Grumliga reflektioner

Att bli tonåring är en omvälvande process både för ens psykiska och fysiska mående. Det händer så otroligt mycket om man skulle gärna ha ett ben kvar i barnåren, om man kunde. Till en början. Sen kommer den där känslan att man vill slå sig fri. Bli sin egna person. 
 
Mycket hände under den här tiden i mitt liv. Mestadels av sakerna kan jag inte ens berätta för er. Det är lite synd för under tiden jag skrivit detta har jag kommit fram till så mycket, så många bitar har fallit på plats och jag är både arg, ledsen och glad. Allt på en och samma gång. Och inget kan jag skriva om. Visst, jag skulle kunna, men jag har hjärta och själ och därför låter jag bli. 
 
Men.
 
Vid det här laget började man intressera sig hårt för det här med killar. Jag hade otur att va kär i killar som inte kände det samma för mig. De som kände för mig var ointressanta i mitt tycke. Ett jobbigt scenario, men vad fan, jag överlevde det med och om jag vetat då vilken öm kärlek som väntade hade det inte varit några som helst problem.
 
Visst, jag var ihop med någon kille, lite sådär halvtaffligt. Inget seriöst. Mest bara för att. Inget av värde, sådär. Jag var ingen person som var en " sån person "
 
Det hände en hel del anmärkningsvärt här, dels med tanke på killar och så. En kompis till mig sa en dag till mig att " jag var ju tvungen att bli kär i de äldre killarna. Jag kunde ju inte va ihop med någon i min egen ålder " Det där samtalet får mig, än idag, helt mållös. Varför i hela friden skulle jag tvinga mig själv att va kär i en kille som var äldre än mig bara för att? Var inte det där med kärlek något som skulle innefatta känslor? 
 
Saker var inte så lätt på den här tiden, så som det är idag. Man kunde inte " prata " så som dagens ungdomar gör. Via SMS, menar jag. Hur många gånger ringde man inte och verkligen PRATADE med killar man var intresserad av? Man var ju tvungen. Då fanns ingen chans att gömma sig bakom blinkande smileys. Nej, det var oskalat och helt äkta. 
 
Mot slutet av denna skoltid, som för övrigt var aningen mer intressant än de alla år jag gått i samhället jag är uppvuxen i, fick jag en del huvudbry. Det uppstod tycke om att vi skulle " mobba ut " en tjej för att hon inte.. utvecklats så som vi andra. Tjena mors, tänkte jag. Ska JAG vara delaktig i att mobba ut någon för att denne inte utvecklats då jag själv bara några år innan blev retad för att jag HADE utvecklats innan de andra?
 
Jag tappade tilltron på en hel del när jag märkte hur många människor betedde sig. Elakhet. Ren jävla elakhet. Jag var aldrig en del av sånt. Jag hade min vänkrets och de gånger jag sökte mig utanför den insåg jag snabbt mitt misstag och återgick till att bara vara. 
 
Jag var en mycket osäker person men jag hade, vid det här laget, vant mig vid att det absolut bästa för osäkra känslor är att totalt tränga undan dom och framstå som en framåt och oblyg människa. Jag var blygheten själv, i vissa situationer, men det är det sällan någon som har anat. Förrän jag sagt det då, 
 
Tonåren för mig innebar mycket tårar. Det har format mig till den jag är idag. Tyvärr. Men, jag är stark och klarade jag av att bli en vettig människa, trots allt, så ska jag nog klara resten av livet. Det visste jag ju inte då, dock. Tänk om man kunde gått tillbaka. Fått berätta för mitt dåvarande jag.. 
 
Intresset för texter väcktes här. Så också min kärlek för det underbara bandet R.E.M. Nu skolkade jag inte längre för att jag hatade skolan. Nu skolkade jag för att ligga hemma och lyssna på musik. Vi hade ju inte internet och sånt på den här tiden så utbudet som fanns var att dra igång en CD, koppla in hörlurarna och drömma sig bort. 
 
Ljög för mamma och pappa varje kväll, jag skulle minnsan gå till skolan dagen efter så då måste jag ju få gå ut. Tog bussen till skolan, dagen efter och sen ganska snabbt hem igen. Som vändande post, lite grann. Ha ha..
 
I åttan var närvaron katastrof. Igen. Men i nian repade jag till. Bestämde mig för att göra ett försök. Skolan blev, konstigt nog intressant igen. Antar att det var gymnasiet som började locka? Kanske skulle det bli det som vände allt till något positivt? 
 
Kanske?
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0