Adventspyntat

Idag har vi fixat till adventspyntet. Ljusstakar, stjärnor och adventsljusstaken där man tänder ljusen. 
 
Nu lyssnar vi på julmusik, Eric sover och det råder ett stillsamt lugn här hemma. Snart ska jag äta lite choklad som jag fått av min make. Sen blir det film i sovrummet.
 
Just nu spelas en av de vackrare varianter av julssång jag någonsin hört, tror jag. " Silent night " med Sinead o´Connor. Stämningsfullt, underbart. 
 
 

Ödets oroni, eller vad kan man säga?

Detta är ett inlägg som jag skrev igår. Varför jag väljer att skriva detta och inte publicera förrän dagen efter är en bra fråga och bra frågor har inte alltid några bra svar. Kanske behöver jag skriva det och känna efter, kanske hoppas jag att jag ska glömma att jag skrev det. 
 
Hur som helst. 
 
Våren 2011 gjorde vi vår senaste återföring ( IVF ) med ett fruset emryo. Så kallad FET, om nu någon inte vet vad det är och vill googla eller om jag kanske använder mig av förkortning i detta inlägg. Frozen embryo transfer.
 
I flera år har mitt och vårt liv varit kaotiskt. Småbarnsmammalivet blev kombinerat med en husflytt, en MS diagnos missfall och missfall igen med tillhörande utomkvedshavandeskap. Andra problem på vägen och en hjärna ( min ) som jag inte kände igen och som dessutom var proppfull med känslor. Allt var kaotiskt, i tanken, i känslorna och i kroppen. Allt. 
 
Vi påbörjade IVF då vi märkte att syskon var något vi inte skulle kunna producera till Eric på egen väg. Åtminstonne fick vi det sagt till oss av den läkare som opererade mig 2010. Jag har en slingrig äggledare kvar som bjuder in till att hålla en befruktning kvar där och inte ta det ner till livmodern, som det ska va.
 
Hela IVF processen var ohyggligt påfrestande psykiskt, jag mådde inte alls bra innan och stressen över att börja med min MS medicinering hängde över oss som en mörk skugga. Vi ville så gärna hinna med att ge Eric ett syskon innan allt med medicin tog sin början. Efter en fullvärdig IVF behandling ET och ett FET den våran startade jag en " vid sidan av blogg " och skulle blogga mig genom det sista FET som vi tänkte göra hösten 2011.
 
Ett helt år har gått. Vi har inte orkat få det där ( eventuella ) sista slutgiltiga beskedet att Eric inte får några syskon. Jag vet inte ens om vi hade klarat av att få ett syskon som det var då och kanske var det just därför det inte fungerade när vi gjorde de två försök som vi gjorde på våren eller att vi därför inte gjorde något mer alls åt saken. Ingen vet väl egentligen. Inte ens vi.
 
Hela sensommaren och tidig höst, i år, pratade vi om att vi nog ville göra det där tredje sista försöket. Jag känner mig stark nog att klara negativa besked, vi är starkare än någonsin och skulle klara av ett tvillingpar om det skulle va så, skämt åsido.
 
När jag hade min senaste mens ringde jag till RMC. Vi var redo, vi var laddade, någonstans kände vi att slutet på 2012 var inledningen på nästa år som skulle gå i vårt tecken, vår väg. Nu var det dags. 
 
För 10 dagar sen var jag 10 dagar efter mensstart. Det innebar att jag då skulle börja med ägglossningsstickor. FET kan jag göra i ostimulerad cykel ( alltså utan någon hormonmedicinering ) Mina värden var jättebra när vi höll på med detta sist så det fanns ingen anledning att tro att det inte skulle funka nu.
 
Idag sitter jag här, 20 dagar sen senaste mens, utan en endaste liten glönande gubbe på det där digitala ägglossningstestet. Inte i närheten av något som skulle kunna påvisa en ägglossningstendens och det innebär att vi inte bara inte kan göra en återföring den här månaden, vi hinner heller inte få det gjort detta år och inte knappt i början på nästa då de har stängt. Två gånger, minst, kommer jag ha mens innan vi ens kan tänka tanken på detta igen.
 
Min oro vilade först över faktumet att våra embryon inte skulle klara upptining. Tänk om jag vetat att jag, den här veckan, skulle sörja över hur min kropp återigen sviker mig. Sviker Henke. Så syskonsugen som han är nu har han aldrig varit och jag, jag börjar undra när vår otur ska vända.
 
Visst, vi har alltid Februari som Henke säger. Det finns tid. Jag kan till och med börja med min bromsmedicin om det ska va så. Men återigen har jag fått en rejäl smäll på käften. 
 
Anledningen till att jag startade min vid sidan av blogg förra året och att jag nu inte skrivit om detta är att jag blivit så ledsen, frusterad och arg över hur en del människor väljer att förvalta information och fakta. Hur människor inte kan se dilemmat och kanske sända en tanke av medlidande hitåt i stället för att gotta sig i "det senaste " och låta oss bli ett samtalsämne. 
 
Jag anser mig sviken av en del, jag vill inte va så offentlig med mina känslor längre egentligen, men å andra sidan - vad spelar det för roll? Det här är mitt liv, vårt liv. Folk gnäller över såna petitesser, såna småsaker egentligen. Folk fattar inte vidden av att ha det jobbigt förrän man är där. Och först då fattar man att man inte vill va ett samtalsämne. Eller hur?
 
Nåja,
 
Förvalta den här informationen hur du vill. Sprid det vidare, jag bryr mig inte. Prata om oss, ha åsikter vi aldrig får veta. Min förhoppning är ändå att du, efter att ha läst detta, sänder oss en tanke och låter det stanna där. 
 
Anledningen till att jag använt mig av orden " ödets ironi " är väl att man inte kan hitta några bättre passande ord på något man väntat på så länge som sen inte kan bli av. 
 
 
 

Städa eller inte städa

Hamnade här en stund för att dra ut på min planerade städstart ett tag till. Är inte det minsta upplagd för att ta tag i det, kan jag lova, men det färdiga resultatet med ett någorlunda städat hem kan nog ändå motivera mig. 
 
Det är tunga dagar här, känner jag. Ingenting känns speciellt roligt. Jag, vi, borde vara vana vid känslan men man är ju bara människa och tänker hela tiden att - nu måste det väl vända och gå vår väg?!
 
Ödets ironi, det är bara så.
 
 

Ödets ironi

Vad kan man bättre kalla det? Ödet och livet i sig kan man aldrig styra över, hur gärna man än skulle vilja.
 
 
 
 

Delade meningar

Den här dagen har kommit att ha två olika betydelser för oss, här hemma. Dels det faktum att Henke´s pappa skulle fyllt år och dels att det, idag, är fem år sen jag gjorde mitt enda positiva graviditetstest som visats positivt och faktiskt resulterat i något. Eric <3
 
Den här dagen, för fem år sen, gick jag omkring med spända bröst och en mens som skulle komma när som helst, det kändes så. Jag gjorde ett par graviditetstest på förmiddagen, Henke vågade inte va med. Anna, min underbara Anna, åkte till Apoteket och bytte test på test för de jag tog fungerade inte. Det var något som gjorde att jag inte ens kunde få ett streck i kontrollrutan.
 
Jag pratade med Henke i telefonen och han sa " vi väntar till efter vi varit på kyrkogården ikväll " 
 
Sagt och gjort. När vi varit vid graven åkte vi hem och gjorde ett nytt test. Vi höll på att svimma där inne på den lilla toan på Gerdsborg. Vilken lycka mitt i allt jobbigt. 
 
Ikväll ska vi också ut till graven. Ikväll har vi varandra, som familj, som tröst. Det väntar inga glädjebesked, ens fem år senare. Vad märkligt livet kan va? Hårt, strävt och svårt. Men vår kärlek för varandra är mjuk och varm och jag känner mig så trygg med den så hela världen kan få rasa framför mina ögon.
 
Vår kärlek är livslång men alldeles för kort, sa Henke till mig för lite sen. Underbara fina Henrik. Som du plågats av elände och jobbiga besked med din fars bortgång och all min problematik med MS, problem med att ge dig fler barn och annat strunt. Jag hoppas att det vi har får dig att känna dig lika varm och trygg som jag gör.
 
Det är du värd <3
 
 
 
 
 
 

Effektiv

Dagen började tungt men jag bestämde mig ganska snabbt för att inget blir bättre för att jag deppar. Eller, nu ljög jag. Jag deppar men på ett annat vis, kan man säga. Borsta av axlarna, resa sig och fortsätta gå metoden som jag fått anamma så många gånger. 
 
Och vad annat finns där, egentligen, att göra? Känslan av att det är jobbigt är där men jag kämpar på liksom. 
 
Jag har bytt sängkläder, strykt och bytt alla ( förutom i datarummet ) gardiner, tvättat en del och duschat. Nu ska jag ringa mamma och alldeles snart kommer min fina man hem på lunch. Livet kunde va sämre.
 
Eller hur.
 
 

Play it cool

 
 
Efter att ha lyssnat på varenda gråtframkallande, deppig och nedstämdhetskänslolåt jag kunde komma på bestämde jag mig för att enough is enough, skärpte till mig och drog av en riktig rökarlåt här hemma. 
 
Så!

Känslor


Lite rolig fakta

Vid ett par tillfällen har jag tänkt att skriva ett par saker som vi fått berättat till oss från Eric´s förskola. Här kommer de, mestadels för egen dokumentation.
 
Eric har fått en riktig vän. Hans första, om man bortser från Nellie som han alltid väljer i första hand men som på något vis är mer som en älskad syster. Eric´s vän möter oss på morgonen, de leker och leker och leker har vi fått höra. 
 
Härom dagen satt de vid matbordet och pratade om hur mycket de tyckte om varandras sällskap. 
 
" Vi gillar varandra du Eric "
 
" Jaa, visst gör vi "
 
Hur underbart?
 
Idag fick jag även veta att pojkarna ofta går till toan och.. fixar sig i håret. Blöter händerna och drar genom sina kalluffser och säger 
 
" Åh, vad snygg jag blir nu " och andra komplimanger till sig själva och varandra. Killar, liksom. Jag smälter och blir helt varm. 
 
Det finns en del andra såna här grejer också som jag skulle kunna passa på att skriva men det tar jag en annan gång. Jo, en kul sak kan jag passa på att ta nu. Eric har väldigt svårt för ett visst ljud som jag inte kan skriva. 
 
Det är typ ljudet i Sjukhus, Hugo sju.. Ja, ni fattar.
 
Det blir liksom schuk schus ( sjukhus ), schugo ( Hugo ) osv. Man ska INTE skratta åt det, men jag gör det inombords för det är så underbart. Sjörövare är också svårt. Sjöwövare, typ. Helt underbart härligt och nu äntligen har jag skrivit ner detta så jag ska komma ihåg.
 
 
 
 
 

Kvalité

Idag hämtade Anna och jag våra älsklingar tillsammans. Vi har ju bara en bil för tillfället så det var lite lyxigt att få följa med och hämta. Eric blev jätteglad och jag fick en rejäl blötochgrusig kram. Han var smutsig hela han så efter maten blev det ett bad med pappa.
 
Kvällen har gått i lugnt tempo. Henke är förkyld, jag är lite nere och Eric är trött efter en dag på Förskolan så vi har tagit det lugnt. Henke och jag har fixat julkorten, inte så att vi fyllt i adresser eller så. Vi har skickat efter julkort. Eric har klippt ur saker ur reklamtidningar. Sen har vi fikat och bara varit. Något jag börjar bli bra på. Så till den grad att jag helt struntar i saker nu. Ha ha..
 
Antar att det beror på att jag är lite nedstämd för tillfället, som sagt, men jag hoppas på bättring på det planet. Det krävs inte så mycket, egentligen. Jag försöker fylla på med energi från annat håll. Kramas en extra gång med min man, leka med min son och bara va. Där kom ordet igen. Ha ha..
 
Så mycket som jag " skrattat " mig i genom detta inlägg så kan vi väl bestämma för att det nedstämda är som bortblåst i morgon och att jag är sprudlande glad. Eller åtminstone gladare. Visst? Visst!
 
Här kommer en suddig bild på en glad men smutsig kille.
 
 

Ett " Hej "

Igår firade min blogg fyra år. Under fyra år har jag haft min lilla plats på det världsomspännande nätet och tillåtit andra att komma hit och läsa. Jag skulle firat detta igår, i allafall skrivit ett litet inlägg men av olika anledningar blev det inte så.
 
Tyvärr känner jag, eller har känt, en längre stund nu, att jag inte gillar detta längre. Visst, jag har ett behov av att skriva och så vidare och så vidare fortfarande men jag har kommit till en punkt där jag nu mer ifrågasätter den här tillgängligheten. Jag vet inte längre om jag vill dela allt med er, som jag gjort innan. Jag vet inte varför det blivit så.
 
Sen har jag en hel del ämnen som bara är ämnade för min själ. Det innebär att jag behövt sortera i bokhyllorna och gjort plats. Det är inte lätt att vara en " öppet bloggande människa " med ämnen som inte yttras. Det blir så fel då. 
 
Jag gillar inte heller kryptiska inlägg, då kan jag ju lika gärna strunta i att blogga än att skriva omkring ämnen och ni inte förstår vad det handlar om. 
 
Och nu är det så att jag kommit i en liten downperiod, av olika anledningar, och där är också en förklaring.
 
Nåja,
 
Jag kommer fortsätta skriva men jag kommer, förmodligen, använda min lilla del i cyberspace till att uppdatera om Eric och våra dagar. Mer än så, tror jag inte, det blir!
 
Grattis till mig och bloggen och fortsatt trevlig dag, mina vänner!

Lärdom

Ikväll har vi tittat på filmklipp på Eric. Jag tycker att det är jobbigt, fattar inte varför egentligen, att titta på bilder på Eric som liten. Då kan man ju tänka sig att rörligt material är ännu mer påfrestande.
 
Egentligen, skriver jag, och kliar mig i huvudet. Det är inget konstigt med att jag tycker det är väldigt omvälvande att  se min son som liten miniplutt, eller filmklipp för den delen. Han har blivit en pojke mitt framför mina ögon och det har gått så fort. Livet har heller inte alls gått vår väg under hans resa och allt det påminns man om i takt med att man följer han utveckling bildmässigt.
 
Det är skrämmande hur fort tiden går. Det är skrämmande när man inser hur man planerat livet, då, och fortfarande stampar på samma ställe idag. Det är skrämmande när man tänker tillbaka och ser på saker med ögonen idag det man såg då och inte alls tog tillvara på just det ögonblicket. Eller så kanske man gjorde det, bara att man ändå inte minns.
 
Mitt älskade barn. Min älskade fina Eric. Det finns ingenting i denna värld som betyder så mycket som du. Bara din  uppenbarelse fyller mig med så mycket livslust, energi och kämparglöd. Det är för dig, Eric. Sen du kom har det varit det och kommer alltid att va. 
 
Du är den goda källan där jag fylls upp med både glädje och tröst. 
 
 
 
Endast någon knapp timma gammal. Min älskade Skrutt. Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden eller bara tillfälligt kunde få gå tillbaka och sniffa på dig som nyfödd. Få leva om de fyra senaste åren som varit de bästa i mitt liv. Få gå bredvid dig ännu en gång när du lärde dig gå. Nu håller jag din hand någon gång ibland. Du klarar det mesta själv och du är så fantastiskt duktig. Jag blir stolt så mitt hjärta nästan ska explodera över de framsteg du gör.
 
Mitt lilla hjärtegryn. 
 
För Alltid <3
 
Kvällens lärdom - Ta vara på livet. Det kommer inte igen. Varje ögonblick, varje dag är ett passerat kapitel  i boken som utgör just ditt liv. 
 
 

Fixat stämningen

Mörkret kryper inpå, jag har tänt lite värmeljus och väntar på mormor och morfar. Eller, min mamma och pappa. Snart kommer Henke hem och hämtar mig så jag följer med och hämtar hem Eric.
 
När kontoret är överfullt blir det inte många rader nedprintade här, det är en sak som är säkert. Visst, jag är aldrig omöjlig så. Grejen är att det som övertar mest kontorsplats, för närvarande har hamnat i en låst låda. Då är det inte mycket att göra åt. 
 
Det var väl det jag hade att bjuda på.
 
 
 

Hmm

Tankarna snurrar mycket nu den senaste tiden som det är. Vad händer då? Jo men visst ringer de från Tandläkaren och meddelar att det är dags för undersökning.
 
Snacka om att lägga sordi på Fredagsmyset.

En suddig bild..

är bättre än ingen bild alls.
 
För tillfället har vi ju bara en fungerande bil så Henke var tvungen att komma hem för att köra Eric till Förskolan idag. Det är inget han har något emot, tvärtom tror jag han tycker det är mysigt att få träffa sin Skrutt en kort stund på morgonen han också. Det är väl mest lite besvärligt att behöva åka från jobbet men det är ju inte någon längre strecka. Trots det tar det ju sin lilla stund.. Nåja, 
 
Lill-Skrutt och jag väntade ute på trappan på att Henke skulle komma. Eric blev frusen, inte så konstigt med tanke på det tråkiga vädret. Det var så fuktigt ute så allt blev blöt, typ.
 
Vi kramades, pussades och hade det trevligt på trappan när vi väntade. En stund ägnade vi åt eskimåpussar. Så härligt när han lilla, söta näsa mötte min. Älskade lilla barn som nu är stor kille och även medveten om det. Tiden går så fort. 
 
 

Bara för att jag kan

Idag är jag riktigt trött och riktigt snorig. Jag är dessutom riktigt trött på att va riktigt trött och snorig.
 
Dagen är mörkt och trist så den bjuder ju inte på något vidare humör heller, ska väl tilläggas. Regnet hänger i luften och man behöver ha lampor tända mitt på dagen. 
 
Tror jag ska ta mig ett bad, bara för att jag kan!
 
 
 

Den brutala sanningen

När Eric kom hem från Förskolan igår hade han med sig en teckning hem. Ett fint alster som genast tog plats på kylskåpet. Det var noga med placering, från hans sida, och han var stolt över sin prestation.
 
Senare på kvällen kom Anna, Per och Nellie förbi på lite fika och lek. Eric kom då på att han, minsann, ritat en teckning som ( för honom ) var något alldeles utöverdetvanligaspeciell. Han gick och hämtade den och tjoade till Nellie att hon skulle kolla in hans masterpiece.
 
Nellie tittade på verket och sa
 
- " Åååååhhhh, vad äcklig " Med stor inlevelse. Man kunde nästan tro att teckningen föreställde något av det allra vidrigaste slag men i själva verket var där endast lite tuchpennestreck därpå.
 
Eric blev ledsen, vi andra intygade att teckningen visst var jättefin sen var det inte mer med det.
 
Från barn får man höra sanningen, eller hur var det nu!
 
 
 

Vad ska man säga..

Tidigare ikväll lekte Eric att det var krokodiler här hemma. Rätt vad det var satt han på bordet och jag sa till honom att gå ner, direkt. Han har aldrig varit ett klättrigt barn, hör ju till saken.
 
Svaret jag fick då?
 
- " När Pappa och jag leker att det är krokodiler här hemma så sätter han mig på bordet. Då måste jag väl få sätta mig här själv? "
 
Jo men alltså.. 
 

Gör skillnad i stället för att peka finger

Alltså, jag har märkt senaste tiden hur jag blir mer och mer upprörd över samhällsfrågor. Jag är egentligen inte det minsta påläst eller så. Jag vet det de flesta vet om saker men jag har nu kommit till en punkt där saker och ting börjar beröra mig. 
 
Jag pratade med maken om detta igår och han tycker inte att jag ska analysera detta ämne alltför mycket här i min blogg. Jag kan, till viss del, förstå hur han tänker men är inte det helt vridet? Att man inte ska våga ha " motargument " riktat åt en viss form av politik som, tyvärr, drivs högt upp i landsstyret för tillfället? 
 
Har jag åsikter om Moderaterna eller Centerpartiet är inte det några konstigheter. Vad är det som händer? Och om ingen vågar, hur ska bättring någonsin kunna ske?
 
Jag blev rekomenderad en hemsida igår. Jag var där inne och läste lite och blev helt bedrövad. Vart är vår värld på väg? Vart är Sverige på väg? Sverige mår, för närvarande väldigt dåligt, det kan jag hålla med om men i stället för att ta till drastiska åtgärder, som i stort sett var det enda man kunde läsa om, varför inte bara försöka se till att problemen och klyftorna mellan förmögen och vanlig arbetarklass krymper? 
 
När valdagen var här så var många väldigt egoistiska i sitt tänkt, anser jag. Moderaterna lovade en bättre behållning av arbetarens lön då det inte behöver skattas så mycket. Jättebra, tänker många. Jag arbetar och SKA och HAR RÄTT till att behålla större delen av min lön. Jag vill INTE skatta bort mina pengar jag jobbar hårt för
 
Socialdemokraterna, det medmänskliga partiet ( enligt mig ) som ser även till dom som inte har det så bra och som inser att om vi ska ha välfärd i form av sjukvård barnomsorg och äldrevård, anser att det måste till en högre beskattning av arbetarnas pengar för att driva runt detta. 
 
Nu, ett bra tag efter valet, är det många som klagar. Läkarvården är bristfällig, det finns inte resurser, klasser i skolorna är för stora, äldreboenden är mer än någonsin bara en hemsk förvaring i livets slutskede för människor som varit med och byggt upp det här landet - Sverige är påväg utför. 
 
Men, med handen på hjärtat, är ni förvånade? Utan medel så finns inte möjligheten att bekosta allt som vi så gärna vill ha. Just nu är vi i ett mellanläge. Antingen avskaffar vi skatten, privatiserar allt ( vilket kommer göra enorma ekonomiska skillnader för den som endast behöver en en enkel hälsokontroll ) eller så röstar vi för medmänskligheten och tänker lite utanför boxen. Vi börjar tänka att vi tillsammans måste hälpas åt, via bland annat lite högre skatt, för att återfå någon form av välfärd. 
 
Sen är det ju så att en del människor, de som ser mycket drastiskt och kortsiktigt på sina lösningar, anser att vi tar in alldeles för mycket människor från andra länder hit till Sverige. Att felet, på något vis skulle ligga där. Allt fel i Sverige skulle rättas till om detta inte längre var ett faktum, eller vad? 
 
Jag anser såhär. Har man såna problem med invandring, försök då att lösa grundproblemen som är krig och annat tråkigt som händer i världen. I stället för att spendera din tid med att störa dig på människor som dina föräldrars föräldrar välkomnade med öppna armar endast för ett 50 tal år sen, då Sverige behövde hjälp för att bygga det vi har idag, ge dig då ut i världen, bli FN soldat eller något annat och försök gör skillnad som betyder något. Försök att hjälpa dessa människor som får fly sina hem och sina nära och kära på grund av krig. Jobba med den stora bilden i sikte. Fred. Medmänsklighet. Trygghet. 
 
Det är väl så mycket viktigare och då skulle ju problemen, för de som ser detta som ett problem, lösa sig automatiskt. Eller hur? 
 
Personligen ser jag inte problemet. Men jag är en människa som tänker på andra människor. 
 
Vore kul med åsikter på detta. 
 

Det mystiska samtalet

Det mystiska, och irriterande samtalet jag fick var från Eric´s astmaläkare. Tydligen var telefontiden idag. Tur var att hon hade Henke´s nummer och ringde honom.
 
Nu, med tanke på att hans astma är bättre, ska vi bara ge Flutide som dämpar inflammationen i luftrören. Och Singulair till kvällen i en månad. Därefter så ska vi dra ner på det ännu mer, om det här nu funkar. Blir han värre med astman ska vi ju, såklart, gå tillbaka till att ta Airomir innan Flutiden. 
 
Tänker att det kan va bra att ha detta dokumenterat. Det hänger ju på kylskåpet men inte resten av mitt liv liksom. 
 
Dessutom så ville hon träffa honom i Januari så det ska vi få en tid till.
 
Det var väl det hela!
 
 
 

?

De flesta känner till att på eftermiddagen lägger jag mig och vilar. Oftast händer det inte mycket på min telefon på en dag men när det ringer, hemligt nummer, när jag vilar kan det göra mig lite huvudbrydd.
 
Det finns ju en hel del saker detta kan handla om. Antingen är det tandläkaren som jag looooovade att gå till en gång i halvåret så jag inte skulle behöva va så rädd för att jag väntat ett år. Eller så är det min nya neurolog som fått mina röntgensvar och jag är livrädd att det ska finnas något mer på dom där bilderna. Fråga mig inte varför. Eller så är bara röntgenbilderna klara och jag nu ska bege mig till Västervik för att lära mig ta sprutorna. Eller så var det kanske Eric´s astmaläkare som ringde oss idag i stället för på telefontiden vi fick nästa vecka då jag, i morse, ringde återbud till tiden vi hade idag. Eller så var det något annat.
 
Varför inte bara prata in ett meddelande? 

En kattkompis

För två veckor sen, i morgon, när vi hade gruppträff via Arbetslivsresurs ( eller vad det nu heter som jag går på ) körde jag in 740:n till parkeringen. Stannade bilen, tittade ner i sätet bredvid mig för att ta med min väska och blev väldigt paff när jag tittade upp igen och ut genom rutan. På motorhuven, precis vid framrutan framför mig, satt en svart liten katt och bara tittade rakt på mig. 
 
Nu är ju 740:n i ett sånt skick att det inte spelar någon roll om en katt går omkring på den men av ren princip och artighet mot andra bilägare talade jag vänligt men bestämt om för kissen att " man får inte va på bilar såhär. Hade jag haft vår andra bil hade jag blivit riktigt arg på honom " 
 
Kissen hoppade ner, jag gick in på mötet och sen var det inte mer med det.
 
I Fredags, då jag var på enskilt samtal som äger rum i samma byggnad, parkerade jag bilen. Jag gick ur bilen och gissa vem som kommer och möter mig? Samma kisse. Jag gjorde ingen större notis över det faktum att han jamade omkring mig. Jag öppnade bakdörren för att ta ut min väska och vad gör kissen då tror ni? Jo, han hoppar såklart in i bilen.
 
Han var i framsätet, uppe mot rutan i baksätet och spatserade omkring i baksätet som att han minsann skulle kunna tänka sig att bli bilboende. Ha ha..
 
Jag var väldigt stressad vid det här laget. Öppnade båda bildörrarna på den sida jag stog och försökte med min allra finaste röst mana ut kissen. Till slut satte jag mig ner på huk och då kom han såklart. Den lilla missetossen.
 
Jag talade om för honom ( vet inte varför jag kallar honom för just honom, kanske är det bilintresset? ) att om det varit för några år sen hade jag kunnat hjälpt honom att hitta hem eller till och med erbjuda ett hem. Men det går inte nu. Eric är förmodligen allergisk och våra egna katter lever ett lite inskränkt liv i väntan på att vi ska komma i balans nog för att hantera situationen som råder här hemma. Det går ingen nöd på de två katter vi har, ska tilläggas. De får mat och vatten och de blir gosade med allt som oftast. 
 
I morgon ska jag dit igen. Ska bli spännande att se om min kattkompis möter upp mig för att önska en bra dag!

Får man va såhär lat?

Dagen går i ett väldigt lugnt tempo, det må jag säga. Jag har läst en hel del bloggar och där i mellan mest skrotat omkring och funderat över om man får va såhär lat. Hela förmiddagen har jag bestämt mig för att - jag får va såhär lat! Det är inget med det. Det är inget direkt som jag verkligen måste göra, jag KAN bara sitta här. Så skönt.
 
Jag tror att jag knäckt den här grejen med att " bara va " Jag känner mig mer i balans, mer obrydd om småsaker och jag har inga direkt höga krav på mig själv. Jag tar dagen som den kommer lite grann och idag tog jag inte tag i någonting. Det viktiga i den här texten är att jag inte anklagar mig själv för att jag just inte gjort någonting.
 
 
Nice!

Marge och Jag

Man kan ju undra vart världen är på väg, hur mycket tid folk har över till helt konstiga saker och vad som möjligtvis skulle va komiken i det hela.
 
Jag satte mig här, hes som om jag druckit whiskey och rökt cigarr i ett par århundraden. Det roliga i den här texten skulle va att Henke alltid kallar mig Marge Simpson när jag är hes. Att viss likhet, röstmässigt, skulle finnas är dessutom styrkt från en oberoende part. 
 
Henke tycker att jag gärna, under denna hesa period, skulle passa på att fixa håret blått och högt. Han tycker verkligen detta är komiskt, men i längden rätt störande att höra. Han hånar mig och jag låter honom. Vad spelar det för roll? Det kommer ju gå över.
 
När jag skrivit denna text tänkte jag lägga in en bild på just Marge Simpson. Vad hittar jag när jag googlar efter bilder på henne? En massa bilder som folk fixat till så hon är naken i alla möjliga olika situationer och så vidare. Är det för att det ska va kul? Är det upphetsande för någon att se en tecknad figur göra såna saker? Jag fattar ingenting så antingen har jag blivit gammal eller så har jag inte den humorn som krävs för att ens dra på mungipan åt det jag såg.
 
Här kommer, hur som helst, en bild på hur maken ser mig dessa dagar!
 
 

Värdefullt

Vi spenderade kvällen tillsammans med fina vänner. Både Anna och jag är lite förkylda och trötta men vad spelar det för roll när man känner varandra såväl? Vi kom på oss själva, igår, med att bara sitta helt tysta. Tillsammans. Ingen av oss orkade riktigt prata och vissa gånger är ju tystnaden bättre än krystade ord, bara för att.
 
Att ha en sån vänskap, en där man kan vara sig själv fullt ut, är värdefullt. 
 
Nu ska vi titta lite på TV, maken och jag. 

Magnetröntgen gick bra

Tidigt i morse åkte vi till Västervik. Henke var med mig och det gick bra. Lite smått tendens till panikkänsla till och från inne i tunneln men det gick bra. Idag fick jag både öronploppar och hörlurar så ljudet var inte så jobbigt. Henke var så söt i sina kåpor nere vid mina fötter. Infarten till kontrasten sattes dessutom direkt och Henke blev skonad från eventuella baksug i den som det blev en annan gång när jag låg kvar halvvägs inne i tunneln och det sprutade till med blod över hela min arm. Jag bara kände ju att det blev blött, Henke såg allt. Min fina Henrik, vad du får stå ut med för min skull <3
 
Jag försökte fokusera och tänka mig bort och det gick bra. Det är mest när kontrasten ska in som jag tycker det är obehagligt. Jag vet inte vad jag är rädd för ska hända men något kan ju uppenbarligen det i och med att man får en sån där tjofräsklämma på fingret.
 
Stort tack till våra fina barnvakter som tog så god hand om Eric när vi var iväg. Att få lite morgonmys med honom tror jag inte är något som är till besvär, det var nog värst med tiden, men den tror jag glömdes bort ganska snabbt vad det lät som när vi fick veta hur mysigt de haft det <3 Tack igen <3
 
Nu är jag trött och har ont i kroppen. Jag kan inte slappna av helt när jag ligger där och då får man räkna med lite ont här och var efteråt. 
 
Nu ska jag ringa mamma en snabbis, duscha, äta lunch med min man och sen vila.
 
 

Magnetröntgen i morgon

I morgon, redan vid 7:30, ska jag göra en magnetröntgen i Västervik. Det är ju inte så att man kan va kräsen med tiderna och jag har ju redan fått ringa återbud ett par gånger på grund av mina avhostade revben. Ligga ner på rygg har varit omöjligt innan. Det kommer nog va jobbigt i morgon också men nu är det ju praktiskt taget bra så det ska nog ordna sig.
 
Som det är nu känns det bara när jag trycker över där det gick av, när jag tar ett djupdjupt andetag eller när jag ligger eller sitter i samma ställning för länge. Antar att det kommer ta ett tag innan det inte känns alls. Tänker man tillbaka på hur ont jag haft så är ju detta ingenting så jag klagar inte.
 
Däremot börjar jag bli lite orolig för att göra röntgen. Att ligga där inne så länge. I morgon tror jag nog att det finns stor risk för att jag ska få panik där inne. Jag ska försöka slappna av, komma i en skön liggställning innan jag blir inkörd och försöka att " tänka mig ifrån " det jag gör och till något roligt ställe. 
 
Henke är ju med mig så det blir nog bra. 
 

Bakade

Igår kväll, när vi var hos Nellie med familj, ville barnen baka. En chokladkladdkaka blev det och de var så duktiga, barnen, när de måttade och vispade.
 
 
 
 

Anmärkningsvärt

Kan stolt meddela er att jag inte varit fullt sådär jättetrött idag. Det är stort och väl värt att nämna. 
 
 

Qigong

Hamnade här för första gången idag. Anna och Nellie var förbi på en snabbfika innan Eric skulle till Förskolan. Jag har även hunnit med att träffa min coach via rehab, vilat en snabbis, ätit lunch med Henke och nu kommer snart min far hit på en pappaochdotterfika.
 
Jag är mycket glad efter mötet med min coach idag. Jag ska få använda den timmen till att träna qigong ( stavas det så? ) Jag hade tänkt att fråga om jag fick och kunde, hon hade tänkt att fråga om jag ville så vi sa det nästan samtidigt. 
 
Jag tror att det kommer hjälpa mig mycket. Både mentalt och kroppsligt. Dessutom älskar jag ju såna där grejer med energier och kroppens egen kraft att kunna läka. Lyssnar man på sin kropp har den mycket att berätta, det är vad jag anser. Det här ska bli så spännande.
 
Jag tror, egentligen, att det bor någon form av new age människa i mig. Heter det så? Jag är inte så extrem och hippielik som jag tänker mig en sån till att vara. Men jag är duktig på att känna av energi, både min egen och andras. Jag känner mycket och.. jo men det här kommer bli en spännande riktning på min resa. Min coach har dessutom en bekant som blivit mycket hjälpt av qigongen vad gäller henners MS och vi två är tydligen ganska lika vad gäller MS symtom så jag tror detta kommer bli bra!
 
Vi gör ju små avslappningsövningar när vi ses och dessa har hjälpt mig mycket. Inte så att jag, helt plötsligt inne i en affär, ställer mig och börjar andas lugnt och föreställa mig att hela jag slappnar av. Jag tror att när man ger kroppen den där avslappningen så sitter effekten i.. Svårt att förklara. Känner jag mig stressad, numer, så tar jag några djupa andetag och ofta så hjälper det mig till att landa lite i allafall. Kanske får jag ner en tå emot marken. Typ.
 
När man gör en sån riktig avslappningsövning är det hur häftigt som helst just i det ögonblick innan man ska " komma tillbaka " Då strömmar ny energi till kroppen och man känner det. Man känner hur man fylls med något som inte går att beskriva mer än just att - ny energi strömmar till. Nästan så man blir lite smått euforisk efteråt. 
 
Min coach har märkt att jag är väldigt mottaglig för just detta och det kommer va till stor fördel när jag ska börja träna qigong. Väldigt spännande, väldigt intressant och tänk - jag kanske kommer må bättre av detta.
 

Stenar

Vi har haft fint besök av Nellie och Anna. Barnen pärlade och lekte lite med dockor samt gick i genom Eric´s underkroppsanatomi ( gundligt ) i ett oövervakat ögonblick. Käre värld. Ha ha..
 
Eric är mycket, mycket fascinerad över det faktum att han har stenar ! i kroppen och att de en dag ska bli permanent fasta i den lilla påsen. Han riktigt längtar till han är stor nog som pappa och detta blir ett faktum. Han visar detta, mer än gärna, många gånger om och man märker hur stort detta är för honom. Jag, som tjej, har ju liksom vare sig en aning om detta eller lika stort intresse för detta. Henke förstod ganska snabbt vad som höll på att hända en dag för ett par månader sedan då Eric inte vågade kissa för att han hade stenar i snoppen. 
 
Jag, nojig som få, var på gränsen att ringa sjukan. Jag var ju, såklart, helt säker på att en riktigt sten kommit upp i snoppen. Henke lugnade Eric med att detta var helt normalt, Eric började kissa igen och allt var frid och fröjd. Man kan här lägga till då att Eric mer än gärna pratar om de här stenarna. Och visar. Och kanske låter någon känna. Så sött, ändå.
 
Nu ska vi snart kolla lite på TV Henke och jag. 
 
 
 
 

Fixat lite

Idag har jag fått lite gjort. Sängkläderna är bytta och jag har till och med dammat lite. Förundras varje gång över hur mycket damm vi producerar i vår lilla familj. Helt makalöst, kopiösa mängder. Skulle behöva dammsuga också men jag orkar inte det nu.
 
Jag har varit så trött senaste tiden. Jag är ju alltid trött så men nu har det varit på gränsen till vad man orkar med. För visst kan man väl va så trött att man inte orkar va trött?
 
I förrgår har jag så ont i huvudet, misstänker att det var bihålorna. Idag har jag också ont i huvudet, börjar få ont i halsen så jag antar att jag också blir förkyld nu då. Och att det är på grund av det som jag är så trött. Har dessutom fått en tråkig låsning i nacken. 
 
Vissa dagar är inte några speciellt bra dagar, helt enkelt. 
 
Nu ska jag masa mig ner i duschen. Sen blir det lunch med maken och sen ska jag vila mig. 
 
Det var väl det hela, för nu!
 
 
 

Snart dags för ljusparty

Nu ska jag alldeles snart iväg på ljusparty med Anna. Dricker kaffe och tittar runt på nätet lite nu medans jag väntar på att vi ska åka.
 
Vår eftermiddag har varit bra. Vi har lekt med tågbanan, målat och tittar lite på TV. 
 
 

Sprickor i fasaden

Politiker är också människor. De är som du och jag. Enda skillnaden från dig och mig är att de fått vårt förtroende då vi lagt vår röst. 
 
Idag är en stor dag, tycker jag. En bomb har briserat. Eller så har bägaren, åtminstone, blivit fylld nog för att börja läcka. Det går liksom till en viss gräns, det där med att hålla sig i skinnet och visa upp en polerad yta, men tids nog kommer sanningen ifatt och beteendet talar för sig själv.
 
Minns ni den omtala " Tobleroneskandalen " En av Sveriges, då i allafall, populäraste namn när det kom till politiken, Mona Sahlin hade goda förutsättningar att uppnå nästintill presidentstatus i ett land som inte ens har den typen av styre. Men så råkade hon få med en Tobleronechoklad utan att betala, eller hur var det nu? Vad hände? Ramaskri, presskonferanser och det ena med det andra. Ett felsteg i klaveret så det hette duga, hette det då.
 
För en jävla Toblerone. Så larvigt. Visst, rätt ska va rätt och man kan inte tro att man kan ta lagen i egna händer om man är politiker. Man ska heller inte tro att man på något vis står över andra. 
 
Så många politiker har varit i blåsväder för saker som var och en kan göra lite till mans. Sno något här, fiffla med skatten lite där. Det FÅR man inte men MÅNGA är det som gör det. Så även en politiker. 
 
Men det beteendet som idag kavlas ut, som jag tycker på något vis är bra att det hänt, tror jag inte det finns någon annan politiker som skulle haft. Om de inte kom från ett visst parti med en viss inrikting, ni får säga vad ni vill. Detta blir svårt att både prata sig ur och komma ifrån. 
 
Drar man liknelser med lite skattefiffel eller en jävla Toblerone i en handväska och det som idag uppdagats ligger detta parti i lä vad gäller att slå på stort och släppa bomber, inte avsiktligt då såklart. Detta är något ( måste det va ) som partiet vetat och haft dolt för de som valt. Men nu hoppas jag vi är på det klara med vad det egentligen är för parti som kommit långt. Att de fått sin tid i rampljuset och att vi, från och med nu, hellre " står ut med " en politiker som snor med sig en chokladkaka för att suget tar överhanden än det som man idag kan bevittna!
 
// Choklad är livets medicin
 
 
 

Det är komplicerat

Här hemma börjar Eric friskna till från sin förkylning. I morgon blir det Förskolan för hans del. Mina bihålor / huvudvärken är väl aningen bättre idag kan jag tycka. Jag är dock väldigt trött. Men det brukar ju va ett vanligt ord här på min blogg. 
 
När vi vaknade idag sa Eric direkt att han ville åka till farmor. Han var ju där igår på eftermiddagen. Han är där nu, till lunch. Hans egna initiativ, faktiskt. Jag hörde när han pratade med farmor. Han sa bland annat " mamma behöver faktiskt vila så jag måste få komma till dig en stund " Hur gulligt? Jag har ju inte ens sagt till honom att jag är så trött som jag är. 
 
Nu ska jag ringa min mamma lite snabbt. Sen ska jag lägga mig och vila. Henke kommer hem med Eric vid 13:30 tiden. Det är ju då jag blir ännu tröttare och behöver vilan men idag får vi vända på det lite. Så är det ju vissa dagar. Det är inte alltid det blir som man tänkt.
 
Det är mycket som pågår just nu. Mycket som tar av min energi och tid. Sånt som jag inte kan skriva här och en del, som jag skulle kunna skriva, vill jag inte ens skriva längre. Jag har verkligen tappat min blogglust totalt. Börjat störa mig på människor, störa mig på internetfenomenet, störa mig på att en del använder sociala medier för att ge näring åt sin nyfikenhet. Jag har börjat äcklas över hur vissa människor beter sig både gentemot varandra och emot sig själva, typ.
 
Kanske finner jag min blogglust igen, kanske ligger svaret i att inte blogga så offentligt längre, kanske skulle jag tycka det var otroligt skönt att säga hej då till Becky Stoneheart och bli lite mjukare i kanterna. Jag älskar ju att skriva. Jag behöver skriva. Men just nu är bloggens och min " civilstatus " komplicerad. Eller, kanske inte egentligen. Vi älskar varandra men vi kanske inte längre vill dela allt med alla.. 
 
Vi får se.
 
Nu önskar jag oss alla en bra dag!

Kvällsrapport

Idag har jag äntligen fått en liten glimt av guldklimpen som bor här bredvid. Och pratat några ord med hans fina mamma. Jag har ju sett honom på kort innan och jag kan meddela att han är minst lika söt i verkligheten. Sötare till och med. Han sov så näpet i vagnen. 
 
Det var ju ingen planerad träff, bara en händelse att vi kom till att talas vid. Med tanke på att vi är konstant snoriga här i familjen har vi fått ställa in ett flertal tillfällen då vi skulle setts. Jag har till och med börjat skoja om att den lille säkerligen kommer att kunna gå innan vi träffar honom. Ha ha.
 
Och när han väl börjar gå kommer det nog bli många vingliga promenader ner till Eric´s sandlåda, så träffa honom kommer vi ju kunna.
 
Det känns inte alls okey att träffa en precis nybliven familj och riskera att smitta dom med vår efterhängsna snorighet. Men det har jag väl skrivit en gång innan kanske.
 
Nåja,
 
Jag är trött ikväll. Som alltid. Huvudvärken, mina bihålor, har väl lugnat sig en smula. Anledningen till att jag är extra trött är ju såklart för att jag inte är van att ha Lill-Skrutt hemma nu. I eftermiddag var han ju visserligen hos farmor men jag ligger ju back med vilan sen igår och det sätter sina spår.
 
Så, det var väl vad jag hade att bjuda på. 

Lämnat förstoringar

Nu på förmiddagen har vi varit och lämnat förstoringarna från Förskolefotograferingen till mormor och farmor. Morfar har ju kortet i mobilen och då vi inte fick alla förstoringar vi beställt så får han, tyvärr, vänta. Han har ju kortet och kan titta på det när som, tänker jag.
 
Det blir ju hans tur inom ett par dagar också.
 
 

Avkoppling

Vi har haft en lugn kväll. Eric och jag har målat med vattenfärg, Henke och Eric har kört med tågbanan som Eric och jag byggde på eftermiddagen, jag har tagit ett alldeles för varmt men mycket avkopplande bad, Eric har spelat lite TV spel. 
 
Nu ska vi snart se på film, Henke och jag. Sen ska jag somna i hans trygga famn. 
 
 

Mitt hjärtegryn

Tanken var att jag skulle slänga mig, vräka mig, fläka ner eller ut mig.. helt enkelt bara lägga mig i sängen och sova som en gris till maten var färdig. Min son ville annorlunda. Likt en liten 3 månaders bäbis klängde han i mig, la sig på mig och till och med grät en skvätt när han hörde att jag ville vila. Utan honom.
 
Vem kan stå emot krokodiltårar som de som föll? Inte jag i alla fall. Nu sitter han och spelar TV spel med Henke. Men jag får INTE lägga mig. Ha ha..
 
Nu känner jag att jag lika gärna kan härda ut kvällen. Det är något jag märkt nu när jag har tillgång till total vila och avkoppling på eftermiddagen - jag behöver den.
 
Nåja.
 
Jag ska nog ta ett bad sen ikväll. Om jag får göra det själv. Annars får väl Eric leka med något där nere under tiden. Eller om han kan gå med på att pappa också får hitta på något med honom, utan mig, för en stund.
 
Missförstå nu inte detta. Tolka det inte som att jag inte vill ha min son nära mig. Jag älskar faktumet att han älskar mig och vill va med mig. Det detta handlar om är en viss frustration över att jag helt plötsligt inte får va ensam. Jag tar tillbaka det jag skrivit. Ja, det gör jag. Snart är han en stor pojke som inte vill ligga med huvudet i mitt knä så jag får stryka hans hår. Snart är han stor nog att rida ut sina egna stormar och jag behövs inte mer än som sällskap för en fika någon gång ibland. 
 
Mitt lilla älskade hjärtegryn. 
 
 
 
 

Memoryspel

Spelar Memory med min förkylda Skrutt. Han är feberfri idag och energin finns där mer än jag trott. Gäsp. Ha ha..
 
Har varit hos min pratkontakt så min hjärna är tom och full på en och samma gång. Jobbig men samtidigt skön känsla. Vi har så bra kontakt, jag och min kontakt. Hon hoppas, bland annat, att hennes ena barnbarn nu ska få namnet Eric då hon tycker det är ett så fint namn med tanke på min son.
 
Nu har nog sonen fått ut sina kort i en fin samling så vi kan spela igen.
 
 
 

Fars dag

Idag är det Fars Dag. Vi firar den, som bekant, lite olika Henke och jag. För att känna närhet med sin Far är ett alternativ att göra som vi gjorde idag. Åka till kyrkogården och tända ett ljus. Sända en tanke och hoppas att den letar sig upp bland molnen. 
 
För mig är det annorlunda. Jag har min pappa nära. Nu är ju Eric förkyld så vi träffades inte idag men vi ses ändå en gång i veckan, minst.
 
En dag som denna innebär kontraster och en uppenbar känsla om hur livet kan bli så fel, så annorlunda och så tragiskt så fort. Det hjälper en att inse att man ska sätta värde på det fina man har i livet, leva varje sekund, inte fördjupa sig i alltför jobbiga saker, fånga dagen och göra det bästa av situationen. Lättare sagt en gjort många gånger men det är värt ett försök.
 
Jag tycker inte det behövs en särskild dag för att fira min pappa. Ändå kommer den här texten och bilden just idag. Nåja,
 
 
 
Älskar dig på Fars Dag och alla andra dagar <3

Mysig familjekväll

Under dagen började Eric frysa mer och mer så nu är han inte bara förkyld, han har feber också. Närmare 39 grader. 
 
Vi har gjort det bästa av vår kväll, tycker jag. Henke har fixat en stund i källaren, Eric målade ett par fars dag teckningar, vi tog ett litet bad, tittade på TV och sen hade vi mys i sängen nu innan sovdags. Jag misstänker starkt att det inte kommer bli mycket sömn inatt. Men det ordnar sig.
 
 
 

Sällskapsspel

Vi har spenderat vår kväll med familjen Kronstrand. Trevlig på alla sätt och vis. 
 
 
 
 
Nu hoppas jag att Eric´s snuva inte ska ställa till det för mycket än att vi kan sova i natt.

Ding ding ding

Då var det dags igen. Eric är jättesnorig. Ingen feber, som tur är. Tycker det är tråkigt, vi som skulle få träffa lilla Arvid i helgen. Men jag vill inte gå till den nya familjen, med risk för att de ska bli smittade. Det är omtumlande nog att bli väckt av en hungrig liten bäbis om nätterna. Att bli förkyld mitt i hela den delen av livet är inget jag vill att min familj ska va orsak till.
 
Nu ska vi snart åka till familjen Kronstrand. 
 
 
*
 
Det är inte lätt när det är svårt men det är heller inte svårt när det är lätt. Eller hur? 
 
 

Morgonrapport

Här sitter vi. Eric leker med play-doh lera och jag har kollat runt på nätet en stund och nu tänkte jag tillföra några rader här i bloggen. 
 
Jag hade höga förhoppningar om en skön sovmorgon idag. Så blev inte fallet. Men vad gör väl det. Egentligen. När man är trött är det lätt att bli lite gnällig. Det blev, dessutom, sent igår så jag hade verkligen gärna legat kvar i sängen ett bra tag. Men nu är det mesta under kontroll och det är väl lika bra det. 
 
Vi såg 2 !! filmer igår och jag kan säga att jag fortfarande är i total extas över hur fruktansvärt bra de var. Jag tror inte jag satt stilla i soffan många sekunder. Det var så spännande och bra. Man vet att en, eller två eller ett gäng filmer är bra när man känner en total tomhet och saknad när den / de är slut.
 
Det var väl det hela. 
 
Önskar oss alla en bra dag!
 
 
 

...

Fullt och tomt på en och samma gång. 
 
Nu blir det film med min man <3

Drygt att vänta

Internet är väl besökt av mig denna kväll. Jag har även tittat lite på det där uppfinnarprogrammet på TV. Eric slocknade en bra stund innan 20, jag hann inte ens krama honom godnatt. Inte så konstigt då, kanske, att han var på ett alldeles vansinnigt dåligt humör när Anna och Nellie var här?!
 
Henke har pojkkväll och vi startade kvällen jättebra. Barnen var på bra humör, vi lyckades till och med fotografera lite inför julkortsutskick. Sen ville Eric ha disco, det hade vi och någonstans där gick det utför. Han blev på tokdåligt humör men på sätt och vis kan jag förstå honom. Han är mycket tröttare än vanligt nu när han är på Förskola.
 
Innan han somnade sa han, helt spontan " På dagis älskar jag dig hela dagen " Hur sött som helst.
 
Nu ska jag återgå till att vänta på min man!
 
 
 
 

Städning, chokladsug och lite annat

Det var väl inte någon städdag idag heller, kan jag tycka, men nu har jag fixat det iallafall. Inte sådär grundligt som det kanske skulle varit men nog för att man ska kunna vara här utan att tänka " jag måste städa "
 
Jag är enormt sugen på choklad. Med mensen flåsande i nacken blir sötsuget värre än någonsin. Tycker dock att jag varit duktig som inte ätit godis sen i Lördags. Att det ska va så lätt att försaka en så god sak som choklad men att avstå ciggaretterna är som världens ände. Hopplös, är jag. 
 
Nu ska jag ta en dusch och sen ringa min mamma. Sen kommer Henke hem på lunch och sen ska jag vila mig. Jag är vansinnigt trött, det har ni väl inte missat. Kanske är det så att jag är lite skendräktig med tanke på de gravidhormoner jag träffar på ganska ofta. Ha ha.. För gravid är jag inte, även om jag själv kan undra ( och hoppas ) ibland med tanke på mitt konstanta chokladsug och tröttheten. Vore så fallet, att jag var gravid, skulle jag nog vara ett par år gången eller så. Kanske längre.
 
Roligare än såhär blir det inte för tillfället!
 
 
 

Discodans

Vi har spenderat vår kväll med Anna och Nellie. Barnen lekte bra och avslutade med lite disco. De är ju för söta när de dansar. Svårt att få till något bra kort dock då de är överallt och ingenstans på en och samma gång.
 
 

Utvärdering

I våras, när jag ringde kommunen första gången för att diskutera barnomsorg, fick jag mycket positiva ord om det faktum att Eric fått va hemma med en förälder till dess att behovet för kompisar verkligen kommer. Att som barn, få vara hemma med sin mamma, bjuder på en enorm trygghet som barnet sen bär med sig resten av livet. Nu VET jag att alla INTE KAN va hemma så länge som jag varit med min Skrutt men jag ville ändå poängtera om detta i denna text.
 
Vi fick vår plats, den enda vi sökte, och vi stomtrivs med det faktum att Eric stormtrivs. Jag tror faktiskt inte att det finns någon bättre Förskola än den vi valt. Ville även poängtera det!
 
Det jag skulle komma till då,
 
jag tror nog många, även Henke och jag var lite oroliga, undrade hur detta nu skulle gå. För Eric, som varit hemma i 4 år med mig. Han var bortskämd med att vi lekte det han ville leka när han ville leka det. Jag hjälpte honom med både det ena och det andra och vi hade inte några direkt jätterutiner på någonting utan vi tog dagen som den kom. Enda rutinen vi hade, förutom maten, var att vi gick ut både på förmiddagen och eftermiddagen.
 
Så, hur har det gått nu då undrar ni? Det funkar helt toppenbra. Vi får beröm, säger man beröm, nästan var och varannan dag över hur duktig Eric är. Hur intresserad han är för att lära, hur bra han leker med alla och det faktum att hans lek inte begränsas till något särskilt utan att han kan leka nästan vad som helst med vem som helst. Att han är jätteduktig på att klä på sig. Detta kan tydligen va lite marigt för barn som varit hemma med en förälder som gärna skyndar på påklädningen och hjälper för mycket.
 
Inga som helst tendenser till något särskilt bångstyrigt beteende. Vi vet ju alla, som känner Eric, att han kunde va ganska egoistisk förr. Nu är han givmildheten själv, oftast.
 
Att jag skulle sitta här och utvärdera den här ångestpunkten med såna lovord och med en sån suck av lättnad över hur rackarns bra allting bara funkar, det trodde jag aldrig. Inte så att jag trodde att Eric skulle få problem.. kanske pyttelite innan han vant sig, det jag menar är hela min Förskoleångest som nu visar sig va en sån tillgång i våra liv.
 
Hela familjen mår så mycket bättre av att Eric är där på dagarna. Han uppskattar tiden med oss på ett annat sätt. Vi njuter ännu mer av hans närvaro. Han lär sig otroligt mycket och jag - jag får vila. Jag kan slappna av och inte behöva gå upp till lekparken och gräva vägar i sandlådan de dagar jag mår som allra sämst med min sjukdom.
 
Faktum är att både han och jag var redo för detta nu. Han har inte haft behovet innan, han hade fixat det tidigare men det var inte nödvändigt då. Sånt märker man ju som förälder. Vi började nöta, i en negativ mening, på varandra. Så var det. Jag kände att jag var redo att lämna över ansvaret om det käraste jag har till andra då han är stor nog att hantera det och kunna återberätta hur han har det. Jag märkte att behovet av lek ökade över en gräns som jag inte hade ork till, 
 
Vi är som en helt annan familj här hemma nu.  Visst är det härligt?!
 
 
 

Brudparet <3

Igår, när Anna och Nellie var här på lek och fikastund, fick Eric för sig att Nellie och han skulle gifta sig. Det var ett ganska skralt frieri och jag vet inte, egentligen, om Nellie förstod vad som väntade. Men snäll som hon är tog hon Eric´s hand och skred altargå.. jag menar hallen fram hand i hand och ut till oss väntande gäster i köket. 
 
När vigseln var klar, det gick fort och jag tror inte de ens lovade varandra något speciellt, så bad vi att få se brudparet pussas. 
 
De är så härliga, våra barn. 
 
 
 
 
Det var lite svårt att få just första pussen som gifta på bild. Det gick fort och ganska snart var det något annat upptåg på gång. Ha ha.. 
 
 

Presidentvalet

Det är dags för val i USA. Sånt intresserar mig. Inte så att jag lusläser allt och är uppdaterad. Det är mer på en vardaglig nivå. Jag anser att man ska nyttja sin rätt att rösta. Gör man inte det har man ju inte ens försökt att påverka och då ska man heller inte gnälla över att resultatet inte passade. President i USA är ju lite grann, lite sa jag, som att styra världen så visst är det viktigt.
 
Jag är för demokrati. Därför hoppas jag att Obama får sitta nästa period också. Jag tycker det är helt fantastiskt att han vann förra gången. Det är en stor upprättelse och jag tror världen behöver se saker med lite andra ögon. Jag hoppas att det inte bara var som en nyhetens behag sist utan att folket röstar fram honom igen.
 
Det ska bli spännande att se hur det går, hur som helst!
 
 
 
 
 

Gör lite nytta, men bara lite

Tänkte jag skulle göra något vettigt idag när jag väntar. Vad jag väntar på? Det får jag nog ta och återkomma om. Hur som helst, jag har sorterat en hel del av de bilder vi tog i somras. Anna hjälpte ju igång mig med sortering och nu har jag ganska ordentlig ordning på våra kort. Eller, jag har ordning på alla kort på den här datorn. Det vill säga inte ens hälften av alla bilder som tagits sen jag fick min digitalkamera när jag fyllde 30 och vi graderade upp våra telefoner ett par år därpå. Pust.
 
Nu verkar det blivit något krångel med den genväg som jag ska använda för att komma åt bilderna på den stora datorn där de flesta korten ligger. Men, det löser sig.
 
Visst är det roligt med bilder? Jag kan nog ses som helt kamerafanatisk och helt störd för att jag hela tiden vill dokumentera det vi gör, det Eric gör och det vi gör tillsammans. Men jag tycker det är så kul med kort som man sen kan titta på och komma ihåg händelser. 
 
 
 

Det är ingen städdag idag, va?

Den här dagen hade jag tänkt ägna åt att städa. Som det känns nu så kommer jag strunta i det och ta det lugnt. Jag övar mig ju på att bara va, som ni vet. 
 
Risken är väl att jag blir lat och helt struntar i mina sysslor. 
 
Efter vår picnic i källaren igår lyssnade vi lite på musik när Henke jobbade. Bland annat spelade jag " aldrig ska jag sluta älska dig " Det är en favoritlåt, för mig, när det kommer till kärlekslåtar. Jag tycker den är så äkta. Hur som helst, när vi lyssnade på den sa Eric, rätt som det var, " du är allt jag har, mamma " Hur sött?
 
 
 

Kryptiskt i det okryptiska

Det finns faktiskt en del som jag skulle vilja skriva här men som jag aldrig hittar tiden till att göra. Jag prioriterar att få det jag orkar gjort under dagen när Eric är iväg och när han är hemma spenderar jag, i stort sett, all tid med honom. 
 
Under morgondagen känner jag att det kommer komma ett par inlägg. Trots det faktum att jag är trött på mina egna ord. Det känns som att morgondagen är en bloggdag.
 
Jag bär runt på en hel del funderingar för tillfället och tyvärr är det i stort sett ingenting jag kan skriva om här. Skulle jag skriva om det skulle det bli sådär kryptiskt och tråkigt och det är inget kul i längden för någon. Hur som helst är det en hel del blandade känslor om en hel del olika saker. Det påverkar mig och jag tror att det är på grund av detta som jag är i lite obalans, här på bloggen.
 
 

Picnic i källaren

Vi har haft en bra kväll, här hemma. Efter maten åkte vi till soptippen för att slänga de säckar med löv som vi krattade ihop i helgen. Lite annat smått och gott fick också följa med. Därefter lekte Eric med lera en stund, sen hade vi picnic hos Henke i källaren, vi lekte med lera en stund till och nu sover han.
 
 
 
 

Ingen lust

En paus blev det visst här i bloggen igår. Överhuvudtaget vad gäller den här datorn, till och med. Visst, jag surfar lite smått via min mobil men igår hade jag en rejäl paus och det var väldigt skönt. 
 
Jag är faktiskt lite trött på både det ena och det andra. Inte på någon så direkt, jag tror det är på mig själv. Jag har halkat av min röda tråd, kan man säga så? Jag känner ingen inspiration, ingen lust. Till att skriva. 
 
Det blir mest blaha blaha inlägg och det är ju till viss del bra då våra dagar blir dokumenterade men det känns inte så skoj att skriva. Jag antar att bloggen inom kort kommer bli lite av min tillflyktsort då jag ska börja med min bromsmedicin. Då kommer det va mycket känslor i min hjärna som måste ut och då hamnar de här. 
 
Önskar oss alla en bra dag!
 
 
 

Middag, disco och finfint umgänge <3

Vi har haft en helt jättefin kväll med våra fina vänner, Familjen Kronstrand. Henke bjöd på korv stroganoff och det kan man väl tycka inte är någon middag värdig vare sig en Lördag eller en middagsbjudning men maten var ett önskemål och i goda vänners lag smakar vad som helst bra. 
 
Papporna tog med barnen på en promenad efter maten och sen bjöd Eric på disco.
 
Tack för en superfin kväll!
 
 

Disco

Först vill jag bara berätta att det jag skrev igår, att Eric var kär, var vår hemlighet. Oops.. 
 
Nu på förmiddagen började vi titta på Mora Träsk. Lycka för mig att kunna va med då jag är mycket bättre i benen idag. Henke var också med på ett hörn. 
 
Efter en stund bestämde vi oss för att ha disco, på Eric´s begäran, så här har det dansats och dansats.
 
Löven på gården får väl vänta. 

The first love

Av en händelse, nu ikväll, pratade vi om kärlek mormor och jag. Eric satt med och rätt som det är sa han " jag är kär i A " Det är en tjej på Eric´s förskola. Och oj så sött det var att höra. Nu tror jag ju inte att den här tjejen är den som kommer att presenteras som Eric´s flickvän i framtiden, men ändå. Värt att noteras, var det!
 
Min underbara lilla Skrutt <3
 
 
 

Mycoplasma eller Twar

När Henke kom hem på lunchen idag drog han av en sån där vanlig hostattack. Det är liksom inget konstigt längre. Vi hostar som tokar, det blir en smula bättre ett par dagar och sen är det igång igen. Eric och jag är dock något ihållande bättre sen ett tag tillbaka * PEPPAR PEPPAR TA I TRÄ * Ni tog väl i trä nu och sa ramsan? Ha ha..
 
Henke
- " Är det Mycoplasma eller Twar vi har? "
 
Jag
-" Är det en fråga du vill ha svar på eller mår du bättre av att inte veta? "
 
Jag vet inte vad det är frågan om. Min läkare sa till mig i slutet av Augusti att man kan hosta i 12 veckor utan att det är något konstigt. Nu vill jag inte veta hur många veckor vi faktiskt hostat men det är närmare 20 i alla fall. Det måste det va. Går och kollar i kalendern.. 
 
17 veckor, typ. Då vet vi det, liksom.
 
Visst kan det va så att det kanske är någon liten bacillusk som tagit fäste i oss men i och med att vi i perioder blir bättre så tror jag faktiskt inte det. Jag tror att vi hela tiden fylls på med ny hosta då Eric är snorig var och varannan vecka. Jag tror inte man kan va sjuk på något allvarligt sätt om man inte har feber och verkligen känner sig sjuk?!
 
Så extremt, för det var helt jävla enormt extremt, mycket som vi hostade när det var som värst är det väl heller inte konstigt om det tar lika lång tid för kroppen att fatta att den inte längre behöver hosta när hostan på något vis blev lika reflexmässig som själva andningen för ett bra tag?!
 
Nåja, vi får se hur det går. Min läkare sa att jag skulle höra av mig om jag fick feber eller om upphostet smakade illa. Det gjorde det ett tag, ungefär i samma veva som jag hostade upp blod, men det gick ju över. Nu är jag ju dessutom i stort sett som vanligt bortsett från ett par hostattacker till och från titt som tätt men det beror nog på att jag är småsnorig. Igen. Ta gärna i trä och säg peppar peppar igen här. Ha ha.. 
 
Grejen är ju också den att jag har känt mig lite smått ovälkommen när jag kommit till sjukan här, senaste gångerna. Det kan va jag som inbillat mig men jag vill inte dit i onödan heller. Visst är jag omänskligt trött om jag känner efter och min kropp är inte i fas med mig så något kanske är fel ändå?! Men, som sagt, jag hostar inte alls så mycket längre. Och igen då, peppar peppar mina vänner. Ha ha..
 
Jag har blivit så vidskeplig av detta så jag vågar inte ens yttra orden att jag skulle va bättre med min hosta utan utan att utföra denna lilla procedur.
 
Jo, men visst!
 
 
 

Äntligen

Äntligen har jag fått det efterlängtade mms med Eric´s bild från Förskolefotograferingen. Hur stolt kan man va?

Facebook

Häromdagen läste jag en status på Facebook. Det hela handlade om att det var en tjej som var så trött på att alla hennes vänner lägger ut en massa bilder och uppdateringar på sina barn i stället för att skriva vad de själva ( föräldrarna alltså ) gjort. 
 
Det finns ju olika sätt att se på det här med att berätta för hela världen att ens barn minsann har bajsat idag, att de sovit bra på natten eller som jag idag berättar om att Eric kollat på Mora Träsk. 
 
Tjejen som skrev detta tyckte det var hemskt att barnen har hela sin uppväxt dokumenterad och uthängd på internet innan de ens hunnit få en chans att hantera det själva. Hon skulle minsann inte vilja haft det så. Jag kan väl, till viss del, förstå hur hon menar, men som jag som är uppvuxen på sent 70 och tidigt 80 tal tycker bara att det är helt fantastiskt att mitt barn kommer att kunna följa sin egen uppväxt då så mycket finns dokumenterat på ett annat sätt än det fanns tillgång till när en annan var liten.
 
Små berättelser från livet, bilder från tillfällen som kommer va kära minnen för min son, likväl som de är för mig. Jag kan faktiskt inte se något fel i det.
 
På Facebook har man ju dessutom kontakt med släktingar till barnen, vänner och annat som faktiskt tycker att det är gulligt att läsa och se hur det är med dem. 
 
Nej, jag tycker nog att den här tjejen ska avsluta sina vänskapsrelationer som hon uppenbarligen inte verkar trivas med eller bara gilla läget. Hon har inte barn själv idag, vad jag kunde förstå, så då säger jag bara - vänta du. Det blir så annorlunda när man själv får barn. Jag lovar dig. Visst finns det undantag men de tror jag är väldigt få i dagens läge.
 
Sen är det ju helt fantastiskt vilken hjälp som finns att få om man skriver ut en liten fråga vad gäller ens barn. Alltid finns det någon som varit med om samma eller liknande och kan ge tips och råd eller bara stötta. 
 
Jag är FÖR att dokumentera om min son på MIN facebooksida. Han är det finaste jag har och en så stor del av mig. Min Facebooksida skulle dessutom bli enormt tråkig att läsa om jag själv skulle dokumentera endast om just mig. Eric är min färgklick i tillvaron, även på Facebook.
 
Vad tycker ni? Tycker ni att man " hänger ut " sina barn när man skriver om dem på Facebook eller är det okey eller rent av bra och kul?
 
Min åsikt tror jag gick fram i texten!

Mora Träsk

Den här morgonen har Eric tittat på Mora Träsk. Han går in för att göra rörelserna och han tycker det är så kul. Jag var med på ett hörn, till och från, och oj så roliga dom är.
 
 
 
 

Rolig kväll med fina vänner

Vi har haft en helt underbar kväll med Anna, Per och Nellie.Sandra kom en sväng också. Barnen bjöd på många skratt varav ett som jag skulle visat er men som vi inte kunde få att funka. Jag hoppas att jag, på något vis, ska kunna ge det till Anna i morgon, glömde ju helt bort det. Helt underbart kul. Älskar våra barn <3
 
Nu ska vi mysa till det lite, maken och jag. 
 
 
 

Väntar på

Det blåser ute och jag har tänt lite värmeljus. Snart kommer mina älskade pojkar hem.

!

Jag har tagit ett beslut. Ett beslut som kan komma att förändra. Det har funnits i mina tankar en längre period men nu är jag redo att ta det här steget. 
 
Närvaro och energigivande saker är två viktiga ämnen för mig. Det har blivit det, om inte annat, sen jag fick min sjukdom. Att inte känna att något ger energi, snarare suger ur den lilla man har, är för mig inte aktuellt längre. Att heller inte känna närvaron trots att någon är i samma rum, det är inte okej för mig.
 
Det finns anledningar till att jag ser livet ur ett gråskaleperspektiv, allt som oftast. Jag har dock, med åren, insett att färgklickarna är så mycket vackrare emot denna bakgrund. Men ibland då är det mörkt. Som idag. Som nu. Som du.
 
Ibland känner jag bara för att skriva ur musten ur mig själv. Kanske är det nyckeln för att låsa upp och bryta mig loss. Men jag kan inte det. Det går inte. För jag är människa. Idag. Nu. Som du.
 
 

Kärlek

Varje kväll när Eric ska sova så pussas vi och kramas. En stund med mys och lugn. I och med att Eric har sin säng bredvid vår ligger oftast Henke kvar hos Eric tills han somnat. 
 
Varje kväll säger jag god natt till Eric och talar om för honom att jag älskar honom mest i hela världen. Det är en mening som han nu, sen ett tag tillbaka, har tagit till sig och säger också. " Mamma, jag älskar dig mest i hela världen " Att höra de vackra orden från sin son får hjärtat att nästan explodera av kärlek. 
 
Jag kan även säga " god natt, min skatt " och då skrattar han gott och menar att " jag är väl ingen skatt heller " För mig är han den finaste av skatter men det är nog lite svårt att förstå och greppa så " stora känslor " för någon som är så liten. Jag svarar honom " för mig är du den finaste av alla skatter i världen " och en dag kommer han nog förstå. 
 
Kärlek är både underbart och skrämmande. Det är helt otroligt hur mycket känslor som kan finnas i ens hjärta och själ. Att man kan älska så det gör ont. Jag är så otroligt tacksam att just jag fick bli din mamma, Eric. Jag kanske inte alltid är så skoj men jag hoppas jag kompenserar de sämre stunderna med glädje, lycka och kärlek i de bra stunderna. Mitt älskade lilla hjärtegryn.
 
Okey, så jag är saknig idag. Om någon nu inte förstod det.
 
 
I världen är du bara någon men för någon är du hela världen <3
 
 

RSS 2.0