Grumliga reflektioner

Jag har börjat läsa en bok, jag vet - hur ovanligt är det för någon som läser en bok var tionde år som mest? - som gjort att jag själv börjat reflektera lite grann. På min egen barndom, på min uppväxt och på alla de roller man spelar innan man vågar ta scenen med manuset som är ens eget liv och ens egen person. Att man vågar stå för sig själv och sin egen person, menar jag.
 
I min ungdom läste jag på många ställen just de orden, att hitta sig själv. Jag fattade aldrig vad det innebar. Var det något / någon man skulle leta efter? Är det något som bara händer och framför allt - NÄR skulle det hända?
 
Lång som en flaggstång redan från starten var jag tjejen med det allra sämsta självförtroendet. Jag ville egentligen inte göra ett ljud från mig för jag ville inte synas. Inte märkas. Det var jobbigt, där uppe på höjderna, helt själv. Dessutom, nu på äldre dar, skyller jag min dåliga hållning på att alla var så korta i jämförelse med mig. Jag fick ju hela tiden luta mig fram för att höra allt viskande. Ha ha.. 
 
Trots mitt dåliga självförtroende höll jag, allt som oftast, i den där roliga timmen som var vanlig förr i tiden. Antar att den idén är skrotad nu?! Jag ville så mycket på samma gång som jag inte ville någonting. Det den grejen handlade om, med roliga timmen, var nog att jag ville att något skulle hända. Jag var så less. På skolan, på rutinerna på allt invant. Jag längtade nog bort redan då. Till något annat. Till något som skulle fylla mitt liv med det jag saknade. 
 
Jag längtade efter mig själv, skulle man kunna säga. Det inser jag nu, såhär med facit i hand. För så är det. Man får ett facit. Tiden ger en perspektiv. Åldrandet ger vishet. Visheten ger ett lugn. Lugnet ger en trygghet. Tryggheten ger en självförtroende. 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0