväg på sin boyznight.

Testkört cykeln

Idag har vi testkört nya cykeln. Lite trädgårdsfix och bollsparkning hann vi också med. Det blåste så kallt så det slutade med att jag hade både mössa och vantar på mig.

Här kommer en bild på en nöjd kille



Memories can make a moment last

Tänk vilken kraft och känsla som kan ligga inbäddat i ett minne som man har bevarat. Tänker man riktigt hårt så kan man nästan känna det som att man är där igen. På något sätt.

Den här morgonen, jag vet inte varför, har jag funderat mycket på vår andra bröllopsdag 2009.

Det året var vi, som varje sommar, på Öland. Anna och Per var med och jag undrar om inte mamma och pappa var med på ett hörn också. Det är lite luddigt.

Jag hade ingen aning om vad som var på gång men rätt som det var fick jag blommor av min man. Därefter så åkte vi iväg i bilen. Eric var väl omhändertagen under tiden och Henke och jag fick va lite själva.

Vi åkte till ett ödsligt ställe, vid vattnet. Henke la ut en soldyna för oss att sitta på. Anna och Per hade hjälpt till att fixa jordgubbar och cola och där satt vi, i solen. Det blåste som det alltid gör på Öland och vi tittade ut över vattnet och allt kändes så jävla perfekt. Allt var så fint så det gör ont i mig så jag tror jag ska gå sönder.

" Hemma " vid förtältet tränade Eric för fullt med att lära sig gå, totalt ovetande om att han var på gång att bli storebror några månader senare. Och det var väl hela den biten som gör just den här bröllopsdagen så speciell. Vi skulle bli en till i familjen.

Vi planerade och drömde där vi satt. Hur allt skulle bli. Hur underbart fint livet behandlade oss med ett bröllop ena året, en välskapt son det andra och nu skulle vi välsignas igen.

Henke höll om mig och jag kände vinden smeka mitt hår. Jag kände doften av havet och hörde bruset av dess rörelse. Allt det där är så insvetsat i min hjärna att jag nästan kan ta på det. Och känslan av att va i Henke´s famn. Tryggheten det innebär för mig.

Där och då kändes det som att allt fallit på plats. Vi var på en så bra banan man kan bli. Att vi sedan visste att vi dessutom skulle bli föräldrar tillsammans med våra bästa vänner ( bara ett par veckor i mellan ) gjorde ju inte saken sämre. Allt var så fint och bra.

Vad vi inte visste där, då vi satt och bara njöt över vårat liv, var att livet skulle komma att ta en mörk och otäck riktning. Att jag bara veckor efter den där helt underbara eftermiddagen vid havet skulle pressa ut vårt första försök till syskon till vår fina son. Allt blod, all smärta. Både psykiskt och fysiskt. På hemvägen från den där Ölandsvistelsen kom det första fysiska beviset på min MS. Min fot somnade på vägen hem och den har ännu inte vaknat.

Tänk vad konstigt allt kan bli. Tänk vad mycket smärta och sorg livet bjuder på. På samma gång som det erbjuder så mycket lycka och så mycket vacker.

Jag är glad att jag har det är fina minnet. Även att det alltid får mig att gråta så är det just känslan vi hade då som är så fin. Just där och då var allt perfekt. Så perfekt att vi kunnat stanna tiden och levt det ögonblicket resten av livet.


Balanscykel

Nu är jag hemkommen. Henke och Eric har haft en bra kväll. Bland annat så har de handlat en sån där balanscykel. Det är inga trampor på. Bara en sadel. Hela grejen med den är väl att de ska lära sig just balans och sen kunna fixa cyklingen lättare utan stödhjul. Vi får se hur det går. Vi har ingen brådska med det. Han lär sig när han lär sig. Kan dock tänka mig att det kommer bli en hel del aktivitet med den där i morgon. Hoppas på skapligt väder och en piggikroppen mamma.

Nu har jag fixat lite här hemma. Snart ska vi sätta oss vid TV:n. Big Brother ni vet. Jag har ingen bra förklaring på varför vi ser det. Vi stannar vid att vi ser det och sen är det inte mer med det liksom.

Det var väl det jag hade att bjuda på!

Han lever drömmen

Nu ska vi ta oss lite kaffe på maten här sen ska jag snart iväg och prata möhippa. Känns väldigt jobbigt idag på grund av olika omständigheter men jag hoppas snart på ett telefonsamtal. Tänker på dig <3

Jag hann med både en dusch och att laga mat. Men, jag kan ärligt säga att det var lite grann att ta sig vatten över huvudet idag. Det gick inte alls bra med matlagningen. Stekpotatisen yrde över hela köket, korven brände fast.. Men, det blev helt klart ätbart och maken ligger nu och njuter, mätt och belåten, efter en dag på jobbet och att ha fått komma hem ännu en dag till ett dukat bort.

Man kan säga att han tillfälligt och kortvarigt lever " drömmen " Visst, jag kommer nog fortsätta med lite småmatlagning såhär men det är vare sig något som intresserar mig eller något som jag är bra på så jag tror nog att vi båda innerst inne känner att det är bäst när han står vid spisen.


Lämnar ett litet spår

Nu väntar vi in maken. Ska ta en snabbdusch och sen börja med maten. Visst är det ovanligt att jag ska laga maten? Jag vet, men det är ju rätt så smidigt och skönt om inte annat för Henke att få komma hem till lagad mat och ett dukat bord. Det blir ju inget avancerat, för den delen, men jag ser det som bra träning för mig.

Det dumma i detta sammanhang är att jag tänkt duscha innan. Stressen ökar ju då, sen sitter jag ju här dessutom. Men, jag tänker att det kan va skönt att ha duschandet klart och inte behöva stressa med det sen i och med att jag ska iväg sen.

Sen vill jag ju kika in här och lämna ett litet spår!

Trött och tråkig

Den här veckan går nog till historien som den då jag är den mest tråkigaste mamman någonsin. Jag har ingen energi, ork eller lust till att ens komma på tanken att hitta på något. För min del passar det bra men den 3,5 åriga pojken bredvid mig håller ju såklart inte med.

Som tur är är han så lätt att tas med. Han finner sig och kräver inte mycket egentligen.

Det är så tråkigt att va såhär. Inget blir ju bättre för att jag surar över läget men denna vecka är tydligen en sån vecka där jag gör det lite extra. Dagar som är som dessa så känner jag, faktiskt, att jag skulle behöva lite hjälp. Men det finns två sidor av det myntet. Om en kvart är vi ute och får frisk luft, vi sparkar boll i trädgården och får lite fysisk aktivitet. Hade jag inte haft Eric hemma nu hade jag legat i sängen, glott på TV, ätit godis och tyckt ännu mer synd om mig själv. Nu får jag ju lite aktivering och det kanske är det som behövs för att lyfta dagen till en liten högre nivå?!

Vi får se. Nu ska vi, sent men bättre det än aldrig, ta på oss och gå ut!



Tillfälligt avbrott

Hade knåpat ihop ett litet inlägg men blogg.se bestämde sig tydligen för att göra ett litet " tillfälligt avbrott " mitt i skrivandet så det jag skrivit lade sig inte ens som utkast. Tur jag innte skrivit något särskilt.

Kontentan av mitt inlägg var att jag var trött idag. Och nedstämd av tröttheten då man verkligen känner sina begränsningar när man är sådär vansinnigt trött och att sjukdommen gör sig mer påmind än den behöver göra. Men, allt kändes lite lättare när jag loggat in här på bloggen och fått en sån där fin kommentar som liksom " gör dagen " på något vis.

Nu ser vi till att fixa den här dagen. Eller hur!

Önskar oss alla en bra dag!

Avrundar

Nu är vi hemkomna, Eric och jag. Vi har haft en jättetrevlig kväll hos mormor. Eric gillar att bli lite bortskämd och så även jag som får lite avlastning av min älskade mamma. 

Snart ska vi ta oss lite gott att äta och se lite på TV. Henke är trött ikväll efter att ha jobbat över.

Behöver jag säga att jag är trött? Nej, det är nog inte nödvändigt. Kortvilan, som vi återupptagit idag igen, tar musten ur mig. Jag behöver egentligen en längre stunds vila på dagen. Men, man kan inte få allt i livet. Eller hur.

Så, nu avrundar jag för ikväll här på " the www "



Fika med mormor

Nu ska Eric och jag alldeles snart åka till mormor och fika lite. Henke måste jobba över i kväll. Eric är rätt så rejält i gasen så jag funderar på om vi ska försöka påbörja ditgången med en promenad för att få ur lite spring i benen. Jag känner mig aningen starkare i mina ben nu så då kanske det är lika bra att passa på.

Pappa hämtar oss när han är klar med jobb och handling och kör oss så han kan ju hämta oss på vägen där vi är.

Det var det hela, för nu!

Bevarar guldkornen till de jobbigare dagarna

När Henke kom hem på lunchen idag möttes han av en syn som gör honom deprimerad. Jag linkade fram, sakta och strubbligt. Benen bar mig inte riktigt men jag var ändå ute och försökte. Jag är alltid underlig i mina ben och jag kan ju inte gå speciellt långt innan jag blir just så som jag var men idag, och vissa andra dagar, är jag bara sämre i benen. Utan någon direkt förklaring.

Han berättade att han på vägen hem hade sett ett äldre par som gick armkrok på en trottoar i vårsolen. Han tänkte då om han skulle kunna gå och hålla armkrok med mig och njuta eller om han skulle behöva dra mig i en rullstol när vi blev gamla.

Det kändes allt annat än bra för honom att komma hem och mötas av sin fru på 33 år ( jag har faktiskt inte fyllt 34 än ) som gick som om jag vore 134.

Det är hemskt vad den här sjukdommen gör. Med mig, med stackars Henke och kanske mest av allt mot stackars Eric som aldrig får känna mig som jag var innan. Han vet ju visserligen inget annat så han ser ju inte förfallet som varit men han kommer bli varse han med en dag och man vet ju själv hur mån man är att ens föräldrar ska må bra och finnas kvar för alltid.  Allt vi vill är att må bra och njuta av våra liv som ändå går så jävla fort. I stället är det så mycket oro och förtvivlan som tar överhanden och livet i sig rinner oss ur händerna.

Nu kanske ni tror att vi inte gör annat än gråter och grämer oss över detta. Så är inte fallet, så klart. Vi har nog lite grann lärt oss, både Henke och jag, att ta tillvara på de små tillfällena i livet som bjuder på kärlek, omtanke och gläde. Att tro, bara för en sekund att saker ska få va bra länge är tydligen inte för oss. Vi tar en dag i taget och njuter guldkornen extra mycket och sen packar vi in dom i våra hjärtan och tar fram de lite mer jobbigare dagarna!

Älskar min familj <3

Kämpar lite extra idag

Idag är en sån dag där jag får kämpa lite extra. Kraften till den där extra kampen finns inte men av ren vilja lyckas man ju ändå åstadkomma något som åtminstonne fungerar.

Jag har betalat räkningarna, kors i taket, och i dag gick allting mycket bra. Oftast räcker det med en sån enkel sak för att trigga igång en extrem stresskänsla i huvudet och därefter följer irritationen och jag skriver fel och gör fel. Men, idag funkade det så det är jag glad för. Nu ska vi bara se till att få med dom till postlådan också.

Nu ska vi snart ge oss ut en stund. Leka i trädgården, sparka lite boll och gräva i sandlådan. Det blir lite senare idag men vem fan håller koll på mitt inprogrammerade inre schema? Inte ens jag. Ha ha..

Dags att klä på oss.

Tack för att ni kikar in här. Ni gör mig glad <3

On the edge

Hamnade här en stund. Eric spelar just nu spel på min telefon. Jag har inte ork och energi nog för att övertala honom att göra något annat och jag känner mig heller inte upplagd för att vara delaktig i någon lek just nu.

Jag känner mig helt trasig i huvudet idag. Jag tror det är min oro inför den här veckan, i och med att Henke var hemma den förra. Jag var ju inte nedstämd, så farligt, i helgen, och jag vet att sånt kommer efteråt om det inte kommer när det borde, så att säga.

Jag önskar så högt att mitt största problem var vad jag skulle ha på mig en dag. Att det jag tänkte på mest var ifall de eller de skorna passade själva kläderna. Nu har jag ju aldrig varit så jätteintresserad av kläder på det sättet men ni kanske förstår min tanke.

Det är så mycket som oroar mig, just nu. Jag tänker mycket på det här mötet jag ska på nu den 3 April. Vad som kommer att hända. Vad som kommer att hända överhuvudtaget med mig, med oss, med allt. Vad som kommer att bli effekterna av min sjukdom på kort och på lång sikt. Jag känner ju förfallet redan nu och då har jag bara haft sjukdommen ett par år.

Hela Försäkringskasse / Arbetsförmedlingsgrejen stressar mig. Det stressar mig att jag har en sjukdom i min kropp som måste börja bromsas. Det stressar mig att vi inte har råd eller mental ork för att göra den sista återföringen vi pratat om med förhoppning om ett positivt resultat. Det stressar mig, bara vetskapen om, att det kanske inte funkar och att jag då måste acceptera att jag inte kan ge oss det syskon vi pratat om sen Eric var liten, liten.

Sen allt som hänt på vägen, som jag inte bearbetat klart då det i en period var något nytt jobbigt att handskas med gör ju såklart att mitt mående är så mycket sämre än det behöver va. Antar jag. Hoppas jag.

Idag är jag så på gränsen till en panikattack så jag nästan är lite rädd. Jag försöker andas, ta det lugnt. Tänka på Henke´s lugnande ord att " allt kommer ordna sig " Men det är inte hela tiden jag kan höra dom.

Önskar oss alla en bra dag!

Varit på tippen

Nu har vi hunnit med en vända till tippen med de löv jag krattat upp och lite ogräsrens. En del annat skräp i garaget fick också följa med. Efter det blev det en sväng upp till den där banan där de kör med sina RC bilar. Det var ett gäng med ikväll så Eric och jag hade det trevligt när vi satt på filten och kollade.

Mitt humör har planat, tack och lov. Jag blir så less på mig själv när jag är sådär arg och sur. Det är inget roligt vare sig för de som drabbas eller för mig själv.

Nu ska jag vänta in Big Brother!

Tåkigt humör

Nu ska jag alldeles snart börja med maten. Jag brukar inte laga maten här hemma men om vi ska hinna allt som ska göras ikväll så blir det jag som måste fixa till det.

Idag är en sån där dag när mina tankar är helt out of control. Jag är så lättretlig och smått irriterad i stort sett hela tiden. Utan någon egentlig orsak. Jag är trött, har huvudvärk och känner mig färdig med denna vecka och då har den bara startat.

Jag vet inte om det är oron inför mötet med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan som är anledningen till mina tankar och mitt tråkiga humör. Något går på högvarv i mitt huvud hur eller hur för jag har gått ner i vikt. Jag har ju inget att ta av då jag väger alldeles för lite men nu, vissa dagar, är vågen nere på 56 komma någonting.

Det, i sig, är ju förvisso positivt för ni kan tänka er hur Henke fixar till mig. God mat, godis och äta sent på kvällen. Men, det hjälper ju inte mig. Jag går ner ändå. Henke, som kämpar åt andra hållet får ju lite problem då jag inte kan äta själv. Herre min tid, vilken cirkus.

Nåja,

nu ska sonen och jag steka köttbullar!

Rensat ogräs

Förmiddagen spenderades till största delen ute. Vi rensade och fixade. Kroppen är inte med mig men det funkade ändå relativt bra.

Nu sitter jag här en kort sväng. Väntar på Henke som ska komma hem. Det blir en vända till tippen ikväll efter maten och därefter så är väl tanken att han ska upp och köra med sin RC bil.

Det var väl det hela för nu!

Min lilla fotograf

Man kan väl lätt konstatera att Eric ärvt Henke´s sinne för teknik. Igår kväll satt jag och gick igenom korten på min mobil och upptäckte då att sonen agerat fotograf. Han hade fotat farmor och mormor och även sin " Ninis "

Jag hjälpte honom visserligen igång med kameran ett par gånger så han såg hur han skulle göra men det är mycket vad gäller min telefon som han lärt sig på kort tid. Och Henke´s telefon också, för den delen. Det vittnar ju en del om att de är väldigt lätta att lära också, den där typen av telefon.

Här kommer en bild som Eric tagit. Den är tagen med appen " retrocamera "



Kämpar med att vakna

Hamnade här, vi ska alldeles snart äta frukost. Vi är trötta, både Eric och jag. Jag kämpar med att försöka vakna till. Tyvärr bjuder inte den här dagen på något bra fysiskt mående. Hela jag är helt skakig. Den enda del av mig som känns ungefär som vanligt är min vänsterarm.

Inget roligt att börja en dag som jag tänkt vi skulle spendera ute, såhär. Hoppas det ordnar till sig.

Önskar oss alla en bra dag!

Den här dagen har gått fort!

Hamnade här en sista gång för kvällen. Väntar in att Big Brother ska börja.

Vi har haft en fin kväll med både mormor, morfar och farmor på besök. Henke gjorde våfflor och vi hade det mysigt och bra. Vi va även ute en stund för att Henke skulle visa sin nya RC bil men den valde att inte sammarbeta då. Tyvärr.

Den här dagen har gått vansinnigt fort. Antar att det är tidsomställningen som gör att det känns så. Skönt, tycker jag, nu när ljuset är med oss lite längre på kvällen. Dagarna behöver dock inte gå fortare än de redan gör.
Jag var orolig för att jag skulle va väldigt deppig och sur idag. I och med att Henke börjar jobba igen i morgon. Men det har faktiskt gått förvånansvärt bra. Skönt när det inte känns så tungt. Visst, jag kommer sakna honom i morgon, men vi har att göra Eric och jag. Och det är rätt skönt att längta till lunchen och arbetsdagens slut på honom också. Det är ju vår vardag liksom.

Hoppas på fint väder i morgon. Då ska vi fixa ute och ta förmiddagsfikat ute också. Vi tycker ju om att va ute i vår familj.

Det var det jag hade att bjuda på!

Veckan rundas av

Veckan rundas av, i morgon är vi tillbaka i verkligheten igen. Henke ska jobba, Eric och jag är själva. Det funkar det också men jag måste ju erkänna att jag trivts med hela familjen samlad, här hemma, även om båda pojkarna varit sjuka.

Jag är både lite stressad och orolig för den kommande veckan, men det kommer gå bra. Vi har en hel del att fylla våra dagar med så det ordnar sig.

Nu ska vi snart äta våfflor här!

Så, vem tror ni åker ut ur Big Brother ikväll? Jag vet, det är skräp TV men jag kan inte låta bli att titta på det. Jag tror att det finns risk att Hanna R åker men jag hoppas på Marcel!


En hel del på agendan

Idag har vi haft en del på agendan och då kommer bloggen lite i andra hand. Nu ska vi vila oss lite och sen kommer mormor och farmor på våffelbonanza.





Önskar oss alla en bra dag!


Finfin kväll

Vi har haft en finfin kväll med mormor och morfar på besök, grillpremiär, prat och lek. Eric var ute i hela eftermiddagen fram till matdags vid 18 hugget. Han lekte i sin sandlåda och hjälpte pappa Henrik vid grillen.

Nu misstänker jag att det blir en film för Henke och mig. Om Eric somnar snart. Det blev lite sen sövning för honom och han håller låda in i det längsta. Men det spelar ju ingen roll. Det är Lördagskväll.

Här kommer en bild från vår kväll



Härlig dag idag

Nu ska vi fixa i ordning oss här för att få mamma och pappa på grillbesök. Härligt väder. Förmiddagen bjöd på en skön sovmorgon för min del. Henke och Eric bytte till sommardäck och tvättade bilen. Efter det åkte vi och fikade hos Farmor.

Nu ska vi fixa till altanen lite inför grillbonanzan, som sagt.

Njuter ni vårvädret?



Sovmorgon

Idag har minsann jag fått sovmorgon. Jag hade ställt klockan på 9:30 men inte förrän vid 10 smög jag upp. Ingen disk på diskbänken, maskinen som var körd igår var urplockad och inga pojkar syntes till. Kul för dom två att få göra saker tillsammans ibland.

Önskar oss alla en bra dag!

Bjuder på mig själv

Det blir ett inlägg till ikväll. Bara för att jag känner att jag vill bjuda er på ett gott skratt. Faktiskt.

Häromdagen skulle jag ta ett kort på en blomma, ni som är vän med mig på Facebook såg bilden där. Grejen var bara att jag råkade ha filmkameran på när jag trodde att jag hade den vanliga kameran. Helt improviserat och faktiskt riktigt kul blev det.

Frågan då, märker ni när jag liksom tappar balansen och ramlar ner i sängen. Ha ha.. " Men nuu "


Oj, oj..







Min lilla rackare

Oftast när jag sätter mig här för att skriva några radet glider jag in på min nedstämdhet, hur ledsen jag är över hur saker är och har blivit, bitterheten lyser igenom och jag försöker inte ens stoppa den.

Jag önskar jag kunde skriva positiva inlägg, vara lycklig och glad i mina inlägg. Det kanske skulle va aningen roligare att läsa då. Men jag är inte riktigt där i livet just nu. Tyvärr får jag tillägga. Jag är oftast nere och bitter. Men jag kämpar för att inte låta mina närmsta få ta allt för mycket av det. Därför är det så skönt att ha en blogg. Här kan jag skriva ur min bitterhet och ingen kan stoppa mig. Mer än jag själv.

Jag hoppas att bloggen, om ett par år, ska va fylld med livlust igen. Glädje och lycka. Att jag ska ha kommit till en punkt i livet där jag känner glädje rakt in i hjärtat och behåller känslan dag efter dag och inte som nu, stundtals.

Nu sätter jag punkt för ikväll med en bild på mig och min älskling. Denna lilla rackare som är anledningen till min dagliga kamp. Att jag överhuvudtaget bryr mig om att kämpa. - Du kunde inte kommit vid ett lämpligare tillfälle, älskade Eric.



" Projekt Jasminbuske "

Minns ni i somras att jag nämnde att pappa och jag hade ett litet projekt? Ett rotskott från en Jasminbuske som han har i sin trädgård som jag fullkomligt älskar doften av på sommaren.

Hur som helst. Vi planterade den i en kruka och den växte till sig en smula under sommaren men så kom vintern och vi visste inte riktigt hur vi skulle göra. Skulle vi ha den inne för övervintring eller skulle vi ha kvar den ute. Vi valde det sista och grävde ner plantan, med kruka och allt, i ett land.

Jag blev så glad igår när jag såg att den minsann börjat växa nu i solens strålar. Lite nytt grönt har kommit på den så nu får vi hoppas att den klarar sig över denna sommar och sen kan planteras i trädgården, växa sig stor och blomma fint även här hemma.


Ser ni



Vår trevliga förmiddag

Vår förmiddag idag var mycket trevlig i det härliga vårvädret. Förutom att jag blev så trött i värmen. Eric och Nellie lekte, Nellie är till och med aningen piggare idag och det är så skönt att se.

Nu kliar det i fingrarna på mig. Jag vill ut och rensa och fortsätta fixa i våra rabatter. Vi hade ju påbörjat det projektet när Eric blev sjuk. I veckan som varit har Henke varit så hängig så jag har inte känt att jag kunnat gå ut och göra något. Å andra sidan kan det vara bra att ha sånt att fixa med i kommande vecka när Henke är tillbaka på jobbet.

Nu har jag bara en sak till att bjuda på i detta inlägg. Det är en bild på Eric när han leker i Nellie´s sandlåda. Min älskade lilla älskling.




Värme = extra trött.. Antar jag..

Nu har vi varit en stund hos Anna och Nellie. Jag kan väl ärligt säga att jag känner mig totalt nerdrogad. Jag är så trött. Skönt är att Henke är hemma och att jag ska få ligga och vila ordentligt nu i eftermiddag. Jag tror att jag behöver det. Eller nej, jag vet!

Tack snälla underbara Anna som höll ställningarna med barnen idag <3

Vädret är ju helt underbart men det är varmt och jag är väldigt känslig för värme så jag tror nog att denna extra trötthet beror just på denna värme. Redan nu, när jag sitter här inne där AC:n är igång känner jag mig inte fullt lika mosig.

Har ni det bra i det härliga vårvädret? Jag hoppas det!




Hej på er

Idag bjuds vi på vackert vårväder, minsann. Vi ska spendera vår förmiddag med Anna och Nellie och njuta av solen.

Idag vaknade jag med en oro. Inför framtiden. Jag vet inte om det är hela den här arbetsutredningsgrejen som stressar mig mest eller det ekonomiska. Jag tror att det är det sistnämnda.

Vad som sker, det sker. Oavsett om jag oroar mig nu. Jag känner ju mina begränsningar både psykiskt och fysiskt så skulle det va så att det inte skulle funka rent praktiskt, då gör det ju inte det just nu. Men den ekonomiska biten är en enorm sten. Vi lever ju lite grann på bristningsgränsen här. Visst, vi klarar oss, men att vi riskerar att jag ska hamna i någon mellanskvalp med risk för karens ifrån Försäkringskassan gör ju att det kommer falla. Hårt. Att va utan de få kronor som jag får skulle inte gå i längden.

Ingenting blir ju bättre av att jag oroar mig men det är lite svårt att låta bli. Jag önskar allt va som förut. Då man kunde glädjas och inte behöva tänka på hur framtiden kommer se ut. Vare sig det gäller jobbmässigt eller rent sjukdomsmässigt.

En positiv sak är att våra blommor, som jag planterade om för någon månad sen, verkar trivas utomordentligt. Här ser ni bevis på det!





Önskar oss alla en bra dag!

Plötsligt blev jag livrädd

Trots att jag vet att jag har en allvarlig sjukdom cirkulerandes i mitt system så tror jag faktiskt inte polletten liksom.. landat. Jag känner varje vaken stund varje vaken dag att jag är sjuk men trots det så tror jag faktiskt inte att jag fattat. Alls egentligen.

Sen den dag det stod klart att jag har MS så har det, både innan och efter, varit sånt fokus för mig och för oss att vi ville ge Eric ett syskon. Hela den biten känns lite som att det brinner i knutarna med tanke på vår ålder och efter MS diagnosen blev det på något vis ännu mer bråttom då jag inte kan börja medicinera förrän vi vet om vi är klara eller inte.

Allt har gått käpprätt åt h**e med den biten och det är där jag tror att jag stannat. I min längtan efter att få ha en nyfödd krabat på bröstet, få lära Eric att titulera sig Storebror, att se likheter och skillnader mellan Eric och en till.

Missfall, utomkvedshavandeskap och därefter IVF som inte heller funkat har varit det största orosmolnet och min största problematik. Att jag har en sjukdom som sakta äter upp mig ( typ ) under tiden jag går och längtar och drömmer om syskon och sakta men säkert förstör mina framtidsutsikter för den familj jag har idag med förhoppningar om en annan familjesituation är ju minst sagt skev. På  samma gång som det ändå inte är något konstigt alls för har man en gång genomgått det fantastiska i att få barn vill man i regel ha fler, allt enligt statistiken om inte annat! 

Jag vet inte hur vi ska göra med det. Ska vi göra en sista, avgörande återföring? Har vi råd med det? Kommer jag ens orka med tanke på att jag blivit sämre med min sjukdom ( det känner jag ju ) sen vi först började försöka? Orkar jag ännu en motgång om den inte heller skulle funka?

Och alternativet då. Som kommer va ett faktum framöver - medicineringen emot min MS. Jag är livrädd. Jag är inte mycket för att äta medicin alls. Panodil och nässpray är väl så långt jag kan sträcka mig. Biverkningarna gentemot MS medicinen ger mig svår ångest. " Det är inte såå farligt " säger vissa som provat. " Man får väga fördelen av att hålla sjukdommen lugnare med det negativa av biverkningarna "

Usch..

Jag har läst runt lite på bloggar som handlar om MS ikväll. Jag har, för stunden, insett att jag har en allvarlig sjukdom. Jag lever i någon konstig förträngelseavms medlängtanefterettsyskon ochtadetjobbigasen uppfattning. Jag vet inte. Helt plötsligt fick jag svårt att andas. Jag fick panik och känner att jag vill in i duschen och se om jag kan skrubba av mig den här efterhängsna sjukdommen. Det skulle ju inte funka, men ni kanske förstår.

Det är ju helt sjukt, egentligen. Hur man kan sitta här, blogga om en sjukdom som man har, men trots det ändå inte förstå vidden av det. Visst är jag lite knasig men detta vittnar väl om att jag förtränger men likt förbenat är så väldigt medveten. På något sätt.

Nu ska vi kolla lite på TV. Jag ska förlora mig helt in i TV:ns värld och glömma allt jobbigt för en stund.

Vår kravlösa vecka

Hamnade här en liten stund. Surfar lite grann och tar det lite lugnt. Vi har varit ute en stund ikväll, hela familjen. Henke börjar väl sakteliga återhämta sig från influensans grepp. Han har inte alls orken som han annars har, pustar och frustar för minsta lilla. Man märker även på Eric att han blir tröttare mycket fortare än han vanligtvis blir. Vi är nu uppe på en timmes dagsvila och jag får väcka honom vid 8:00 på morgonen.

Måste även passa på att tala om att jag kommit på att jag inte bara har problem med min egen stress vad gäller framtida arbete och hur jag ska klara av att komma iväg utan att dö lite på kuppen. Allt som behöver göras här hemma och tröttheten om jag skulle va iväg. Jag har denna vecka kommit på att det räcker med " Henke´s vanliga vardag " med arbete inkluderat. Det är lunchtider att passa, stressen med att få Eric att somna på kvällen, Henke´s trötthet och så vidare och så vidare.

Visst, han har varit hemma och varit sjuk denna veckan men den kravlösheten det innebär, att man tar saker lite grann som dom kommer, det mår jag så bra av. Så ickestressad som jag varit denna vecka vet jag inte när jag var senast. Tror det inträffade senast när Henke hade semester i somras.

Kanske låter detta bara konstigt. Kanske tror ni inte jag är klok. Kanske låter det som att jag överdriver. Kanske låter det kanske ganska rimligt och ni då har förstått vidden av min problematik?!

Hur som helst, nästa vecka är vi tillbaka i de vanliga rutinerna. Det funkar det med för vi har karvat till en riktigt bra rutin med ett bra flöde. Men stressen är där ändå. Inte så farligt, men den finns där.

Det var väl det jag hade att bjuda på!


Vår vår vår

Idag har vi haft en fin dag. Glass i solen och sandlådelek. Härligt när temperaturen visar varmare grader. Nu har vi ätit här hemma och helt plötsligt blev jag bara så vansinnigt trött. Vidrigt trött, skulle jag vilja påstå. Vet inte om det beror på att det nu hunnit bli väldigt varmt här inne i huset. Henke drog igång AC:n så jag hoppas att det hjälper lite.

Så tråkigt. Jag som alltid älskat värme och till och med hävdat att den inte kan bli för varmt. Att sola, förr, var bland det bästa jag visste på sommaren. Det kändes sådär extra gottigt om svetten liksom pärlade sig. Idag klarar jag tydligen inte ens av att vårens solstrålar värmer mig. Nåja, det är inte bra att sola så jag får väl se det positiva i det negativa.

Här kommer en bild på Lill-Skrutt från i förmiddags





Med glass i munnen och solen i ögonen sitter han där och verkligen njuter av livet. Han är totalt ovetande om att det är på grund av honom som jag orkar kämpa. Han är så älskad så grodorna får hicka, det vet han men kan nog inte greppa liksom.

Min älskling, för alltid <3

Passar på

Vill bara passa på att skriva en liten sak till. Ni minns kanske igår, att jag var irriterad på Henke. Det är inte ofta ska jag även tillägga som jag faktiskt uttrycker irritation emot honom här i bloggen. Jag känner att våra bråk, stora eller små, är privata. Men det igår handlar lite om min sjukdomsbild och det faktum att jag blivit en aning förändrad så det kändes relevant. Då.

Hur som helst, idag har Henke bett om ursäkt och sagt att han ska hjälpa mig att få ordning på detta.


Skrämmande

När man läser nyheterna, om allt hemskt som händer i vår värld, är det ju inte utan än att man blir helt förtvivlad. Barn som mår dåligt av olika saker eller ännu värre, blir mördade innan deras liv ens fått börja. Människor som blir mördade utan orsak för att de helt enkelt var på fel plats vid fel tillfälle.

Varför är det ens så? Att man ens kan va på fel plats vid fel tillfälle? Varje människa, gammal eller ung, ska väl ändå ha rätten att känna sig trygg att kunna vistas på jorden. Tyvärr har det kommit så långt att det längre inte är så.

Att kämpa för en sak har dragits så långt att vissa människor är villiga att ta till extrema åtgårder för att göra sig hörda. Terrorattacker har på något vis blivit en del av nyheterna och det är skrämmande. Man höjer på ögonbrynen, blir obehaglig till mods, men återgår ganska snabbt till sitt egna liv.

Det ligger väl lite grann i människans natur att slåss för det man tror på. Alla gör vi ju det, lite till mans, mer eller mindre. Som tur är är det dock inte många som tar till alltför extrema åtgårder för att få sin vilja igenom, göra ett statement eller avtryck för den delen.

Som nu senast, i Frankrike. Det är många sörjande människor efter den där killens framfart. Egentligen är det ju lite sandlådebeteende som barn håller på med. " Du tog min spade så nu slänger jag en hink med grus på dig " Principen är den samma, det är bara att dessa " barn " som anammar såna här extrema metoder nu vuxit upp och fått tag i vapen i stället för en hink med grus.

Det är riktigt skrämmande vart vår värld är på väg.


Solig morgon

Nu sitter jag här och äter frukost och dricker kaffe. Henke sover, han hade ju feber igår kväll. Igen. Eric orkar inte ta sig ur sängen han heller. Han har ju inte feber sen ett par dagar men han är långt ifrån återhämtad från influensan.

Jag då, det känns som att jag klarat mig från influensan. Tack och lov. Tydigen smittar det ju så länge febern håller i sig men det vore väl jävligt snopet att få det nu efter så lång tid. Nej, jag är klar med den nu så den får gärna släppa greppet helt om de jag älskar så vi kan.. gå vidare.

Idag verkar inte alls va en bra fysisk dag vad gäller min ms. Hela min högra hand är totalt bortdomnad och svag. Jag känner även i resten av kroppen att det är något som inte står rätt till. Det är bara så luddigt att jag inte kan avgöra vad som kommer ske, typ. Handen är dock värst. Detta skulle ju kunna bero på att det där influensaviruset, trots allt, letat sig in även i mig men jag väljer i så fall att tänka som så att kroppen fightas med det och att viruset kommer få se sig besegrat!  

Det är en sak som är så tråkig med ms. Man vet aldrig vad man får. Man vet aldrig hur kroppen känns ens samma dag. Förändringar sker och man kan bara gilla läget, på något vis. Blir man sjuk eller får mens, då mår man automatiskt sämre av sin ms ( eller jag i alla fall ) Det är en lynnig sjukdom, detta. Det kan välja att bråka massor på kot tid för att sen ta en paus och kanske knappt ens ge sig till känna på länge, länge. 
 

Nåja, nu återstår att önska oss alla en bra dag!

Relativt bra dag

Vi har lyckats få till en relativt bra dag idag. Det är så skönt att Eric mer och mer kommer tillbaka från den här influensan. Henke har fortfarande sina toppar och dalar. Ont i kroppen har han också. Stackarn.

Kvällen till ära har Eric premärgrävt i sin nya sandlåda. Han har ju inte hunnit mer än att hjälpa till och fylla den och gräva ett par minuter innan han blev sjuk. Men ikväll har vi grävt vägar och fixat så jag tror den kommer va väldigt uppskattad.

Jag har även passat på att byta sängkläder, vädra täcken och kuddar och även vädrat ur sovrummet och datarummer där Henke för närvarande sover. Jag kanske gjorde det lite för tidigt, nu får jag säker influensan imorgon. Ha ha..

Efter utevistelsen så åkte vi till Anna och Nellie som var själva. Sandra och Jossa var där också. Stackars Nellie är fortfarande inte särskilt pigg men nu borde det ju snart vända på henne också, tycker jag.

Här kommer en bild från tidigare ikväll.



Lite irritation

Jag har aldrig varit speciellt smart vad gäller teknik och så. Jag har alltid fått förlita mig på att andra ska kunna hjälpa mig och kanske förklara för mig hur något funkar eller hur jag ska göra. Allt för svåra saker har aldrig varit lönt för mig att ge mig på men mindre grejer har jag ju kunnat lära mig liksom.

Idag har maken och jag haft ett litet.. gräl. Kan man ens kalla det gräl? Hur som helst, han blev irriterad på mig och jag på honom. Jag tycker dock att han överreagerade och sen är det egentligen inte mer med det.

Det hela handlade om alla de kort som jag, i mån av tid, försöker sortera i ordning på våra datorer. Vi har två. De äldre korten ligger på " den stora datorn " och för ett par månader sedan fixades det en genväg som jag kunde använda till att få åtkomst till de där korten men ändå sitta vid min dator.

När jag har jobbat med dom korten trodde jag, i min tröghet och så vidare, att korten automatiskt hamnade på båda datorerna direkt. Om jag tex sorterade in kort i månaden Februari 2012 så trodde jag att de liksom.. ja men helt enkelt låg på den stora. Nu verkar det inte va så och det borde jag ju ha fattat för Henke har minsann sagt det en gång till mig.

Hur han kan tro att jag ska komma ihåg att jag måste gå in på ett annat ställe och liksom, jag vet inte, kopiera in dom där, det fattar jag inte. Jag kommer ju inte ens ihåg om jag öppnade Eric´s havremjölk igår eller för flera dagar sen. Jag är så glömsk och minns inte saker alls som jag gjorde en gång. Henke verkar också ha problem med minnet då han inte kommer ihåg att jag är såhär nu för tiden.

Det blev lite fult med anklagande ord slängda hit och dit. Jag hävdar fortfarande att jag har rätten på min sida även att jag hade fattat fel. Att lägga över en så " tung " sak ansvarmässigt och för någon att ta hand om som kort som man aldrig kan få tillbaka på sitt barn i händerna på någon som helt glömmer både det ena och det andra nu för tiden och sen inte ens fråga hur det går - då är det ju lite hans fel. Jag tycker det. Jag trodde ju jag gjorde rätt liksom.

Anna, och Henke´s bror är de två som kan hjälpa mig när jag inte förstår. Henke blir frustrerad och irriterad när han ska lära mig så det liksom funkar inte för att inte tala om, som nu, då det uppdagats att jag faktiskt inte kom ihåg hur jag skulle göra.

Nåja, det blir väl bra till slut!

En kort utevistelse

Idag var vädret lite för fint för att motstå. Lite lugn sandlådelek och härligt umgänge i värmande sol ger energi nog för att klara av dagen. Nu ska jag plocka och fixa lite här hemma sen ska vi vila oss lite.



Vårbruket återupptas

Idag verkar det som att vi kommer få mycket fint väder. Eric är ju nu helt feberfri sen ett par dagar så kanske, men bara kanske kan han få gå ut en stund idag. Värst för honom är ju hostan men jag tänker att så länge han inte anstränger sig så är det bara bra med lite luft en stund.

Vi hade ju kommit igång rätt så bra med vårbruket här hemma. I lugn takt liksom. Men idag kanske vi återupptar det. Vet ni, jag drömde att björkarna var på god väg att slå ut. Det var vår på riktigt allvar. Men, så fort som tiden går är vi snart där på riktigt så vi behöver inte ha så bråttom!

Önskar oss alla en bra dag!


Stolt mamma

Kvällen har vi spenderat med de finaste av vänner. Eric ritade en gubbe där uppe. Stolt som jag är över allt han gör, nästan, så tog jag ju så klart ett kort.





<3

Kristallklart men luddigt på samma gång

Nu har jag fått den färdiga texten tillbaka för ett sista godkännande innan tryck för boken som min blogg ska vara med i. " Den bloggande patienten " Jag har svarat på en hel del frågor och dessutom är det en hel del utdrag ifrån min blogg. Mina egna ord. Ändå ger de ett stort avtryck när jag läser dom. Antar att det är för att det drar upp så mycket känslor.

Henke läste genom det idag. Rätt som det är ser jag att han sitter och gråter. Inte sådär våldsamt utan stilla snyftande. Han blev berörd och efter att han läst så pratade vi en hel del om hur det var då. Hur det var innan MS diagnosen kom men vi ändå visst att något var fel.

Hela sommaren 2009, när min högra kroppshalva domnade bort, jag hade dubbelseende och jag även pressade ut det som vi hade som förhoppning om skulle bli Eric´s syskon i toastolen - hela den sommaren var hemsk. Jag har knappt inga minnen från den tiden. Bara fragment och då i stort sett bara negativa och jobbiga. Som missfallet. Det var nog bland det värsta jag varit med om.

Hur som helst, Henke googlade sönder domningar och dubbelseende den sommaren. Han kom fram till att det kunde va så att jag hade en kronisk sjukdom. Det kunde va så. Men så var det väl ändå inte? Eller?! Henke handlade nya sängkläder i början av den sommaren. Han ville att vi skulle ha fina saker omkring oss. Han försökte döva sin oro med att handla sånt till oss. Till mig. De där sängkläderna har jag fortfarande svårt för än idag. De påminner om första resan i syskonskaran som inte fick bli.

Skovet gick tillbaka och den där oron las sakta på is. Att jag aldrig fick tillbaka känseln i fötterna och att jag fortfarande såg dubbelt åt ena sidan förträngde jag. Begravde långt in i själen, för sjuk det var jag inte. Eller?

Efter några månader kom dubbelseendet tillbaka med sån kraft att jag inte kunde orientera mig. Då fick jag en snabb tid till en ögonläkare som väldigt fort konstaterade att något var fel. En kalldusch kändes det som. Oron och ångesten inför framtiden - allt bara kastades på mig och jag var livrädd för att jag skulle dö från min familj.

När vi kom hem hade vi en gråtfest utöver dess like här hemma. Henke googlade, återigen sönder nätet. Vi hade ju fått lite " ledtrådar " i form av de frågor som ställts till mig innan det stod klart att jag skulle göra en magnetröntgen. Och jo, det lutade åt MS.

Allt det där drogs upp när vi tillsammans läste texten idag. På samma gång som det känns som 10 år sen känns det som igår. Vad hände? Hur har vi klarat oss sen dess utan att helt bryta ihop med tanke på allt som hänt efter  diagnosen ställts?

Allt är kristallklart och helt luddigt på samma gång.

Vi delar detta, Henke och jag. Vi går igenom det tillsammans oavsett om det är bra eller dåligt. Sakerna vi ställs inför, menar jag. I slutänden blir man ju stark av motgång och jag tror många såna där ordspråk stämmer. Nu får vi bara hoppas på att vi blickar mot en ljusare framtid.

<3


Mitt ursprungsjag försvinner bit för bit

Ibland kan jag bli så trött på mig själv. Eller, ibland, alltid.

Jag är som en urblåst tom skalle i hjärnkontoret här. Att diskutera med mig är lite grann som att diskutera med en vägg eller sig själv. Typ. Det ger nog i mer det långa loppet.

Henke och jag har suttit ner nu. Pratat och försökt diskutera om en sak. Det liksom kommer ingen vart. Jag glömmer bort vart vi började, vad jag sagt, vad han sagt. Det är helt makalöst. Tråkigt. Jobbigt. Och det slutar alltid med att jag sitter och gråter.

Förr var jag den med komihåg. Det gick inte att komma undan i en diskussion för jag hade minnet på min sida, kunde argumentera och var liksom " med " i pratet. Idag är det en lite mer sorglig variant. Jag kan inte diskutera för jag har verkligen ingen aning om vad som sagts efter ett par minuter.

Försäkringskassetjejen frågade mig ju om hur min MS påverkar mig i det dagliga. Man kan väl säga att det påverkar mig en hel del.

Det blir väl ordning på detta, lite åtminstonne, så småningom. Men jag kan liksom inte se det. Hela den här grejen har funnits med sen jag var gravid med Eric 2008, det blir värre och då kan jag inte riktigt tänka mig att det helt plötsligt skulle ske en bättring. Bara sådär.

Jag ska försöka rycka upp mig nu. Jag är lite nere. Jag blir så ledsen på den här sjukdommen som gör mig så annorlunda. Hela mitt ursprungsjag förändras och det kommer väl ta ett tag att vänja sig vid.

Nu är det lunchdags här.

Skatten?! Den stora frågan

Kikar in här mest för att önska oss alla en bra dag. Idag är tydligen en stor dag då man kan få ta reda på ifall man får tillbaka på skatten eller om man får restskatt. Jag misstänker att jag får restskatt så det är något som stressar mig ganska mycket.

Ska se om jag kan luska rätt på hur läget ser ut. Som det känns är jag nöjd om det går jämt upp.

Tack, alla ni som letat er in hit via Svenska Dagbladet igår. Jag skulle skrivit och tackat er igår men vår internetleverantör la ner en stund igår kväll. Så mitt tack kommer nu!

Tack, hör ni!

Skönt med en kravlös tillvaro

Nu har vi varit och fikat med Anna, Per och Nellie. Henke stannade kvar hemma, han mår inte så bra. Eric är feberfri så nu hoppas jag att han får fortsätta va det.

Jag har dammsugit av idag och dammat lite grann. Ifall jag också får den här influensan kan det va bra att inleda den med ett något så när rent hem. Har även tvättat lite idag.

Det är faktiskt skönt att ha Henke hemma. Inte att han är sjuk. Så klart hade jag ju hellre sett att de var friska och att vardagen var som vanligt men jag mår så mycket bättre av en lite mer kravlös tillvaro. Det måste inte stressas med middag och annat. Inga direkta tider att passa. Dagarna får lite grann komma och gå som de vill.

Jag vet ju hur skönt jag tycker det är när Henke har semester. De fyra veckorna är de veckor på året som jag faktiskt mår riktigt bra. Nu är det lite som semester, trots att Henke bara är hemma och suckar och stönar över att han har ont i kroppen och har feber så är han ändå hemma och vi har inga åtaganden, tider att passa utan kan bara va.

Det är lite som medicin för min själ bara det!

Högsta önskan

Nu har pappa och jag varit iväg och handlat lite. Bland annat tidningen där min blogg idag är lite uppmärksammad. Svenska Dagbladet ( Men det vet ni ju redan )

Vi träffade ett par som min pappa känner. Jag känner igen dom också men bara ytligt och på en " hej " nivå när vi annars möts.

Jag fick frågan om hur det var. Hur jag klarar dagen. Min vana trogen sa jag som jag alltid gör. " Det är upp och ner men det funkar. Vad kan man annars göra än att få var dag att gå "

Helst av allt vill jag berätta för dessa människor hur jävla jobbigt det är. Hur hemskt det är att känna att man inte alls är den man en gång var. Att det är så frustrerande att en sjukdom bestämmer hur mycket man orkar på en dag. Det finns så mycket negativt vad gäller ms att dra upp men vem orkar höra på det? Inte den som frågar i alla fall. Jag tror faktiskt inte det.

Sen kom, så klart, följdfrågan. - " Går du på någon medicin " Nej, jag gör ju inte det. Jag lever fortfarande med hoppet om att vi ska kunna ge Eric ett syskon. Skitsamma om jag orkar eller inte. Jag vill inte att han ska behöva växa upp som ensambarn med en sjuk mamma.

Allt det där, hela den där grejen, drar upp så mycket tankar och känslor. Jag känner mig så hopplöst värdelös. Jag är en besvikelse för mig själv, för min man och för min son. Min älskade lilla Eric som aldrig kommer få träffa den Rebecca som jag en gång var. En glad tjej. En tjej som orkade. En tjej som inte grät i närheten så mycket som jag gör i dagens läge. En tjej som inte backade. En tjej som inte blev så uppstressad och sur som över en sån enkel sak som matlagning.. 

Kanske lever jag fortfarande i tron om att jag en morgon ska vakna upp pigg och glad. Utsövd och känna varje liten del av min kropp. Att inte ha större delen bortdomnad efter restsymtom av skov. Att kunna slänga glasögonen med prisman så långt jag kan och kunna gå en mil i skogen och njuta av den friska luften i stället för att kämpa mig fram den korta bit jag i dagens läge orkar gå innan benen slutar att bära mig.

Tänk att en morgon få vakna och faktiskt må bra. Många gör det, jag själv har gjort det, utan att ens tänka på det och värdesätta. Märkligt det där, att det ska till sjukdom och dåligt mående innan man inser hur bra man hade det då saker fungerade.

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe.

Snart kommer min skjuts

Det blåser storm idag. Solen skiner och ger sken av ett härligt väder men blåstens krafter visar sig då Eric´s sandlådesaker ligger utspridda i trädgården. Bäst att gå ut och samla ihop dom innan de försvinner för gott.

Snart kommer min Käre Far hit så jag får skjuts ner till stan. Jag vill köpa mig ett ex av Svenska Dagbladet idag. Hi hi.. Henke är lite för hängig idag för att orka ge sig iväg. Kanske jag passar på att köpa mig en godispåse då också.

Vi får se!

Känslomänniska

Jag har alltid varit en känslomänniska av naturen. Var jag glad, då var jag i regel jätteglad. Var jag ledsen, då var jag i regel jätteledsen. Visst har det alltid funnits mellanlägen, men huvudingrediensen i det som är jag rent känslomässigt är att jag " känner " och att jag inte är rädd för att visa det.

Sen jag fick MS har ett tråkigt mellanläge kommit in i bilden. Jag kan känns lycka och glädje, men inte på det viset som jag känt det innan. Ofta är jag i ett mellanmjölksläge där allt bara.. är.

Med tanke på allt som vi gått i genom de senaste åren, sen Eric kom, är det väl egentligen inte så konstigt att jag är lite skev rent känslomässigt. Jag har hopp inför framtiden men det är inte lätt att bearbeta allt och samtidigt känna att man är förändrad så mycket.

Att MS kunde påverka en så mycket psykiskt det hade jag ingen aning om. Jag trodde nog,  i alla fall i början, att alla småbarnsföräldrar mådde så konstigt som jag. Efter att ha fått min diagnos, efter att ha pratat med min Neurolog och googlat sönder min sjukdom har jag ju nu förstått att detta handlar om Kognitiva förändringar.

Allt blir ju så mycket mer hanterbart då. När man får veta att det, egentligen, inte är något konstigt. Jobbigt är det så klart men man förstår ändå på ett helt annat sätt än att allt känns så ogreppbart.

Att ta en dag i taget har blivit min lilla melodi. Att göra det bästa av just den här dagen. Jag har inte större krav på mig själv än så och det är så det får vara nu! Att tänka framåt i tiden gör bara att oron blir så mycket större. Ingen har ju egentligen någon aning om vad framtiden har att erbjuda. Jag har ju en liten föraning om att det kanske inte kommer va så jättebra. Men att ta en dag i taget funkar. Oftast! 

Det är nog något som alla borde anamma!


Årets influensa

Idag var jag tvungen att ringa till barnmottagningen. Vi har ju tid för picktest för Eric i morgon, hans komjölkproteinallergi ni vet. I och med att han är rätt så medtagen av den här influensan ringde jag återbud. Passade även på att fråga om hans märkligt, pendlande feber.

Det jag fick som svar var att årets influensa är väldigt konstig i sig. Febern kan ligga på närmare 40 grader för att dagen efter va borta ett tag för att sen återkomma igen. Så här kan det tydligen hålla på i närmare två veckor. Känns skönt att ha fått svar på det.

Hon frågade om han drack ordentligt och jag sa då att vi minsann helt gått ifrån allt vad nyttig mat innebär. Allt som innehåller vätska, som glass och saft, är bra. Bara han får i sig något liksom.

Där fick jag gott betyg av tjejen jag pratade med. Det var helt rätt tänk.

Kul att höra att man gör något rätt ibland i alla fall. Ha ha..



Mötet med min psykiatriker

Jag hade ju, som ni vet, ett möte med min Psykiatriker i förra veckan. Vi pratade en del om min oro inför framtiden. Min återgång till arbete som blivit så mycket krångligare än den behövt vara då Försäkringskassan tyckte jag skulle sluta på det jobb jag hade. Kanske hade jag aldrig klarat av stressen där, men tryggheten det innebar att kunna göra en utredning över hur mycket jag klarar av att jobba på ett ställe som var bekant med arbetskamrater jag kände hade nog gjort hela den grejen lättare.

Förmodligen kommer det bli så att jag blir " upptagen " av något som heter Rehabiliteringen. Där vet jag inte exakt vad som kommer göras men första gångerna kommer sannolikt innebära en massa prat om vad jag tycker om att göra, vad jag skulle kunna tänka mig och hur min MS begränsar mig fysiskt och psykiskt. Vi får se. Jag försöker låta bli att stressas av faktumet att det är på gång.

Medicin pratade vi också om. Han har ju varit inne lite på spåret att jag skulle kunna medicinera bort udden av allt jobbigt. Men, efter vårt senaste möte, är han nu ganska säker på att det bästa är att jag självläker. Jag jobbar ju mycket med mig själv och försöker kämpa på och grunden som jag då får att stå på kommer då va starkare. Tydligen är det även så att det är ganska mycket biverkningar på den typ av medicin han hade tänkt till mig och en sjuk kropp reagerar oftast starkare på den typen av medicin så den delen bockar vi bort.

Jag ville ju heller aldrig medicinera mitt psykiska mående så jag är nöjd med det beslutet. Jag tror, definitivt, att jag kan hantera detta själv och att det jag bygger upp blir mer stabilt i längden. Jag menar, detta mående kommer ju förmodligen att bestå så då är det ju bättre att jag, helt själv, vänjer mig.

Nu återstår bara att önska oss alla en bra dag!


Det var inte såhär det var tänkt

Jag känner mig helt tom. På samma gång svämmar alla känslor över åt alla håll och kanter. Tillåter jag mig själv att känna alltför mycket så skulle det bli kaos.

Det är så mycket jag skulle berätta för er, egentligen. I stället är det fullt fokus på att ta hand om stackars Eric som inte alls mår bra. Men, han är och kommer alltid vara prioritet ett så bloggen får komma lite i andra eller kanske till och med i tredje hand.

Det var väl inte riktigt såhär jag hade tänkt mig dessa dagar. Jag har, trots allt, haft ganska mycket energi och känt att jag mått bra av att vara ute och fixa lite i trädgården när Eric lekt. Hela förra veckan spenderades inne, med tanke på influensan han har, och denna vecka lutar inte åt att kunna börja så mycket bättre.

Nu ska vi försöka sova lite mellan hostattackerna.


Skymundan

Allt har verkligen kommit i skymundan här nu senaste veckan. Med Eric sjuk är det inte något som är som det brukar och jag sörjer det väldigt mycket. Jag är arg på mig själv för alla gånger jag varit irriterad på att han vill ha en smörgås eller kex. Varför har jag varit det?  För att klargöra är det ju bäst att skriva att jag såklart inte blir arg om han vill äta. Det är när han ska äta en smörgås och efter en halvtimme ska ha en till. Och efter en halvtimme ska ha ytterligare en. Nu är jag jätteorolig för att han inte ätit något nämnvärt sen i Tisdags. Vilka kontraster det är i livet som mamma.

Ikväll har vi varit en stund hos Anna, Per och Nellie. Vi trivs bra tillsammans, våra familjer. Trots att barnen är sjuka så anpassar de leken efter orken på något vis. Och både barnen och vi vuxna tycker ju så klart att det är skönt att få den stunden att gå.

Nu ikväll hade Eric 39,3 i feber igen. Men jag tror den höjningen kom precis innan vi skulle åka hem. Hade han varit så hängig som han är nu hade vi ju, så klart, åkt hem. Han ligger och hostar och försöker sova nu med pappa Henrik nära, nära.

Vill bara att mina pojkar ska bli friska nu. Och att jag ska slippa den här influensan. Jag är klar med den utan att ens ha haft den.

I morgon är min blogg med i Svenska Dagbladet. Man kan läsa det via nätet om man går in på Svenska Dagbladets hemsida och läser under " Idagsidan " fliken.

Snart är det dags för Big Brother!

Perspektiv

Surfade runt lite nu när Eric ändå leker med min telefon. Eller, hunden Ben som är dagens fluga. Hamnade på en blogg där jag fick veta att ett barn nu lämnat sin familj i stor saknad efter nästan ett år av sjukdom. Ett barn som blev 3,5 år. Det barnet fick alltså inte ens leva så länge som vår lilla Skrutt har vandrat på vår jord. Och som om det inte vore hemskt nog har hennes sista år i livet inneburit svår sjukdom i form av cancer som slutligen tog hennes liv.

Fy fan.. Jag blir helt tom, kall, äcklad, ledsen och förtvivlad. Hur i hela friden kan livet va så jävla hårt och orättvist att det ger en familj lyckan i form av ett barn endast för att ta det tillbaka så snart?

Jag blir vettskrämd när jag läser sånt här. Jag tycker det är illa nog med febertoppar, hosta och snorande. Jag tycker det är orättvist när barn drabbas av det. Här är alltså en familj som genomgår den allra största förlust man kan göra, en förlust de sannolikt aldrig glömmer..

Jag känner inte familjen i fråga. Jag har ingen aning om vilka de är. Men jag tror ingen egentligen går oberörd när ett barn försvunnit från vår jord.

Det hela ger en ett helt annat perspektiv på ens egen tillvaro. Man inser hur lyckligt lottad man är som har det man har.

Vår kväll

Nu är vi hemkomna från Anna och Nellie och Henke och Per är på väg hem. Saknar Henke massvis idag även att hans hemmavarande förmodligen skulle innebära att jag leker sjuksyster även åt honom. Men det gör jag så gärna.

Eric har varit feberfri hela dagen. Hoppas att det är bra med det nu. Han är mer snorig nu. Och hostan, den håller också i.

Ikväll har det varit så synd om Nellie. Hon har inte alls varit pigg med hög feber och förkylning. Men trots sjuka barn har vi ändå kunnat umgås lugnt och stillsamt. Sällskap och närhet av vänner kan få en timme eller två att kännas lite kortare när man inte mår bra. I stället för att ligga och bli påmind hur jobbigt det är kanske man då stundtals glömmer bort att man är sjuk. Lite i alla fall.

Nu ska vi snart mysa ner oss och vänta på pappa Henke. Han kommer inte förrän efter 21:30 men Eric är trött så han kanske hinner sova lite innan.

Vi får se!

Transportstrecka

Den här dagen försöker vi mest få att passera. En transportstrecka till Henke kommer hem ikväll.

Förmiddagen spenderades med Anna och Nellie. Nu är vi hemma för lite vila och middag sen ska vi, förhoppningsvis, ses igen för att även få kvällen att gå. Vi är ju lika sakniga båda familjerna här.





<3

Vad är det frågan om, egentligen..

Nu har Henke och Per åkte iväg. Henke har haft feber inatt. Eric också, den steg till 39,6 på natten. Idag är han feberfri. Henke också. Mycket konstigt. Är detta den omtalade influensan eller vad är det som sker?

Henke har hosta och ont i bröstet. Eric har ont i halsen, är tjock i hela halsen och ner i luftvägarna och har också hosta. Båda är lite snoriga.

Nu ska vi bara försöka få denna dag att passera. Henke och Per kommer hem ikväll, sent.

Nellie stackarn är också sjuk idag men vi ska ändå ses med Anna och henne för att få tiden att gå.

Önskar oss alla en bra dag!

God kunskap

Allt bara snurrar i mitt huvud. Tankar och oro. Jag har ingen aning om vad som kommer hända framöver men vi får se. Den 3 April ska jag ( vi ) på det där avstämningsmötet med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och till dess har jag ju ingen aning. Jag ska försöka att inte tänka på det fram till dess.

Jag pratade en del om detta med min psykiatriker idag. Jag är så glad att jag har honom. Jag kan bli så vansinnigt imponerad över det faktum att han verkar läsa mig som en öppen bok. Även om jag inte säger mycket.

Vi pratar ju faktiskt inte så jättemycket. Ändå, vet han, av det lilla som sägs precis hur det är. Det är jävligt häftigt och det tycker jag tyder på mycket god kunskap inom sitt yrke! Både delen där han kan läsa av en person och samtidigt ge stöd och vara en medmänsklig person.

Jag känner stort stöd från hans sida och det är skönt att ha en.. trygghet kan man nog kalla det.. i vårddjungeln. Inte minst med tanke på hur fel allt blev med min första Neurolog.

Nu inväntar jag Big Brother. Misstänker att Eric kommer va vaken en del inatt. Han hade 39 graders feber nu innan han skulle sova. Henke hostar och känner sig inte alls bra. Typiskt att det blev så här nu när han ska iväg i morgon.

Det ordnar sig väl.

Tom i huvudet

Satte mig här och vet helt plötsligt inte vad jag ska skriva. Jag känner mig helt tom i huvudet samtidigt som hjärnan går på högvarv. Två samtalsmöten så tätt blev nog lite för mycket.

Tror jag ska ta mig en dusch. Möjligtvis piggnar jag till lite efter det.





Hoppas Eric snart frisknar till. Jag lider med honom när jag ser hur hängig han är.



Färdig nu

Nu är jag hemkommen igen. Mötet gick bra.

Nu är jag trött. Jag är liksom färdig på något vis. Med den här dagen, med den här veckan. Eric är hängig och kräver mer än vanligt. Jag är hängig och vill också kräva mer av någon. Jag är så trött, har ont i huvudet och vill bara lägga mig i en hög och gråta. Så känns det.

Nu kan jag ju inte riktigt göra det. Snart är det lunchdags för Eric och mig sen ska vi vila. Solen kikar fram och provocerar mig. Vi jan ju inte gå ut och njuta. Hellre sol, förvisso, än att det hade regnat.

Jag är lite i obalans, känner jag. Ska ringa mamma och gnälla av mig lite så känns det nog bättre sen.



Luddig liknelse

Den här dagen blev inte så bra som jag hade hoppats på. Eric´s feber är tillbaka. Inte så hög nu men när vi vaknade var den närmare 39. Jag har fått mens och jag är trött. Om en timme ska jag till min Psykiatriker.

Visst, det är Fredag. Men Henke ska ju iväg i morgon med Per. De ska se Top Gear i Stockholm och jag vill ju såklart att han ska åka. Men jag skulle vilja ha en liten del av honom hemma ändå. Det ordnar sig. Vi ska umgås med Anna och Nellie så det går ingen större nöd på oss.

Jag är stressad. Det känns som min hjärna är ett stort tomrum och någon har kastat in en liten kula där som far fram och tillbaka i en jävla fart. Kulan kan man väl se som en symbol över de saker som jag ska göra, tomrummet är väl hela jag. Något i den stilen kanske..

Önskar oss alla en bra dag.



Vattenfärgsmålning

Ikväll har vi varit uppe hos Anna och Nellie en stund. Eric har ju varit feberfri i stort sett hela dagen och med det kommer lite mer energi som vi lika gärna kunde göra av med tillsammans med dom än att vara hemma och glo. Henke är ju iväg.

Barnen målade vattenfärg och lekte lugnt, kanske jag ska tillägga. Det är kanske inte så bra att anstränga sig efter en dag med hög feber och heller inte med den hostan som han har.

Nu sitter jag här, äter lite godis och surfar omkring lite innan Big Brother. På Svenska Dagbladet´s hemsida, under fliken " idagsidan " har nu artikelserien kommit igång om sjukdomsbloggar. Jag blir både nervös och pirrig på samma gång. Idag är där en intervju med Sara som intervjuat mig för boken som kommer i Maj. På Måndag, om jag inte fattat det helt fel, ska min lilla blogg vara med. 

Här kommer en bild från ikväll



Mötet med min pratkontakt

Mötet idag gick faktiskt mycket bra. Vi pratade en hel del om både det ena och det andra. Jag frågade henne hur hon tyckte jag skulle göra på morgondagens möte. Om jag ska uttrycka min oro över allt detta med Försäkringskassan. Om min känsla av att detta inte kommer att fungera och att till och med Henke tror att det endast kommer föra med sig att jag kommer må ännu sämre än jag redan gör.

Det jag vill ha är lugn och ro.

När vi i stort sett var klara så berättade jag om att en före detta arbetskamrat stannat till utanför häromdagen. Att hon frågade mig " hur är det med dig. " Vi har ju hälsat på varandra innan och även efter att jag fick veta att jag har MS men vi har liksom inte " pratat " om det.

Jag sa till min pratkontakt det jag skrev här i bloggen. Att jag oftast liksom sopar det värsta under mattan och ger sken av att det minsann går. Det är kämpigt, men det går. Vad ska man göra, liksom.

När jag sa till min pratkontakt att jag helst av allt, i ett sånt samtal, bara vill säga " Det är så jävla jobbigt och jag mår så jävla dåligt " då började jag gråta. Helt vridet var det för det var inget jag var förberedd på. Jag tror till och med min kontakt blev förvånad. Men hon var glad för min skull, att det liksom släppte lite. Jag behöver ju det.
Det gick upp för mig, just då, hur vansinnigt jobbigt allt är. Hur mycket jag faktiskt försöker kämpa undan det, hur det ligger och bara gror sig större på något sätt. Visst fan gråter jag och jag känner ju att jag absolut inte är i fas för att plana i ett relativt okey välmående. Det är så mycket känslor som jag inte bearbetat, allt från våra misslyckade syskonförsök med missfall och misslyckad IVF till bröstknölar och den här jävla MS diagnosen. Allt känns så jävla pissigt och jag har blivit en mästare på att visa upp en fasad som inte är äkta.

Det bästa hade ju såklart varit om allt som varit nu de senaste åren hade varit utspritt på en tio år, typ. Inte allt på en gång med i stort sett noll tid för att hantera, bearbeta och gå vidare. Men, nu är läget som det är och det kommer bli bra. Så småningom. Det vet jag också. Sen kanske jag aldrig blir den personen helt och hållet som jag en gång var, det sätter ju min sjukdom käppar i hjulen för.

I morgon ska jag på ett till möte, sen får vi se vad som händer. Det är ju min psykiatriker jag ska träffa. Ett nytt läkarintyg ska skrivas. Jag vet inte alls vad som sker framöver och den oron har jag tänkt att prata med honom om i morgon.

Det var väl det hela för nu!

Feberfri kille

Här sitter vi nu, Eric i mitt knä och spelar på min telefon och jag surfar lite. Bloggen har kommit lite i skymundan nu då Lill-Skrutt varit dålig och jag var ju dessutom hos min pratkontakt på morgonen idag.

Räkna med en ordbomb under dagen eller i morgon. Det svallade upp mycket känslor och tankar och ni vet ju hur jag är. Jag skriver av mig.

Idag är Eric så gott som feberfri. Dock är han trött, klängig och väldigt hostig. Inte så konstigt om han är trött idag med tanke på att han hade 39,9 i feber igår. Det tar på krafterna. Men han gjorde nog rätt som sov praktiskt taget hela dagen igår och hela natten. Nu hoppas vi det är över med febern och att han inte får besvär av hostan så vi måste åka till sjukhuset så han får andas in luftvidgande.

Nu väntar vi in maken och middagen.

Aningen piggare kille

Nu ska snart Eric få gå och sova. Han har kämpat på med att hålla sig vaken nu sen 16. Ätit lite och druckit lite. Två glassar har han fått i sig så nu hoppas vi att kulmen är nådd och att han vaknar och är aningen piggare i morgon.

Tempen var på 39,9 när han vilat förut men sjönk sen till 39,7. Vi får se.

Jag har laddat med en dammsugning nu ikväll. Ifall jag blir sjuk. Henke har ju fullt upp på jobbet så jag vill inte ens begära av honom att han ska städa om jag blir sjuk. Det räcker med att ha hand om Eric för honom då. Om jag nu inte blir jättedålig jättelänge.

Det var väl det hela. Eric och Henke tittar på youtube klipp med - gissa vad? - bilar och jag ska ta en snabbdusch nu. Vi får se hur mycket sömn det blir inatt.


Nej, men hej

Första gången idag som jag sätter mig här. Visst, jag har surfat en del via mobilen så jag fått min dagliga dos tillfredsställd vad gäller internet men jag känner det lite som att jag svikit er en smula.

Igår märkte jag att något inte stod rätt till med Eric. Han frös och det har kanske hänt en gång att han sagt att han gjort det. Han huttrade och skakade. Vi var ute en och en halv timma på förmiddagen ( snacka dåligt samvete för min del när vi kom in och jag tog tempen och den visade på lite över 38 )
( Att han frös sa han endast de sista tio till femton minutrarna vi var ute, bara för att klargöra )

 Han har varit lite skruttig sen i Söndags. Väldigt trött och inte alls sig själv. Jag trodde det kunde bero på pollen men en utslagen kille med få vakna stunder idag och en temp på 39,5 efter febernedsättande talar ju såklart emot detta.

Han är så slö. Han har pillat i sig lite att äta till och från och han dricker stundtals jättebra. Men han ligger, hela tiden, annars vill han bli bärd för att det gör ont i hans lilla kropp. Näsan rinner hela tiden och han nyser. Hostan är djup och riktigt slemmig. Jag ställer in mig på att vi kommer få åka till sjukan så han får andas luftrörsvidgande mot slutet av veckan.

Min lilla älskling <3 Det gör så ont att se honom så hängig. Ledsen, eländig och trött.

Till råga på allt ska jag till min pratkontakt i morgon klockan 9. På grund av rådande omständigheter har vi ingen barnvakt ( vilket jag helt förstår ) Jag kommer nog vara halvt död om natten som kommer blir lika dålig sömnmässigt. I morgon kväll ska Henke iväg på sin Bonanza och det går inte att liksom radera det. Tyvärr. Vilket jag också förstår men jag tycker såklart synd om mig själv som är låst här inne med en sjukling som jag mer än gärna tar hand om men som frestar på enormt. Helgen.. Mmm.. Den kan vi prata om en annan dag. På Tisdag ska vi till barn och då kan vi ju inte va sjuka. Vi behöver det mötet liksom.

Jag har fixat med tvätt idag när Eric ändå sovit. Om jag blir sjuk måste jag hålla efter nu annars kommer jag gå under av allt som skulle bli att göra om jag inte är med och gör det under ett par dagar. Mitt eget fel att jag är så perfektionistiskt i allt och inte tål en massa bröte överallt.. Jag vet det.

Ska försöka dammsuga av lite nu ikväll när Henke kommer hem. Min hals känns lite som att någon varit nere med en rasp. Det kan ju inte vara ett gott tecken. Men, vi får se vad kommande dagar har att erbjuda. Alldeles för mycket att göra med en alldeles för hängig kille.


Här kommer en bild från när Eric var i vardagsrummet en stund efter sin andra vila.



Dags att ge oss ut

Nu ska vi snart ge oss ut en stund. Jag tänkte jag skulle rensa lite ogräs. Förmodligen kommer jag väl nästan stupa på kuppen men jag tänker att även att kroppen nästan totalt lägger av så behöver den ju röra sig för att bibehålla det som finns kvar. Eller hur?

Det konstiga är att även om det är överkroppen jag anstränger, som att dra bort ogräs, då är det likt förbannat benen som inte funkar sen. Jag kan knappt gå. Mycket konstigt. Visst, hela kroppen skakar, men det är i benen jag blir svag oavsett vilken del av mig som ansträngs.. Ms är märklig eller så är det jag som är märklig. Kombinationen kanske..

Jag är väldigt trött idag, både i kroppen och i huvudet men lite aktivering behövs ju. Jag tror jag mår bra av att sysselsätta mig lite grann under ordnade former i min egen takt. Få lite frisk luft, lite solljus och lite gjort under tiden.

Nåja,

Nu ska vi gå ut!



Hur är det med dig?

Det händer allt i bland att jag får frågan " hur är det med dig "

På den frågan vet jag ju att det, till 99%, inte är en sån fråga som bara slängs ut som en slags artighetsfras. Personen som frågar vet, förmodligen, att jag har MS och undrar hur läget är med den och med mig.

Nästan alltid svarar jag " Det knallar på ", " Det är som det är " eller " Det är skapligt "

Utvecklingen av en sånt samtal är ju - bromsmedicinen. Då kommer den lilla kortare varianten att vi skulle vilja ha ett barn till innan. Med tanke på min ålder och min sjukdom och hela den biten så vill vi ge det ett försök och att det nu är IVF som gäller för oss.

Jag hymlar ju inte med hur läget är. Jag känner att det är bättre att säga, förklara och så. Det jag kan irritera mig på är att jag oftast ger någon vriden bild av allt. Det är inte alls skapligt, det knallar inte.. Jag vet inte varför jag försöker måla upp någon bild av att det skulle va okey när det inte är det.. Antar att det är för att jag inte vill verka för negativ. Att det inte ska låta som att jag, eller vi för den delen, skulle va så tråkiga och gnälliga över vår nuvarande livssituation som vi fortfarande anpassar oss till.

Det jag skulle vilja säga är att " Allt är så jävla jobbigt. Hjälp mig, snälla " För det är så jag känner. Även om jag skrattar och ler, även om jag pysslar med något, så är det fortfarande där. Det fysiska och psykiska illamåendet. Men, jag kämpar på, försöker bita ihop för att inte visa det liksom. Inte ens för mig själv.

Alla dagar är absolut inte superjobbiga. Det är de bra MS dagarna jag lite grann vant mig vid. Då får vi det mesta att fungera och då kan jag stundtals känna mig både glad och lycklig. De dåliga dagarna, ja det säger sig ju självt.

Ett samtal som detta, där frågan om hur det är kommer, brukar även innehålla orden " Det blev inte riktigt som vi tänkt oss " Och det är ju så det är. Den meningen säger ju en hel del och det är väl det som gör att det är som det är.

Det kommer ordna sig. På ett eller annat sätt. Jag känner stort stöd från min familj och mina vänner och det stärker en ju, så klart. Det är bara att se tiden an men det är väl hela den här ovissheten som gör allt så jobbigt. Vi har ingen aning om hur jag mår om ett år eller två. Men, å andra sidan, det är det ju ingen som vet. Skillnaden för mig är ju att jag vet att jag har en sjukdom som sakta men säkert bryter ner mig.

Det här blev inget positivt inlägg. Förlåt för det. Och tro nu inte att ni inte ska fråga mig hur det är. Jag mår bra av att berätta och älta och förklara. Hellre, dessutom, att orden kommer ifrån mig än att det ska spekuleras liksom.

Nu ska jag fika med min allra bästa vän och min älskade son. Det är kvalité <3


Jordgubbskräm

Nu äter vi frukost här. Eric äter jordgubbskräm och havremjölk idag. Han har inte gillat kräm innan vi testat men nu är det en stor favorit tydligen.

Vädret är kanske inte lika toppen som igår med lite moln och så men det är varmt redan, tycker jag. Ska försöka va ute mycket idag.

Önskar oss alla en bra dag!


Nu är sandlådan klar

Nu är Eric´s sandlåda klar. Ikväll var vi och hämtade sand och fyllde den. Anna, Per och Nellie kom förbi och höll oss sällskap och hjälpte till.











Skönt att kunna bocka av ett projekt från " att göra listan. "

Ett projekt snart klart

Nu har jag försökt rycka upp mig lite. Vi var ute och jag lyckades till och med rensa lite ogräs. Eric lekte så bra själv. Min lilla Skrutt.

Nu har vi hämtat släp, Henke fixar med middagen och snart ska vi åka och hämta sand till sandlådan. Jag är med mest som sällskap. Ska bli skönt att få detta projekt klart. Kanske det blir en kopp kaffe i trädgården när Eric gräver i morgon. Hoppas på lika fint väder då och att jag ska va piggare än idag.

Ska fixa en bild på det färdiga resultatet när det är klart!

Jag är ingen supermamma

Trots att jag väl egentligen är den sämsta och mest tråkiga mamma i hela världen så vet ni ju att jag bra gärna skulle vilja ha ett till barn. Jag tror ju visserligen att det är där lite skon klämmer en hel del. Att vi tydligen inte får något mer. Att vi aldrig får uppleva det igen. Det gör ont, så jävla ont.

Nu senaste tiden har det varit en extrem babyboom i kretsen av folk man känner, känner igen eller vet vilka dom är. Alla sniffar nyfödd bäbis, utom vi liksom. Jag missunnar absolut inte de som gör eller ska göra det. Tro aldrig det!!

Jag har förlikat mig med tanken rätt så pass att en familj på tre minsann är bättre än inget. Vi kunde varit barnlösa. Jag har Eric och för honom är jag evigt tacksam. Blir det bara han är det inte så " bara " Han är mitt allt. På riktigt.

Men, så kommer en sån här dag. En dag då kroppen är totalt i strejk och mitt psykiska mående är så jävla piss. Det är så jobbigt och när det händer, att jag mår sämre än jag vanligtvis gör, då blir jag orolig för framtiden. Samtidigt som jag blir arg för jag känner att det nog är ganska oaktuellt med fler barn. På grund av min jävla sjukdom.

Antar att det är där det psykiska måendet, eller ickemåendet, kommer ifrån idag. Jag blir så nedslagen.

Och, nu ska ni inte tro att jag bara tänker på ett syskon som inte finns vad gäller mitt mående. Jag mår så vansinnigt dåligt över när jag inte orkar hantera Eric. Hålla honom sysselsatt och så. Visst, det är inte så svårt. På förmiddagen satt jag på en stol och skickade iväg bollen till honom och han hade lika kul ändå. Men när tålamodet lätt tryter och jag blir arg på honom, då får jag så dåligt samvete efteråt. Pussas och kramas med honom så han i stort sett går sönder. Försöker förklara varför det blev som det blev. Bedyrar min kärlek till honom och frågar honom gång på gång om han vet att jag älskar honom.

När jag kollade runt lite på nätet förut hittade jag en blogg som helt fick mig att må aningen bättre. Jag är ju såklart inte ensam om att tappa tålamodet, va en sämre mamma för ett ögonblick.

Det är rätt skönt att få läsa eller höra att man minsann inte är ensam om att inte va en supermamma.

Tack!


Bloggen finns här


http://blogg.mama.nu/malinwollin/

Nu så..

Nu har jag fått veta när artikeln där jag finns med ska va med i Svenska Dagbladet. Spännande.

Vill ni veta eller vill ni veta. Ha ha..


Tack för att ni är med mig, vill jag passa på att skriva. Det är tack vare många av er som jag både finner styrka och känner mig aningen starkare i det jag gör. Sociala medier är ett bra påfund, tycker jag!


Kanonväder idag

Hamnade här en aning senare idag. Vi tog det lugnt på morgonen då natten varit lite halvtaskig sömnmässigt. Eric vaknade någon gång runt 3:00 och ville komma över i min säng. Han sparkas och slåss och far omkring i sängen så det blev inte mycket kvalitetssömn för mig. Men å andra sidan tycker jag om att ha honom nära så jag ska väl inte klaga.

Att nämna att jag är vansinnigt, vidrigt för jävla trött behövs väl inte?!

Vädret är helt kanon idag. Temperaturen är över 11 grader i skuggan och här sitter jag. Orkelslös och totalt genomtrött. Jag ska ta ner lite tvätt sen ska vi väl ge oss ut ändå. Eric behöver det och har jag tur kanske jag piggnar till.

Nu hoppas jag på att Rodney får stanna i Big Brother huset. Det vore så kul så det faktiskt händer lite.

Önskar oss alla en bra dag!



Lugn och skön dag idag

Idag har vi haft en dag i relativt lugnt tempo. Henke har, hör och häpna, inte varit en sekund på jobbet sen han åkte därifrån i Fredags eftermiddag. Så skönt att ha honom hemma.

Idag mjukstartade vi dagen med att åka till Eric´s Farmor på fika. Innan fikan passade även Henke och jag på att åka själva och handla inför kommande vecka. Det är både bra ekonomiskt att handla mer sällan och dessutom kan Henke åka raka vägen hem och inte behöva stanna och handla på hemvägen från jobbet.

Efter middagen åkte vi upp till Gnagaredalskogarna där det byggts en bana för RC bilar. Eric var lyrisk samtidigt som han tyckte det var lite läskigt då de går jättefort. Den mer vuxna av mina pojkar var i himmelen och vände ett par gånger. Anna, Per och Nellie kom förbi också.

Därefter blev det kaffe på baksidan och Per hjälpte Henke att lyfta ut den nya sandlådan. Nu behövs det bara en massa sand så är det klart. Det får väl bli till nästa helg då Henke behöver jobba över i början av veckan och sen har boyznight på Torsdagen.

Efter utvistelsen var vi lite frusna så då gick vi in och barnen lekte. Anna och jag fixade lite med saker till deras bröllopsfestprogram. Längtar som en tok till den dagen.

Båda barnen var trötta så straxt innan 19 begav sig våra fina vänner hem. Eric spelade lite spel på Henke´s telefon och jag låg nästan och somnade till Top Modell Sverige. Henke, han pratade RC bil med Stefan.

Det var väl det hela för idag. Nu väntar vi in Big Brother. Vi ska äta lite gott och mysa.


Här kommer en bild från eftermiddagens utflykt



Härligt med helg

Tycker så mycket om helgerna. Det är så skönt att inte behöva stressa på. Inte för det egentligen är något som stressar mig på vardagarna så men helger är och kommer alltid förbli helger.

Nu har vi ju dessutom börjat gå upp, ungefär, samtidigt här hemma och det är så härligt att va en samlad familj. Nu sitter visserligen pojkarna och spelar TV-spel och jag sitter här men vi är hemma och tillsammans och det är ju ändå huvudsaken.

Nu är en ny vecka på ingång. En vecka då jag ska både till min pratkontakt och till min psykiatriker för att diskutera vidare sjukskrivning. Jag misstänker att jag kommer må ganska dåligt psykiskt nästa helg, det blir oftast så när jag varit och pratat. Antingen gråter jag en massa eller så blir jag väldigt arg. Vi får se.

Tanken var att vi skulle satt dit Eric´s nya sandlåda nu på förmiddagen men det får bli ett eftermiddagsprojekt. Det är så kallt i backen och det är ju onödigt att kämpa på med det nu då det förmodligen kommer gå lättare sen.

Nu återstår bara att önska oss alla en bra dag! 

Utvärdering

Tycker faktiskt synd om Danny. Två två år i rad. Dessutom tyckte jag nog bäst om hans sång. Loreen är ju inte dålig så men jag tycker hennes bidrag är så gapigt och det är svårt att höra vad hon egentligen sjunger. Den har säkert bäst chans utomlands och nu är det ju avgjort hur som.

Nu blir det film!


Tidig morgon

Idag tog Eric tidig morgon och vaknade straxt innan 7. Henke gick upp med honom och tanken var att jag skulle få ligga kvar. Huvudvärk och en väldigt stel nacke gjorde att jag inte kunde somna om så till slut gav jag upp och gick upp jag också.

Nu har vi ätit frukost och Henke och Eric ska gå ut och fixa med 740:n. Jag vet inte vad jag ska hitta på. Jag önskar att jag bara hade ro att passa på och sätta mig och bara glo. Jag kan inte det. Jag vill va med dom även att det, en dag som denna, bara innebär att jag får stå och frysa i blåsten. Vi får se vad jag hittar på. Det är ju inte så att det inte finns att göra inne heller.

Nu ska jag göra mig i ordning sen får vi se vad dagen bjuder på.

Önskar oss alla en bra dag!

Kärlek är härligt

Den här veckan har jag, återigen, kämpat med en jobbig trötthet. Visst, jag är van att va trött, men när det blir värre än vanligt så är det jobbigt alltså. Helt klart.

Men, nu är kvällen kommer och då är det ju inget konstigt med att va trött. Det tillhör lite grann.

Jag kan bli så trött på att ordet trött och stress är de vanligaste orden här i min blogg. Men det är två stora pelare som utgör mitt liv nu. Sen kärleken till min familj, såklart, men den finns där och är inget man behöver jobba för eller på eller emot. Det är ju den kärleken som gör att jag orkar med att hantera de andra två tråkiga huvudorden. Eller hur?

Kärlek är härligt. Här kommer en bild på jag och min fina son. Som jag älskar honom. Av hela mitt hjärta och själ och ännu mer. Gränslöst, villkorslöst och helt utan att ens tveka finns den där. Kärleken. Det skulle inte spela någon roll vad han gör, gjorde eller gjort jag skulle älska honom lika mycket ändå. Det är det som är så fantastiskt med att få barn. Man får veta vad det innebära att verkligen älska.

Nu har jag svamlat klart.





Eller, nej det har jag inte..


Måste bara passa på att poängtera att jag stör ihjäl mig på mina tänder. Jag har rotskador, förstår ni. När jag var i 5 års åldern slog jag ut en av mina hörntänder genom min överläpp. Den for ur, med rot och hela skiten. Vet ni förresten hur lång en rot på en hörntand är? Hur som helst, i samma veva som jag slog ut den hade jag ju såklart mina rätta tänder på utväxt under där någonstans. Och när jag var 16 konstaterades det att bland annat min framtand tagit skada. Det är praktiskt taget inget liv i den. Den sitter där och är gul och ful.. Den gör ont i bland och blir gulare och gulare, det är själva nervsystemet i tanden som blir gult tror jag. Hur som helst blir det mer och mer och jag vet inte om jag väntar på att den ska trilla bort eller vad. Antar att den vid det här laget är i stort sett död. Borde den inte ramla bort då? Hemska tanke. 

Liiiiite sidospår.. 

Jag ville bara poängtera detta då jag, faktiskt, skäms över den och kände att det syntes så mycket på detta kort så jag var tvungen att förklara mig. Men, många har gillat bilden på Facebook så så skrämmande kan det ju inte va. Ha ha..

Det som bilden visar är ju det viktiga och det är Eric och mig. Tillsammans. Bättre än så blir det inte. Om inte Henke är med på ett hörn för då blir allt komplett. Eller hur?

Nej, nu ska jag inte tråka er mer.

Tack och hej!


Konstigt

Så nu har jag fixat lite med tvätt och även dammat lite grann. Känslan är så märklig men den tål att beskrivas.

Så som jag kände det på morgonen vore som en stor jätte håller ett hårt grepp om mig. Jag kan inte förmå mig att göra något. Det känns som att jag skulle va precis fylld med bedövningsmedel och sömnmedel. Rätt vad det är säger det poff, nej det låter ju såklart inte, så släpper " något " taget om mig och jag återgår till min vanliga tröstlösa trötthet som på något vis blivit både en del av mig och lite grann hanterbart.

Nu ska vi ut och njuta, det är ju för bövelen 8 plusgrader på skuggsidan här.

Nu kör vi. Ha ha..

Önska mig lycka till

Idag går det tungt, det måste jag säga. Jag har fixat lite med plock och städ men jag orkar egentligen inte. Men, för att inte somna, måste jag hålla mig sysselsatt. Eric är duktig och spelar spel på min telefon. Jag får så dåligt samvete för dagar som är som denna när han får sysselsätta sig så mycket själv. Men å andra sidan, så länge han inte klagar så är det ju ingen fara.

Vi måste väl gå ut nu snart antar jag. Önska mig lycka till för idag behöver jag det verkligen. Jag önskar så jag nästan går sönder att Henke kunde komma hem vid lunch och stanna hemma. Nu funkar det ju inte så riktigt. Tyvärr.

Nu ska jag byta tvätt i maskinen sen är det väl dags att bege sig.

Kikar in

Kikar mest in här för att önska oss alla en bra dag. Det är så nära att solen spricker genom det tunga molntäcket, hör ni. Visst vore det härligt med lite sol.

Vi ska nog få ordning på vår dag hur den än väljer att göra.

Vem har bestämt?

Idag har jag haft en hel del funderingar kring detta faktum att jag är sjukskriven. Länge har jag varit det men jag har kommit till en punkt där jag faktiskt skiter i vilket. Jag har order från den som skriver mina läkarintyg att min läxa är att leva mitt liv. 

Visst att du kanske ser mig putsa ett fönster, rensa lite ogräs eller helt enkelt gå en promenad med min son. Men du ser inte hur jag mår under tiden, hur jag mår efter, hur krafterna tryter alldeles för fort, hur känslan av hopplöshet och orkeslöshet kryper inpå snabbt och jag känner att jag ibland vill ge upp, hur ilskan blossar upp i mig utan någon förvarning om jag blir stressad. Hur hela min kropp mår illa, skakar, tappar kraft, vibrerar och värker.

Vår, stackars, 3,5 årige son vet vad stress är. Hur många barn är medvetna om en sån sak? Hur många barn i den åldern är så bekanta med den saken så de kan gradera den till om den är lite eller mycket? Det är såna saker som vi lär vårt barn här hemma. Att mamma lätt blir stressad. Att mamma är sjuk med en sjukdom som hon aldrig blir frisk ifrån och därför beter sig konstigt i bland. Inte bara inför jobbiga saker. Ska vi göra något kul så händer det då också. Men det ser ju inte ni. Ni ser någon som putsar fönster på er bekostnad. Ni skattar och jag får va hemma. Det är den bilden ni har av mig.

Som jag nämnt tidigare har jag kommit till en punkt där jag insett att det är såhär det får va. Jag kanske inte bidrar till den stora skattepåsen men jag bidrar varje dag som går med att hantera min livssituation. Jag hanterar, bearbetar och får saker att funka. Även om det inte är till en arbetsplats.

Jag har lite grann gjort mitt hem och min familj till min arbetsplats. För mig räcker det med att klara av min vardag så har jag gjort en vinst varje dag. För var dag som går relativt smärtfritt är mycket väl godkänt. Jag har inte större krav på mig själv än så. Jag är nöjd när jag får det lilla att fungera.

Jag har varit så upprörd idag när jag tänkt på att all sjukdom har en viss levnadslängd i Försäkringskassans utvärdering. Man får inte va sjuk längre än den tid som jag varit i Juli. Är inte det helt otroligt när man drabbas av en sjukdom som kommer va med mig resten av mitt liv? Kommer jag, mirakulöst, bli bra nu på sluttampen till dess att jag blir utförsäkrad och utan inkomst om jag inte kan bidra på annan plats än att få min vardag att fungera?

Hur kan sjukdom överhuvudtaget bli hanterat så att man inte får va sjuk längre än en viss tid? Vem har bestämt det? Helt vridet.

Läste en artikel häromdagen där alliansen beskrevs så långt ut på kanten att de nu kan nämnas som extremparti. Jag är inte sen att hålla med där. Faktiskt.

När människor med cancer, obotbar och med endast något år kvar i livet, får sitta av två timmar per dag på en arbetsplats, oförmögen att hantera sitt arbete så blir man ju bara bedrövad. En människa som bara månader efter befrielsen från arbetsbördan och hökandet från Försäkringskassan, avled. Det är tagiskt. 

Ingen människa är den andra lik men ingen sjukdom är heller den andra lik. Många är vi med samma diagnoser eller historier men hur vi upplever eller hanterar är så olika. Ingen kan jämföras med den andra. Ingen sjukdom kan jämföras med någon annans. Hur kommer det sig då att alla bör va friska efter en viss tid?

Jag är orolig för framtiden. Henke, som för övrigt är helt säker på att jag inte är redo för arbete är orolig. Vi kommer behöva lära oss att leva på hans inkomst. Hur fan ska det gå? Att börja med funderar han på att jobba över semestern. Det godtar inte jag. Det är 4 veckor på året, nu för tiden, som jag mår riktigt bra och det är när han är hemma. Och han BEHÖVER va hemma. Han får inte jobba. Han måste ha sin semester. Men, han vill göra det för min skull. 

Då kanske ni förstår att vi inte snackar om att jag är hemma bara för att jag vill och inte orkar något annat? Henke inser, säkert bättre än jag då han ser allt utifrån men ändå mitt i, hur det är. 

Vi får se vad som händer. Jag kan inte sticka under stol med att jag är orolig för framtiden. Funderar mycket trots att vi bestämt att jag inte ska. Jag har svårt att somna på kvällen igen. Jag är mer lättretlig, mer lättstressad. 

Men, det ordnar sig väl. Till slut! 

Tankar och funderingar på morgonen

Ingen ovanlighet att jag hamnat här en stund på förmiddagskvisten. Har väl inte så mycket att tillföra. Mer än mina tankar om det där avstämningsmötet som kommer bli den 3/4.

Jag kan tycka att det är väldigt tråkigt att jag nu fått en ny handledare. Det var som en trygghet för mig att den jag hade innan hade varit med på ett möte med min Psykiatriker. Hon var ganska införstådd med min problematik. Den här, den nya, lät ytterst förvånad över att jag skulle ta med mig Henke. Förvånas man över det när det gäller mig, i dagsläget, då har man ingen aning om mina bekymmer och det gör mig både orolig och ledsen.

Nu känns det, eller det kommer bli att jag får börja berätta och förklara. Igen. Visst, det hade jag ju fått göra ändå då det ska va med någon från arbetsförmedlingen också. Men då hade ju min kontakt från Försäkringskassan varit lite insatt och även varit med och pratat med en av de behandlande läkare som jag träffar liksom.

Sen kan jag inte riktigt förstå varför detta möte ska ske nu. Jag skulle ju träffa min nya Neurolog innan. Den personen skulle ju skicka min fysiska status så det fanns med på detta möte. Jag är som ett frågetecken. Helt klart.

Men, som det lät på den dubbelåiga människa igår så är tydligen detta en process som vi nu ska starta. Som jag fattat det skulle vi ses och prata, men hur många gånger gör man det? Henke kunde ju va med första gången men sen när vi kommer igång kommer jag ju klara att gå dit själv och det kommer gå såå bra.

Men, vad är det vi ska komma igång med? Jag undrar. Är det någon som varit med om detta. På gränsen till utförsäkrad från Försäkringskassan. Vad händer? Vad har jag att förvänta mig?

Att jag mår så dåligt över detta är inget konstigt. Min Psykiatriker sa det nämligen till min förra kontakt, hon som var med på mötet, att just såna här situationer är så jobbiga för mig. När jag inte vet. När jag inte träffat människor. När jag inte vet vad jag ska förvänta mig, vad som ska ske, vad som ska göras. Det liksom ingår i bilden då man målar upp min kognitivaproblemtavla.

Så, är det någon som vill hjälpa mig och tala om? Kanske har ni gjort det innan, men ni vet att jag är glömsk.

Kommentarer eller ett mail
beckystoneheart@hotmail.com


Tack på förhand!

Önskar oss alla en bra dag!

Så tokigt det kan bli

Idag har vi haft en förträfflig dag. Jag tyckte det var så kul att Anna´s mamma var med och fick se sin fina dotter i bröllopsklänningen. Jag blev rörd både av åsynen av fina Anna och just känslan hennes mamma hade då hon fick se.

När vi var på väg hem precis fick Anna ett samtal som var mindre skoj. Nellie hade ramlat och slagit sig på dagis men efter grundlig koll var allt okey. Förutom att Lill-Stumpan har rejäla skrapsår. Tråkigt när sånt händer men barn är ju barn och hur gärna man vill vaddera hela världen åt dom så funkar det ju inte riktigt så rent praktiskt. Huvudsaken är att allt gick så bra som det kunde.

Ikväll har jag haft en tråkig huvudvärk. Inte sån där vanlig som man kan ha till och från. Jag hade på gränsen till så ont att jag ville gå och lägga mig. Jag drog i mig panodil, drack vatten och kaffe och nu är det mer hanterbart. Nu är det ju dessutom snart sovdags så tempot är lite lugnare så det ska nog ordna sig.

När vi kommit hem i eftermiddag la jag mig. Sov som en stock ( kanske beror huvudvärken på att jag inte är van att sova så hårt på eftermiddagen nu?! ) När jag vaknade hade jag ett missat samtal och ett inpratat mobilsvar. Från min Psykiatriker. Han hade ringt mig för att vi " enligt överenskommelse hade en avtalad telefontid i eftermiddag "

Klockan var 16 och jag höll på att riva hela huset i min framfart efter ett nummer att ringa. Jag svor och levde så till slut sa Henke " Becca, du mår inte så jävla bra psykiskt alltså " Ha ha.. Det var ju inte klokt men jag blev så stressad över att jag ville få tag i någon som kunde tala om för min Psykiatriker att jag endast fått en tid för att träffa honom. Den 16 / 3 klockan 10:15. Överenskommelsen var, som han sa på mobilsvaret, att vi skulle ha en telefontid så visst tyckte jag det var lite konstigt när jag fick en tid för att träffa honom men någon tid för en telefontid har jag inte fått.

Till slut fick jag, som tur var, tag i en kvinna som kunde reda ut detta. Det var ett missförstånd. Han hade skrivit att jag skulle ha en telefontid men jag hade fått en besökstid. Antagligen bara ringde han och var helt övertygad om att jag var medveten om detta då jag i själva verket inte hade en aning.

Kvinnan jag pratade med skulle gå och prata med honom så vi la på. Hon ringde tillbaka ett par minuter senare och då var allt utrett. Min Psykiariker hade då fått veta att det blivit ett missförstånd och han hälsade att det inte var någon fara. Nu ska vi ses den 16 som avtalat.

Så tokigt det kan bli!

Snart dags

Nu ska vi snart åka till Linköping för att Anna ska prova sin klänning.

Önskar oss alla en bra dag!

Öppen dagbok

Det finns så många olika sätt att blogga på. En del bloggar har sin inriktning. Kanske gäller det graviditet, träning, mat. Vissa bloggar är mer för att följa upp livet som småbarnsförälder. Sen finns det dom som bloggar som jag, där bloggen på något sätt blir en allmän dagbok.

Långt ifrån allt hamnar här. Tro det eller ej men det är en hel del som jag inte vill skriva om. Antingen kan det vara för privat, det kan handla om någon som jag inte vill ska bli.. uthängd ( vet inte om det är rätt ord men jag tror ni fattar ) det kan vara något eller någon jag är irriterad på som jag väljer att låta bli att fläka ut i bloggen. Det kan handla om de gånger då Henke och jag är osams eller oense och JAG så klart har RÄTT för det har jag ju varje gång. Ha ha..  

Man kan välja att skriva kryptiskt eller i gåtor, men vad är då poängen? Yttrar man något är det ju bättre att köra fullt ut. Vågar man inte stå fullt och fast för det man skriver, strunta då i det liksom.

Visst fan har det väl hänt att jag varit kryptisk, sänt en tanke utan att säga helt till vem och så vidare men det är tråkigt, tycker jag som bloggläsare, när hälften av det skrivna är oförståeligt. Då kan jag inte riktigt se poängen med att ha en öppen blogg. Något inlägg då och då är väl såklart okey, men inte för ofta.

Sen kan jag väl erkänna att, just den biten där jag bara sätter mig och skriver vad jag känner för stunden, i bland kan bli lite tokig. Jag har, på senare tid, insett att jag lite grann lägger ut hela mitt liv till andras åtnjutning på internet. Det har både sina för och nackdelar men hur jag än vrider och vänder på det hela så återkommer jag hela tiden till min grundtanke - Vad spelar det för roll om vem som helst läser om mina dåliga dagar? Vad spelar det för roll om ni vet att jag mår dåligt både fysiskt och psykiskt av min MS? Jag och de som räknas vet hur det är med allt och så länge som de finns med mig så spelar det ingen roll om jag sitter här och föder vissa med tankar och åsikter att föra vidare..

Bloggen är en så bra ventil. Man lättar på trycket. Har jag haft en pissdålig dag, satt mig ner och i stort sett bara skrivit av mig, så känns det mesta aningen bättre efteråt. Sen i bland så får man såna guldkornskommentarer som värmer en in i själen som gör att allt känns så värt det.

Det har sina nackdelar att blogga. Men, på det stora hela finns där bara fördelar. Med tanke på sitsen jag och vi är finns det inte ork och energi att hymla. Här talar vi klarspråk. Inget annat.

Jag tror många skulle må så mycket bättre om de bara vågade. Det är inte så jävla farligt. Det finns så mycket tröst, omtanke och kärlek att finna. Om man bara vågar ta steget mot öppenheten. Det kan te sig som att alla andras liv är så perfekta men så är det ju inte. Varför försöka upprätthålla en fasad?

Så, vad gillar ni bäst för bloggar?

Såå bra

Nu börjar ju så klart oron och grubblerierna igen. Jag vet inte varför, egentligen. Antar att den största anledningen är att jag känner mig långt ifrån redo för detta.

Jag har tydligen fått en ny handläggare också. Bara sådär. I och med att jag blir utförsäkrad här nu i sommar så är det en ny tjej som har hand om mig. Jag som tyckte det var skönt att ha träffat en av dom som ska ha hand om detta innan. Minns ni att jag sa det? Minns ni att jag sa det till min förra? Minns ni att hon höll med?

Nu är det ju tydligen en hel del förändringar på gång vad gäller allt sånt här så förmodligen visste ju inte min förra. Men ändå..

Denna då, lät fruktansvärt förvånad att jag skulle ta med Henke.. Bara en sån sak gör ju att jag undrar om jag ska lägga upp för dissekering. Jag vet inte.. Första gången, visst, men sen kommer det gå såå bra att komma hit. Sa hon. Jo men visst.

Jag vet ju inte ens vad vi ska göra där. Att ta mig hemifrån för att göra saker jag tycker är kul är ett helt företag för mig så det kommer säkert gå såå bra.

Jag vet inte om jag på något vis överdriver när jag skriver att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen alltid tycker allt ska bli såå bra och inte så bra. Men jag tror de verkligen poängterar vikten av så:et så att säga.

Jag tror faktiskt inte alls detta kommer gå såå bra. Det kommer inte ens gå så bra. Kalla mig negativ. Jag säger - jag är inte redo. Visst, jag blir utförsäkrad. Det är ju inte jag som sitter med trumfet. Jag sitter inte med någonting positivt vad gäller detta. Jag är en stor jävla nitlott som kommit till en punkt där jag behöver gå på såna här möten.

Det är väl det som blir såå jävla uppenbart. I en förlängning av detta brev.

Typiskt nog hade jag fått tiden på en dag då jag inte kunde. Därav vet jag nu att detta är en såå människa liksom. Om ni undrar. Man kan ju inte utläsa det av ett brev.

Nu ska vi gå ut.

Hej i brevlådan

Hej i brevlådan säger vi till ett brev från Försäkringskassan. Nu är det väl hög tid att börja oroa sig, fundera, tänka, gråta, vara arg, besviken, irriterad..

Jo, men visst..

Trött, vad annars..

Jag brukar ju sätta mig här och gnälla över hur trött jag är ungefär vid den här tiden så varför inte även idag? Denna tröstlösa trötthet ligger över mig som en hinna jag inte kan skrapa bort. Solen skiner, vädret är helt toppen men jag vill bara krypa ner under täcket och sova. Det är så tråkigt.

Ska försöka skrapa ihop någon form av energirest och se vad vi kan hitta på. Gå ut och sparka boll är väl det som står närmast på tur.

Blev så stressad här idag. Jag insåg att jag helt glömt bort att sortera alla dessa kort som jag fått tillgång till från vår stora dator. Man kan säga att det projektet lite har hamnat åt sidan. Jag ska ta tag i det så småningom.

En annan sak som grämer mig är det faktum att jag trott att det, lite grann, är Onsdag idag. Är inte det helt hemskt?

Nehe, dags att ta tag i saker och ting..


Lite bla bla bla

Här sitter vi. Eric spelar spel på min telefon och jag får lite tid över till datorn. Det märks att han ärvt Henke´s intresse för spel, det är ju helt klart. Duktig är han också, lär sig fort och klarar banor. Det är inget som ligger vare sig i mitt intresse eller kunnande så direkt. Men, huvudsaken är ju att han har skoj. Det är ju heller inte så att han sitter med det hela tiden. Det är begränsade stunder. Vi leker, är ute och fixar med annat också.

Idag verkar det bli vackert väder. Vi får väl se vad vi hittar på. Först väntar vi in Anna på en kopp kaffe. Sen går vi ju ut. Igår var vi uppe i lekparken. Det finns ju två fotbollsmål där. Eric vaktade det ena målet och jag försökte göra mål. Det blir väl antagligen något liknande idag. I alla fall om Eric får bestämma.

Nu måste jag snart få tiden till nya neurologen. Det är inte så att jag har någon egentlig brådska men när jag väntar på något blir jag otålig. Sen har jag ju tid med både K och P i nästa vecka så det vore ju skönt att kunna meddela en tid till dom. Vi får se hur det blir med det.

Det här inlägget blev ju bara för tråkigt. Tror det är lika bra att avsluta innan jag fått er alla att somna.

Önskar oss alla en bra dag!

Soligt men kallt

I eftermiddags gick vi ut en stund för att vänta på Henke och mormor. Solen sken men det var ändå jättekallt. Vi satt en stund på trappan och väntade sen sparkade vi ju lite boll i vanlig ordning.

Nu är jag trött. Mycket trött. Henke har köpt mig en godispåse så jag ska hålla mig vaken till en av de serier vi ser på. Efter det är det ju Big Brother och det vill jag ju inte missa.

Här kommer en bild på oss från i eftermiddags





<3

Jag undrar

Nu ska vi snart klä på oss och gå ut och sparka lite boll. Undrar om jag kommer bli en fotbollsmamma eller en bilsptortsmamma. Kanske båda två? Fotbollsintresset för Eric är stort just nu. Men, han har ju inte genomlidit en hel fotbollsmatch än så kanske ( förhoppningsvis ) kommer det intresset att falna. Ha ha..

Att va en bilsportsmamma är inget jag har något emot. Det skulle väl va farorna då, liksom. Men bilsport är ju något som jag själv gillar. Vi får se. Kanske blir det, så som jag hoppats, att vi sitter och lär oss knypling och stickning på Fredags och Lördagskvällarna. Ni inser ironin va? Nellie och Anna kan hänga på, vi kan dricka te och äta hembakt. Kanske vore något.. Visst.

Nej, dags att klä på oss..

Eric är min aktiveringsapp

Nu har vi fixat till det mesta här hemma. Plockat ur disken ur maskinen, kört igång en tvättmaskin, fikat lite. Nu ska jag bara ringa en signal till mamma sen ska vi gå ut en stund.

Behöver jag säga att jag är sådär jättetrött fortfarande? Det är så jobbigt och kortvilan som vi har nu är inte direkt nog för mig dessa dagar. Jag önskar Henke hade haft långledigt. Då hade jag sovit bort en hel dag, som det känns. Jag har verkligen ingen energi men med en Eric hemma finns det inte utrymme att känna såhär.

Har ni hört om den nya appen som ska komma? Den ska väl mestadels vara för psykiskt sjuka, typ Asperger, och deprimerade. Det är en app som skickar aktivieringsuppgifter till din telefon. Henke hörde om det igår och han sa " det behöver ju inte du ha, du aktiverar ju dig ändå " Jag är ju inte psykiskt sjuk, deprimerad på sin höjd, men Eric är ju min motsvarighet av just en sån app.

Jag måste ta tag i saker och ting. Aktivera oss, ut och få frisk luft, leka med honom, ta hand om vårt hem för hans skull.

Så det är ju helt rätt, liksom!

Ett år sen

Nu i början av Mars var det ett år sen jag höll på med alla sprutor och sprayer och patroner. Ett år sen jag låg på britsen, med hög feber och en vanisnnig hosta, livrädd för hur äggplockningen skulle va. Ett år sen vi för första gången förde tillbaka ett befruktat embryo som mådde riktigt bra.. Till dess att det kom in i mig och inte ville fortsätta växa. Ett år sen förhoppningen var hög, längtan den samma. Vi trodde på det. Verkligen.

Ett år. Vad har hänt? Inte ett skit.

Inatt drömde jag att vi fick vårt efterlängtade syskon. Att vi återigen fick uppleva världens mest kraftfulla sak - att få barn.

Sen kom jag att tänka på att det var ett år sen vi höll på som mest med den påfrestande IVF:n, läste igenom några inlägg, blev jättedeppig och ska nu dricka kaffe med Anna.

Önskar oss alla en bra dag!

Det stora granmysteriet

En sak, som jag helt glömt att berätta, är ju en sak om våra adventsgranar.

För att få en helhetsbild, vi hade två adventsgranar i år. En med belysning på framsidan och en med belysning på baksidan. Efter Jul någon gång tog Eric och jag bort dessa. Eric´s minigran som han hade bredvid den stora på framsidan har fått stå kvar. Han ville inte ta bort sin då. Mig spelar det heller ingen roll att det står en gran, mer brun än grön kvar. Den är ju Eric´s och det vet ju han. Bort ryker den ju nu snart ändå..  

Länge stod de båda granarna vid vår nedre garageinfart. Tätt omslutna med massa snö runt om. Man kunde väl nästan redan då ana att det fanns kärlek i luften kanske.

En vacker dag när jag skulle gå och slänga sopor märkte jag att den ena granen saknades. Den fanns inte någonstans och jag kollade runt i trädgården utan resultat. Efter att ha kontsaterat att den faktiskt inte fanns kvar släppte vi det och gick vidare med våra liv.

I Fredags när vi var ute och sparkade boll, Eric och jag, får jag se att det helt plötsligt ligger en gran på vår nedre garageinfart. Ett par meter ifrån där den andra stod kvar. Jag blev helt fnissig, ringde till Henke och tyckte hela grejen var jättekomisk. Henke tyckte mest det var retligt för att granen förmodligen hamnat hos någon annan som blivit sur och slängt tillbaka den. Men vem fan visste att vi hade båda granarna som vi hade runt Jul kvar liksom? Och varför saknades den så länge innan den kom tillbaka?

Nu vet ju inte vi om det just är vår gran som varit på vift och nu är tillbaka. Men dessa två, som nu står väldigt tätt omslingrade, verkar ha fattat tycke för varandra så pass att ingen verkar vilja lämna igen.

Kanske får vi till och med en liten minigran till nästa Jul?! Hi hi..


Väntar

Nu är vi inkomna efter en sväng till lekparken och lite kaffe på vår baksida med Anna, Per och Nellie. Henke är ju, som tidigare nämnt, iväg och sågar virke till Eric´s sandlåda.

Jag är trött idag. Inget ovanligt. Grejen är att jag de senaste dagarna varit mer trött än jag brukar. Känns som att jag skulle kunna sova hur länge som helst och ändå inte bli piggare. Tröttheten kan ju även den gå i skov så det kanske det som det beror på..

Hur som, här kommer en bild på Eric och Nellie som väntar på att sista isen ska smälta. Jag väntar mest på lunchen och Henke. Och vilan, så klart.





Tack snälla Anna, Per och Nellie för att ni ville spendera förmiddagen med oss <3

Ny sandlåda

Idag håller Henke på med " projekt sandlåda " Den Eric har haft nu är alldeles för liten men vi köpte den första sommaren för att han skulle ha någonstans att gräva. Den har ju fyllt sin funktion men nu har den även börjat gå sönder lite grann. Nu är det dags för en ny, helt enkelt!

Nu återstår bara att önska oss alla en bra dag!

Melodifestivalmys

Melodifestivalmys som inte varade så länge. Eric var trött, som ni ser, så han spelade en del spel på min telefon. Men det är helt underbart när han vill va nära. Även om det bara är för en stund. Få sniffa på honom, pilla i håret och kramas. 
 




Vi behöver verkligen en ny soffa!

Volvo 740

Idag har Henke vevat igång vår 740. Vi behövde flytta den så vi skulle få plats med husvagnen som vi hämtade från pappa där den stått på vinterförvaring. Eric var ju såklart lyrisk över det faktum att han minsann skulle få åka med den. Om så bara några meter.





Det är nu bestämt att Eric och Henke ska försöka fixa i ordning bilen så de kan åka lite i den. Vet inte varför men Eric gillar den massvis. Minns ni när Henke till och med fick berätta sagor om Eric och den där bilen.

Kul hade de där en stund. Det är ju huvudsaken!

Härlig förmiddag

Det händer ju inte direkt ofta att jag inte bloggar på typ en hel dag. Men idag har vi haft en så fin dag att jag inte hunnit.

Vi började vår dag med att åka till Eric´s morfar. Eric, jag, Anna och Nellie. Vi var i lekparken, grillade korv och sparkade boll på hans baksida. Vädret var toppenfint men det var lite kyligare än det varit de senaste dagarna. Henke och Per har varit i Linköping så Per har fixat sina böllopskläder. Nu kommer det gå undan fram till den stora dagen och jag längtar efter att se våra bästa vänner bli man och hustru <3

Här kommer ett par bilder från vår fina förmiddag.






Vår dag babbel

Sådär, nu har jag landat här vid datorn en sväng. Dagen idag har varit lite kämpigare än vanligt då jag varit så vansinnigt trött. Henke kom hem vid 15 och tanken var då att jag skulle lägga mig en stund. Vila lite innan mamma och pappa kom.

Det blev inte riktigt så. Det är alldeles för härligt att va tillsammans hela familjen så vi gick ut och njöt det vackra vädret tillsammans.

När vi kommit in och mamma och pappa kommit tog jag mig i kragen och dammsög av. Det var välbehövligt. Efter klippbonanzan på Eric åkte dammsugaren fram igen. Men det var ju mest i köket det var hår så det var ju inget större bekymmer.

Nu är jag trött här. Ska försöka hålla mig vaken till Big Brother börjar. Jag har fått en godispåse av Henke så jag väntar in i det sista med att öppna den så jag har den som en liten sporre för att hålla mig vaken.

Den här veckan har varit märklig. Minst sagt. Vi ordar inte mer om det. Vi går vidare. Slösar ingen energi på något som inte är värt att slösa energi på. Jag gräver en mental grop och begraver.

Jag är så tacksam för min familj, mina vänner, mina bloggvänner och bekanta. Alla ni tillsammans ger mig så mycket positivt i allt negativt. Det är så härligt med människor som bryr sig. Eller hur?

Nu tar vi kväller och laddar inför korvgrillning och lekparkslek hos morfar i morgon!



Tillklippt

Nu ikväll har vi klippt Eric. Eller, vi är väl inte rätt. Henke har klippt Eric och mormor och jag har läst biltidningar för honom under tiden. Det var väl inte sådär jättepopulärt i perioder men det blev bra till slut.

Här kommer en före och efter bild








Min lilla sötnos. När håret blir klippt så ser han helt plötsligt så mycket äldre ut. Funderarminen är ju helt priceless den också.


Ber om hjälp

Nu är vi inkomna efter en stund ute. Tröttheten håller fast sitt grepp om mig så till den grad att Henke hoppar över lunchen idag och kommer hem tidigare. Det händer inte speciellt ofta nuförtiden men så har jag även kommit till en punkt med min sjukdom att jag vet hur jag ska hantera saker och ting och när jag måste be om hjälp.

Jag är inte en sämre människa för att jag gör det, liksom.

Kanske piggnar jag till nu efter en stund ute, lite lunch och vår kortvila.. Vi får se.





Så jävla trött

Idag går det tungt, det må jag säga. Jag är så trött så jag skulle vilja lägga mig nu och sova till i morgon. I stället ska vi gå ut. Hoppas på att solen ger mig lite energi.

Vi har smådammat lite här nu på förmiddagen. Mest för att få tiden att gå. Men, dammet yr ändå så fort man rör sig så det känns som meningslöst arbete. Dammsuga är inte att tänka på. Då går jag under. Ha ha..

Nej vars, nu ska vi ut och njuta.

Vad gör ni idag?

Vackert väder

Idag är det vackert väder så vi ska bege oss ut så småningom. Det tråkiga med all härlig sol är att det syns så väl hur jag slarvat med städningen här inne. Ska se om jag orkar ta tag i det också under dagen.

Eric är så duktig och kan en hel del bilar nu. Bland annat vet han vad Anna och Per har för bil. En " Mittibitti Outland " Bilintresset är stort och han längtar efter Folkrace.

Önskar oss alla en bra dag!

Äter godis i min ensamhet

Sitter och äter lite godis i min ensamhet. Försöker deperat hålla mig vaken till Big Brother börjar. Detta egentligen hemska program som på något vis måste vara beroendeframkallande. Henke kommer väl snart hem från sin boysnight, skulle jag tro.

Vi har haft en fin kväll ihop med Anna och Nellie som även dom varit ensamma. Det är så skönt nu när våra barn verkligen leker med varandra. Skönt för oss vuxna som kan få lite tid över till lite prat och jättekul för de två sötnosarna. De pratade i telefonen tidigare ikväll och diskuterade om vad de skulle leka. Hi hi..

Nu är det snart sängdags här. Jag ser Big Brother i sovrummet. Glöm nu inte att ha koll på Idagsidan på Svenska Dagbladet. Jag vet ju inte alls när det kommer va med. Inte heller hur det egentligen kommer se ut. Jag har ju godkänt frågorna så, men just att se det så som det kommer va. Det blir så på riktigt då..

Nåja, jag tackar härmed för en bra dag!

Städtips

Idag är jag trött. Vansinnigt trött. Vi får se vad vi hittar på för att fördriva tiden. Vädret är ju inte det allra bästa men å andra sidan är ju inte klockan mer än att det kan bli en aning bättre. Både vad gäller vädret och tröttheten. Jag dricker kaffe här i ett desperat försök att hålla mig vaken. 

Jag tvättade häromdagen. Man kunde ana botten på tvättkorgen när den dagen var slut. Igår, dagen efter tvättbonanzan, då var den full igen. Ska köra en eller två maskiner idag, i alla fall. Bättre att ta lite varje dag en allt på en och samma. Man kommer aldrig ifatt, har jag insett. 

Har även fått ett städtips. Ett tips som de flesta säkerligen redan vet om. Men jag delar med mig ändå. I vattnet som man dammar med ska man ha i en liten droppe sköljmedel. Detta ska minska den statiska grej som blir på allt och dammet ska inte lägga sig så snabbt igen. Detta gäller mest elektriska prylar men jag ska testa på vissa möbler också. Man kan ju åtminstone hoppas att det ska fungera. Jag känner att det inte riktigt funkar att springa och damma varannan dag. Nu gör jag ju inte det, men det skulle behövas.

Jo, men det var väl det hela.

Önskar er alla en bra dag! 


RSS 2.0