Alv

Vår dag idag har varit helt okey, kan jag tycka. Eller, egentligen har den faktiskt varit jättebra. Förmiddagen spenderade vi nere på ALV tillsammans med Anna, Per och Nellie. 
 
Därefter åkte vi till farmor och fikade lite och någonstans där så märkte jag att Eric inte riktigt mådde bra. 
 
Henke och Eric hade pysselstund och jag sov som en tok en stund på eftermiddagen. Efter middagen tog jag febern på Eric och den var på 38.1. Så det var därför han inte riktigt var som han brukar. Han hade ju faktiskt, dessutom, klagat på att han har ont i pannan hela dagen. 
 
Kvällen blev inte i närheten så som vi tänkt den men vi hade det bra ändå. Henke och Eric bakade frallor och vi tittade på TV och tog det lugnt. 
 
Febern var på 38,4 nu innan han skulle sova. Han fick Alvedon för han har ont i halsen och pannan, som han säger. Misstänker att det bara är att ringa sjukan i morgon igen då. Kanske behöver han mer penicillin? Eller ska man avvakta och se om det går tillbaka? 
 
 
 

<3 Underbara

 
I mitt tycke, de mest underbara två <3
 
 
 
 

Ibland så

Ibland lyckas man ta en sån där härlig bild utan några som helst problem. 
 
 

Vad hände?

 
 
Vad hände här? Hur kunde tiden gå så fort till nu? 
 
 
 

Ett gott skratt

De senaste veckorna har jag varit, i stort sett, rent olycklig. Hela situationen här hemma i sig tär enormt, Eric´s trots ska vi inte prata om, allt ont och allt hostande och snorande. Det har varit katastrof. Nja.. Inte riktigt kanske men nästan. 
 
Sen jag hostade sönder mig på första stället, är det 5 veckor nu på Måndag??, har jag inte kunnat skratta. När Henke sen hostade sönder sig slöt vi en pakt, här hemma - vi skulle inte va roliga förrän vi var läkta.
 
Nu kan jag inte påstå att jag är läkt, långt ifrån för jag har fortfarande ont, men jag har börjat kunna skratta igen. Om jag håller hårt på just vänstersidans skada så kan jag faktiskt ha riktigt skoj allt ibland. Förstår ni hur skönt det är?
 
Det häftigaste av allt är det faktum att sen jag började kunna skratta lite smått igen så har jag faktiskt känt mig mer lycklig. Rent av glad, stundtals, i allt jobbigt. Visst är saker jobbiga fortfarande med humör och tålamod. Orken är långt ifrån här och värken är kämpig. Men jag KAN skratta och det gör mig glad. Och är man glad och positiv, om så bara för en stund på en dag, så känns allt så fyllt med mening igen. Och då känner man ork till att fortsätta kämpa. OCH slutligen så anar man att det finns ett liv EFTER den här hemska hosthistorien som stundtals känns som en saga utan slut.
 
Nu ska jag kramas med min man. Det blir jag också glad av!
 
 
 
 

Räkningar och frisk luft

När Anna var här och fikade nu på morgonen så gick det upp för oss alla att ingen av oss tänkt på att räkningarna måste betalas. De skulle behövt betalas, dessutom. Henke får fixa det över nätet och sen får vi hoppas på det bästa. Så märkligt. Jag har tänkt på det flera gånger i veckan och sen glömt bort det.
 
Nu ska vi göra oss i ordning och bege oss iväg på en promenad. Det blåser och är inte alls skönt ute men jag behöver gå. Jag tror vi alla behöver rastas i denna familj.
 
Det var väl vad jag hade att bjuda på, här och nu.
 
Önskar oss alla en bra dag!
 
 
 

En sista

Nu har jag, av bara farten, schmockat i mig en halv chokladkaka. Jag skyller ALLT på att maken är iväg. Jag måste ju trösta mig med något. 
 
Nu ska jag alldeles snart krypa ner och försöka sova. Kanske inte somnar direkt men att titta lite på TV i sängen är ju aldrig fel. 
 
Jag anar en känsla av att jag är på väg tillbaka nu. Jag kände mig riktigt social ikväll för första gången på länge. Promenadena vi tagit går bättre och bättre, tycker jag. Smärtan i revbenen är kvar men mycket, mycket bättre än vad det varit. Antar att det jag behövde var att försöka inte göra någonting. Det är inte lätt men jag känner ju lite grann var gränsen går också. 
 
 
 
 
Du gör mig lycklig <3

Kvällspromenad

Barnen tog vagnarna på en promenad ikväll. Suddig bild men det är inte lätt att fånga två barn i farten. 
 
 

Av en ren händelse

Av en ren händelse kollade jag lite om min MS medicin härom kvällen. Inte så att jag helt googlade sönder nätet. Jag bara kollade rent allmänt och av nyfikenhet. Inget konstigt med det egentligen. Det är ju inte direkt en panodil mot förkylning som jag ska ta. 
 
I bipacksedeln från fass kan man läsa att man inte ska använda Avonex om man är eller har varit deprimerad. " Hej " Man ska heller inte använda Avonex om man har eller har haft självmordstankar " Hej hej " 
 
Detta gjorde att Henke och jag blev ganska nedslagna här härom kvällen. Nu ska vi inte tänka i dom där vanliga banorna som man lätt gör och säga - Det är ju inte säkert att just det kommer bli en belastning för dig. Vi ska heller inte tänka att vi är människor som kollar runt och är helt hysteriska över minsta biverkning. Visst, till viss del är jag sån men det är en annan problematik och detta är ju, som sagt, inte bara en vanlig liten panodil som jag kommer ta. 
 
Det vi blev orolig för var själva förloppet av en eventuell försämring av mitt, redan, påfrestade psykiska mående. Och om min förmåga till självkontroll när det, i så fall, händer.
 
Nu ska inte detta vara något problem för mig. Vi är på väg in i en fas i våra liv där saker bara ska flyta på och va sådär bra så man måste nypa sig i armen. Vi har nämligen haft nog med motgångar nu. Men ifall detta nu skulle va något som skulle börja bråka så har vi vidtagit vissa åtgärder. 
 
Jag ska öka på mitt samtalskontaktstöd när jag börjar med sprutorna och jag ska dessutom höra av mig till min nya doktor om jag skulle känna minsta försämring. 
 
Att jag är så öppen om mitt mående är en stor fördel för mig och för oss i det här läget då det är många som har ett vakande öga på mig. Nu ska ju inte detta behövas, har jag bestämt. Men ifall. Jag tänker dessutom inte acceptera att jag inte skulle kunna ta den medicin som jag blivit rekomenderad nu när jag kommit så långt vad gäller det här. 
 
Så!

Iväg en sväng

Nu ska vi åka till Anna och Nellie. Henke är iväg ikväll så i stället för att sitta här hemma och tycka synd om oss själva så kan vi ju lika gärna åka iväg och ha det lite trevligt i stället.
 
Vi gick en skön promenad nu efter middagen och den gången funkade min kropp bättre. Hoppas och ber att jag snart får tillbaka lite krafter. Höstens vackra färger i naturen bidrar ju till att man blir på lite bättre humör.
 
Det var väl vad jag hade att bjuda på nu. Eric spelar TV spel och skulle bara köra något färdigt innan vi åkte. Lilla Skrutten.
 
 
 

Mina kryptiska inlägg

Vad gäller mina kryptiska inlägg, som jag sagt att jag ska återkomma om, har jag nu fått svar och kommer berätta om det här under dagen eller kvällen. Vi blev, minst sagt, lite nedslagna här häromkvällen. Både Henke och jag, men nu har vi bestämt oss för att detta ska bli bra. Det bara måste det. 
 
Det får vara nog med motgångar nu! 
 
Punkt!

Höstpromenad

En underbar höstpromenad idag avslutades med fika hos farmor. Nu ska jag vila medan resten av familjen är på roadtrip.
 
 

Hur trött kan man va?

Sitter här en stund. Borde gå och försöka fixa i ordning mig men den hårda köksstolen jag sitter på känns väldigt bekväm för tillfället. Jag är sanslöst trött. Det känns som att hela jag är full med snor och hostslem så jag ska alldeles snart försöka råda bot på, åtminstone, den ena av de två. Märkligt hur man känner sig så mycket piggare bara genom ett par puffar nässpray som rensar rent.
 
Nu önskar jag oss alla en bra dag! 
 
 
 

Promenader

För första gången idag hamnade jag nu här en kort sväng innan vi ska titta lite på TV, Henke och jag. Tröttheten ligger som en dimma över mig konstant. 
 
Idag har vi varit ute på två korta promenader. En på förmiddagen och en på kvällen. Jag misstänker att det är delvis på grund av dom som jag är så vansinnigt trött. Jag fick kämpa för att hålla mig på benen. I och med att jag får jätteont så fort jag rör mig på fel sätt på grund av mina revben har jag ju inte direkt varit aktiv och därför förlorat värdefulla krafter som kommer ta tid att bygga upp igen. Så fort mina muskler blir varma så domnar kroppen och jag blir svag. Tur att jag är väldigt envis.
 
En sak har kommit till min kännedom. Eller vår kännedom, kanske jag ska säga. Jag har lite " forskningsarbete " att ta itu med innan jag skriver om det här. Det känns absolut inte bra, det gör det inte, men det ska nog ordna sig det också. 
 
Nu ska jag trötsäta den choklad som min kära make köpt till mig!
 
 
 

Varför?

Just nu känns det som att jag fått en käftsmäll. Att livet i sig bara hånler åt mig. Skrattar mig rakt i ansiktet när jag ligger på marken och gråter. 
 
Varför? Varför i hela fridens dagar, tider och stunder ska ALLT bara behöva va så motigt? Varför? 
 
 

<3

Eric var väl inte på sitt bästa humör ikväll, det vore synd att säga. Men det är alltid trevligt med sällskap. Eller hur? Mellan irritationsskurarna och tiden Eric fick spendera ensam i datarummet så var det riktigt skoj.
 
 
Kvällsmatsmys <3
 
 
 
 
 

Hej hej

Vet inte riktigt vad jag gör med mina dagar men att blogga är en sak som jag märker jag blir sämre och sämre på. Tror dock att det till viss del beror på att jag vill skona er från mitt eviga gnäll. Att jag låter bli bloggen, menar jag.
 
Henke är ju hemma för vård av barn, just nu. Eric reagerade ganska kraftigt på Kåvepeninen och jag klarar inte av att tvätta hans stjärt efter att han bajsat med tanke på att jag har så ont i mina revben. Att torka och torka och torka skulle ju bara göra att han fick mer ont. Att Henke är hemma är nog egentligen ingen dum idé heller med tanke på att han inte mår bra med hostan och snoret.          
 
Han känner nu att det faktiskt kan vara skönt med en veckas kurering, så det är ju bra. 
 
Nu ska jag gå en liten promenad med Eric. 
 
 
 

Men, jag skulle ju inte

Vår kväll spenderade vi ute. Eric behöver få lite frisk luft och lite annan aktivering än den som blir här inne då det mest blir TV, TV - spel och lite lek på hans rum. Vi är alla för trötta för att ens orka tänka tanken att göra något annat. 
 
När vi var ute tog jag en bild på Henke och mig. Jag har inget smink på mig, jag gjorde ett försök i Torsdags ( ni minns kanske att jag bestämde mig för att det fick va bra med mjukbyxorochslarv ) Dagarna då jag faktiskt orkat bry mig om något är få sen ett bra tag tillbaka och det jag ville komma till är att man verkligen ser, om man bortser från att jag ser tröttare ut utan smink, hur tärd jag är. Jag tycker man ser det, hur som helst.
 
Tur i allt är ju att jag har en man som älskar mig för allt annat runt omkring. Han har sett mig i mycket sämre skick än detta och han väljer att gå vid min sida ändå. Det är kärlek det och det är dessutom ömsesidigt trots att jag den senaste tiden knappt ens orkar dra på mungiporna mot någon.
 
Nu skulle ju detta inlägg inte bli ett gnällinlägg men ni ser ju. Jag håller på att förvandlas till värsta bitterfi**an, här hemma. Nåja, det ordnar väl till sig. Så småningom. 
 
Älskar min familj <3
 
 
 
 

Present av min man

 
 
Fick en fin present av min man igår när han hade varit nere på stan och handlat. Min fina Henrik <3
 
 
 

Sempers magdroppar

Ett tips som cirkulerar, när det handlar om magar som reagerar på Kåvepenin, är att ta Sempers magdroppar. När man läser om Sempers magdroppar så ser man snart att det handlar om MJÖLKsyrenågonting som ska ( i bästa fall ) stabilisera och det ena med det andra.
 
Som mamma till ett barn med KRAFTIG allergi mot MJÖLK är det ju inte så konstigt att man drar slutsatsen att det inte ens är värt resan ner till apoteket för att köpa. Det står MJÖLK och det är något som vi håller oss undan från, vad gäller vår son.
 
Nu var jag, trots allt, inne och kollade på lite sidor och en person hade frågat lite vänligt om hon kunde ta dessa. Det står ju mjölksyra. Hon blev svarad, hånande, att det minsann inte hade någontiiiiing med komjölksprotein att göra. Men, lätt att veta tänker jag. MJÖLK är ett ord man håller sig borta från och jag förstår hur personen som frågade tänkte. Vi förstår väl alla att det inte är samma sak som att dricka ett glas mjölk. Man undrar ju bara om den där droppen från Semper är UTVUNNEN från typ vanlig mjölk eller så. Det vore väl egentligen inte så konstigt om det vore så? Vad ska man tro, liksom.
 
Konstigt att man undrar. Eller inte. 
 
Kanske finns det någon vänlig själ här, kanske någon som jobbar på apotek, som kan upplysa oss om hur vi ska göra när det gäller detta? * blink blink *

Stoppljusröd näsa

Jag vet inte riktigt varför jag väljer att logga in här och ens tänka tanken att skriva något. Jag menar, vad kan det bli av det förutom gnäll? Jag är så less på allt, just nu. Jag är så trött och less så det finns inte ord för det. Jag orkar inte med det här. Den senaste förkylningen som vi fick nu i veckan gör att hostandet blivit värre. Igen. Alla nysattacker och hostandet gör det inte lätt för min sönderhostade kropp att läka och jag som började ana lite ljusning i mitten av veckan känner att jag snart går av.
 
Vi har sovit inatt. STORT TACK!! Eric´s lilla mage gillar inte kåvepeninen. Jag kan inte styra med tvättande och allt vad gäller det för jag har för ont. Eric är inte i fas för att orka förskola i morgon. Jag är inte i fas för att orka med mitt liv, just nu.
 
Hela den här grejen är som en parodi. Alltså, på riktigt. Det är helt vridet. 
 
Det finns ljusglimtar i tillvaron, så klart det gör. Men det är dunkelt och mörkt vart än jag tittar just nu. Skönt ändå att det inte regnat idag. Var lite ledsamt att se det mulna och tråkiga vädret. Lite sol, som idag piggar upp. Synd bara att det inte finns energi nog för att va ute och njuta av höstluften. Fixa i trädgården och sånt som vi verkligen, verkligen skulle behöva. Där någonstans blev det fina vädret idag bara provocerande och tråkigt.
 
Nej, jag ska inte tråka er mer. Jag ska gå och snyta min stoppljusröda näsa. Igen. Ja, det ska jag!
 
 
 
 
 

...

Eric inledde idag sin allra första kåvepeninkur emot öroninflammation. Det sista är uppenbarligen inte sagt i frågan vad gäller om vi ska få bli friska eller ej inom en överskådlig framtid. 
 
Jag är genomförkyld. Henke är genomförkyld. Vi hostar mer igen. Eric är snorig, har feber och öroninflammation.
 
Att det ens funnits stunder där vi mått bra känns fjärran avlägset och en hel natts sömn känns lika värdefullt som en miljon kronor. Kanske mer. 
 
 

Slemproppen

Idag på förmiddagen började jag känna lite grann att vi nu var på väg ur den här hostsmörjan vi haft i en si så där 8-9 veckor. Det kändes som att det finns ett efterliv och att vi nu började ana det i horisonten. Eric har inte hostat så mycket senaste dagarna och att Henke och jag tyvärr gjort det har jag förträngt. Slängt på golvet, spottat och hoppat på.
 
När Eric kom hem från förskolan idag hade han feber. 38.8, närmare bestämt. Den stannade inte där. Nej, nej. 40 grader var den uppe på som mest. Vi åt våfflor och hade farmormys. Henke och jag känner oss mer och mer hängiga. Hostan är lite mer tillbaka. Vi fryser och känner oss allmänt sådär krassliga så man bara vill krypa under en filt och sova.
 
Det vore väl det bästa för natten lär nog inte bjuda på mycket sömn. 
 
En rolig sak då, Henke har kommit på ett nytt namn på mig. När han skulle åka tillbaka till jobbet efter lunchen så sa han " puss ma din lilla slempropp " Det säger lite grann om mig, om situationen och om hur mycket han älskar mig ändå. Ha ha..
 
Jo men visst!
 
 
 
 
 

Snillet spekulerar

Så här är det nog, när snillet ( självvalt ) i den här familjen spekulerar
 
- när det kommer till kärlek och känslor så måste man ibland kunna rensa luften. Man måste kunna bråka " hårt " för att kunna älska "hårt ". Just den meningen lät såå mycket bättre i mitt huvud än i skrift men jag tror nog minsann att de flesta av er förstår vad jag menar. 
 
Den här livsgåtan har vår fyraåring knäckt och det är väl en positiv sak, kanske. Han har känslor, känslostormar och en hel massa kärlek både från och gentemot oss som måste testas för att se vart gränsen går och för att inse att mamma och pappa älskar honom precis hur han än är. Det är bara att hans testande på vägen mot insikten om att vår kärlek är oändlig och gränslös är jobbig både för honom och för oss och får konsekvenser stundtals. Men möts senare upp med kramar och kärlek och ett ömt förlåt. 
 
Lilla älskade barn.
 
 
 
 
Morgonmys innan kriget bröt ut. 

God Morgon världen

Här sitter jag med en kopp kaffe som sällskap. Eric är på gång att vakna när som och jag inser hur jag älskar det faktum när jag vaknar innan honom. Ni som följt mig ett tag vet ju att jag tycker om att ha en stund för mig själv på morgonkvisten.
 
Nu är Skrutt vaken så nu blir det barnTVmys en stund.
 
Önskar oss alla en bra dag!

Som på film

Nu ska vi alldeles snart kolla lite TV och äta lite gott här, maken och jag. 
 
I morgon ska Eric till tandläkaren för att kolla till sin tand. Jag väntar ett telefonsamtal som jag berättar mer om i morgon och sen tänker jag att jag måste börja se över en liten sak. Liten är väl en underdrift, den är stor, men jag kan inte tänka så just nu för då blir det total hjärnkollaps. Vi får se hur det går och hur det blir.
 
Henke kom hem för någon halvtimma sen och sa att han kände det som att han höll på att bli förkyld igen. Jo men visst. 
 
Vi har haft en superfin kväll med Anna och Nellie. Barnen lekte sådär bra ( nästan hela tiden ) så det känns som på film. Såna stunder gör att sinnet känns lättare än bomull och jag hämtar kraft och energi. På riktigt så blir jag lycklig som en tok, när det är så härligt att " bara va "
 
 

Nya neurologen

I Måndags var jag ju, som ni vet, och träffade min nya neurolog. Det var ett jättebra möte och så mycket som vi pratade om har inte jag och min tidigare neurolog pratat om på alla de gånger vi setts.
 
Han började med att be mig räkna upp de skov jag haft, de känningar jag har och hur jag tycker att jag mår med min MS. Han sa att det jag berättade stämde bra överrens med det han kunde se på de magnetröntgenundersökningar jag gjort. 
 
Han menade dessutom på att jag haft min MS längre än sen graviditeten med Eric. Dels är det väldigt ovanligt att MS bryter ut i samband med en graviditet och dels så såg han att jag gjort en röntgen för jag haft ont bakom ett öga 2007. Detta var sannolikt en synnervsinflammation så det här innebär att jag haft MS i minst 5 år. Om inte längre. Henke har länge spekulerat i att det nog funnits i min kropp i flera år innan det då jag alltid varit så trött mitt på dagen. Och ser man det i en förlängning så har ju min MS tagit en mer aggressiv vändning de senaste två åren vilket det ju ofta gör när det fått vara i en kropp en längre tid utan behandling.
 
Hur som helst. 
 
Han sa till mig att han absolut inte skulle råda mig till att gå längre utan medicinering. Även om jag, vid en första anblick, ser helt frisk ut så förstör min MS mig på insidan varje dag. Han tänkte främst på mina kognitiva besvär. Detta var inget nytt för mig. Jag vet att den förstör och förgör hela tiden och inte bara vid skov. Men ändå kom det som en.. chock? Jag blev ledsen, Henke blev ledsen men vad har vi lärt oss att göra? Precis, vi reser oss och går vidare tillsammans!
 
Neurologen menade att min MS är av medelart. Det är ingen mild variant men heller ingen progressiv. Så det var ju bra. Om man nu kan använda dom orden. 
 
Det vi väntar på nu är en ny tid för magnetröntgen. Han vill se hur det ser ut i kontoret innan medicineringen börjar så han sen kan se om det lugnar sig då jag börjat. Därefter ska jag på introduktion för sprutorna och sen ska jag börja.
 
Avonex heter min medicin och den är tydligen mycket bra. En gång i veckan ska jag ta den och det innebär att jag, åtminstonne i början, kommer få influensaliknande symtom, huvudvärk och eventuellt till och med feber. Detta klingar i regel av till eftermiddagen dagen efter om man tar sprutan till kvällen. Jag fick tips om att ta en 24 timmarsverkande tablett med två panodil för att minska biverkningarna. 
 
Om det nu skulle va så att vi känner att vi vill testa på en återföring till är det bara för mig att låta bli att ta sprutan just de veckor som är aktuellt. Skulle jag få bli gravid, då blir det ett uppehåll, annars är det bara att fortsätta som vanligt.
 
Det är med skräckblandad förtjusning jag skriver detta. Hela medicineringsbiten skrämmer mig enormt men på samma gång är jag redo att kämpa nu. Jag vill, om det funkar på mig, bromsa förloppet av min sjukdom. Det bara måste funka. 
 
Någon med erfarenhet av avonex som vill dela med sig? 
 
Är ni med mig när jag går in i den här fasen av min sjukdom? 
 
 

Rehab inställt

Idag var tanken att jag skulle varit på ett möte med rehab. Jag ringde på morgonen och pratade med min kontakt på arbetsförmedlingen och sa som det var. Jag orkar inte. Jag orkar inte med mig själv så bara tanken på att ta in information om detta, som jag ser fram emot, är alldeles för mycket just nu. Hon var väldigt förstående och det var inga problem än att vi ändrar dag. 
 
Jag ska träffa henne och försäkringskassan på Fredag för ett kort samtal om läget och då få en ny tid för rehabintroduktionen. Skulle det vara så att jag inte orkar med det heller är det bara att jag ringer på morgonen och säger det. Men det tror jag nog ska gå bra. Det är just hela den här rehab biten med mycket ny informatione som jag känner blir lite för mycket just nu.
 
Skönt när man är omgiven av människor som förstår!
 
 
 
 
 

Håller ni en tumme för mig?

Ikväll har vi haft mamma och pappa här på besök lite spontant. Pappa har köpt en ny mobil som han behövde lite hjälp med för att komma igång. Så skön och lugn kväll och Eric har varit på sitt allra bästa humör.
 
Efter förskolan idag fick Eric va hos farmor. Tack, tack, tack <3 Jag har sovit fyra timmar i eftermiddag. Jag är så trött. Det tar på krafterna att ha ont. Jag vill bara bli i ordningställd nu. Kunna återuppta mitt liv. 
 
Håller ni en tumme för mig? Att jag snart är där, menar jag. 
 
 
 
 
 
 

Händelserik dag

Igår var en händelserik dag. Eri var, för första gången, en hel dag på Förskolan. Jag och Henke var i Linköping och träffade min nya neurolog och snälla, rara svärmor var här och städade vilket var välbehövligt.
 
Eric´s dag hade gått bra men han var väldigt trött när kvällen kom. Han orkade knappt vara kvar vid banan för radiostyrda bilar. Vi var där en sväng i alla fall. Både stora och lilla pojken fick köra av sig lite grann. 
 
Inatt har skrutt inte alls sovit bra. Han har haft jätteont i halsen. Stackars älskade lilla Eric, kan det inte bara vara bra nu. Han orkade knappt gå till bilen när vi skulle till Förskolan på morgonen och jag misstänker att dagen blir kämpig där. Men, han hade ingen feber så jag tror nog att han har det bättre där än att va hemma med mig som har ont. Han var dock tydligen och poängterade att vi gick upp alldeles för tidigt idag. Ha ha..
 
Jag då, jo men jag har ont. Väldigt ont. Jag vände mig ju, i sömnen, i sängen natten till igår och det bara knakade till. Som det känns så har revbenensdelen som är lös ramlat ner på ryggen, men det är ju tekniskt omöjligt. Kanske. Jag antar att jag har mer ont för att jag fick sitta i och spänna mig i bilen hela vägen till Linköping och tillbaka igår. Jag hade definitivt behövt slippa den resan. Som läget ser ut nu i alla fall. 
 
Jag är så less på att ha ont nu så ni anar inte. Jag är så less. 
 
Återkommer med neurologmötet i ett senare inlägg.
 
 
 
 

Typiskt

Sitter här och äter min frukost. Eric är lämnad, det gick så bra. Vi åkte dit samtidigt som Anna och Nellie så det var inga problem alls. Måste bara flika in här att jag är jättenöjd med vår förskola och hela det här beslutet att han skulle börja. Behovet har inte varit sådär överhängande innan och jag ångrar inte på att jag haft honom hemma så länge. Nu var läget det rätta och det känns jättebra.
 
Snart kommer Henke hem och vi ska åka till Linköping. Jag har haft oturen att ha sovit lite ovarsamt inatt. Jag vaknade någon gång av att jag rörde mig i sängen ( i sömnen såklart ) på ett sätt som jag inte kan och det tjongade till två gånger på min vänstra sida så nu har jag riktigt, riktigt ont. Det som började kännas som att det var på tillbakavägen. 
 
Så typiskt med när jag ska undersökas. Det var ju lite ovisst huruvida det skulle gå innan. Nu, det blir nog inget med det. Hade jag inte väntat så länge på den här tiden så hade jag ringt återbud för jag känner att bilresan dit och hem är något som jag inte klarar av. 
 
Men, det blir nog bra!

Lite om både det ena och det andra

Vi har haft en bra dag idag. Henke har jobbar på med både gräsklippning, lite fix i trädgården och även plockat i ordning i nästa källarprojektsrum. Pannrummet. Det ska bli lite kombinerat tränings / torkrum. Så får man göra när man inte har så mycket yta. Men vad gör väl det.
 
Vi beslutade oss för att måla dörrarna här på övervåningen innan han målar väggarna i just pannrummet. Så det är lite så det ligger till. Intressant info. Ha ha..
 
Jag har småfixat lite. Lite för mycket, egentligen, för jag har mer ont. Igen. Alltså, jag är hopplös. Men, jag ska faktiskt passa på att fråga min nya neruolog i morgon vad han tycker. Hur länge man ska ta det lugnt och så och vad han tror om omfattningen på skadorna på min överkropp. Det är ju faktiskt viktigt för mig att försöka va igång så mycket jag kan för var dag som går som är en dag då det funkar. Hänger ni med? Jag försöker ju göra, åtminstonne, lite varje dag men i takt med detta blir ju inget gjort och jag blir liksom ännu mer försvagad och vad gälle min MS är det ju viktigt att försöka vara något sånär igång då det funkar. Men, om en läkare säger till mig att jag SKA vila så kanske jag kan tillåta mig själv det och låta bli att " bara torka det " och " bara hänga upp den där tvätten också "
 
Det kanske går över fortare så jag kommer tillbaka till mig själv om jag bara kan vara stilla. Eller så är det det jag inte ska. Liksom. Ja, vi får se.
 
Världens bästa svärmor kommer hit i morogon och städar åt mig. För det är jag evigt tacksam <3 
 
Här kommer en bild från ikväll när vi var i Nellie´s lekpark!
 
 
 
 
I morgon ska Eric va heldag på Förskolan, med tanke på att vi ska till Linköping. Det kommer gå bra. Han kommer va jättetrött, men det kommer gå bra. Det jag är lite orolig över är maten. Men vi får verkligen hoppas på att det är mjölkfritt både ingrediensmässigt och vid hantering. Vore ju väldigt tråkigt annars. Frukosten är inga problem, det vet jag för det har de sagt vad han får. Det är maten mitt på dagen.. Men man måste ju våga släppa taget och Farmor är stand by om något händer. 
 
Nu blir det film!

Vår lilla klädsnobb

Har jag sagt att Eric blivit en riktig liten klädsnobb? Att byta byxor tre gånger innan klockan är tio är numer ingen ovanlighet. Skor, tröjor, strumpor.. Jo, men det är ju skoj. Det förstår jag. Förhoppningsvis så tycker han väl snart att det är lika skoj att lägga tillbaka urdragna kläder som ligger på golvet och kanske till och med vika till kläderna som blir i en enda röra i lådorna. Eller inte. Ha ha..
 
Nu är vi på klädbyte nummer fyra för dagen.
 
 
 

Pippifilm och fix och don

Dagen idag började tidigt men vi hade lite TV mys i soffan då vi kollade på Pippi Långstrump så vi vaknade till så småningom. Eric har börjat intressera sig för Pippi filmerna, han har inte haft ro att titta innan. Så nu är det lite nya favorituttryck här hemma. " Fy Fabian "  är ju ett ord som han använder. Tommy och Annikas mamma tjatar ju en del, enligt barnen, så nu säger Eric till oss att " du bara skäller och skäller jämt " Sen tittar vi ju en del på " sjöwövawe " också.
 
I morgon är det dags för det första mötet med min nya neurolog. Jag har väntat sen mellandagarna på den här tiden men det är ingen fara. Jag är ju inte den enda i behov av neurolog. Jag har bestämt mig för att inte förbereda mig och ladda som jag gjorde inför mitt första möte med min första neurolog. Jag blev ju så besviken och allt blev bara fel. Jag ska gå dit och sen får vi se vad som sägs. Förhoppningsvis blir det ett bra möte.
 
Visst har jag en del frågor men de kommer väl under tiden vi är där. Jag känner inte att jag behöver skriva ner det. Jag har rätt så bra koll på sjukdomsgången och mitt mående. Det blir nog bra.
 
Henke och Eric klipper gräset och jag sitter här. Jag har försökt att småfixa lite här idag men jag känner direkt att jag får mer ont så jag måste bara ena mig på att inte hålla på och göra sånt jag får ont av. Men hur lätt är det att låta bli?
 
Det var väl det hela, för nu!
 
 

Källarprojektet

Tvättstugans ena sida är nu klar. Tvättmaskin, torktumlare och tvättho är på plats. Vattnet funkar. Toan är ditmonterad och nu är det bara lite smågrejer kvar till dess att jag äntligen får lägga dit mattor och lite sånt där kul fix.
 
 

Fågel fisk eller mitt i mellan

Henke och Eric roade sig med att gömma en studsboll för varandra på förmiddagen. De styrde och ställde och sa " fågel fisk eller mitt i mellan "
 
Eric fick sig ett gott skratt när pappa Henke varit så tokig och gömt bollen vid ett tillfälle. 
 
 
 
 
Eric skulle ju inte va sämre
 
 

Dimmigt

Så här är det. Igår kväll bestämde jag mig för att jag skulle skriva mitt sista inlägg här. Jag skulle avsluta bloggen. Eller, kanske inte egentligen avsluta men ta en rejäl paus från mitt offentliga bloggande. 
 
Dels tycker jag att min blogg blivit så tråkig för det jag gör här är att gnälla över hur jävla jobbigt är just nu. Sen är det en hel bunt med saker som jag skulle vilja skriva om som jag inte kan och då känns en låst och fin blogg väldigt lockande då jag skulle kunna skriva precis det jag vill.
 
I samma veva som jag tänker dessa tankar så tycker jag det är så tråkigt för det finns vissa som jag vet läser här som jag verkligen vill ha kvar i min närhet. 
 
Det är alltid ett dilemma, det där. 
 
Jag har kommit i en svacka, rent mentalt. Jag mår hemskt dåligt och det är delvis på grund av den här hostsmörjan som totalt tagit knäcken på mig både fyskiskt och psykiskt. När statusen överlag är lite smått ostabil är det lätt att den minsta lilla grej blir offantligt stor. Känslan är som att bli knivskuren i själen, gång på gång. 
 
Gamla sår, som förmodligen inte helt läkt, blir åter infekterade. Nya sår uppstår. De utläsande faktorerna för den här känslan finns överallt och minsta lilla kan trigga igång tårarna och ilskan.
 
Nåja, nu ska jag inte gnälla över det också. Inte nu. 

GNÄLL!!!

Igår var jag dum nog att försöka damma lite grann här hemma. Jag får panik av allt damm och smuts här hemma. En hel sommar har passerat, då i alla fall jag slarvstädar då man är ute och iväg så mycket, vi var på semester bra länge och bara hemma för att packa om ( och stöka ner ) sen kom hostan och därpå all värk i min stackars överkropp.
 
Igår, det började kännas lite bättre tyckte jag, tog jag ett försiktigt varv med dammtrasan. Tänkte i mitt stilla sinne att jag nog skulle kunnat dammsuga också senare på kvällen. Det hela slutade med att, efter den försiktiga dammningen, hade jag så ont igen. Inatt har jag visserligen sovit men vid 8 vaknade jag och kunde knappt inte andas för jag har så ont. 
 
Jag är så trött på att ha ont nu. Hostan är TACK OCH LOV så mycket bättre men jag håller på att bli tokig av att inte kunna röra mig som jag vill, inte kunna göra det jag vill och inte kunna ligga som jag vill. Allt jag gör gör mer eller mindre ont och visst har jag lärt mig att hantera just att det gör så ont. Jag har ju, så klart, också kommit på tekniker för att göra de enklaste av saker så det ska göra så lite ont som möjligt. Till exempel vända mig i sängen, ta mig ur sängen, få upp tandborsten i glaset på skåpet i badrummet.. ni fattar.
 
Idag är ingen direkt bra dag. Jag är så less på detta. Jag vill dammsuga och fixa i ordning här hemma. Jag vill ut och rensa ogräs. Jag vill njuta av luften i skogen och se höstentrén på löven.
 
I stället sitter jag här. Och gnäller. Och om jag inte slutar med att försöka vara duktig kommer jag ju få sitta här och gnälla länge. Men hur lätt är det att låta bli allt? Jag kan inte det. Och jag får panik för att allt liksom " fylls på. " Jag brukar göra lite varje dag. Nu har jag typ inte gjort något på tre veckor. Fattar ni hur mycket jobb och hur jobbigt det kommer vara att komma till en acceptabel nivå när jag väl kan.
 
Suck...

Det där humöret

Jag skulle kunna skriva en hel bok om Eric´s milt uttryckt märkliga beteende senaste tiden. Ingenting duger, vad man än gör så ska det göras på något annat vis, om man inte förstår hur han vill ha det så blir han arg, han spottar och fräser, skriker, sliter, knuffas och puttas, gapar och härjar, är ivägen med flit, gör allt man ber honom att låta bli, gråter och.. listan kan ( tyvärr ) göras längre.
 
Pust, stånk och stön hälsar jag här hemifrån. Det här vore nog så jobbigt att hantera men med tanke på att jag har väldigt ont, fortfarande, på båda sidor i min överkropp gör ju att tålamod och humör sjunker i botten och jag beter mig PRECIS så som jag AAAAAAALDRIG skulle göra som förälder på den tiden då jag var som bäst förälder. Alltså INNAN vi fick barn.
 
Käre värld. Eric beter sig dessutom som en sån ungbyting som jag haft superkoll på hur man skulle hanterat. INNAN jag själv fick barn.
 
Att leva i det här, som måste vara någon form av fyraårskris / trots är allt annat än lätt. Jag får, på riktigt, panik när jag känner hur hela kroppen värker vid varje rörelse och Ericskrutt beter sig så vansinnigt illa så jag är på gränsen till att slänga ner honom i soptunnan. ( Det skulle jag aldrig göra om det nu är någon som tror att jag menar allvar med det! )
 
Jag älskar honom. Så vansinnigt mycket så det gör ont och jag antar att det är därför hela den här fasen blir extra jobbig. Man vet ju hur underbar han kan vara. Om han vill eller kanske rättare sagt, när han är sig själv och inte har en massa känslostormar i den lilla kroppen.
 
Det har varit en period med enorm förändring för Eric. Han har slutat med det där onödiga tuttandet på nappen på dagarna, han har slutat med blöja, han har slutat med kvällsvällingslurken och han har börjat på förskola. Jag tror att på samma gång som han kan bli så arg för att jag ska hjälpa honom att klä på sig då han i stället vill va stora killen som klär sig själv så vill han va liten och bara mysa upp i famnen och kramas. Han håller på att hitta sig själv, den lilla sötnosen. Jag hoppas bara inte att den fina Eric, som jag vet att han kommer bli i slutänden av detta, skräms bort av alla bråk och skrik.
 
Vi har stunder med stor glädje också. Tro inget annat. De är bara, för tillfället, aningen åsidolagda.
 
Här kommer några av dagens höjdpunkter.
 
 
 
 
 
 

Snart så

Nu ska Henke snart åka iväg och umgås med sina killkompisar. Jag hade mer än gärna sett att han var hemma med tanke på att jag har så ont och Eric är mer trotsig än.. jag vet inte vad.
 
Nåja, vi överlever. Vi ska umgås med Anna och Nellie.
 
Det var väl det jag hade att tillföra.
 
 
 

Kramas är bra för själen

Det börjar närma sig mens och då kommer pms:en som ett brev på posten. Jag tycker verkligen inte om mig själv när jag är så lättretlig och som läget är just nu är det svårt att hålla tillbaka irritationen när den kryper på.
 
Eric är trotsig, trött och allmänt inne på linjen att testa mitt tålamod, jag har ont ( inte så ont som jag haft men tillräckligt för att det ska vara jobbigt ) och jag är trött. Jag är så trött så jag är trött på att vara trött. Jag vill ha lite energi, jag vill slippa ha så ont, jag vill kunna vara som jag vanligtvis är. 
 
Som läget är just nu blir det sällan några positiva rader här. Fy så tråkigt. 
 
I morgon ska Henke iväg på sin pojkbonanza och det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot kvällen. Men det ordnar sig. Det gör det alltid. 
 
Nu ska vi snart se på film och kramas. Det är bra för själen.
 
 

Tar det lugnt

Hamnade här en stund. Har fixat lite med tvätt och disk, det är ungefär det som jag utsätter kroppen för. Just nu. Jag känner att det min kropp behöver är vila. Jag rensade ju liite ogräs i helgen, men efter det hade jag mer ont så nu är det lugnmedkroppen som gäller ett tag till. 
 
Jag vet inte hur länge det kan tänkas ta att läka till och när man kan börja använda kroppen mer normalt igen efter den här påfrestningen. Någon som varit i liknande situation som vet?
 
Jag tror ju, förvisso, att man nog känner själv när det är läge att börja ta i mer. Men ändå.
 
Eric och jag var på en trevlig fika hos farmor idag. Därefter ville han stanna kvar och det är inte mig emot då jag får möjlighet att just ta igen mig. Tack snälla, snälla Farmor <3
 
 
 
 
Dagens Atlas och Eric <3

En kvällsrapport

Tänk om alla dagar kunde flyta på såhär bra som denna gjort. Eric har varit på jättebra humör, lite rackrig men inte värre än att man kan hantera honom. Jag hoppas att vi nu kan återgå till " normal trots och fyraåringshumör " och att vi slipper den där illbattingen som flugit i honom stundtals nu senaste tiden.
 
Jag hade ju telefontid med barnmottagningen igår och hans astmaläkare tror att anledningen till det förändrade temperamentet förmodligen beror på den senaste astmamedicinen han fick. 
 
Nu hoppas vi på bra humör.
 
Vår kväll har varit fin, som den alltid är med kära vänner. Henke och Per har tapetserat och Anna, Nellie, Eric, Jag och Jossa har haft det bra vi också. Fredde och Pilla var förbi där uppe en sväng och Offe, som vi inte träffat på hur länge som helst, kom förbi. Han bor ju i Stockholm annars så det var lite förvånande att se honom rulla in på garageinfarten.
 

Skriver, raderar, skriver, raderar

Det här är ju larvigt. Nu satte jag mig här för att skriva och vad händer? Jo men jag skriver, raderar, skriver något annat och raderar. 
 
Jag går och bygger tågbana med Eric till maten är klar i stället!

Känns sådär

Hamnade här en stund nu innan vi ska hämta Lill-Skrutt på förskolan. Jag känner mig tyngd och det beror på att Eric inte alls ville vara där idag. Han har sagt sen i Fredags att han inte vill vara där så jag vet inte om det är den där incidenten som varit i Fredags som gör att det blivit såhär. Eller så är det så enkelt som Anna sa, nyhetens behag har lagt sig och han har börjat förstå att han ska dit varje dag.
 
Det gör så ont i mig, detta. Han tycker ju att det är kul, det har vi ju förstått, men han säger att han inte orkar. Och han orkar inte vänta. Jag antar att det han inte orkar vänta på är att vi ska komma och hämta honom. Sen tror jag nog att han är nedtagen av all hosta han också.
 
Det känns inte alls bra, hur som helst, så nu har vi bestämt att vi ska hämta honom båda två och försöka prata med pedagogerna och se vad som kan va felet. Om det verkligen funkar så bra där som de säger och om det kanske kan va läge att ändra tiden han är där.
 
Nu är ju han den tid på dagen då alla är som mest trötta. Eftermiddagen. Jag är i behov av vila, på grund av min sjukdom, och därför så tyckte vi att den här lösningen var bäst. Dumt att han ska va borta den tid då jag har som mest energi, liksom. Nu, visserligen, vill han ju vara hos farmor i väntan på Förskola så han är ju där och blir väl omhändertagen i väntan.
 
Vi får se vad som händer. Men det är jobbigt, både för Henke och mig, som varit lite emot det här med Förskola. Det vet ju inte Eric så det är ju inte vi som påverkat honom heller. Det kommer nog ordna sig. Det är ju mycket nytt som hänt i den här fyraåringens utveckling och så senaste tiden plus att han har mycket mediciner som han tar som gör nytta där de ska men kanske onytta också.
 
 

Host och ont status

För en vecka sen skrev jag - vågar jag - typ.. Det jag syftade på var om jag ens skulle våga yttra orden här om att den smörja jag haft faktiskt börjar bli aningen bättre. 
 
Jag är långt ifrån bra. Jag hostar mycket fortfarande men i takt med att dagarna går så har jag faktiskt fått lite mer fason på min hosta. Jag har " bara " kiknat två gånger sen förra Lördagen och bara det är en stor vinst. Att hosta tills man kiknar, kräks luft och det är slem och snor överallt, det är hemskt. Att sen ha sådär vansinnigt ont är ingen höjdare. 
 
Jag har nästan blivit folkskygg och vill helst inte vara i affärer och så ifall jag får en hostattack för det är saker som ska ut. Ja, ni fattar. 
 
Jag har kommit på en teknik för hostan och det är att krama om mig själv. Hålla ihop revbenen, liksom. Det gör inte fullt så ont nu och igår var första gången på typ 3 veckor som jag kunde andas utan att det gör alltför ont. 
 
Men det är jobbigt fortfarande. Det stramar och knakar och brakar och rör omkring sig och spänner och sticker och så. När jag hostar, när jag ligger ner, när jag sträcker mig efter något. Bäst är egentligen att bara va helt stilla men det är inte så lätt alltid. 
 
I Lördags och Söndags hade jag även lite blod i mina upphostningar. Nu tror jag inte det är någon fara och det är väl inte konstigt om något i till exempel halsen gått lite sönder. Jag tror ju inte att det kommer långt nerifrån så. Då borde jag ju känna mig riktigt sjuk. Vi får se. Nu har jag haft ett par skapliga dagar och fortsätter det såhär och jag får vila så mycket som jag gör så är jag på banan till helgen. 
 
Hur skönt som helst!
 
 

En rolig grej

Tack för er hjälp. Jag är ju aningen glömsk men här kommer det roliga jag inte hann berätta igår.
 
Eric är ju, sen någon månad tillbaka, blöjfri. Jätteduktig och utan olyckor. En minibajsincident på dagis men det räknas inte ens som olycka då det var så lite. Ha ha..
 
Hur som helst.
 
Igår, efter att vi varit uppe på radiostyrda bilbanan, var det bestämt att vi alla i familjen skulle duscha. Henke brukar duscha först, under tiden han duschar gör Eric och jag oss i ordning med avklädning och sådär. Sen går vi också ner. Eric duschar en stund själv och sen hjälper jag honom det sista och slutligen duschar jag och Eric och Henke går upp.
 
Igår var inget undantag från den proceduren mer än att det hände något så makalöst komiskt under tiden vi gjorde oss redo för dusch och Henke redan var nere.
 
Eric klär ju av sig själv. Jag också, men det är ju inte lika anmärkningsvärt. Så när som ett par strumpor på fötterna stod Eric redo i hallen. Jag var naken och skulle kissa innan duschen. Eric inser då, mitt i allt, att han också är jättekissnödig. " Jag måste kissa " gormar han. " Jag ska göra det ute " Han sprang som en gasell mot ytterdörren bara för att inse att den var låst. Jag, som knappt inte hann reagera på vad som höll på att hända, ser honom komma - likt en projektil, genom hallen. Jag har ju fortfarande ont och är inte direkt snabb i vändningarna så jag kultade efter honom då jag insåg att han var på väg ut mot altanen.
 
När han var framme vid altandörren, var jag vid sovrumsdörren ( altandörren är i sovrummet för er som inte vet ) Han skickade upp dörren och omedelbart började han att kissa. Jag blev liksom fast där jag stod. Jag skrattade samtidigt som jag försökte säga att " sådär gör man ju inte " Jag blev ju inte arg på honom, han är ju duktig och är utan blöja liksom men hela grejen blev ju helt tokig. Ha ha..
 
Han var MYCKET nödig och stod där i godan ro och lättade på trycket. Jag skrattade och skrattade ( jo men jag kan faktiskt det nu ) Jag var naken, Eric var naken. Han kissade och skrattade och jag skrattade så jag höll på att kissa på mig. Jag hann ju aldrig, liksom.
 
Henke kom upp från duschen och undrade vad vi höll på med. 
 
Det är sånt här tokigt som händer i vår lilla familj. Ingen idé att va irriterad på Eric. Han insåg ju att han inte skulle kissa på golvet. Andra kissar ju ute, så det är ju lite svårt att förstå var och hur det är okey. Nu kissar vi ju vanligtvis inte på altanen, men ni förstår hur jag menar.
 
Tokigt var det i alla fall. Vi hällde vatten på och nu är bevisen undanröjda. Hoppas bara han inte får såna tokiga idéer igen, Risken är väl stor med tanke på hur mycket jag skrattade. Svårt att tro att det inte är okey då, menar jag.
 

Hjälp mig

Finns det någn vänlig själ som kan skicka mig en påminnelse via kommentarer så jag inte glömmer att tala om en jätterolig sak för er? Jag hinner inte nu och risken är så stor att jag kanske.. glömmer..
 
Snälla. Visa nu att ni är hängivna och vänliga = )

Blaha blaha

Jag kan verkligen sakna den tid då jag bloggade med både lust och eftertänksamhet. När jag skrev vad jag kände, tyckte och hur jag mådde. Både när det var bra och dåligt. Jag saknar att fylla min blogg med inlägg till och från på en dag och jag känner att jag saknar att blogga för att det är skönt att få ur sig sina känslor. Och de roliga stunderna är även de härligt att ha dokumenterat.
 
Den här sommaren och början på hösten ( det är väl höst nu känns det som ) går till historien som den där jag blev en blaha blaha bloggare. Men det ordnar sig och jag har mycket att skriva om så det kommer att komma. Det är bara att jag inte kan hitta tiden trots att jag är hemma hela dagarna. 
 
 
 
Jag vet inte riktigt vad som hände med bilden här.. Stackars lilla Atlas är ju inte med helt. Men, ni förstår ju att det var en fin stund tillsammans för de två <3

Stort tack <3

Stort tack till Birgitta som var här och pysslade om lite i landen idag. Jag försökte men det gör ont, ont, ont. Lite fick jag gjort men jag känner att det inte är rätt väg att tackla detta. Jag behöver vara lugn med kroppen. Det räcker med de gånger jag hostar på en dag. Tyvärr. Det riktigt kliar i mina fingrar och jag vill rensa och fixa men det får vänta. 
 
Här kommer ett par bilder från dagen
 
 
 
 
Eric och Nellie spelade Twister
 
Och här under äter de ( sura ) apelsiner 
 

Bra dag

 
Ikväll har Eric premiärbowlat och han tyckte det var kul. Kul sak att göra också, som omväxling.
 
 
 
 
 
 
Senare på kvällen var vi hos Anna och Nellie. Emma var också där. Nellie hade doktorjouren.
 
 

En snabbis

Vi har haft en skaplig dag. Jag har bytt sängkläder men det var inte det smidigaste med tanke på att jag har så ont. Jag fick göra en paus och återkomma mitt i. Vi åkte till farmor och fikade. Men, nu är det gjort så det är skönt.
 
Idag var första dagen som inte Eric riktigt ville till förskolan. Han orkade inte, sa han. Det sa han redan igår så jag vet inte. Han hade blivit ledsen där också, det var något gruff om någon grej. Då hade han gråtit en del och ville hem. Han och någon av pedagogerna hade läst bok så sen hade det gått bra. När jag kom och hämtade lekte han affär för fullt med en pojke så vad det än var så kändes det väl okey sen.
 
Ikväll har han också, helt spontant, bett om ursäkt för sitt humör idag. De senaste dagarna har han varit som förbytt och helt oregerlig. Men idag då blev jag så arg på honom att jag såg paniken i hans ögon och han blev rädd för mig.  Det känns INTE alls bra men OM det nu är så att han ska bättra sig så var det ju både bra och välbehövligt.
 
Det är inte lätt att handskas med sitt barn alltid. Särskilt inte när de gör fel.
 
Nu ska vi se VMA`s.

Klockan tickar på

Sitter här, det är alldeles tyst förutom datorn och klockan som envist tickar på som en påminnelse att tiden går och jag sitter här och ingenting gör. Men, alla de där måstena får ju, som jag tidigare nämnt, vänta.
 
Just nu prioriterar jag ( vi ) att bli fria från den här hostan. Jag ligger väl ett par veckor efter i sömn också så nu när jag, tack och lov, börjat sova normalt igen tar jag ifatt mycket av den varan och börjar sakta men säkert känna igen mig själv. 
 
Jag har sovit som en tok i eftermiddag. Vaknade och insåg att mina pojkar inte är hemma. De är iväg ett ärende men kommer nog alldeles snart hem. Det hoppas jag, i alla fall. Eric är nog hungrig vid det här laget.
 
Det var väl det hela, för nu!

Det nödvändigaste

Nu ska vi snart ta oss lite fika och sen är det förskoledags för Eric.
 
Vädret är ju helt toppen och jag skulle verkligen behöva ge mig ut och rensa i landen och kantklippa gräs. Jag skulle också behöva byta sängkläder och dammsuga men jag klarar inte av det ännu med tanke på att jag har så ont fortfarande.
 
Det är ju som det är. Inte mycket att göra åt mer än att bara göra det nödvändigaste och låta kroppen få läka. Och det gör den nog, sakta men säkert.
 
Önskar oss alla en bra dag!
 
 
 

Baka, baka liten kaka

Vill bara kunngöra här och nu att anledningen till att jag valde att skriva CHOKLADbollar med ett stort CHOKLAD igår var för att det blev en liten dialog om detta på Facebook.
 
Vissa hävdar att det heter negerboll. Och där någonstans var snacket igång. 
 
Jag är egentligen inte en person som.. jo det är jag. Jag tar ställning för människor i minoritet, för människor som inte mår bra, jag förstår på ett sätt som vissa andra människor inte orkar vare sig bry sig eller lägga energi på. Många väljer att tänka kortsiktigt och alltsom oftast med sig själv som den som ska gagnas av sitt tänk. Att ge till andra, ens ägna en tanke, är för mycket begärt. Att bry sig, att vara en god medmänniska, att agera smått för att förhoppningsvis tillräckligt många en dag ska göra detsamma så världen blir en bättre plats..
 
Vart dessa ord kom ifrån i hela det här kommer jag förklara senare. 
 
När jag var barn bakade jag negerbollar. Jag bakade nog fan negerbollar till jag var tonåring. Sen kom hela den ordgrejen i skymundan då jag inte bakade några förrän bakverket bytt namn till chokladboll. Jag har inte bakat några men trots det använt ordet. 
 
När man tänker på det så är det ju helt sjukt att kalla något för just negerboll. Neger var från början inte något fult ord så men med tanke på alla slavar i usa talar nu ordet för sig självt. Ordet neger syftar till en människa med ett lägre värde. Om jag inte har helt fel.
 
När man börjar diskutera detta med folk så kontras det ofta med att " man säger ju vitlök " Jo, löken är vit och.. ja.. jag vet inte. Kan inte säga att jag fattar jämförelsen. Neger är ju som ett skällsord. Vit är en färg. Som den RÖDA löken och som den GULA sparrisen. Man kan ju inte helt utesluta färg och form ur språken bara för att det kan härledas ( med fantasi ) till andra kulturer och folkslag.
 
Anledningen till att jag brusar upp här är för att människor måste in och kommentera att det heter negerboll. Håll åsikten för er själva. Det är ju uppenbart att jag tycker annat då jag valt ett annat ord för det? 
 
Kontentan av detta då. Där sitter två vackra barn. Två barn som ska växa upp i en värld som blir allt mer kall, egoistisk och otäck. Två oskyldiga barn som inte har en aning om alla hemskheter i vår värld men ska växa upp här. De sitter där och bakar och har hur kul som helst. Och vid det bord där de bakar dessa bollar är det enormt viktigt av oss som föräldrar att faktiskt lära dom vad dessa heter. Barnen är vår framtid och det är vi vuxna som ska föregå med gott exempel för att kanske få världens framtid mer medmänsklig.
 
Det är ju just vid köksborden som barnen lär sig sånt här. DU som förälder och vuxen lär ditt barn och präglar, medvetet eller omedvetet hur ditt barn kommer tycka och tänka. 
 
Ett barn som bakar chokladbollar 2012 behöver inte ens veta att de där bollarna har kallats annat.
 
Kanske är jag larvig. Kanske drar jag detta för långt men jag blir så förfärad över världen i stort. Det är så. På riktigt. 
 
 
 
 

CHOKLADbollsbakning

Idag är allas våra humör så mycket bättre, vad skönt det är. Vi har haft det trevligt med Fredde och Pernilla på fika på förmiddagen, kära Farmor var här och klippte gräset och jag har försökt att plocka här hemma. Eric var på förskolan och busade av sig på eftermiddagen.
 
Nu ikväll har vi varit en stund hos Anna, Per och Nellie. Barnen bakade chokladbollar och lekte.
 
Bra dag, helt enkelt!
 
 
 
 

Humör

Alltså, käre värld, vilket hemskt humör jag är på. Kan man skylla på att det ingår i den här hemska host och ontsmörjan. Jag vet inte.. Om inte annat kan man nog skylla på att det beror på att vi haft det så länge och att det nu tagit för mycket kraft av en så man inte kan va på ens de skapligaste av humör. Jag tror nog till och med att det är det det beror på. Faktiskt. Skulle jag sen få sova i ett par tre dygn skulle jag nog vara så gott som ny.
 
Försöker titta lite på Robinson här men TV:n är lika avig och tvär som jag och bara hackar. Det gör ju inte mitt humör bättre precis.
 
Det är så upplyftande att kika in här och läsa. Man fylls av så mycket härlig energi och blir så glad. Eller inte. 
 
 
 
 
* Tänker på en vän och hennes fina familj <3 *

Skrattretande

Kikar in här mest för att.. jag vet inte. Det känns som att min blogg, för närvarande, blivit en kanal för mig att bara gnälla och gnälla. Det är ju helt tråkigt men å andra sidan så är det ju just så som tillvaron är för oss just nu. Tråkig.
 
Det är knappt man minns hur det känns att bara må bra. Eller så bra som jag kan göra, liksom. Tack och lov för att min MS är så stabil som den är just nu. Hade den varit så aktiv nu, som för ett år sen, då hade det varit sängläge konstant för mig. 
 
Jag försöker hålla undan så mycket jag kan, här hemma. Tvätt och disk som annars skulle bli alldeles för mycket av om man låter bli, för länge. Tyngre ( men ändå välbehövliga saker ) som städning och sängklädesbyten får vänta. Det slösar jag inte energi på förrän det ABSOLUT är nödvändigt.
 
Det är skrattretande, detta. Helt sinnesförvridet faktiskt. 
 
Jag vet inte hur vi ska fira när detta är över. En hotellweekend, tror jag. I Kalmar. Låta Eric få leka loss på Leo´s Lekland och sen ha hotellmys med en glad familj på kvällen. Det låter toppen och en alldeles förträffligt härlig sak att se fram emot efter det här. Det är ju en ekonomisk fråga, Henke är ju dessutom hemma nu i en vecka, så det kanske blir efter nyår. Men ändå. 
 
Jo, men det var väl det hela. 
 
Önskar oss alla en bra dag! 

Grattis älskade pappa <3

 
<3
 
 
Idag är det en fin dag, mina vänner. Min pappa fyller år! Vi önskar dig en toppendag, älskade du. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vågar jag?

Nja, jag avvaktar ett par dagar till. 
 
Henke har varit på sjukan idag. Muskel som är sönderhostad, löd dommen. Jag brukar inte ha negativa åsikter om vården så men jag kan tycka att han blev ordentligt " felsökt " idag med röntgen och kläm och känn. När jag sökte, ni vet ju hur ont jag hade / har.. Min läkare nöjde sig med att lyssna på lungor och ta sänkan. 
 
Det han hade att säga var ju att " man kan hosta sönder både det ena och det andra i en överkropp och det kan göra vansinnigt ont. Jo tack..
 
Henke fick dessutom en stark smärtstillande medicin. Jag fick hostdämpande med morfin i för smärtan. Visst, jag hade inte tagit smärtlindring, faktiskt, men ändå. Vad olika man blir behandlad och bemött.
 
Visst, det spelar ju ingen roll att jag inte vet exakt vad som är trasigt på mig. Något är det och just känslan / smärtan är ju det jobbiga i sammanhanget. Både Henke och jag är för övrigt säkra på att det är ett revben som är av för man kan liksom flytta omkring ett av de undre revbenen och det bara hänger där och skramlar.
 
Nåja,
 
Hela den här host och ont grejen börjar ta ut sin rätt på oss här hemma. Vi är lättretliga och trötta. Ingen orkar med någonting. Inte ens sig själv. Men det ordnar sig. Vi får lite grann smaka på hur vi kommer ha det när vi blir gamla och allt är lite mer motigt och tar lite längre tid eller inte ens går att göra. Ha ha.. Vissa enkla småsaker kan se ytterst komiska ut här hemma och hållningen på våra kroppar ska vi inte prata om. Vi ser ut att vara tre gånger så gamla än vad vi egentligen är. 
 
Ikväll tog vi med Eric upp till radiostyrda bilbanan. Bara för att föräldrarna i huset är trasiga måste ju han få ha skoj. Han fick testa att köra Henke´s bil och han är så duktig.
 
Vill även tillägna ett par rader till Eric´s farmor. Den bästa i världen. Utan henne skulle vi gått under de här hostiga veckorna. Vi älskar dig <3 Tack även till Erica och Elin, fina Ni <3
 
 

Läget?

Läget då? Henke har en tid på sjukan vid 12:30. Han är så sönderhostad att han inte kan jobba. 
 
Jag har varit hos Katarina idag och jag känner att det var väl det jag orkade med så nu ska vi återgå till att försöka kurera oss bäst det går här.
 
Solen skiner idag, det är ju trevligt!

Söndagsångestdämpande

Klockan är bara 20:30 och det är mörkt ute redan. Inte lite sådär halvskumt utan verkligen nattsvart. Fy så trist, tycker jag.
 
Visst är det väl mysigt att plocka fram ljus och tända. Lite fönsterbelysning som lyser upp. Men det känns inte som att jag var klar med sommaren ännu och nu är den helt passerad. 
 
Nåja, bara att gilla läget. Ikväll ska jag krama Henke lite extra hårt ( i tanken då med tanke på att han också är helt sönderhostad ) Jag tror vi behöver rå om varandra så det ska vi göra. Inte mer avancerat än lite tända ljus, något gott att äta och en film. Kvalité i livet, liksom.
 
Söndagsångestdämpande, också kallat. 
 
 
 

Lars Winnerbäck

Igår var vi i Linköping tillsammans med Erica och Elin. Vi såg Lars Winnerbäck och det var så bra som det bara kan va. Utomhuskonsert på sensommaren. Oslagbart.
 
 
 
Jag återkommer i morgon. Tänker att ni kanske behöver en paus från mitt gnäll. 
 
 
 

Äckelvarning

Det går väl över detta? Säg att det gör det. Och ganska snart. Jag orkar inte längre. Jag kan nog stå ut en dag till. Kanske två sen får det faktiskt börja vända.
 
Att hosta ur lungorna till det inte finns luft kvar, kroppen fortsätter hosta ändå konstigt nog. Näsan helt igenkorkad av snor. Jag kiknar, tappar andan och med allt snor och slem får jag inte luft. Ögonen tåras, slem ur i stort sett varje öppning möjlig. Kräkas luft. Snyta sig hela tiden. Hosta mer eller mindre regelbundet på en dag. 
 
Lägg sen till den enorma smärta på både höger och vänster sida. 
 
Jag känner mig så uppgiven, liten, ledsen, tröstlöst trött, sönderhostad, trasig i både kropp och själ, äcklad över mitt eget beteende under tiden då det är som värst.
 
Det bara måste vända. Det var ju relativt under kontroll till den här förkylningen slog till stenhårt i Torsdags. Vad händer. 
 
Henke och Eric har det inte heller lätt. Jag lider med Eric som är i samma situation som jag och inte förstår vad som händer när han kiknar och inte får luft. En annan fattar ju vad det beror på, på ett ungefär. Paniken över att inte kunna andas är ju densamma dock.
 
Jag är helt uppgiven, det sa jag ju. Det bara måste vända snart. Det måste det.

Grillmästarn

 
 
Eric bjöd på grillat igår. 

Källarprojektet

 
 
 
Luckorna är ditsatta. Nu väntar vi in rörmokaren så jag kan få dit tvättmaskinen också. Och tvättho´n
 
 

RSS 2.0