De mest underbara två <3

För vanlighetens skull har vi i kväll varit hos Anna och Nellie. Emma var där också och barnen skypade med Kosse en stund. Att skypa med två barn är inte så lätt, märktes. Men lite blev sagt och det är ju huvudsaken. Ha ha.. 
 
Nellie bjöd även på fika på sitt rum. De är så underbara, våra barn.
 
 
 
 

Hästar

Nu väntar jag in båda mina kära. Är väldigt saknig idag. 
 
Henke drog en liknelse om mitt mående på lunchen, förresten. Han beskrev hela mig med att " kusken sitter kvar men hästarna är döda sen länge sen " Han tog tillbaka den ganska snabbt. Han tycke det lät lite hårt. Han stannade vid att " alla hästarna inte var hemma ", som att det vore bättre.
 
Ibland behöver man kunna lätta upp stämningen och Henke är nog den som mår sämst när jag blir sämre i min sjukdom så jag antar att det är något försvar. Och detta var PÅ SKOJ och absolut inte på allvar, om nu någon inte förstod det.
 
 
 
 

Kom på en sak,

som kan va ganska kul. Om någon ens vågar att delta i mitt lilla projekt. 
 
Frågan : HUR UPPFATTAR DU MIG? 
 
Alltså, vad du tror eller tycker att jag är för en slags person. Något drag, någon egenhet eller bara ett beskrivande ord. Det behöver inte ens va snällt och då kan man ju välja att va anonym för den delen. Känner man mig så spelar det ingen roll, då ger det ju lite mer djup i det hela.
 
Boosta mitt självförtroende eller sänk mig i avgrundens djup med din åsikt. Det vore jättekul att höra hur jag uppfattas som person och det är så sällan jag får några kommentarer så det vore lite trevligt med respons. 
 
Kom igen nu, make my day!
 
 
 
 
 

Gluffs gluffs

En del saker är nu avbockade från " att göra listan " för dagen. Inget avancerat, mest bara såna där vardagliga saker. 
 
Känner mig deppig. Det är ingen kul känsla alls. Antar att det blir så av att kroppen inte riktigt vill samarbeta. Önskar så att jag kunde hitta en chokladkaka som låg och skräpade. Tyvärr blir såna delikatesser inte långvariga i detta hus då jag går under smeknamnet " gluffs gluffs " Jo, men visst.
 
Nu ska jag fortsätta att träna på att göra ingenting och att bara va. Hittills är det med blandat resultat!
 
 
 
 
 

Funderar över tid

Försöker kicka igång mig själv här hemma men det är med varierat resultat. Jag är så enormt uppstressad och vet inte hur jag ska kunna landa. All stresskänsla resulterar i att jag både är väldigt trött och att kroppen, konstigt nog, börjar säga ifrån. 
 
Jag tror att detta bottnar i att jag stressar upp mig över Eric´s tider på Förskolan. Att jag är orolig över att jag inte ska ha hunnit vila upp energi för att orka eftermiddagen. Att ha honom där senare och därmed över eftermiddagen, då jag behöver det, är inte något bra alternativ för Eric då vi märkte ganska snabbt att han tyckte det var jobbigt att åka dit senare. Att ha honom, som han mår bra av, betyder att jag måste hinna vila upp mig på förmiddagen för en trötthet som kommer ändå på eftermiddagen.
 
Ett dilemma som jag ska försöka reda ut idag. Sen får vi se om jag kan landa lite mer och inte va så enormt stressad. Jag börjar oroa mig för konsekvenserna av mitt ständiga uppstressade tillstånd. Jag är livrädd att mitt hjärta ska ge upp hoppet om mig för att jag aldrig finner lugn och harmoni.
 
Nu ska jag egentligen inte klaga. Jag har haft nästan ett halvår med helt fantastiskt bra mående och bara jag har lyssnat på kroppen och vad den vill så har jag sluppit detta som innan var ett mycket vanligt fenomen. Det nya, som tillkommit i mitt liv förutom arbetslivsresurs, är ju detta med tider. Tider, tider och tider. Tiden är enormt stressande för mig, som för många andra. Jag tror hela grejen är just det där med hämtningstiden och de timmar vi fått extra av kommunen på grund av min sjukdom. 
 
Arbetslivsresurs är något jag vill göra och känner att jag mår bra av att göra. Det började lite fel men med en ny vinkel att se det på så är det helt okey så där kan jag inte tänka mig att felet är.
 
Nåja, vi får se vad vi kan göra åt saken!
 
 
 

Allting och ingenting

Det finns så mycket måsten och borden. Så är det för alla, jag är absolut inget undandag. Mitt problem är att jag bara inte kan låta bli saker. Vet jag att något ska göras så kan det stressa mig och därför är det, oftast, bättre att jag tar tag i det som ska göras för att sen tro att allt ska bli bra. Problemet är ju att det alltid finns något att göra. Och att hitta den där tiden för att inte göra någonting blir så svårt. 
 
Gör man sen " ingenting " ett tag så vet man ju att man då har ännu mer att göra när man väl kommer till att göra det. Jag har probem, det erkänner jag. Men vad ska jag göra då?! Hur gör man för att göra just " ingenting " Hur överlever ni som gör det och hur slår ni undan vetskapen om att det är " så mycket att göra " sen därefter? Hur gör man för att koppla av och koppla bort allting när man gör ingenting?
 
Just det här ordet " ingenting " är ett svårt ord för mig. Jag vet att jag behöver lära mig, träna och försöka. Men det är svårt för jag bara KAN inte koppla bort de saker som jag egentligen skulle kunna vänta flera dagar med. Jag måste ta tag i det.
 
Att det ska va så svårt!
 
 
 

Ser man på

Här kom visst solen fram och visade sig. Den har en härlig effekt då man både blir pigg och glad av att se den. Eller hur!
 
 

Total kroppslig obalans

Här sitter jag i min ensamhet. Henke fick komma hem och köra Eric idag för min kropp är i total obalans. Jag förstår inte var alla de här luddiga, diffusa, irriterande känningarna kommer ifrån.
 
En teori jag har är att jag inte kommit in i det här med att lämna på Förskola. Att ha en tid att vara klar på och en tid att passa. Hade detta varit för ett år sen hade jag inte klarat av det men jag tycker mig inte känna att det skulle va jobbigt nog för att kroppen ska haverera?!
 
Att ha Eric till 13 om dagarna bjuder på en hel del stresskänsla då jag blir enormt uppstressad bara av vetskapen om att jag han ska hämtas en viss tid och att jag då behöver ha åtminstonne lite energi för att orka. Eftermiddagen är en tidpunkt på dagen då jag är omåttligt trött och att vila i förväg är oftas inte ett alternativ. Kan det va stressen som utlöser alla de här fysiska symtomen?!
 
Dessutom är jag enormt, konstant, hiskeligt och hemskt trött hela tiden. Kan det bero på det?!
 
Kan det kanske bero på att kroppen nu börjar protesterar mot allt hostande och snorande som hängt i sen i somras, blir bättre tillfälligt för att sen återvända lite smått?!
 
Jag har dessutom märkt att jag, numer, är mer känslig för kyla än värme. Visst, att försöka behålla en så plan temperatur i kroppen mår jag bäst av, men om jag skulle säga så mår jag sämre av kyla än av värme nu sen ett halvår tillbaka ( kan det förändras så av ms ens? ) och det är ju kallare nu. Kan det va en bidragande faktor?
 
Gårdagen bjöd på en flitens lampa som brann så hårt, kanske brände jag alldeles för mycket energi på en och samma gång?
 
Jag skulle nog säga att det beror på lite av varje. Att varje del av de ovanstående är en bidragande del till mitt, för närvarande, irriterande " till och från " kroppsliga haveri. 
 
Idag ska jag försöka själavårda mig själv. Jag måste försöka få rätsida på detta. Det är ju så irriterande när man inte funkar. Att sen ha haft, typ, ett halvår av jättebra mående gör ju att detta är väldigt störande. Jag vet ju på ett ungefär vad jag behöver och vad jag ska göra och inte göra. Så det blir ju ordning på det. Man känner, hur som helst, vilken lynnig sjukdom det är man har att göra med en dag som denna. Igår funkade det mesta jättebra för att sen idag vakna till en dag med total orkeslöshet i kroppen och domningar som flyttar omkring.
 
Nåja, som sagt. Det blir nog ordning på det!

Dagens möte

Idag var jag ju, som tidigare nämnt, på ett enskilt samtal på den här arbetslivsresursrehabgrejen jag går på. Jag känner att det är väldigt givande och det känns så bra. 
 
Vi pratade en hel del om den ilska som kommer över mig när jag blir stressad. Hur jag kan försöka hantera den och kanske, till slut, eliminera den. Det vore så skönt. Stressen ÄR mitt största problem och jag tycker mig ändå kommit en bra bit på väg när det gäller att hantera den och ta hand om den. 
 
Jag menade först på att ilskan kommer utan förvarning. Som en blixt från klar himmel kommer ett vredesutbrott. När jag berättar om olika scenarion som innefattar stressrelaterad ilska så hör jag mig själv säga, flera gånger, att hjärtat börjar slå snabbare och jag börjar skaka ( jag skakar väldigt mycket i händerna när jag blir stressad ) Så, där är varningstecknen som jag menat på inte finns där och därmed till för att väja för vreden. Hur skönt? Visst, nu kommer ju inte detta bara funka direkt. Men så småningom. Kanske.
 
Sen pratade vi om var ja hämtar min energi ifrån.
 
Jag fullkomligt älskar sånt här. Att forska, rensa hjärnan, ta reda på mer om sig själv och få insikt. Jag längtar till nästa gång, på riktigt. Jag är en person med en nära relation till mina egna känslor. Jag är väldigt motaglig för just den här typen av tänk och det här kommer hjälpa mig mycket på vägen. Jag kommer kanske till och med bli friskare än jag var innan jag fick min MS. Om inte annat mer balanserad, fokuserad och närvarande.
 
Nu blir det mys med maken som köpt mig en chokladkaka. Jag är såå bortskämd.
 
 
 

Smida medans järnet är varmt!

Första gången jag hamnar här idag. Det har varit full fart hela dagen.
 
Innan Eric skulle till Förskolan så hjälptes vi åt att byta sängkläder. Han tycker det är kul att dra av örngotten och att få välja sina egna sängkläder är stort, i allafall för honom. 
 
Efter Förskolelämning var jag på mitt enskilda samtal via rehab som jag återkommer om i ett annat inlägg.
 
Därpå åkte jag upp på stan. Gick in på Lindex och köpte nya termobyxor till Eric och en ny mössa. Sen hämtade jag ut mer av hans astmamediciner. Mycket stolt över att jag fixade detta helt själv. Träffade även på Henke på väg till stan, han var ute i ett jobbrelaterat ärende. Hur lyxigt var inte det att få kramas sådär mitt på dagen.
 
Sen jag kom hem har jag städat. Så skönt att ha det gjort men nu är jag trött och väntar in maken alldeles snart på lunch. Nu ska jag ringa min mamma och passa på att hänga lite tvätt under tiden. Vissa dagar är man mer effektiv än andra.
 
 

Helt normalt, liksom

Tänkte på en sak, tidigare idag. Dels det faktum att min allra bästa vän Anna och jag verkligen vuxit upp tillsammans. Inte så att vi känt varandra hela livet ( trots att det känns så ) utan mer att vi vuxit in i våra vuxenkompisliv tillsammans. Vi har gått från att sitta och prata skit, röka och dricka kaffe till att sitta och prata skit, dricka kaffe och ta hand om våra barn. Typ.
 
Vårat umgänge är helt annorlunda idag på samma gång som det är helt likadant. Vi har det roligare nu då våra liv berikats med helt underbara barn.
 
Men, det jag skulle komma till då. Något hände häromkvällen som verkligen symboliserar hur annorlunda men helt normalt vårt vänskapsliv blivit med åren då vi nu båda är mammor.
 
Eric och Nellie lekte på Nellie´s rum och rätt som det är, mitt i pratandet Anna och mig i mellan, kommer Eric och säger att han har en snorgubbe i näsan. Jag gröper undan den, går och slänger den och tvättar händerna och Anna och jag fortsätter prata. Som om inget hänt liksom. Och för oss, idag, hade inget hänt. Man kan ju inte begära att en fyråaåring ska kunna fixa sånt där själv och ärligt talat gör jag det hellre än att han fixar det själv. Så att säga. 
 
Hade detta scenario utspelat sig för Anna eller för mig för flera år sen hade vi nog båda dött lite av äckelvarning. Men i dagens läge är både bajs, kiss och snor en så naturlig del av vår tillvaro att man inte ens reagerar. 
 
Visst är det komiskt ändå. Hur livet kan förändras och man på något vis bara växer närmare varandra?
 
Jag är så glad för att du är min vän <3

Ordning och reda

Jag skulle gärna vilja veta hur mycket tid jag, egentligen, lägger på det ständiga plockandet här hemma. Strumpor lite varstans, smutsiga kläder, rena kläder, tomma snusdosor, leksaker, reklam, tidningar, kaffekoppar. Ho ho, ja ja. Jag tror faktiskt inte jag vill veta hur mycket av min tid jag faktiskt lägger på att upprätthålla lite ordning och reda här hemma. 
 
Man kan ju tycka att vi är tre, här i familjen. Att Eric är 4 år och minsann kan hjälpa till.
 
Den mindre av mina familjemedlemmar är faktiskt ganska duktig på att veta vart saker ska va. Ibland felar det eller humöret är inte i fas för att tjata. Jag lägger liksom inte tid och energi på att bråka om en sån sak som en strumpa som hamnat på hallgolvet. Då tar jag undan den själv. Den äldre familjemedlemmen, tänker ni? Hopplöst fall, säger jag och älskar honom lika mycket ändå. 
 
Jag gillar ordning och reda. Jag gillar att var sak har sin plats. Därför tror jag att det är min lott här i livet att hålla just ordning och reda, här hemma. Vi kompletterar varandra bra, jag och min man. Jag säger inte mer så har jag ingenting sagt. Det ligger där i texten ovan, underförstått. Ha ha..
 
 

En rapport

Efter att ha sovit tre timmar mitt på dagen var jag relativt normal i mina ögon. Jag prioriterade vilan och det var nog lika bra. Trots de timmarna sömn mitt på dagen somnade jag vid 23 igår kväll. Eric vaknade vid 06:00 och sjöng Pippisånger och var på sitt allra bästa humör så denna morgon har varit väldigt bra.
 
Gårdagen då, Henke byggde regelverk ( heter det så ) i det som ska bli torkrum. Han ska bygga in fjärrvärmeväxlaren och då kommer det bli lite hyllplan för förvaring där också. Eric och jag var hos fina familjen och lekte först ute och sen inne. Henke anslöt när han var färdig, kanske jag ska tillägga. 
 
 
 
 
 
 

Minidis

Idag tog vi morgon vid 6:15. Ingen av oss var på långa vägar färdigsovda men det var bara att ge oss upp. Okey, vi låg och drog oss en stund, tittade på barn TV, men sen var det snart frukost och dagen va igång.
 
Tanken var att Henke skulle gå upp med Eric idag. Men.. jag tycker Henke är värd att få ligga kvar en stund så vi väckte honom inte förrän straxt innan 9. Han satt ju uppe och spelade sitt nya spel till sent och jag somnade tidigt. Jag är trött ändå men jag är snäll också. Faktiskt.
 
Nu ska jag snart hänga upp en tvätt. Sen ska vi ner på stan och köpa vantar och lite annat till Eric. Vi provade ju det han hade förra året och gjorde bedömningen att han kunde ha det men igår, innan Förskolan, verkade inget passa. 
 
Jag är lite halvskum i ögonen idag. Dubbelseendet är värre, jag har ont när jag liksom rör ögonen i hålorna ( märklig beskrivning kanske ) och huvudvärken börjar komma krypande. Jag har dessutom aningen svårare än vanligt att fokusera. Det är som ett minidis i synfältet. 
 
Det var väl det jag hade att bjuda på. Önskar oss alla en bra dag!
 
 
 
 
 

Frågestunden

Jag fick frågan om vilken blomma som är min favorit. Jag tycker om många blommor men jag är väldigt dålig på att komma ihåg vad de heter. Men den jag får säga, annars så viker de väl av och inte vill fortsätta förgylla mitt köksfönster, är nog orchideer. 

Vardagsrutiner

Det rätta hade nog varit att jag fixat med lite tvätt. Bytt sängkläder och kanske till och med städat av lite här hemma nu när Eric är på Förskolan. I stället sitter jag här och bara väntar på att Henke ska komma hem på lunch så jag får vila. 
 
Igår sov jag som en gris i två timmar på eftermiddagen. Somnade innan 23 ! ! !  igår kväll och sov till 7:30 i morse. Jag är så trött idag och jag känner att när kroppen får smak på att sova, då skriker den efter mer. Jag blir väldigt uttröttad av den här rehabiliteringsgrejen men jag tror den största faktorn är hela den här " lämnapåförskola " rutinen som nu är en del av min vardag. 
 
Innan har vi kunnat ta morgonen i lugn takt. Gjort oss i ordning så sakteliga och kunnat, om man ville, gå i pyjamas till långt in på förmiddagen. Nu hände väl inte det så ofta men möjligheten fanns. Nu ska vi va någonstans vid en viss tid, varje dag, och det gör att jag blir aningen tröttare. 
 
Sen ser ju vissa dagar annorlunda ut nu också och den förändringen tar ju, även den, ett tag att vänja sig vid. 
 
Men det blir nog bra, så småningom!

" Jag tycker om snö "

Idag gick vi ut så Eric fick känna på snön. Han sprang omkring i den och sa " jag tycker om snö " Min lilla kille. Det är en fröjd att se honom så glad. Jag kan inte ens tycka att snön som kommit är irriterande och alldeles för tidigt här. 
 
Nu är en glad kille på Förskolan. Vi fick så gott betyg av en av hans pedagoger. Hon sa att det märks så väl att han är ett tryggt barn. Tryggheten kommer hemifrån och det var något vi skulle va stolta över. Och det är vi.
 
 
 
Det är en av mina största fasor, faktiskt. Att mitt eget barn skulle tvivla, va osäkert eller inte känna sig älskat. Nu tror jag ju inte alls att Eric är i riskzonen för en sån sak, vi är kärleksfulla föräldrar och ger mycket beröm. Men med tanke på allt som hänt i våra liv sen vår son kom in i våra liv, alla tårar, all oro och alla förändringar i livssituationen har jag varit vettskrämd ( på riktigt ) över att Eric skulle ha fått.. men av det. Men är kanske att ta i men såklart har han påverkats av allt men inte på något negativt sätt då, vad det verkar.
 
Jag tror han kommer växa upp med stor förståelse och respekt för livet. Jag hoppas det, i alla fall. Med tanke på rådande omständigheter med mig och med allt annat så vet han, kanske egentligen i för tidig ålder men ändå, att livet inte alltid är en endaste motorväg med medgång hela tiden. 
 
Det önskar jag innerligt att det kommer va för honom. Men man vet ju, som sagt, aldrig vad livet bär med sig.
 
Nu hoppas jag att vi haft sista motgången här på ett bra tag. Att mitt mående fortsätter bli bättre och bättre och att saker och ting ska börja gå vår väg i största allmänhet. Jag tycker vi haft vår beskärda del av tårar och oro nu. 
 
Älskar min familj <3
 

Ett sista hej för kvällen

Kikar in för ett sista hej här ikväll. Jag tänker att jag börjar att svara på några av de frågor jag fått under morgondagen. Det är alltid lika kul med lite livstecken från er som läser. Ibland kan det kännas lite ensamt. Jag sitter här och knapprar på tangenterna, ni läser. Ni förstår hur jag menar.
 
Ikväll har vi varit och köpt lite reglar. Henke ska ju bygga in fjärrvärmeväxlaren, den är ju gammal och stor, och då kommer det även bli lite förvaringshyllor där. Så småningom. Sen har vi haft familjen Kronstrand här på en snabbfika. Barnen var trötta och lite lättretliga men de lekte ganska bra ändå. 
 
Är lättad för min fina Anna fick komma hem <3 
 
Jo men det var väl det hela. Fortsätt gärna att fylla på med frågor. Det är, som sagt, alltid kul med lite livstecken!
 
 
 

Första snön

Första snön har anlänt. I eftermiddag snöade det och solen sken. På samma gång. Det var riktigt vacker där ett tag. Till kvällen och mörkret kom. Och det började blåsa och yra snö överallt. Snön la sig dessutom lite här och var.   
 
 

Andra gruppmötet

Det andra mötet var faktiskt mer givande än det första. Det var väldigt skönt. Jag trodde detta skulle va på ett annat vis men när jag nu förstått vad det innebär kan man ju ta del av det på ett annat vis. 
 
De flesta var mycket mer positiva och även det är en bidragande anledning till att det kändes bättre. 
 
Vi pratade om självförtroende och självkänsla. Intressant att prata om, inget som kanske egentligen löser alla världens problem, men det var givande och intressant. Jag har ganska bra självkännedom och man vet väl i stort sett det mesta sådär men detta är ändå en bra start på resan tillbaka. 
 
För det är ju så det är. En resa tillbaka. För att förändringen inte ska bli för markant så är detta ett alternativ. 
 
 

Ännu ett test!


Jag bjuder er på

EN FRÅGESTUND!
 
Varsågoda att fråga vad ni vill, nästan. Kanske är jag en öppen bok, för det mesta? Något kanske nu undrar över? Något kanske ni vill att jag ska skriva om? Något kanske ni känner att vi vill att jag ska ge min åsikt om? 
 
Varsågoda! 
 
 
 
Lämna er fråga i kommentarsfältet, anonymt eller inte. Sen svarar jag och ni hjälper mig att hitta lite motivation till att skriva. Ni är med och påverkar. Så bra. Visst? Visst!

Bara va

Idag är jag trött och har en tråkig molande huvudvärk. Misstänker att det beror på gårdagen då jag var på arbetslivsresurs och föräldramöte på kvällen. Jag vilade inte heller för vi gjorde någon form av avslappningsövning på rehab och den gjorde att jag kände att jag nog kunde orka resten av dagen. Att sen Henke var hemma när jag kom hem, elektrikern var här och drog el i det blivande torkrummet, och bad om jag kunde hämta Eric på Förskolan vid 16 tiden gjorde även det att min vila liksom brann inne.
 
Idag ska jag ha en slappardag. Jag dammsög igår, så det behöver inte stressa mig, så idag ska jag ta en varm, lång dusch och försöka att bara va. Det är väldigt svårt, tycker jag, men jag jobbar på att lära mig.
 
Har en tvätt att hänga upp, en diskmaskin att plocka ur men sen ska jag ta det lugnt. 
 
Önskar oss alla en bra dag!
 
 

Arbetslivsresurs

Det där med att vila på en tidpunkt på dagen då man annars inte gör det och det dessutom är lite för tidigt även att jag är hur trött som helst funkar inte. Jag provade igår och jag provade en stund idag. Till viss del tror jag nog den här extra lilla piffiga stresskänslan gör sitt till så jag inte kan koppla av helt. 
 
Hur som helst. Nu ska jag alldeles snart bege mig. Är inte det minsta upplagd och jag känner mer och mer att det är hur idiotiskt som helst att ha detta på eftermiddagarna. 
 
Ikväll ska vi på föräldramöte. Mormor och Farmor kommer hit och umgås med Eric. Behövs båda, undrar ni? Nej, han är inte så oregerlig. Vi frågade vem han ville skulle va här, han svarade de två. Vi frågade dom och de ville. Inget konstigt med det.
 
 

Förberedande arbete

Hur jag ska klara av att sitta på den där gruppgrejen i eftermiddag är för mig ett mysterium. Jag är så vansinnigt trött och känner att jag skulle kunna somna nu och sova till i morgon. Jag har sovit inatt, det är inte där felet är. Stresskänslan hänger över mig, mer än vanligt, även idag och det gör mig ju ännu tröttare. Bara känslan av trötthet gör mig ännu mer stressad och det blir en ond cirkel av det.
 
Det är ju inte så att jag liksom kan pausa mitt liv för de där två timmarna. Det rätta kanske hade varit att lägga mig direkt när jag lämnat Eric men kaffet från frukosten ger ju någon form av effekt som gör att jag inte kan somna då hur trött jag än är. Sen har jag ju faktiskt saker att göra också.
 
Det där är något jag lärt mig, sen jag fick min MS och märkte hur in i helvetes stressad jag blir över minsta lilla. Förberedande arbete, planering, rutin, ordning och reda.
 
Jag vill inte ha hela diskbänken full med disk, fullt med tvätt i tvättmaskinen eller grejer över allt. Jag vet ju att det kommer en tidpunkt då jag måste ta tag i det och skjuter jag på saker så blir det ju bara mer att göra DÅ. Jag försöker underlätta så mycket för mig själv som möjligt för då funkar jag som bäst. 
 
Att vänta till sen, som är makens melodi ( älskar dig men vi har olika sätt att sköta saker på ) gör ju att jag står med en dignande full diskbänk, en ourplockad diskmaskin och middagsdisken får inte plats någonstans. Lägg där till en rentvättad tvätt i maskinen som måste hängas upp samtidigt som man vet att man ska iväg någonstans om en kvart. När man sen kommer hem måste man kanske börja med att diska ur Eric´s inhalator och få den torr innan han kan börja med medicinen för kvällen samtidigt som han behöver äta sin kvällsmacka och då finns ingenting rent för allt körs i diskmaskinen eller står smutsigt på bänken.
 
Skulle jag lägga mig på morgonen, som jag nämnde, skulle detta bli ett scenario för kvällen och då skulle vi ha en rejält sur och ännu mer stressad mamma här i familjen.
 
Nej, förberedande arbete måste göras. Det är bara så. Åtminstone här hemma. Visst händer det att även jag lever lite farligt ( ironi ) ibland och struntar i något och ibland går det bra ändå. Men det jag vill komma till här är att jag inte kan sluta upp att hantera min hemmasituation som jag är van vid bara för att kunna vila och fungera dom där två timmarna. Då blir kvällen fel och det är det inte värt.
 
Vi kommer både behöva och komma på sätt att hantera detta, tids nog. Just nu är bara inte den tiden kommen. 
 
 
 

Pinsamt

För någon vecka sen var det fotografering på Eric´s Förskola. I och med att Nellie är på samma avdelning hörde jag att de redan fått någon form av blankett att fylla i och därmed, i tidigt skede, bestämma vad för storlekar på korten man vill ha. Jag ringde " företaget " som har hand om fotograferingen förra veckan för att göra mig säker på att vi inte ska gå miste om våra kort.
 
Det blev så skämmigt, det där samtalet, att jag inte ens berättat om det för Henke förrän idag.
 
- " Företagetsomharhandomfotograferingar "
 
- " Hej, jag heter Rebecca och min son har tagits på kort på sin Förskola och vad jag har förstått så har de andra barnens föräldrar redan fått någon form av beställningsblankett? "
 
- " Vad heter din son "
 
- " Eric Carlsson, tror jag "
 
- " Eehh.. Ok "
 
- " Eller, jag menar.. jag vet ju att han heter Carlsson. Jag vet bara inte ifall de stavar det med C eller K från Förskolan. Jag vet att han heter Carlsson med C. Han stavar med C helt enkelt. Vi stavar Carlsson med C och det vet jag säkert. Jag är lite trög, kan man säga. Ibland kan det va lite gulligt " Vid det här laget har jag hunnit ångra att jag ringde en och annan gång och vill mest bara slänga på luren. Men se, Eric Carlsson med C på just den avdelningen på den förskolan där Eric går las nog på minnet här någonstans för den jag pratade med.
 
- " Okey, skrattar lite ".. Den bör komma inom kort.
 
- " Okey, tack "
 
 
 

Testing, testing

 
 
För att va ett första försök med en totalt oteknisk mamma och en son som gärna vill vara med och välja och bestämma tycker jag inte detta blev så pjåkigt. Ha ha..

Fixat lite i trädgården

I eftermiddag har Eric och jag varit ute och avvecklat sommarsäsongen på baksidan. Inte så att vi kan göra som man kanske borde och plocka in möbler och så. Det finns inte plats till det i år heller med tanke på all renovering i källaren och röran som blivit i garaget. Men nästa eftersommar. Kanske.
 
Vi har, hur som helst, plockat i ordning saker så det är lite mer ordning. Plockat ur alla leksaker ur sandlådan och så. Sen lekte vi. Jag vet inte när vi var ute och lekte sist. Det var nog innan Henke´s semester, tror jag. Första semesterveckan regnade det, sen var vi ju inte hemma och efter där.. jo men då hostade vi oss sönder och samman till typ nu.
 
En jättefin eftermiddag, måste jag säga. Anna kom förbi så jag passade på att be henne ta ett par kort på Eric och mig vid de vackra höstfärgerna mellan våran och grannens tomt. 
 
 
 

Plocka i ordning

Nu är mina fina pojkar snart på ingång. Vi ska äta lite lunch sen tror jag Eric och jag ska gå ut och plocka undan alla leksaker i sandlådan och fixa i ordning på altanen. Sparka lite boll kanske. Om jag vilat? Nej.. Det gick inte. Hatar den här jävla stresskänslan. Men, nu är kaffet på gång.

Ortopedtiden ändrad, igen

I morgon är det dags för gruppgrejen på rehab eller heter det arbetslivsresurs.. Jag vet inte och det spelar ingen roll. Jag har fått ändra tiden till ortopeden för mitt knä tre eller fyra gånger nu och självklart skulle jag va där i morgon vid samma tid som gruppgrejen är. Så typiskt.
 
Nu har jag en ny tid, igen. Jag känner inte av det så mycket nu så det är väl egentligen ingen bråska. Jag tror att det är för att jag varit mer stilla nu en längre period på grund av mina revben och allt. Kan va så. Att jag inte direkt belastat benet och knät på ett bra tag.
 
Nu ska jag alldeles snart krypa ner och vila. Unna mig en stunds avkoppling såhär mitt på förmiddagen och allt. Men vad jag gör man? Jag vill ju ha energi och ett någorlunda glatt humör när min lilla Skrutt kommer hem sen. 
 
Saknar min familj idag. Massvis. 
 
 
 

Stressad idag

Fattar inte varför egentligen men av någon märklig anledning är jag otroligt stressad idag. Somnade inte förrän efter 2 inatt så jag är väldigt trött idag. Den här stresskänslan är enormt påfrestande. Jag är ju trött i vanliga fall av min sjukdom men stressen tar ju av den lilla energi jag har och tröttheten blir ännu värre. Stresskänslan var dessutom anledning till att jag inte kunde sova, om det inte framgick.
 
Jag misstänker att det har med att göra att Eric bara ska va på Förskolan till 13 idag. Att jag måste hinna vila innan han kommer hem. Det är väldigt påfrestande att behöva känna det där tvånget att vila på en viss tid och dessutom på en tid då jag, vanligtvis, inte är så trött ännu på en dag. 
 
Det är väldigt tråkigt, hur som, men det ordnar sig. Jag tror vi tar en cykelpromenad sen så vi får lite luft. Eller jag åtminstone så jag piggnar till på eftermiddagen. Kaffe är också bra.
 
Henke har målat golvet i det blivande torkrummet en gång nu och det blir bra. Egentligen kanske golvfärgen kunde varit lite mörkare men vi ville ha det åt det ljusare hållet så man ser om något kryp mot förmodan skulle ha letat sig in till tvättställningarna.
 
Det var väl det jag hade att bjuda på!
 
 

Spontanmålning

Helt spontant kände Henke att han nog ville måla golvet i det blivande torkrummet, trots allt. Han hade inte räknat med att jag ville se " Ensam mamma söker " vid 21 så hela den här filmkvällen som han hade planerat gick lite i stöpet, kan man säga. Vi har annat att se, nu blir golvet målat första gången, jag får se " mitt " program och vi kan se ett avsnitt av en serie efteråt i stället. 
 
Just nu sitter jag och äter choklad och tittar runt lite på nätet. 
 
Ikväll har vi haft Per och Nellie på besök. Anna var iväg på annat. Jag var också välkommen ( hade gärna följt med ) men Henke har fixat i källaren och det kändes bara krångligt att fixa med barnvakt för en stund. 
 
Nu ska jag gå ner och prata med min make en stund!
 
 
 
 
 

Tänkvärt

 
 

In the end, it’s not going to matter how many breaths you took, but how many moments took your breath away


Hur bra som helst!

Stängningsdag på Förskolan och vi har haft det så bra som man bara kan. Anna och Nellie kom till oss vid 9:30 tiden. Barnen lekte sådär bra, här hemma, så man inte ens märkte av dom. Efter 10 åkte vi till Eric´s farmor där vi blev bjudna på jättegott fika och därefter en stunds lek i hennes källare där det finns leksaker för all typ av lek. Även där lektes det toppentoppen bra.
 
Tack älskade Farmor för att vi fick komma <3
 
 
 
 
 
 

Glöden falnar

Alltså helt seriöst så har jag verkligen tappat glöden här. Det är så mycket jag vill skriva om. Inget särskilt alltså, det bara handlar om saker som jag av olika anledningar inte kan nämna. Och inte någonsin kommer nämna. Det är en stor del av mina inre tankar och funderingar och hur jag än försöker så är det just såna saker som är i fokus och påverkar det jag sen ska skriva.
 
Jag ska försöka ta mig samman. Hitta tillbaka till mitt bloggjag. Om ni vill, såklart.

Lekdate

Nu ska vi snart bege oss till Nellie. Eric bad mig fråga Anna om han fick komma och leka med Nellie redan i morse. Till hans stora lycka var det helt okey så nu ska vi snart bege oss.
 
Vad gör ni en Söndag som denna?
 
 
 

Tidig morgon

Kikar in för att önska oss alla en bra dag. Vår dag började för tidigt, enligt mig, men med massvis med kaffe i systemet börjar även jag att vakna till.

Grattis i förskott.. Eller = )

Ikväll har vi varit och firat Anna som fyller år idag. Jag har fortfarande svårt att fatta att det är den 20 Oktober hon fyller. Jag tror, varje år, att det är den 21. 
 
När jag lärde känna Anna var det två till tjejer, i samma gäng, som fyllde just den 21 och ett par gånger hade de någon form av gemensamt kalas där så jag blev så förvirrad att det, en hel drös med år senare, inte går ihop.
 
För ett par år sen lurade jag till och med i Per ( Anna´s man ) att det iiiiinte var den 20, hon fyller den 21. Förstår ni då hur övertygande jag kan va? Stackarns Pärlan. Och stackars Anna som har en vän som inte kommer ihåg vilket datum det är. Jag älskar dig Anna, jag har bara svårt att komma ihåg datum.
 
Förra året sa Anna - " Becca, du fyller den 20 Juni och jag fyller den 20 Oktober. Det är samma datum, bara en annan månad " I år kom jag ihåg, det gjorde jag. Blev lite förvirrad stundtals men.. Det tar sig. Tur i hela den här datumgrejen är att Anna inte är sådär jättenoga med att bli gratulerad. Eller så kanske det är något hon bara säger för att va snäll. Ha ha.. 
 
Förlåt, min vän. Jag är så glad för att vi funnit varandra och jag kommer gratulera dig, antingen den 20 eller 21, Oktober varje år tills vi är gamla och grå <3
 
Här kommer en bild från kvällens lek
 
 
 
 

En tokig stund

Källarprojektet går framåt här hemma och på förmiddagen var Henke nere och målade det vi inte kom åt med roller härom kvällen. Efter att han målat lekte vi lite med lego och var allmänt knasiga. Det är så härligt när vi alla är glada och man kan njuta av en tokig stund tillsammans.
 
 
 
 

Annorlunda morgon

I morse blev jag väckt på ett vis som inte hör vanligheten till. Klockan var knappt 7 och jag hör någon skråla -" MAMMA, jag är bajsnödig. " " Mitt i natten " mumlade jag samtidigt som jag vinglade med Eric till toan. " Jag kan hålla mig " svarade Eric och i ett mikroskopiskt ögonblick kändes den tanken lockande. Han bajsade, jag torkade sen hade vi mys i sängen en stund innan frukost.

Fin kväll

Vi har haft en fin kväll tillsammans med Eric´s mormor och morfar på besök. Nu blir det snart film med maken. Ljusen är tända och det ligger en chokladkaka och väntar på mig. 
 
Härligt!
 
 
 

Källarprojektet

Eric fick ju en egen roller igår. Tror ni han tyckte det var kul att få måla med riktig målarfärg och på väggen dessutom. Pannrummet är det som står på tur för att rustas upp. Inget avancerat. Det bara känns lite oaktuellt med den orange färgen som tidigare klätt väggarna. 
 
Här inne ska det, inom kort, bli torkrum, strykrum och lite förvaring. 
 
 

Trasig

Idag har jag fått lite gjort. Jag bytte sängkläder i vår säng, okey då det var inte planerat. Eric spillde ut sin mjölk när vi hade vår frukostpicnic. Men ändå, nu är det gjort. Nu ska jag bara byta i Eric´s säng också. Ett par tvättmaskiner är körda, diskmaskinen är i gång, vi har handlat, jag har varit nere och städat lite i källaren nu efter att jag lämnat Eric. 
 
Det var en glad Skrutt som åkte till Förskolan idag. Annat var det häromdagen. Jag har inte ens kunnat skriva om det för det gör fortfarande ont i mig. 
 
Jag minns inte vilken dag det var men på väg i bilen sa Eric helt plötsligt att han inte ville va på Förskolan den dagen. I Onsdags var det, kom jag på nu, för jag skulle till Katarina och alltså inte va hemma. Inte för att det var ett alternativ att han skulle välja om han skulle va kvar eller inte.
 
Han grät utanför, sprang ifrån mig ( jag har varit ganska dålig i kroppen på grund av min MS denna vecka så jag kunde inte få tag i honom ) Jag fick ringa Henke som fick komma och hjälpa mig. Till slut fick Henke bära honom in men i hallen började paniken igen. Han skulle med hem. Han skulle inte va där. Han grät och skrek och försökte klä på det vi klädde av. Tårarna brände men jag kunde ju inte gråta där. 
 
En av pedagogerna frågade om något särskilt hänt men jag sa att det enda jag kunde komma på var att jag är sämre i min MS och det vet Eric. Var det på grund av det? Det får vi kanske aldrig veta.
 
Situationen var ohållbar. Hej då:et blev inte i närheten så som det brukar och vi blev, till slut, tillsdagda att gå. " JAG VILL KRAMA MAMMA OCH PAPPA " hörde vi Eric skrika. " Ska vi komma tillbaka " undrade Henke men där fick vi ett nej som svar. 
 
De känner " barn " där men jag känner Eric och jag vet att han, i det läget, visste att han behöve va kvar men att han åtminstonne ville kramas. Det är inget att göra åt och jag har full respekt för hela vår Förskola och hur de hanterade situationen. Men det gjorde så vansinnigt ont i mitt hjärta. Ont i hela min själ.
 
Innan vi gick sa en pedagog att " vissa dagar är att skiljas från mamma och pappa som att dö lite " Den meningen ekar i mitt huvud. Jag vill inte att Eric ska behöva känna såna starka, jobbiga, känslor redan. Men nu klarade vi av den dagen. Efter tio minuter kom det efterlängtade samtalet att Eric, minsann, hade ordnat till. 
 
Han blev extra mycket kramad den kvällen. Vi pratade mycket om det och nu har det inte varit några problem. Hans oro är att han inte ska få krama mig hej då, när jag lämnar. Han frågar också. fortfarande, varför han inte fick kramas den dagen. Det är ju lätt förklarat med att " personalen är vana att trösta ledsna barn och om mamma och pappa stannar längre kan barnet bli mer ledsen " Typ. 
 
Åh vad svårt det är. Att se sitt barn så ledsen. Höra skriket efter en och man bara går, Försöka säga " mamma älskar dig, ha det så bra nu " när gråten skär sönder rösten och hjärtat känns urdraget ur kroppen och söndertryckt. 
 
Älskade, älskade Eric <3
 
Vi får så mycket beröm över att han är så duktig och han har det så bra där så just den här dagen var bara en av de sämre, rent allmänt. Det kan inte funka jämt. Det är ju bara så.
 
 

Tomt

När man haft ett tomt inlägg gapande framför sig mer än fem minuter så har man nog inget särskilt att tillföra...

Jag ska måla hela världen

Vi har haft en jättefin kväll tillsammans. Humören var på topp och vi fick hela pannrummet målat. Eric fick en alldeles egen ny, liten, roller och han tyckte det var jättekul att måla. Han är så duktig, min lilla älskling.

Vänskap

Att vara vänner är lite grann som att ha en kärleksrelation med någon. Om man tar bort vissa fysiska delar så är det ungefär samma princip. Att " få " ha någon som vän kommer också med en del skyldigheter. Inte så att man skriver på ett papper att alltid vara den andra vännen trogen eller så, det liksom kommer av sig självt i hela den där vänskapsprocessen.
 
Vissa vänner träffar man mer ofta än andra. Det finns inget fel i det och man tar allt som oftast igen förlorad tid och den känns snart som att det var igår man sågs.
 
Riktig vänskap innebär att man blir accepterad precis så som man är. Man behöver inte göra sig till, vara någon annan och har man en dålig dag så är det helt okey. Eller, som för min del, ett par dåliga år. 
 
Jag kan förstå att mina vänner tyckte att det var påfrestande när jag mådde som sämst. Allt vi gått i genom de senaste åren drabbade dom, inte på samma sätt men de fick lyssna en hel del på min klagosång. Se mina tårar. Det var nog en kämpig tid att behöva lyssna på allt och samtidigt var det nog även jobbigt att behöva se oss gå i genom det vi gått i genom. 
 
Det positiva i det hela är att de även sett mig resa mig från askan och börja gå igen. Målmedvetet framåt, såklart med vissa dippar, men allt som oftast tillbaka till ett mer vardagligt jag. Om inte annat med snabbare återhämtning från de dippar jag hamnar i. 
 
Jag brukade vara en pigg och glad tjej. En tjej som mina vänner pånytt nu fått lära känna som den MS sjuka Rebecca som inte alltid är så glad, som inte alltid orkar och som ibland är ganska gnällig.
 
De flesta av mina vänner tog min hand och började gå med mig. Likaså Henke, min underbara Henke. När det var som jobbigast hjälpte de mig framåt och det är jag evigt tacksam för. 
 
Idag sitter jag här, starkare. Jag är glad och lycklig allt i bland och jag har hittat harmoni i mitt liv. Jag har kommit underfund med hur jag / vi ska hantera saker och ting för att det ska flyta på så bra som det bara kan. Och det fungerar. Oftast.
 
Jag vet jag fick frågan, för längre sen, om jag förlorat några vänner på grund av min MS. Tyvärr är svaret på den frågan ja. Det gjorde lite ont att komma till den insikten men tyvärr är vissa människor inte kapabla att hantera motgång, ens om den drabbar ens vänner. De viker av och går sin egen väg. De kan inte hantera trycket som kan bli då saker lite grann cirkulerar kring någon annan. Det är ju hemskt men som jag ser det är det inte min förlust. Sanna vänner stannar kvar när dom andra har gått. Eller hur?
 
På frågan om jag funnit nya vänner på grund av min MS är svaret JA. Jag har funnit nya kontaker men en fin vänskap har utvecklats och visst är det väl fint hur man bara kan finna varandra sådär. För när man själv inte mår bra är man ganska införstådd med att allt inte alltid är rosaskimrande och vackert. För någon som inte mår bra är det lätt att se himmlen som ful, hela världen kan kännas ful och då kan man trösta varandra. 
 
Visst är väl vänskap fint. När den är äkta, då är den fin!
 
 
 

Unnar mig en vilodag

Försökte visa er en bild igår kväll men det verkar inte ha funkat. 
 
Dagen idag är seg. Min kropp och jag är inte alls på samma nivå och det är väldigt tråkigt. Det är inte så att jag är i skov, jag har perioder på dagen då jag känner mig starkare. Jag tror det beror dels på att jag har min mens nu och sen alla de nya rutinerna som kommit in i våra liv. Dels att gå upp tidigt varje morgon för att åka med Eric till Förskolan och dels hela den här arbetslivsresursgrejen. Det ordnar nog till sig så småningom.
 
Jag ska passa på att vila idag. Jag har blivit ganska bra på att unna mig den där tiden. 
 
 
 
 

Kärlek


Märkligt

Minns ni hur jag, för längre sen, upplevde veckorna att gå så fort och jag hela tiden låg en dag efter. Jag trodde det var Tisdag men det visade sig vara Onsdag? Mycket konstigt men skönt ändå då veckorna gick fort till det var helg.
 
Denna vecka sniglar sig fram och jag tror hela tiden att det är dagen efter, redan idag.
 
Märkligt!
 
 
 
 
 
 

En sån här dag

Hur börjar man ett inlägg en sån här dag? Jag vet inte. Antingen kan man ju välja att inte börja det alls. Eller så kan man börja och bara skriva. Eller så kan man göra en variant, som nu, och skriva några ord om just ingenting.
 
Önskar oss alla en bra dag!
 
 
 

Lekt och lekt och lekt

 

Kafferep

Min Skrutt kom hem till mig på eftermiddagen. Jag hade vilat innan så vi hade en riktigt bra eftermiddag. Vi hade kafferep med Eric´s gosedjur, tog en cykeltur ( jag gick ) och en liten lekstund i lekparken. 
 
På bilden var det bara ett par av gosedjuren framme. Nu ser rummet ut som ett bombnedslag men vad gör väl det.
 
 

En liten hälsning, mitt på dagen

Dagen idag kändes stressig till en början. Det kommer nog ta en stund för oss att komma in i de här nya rutinerna med att göra oss i ordning och åka till Förskolan. De första veckorna var ju Eric bara där på eftermiddagarna så då var ju allt klart och Henke skötte både hämtning och lämning.
 
Jag tycker dock att det funkar ganska bra. Vi myser och tittar på barn TV i sovrummet och därefter äter vi frukost i sängen och tittar på barn TV. Medicineringen på morgonen känns inte heller så stressig nu då vi har en Vortexinhalator som ligger i väskan så det innebär ju att jag inte behöver stressa med att hinna tvätta av och torka den snustorr. Småsaker kanske men allt man kan göra för att smörja vägen är bra. I alla fall för mig.
 
Idag blev det lite stressigt då Eric själv skulle välja kläder. Han är kräsen om vad han ska ha på sig, min lilla Skrutt.  Idag räckte det dock med att välja tröja själv. Det är aningen mer frustrerande när det även ska väljas byxor, strumpor och kalsonger. Man kan ju tycka att jag är väldigt larvig som går med på att han faktiskt får välja men jag tycker att såå bråttom har vi inte så det är inte värt att starta en fight, så tidigt på morgonen, om en så simpel sak som kläder. I den mån det funkar, och han vill, så får han.
 
Eftermiddagen idag ville han spendera hos farmor. Vi får väl se om han vill det när det är dags eller om Henke kommer hem med honom. Jag är ju hemma idag så det är ju inga problem hur han än väljer. Jag ska dessutom optimera med att lägga mig en stund nu ifall han vill komma hem.
 
Jag har, förresten, dammat idag. Dammsugaren ska fram i eftermiddag eller när Henke lagar maten. Förstår ni hur skönt det är att känna att jag nu kan röra mig, något så när, utan smärta? Jag är öm och får, såklart, tänka på hur jag gör vissa rörelser men jag är på väg tillbaka ifrån det här överkroppshaveriet. * Peppar peppar ta i trä *
 
Önskar oss alla en bra dag! 

Unnar er ett par rader

Kan väl unna er ett par rader till denna kväll i väntan på Ensam mamma söker, som för övrigt inte alls är ett program i min smak, men med tanke på att en Vimmerbybo är med blir det ju aningen mer intressant att titta på. 
 
Jag känner inte Jennifer det minsta. Jag läser hennes blogg och gillar sättet hon skriver på. Jag har följt henne sen jag själv började blogga hösten 2008. Lite onödigt vetande såhär på kvällen.
 
Nu ska vi alldeles snart äta lite och titta på TV. Är så trött ikväll trots att jag har vilat ordentligt. Antar att det är hela den där grejen med att vi ska iväg på morgonen och att jag nu har påbörjat min resa in i arbetslivet igen som gör att jag är så trött när kvällen kommer. Att vara trött då är ju både normalt och helt okey så det är inget jag klagar på.
 
Det var väl vad jag hade att bjuda på!
 
 
 

Vår braiga kväll

Vi har haft en bra kväll. Eric och jag har städat bort slipdamm i källaren, spontanbesök av finaste vännerna och nu är Henke iväg och pratar värme och element med någon.
Bild på min tokfrans <3

Dagen i korta drag

På förmiddagen idag var jag iväg och träffade en av de personer som håller i det här med arbetslivsresurs. Det var ett bra möte. Vi gjorde en liten avslappningsövning och det funkade bra. Den där behagliga avslappnade känslan försvinner ju typ direkt efter, men det är ju en början.
 
Jag pratade med henne om min besvikelse vad gällde gruppträffen. Jag fick lite tips och så om hur jag ska hantera det. Som hon sa var detta en bra början för att komma ut och komma iväg. Vi ska ta saker sakta och detta ger utrymme till det. Så det är ju en bra grej, antar jag.
 
Henke klippte Eric igår och idag har de haft fotografering. Ska bli väldigt kul att de korten. 
 
Nu har jag hängt tvätt och ska alldeles snart åka och hämta min lilla Skrutt.
 
Regnet vräker ner och det har varit ett väldigt tråkigt väder hela dagen. Till middagen ska vi tända ljus, det är ju en fördel med hösten. Vi tänder väldigt mycket ljus nu och visst är det väl mysigt.
 
 

Mycket komiskt

Det här med barnuppfostran, alltså. 
 
Vi höll, fullkomligt, på att ramla ur soffan igår kväll för vi skrattade så mycket. Solsidan är ju helt makalös på att verkligen " beskriva " vardagen för oss som lever i par och även när det kommer till barnuppfostran. 
 
Hur man ska fostra sitt / sina barn är något som man tror är väldigt lätt. Särskilt i början, då är ju kraven på det under mätningsgränsen. Allt eftersom åren går och barnet blir större sätts man på prov och då kan det hända, allt som oftast, att meningarna går i sär över vad som behövs, över vad som ska göras och sådär.
 
Jag är emot att Eric spelar TV spel, till exempel. En stund är helt okey men inte när det blir för länge eller för att det ska va ett smidigt sätt att hålla honom nöjd och belåten. OM han spelar tycker jag dessutom att man som förälder inte behöver sitta där själv med en annan tekninsk pryl ( typ en mobil ) utan då kan man använda den tiden, då Eric är nöjd och belåten, till att få annat gjort. Det är mitt synsätt, inte rätt, inte fel - det är så jag ser på saken.
 
Henke tycker att det är bra att Eric spelar. Han har läst att barn som spelar mycket blir aningen smarta. Att det är bra för dom. Jag kontrar med att han kommer att bli en datanörd utan vänner sittandes i skolan och bara längta till att få drömma sig bort ifrån verkligeheten. 
 
Mickan och Fredde, visst heter dom så i Solsidan, spelade igår upp ett scenario som var som taget från någon dag sen, här hemma. Helt underbart, fantastiskt roligt var det.
 
Vi skrattade så vi grät.
 
 

<3

Suddig bild från en mysig stund med Atlas <3

Luft

Så här är det, när jag bloggar från mobilen så måste jag ändra någon slags redigerare. När jag sen bloggar från datorn, och glömmer ändra tillbaka den där grejen så blir det inlägg utan stycken. Fråga mig inte varför. 
 
Detta är enormt frustrerande och irriterande då jag verkligen INTE gillar att läsa inlägg i bloggar utan lite luft mellan raderna. Jag ber om ursäkt för att det blir lite sådär tokigt ibland. Ni som hunnit läsa om mitt rehabmöte, utan någon som helst luft mellan raderna, kan ju göra ett nytt försök nu när jag ordnat till det lite bättre om ni nu är intresserade.
 
Önskar oss alla en bra dag!
 
 
 

Mötet då

När man, som jag, gått sjukskriven en lång period och kanske, som jag, fått en diagnos som gör att arbete i sig, för resten av livet, kommer se annorlunda ut är det ju klart att man behöver hjälp och vägledning. Dels för att åter komma in i rutiner för att komma iväg, träffa andra människor och få in rutinen som en framtida sysselsättning innebär. Och dels för att man behöver hjälp för att komma fram till vad man VILL och KLARAR AV att jobba med framöver, om ens tidigare yrke inte går att anpassa till ens nya nivå. Dessutom så måste ju arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, i en härlig symbios, liksom granska och utreda just HUR MYCKET man kommer orka jobba och vad som kommer att bli just min heltid.
 
I Onsdags inleddes mitt första arbetslivsresursmöte i grupp. Jag var lite spänd, lite orolig, lite förväntansfull och såg faktiskt fram emot detta. Jag hade mina misstankar att det, kanske, inte riktigt var vad jag trott och fått förklarat för mig, från allra första början, men det skulle nog bli bra. Vi var ett gäng på 10 stycken. Den ena mer omotiverad och sur än den andra. Okey, jag ska inte dömma alla. Några var säkert där av samma anledning som jag. Vi fick gå laget runt och säga våra farhågor och våra förväntningar. Många var det som var ärliga och sa att - kommer jag inte hit får jag ju inte stämpla. Nödvändigt ont, tyckte en del. En del valde att knappt inget säga. En del ville tjäna massa pengar och inte behöva göra så mycket. Alltså.
 
Jag känner att detta inlägg blir för långt så jag kommer nog nämna detta igen, Och igen. Och igen. Är jag ihopbuntad med vanliga människor som håller på att bli utstämplade från a-kassan? Det känns aningen felplacerat. Det gjorde även att min motivation sjönk i botten. Varför sitter jag med folk som blivit utstämplade? Jag har en sjukdom och jag trodde vi skulle va personer som har svårigheter, sjukdom osv som skulle bli utredda för vad vi kan och inte kan göra. Jag fattar verkligen ingenting och allting drog mig tillbaka till stenåldern. Vi ska alltså sitta runt det där bordet två timmar varannan vecka och prata motivation och förändring. Åka på studiebesök till andras arbetsplatser och få små uppgifter att tillsammans lösa.
 
Hur i helvete ska jag kunna ta reda på vad jag kan och vill jobba med och hur mycket får jag ut av att sitta ihop med människor som inte ens är i samma situation som jag själv? Dessutom har jag redan betat av i stort sett alla punkter på deras lista när jag gått hemma på min själavårdande sjukskrivning. Det låter ju larvigt men jag har jobbat stenhårt med mig själv. Lärt känna min sjukdom och mig själv med min sjukdom. Kommit fram till mycket. Lärt mig säga ifrån, ni fattar.
 
Att man heller inte får prata om sin sjukdom vid det där bordet gör att jag känner mig som en kattunge i en bur full med dobermanhundar. Typ, helt fel plats. För får jag inte prata om hur min sjukdom påverkar mig så kan jag lika gärna ta en kölapp på arbetsförmedlingen och söka heltidstjänster och tänka bort min sjukdom till den dagen jag verkligen får ett heltidsjobb och allt havererar igen. Så känns det. Nej, vid det där bordet ska vi bara prata om positiva saker.
 
Min MS är inte positiv men den är en så stor del av mig att jag hade behövt ge den en egen plats, på en stol, vid det där bordet. Att ens behöva tänka bort sin sjukdom och inte ta med den i samtalen de där två timmarna när jag är iväg och " utreder vad jag ska jobba med " är ju bara helt vridet. Jag har en tid med någon av dom på Måndag. Då ska vi andas och utvecklas och prata och så. Jag ska berätta för henne hur jag känner. Samtidigt som vi sitter där och hummar och andas och gungar i takt med gräset som vi drömmer oss bort till och ser bakom ögonlocken. Visst, det kanske lät lite hårt. Just det där med avslappning vill jag ju lära mig och det behöver jag.
 
Det här var, dock absolut inte vad jag tänkt mig!

Hur var det nu igen?

Den här dagen blev inte riktigt som planerat. Eric vägrade åka till Förskolan. Jag förstår honom, på förmiddagen var han inte alls pigg. Han nös och var jättesnorig. Tempen var aningen förhöjd men jag tycker inte man kan kalla det annat än just en temperaturhöjning. Henke kom hem i ett sista desperat försök att få iväg honom men det gick inte. Nu var han ju inte helt pigg så det var väl ingen fara, egentligen, att han var hemma. Han kände väl att han inte orkade. Jag hoppas att det var så i alla fall så det inte blir såhär fler gånger. Om man väl är där och han gråter när man ska gå är ju en sak men hur gör man om ens barn vägrar att klä sig för att åka? Klär man med våld då och bär ett skrikande barn ut till bilen? Kom gärna med tips för detta är helt nytt för mig / oss. Kvällen har varit bra, med undantag från Eric´s hemska humör. Han har spenderat mycket tid inne i datarummet som blivit vår " fy zon " Jag tror hans humör beror på den där sista astmamedicinen som vi skulle börja med igen. Han blev såhär sist och det är jobbigast för honom själv trots att det är en annan som tycker sig ha det jobbigast. Jag ger det ett par dagar, kanske det planar och landar på en acceptabel nivå? Det gjorde det ju visserligen inte sist men kanske denna gång? Anna och Nellie har varit och ätit med oss ikväll. Mormor och morfar var här också och nu när lugnet lagt sig i huset tycker jag kvällen var jättefin. När det var som värst var jag på väg att teleportera mig ifrån min egen kropp. Visst är det tur att man glömmer fort?! Nåja, nu ska vi snart se film. Jag ska få choklad ( tjoho ) och sen ska jag sova tidigt. Det är ju ytterligare en nackdelen med singulair. Eric sover som en kratta.

Just nu

sitter vi lite vid våra datorer. Önskar oss alla en bra dag.

En kort rapport

Idag kör vi ny förkylning, eventuellt feber och tankar på om Eric kommer orka med Förskolan. Vi har redan kollat feber men då var där ingen. Nu känns det som att den är på ingång så vi ska snart kolla igen. Han börjar ju inte förrän 11:15 idag. Men, som sagt, jag misstänker starkt att han inte kommer orka,
 
Fortsätt gärna berätta om hur ni blivit rehabiliterade med sjukdom och återgång till arbete, studier eller så. Jag ska berätta för er om min dag, så småningom. 
 
Det var väl det hela för nu!
 
 
 
 
 
 

Väntar på maken

Sitter här och väntar på att maken ska komma hem. Han är iväg på sin varannanveckagrej. Vi har haft en fin kväll med Anna och Nellie. Jossa var också med en stund. 
 
Vi hade lite planer för helgen men jag tror att vi bestämt oss för att spara på det och prioritera lite annat, här hemma. Eric behöver klippas, elementet behöver målas och komma på plats i källaren för det är så kallt nu när man ska ner och duscha. Husvagnen ska köras undan. Och så vidare. Det finns en hel del att göra, helt enkelt.
 
Nu ska jag snart dra igång ugnen. Vi ska äta lite när Henke kommer hem. I morgon är det ingen stress iväg till Förskolan. Eric ska inte va där förrän 11:15. Skönt med en lugn morgon, tycker jag.
 
Avslutar med en bild på Eric när han spänner sina muskler <3
 
 

Lite hjälp, tack?

Igår var jag på det allra första mötet på rehab. Eller förresten rehab vet jag inte om man kan kalla det. Jag vet inte vad jag föreställer mig rehab att va det jag vet är att det absolut INTE verkar va det jag trodde. Eller, rättare sagt - det ÄR inte vad jag trodde. 
 
Arbetslivsresurs går det under namnet som, hur som helst. 
 
Innan jag berättar om mina timmar där, vad jag tyckte och hur det var tänkte jag att det kanske finns någon, eller fler, som gjort detta? Utrett sin sjukdom i förhållande med arbete. Varit med om resan från sjuskriven till jobb med sjukdom. Kanske har den inte resulterat i arbete eller studier men jag tänker att det vore intressant att höra själva resan, proceduren, vad som händer på vägen?
 
Så kan jag dra liknelser mot det jag ska göra och se om det är jag som är ute och cyklar eller vad som sker, liksom?
 
Hjälper ni mig? Klart ni gör. Om jag ber snällt!
 
Det går så bra att va anonym i en kommentar eller skicka mig ett mail
 
beckystoneheart@hotmail.com
 
Jag behöver heller inte skriva om hur just du haft det på en liknande " grej " Bara jag får veta? Snälla offra några minuter på mig. Jag vore mycket tacksam!
 
 

I väntan på telefontiden

Idag på morgonen hade jag telefontid med Eric´s astmaläkare. Mellan 8:30 - 9, närmare bestämt. Ni må tro att jag var stressad som en tok vid lämningen på förskolan idag. Jag lämnar ju just vid 8:30. Men det gick bra. Jag körde som en tok ( inte riktigt men nästan ) hem. Jag ville inte prata om sånt viktigt när jag kör bil.
 
Jag kom hem. Magen började knorra och ville helt enkelt att jag skulle gå på toaletten. Japp, så är det. Även jag blir bajsnödig, allt i bland. 
 
Klockan var då 8:40 och jag kände väl lite sådär inför att sitta och klämma och bajsa samtidigt som hon kanske skulle ringa. Hur schnyggt är det, liksom. Att skriva upp medicineringen som hon ger mig är ju inte så lätt där heller mitt i allt torkande, klämmande och pratande. 
 
Klockan gick. Jag kände att - om jag är riktigt jävla snabb så kanske jag hinner? Klockan hade då hunnit bli 8:50. Men, hade hon inte ringt på 20 minuter så var det liksom bäddat för att hon hade ringt just då, om jag hade gått. Jag försökte sysselsätta mig med både det ena och det andra, här hemma i väntan. 
 
2 minuter i 9 ringde hon. Det innebär att jag hade kunnat satt mig på toan och vilskitigt i godan ro, kanske till och med läst en hel tidning.
 
Kontentan av detta inlägg? Det är enormt frustrerande med telefontid!

Första rehabmötet i grupp

Sitter vid min dator nu. Eric är på förskolan och ska va där hela dagen. Jag ska iväg på mitt första rehabmöte i grupp. Vi får se hur det går. Försöker att inte tänka på det. Tänker jag på det blir jag lite nervös och det blir inget bättre av. Hela grejen kommer väl gå bra, det är just det där " Hej, jag heter Rebecca och har varit sjukskriven en längre period på grund av att jag har fått MS. Nu är jag redo att starta min resa in i arbetslivet igen " 
 
Det går nog bra. Jag har ju, uppenbarligen, redan det klart för mig också. Hur jag ska presentera mig, menar jag. 
 
Jag är lite emot hela den där gruppgrejen. Emot kanske inte är rätt ord men.. jag har ganska klart för mig vad jag behöver jobba på för att komma tillbaka till arbete. Och vad jag kan tänkas jobba med när jag kommer ut till arbete. Det behöver jag inte sitta och diskutera med andra i liknande situation. Det är väl så att tanken på det är jättefin och det funkar säkert som en motivationshöjare för vissa.
 
Det jag behöver lära mig är att slappna av. Inte stressa upp mig. Och slutligen - att bara kunna va. Det är mitt problemområde. Sen har jag ju såklart andra problemområden också, med tanke på min MS, men det är i stressen som det största problemet sitter.
 
Så.
 
Problemet löst. 
 
 
 

Testar

Nu testar jag lite här. För att lära mig och så. Jag är ju inte direkt tekniskt lagd men  om man inte provar sig fram kan man ju heller inte lära sig.
Jag förstår mig inte helt på det här med bloggandet från mobilen, men det går framåt. Visst? Visst!

En ursäkt

Snart sovdags. Vi har sett film och det blev senare än vanligt. Tänkte bara jag skulle kika in här och be om ursäkt ifall det, nu för tiden, blir inlägg utan stycken i. Det är en miniinställning jag ibland missar att skifta mellan då jag ibland bloggar från telefonen och ibland från datorn.

Tänker tillbaka

I och med att våra fina grannar precis i dagarna fått en liten son blir det onekligen så att jag tänker tillbaka en hel del till tiden då vi först blev föräldrar, Henke och jag. Jag är ju en funderare av naturen och jag tycker att någons förlossning eller precis påbörjade föräldraskap är något som väcker otroligt mycket känslor. Man minns ju själv, som igår och det är ju inte för intet som vi kvinnor fullkomligt älskar att prata sönder våra förlossningar, prata bajs, nappsorter, blöjsorter, barnskrik och sovrutiner. Även om man inte trodde att man skulle va sån som person så kan man bli förvånad över hur man faktiskt blir så. Och det tycker jag är en fin sak. En förlossning och ett helt nytt föräldraskap är ju något som man har gemensamt på ett helt annat sätt än om man, till exempel, köpt samma sorts väska. Dessutom så är det otroligt skönt att höra från andra mammor om deras knep för saker man kanske inte tänkt på. På så vis är de där föräldragrupperna jättebra. Alla är ju i samma sits. Helt nybakade föräldrar. Jag trodde mycket högre om mig själv, när det kom till den dagen Eric anlände till oss. Jag är ju en kontrollmänniska av naturen så för mig var det så extremt svårt att helt plötsligt inte ha kontroll. Tröttheten låg som ett dis, man kunde inte tänka klart, allt liksom läckte ( ursäkta ) allt gjorde ont och värst av allt - jag älskade så enormt att jag blev livrädd. Trodde inte det fanns en möjlighet på jorden att JAG skulle kunna ta hand om " den där lilla " Eric gillade mina tuttar, eller kanske var det mjölken och han sög fullkomligt livsgnistan ur mig de första veckorna. Napp hade vi inte ens i åtanke. Vi fick träla som djur, när han var någon månad eller två, för då var både brösten uttänjda till max och jag helt slutkörd. Sömnbristen, sömnbristen, sömnbristen. Jag var så orolig, stessad och hamnade ju i den där depressionen som antagligen var ett MS skov som behagade dyka upp när graviditetshormonerna drog sig tillbaka. Jag kan ju inte riktigt veta om jag reagerat som mamma på samma vis om jag fått vara helt frisk. Att jag skulle få en släng av mammablues hade jag redan räknat ut dock så egentligen var det ju väntat. Det var kämpigt men vi klarade av det. Man har ju inget val, eller hur. Och för var dag som går så växer ju det där mamma och pappa självförtroendet. En del fattar det direkt och står för det. För mig tog det ett bra tag att inse att JAG vet bäst vad mitt barn vill ha. Och jag lyssnade inte längre på dom där mammorna man mötte som " visste preciiiiis vad deras små, små bäbisar ville ha " beroende på hur de gnydde där nere i vagnen. Jag lyssnade inte heller på alla som trodde sig veta bäst. Det tog lite tid för mig. Det står jag för. Det är inget att skämmas för trots att det, för många många, är så enormt oförståeligt hur man kan va osäker och inte bara fullkomligt tokälska läget trots flera vakna nätter, bröstmjölk överallt i sängen och en längtan efter en spavistelse på typ ett halvår för att få sova ifatt. Jag har älskat dig från den allra första stund, Eric. Det tog ett tag för mig att inse att JAG är din mamma och att det är ok att göra så gott jag kan. Jag kan inte göra mer för jag är inte helt perfekt. Det å andra sidan är det ju ingen som är. Att bli förälder är stort, jobbigt och helt underbart!.

Trött, tröttare tröttast

Pippi på TV:n, både Eric och jag är supertrötta. Jag har putsat vardagsrumsfönstrena. Det var välbehövligt och gick bra, trots min onda överkropp. Jag har även fått en magnetröntgentid. Såklart samma dag som rehab i grupp ska starta och såklart under tiden den pågår. Ska jag va delaktig i den där gruppgrejen vill jag vara med från början och jag kan inte tänka mig att Henke har tid att följa med mig denna veckan med tanke på att han fått en hel del frånvaro på grund av att han varit hemma för vård av barn. Åka själv gör jag inte. Att ligga i den där tuben med det oväsnet med en bur över huvudet kan göra även den bästa människa klaustrofobisk. Att det sen tar närmar en timme gör ju inte saken bättre. Att ligga så länge klarar jag inte av, på rygg menar jag, på grund av att jag har ont. Nej, men nu har jag nog gnällt klart. Sa jag att jag är trött?

God Morgon

Funkar detta som tänkt läser ni detta ungefär när jag kör Eric till dagis. Eller, förskolan som det heter. Jag ska va på arbetsförmedlingen på förmiddagen och ha ett möte där även min kontakt på Försäkringskassan är med. Så, nu vet ni det. Så bra!

Bra dag och kväll

Vi har haft en bra kväll. Hela dagen har varit toppen. Kvällen bjöd på en tur till radiostyrda bilbanan. Nu är ljusen tända och det är dags för TV mys.

Vildags

Nu ligger jag i sängen, tittar på TV, kollar nätet och ska snart försöka sova en stund. Har fixat med e del av de saker jag tänkt, blivit lite nedslagen då vissa saker bestämt sig för att va lite motigt men sen bestämt mig för att vända motgång till med... gång! Dags för vila!

Inledningen på rehab

Idag har jag haft det första samtalet med rehab. Min kontakt på arbetsförmedlingen var med också. Nu är det snabba ryck, jag börjar redan på Onsdag. Eller var det Torsdag? Onsdag, tror jag.
 
Anledningen till att jag börjar så snabbt är självvalt, tro det eller ej. Börjar jag inte denna vecka så kommer jag inte va med från början och ska detta görs är det bättre att göra det ordentligt, tycker jag. Dessutom är det ju bättre att komma dit, tillsammans med de flesta andra som ska va där, än att va eftersläntare och verkligen inte " ha varit med från början " 
 
Det ska nog gå bra detta. Är så trött i huvudet nu, helt makalöst faktiskt, men jag har ändå en positiv känsla för det här. Tjejen som är, ansvarig säger man så, för mig på rehab har en hel del intressanta färdigheter, fick jag veta, så det ska vi jobba med på våra enskilda träffar. Kanske ska hon kunna lära mig slappna av? Kunna andas lugnt och inte inte inte stressa upp mig för minsta lilla. Jag längtar!
 
Det här ska bli spännande. Nackdel är att rehabmötena är på eftermiddagen. Hur dumt? Hur ickepassande för mig? Men det får ju bara gå. 
 
 

Sorry

Förlåt för att det inte är några stycken i texten efter denna. Glömde ändra en sak,, 
 
 

En dag utan bråk

Vi har haft en jättefin dag idag. Jag tror inte att vi bråkat en gång i någon form. Såna dagar är så sköna. Visst, det har säkert varit små gruff om något men annars har allt bara varit fint. Nu är det Söndag och denna helg har gått ungefär så snabbt som en helg gör. Eric ska till Förskolan i morgon och jag ska ju, som jag nämnt, till rehab. Sen är det en del annat fix som står på " att göra listan " så den här veckan finns det att göra. Nu ikväll är jag känner jag att jag börjar bli bättre i min överkropp. Inte så att jag inte känner min onda överkropp, drar jag till exempel ett djupt andetag känner jag att jag lever, men jag är enormt på god väg att vara på bättringsväg. I morse sträckte jag ut mig, sådär skönt ni vet när man legat stilla och sovit och man ska vakna till. Hur skönt var inte det såhär en jagvetintehurmångaveckorsenjagsedankundegöraså. Underbart! Jag dammsög ju igår och jag kan nu börja använda kroppen lite försiktigt men jag tänker ta det lugnt. Så ont som jag haft och så lång tid för att ens ana bättring som det varit tänker jag inte utmana genom att gå för fort fram. Faktiskt! Nu kör vi på ny vecka i morgon med nya erfarenheter och så vidare. Det blir så bra så!

Solsidanpremiär

Ikväll har vi lekt en stund med Nellie med familj. Nu är det dags för Solsidanpremiär, till Erics stora lycka.

Rehab

I morgon är det dags. Rehabmötet som fått flytta på sig på grund av allt med hostande, ont och Eric´s öroninflammation. Jag är inte nervös, orolig eller ens i tanken där än så som jag brukar va. Jag har för ( o ) vana att hela tiden tänka så långt fram. Det är väl mitt kontrollbehov antar jag. När jag nu har MS har hela den biten blivit värre, på något vis. Jag har väldigt svårt för situationer där jag inte vet vad som ska förväntas av mig. 
 
Men nu är det annorlunda och det är skönt. Jag har ett lugn som jag, på riktigt, njuter av. 
 
Önskar oss alla en bra dag!

Söndag

Idag säger vi grattis på namnsdagen till världens bästa Birgitta.

Lite kul

Efter en myskväll är nu Henke ivrig att få ta lite vin och spela x-box.

Kvällsrapport

Härlig kväll med både mormor och farmor på middagsbesök. Eric har varit på väldigt bra humör och då blir ju en annan det också. 
 
Vi avrundade med en cykeltur för hans del och promenad för oss andra. Därefter hade vi lite mys i sängen innan sovdags. Nu ska vi snart se film, tror jag.
 
 

Kan jag få lite glass?


Ska det va

ska det ju va ordentligt så nu testar vi lite till, tycker jag!
Känner mig ju riktigt duktig!

Hur smidigt?

Är det verkligen såhär smidigt? Att kunna blogga via mobilen, menar jag. Visst har jag kunnat det innan men det sättet var så krångligt. Kanske funkar detta och då är det ju hur bra som helst!
Det är ju bara att testa och se nu då! * Bilden blev på tvären, tror jag, men det är ju en lätt sak att åtgärda *

Lugn morgon med städning och målande

Vi hade en lugn och skön morgon. Eric vaknade runt 8:30 och då låg vi nära och tittade på barn TV. När vi blev frukostsugna gick vi upp och gjorde i ordning frukost till oss alla och bjöd pappa Henke på frukost på sängen. 
 
Jag dammsög sen och det gick ganska bra. Jag hade jätteont under tiden och är mer öm nu men det gick och nu behöver jag inte skäms för att det är så smutsigt, här hemma. 
 
Efter städning och morgonfix hade pojkarna lite målstund. Henke är så duktig på att måla, hoppas Eric brås på honom och inte på mina kunskaper. Henke är mycket kritisk i sin bedömning av det jag försöker måla. Mina hästar till exempel. De är som mumintroll, säger han. 
 
 

<3

Tänk vad en så enkel sak kan göra en så glad <3
 
 

Lite komiskt

Jag kan väl ärligt säga att det är lite komiskt ändå. Pojkarna sover och sover. Jag har gjort mig helt i ordning, bloggat och kollat runt på nätet. Det har ju inte riktigt hända så mycket de här första timmarna av en dag.
 
Jag vet heller inte vad vi ska hitta på idag. Eric ville nog cykla en tur och vädret verkar bjuda in till en höstig och skön promenad. Det lutar väl åt det. i allafall. Än så länge. Sen är det ju det där med dammsugningen som är ett stort behov. Ska höra med Henke om han kan frångå sina åsikter i frågan om att en man inte ska behöva städa. Ha ha.. Så illa är det ju inte, men han drar sig för såna saker in i det längsta. På samma sätt som jag inte vill klippa gräset. Typ.
 
Jag börjar känna bättring i mina revben nu och jag tänker INTE göra något som kan göra det värre igen. Jag ska låta det läka.
 
Det var väl vad jag hade att bjuda på nu. Ska nog krypa intill Eric där han ligger i min säng. Lukta på honom och vara med när han vaknar. Japp, det ska jag!
 
 
 
 
 

Grumliga reflektioner

När det var dags att välja gymnasielinje, på min tid, så fick man gå till en syokonsulent ( tror jag det hette ) Där fick man diskutera vad man ville bli, vad man hade för mål och vad man hade tänkt sig för utbildning. Jag hade ganska höga tankar om min fortsatta utbildning, trots det faktum att jag hatade skolan. Jag ville ha en utbildning och jag visste definitivt inte vad jag ville bli när jag var så ung. 
 
Grejen var den att jag var skoltrött, sällan i skolan men jag var inte dum för det. Jag hade det väldigt lätt i skolan och behövde inte plugga särskilt mycket för att klara prov och sånt med relativt bra betyg. Jag var inte " högsta betyg " material men jag var medel i överkant och hade klarat en tuff utbildning. Till saken var ju att jag nu hade möjlighet att välja själv vad jag ville rikta in läsningen på. Jag har, än idag, inga tvivel på att jag hade klarat det. Min vänliga syokonsulent sa dock rent ut " samhällslinjen blir för svår för dig "
 
Man tackar.
 
Det blev omvårdnad. För att min bästa vän valde det. Det innebar ännu mer resor till och från skolan. Nu med tåg och bussbyten då kommunikationen kollektivt, där jag växte upp, är.. skral. 
 
Första gymnasieåret gick åt helvete. Vid 7:30 gick jag hemifrån och var hemma varje kväll vid 17:40. Jag hade en del frånvaro det året också, kan jag väl meddela. Men, jag klarade alla kurser och jag lärde mig en hel del som jag än idag har nytta av. 
 
Med tanke på rådande omständigheter så blev sen skolan någon form av tillflykt. Jag som inte, det har ni ju nu förstått, varit så pigg på skolan tyckte nu att det var skönt att få komma dit. Jag träffade min allra första pojkvän och det var också en bidragande orsak till att det var riktigt trevligt att gå omkring och strosa i dom där korridorerna.  
Ämnena var helt ok på Omvårdnadsprogrammet. Visst, det var väl inte där mina tankar var rent yrkesmässigt efteråt men det va lärorikt för ens liv på det stora hela. Jag tog studenten, kan titulera mig undersköterska och känner inte alls för den yrkesgruppen. Men ändå..
 
Jag fyllde upp det där tomrummet som jag bar, med att röka. Inte så att jag stod med i en grupp och drog mitt första bloss, nej, jag snodde med mig en cigg från mamma och pappa som jag tände i min ensamhet. Sen fortsatte jag med dom dumheterna till och från. 
 
Jag mådde väldigt dåligt. Jag hade börjat förstå. Visste inte riktigt bot på smärtan jag kände. Jag myntade, redan då, uttrycket " det är inte lönt att jag är glad för det händer alltid något så jag blir ledsen " Det är ett signum som ligger som en dimma över mitt liv sen.. ja, sen den här tiden. Det är anledningen till att dessa reflektioner är.. grumliga. Jag kan inte bjuda in er till hela sanningen. Den här varianten känns förfinad och polerad, men vad ska man göra?
 
Gymnasietiden bjöd, dessutom, på en livsomvändande sak. Jag mötte mannen som idag är min make. Far till min son. 
 
När jag tänker på det mötet kan jag inte annat än le. Det var, verkligen, som på film. Han boostade mig med självförtroende och det var nära flera gånger att jag lättade från jordens yta. Jag kände mig så lätt, så lycklig och det var så skönt att ha hittat någon som förstod. Någon som lyssnade. Någon som var vid min sida. Nu tog det ju till efter studenten innan vi blev ett par, men det hör inte hit. Vi var själsfränder och började, från första mötet, vandra tillsammans. Utan att kanske egentligen veta.
 
Det är tack vare kärleken som jag är den jag är idag. Hade jag inte träffat Henke just då vet jag inte vad det blivit av mig. En ensam bitter kärring. Visst, jag är en bitter kärring, kanske, även idag men jag är inte ensam. Jag har min man. Jag har dessutom utvecklat makalösa talanger för att dölja hur jag mår!
 
Livet är ingen dans på rosor. Men jag har kommit att förstå att lycka inte är en känsla för alla att känna, hela tiden. Jag tror långt ifrån alla går omkring och bara är så jävla lyckliga hela tiden. Grattis till er som har det så, får man väl ändå säga. Jag har kommit till en slutsats här och den lyder som följer - Är man som jag, lite sorgsen, lite nedstämd, lite depprock utan det svarta nagellacket då njuter man desto mer när lyckan kommer över en. Mitt liv går i de mörkare färgtonerna, kanske är det därför jag är så barnsligt förtjust i färgade plast? Jag vill ta in de små färgklickarna i mitt liv, i måttlig mängd. Stryka de rosa plastburkarna i korgen nere på ICA och drömma mig bort till ett perfekt liv?
 
Jag är så nöjd med det jag har, missförstå mig inte. Hela min uppväxt har format mig, gjort mig tålig trots att jag gråter ibland. Jag har hittat delen jag behövde för att bli komplett i min okompletthet. Någon som kan ta vid när jag inte orkar gå. Någon som bär mig fram, när det blir för grumligt. 
 
Bitterljuvt, det är ett vacker ord som får avsluta!
Tack!

Morning

En helt vanlig, men ändå ovanlig morgon. Sitter här med mitt kaffe. Pojkarna sover. Eric vaknade vid 6 och hade ont i sin fot ?! Han kom över i min säng, jag strök pannan och han somnade om. Jag piggnade till, blev kaffesugen och gick upp. Den här morgonen var min sovmorgon och det här är något som ofta händer just de mornar jag ska få ligga kvar. Men, det spelar väl egentligen ingen roll. Jag är ju trött ändå, oavsett sovmorgon eller inte.
 
Önskar oss alla en bra dag!
 
 
 

Välkommen till världen.

Just det, idag är en dag fylld med glädje, för vårt fina grannpar. Vi välkomnar lilla Arwid till världen och gratulerar hans fina föräldrar. 
 
Misstänker starkt att den lille krabaten lärt sig gå innan vi är friska nog för att hälsa på honom. Ha ha..
 
Stort GRATTIS från oss <3
 
 
 

Fin kväll

Vi har haft en bra kväll med Fredagsmys med Anna, Per och Nellie. Här kommer ett par bilder från vår kväll.
 
 
 
 

Grumliga reflektioner

Att bli tonåring är en omvälvande process både för ens psykiska och fysiska mående. Det händer så otroligt mycket om man skulle gärna ha ett ben kvar i barnåren, om man kunde. Till en början. Sen kommer den där känslan att man vill slå sig fri. Bli sin egna person. 
 
Mycket hände under den här tiden i mitt liv. Mestadels av sakerna kan jag inte ens berätta för er. Det är lite synd för under tiden jag skrivit detta har jag kommit fram till så mycket, så många bitar har fallit på plats och jag är både arg, ledsen och glad. Allt på en och samma gång. Och inget kan jag skriva om. Visst, jag skulle kunna, men jag har hjärta och själ och därför låter jag bli. 
 
Men.
 
Vid det här laget började man intressera sig hårt för det här med killar. Jag hade otur att va kär i killar som inte kände det samma för mig. De som kände för mig var ointressanta i mitt tycke. Ett jobbigt scenario, men vad fan, jag överlevde det med och om jag vetat då vilken öm kärlek som väntade hade det inte varit några som helst problem.
 
Visst, jag var ihop med någon kille, lite sådär halvtaffligt. Inget seriöst. Mest bara för att. Inget av värde, sådär. Jag var ingen person som var en " sån person "
 
Det hände en hel del anmärkningsvärt här, dels med tanke på killar och så. En kompis till mig sa en dag till mig att " jag var ju tvungen att bli kär i de äldre killarna. Jag kunde ju inte va ihop med någon i min egen ålder " Det där samtalet får mig, än idag, helt mållös. Varför i hela friden skulle jag tvinga mig själv att va kär i en kille som var äldre än mig bara för att? Var inte det där med kärlek något som skulle innefatta känslor? 
 
Saker var inte så lätt på den här tiden, så som det är idag. Man kunde inte " prata " så som dagens ungdomar gör. Via SMS, menar jag. Hur många gånger ringde man inte och verkligen PRATADE med killar man var intresserad av? Man var ju tvungen. Då fanns ingen chans att gömma sig bakom blinkande smileys. Nej, det var oskalat och helt äkta. 
 
Mot slutet av denna skoltid, som för övrigt var aningen mer intressant än de alla år jag gått i samhället jag är uppvuxen i, fick jag en del huvudbry. Det uppstod tycke om att vi skulle " mobba ut " en tjej för att hon inte.. utvecklats så som vi andra. Tjena mors, tänkte jag. Ska JAG vara delaktig i att mobba ut någon för att denne inte utvecklats då jag själv bara några år innan blev retad för att jag HADE utvecklats innan de andra?
 
Jag tappade tilltron på en hel del när jag märkte hur många människor betedde sig. Elakhet. Ren jävla elakhet. Jag var aldrig en del av sånt. Jag hade min vänkrets och de gånger jag sökte mig utanför den insåg jag snabbt mitt misstag och återgick till att bara vara. 
 
Jag var en mycket osäker person men jag hade, vid det här laget, vant mig vid att det absolut bästa för osäkra känslor är att totalt tränga undan dom och framstå som en framåt och oblyg människa. Jag var blygheten själv, i vissa situationer, men det är det sällan någon som har anat. Förrän jag sagt det då, 
 
Tonåren för mig innebar mycket tårar. Det har format mig till den jag är idag. Tyvärr. Men, jag är stark och klarade jag av att bli en vettig människa, trots allt, så ska jag nog klara resten av livet. Det visste jag ju inte då, dock. Tänk om man kunde gått tillbaka. Fått berätta för mitt dåvarande jag.. 
 
Intresset för texter väcktes här. Så också min kärlek för det underbara bandet R.E.M. Nu skolkade jag inte längre för att jag hatade skolan. Nu skolkade jag för att ligga hemma och lyssna på musik. Vi hade ju inte internet och sånt på den här tiden så utbudet som fanns var att dra igång en CD, koppla in hörlurarna och drömma sig bort. 
 
Ljög för mamma och pappa varje kväll, jag skulle minnsan gå till skolan dagen efter så då måste jag ju få gå ut. Tog bussen till skolan, dagen efter och sen ganska snabbt hem igen. Som vändande post, lite grann. Ha ha..
 
I åttan var närvaron katastrof. Igen. Men i nian repade jag till. Bestämde mig för att göra ett försök. Skolan blev, konstigt nog intressant igen. Antar att det var gymnasiet som började locka? Kanske skulle det bli det som vände allt till något positivt? 
 
Kanske?
 
 
 

Bajs

Sen Eric började med sin nya penicillinkur i Måndags har han inte bajsat. Eller, inte förrän igår då. Han har inte, under hela sin livstid, gått så många dagar utan att göra det så vi började bli oroliga. Bajset var så långt in så det var uppe vid huvudet, enligt honom själv.
 
Igår efter middagen hejjade vi på. Eric hade magknip efter middagen och Henke och jag satt som två fotbollsreferatorer och hejjade och peppade och puschade. Kom med  tips och råd och tog i med Skrutt. 
 
Plums " TACK OCH lov "
 
När man blir förälder så sjunker nivån och man kan bli SÅ glad för något så simpelt som bajs. 
 
Visst är det märkligt?!

Ifall ni undrar

Kanske undrar ni nu varför det helt plötsligt börjar radas upp en massa minnesbilder från min skoltid, som jag ändå uppenbarligen ändå inte tyckte om. Reflektioner om hur jag var som barn. Saker som hände, vare sig man ville eller inte. Resan till att hitta mig själv. 
 
Anledningen till detta är för att jag tänkt en hel del på det i perioder. En annan anledning är för att ljusa upp texterna här lite grann då bloggen ändå blivit så tråkig. Till viss del är det kanske för att peppa folk som ännu söker, för jag lovar er, i slutet av min lilla berättelse så kommer ljuspunkterna. Samtidigt som resan till just att vara jag på något vis blir så uppenbar. 
 
Jag är en ganska djup och tänkande person. När jag sätter den sidan till. Jag kan vara ytlig, käre värld, men det är i djupet och i mitt funderande jag som jag ändå är mig själv. Analyserande. Ibland har jag fel, ibland har jag rätt. Så är det ju för alla. Man är rätt snabb med att bilda åsikter om andra men att genomgå resan vad gäller en själv är nog något som många aktar sig för. 
 
Så, nu vet ni. Om nu någon undrade.

Härligt väder

Visst är vädret bara alldeles toppen idag? Vi ska bege oss ut på en promenad idag igen. Det var så skönt igår. 
 
Önskar oss alla en bra dag!

Grumliga reflektioner

Mellanstadietiden skulle man kunna beskriva som en endaste lång ångestfylld transportstrecka. Högstadiet var nära, så nära att man nästan kunde ta på det. Äntligen skulle jag komma ifrån den skola jag vantrivts så mycket i.
 
Inte nog med att jag var lång och smal, jag påminde lite som en tändsticka där jag gick, blommade jag även ( bokstavligt talat ) ut där omkring fyran, femman. Det började komma fram hår på ställen jag inte trodde var möjligt för det att göra när man fortfarande kände sig som ett barn. Brösten började puta och slutligen kom, det jag trodde var min dödsdom, mensen. 
 
Visst, intresset för leken hade ju blivit annorlunda. Man lekte inte riktigt på samma sätt i slutet av mellanstadiet. Man pratade mest där man satt i flickrummet med sina kompisar. 
 
Vissa började spreta iväg, va coola, smygröka och göra annat som jag vare sig ville va en del av då eller kände mig stor nog för att göra. 
 
Att duscha efter gympan blev ett åtag. Jag blev retad för att någon större makt tyckte att jag skulle utvecklas så som jag gjorde, så tidigt. Tack och lovför gympa på sista lektionen så man kunde gå hem och duscha.
 
Min frånvaro var hög under de här åren. Också. Jag trivdes inte och såhär efteråt kan jag konstatera att jag inte alls gillade skolan. Inte alls. Jag minns en gång, inför något längre lov, då vår lärare så snällt räknat på närvaro / frånvaro timmar och meddelade vilka som hade varit mest närvarande timmässigt. Och mest frånvarande timmässigt. Jag och en kille var de som hade sämst. På gränsen till " att ni nästan får gå om denna klass " deklarerade fröken. Pedagogiskt värre. Precis vad jag behövde, eller inte. Varför inte ta reda på orsaken till varför ett barn inte vill gå till skolan, i stället? Visst, det hade inte funnits mycket att göra. Jag gillade inte skolan. Punkt. Typ. Jag gillade heller inte allt som hände i och med min kropp mycket tidigare än för alla andra i min ålder. Det kändes som ett jobbigt kors att bära rent allmänt och att sen samtidigt bli lite retad för det, det kändes inte bra. Men, barn är barn och barn kan va så elaka. Till detta hör en tvist som kommer på högstadiet. 
 
Barn, på väg att bli ungdomar. Jag njöt till fullo, så länge tiden inte behövdes spenderas i en tråkig lektionsal. Vi lekte krig i skogen, lekte bollen i burken, lekte med Barbie ett par sista gånger. Mörkerkurragömma. Jag hade så skoj. På den lediga tiden.
 
 
 
 

Grumliga reflektioner

Som många barn, födda på -70 talet, var jag hos dagmamma under de timmar som mamma och pappa jobbade. Min mamma gick tillbaka till arbetet, förvisso inte heltid, när jag bara var 6 månader. 
 
Åren gick och därefter kom lekis. Visste ni att det funnits något som ens hette så? Det var väl då vad vi idag kallar för F 1:an, antar jag. Vi var en grupp med barn ihoptryckta i ett litet hus som väl var där för att leka? ha kul? lära oss att umgås? Jag fattade aldrig syftet och jag inte påstå att jag ens gillade det. Om jag hade fått en femma för varje pärlplatta eller målad försågad träfigur jag gjorde där hade jag idag haft en slant. Visst, det var säkert skoj, men jag gillade inte fröknarna. Det positiva, det enda jag kan komma ihåg faktiskt, var att man där fick upp ögonen för pojkar.
 
Det där året passerade, tack och lov och det var dags för skola. Jag var peppad och tyckte det var riktigt skoj. Jag trivdes och var stolt över mina prestationer. Jag tror det var det jag saknade på lekis. Det var så meningslöst. Så ickesägande. Här fick man nu lära sig och jävlar vad skoj det var. 
 
Anledningen till all denna skrift är ju på grund av en bok ( visst förstår ni ) som jag läser. Där skrivs det om de olika roller, bland annat, man har och får och tar på sig. Vår skola var inget undantag. 
 
Som boken skriver det ska man va söt i lågstadiet, snygg i mellanstadiet och sexig i högstadiet. Jag kan väl inte till punkt och pricka hålla med, man får ju ha i åtanke att samhället jag växte upp i var litet. Det finns fler ord för att beskriva stället men detta är ju min grumliga reflektion och det innebär att man inte kommer få veta allt. Typ. Man kan inte se det, eller så vill jag inte skriva ut det med risk för att såra och trampa på tår. Jag gillar min hembygd, det är heller inte så jag menar det. Det är litet och var, på den tiden, lite efter. Punkt.
 
Jag var nog lite söt i långstadiet, det tror jag nog. Inte för att jag kände mig söt. Sökande, redan då, beskriver det bra. Mellanstadiet.. Jag gick aldrig vidare och avancerade upp för att passa in. Faktiskt har jag gått min egen väg så jag tror nog att jag kan stoltsera med det. Att jag inte föll för grupptryck och så.
 
Skolan gick väl sådär i tvåan. Jag började lessna. Det kändes som att man alltid fick vänta. Så var det. Det var, inget illa menat, många som behövde mer tid. Mer tid och så var lektionen slut. Det var väldigt frustrerande, det där, och jag tror nog att många tappar intresset när det är så. Jag gjorde det, i alla fall. Man blev sällan utmanad och då är det inget skoj. Och minns ni, någon? den där förbannade skolboken man fick ta till när läraren inte hade mer att komma med. Fy och tvi.
 
Jag tröttnade på skolan, jag tröttnade på tvånget. Jag kände mig som i ett fängelse i den fula salen. Jag har sett kort och det mesta såg, på riktigt, likadant ut när man käre far gick där många år tidigare. Toaletterna var under all kritik, Hemska. Matsalen. Det som var kul var skolgården och att va ute och leka. Jag minns hela skolgången som ett bajsnödigt, nödvändigt ont. Mamma sa att polisen skulle hämta mig om jag inte gick och man ville ju inte det så man hade ju inte något val.
 
Tyvärr..

Grumliga reflektioner

Jag har börjat läsa en bok, jag vet - hur ovanligt är det för någon som läser en bok var tionde år som mest? - som gjort att jag själv börjat reflektera lite grann. På min egen barndom, på min uppväxt och på alla de roller man spelar innan man vågar ta scenen med manuset som är ens eget liv och ens egen person. Att man vågar stå för sig själv och sin egen person, menar jag.
 
I min ungdom läste jag på många ställen just de orden, att hitta sig själv. Jag fattade aldrig vad det innebar. Var det något / någon man skulle leta efter? Är det något som bara händer och framför allt - NÄR skulle det hända?
 
Lång som en flaggstång redan från starten var jag tjejen med det allra sämsta självförtroendet. Jag ville egentligen inte göra ett ljud från mig för jag ville inte synas. Inte märkas. Det var jobbigt, där uppe på höjderna, helt själv. Dessutom, nu på äldre dar, skyller jag min dåliga hållning på att alla var så korta i jämförelse med mig. Jag fick ju hela tiden luta mig fram för att höra allt viskande. Ha ha.. 
 
Trots mitt dåliga självförtroende höll jag, allt som oftast, i den där roliga timmen som var vanlig förr i tiden. Antar att den idén är skrotad nu?! Jag ville så mycket på samma gång som jag inte ville någonting. Det den grejen handlade om, med roliga timmen, var nog att jag ville att något skulle hända. Jag var så less. På skolan, på rutinerna på allt invant. Jag längtade nog bort redan då. Till något annat. Till något som skulle fylla mitt liv med det jag saknade. 
 
Jag längtade efter mig själv, skulle man kunna säga. Det inser jag nu, såhär med facit i hand. För så är det. Man får ett facit. Tiden ger en perspektiv. Åldrandet ger vishet. Visheten ger ett lugn. Lugnet ger en trygghet. Tryggheten ger en självförtroende. 
 
 
 
 
 

Smeagolinfin

Alltså, det här med att vara förälder är allt annat än en dans på rosor. Det kan jag säga. Vissa stunder på en dag är sådär genomhärligt underbara att man bara vill stanna tiden. Sen finns det stunder på en dag med gråt och skrik och allt negativt som går att klämma in i en mening.
 
 
 

Skönt när saker går att lösa

Vi har haft en bra dag, Eric och jag. Nu är maken både hemma för lunch och resten av dagen. Nu är det dags för mig att vila och koppla av. Skönt att det går att lösa så som vi gjort det.
 
 

Roligt

Hittade en blogg nu ikväll och appropå det där med att skratta är bra så kan jag starkt rekomendera denna.
 
Länkar och så är ju inte min specialitet men jag tänker att ni hittar dit ändå
 
spiderchick.nu
 
 
 

Drömmer mig bort

I tanken förflyttar jag mig till ett vackert hus vid havet. Allt är rent och snyggt, ingenting att plocka med eller fixa till. Allt är som jag vill ha det och det finns inga krav. Eric leker i sanden medan vågorna, sakta rullar in. Solen värmer oss, precis sådär lagom. 
 
Vi sitter på verandan, Henke och jag, i våra vackra vita trämöbler med blåvit randiga dynor. Kaffet doftar ljuvligt och vi dricker det med omsorg när vi sitter där. 
 
Vi läser skvallertidningar och annat laffsigt. Tittar upp på varandra mellan bläddringarna och ler emot varandra. Vi är alla lyckliga och njuter av stunden. Eric leker med bilar i sanden, öser med vatten och skrattar när vågorna blöter hans bara fötter.
 
Det bara måste bli ett slut på allt det här jobbiga snart. Man orkar inte hur mycket som helst! Faktiskt!
 

Frukost i sängen

Det var inte lätt för Eric att sova igår. Han kliade och kliade och kliade. Fötterna var det som var värst. Klockan var 23:30 när han somnade av ren utmattning. Han var med på kvällsmyset och det var inte oss emot. 
 
Idag bestämde vi oss för att äta frukost i sängen.
 
Idag går dagen i sakta takt. Jag är trött, Eric är trött, han kliar sig lite varstanns och jag har ont. Henke ska va hemma i eftermiddag för vård av barn. Helt sinnesförvridet att jag inte orkar med att ta hand om mitt barn men efter all hosta, alla förkylningar, allt ont och med MS kan man inte begära att energinivårerna ska orka med. Jag är glad att det funkat så länge som det gjort.
 
Nej, nu ska vi återgå till att inte göra någonting.
 
 

Njaaaaa

Känns som att mötet med BVC på något vis var en besvikelse. Det hade nog blivit något missförstånd då det hela tiden poängterades att det inte var en allergisk reaktion på hans nya penecillin (hur stavas det egentligen ) Henke frågade om det kunde va svinkoppor och det var det i allafall inte. Han hade prickar på ställen där man inte har, om man har det. Var det vattkoppor då, frågade Henke. Nja, " har det varit blåsor " frågade hon. Nja, det är ju svårt att svara på. Man hänger ju inte på honom och granskar men när det helt plötsligt är en massa röda, finnliknande prickar.. då reagerar man. 
 
Har man vattkoppor har man blåsor innan och dessutom så har man fler prickar än Eric har. Just nu har han kanske ett 15 tal. Enligt denna läkaren då. 
 
Att han skulle reagerat på sin nya penecillin är ju en omöjlighet då han fick första prickarna igår och inte ens börjat medicinera. 
 
Förmodligen är det kroppens sätt att reagerar på den förkylning ?! som han har nu. Helt normalt. Han är ju inte förkyld längre. Han har öroninflammation, kanske menade hon så. Att det har med inflammationen att göra?! Kanske är han förkyld, trots att han inte vare sig snorar eller hostar. Okey, lite kanske. Han är nog förkyld. Vi säger det, i alla fall och kör på det här med den såkallade förkylningsprickan! 
 
Nåja. Vi får se. Han har inte kliat sig sådär jättemycket nu ikväll så nu hoppas vi att detta också ska gå över fort. Och att den nya medicinen tar bort den onda i örat. Och, sist men inte minst, att vi kan få våra liv tillbaka.
 
 

Neverending story

Idag har vi varit på sjukan med Eric. Han fick ju feber igår igen och var allmänt hängig. Han hade ont i pannan, sa han. Och örat. Och halsen. 
 
Efter att han vaknat inatt, hostat och kräkts slem med blod i bestämde jag mig för att ringa. 
 
Väl på sjukan konstaterade de att öroninflammationen inte gått tillbaka. Han var elakt röd och det var något med trumhinnan som jag inte kommer ihåg. En ny penicillinkur, en ny starkare sort, som han nu ska ta tre gånger om dagen i tio dagar. Vad gäller hans lilla mage bör den inte reagera så kraftigt mot just den här sorten. 
 
Igår kväll pluppade det upp ett par röda blemmor runt hans mun. Det var svårt att avgöra vad det kunde va, sa farbror doktorn. Sen vi kom hem har han nu blivit prickig på hela kroppen, mer eller mindre. Han kliar och det är jobbigt för honom. Jag är ganska, läs förbannat jävla, trött på att vi aldrig får bli friska så jag har ringt BVC så vi ska dit i eftermiddag och tur i allt så är det även en barnläkare där som kan titta på de här prickarna så vi kanske kan få svar på vad det är också.
 
Det var väl det hela, för nu.
 
Har ni det bra, där ute i världen? 
 
Önskar er, och oss, en fortsatt bra dag!
 
 
 

RSS 2.0