Grumliga reflektioner

Som många barn, födda på -70 talet, var jag hos dagmamma under de timmar som mamma och pappa jobbade. Min mamma gick tillbaka till arbetet, förvisso inte heltid, när jag bara var 6 månader. 
 
Åren gick och därefter kom lekis. Visste ni att det funnits något som ens hette så? Det var väl då vad vi idag kallar för F 1:an, antar jag. Vi var en grupp med barn ihoptryckta i ett litet hus som väl var där för att leka? ha kul? lära oss att umgås? Jag fattade aldrig syftet och jag inte påstå att jag ens gillade det. Om jag hade fått en femma för varje pärlplatta eller målad försågad träfigur jag gjorde där hade jag idag haft en slant. Visst, det var säkert skoj, men jag gillade inte fröknarna. Det positiva, det enda jag kan komma ihåg faktiskt, var att man där fick upp ögonen för pojkar.
 
Det där året passerade, tack och lov och det var dags för skola. Jag var peppad och tyckte det var riktigt skoj. Jag trivdes och var stolt över mina prestationer. Jag tror det var det jag saknade på lekis. Det var så meningslöst. Så ickesägande. Här fick man nu lära sig och jävlar vad skoj det var. 
 
Anledningen till all denna skrift är ju på grund av en bok ( visst förstår ni ) som jag läser. Där skrivs det om de olika roller, bland annat, man har och får och tar på sig. Vår skola var inget undantag. 
 
Som boken skriver det ska man va söt i lågstadiet, snygg i mellanstadiet och sexig i högstadiet. Jag kan väl inte till punkt och pricka hålla med, man får ju ha i åtanke att samhället jag växte upp i var litet. Det finns fler ord för att beskriva stället men detta är ju min grumliga reflektion och det innebär att man inte kommer få veta allt. Typ. Man kan inte se det, eller så vill jag inte skriva ut det med risk för att såra och trampa på tår. Jag gillar min hembygd, det är heller inte så jag menar det. Det är litet och var, på den tiden, lite efter. Punkt.
 
Jag var nog lite söt i långstadiet, det tror jag nog. Inte för att jag kände mig söt. Sökande, redan då, beskriver det bra. Mellanstadiet.. Jag gick aldrig vidare och avancerade upp för att passa in. Faktiskt har jag gått min egen väg så jag tror nog att jag kan stoltsera med det. Att jag inte föll för grupptryck och så.
 
Skolan gick väl sådär i tvåan. Jag började lessna. Det kändes som att man alltid fick vänta. Så var det. Det var, inget illa menat, många som behövde mer tid. Mer tid och så var lektionen slut. Det var väldigt frustrerande, det där, och jag tror nog att många tappar intresset när det är så. Jag gjorde det, i alla fall. Man blev sällan utmanad och då är det inget skoj. Och minns ni, någon? den där förbannade skolboken man fick ta till när läraren inte hade mer att komma med. Fy och tvi.
 
Jag tröttnade på skolan, jag tröttnade på tvånget. Jag kände mig som i ett fängelse i den fula salen. Jag har sett kort och det mesta såg, på riktigt, likadant ut när man käre far gick där många år tidigare. Toaletterna var under all kritik, Hemska. Matsalen. Det som var kul var skolgården och att va ute och leka. Jag minns hela skolgången som ett bajsnödigt, nödvändigt ont. Mamma sa att polisen skulle hämta mig om jag inte gick och man ville ju inte det så man hade ju inte något val.
 
Tyvärr..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0