Hålla handen

Man får passa på. Med en pojke som bara blir äldre. Visst, jag kommer förmodligen va en sån där pinsam mamma som slickar på fingret och gnor Eric rent i ansiktet på skolgården, som sitter med på pojkrummet och fyller på saftglasen och är allmänt pinsam. Jag har väldigt svårt att tro att jag någonsin kan släppa " på " taget om det finaste jag har.

Jag fattar att jag måste det, för både hans och min skull. Men den dagen, då tror jag mitt hjärta kommer börja vittra sönder.

Alla har vi ju varit kära i killar/tjejer. Den kärleken som känns så fantastisk. Underbar. Stark. Föd barn och då kan du gångra kärleken med.. hur mycket som helst egentligen. Det går inte att greppa förrän man känner det själv. Till jag själv blev mamma trodde jag inte ett dyft på att det kunde va sån skillnad eller att någon skulle konkurera med Henke, på vissa plan.

Den kärlek, den kärlek som är så stark. Så enorm. Det är, egentligen, bara något man har till låns. Ens barn flyger ur nästet och skaffar egen familj och kanske till och med någon att älska sådär med varje partikel av det som är en själv.

Det är väl det som är livets cirkel. Varje familj skapar en egen. Det innebär att det finns en del. Alla lika vackra. En del trasiga, påbyggda med en ny cirkel.

Det som ändå alltid är, är faktumet att man älskar. Älska är viktigt och nu får ni inte tro att jag inte älskar Henke. Det gör jag ju såklart.

Nu är det dags att göra sig i ordning.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0