Nöjd kille




Mors dag




Älskar min familj

Untitled

Eric har feber. Och någon slags förkylning. Onödigt. Tror dock febern är på väg ner då den va mycket lägre nu innan sovdags.

Han kunde inte hålla sig vaken utan sov en halvtimma inne i sängen. Sen kom han ut på altanen för den, enligt oss, perfekta mutan. Lördagsgodiset. Men efter att ha ätit upp det frågade han om han fick lägga sig på soldynan och vad ska man säga?! Han somnade om igen och sov en stund till.

Ikväll har vi målat. Eric var piggare och med ute. Jag glömde min telefon inne och missade sällskap till kvällspromenaden. Tyvärr.

Härligt med ny färg på huset, förresten.




Både dumt och konstigt

att man inte kan svara på kommentarer via den här appen jag bloggar med. Det har blivit nämnt tidigare men det kan inte nämnas ofta nog.

Vet inte

När jag fick veta att det var MS son valt att sätta bo i min hjärna kom det som en chock. På samma gång som det var otroligt skönt att få en förklaring på varför jag mådde som jag gjorde slogs hela min ( och vår ) tillvaro i tusentals bitar.

Den största kampen och sorgen för den delen är att Eric aldrig får känna mig för den jag var innan. Att försöka hantera mammasituationen samtidigt som du på nytt lär känna ditt nya jag. En sämre version dessutom.

Vi var stressade innan med syskonsituationen då vi, trots allt, är till åren komna. Ingenting blev bättre på det planet med de här två bokstäverna cirkulerande. Vi ville att Eric skulle slippa va ensambarn i allt elände och än idag är det viktigt för mig trots att vi hela tiden slås ner av faktumet att det inte funkar. Linköpings Universitetssjukhus har praktiskt taget min enda krokiga lilla äggledare i sin makt och äggen, vi inte har råd att sätta in, ligger bara där i frysen och väntar.

Nåja..

I Februari 2010 rasade min värld. Allt blev till spillror. Jag var nybliven mamma, nyinflyttad i vårt hus, precis återhämtad från vårt första missfall och där och då skulle jag bara fortsätta leva? Vara som vanligt? Kontakten med min neurolog var så hemskt dålig och bara det gjorde att jag tappade fotfästet än mer. Jag gled djupt ner. Jag försökte klara vardagen. I vissa perioder gick det till klockan 16, då bröt jag ihop när Henke kom hem. I vissa perioder fick Henke komma hem till mig. Vissa dagar gick ganska bra. Eric var ju hemma med mig och han var mitt ljus. Han har fått växa upp under tuffa men kärleksfulla omständigheter. Det han varit med om önskar jag inget barn men han har hanterat det bra och är en trygg kille. Han har sett mig må fruktansvärt dåligt, Henke har mått dåligt, hela spray och sprutprocessen under vår ivf som förändrade mig och var jättepåfrestande. Nu kämpar även han .ed syskonönskan och dagen kom när frågorna hann att komma och vi måste säga " vi har försökt "

De första två åren efter diagnosen kändes det som att allt i hela världen, i min tillvaro och i mitt liv var så uppspeedat det bara kan va. Allt vrålade och rusade förbi. I mitten av allt stod jag. Som förlamad. Förstenad. Okapabel att göra något alls.

Nu idag har jag fått någorlunda ordning i mitt kaos. Jag har ännu inte till 100% fattat att ja har ms men merparten av mitt jag fattar. Och jag känner. Hela tiden. Men jag har vant mig och blir inte lika ledsen längre över att jag inte känner mina tår, min ena tumme, att magen är extremt obehaglig känsla på, att allt jag tittar på vill dela sig, glömskan, tröttheten och ilskan. Jag lär mig att leva med det för var dag som går.

Jag försöker tänka att jag ska göra det bästa jag kan av varje dag. Mer kan jag intd göra och mer kan ingen begära.

Efter många turer med min första neurolog kände vi att vi ville byta, Henke och jag. Var och varannan gång vi träffades kom hon inte ihåg mig och sa olika varje gång. Vi fick komma till en jättebra neurolog i Linköping.

Det var ett bra möte och han skrev ut bromsmedicin. Min stora fasa. Han rekomenderade att ja skulle börja.

Jag ville ge qi-gongen ett försök, syskonförsöken ett försök. I själva verket eller även " också " så är jag så jävla livrädd.

Livrädd för biverkningarna, livrädd för hur uppenbart mitt sjukdomstillstånd då blir. Jag vill bara va ifred. Jag klarar inte av tanken på att skjuta medicin in i en muskel en gång i veckan och sen, slm läkare sa, spendera ett par dagar med att må dåligt. Han rekomenderade till exempel att ta sprutan på Fredagen. " Hela helgen förstörs förmodligen men.. "

När jag mådde som sämst där i början, när jag behövde få prata om det jag gick igenom bara med min MS var en del inte villiga att lyssna. De flesta känner någon slm känner någon och " den MS sjuka är inte aaallls dålig. De mår så bra så "

Jag upplevde det som att min sjukdom blev förringad. Förminskad. En del verkade inte förstå allvaret. Det gjorde mig både arg och ledsen. Idag skiter jag i vilket för ingen MS sjuk är den andra lik. Samma sjukdom yttrar sig sjukt olika, if you see what I mean. Man kan alltså inte jämföra. Alls.

Vissa personer verkade dessutom ha väldigt svårt att få in i hjärnan att det kanske inte var så lätt för mig. Att jag kanske hade svårt att va jag. Jag kände ju inte längre igen mig själv och en del gillar inte den nya och förämrade varianten tydlige n.

Jag var inte så kul att ha att göra med rn lång tid men jag var i helvetets uppdel och vände med mina känslor kan jag säga. Vissa blir helt nedbrytna psykiskt av en natts förlorad sömn, att bilen inte startar eller en avgången nagel. Jag skulld vilja se er gått en dag i mina skor. Då närxdet begav sig och var slm värst. Ni vet e merpart men en del har ni ingen aning om, om uppgiften verkar lätt.

Som det känns nu är jag mellan jobb, bokstavligt talat. Min rehabsituation funkar skapligt, längtan efter syskon gör att vi sparar som tokar för att ha råd efter sommaren. Jag är en relativt lycklig ickerökare som mår otroligt mycket bättre MS mässigt sen jag slutade. Jag mår skapligt. Jag är starkare nu men jag är skör på många områden fortfarande men det beror på att jag är en människa med känslor. Starka sådana. Och ett stort och varmt hjärta.

Vissa dagar känns det som att jag kommer få höra " vad var det vi sa " när jag blir sämre i min sjukdom. " Du skulle börjat tidigare med din bromsmedicin " Det känns som att det kommer va ensamt på botten då, när jag fallit. Men vad ska jag göra? Stanna tiden? Jag är inte redo. Det är bara så. Det är mycket kvar för mig att ordna till, eller åtminstone försöka ordna till, innan jag går vidare till det som jag fasar så.

Det är inte lätt att va i den här situationen. Alls. Mitt i allt är 34 åriga Becca som bara vill få må bra. Bara få försöka fortsätta sin tillvaro med sin familj och slippa all oro och all press. Andas och försöka förstå att livet bestämt sig för att inte va motorväg för mig. Guppig och krokig är vägen vi vandrar och det är inte lätt. För någon.

Henke bygger, renoverar och gör om. Allt för att slippa hantera sin oro och smärta. Jag tänker att allt blir bra bara vi får ett syskon till Eric. Så märklig man är slm människa?! Erics fokus är på fem år. Då han blir Bamsebarn på Förskolan och jag vill bara stoppa tiden. Krisen är ett faktum. Jag är livrädd för min framtid som MS sjuk. Livrädd för vad det innebär. Jag vill att tiden ska sakta ner så jag får ha min älskade Eric nära mig länge om tre är familjetalet för oss.

Frågorna som " varför " och påståendena att det inte är rättvist har jag släppt. Inget blir bättre med det tänket. All oro, ångest och förtvivlan trängs undan men poppar upp. Som idag.

Jag försöker ta en dag i taget och, som sagt, göra det bästa av just den här dagen.

Idag är dock inte en dag som det funkar så bra på.

Kanske är detta mitt flummigaste inlägg någonsin. Kanske är det ingen slm läst till slutet. Jag har lättat min själ och gå nu vidare. Framåt.

För dig






Både bra och inte

Ikväll har humöret inte varit det bästa. Av flera orsaker. Ligger i sängen nu och ska snart sova men har några bilder att visa först.




















Eftermiddagskaffe

Precis druckit mitt eftermiddagskaffe och ska alldeles snart gå och hämta Eric.

Ja har ont i min vänstra armbåge. Jag vet inte varför. Jag har inte gjort något. Det känns som att någon hållt fast armen och dragit den till den, typ, nästan gått av. Skulle säga att det känns som den känslan som det skulle ge. Henke tror det beror på min ms. Jag vet inte. Det är irriterande dock när man har ont.

Annars är min kropp väldigt okey, just nu. Jag känner mig till och med starn. Myrkryp och små ryckningar i benen men det är väl det fysiska. Minnet är desto sämre. Tyvärr. Man kan väl inte få allt kanske. Allt okey överallt, menar jag. Tröttheten är, även den, hanterbar nu för tiden. Jag är kroniskt jättetrött men jag har nog vant mig kanske.

Jag är, hur som helst, superglad över att jag slutade röka. Hade jag inte gjort det hade jag inte kunnat skriva att jag skulle göra detta -

" Nu ska jag gå och hämta Eric "

Gott och blandat
































Inte många knop gjorda

Ibland måste man få ha såna dagar. Regnet har vräkt ner stundtals och jag fick småspringa hem från min promenad.

Jag har kört ett par maskiner tvätt annars har jag inte gjort något. Alls. Oj, vad skönt.

Var på ljusparty ikväll också. Jättekul att komma iväg lite.

Det var det hela!

Vaknar inte

Trött som få idag. Trodde inte det var sant när något som lät som mitt larm började störa min sömn.

Både Eric och jag har sovit oroligt inatt. Jag har vaknat flera gånger av honom och sådär.

Nu har jag grundat med kaffe och konstaterar att dagen, nog, inte blir roligare än såhär. Vädret är så grått och trist så man blir gråtfärdig.

Det får bli en mysdag då. Inte mig emot.

Bilder

Eric dansade innan förskolan idag. Till " That power " med Justin Bieber och Will I Am.

Har även en del andra bilder att visa så..




























Namnsdag och upptäckardag

Eric hade namnsdag igår så vi var och fikade hos farmor. Senare på kvällen kom mormor hit och åt mat. Henke bytte e hel drös med fasadplankor och jag rensade ogräs. Vi var även en sväng, på eftermiddagen, på ALV.

Idag var vi på upptäckardag i Norrhult. Innan det hade Eric och Henke målat mer fasadplankor.



















Suddig bil på Eric som " kör bil " bredvid pappa.













Bilder från vår toppenfina dag



































ALV på förmiddagen och måleriarbete på kvällen.

Bieber Fiiber

Eric och jag har myntat ett nytt uttryck, här hemma. Vi har inte drabbats av " The Bieber fever " utan, som sagt " Bieber Fiiber ". Såklart har ju Eric ett finger med i spelet vad gäller ordet.

Det hela började efter hans konserter här i Sverige. Jag bestämde mig för att lyssna runt lite på hans låtar och se om jag kunde förstå vad miljontals andra fattat men inte jag. Jag hade hört " Baby " och trodde en tjej sjöng den. Längre än så hade jag inte kommit.

Efter att ha sett ett par av hans senaste låtar på Youtube såg jag även en dokumentär, jag har mycket tid att slå ihjäl när min ms är sämre.

När jag förstått vilket hårt arbete han lagt ner för att komma tid han är idag blev jag helt såld. Jag som alltid förespråkat " riktig musik " är nu såld på pop. Ha ha.. Vad hände, liksom.

Förr lyssnade jag bara på musik som kunde återskapas exakt på en scen med instrumenten som används på skiva. Allt digitalt kraffs var jag inget för. Visst jag kunde lyssna OCH gilla det jag hörde men jag skulle aldrig betalat för en skiva med låtar skapade i en dator.

Luddigt? Logiskt? Nåja.

Eric gillar Justin och.. jo men det gör jag med. Det verkar som att han kan allt, har jobbat stenhårt för att nå dit han är och sen verkar han ju va hur trevlig som helst mot sina fans. Och rösten. Rösten. Det går liksom inte att ungå att falla. Handlöst.

Kanske är jag för gammal för att tycka som jag gör men det stuntar jag i. Om inte annat har Eric och jag ett gemensamt intresse. Att dansa.
Spelar det någon roll? Huvudsaken är ju att man mår bra liksom.

Ni ser ju, dessutom, hur bra han sjunger. Ha ha..






Cirkus

Trevlig familytime. Först bjöd farmor på mat och därefter åkte Henke, jag och Eric på Cirkusen som var i stan.

Per och Nellie skulle också gå så vi mötte upp dom där.

Innan vi åkte duschade Henke och Eric och jag fick göra sån fin frisyr <3




Den här bilden är ju bara konstig, egentligen, men jag gillar den.













Att fota med blixt är omöjligt, när Eric är med, så håll till godo med mörka bilder.









Vart ska jag börja?

Idag är det en hel del att göra, om man vill och orkar. Problemet med mig, en sån dag, är att jag gör allt som behövs oavsett om jag orkar eller inte. Typ.

Jag ska ta det lugnt och försöka nöja mig med att antingen städa inne eller rensa ogräs ute.

Såhär blir det när man har en sjukdom som gör att man inte kan alltid. Ett par veckor har jag halkat efter då kroppen och knoppen varit berörd av min ms.

Men nu, nu känns det bättre. Till och med muskelryckningarna i benen försvann, nästan, helt. Man får inte va så kinkig ner på detaljerna. Lite krämpor har ju alla, liksom.

Nu ska jag göra mig och Eric i ordning för dagen.

Utvecklingssamtal

Idag ska vi på det allra första utvecklingssamtalet för Eric. Ska bli så kul. Är inte det minsta orolig, faktiskt. Vår son har blommat ut till en mycket duktig liten person från att ha varit lite " kläjsybanana " om han själv får säga.

Han har stunder nu med, såklart. Men han är annorlunda. Han är liksom en del i det hela mer nu än delen i det hela.

Precis som det ska va.

Chillar

Lite här hemma efter maten. Henke är och köper färg.

Det var väl vad jag hade att bjuda på.

Toppen toppen

Effektiva som få har vi idag

* Henke har oljat plankorna, säger man så, som ska bytas på framsidesfasaden

* Jag har plockat av alla grejer från altanen, sopat, spolat, kvastat med såpa och sköljt altangolvet

* Jag har sandpapprat och oljat överliggarna till altanräcket.

* Henke och Per Ö har klippt ner ett träd mellan våra gårdar.

* Vi har fikat med vår härliga grannfamilj

* Henke och Eric storhandlade när jag vilade

* Vi har bjudit familjen Kronstrand på middag

* Anna och jag byggde en stad i sandlådan

* Vi byggde även en hinderbana och till barnen

* Gått en promenad

* Duschat

Säkerligen glömt både det ena och det andra.

Nu ska vi titta på TV lite, Henke och jag.

Här kommer några bilder från dagen.




















































Eric låter hälsa

cijooyhq d
qeeeehgkkkmmmmm
zxcvbnm




eric
sswqacswqaäå

Slösa med energi

Det blir ofta så. Helt i onödan. Men jag irriterar mig, blir ledsen, stör mig.

I min värld så är du snäll mot människor i din omgivning. Särskilt mot folk som du kontinuerligt träffar eller kommer att träffa ofta. Oavsett om du vill eller inte.

Har man inget snällt att säga kan man lika gärna hålla käften, tycker jag. Visst, " säga vad man tycker och tänker " viftarminhanditaktmedattdomordensägs i all ära men för en del finns inte spärren mellan ärlighet och elakhet.

Vissa människor är hårda i huden och orden rinner av. Kanske att det sårar men de är starka nog att bara gå vidare med ett leende för att inte visa känslorna. Jag är ingen sån människa. Jag mår så jävla dåligt när folk inte kan va snälla mot sina närmsta eller folk i sin omgivning eller för den delen, i världen.

Vad får en endaste människa att tro att just den är centum i universum? Att nämnda person har mallen för " normal " Att nämnda person kan dömma andra?

Jag gillar inte alla människor. Därmed inte sagt att jag behöver va otrevlig. Jag ogillar elakhet och människor som göder sitt eget ego på andras olycka eller, i deras tycke " onormalitet " I fel krets blir människor som dessa farliga då de hjärntvättar andra till att helt förlora sitt värde som människa.

Det är tragiskt och ledsamt och jag önskar jag kunde bara blunda. Men dels är ja inte uppfostrad så och dels hör det till ( i mitt tycke ) något helt normalt.

Att bry sig.






ALV bilderna från igår












































Hoppsan

Idag skulle Henke sova. Han spelade TV spel igår kväll och det blev lite sent. Det är ju inget konstigt att det är jag som går upp och heller inget konstigt att Henke gränslöst många gånger lägger sig i tron om att han sover till en viss tid.

Idag ble det inte så. Jag hörde långt borta att Eric va vaken men jag sov vidare. Jag hörde dörren till sovrummet stängas men orkade inte bry mig.

Detta händer typ aldrig. Henkes sömn är, oavsett vad en del verkar tro, högsta prioritet här hemma. Min sömn är också viktigt men jag ser till att Henke får möjlighet att vila upp sig på ledig tid, även att det kanske inte framgår. Det beror nog på hur man läser av situationen.

Han hade inte somnat förrän 2:30 tiden inatt så det är en trött karl här hemma idag. Nu är dom ute i garaget och jobbar och jag ska ta tag i dagen. Försöka tala om för mina ben att dom ska sluta jävlas med mig. Kanske dammsuga. Kanske bara sitta kvar här i soffan.

Vi får se vad dagen bjuder på!

ALV premiär

Tydligen var nästan varenda kotte på Astrid Lindgrens Värld idag. Vi såg inte någon vi kände igen, mer än en förskolekompis till Eric.

Vi hade en jättefin förmiddag och vi tog en liten fika där också när vi ändå var där.

Det var lite annorlunda att inte gå på premiären med familjen Kronstrand, vi har ju gjort det åren innan, men bara för att det varit så innan innebär ju inte att det måste va så heller.

Dagen idag har inneburit att jag sakta men säkert mår bättre. Kände mig riktigt lycklig en stund ikväll och det är en skön känsla.

Benen är väl inte helt jättebra ännu men det ska nog ordna sig det med till slut.

Bilderna från dagen tar vi senare.


Att välja

Som ni vet försökte jag sluta röka i somras. Det slutade med att jag knappt ville leva. Jag blev deppig som f*n och allt var jättejobbigt. Jag var så laddad och motiverad för att sluta och trots det jag det helt åt fanders.

När jag stod inför detta rökstopp var jag därför jätteorolig för att samma sak skulle hända. Som tur är har det gått väldigt bra.

Skillnaden denna gång är, bland annat, timingen. Att sluta röka är nämligen egentligen inte särskilt svårt om man bara kan få till en del saker. Bland annat där med timingen. Att veta när tiden är rätt tror jag man känner i sig själv om man bara vågar lyssna.

Jag kände mig så trött på att lukta rök, jag var trött på rasslet i lungorna och hostan som jag inte orkade blunda för längre och varje morgon upplevde jag känslan i kroppen, vid de första blossen, som att dra ner en rullgardin. Jag äcklades till viss del av mig själv och ville bli fri från beroendet.

Att det skulle va så lätt hade jag aldrig trott. Kämpigt när gifterna gick ur, såklart. Men så skönt samtidig.

Är du rökare och vill sluta ska du testa följande. Det är två av de saker som, bland annat, hjälpt mig.

I stället för att tänka " jag måste sluta röka " ska du i stället tänka " jag väljer att vara rökfri " " jag väljer ett rökfritt liv "

När hjärnan hör ordet " måste " slår den automatiskt bakut. Känner den att den själv får välja, då lurar man sig själv och hela saken blir inte så tung.

Sen en annan viktig sak, som kan te sig märklig. Man ska koppla hela grejen till en känsla. En slags cocktail av alla ens sinnen.

En föreläsare som jag hämtade min inspiration från menar att kan man inte hitta ett eget fysiskt sätt att hjälpa till att lagra in känslan man vill få fram till ändamålet så kan man knipa med skinkorn. Det låter ju såklart absurt men jag ska förklara hur detta verkligen fungerar.

Kvällen innan jag skulle sluta röka var jag orolig. Jag kände det som att jag hade kanske 30 - 40% chans att lyckas. Jag ville förbereda Eric på att jag kanske skulle komma att va lite sur den närmsta tiden så jag ropade på honom och " Eric, i morgon ska mamma försöka sluta röka "

Längre hann jag inte innan han skrek " jaaaaaa " , knöt sin näve i en segergest och sprang fram till mig och gav mig en kram.

Den kramen blev det som jag använt mig av för att hitta känslan han gav mig den kvällen. Det var ren och klar glädje och nästan varje gång jag har haft det kämpigt med abstinens har jag tänkt på den händelse och fyllts upp av glädje som hjälpt mig klara även det suget.

Kanske låter det luddigt. Kanske kan jag förklara det bättre men kan man bara hitta något tillfälle där man ändå känner sig nöjd trots att man inte röker innan man slutat och lyckas koppla den känslan till något fysiskt så det lagras in i kontoret för att sedan plockas fram igen och igen då kan man klara det.

Jag kan försöka vidareutveckla när jag inte är lika rörig och trött i min hjärna men kontentan av det hela - det går visst att sluta röka. Jag är ett mycket bra bevis på det med tanke på inställningen jag tidigare hade och inställningen jag har nu.


Missade bilden

som skulle va med i inlägget




En av de högsta

önskningarna jag har är att få bli gammal och se dig utvecklas Eric. Att få se vad du ska bli för en person.

Det är min största fasa att något ska hända mig och jag inte får va med. Jag får svårt att andas vid tanken på att jag inte alltid kommer vara vid din sida.

Jag tycker det är så skönt att ha blivit äldre, lugnet och tryggheten. Visheten det bjuder på. Men åldrandet för en närmare den där sista dagen. Den där sista stunden.

Jag har också börjat oroa mig mycket för min framtid med ms. Vad kommer hända. Hur dålig kommer jag bli?

Jag är bitter på faktumet att vi inte fick fler barn. Jag är ledsen så jag går i tusen bitar över faktumet att Eric kommer va så ensam.

Jag älskar livet. Jag älskar min familj. Jag vill bara stanna tiden och låta saker och ting få vänta. Låta saker bero.

Det är så upplyftande här nu för tiden. Eller inte. Det ger ingen direkt positiv energi, det kan vi väl va överrens om!

Ensam

Ikväll ska Henke iväg på sin pojkkvällsgrej. Jag känner att jag väldigt gärna sett att han varit hemma men det är inte lönt att tro. Benbrott, kommer vi upp i den omfattningen så skulle han nog börja överväga att stanna hemma.

Jag är så jävla trött. Det är vidrigt. Dessutom mår jag så konstigt både psykiskt och fysiskt.

Det är så tråkigt.

Grupprehab

Idag är det dags för grupprehab. Har fått byta grupp till förmiddagen nu då vi bara var tre med mig kvar i den jag gick i.

Eric slog rekord och tyckte det var morgon redan innan 6. Jag höll inte med honom så han tittade snällt på TV en stund så jag fick vakna till.

Önskar att lusten för trädgården kunde infinna sig. Kanske till helgen när Henke är hemma.

Min nedstämdhet har dragit med sig mina ben ner. De mår inte heller bra och vill nog helst bara gråta. Jag har såna ryckningar och får av det jätteont i benen. Det känns även som att jag har knästrumpor, är bortdomnad i huden den biten.

Så var det i slutet av förra veckan men sen blev det bättre för att bli sämre. Varför? Är det värmen som jag inte är van vid och inte klarar av så bra som jag önskar?

Jag var nere innan men det blir ju inte direkt bättre.

Fy så gnällig jag är. Det är vår och knoppar brister så det knakar. Naturen får färg och allt får liv. Det blir vackert överallt och saker får återigen en mening, kan tyckas.

Och då sitter jag här och gnäller medan jag sippar på mitt kaffe. Typiskt mig.

Nåja, jag tycker faktiskt att jag haft min beskärda del av att inte må bra. Visst min ms och skov och så får jag ju räkna med men sånt här, mitt i mellan, det är jag klar med. Jag tycker det. För jag jag kan inte tänka mig att detta är ett skov. Var jag i ett förra veckan då och detta är ett nytt? Kanske är det i så fall samma?

Strunt samma. Jag tänker inte analysera det. Håll bara en tumme för att jag ska kunna fortsätta promenera?

Tack, fina ni!

Vad händer?

Jag vet inte. Till viss del tror jag detta beror på pms.

Skulle vilja krypa ner under täcket och kunna gråta. Av någon anledning kan jag inte. Eller så letar jag efter ett bra tillfälle.

Det känns så fult av mig att ens känna som jag gör med tanke på hur livet ser ut för andra, just nu. Mem jag skyller det här på pms och min ms. Visst fan är det livet i sig också men det är bättre att skylla på det andra och bara vänta på att det ska passera.

Jag är en person som har nära kontakt med mitt känsloregister. Jag är lyhörd för mig själv men även för andra. Känslostormar kommer i vågor så det är bra att veta att när det är som värst kan det bara bli bättre. Lär man sig att gunga med i vågorna som är ens känslostormar är det lättare att driva på havet som är ditt liv.



<3




















Suck

Tänk vad skönt om man kunde blotta varenda lite känsla, varenda liten pinal i ens varelse både från förr, från igår och för i morgon.

Att bara öppna en ventil och blåsa ut allt. Låta det storma men inte vika sig förrän allt är som bortblåst.

Börja om, på en ren och fräsch grund. Med vetskapen och kunskapen jag har men.. på nytt. Jag vet inte.

Jag skulle vilja klättra upp på ett berg och bara stå där och skrika och vråla. Gorma mig hes. Gråta, vråla och vara arg tills jag inte orkar mer. Då vill jag bli kramad av min man. Han som alltid älskar mig. Alla dagar.





Kanske skulle jag skriva i en blogg med ett annat namn. Anonymt så man kan vräka på med känslorna och inte oroa sig för att trampa på någons tå eller låta folk gotta sig i ens olycka, jo för det finns såna människor också.

Jag kommer aldrig vara färgglad i min själ. Jag är ärrad och grå. Men bättre än såhär kan man hoppas att få må.


Dagen i bilder












Eller bilder från dagen. En på Eric och mig när vi gick till förskolan och ett par från Gästgivarehagen som för tillfället bjuder på ( typ ) en miljon blommande vitsippor. Så vackert.

Jag, Helena och Arvid gick en rejäl promenad på förmiddagen och jag har haft tvätt ute på tork.

Sinnesstämningen är inget vidare. Alls. Ska försöka rycka upp mig. Eller gräva ner mig först och sen rycka upp mig. Vet inte vilket som är bäst.



Vitsippor




Min duktiga make

Äntligen är betongen ur garaget och i morgon ska vi köra den till tippen. Henke har även lagt stenplattor under trappan så jag ska slippa rensa ogräs under där. Det är inte så smidigt att komma åt.

Jag tappade farten mitt på dagen och hittade den inte igen. Det blir så vissa dagar på grund av olika anledningar.

Vi har hunnit med att känna på vattnet i Nossen också. Det var kallt.
Familjen Kronstrand var här och drack kaffe ikväll.

Det var väl det hela.
















Hockey

Vi har haft en bra dag. Kosläpp, fixat Alv korten, fikat och nu ikväll grillat med våra fina vänner.

Vår ena TV dosa är trasig så vi använder en och samma till båda TV apparaterna. Jag valde en kanal här, innan dosan hamnade i sovrummet, och vad är det jag ser? Hockey..

Inte konstigt att jag blir mer och mer sömnig.

Kosläpp




































Fan

Följer Bruce Springsteen liverapporteringen på Aftonbladet och har gråten i halsen.

Så jävla piss det känns att vi hade biljetter men inte kunde åka på grund av min piss MS. Jag hade inte klarat av det men att inte kunna välja själv utan att en jävla sjukdom avgör gör mig ledsen. Riktigt jävla ledsen. Speciellt nu när konserten är i full gång.






Vändning

Man får göra det bästa av en dag som börjar tungt. Söta Arvids leende fick mig på alldeles jättebra humör. Och pratstunden med hans mamma också såklart.



Bruce Springsteen

Har skrivit ett inlägg om detta. Ett relativt långt inlägg. Men sen tryckte jag fel och det är väck.

Jag är ledsen, hur som helst. Att det inget blir. Men så är det att leva med sjukdom. Tyvärr. Jag har problematik som gör att jag får ställa in saker ibland och det i sin tur gör mig väldigt ledsen.

Det här var något som jag, Henke och pappa skulle göra. Men han har andra att ta sällskap med så honom går det ingen nöd på.

Den här dagen blev annorlunda än den var tänkt. Jag ska ta det lugnt idag. Inte göra någonting.

Att sluta röka

Dom som känner mig väldigt väl vet att jag hade ett riktigt osunt förhållande till rökning och ciggaretter. Jag såg dom som mina vänner och kände, på fullaste allvar, att livet inte var lika njutbart utan dom. Jag kunde, till exempel,ifrågasätta varför jag ens skulle gå upp på morgonen. Om jag inte fick röka då. Jag tror att jag, till viss del, skrämdes av all den tid jag skulle få.. över. Och mitt humör.

Nu är det ju tyvärr så att det där med humöret är ju bara ett svepskäl. Visst fan är det sämre utan nikotinet. Tålamod och allt, i början, men med handen på hjärtat var jag sur över samma orsaker då som nu. Skillnaden är att mina lungor är renare och jag är fräschare. Typ.

Jag var livrädd för att sluta. Särskilt på grund av att jag blev helt jättedeprimerad när jag försökte i somras. Då tappade jag även lite av känslan då jag var så otroligt motiverad och det ändå gick åt fanders.

Den här gången visste jag inte vad jag kunde förvänta mig. Jag var helt inställd på nederlag. Men det fanns en skillnad denna gång och det är det jag ska berätta för er. Inte nu, det hinner jag inte. Men det är en helt otroligt bra metod för detta. Plus att man någonstans måste va beredd på att kämpa, mer eller mindre. Det sköter sig inte självt tyvärr när abstinensen slår till. Var redo och ha insett hur du förpestar din kropp så funkar detta jättebra. Det gjorde det på mig och, som sagt, ni som känner mig trodde inte jag skulle fixa det. Inte så bra i allafall. Visst, det kanske kommer ett nederlag, jag kanske åker dit i morgon. Men som det känns nu har det inte ( knappt ) ens varit jobbigt att sluta. På riktigt väntar jag fortfarande på " det tillfället " då jag velar och har en cigg i ena handen och tändarn i den andra. Där har jag inte ens varit på fyra månader.

I stället är jag i lyckans land. Och stolhetens land.
Jag ska berätta mer om detta. Om ni vill höra, såklart. Det är bara en enkel metod som jag använt och som finns i oss alla. Plus ett par Toy och en penna att trixa med de första veckorna. Ha ha..

Knasigt

Hela veckan känns lite knasig när Henke har ledigt en Onsdag.

Idag har jag en tid hos min pratkontakt. Det är jättelänge sen sist så det är dags nu.



Bilder från kvällen




























4 rökfria månader

Tänkte jag skulle berätta om det men jag tar det i morgon. Nu ska vi mysa här, jag och maken.




Första Maj

Henke har lagt plattgången klar, Eric och jag har umgåtts med Familjen Kronstrand. På eftermiddagen har vi torkat av ( någorlunda ) altanmöblerna och ställt i ordning. Vi får besök till kvällen och det är väldigt härligt på vår baksida på kvällen så vi har tänkt att vara där en stund.




Eric ville att vi skulle äta frukost ihop idag så det gjorde vi.





Här ser ni också bevis på att Ica har fattat vad jag sagt länge nu.



Det var det hela, för nu!

RSS 2.0