Nov. 30, 2013








Första snön och adventsmys

Ikväll har vi adventspyntat lite och haft det allmänt mysigt med mamma och pappa på besök.

Eric lekte som en tok i den lilla snö som kommit.









Trist

Ibland funkar inte den här appen alls. Eller beror det på min telefon? Kanske en kombination.

Idag är det 6 år sen vi fick veta att jag var gravid med min älskade Eric ♥

Dessutom är det Henkes pappas födelsedag. Det innebär att vi varit ute på kyrkogården och gratulerat.

Vi haft en fin och lugn kväll. Precis så som det ska va, tycker jag.

Nu ska jag krypa ner och försöka sova. Inatt sov vi ju ordentligt och länge på morgonen och jag har inte varit fullt så trött idag.


Störande

När man skriver ett inlägg och det inte laddas upp. Hur som helst så är allt, än så länge, som vanligt.


Kan va så

att jag hoppar över i morgon då. Dag 10 i ruvningen, 28 dagar ( eller 27 då beroende på hur man räknar med första mensdag ) sen senaste mens. Gulp, hjälp och hjälp mig.

Det kommer va två så otroligt besvikna killar, här hemma, om mensen kommer. Eller om jag inte är gravid nu.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är helt tom. Ledsen och tom och vill så mycket.


Lång kväll

Jag hade ju planerat att somna till en stund nu. Det ville sig inte även om det vore välbehövligt.

Det kommer va en trött Becca ikväll, med andra ord.

Jag vågade

och än är det lugnt. Men det finns ju alltid i morgon. Och dagen efter det. Och dagen efter det.

Är så glad för beslutet vi tog att Eric skulle va hemma med mig dessa veckor. Mest var det för att han inte skulle dra hem en massa förkylningar nu. Men samtidigt är han ett, mycket gott, sällskap.

Det hade varit väldigt drygt utan honom!


Vågar nog inte

ens gå upp i morgon. 27 dagar sen senaste mensen. Den dag den brukar komma på. Om man nu inte väljer att förskjuta det hela, då är den aktuella dagen på Torsdag.

Har läst nu att om mensen kommer efter klockan 18 den dagen räknas dagen efter som den första.

Jag minns inte exakt hur det var sist så det kan nog vara vilken som.

Oj, oj, oj.. Vad det blir så jobbigt direkt då. Så mycket mer oro.

Men det blir som det blir. Det kan ju, dessutom, va så att blödningen förskjuts med tanke på Progesteronet vilket är ytterst troligt. Sist jag använde det skjöts den upp några dagar tror jag jag läste mig till här i bloggen härom dagen.

Det är jobbigt, detta. Väldigt påfrestande psykiskt. Men OM det nu skulle gå vägen är det värt det! Till och med om det inte funkar. För försöker vi inte och gör detta så är det ju, i stort sett, en omöjlighet.


Jo men..

Här sitter vi. Tittar lite på TV. Jag tänker att det inte gör något om man gör så. Ibland. Vi ska gå ut och fånga sol, snart. Tänkte bara kika i här och kolla läget. Eller.. skriva ett par rader.

Jag känner mig som en hög. Jag är vansinnigt trött. Konstant. Det tar väl på krafterna detta. För även att jag inte letar graviditetssymtom så gör man ju det omedvetet. Och i och med att jag försöker ta det lugnt måste jag ju tänka på situationen som är. Hela tiden.

Ville jag, skulle jag utan att överdriva, hitta massvis med symtom. Som även skulle kunna va biverkningar av Progesteronet. Troligen det sista.

Jag känner faktiskt, handen på hjärtat, inte efter. Det jag gör, möjligtvis, är att klämma lite extra på brösten. Ha ha..

Vi får se vad det blir av detta. För att inte bli allt för ledsen försöker jag intala mig att det jag känner är biverkningar. Hormonet jag tillför är ju just det som blommar till i tidig graviditet så det som kommer tala om ifall jag är gravid eller inte är ett graviditetstest.

Skillnaden denna gång är även att jag inte vill testa. Tidigare gånger har jag beställt tester på nätet och testat. Och testat och testat. Senast fick jag testförbud av maken och jag klättrade, nästan, på väggarna. Nu, nu känns det inte lika brådskande. Jag skulle vilja testa men jag vill ju ha ett positivt resultat så för att undvika besvikelse är det ju bättre att vänta.

Henke och jag har bestämt när. Skräckblandad förtjusning.




Nov. 25, 2013








Utebelysningen




Det har blivit en grej, här hemma, att varje år tillföra någon ny fin belysning ute.

I år blev det en krans med belysning i på ytterdörren och en fin hängslinga som hänger ner från altantaket.

Dag sju

Den här veckan är aningen jobbigare än den första av de två sk " ruvarveckorna. " Inte nog med att testdagen närmar sig, bara hälften kvar, så kan min mens komma när som helst från typ på Onsdag och framåt. Detta är ju infört i naturlig cykel vilket innebär att allt är " som vanligt " om det nu inte gått och blivit fantastiskt.

Progesteronet kan hålla tillbaka mensen något så även om jag inte börjar blöda ska jag inte få upp förhoppningarna. För mycket.

Denna väntan. Att hela tiden slås mellan hopp och förtvivlan. Längtan och önskan. Oro och tvivel.

Jag försöker va i stort sett som vanligt. Försöker hålla mig lite lugnare och varmare. Äter inte glass sen jag läste den där listan. Försöker också att låta bli att bli andfådd.

Man måste ju tänka på att det lilla embryot kom in i min livmoder på ett ganska onaturligt vis så man vill, tro det eller ej, göra vad man kan för att optimera. Det är ju dessutom inte gratis, detta lilla frö.


Grattis

till min blogg som blir fem år idag!


Nov. 24, 2013




Väldigt träffande!

Första snön

kom inatt. Tydligen. Kvar ligger ett minilager på backen. Inte överallt, men på sina ställen.

Jag kanske mår lite bättre idag. Brösten spänner och är aningen större men hittills har jag inte mått då illa så jag antar att kroppen vant sig vid allt Progesteron. Jag tänker inte ens tänka, mer än jag omedvetet gör, att det skulle kunna va graviditetssymtom. Då blir jag bara ledsen om det inte är så.

Progesteron ger graviditetsliknande biverkningar. Jag mådde inte fullt så kraftigt konstigt sist men det är ju inte samma varje gång och det är ju ändå två och ett halvt år sen.

Tiden går sakta. Sjätte dagen idag.

Alltså

denna väntan. Och dessa biverkningar. Allt är värt det om. Om..

Vi fortsätter och hoppas. Mer kan man ju inte göra. Idag känns det inte lika jobbigt som det gjort de andra dagarna. Skönt det.




Mysmorgon




Puss puss




Tiden går så sakta

Samtidigt som jag vill va långt fram i den här vänteperioden så känns det ändå ganska bra nu. När man är lyckligt ovetande. När man kan drömma sig bort och låta Progesteronbiverkningarna vara graviditetssymtom och bara gilla läget. Verkligen gilla läget.

Men sen kommer tankarna, oron och alla negativa tankar och känslor. För även att jag " försöker att inte tänka på det " är det ju där hela tiden ändå. Jag vill ju inte jonglera med tvättkorgarna som jag annars gör, promenerar jag vill jag ju inte gå för fort, jag försöker undvika sånt som jag tänker inte är så bra. Så hela den biten, att inte tänka, faller ju platt.

När tankarna snurrar iväg händer det att jag surfar in på nätets all information. Och då känns allt ännu mer tröstlöst och jobbigt. Olika kliniker gör så olika. Som återföringstillfälle till exempel. Jag har inte kunnat hitta någon som fått tillbaka ett fryst embryo 2 dagars odlat ) på dag 4. Är det någon som kan lugna mig när det gäller detta? Dag 3 verkar va sent. Eller fattar jag inte räkningen?

RMC har ju trots allt bra resultat så de vet ju vad de gör och de skulle väl inte göra något som inte kan funka?

Jag hoppas alla tillfälligheter, sannolikheter och möjligheter faller på plats och att detta funkar nu så jag sitter här trött och sönderammad nästa höst. Eller åtminstone något sånt!


Min konstnär




Kommer inte igång

Idag är vi trötta. Eller åtminstone jag. Tror det beror på vädret. Och kanske progesteronet. Jag vet inte vad de har för biverkningar, exakt, men jag vill minnas att det går att likna med det man känner i tidig graviditet.

Tog ju inte det de andra frysförsöken. Bara vid det färska så det är ju ett tag sen.

Önskar ju det kunde va graviditetstecken men embryot har nog inte ens fäst fast sig än så det är ju en omöjlighet.

Bara att vänta vidare.


Hopplöst

Nu känns det ju helt hopplöst.

Jag försöker dock att tänka att ägget och spermi.. sperme.. spermien är mitt och Henkes. Tål det inte att jag lever mitt liv något sånär som jag brukar, dock lite lugnare, var det väl inte menat.




Kan tänka mig

Kan tänka mig att det finns en och annan som undrar " varför vi låtit Eric få veta om vår återföring "

Planen var inte så, från början. Drt var en rad händelser och tillfälligheter som ledde fram till att han helt enkelt bara visste.

Jag gjorde ägglossningstester i urinen från Lördagen till Torsdagen då det visade positivt.

Att ha ett barn på fem år är desutom lite annorlunda än när de är små. Frågvisa, nyfikna, logiska och smarta.

En morgon, minns inte vilken, när jag i godan ro drog morgonstrålen ner i en engångsmugg hör jag någon fråga " mamma, vad gör du? "

" Gå härifrån direkt " gormade jag instinktivt då jag såg framför mig hur Eric skulle börja kissa i alla möjliga grejer här hemma. " Det gör ju mamma, liksom " Jag tänkte också att i detta läge är det nästan lika bra att försöka förklara så gott man kan. Annars kommer ju Eric prata om vad han sett. Då är det bättre att han pratar om det som, förhoppningsvis, är på gång.

Hur som, den morgonen, blev han ledsen. Inte undra på, liksom, när mamma kissar i en mugg och skriker.

Jag gick och kramade om honom och sa att vi skulle se om det gick att försöka att få en bäbis. Att det bara är vuxna tjejer som gör såna saker.

Han släppte nog det det hyffsat ändå. Till dagen med omslag kom. Jag pratade med RMC i , vad jag trodde, total obemärkthet. Om det nu ens är ett ord. Skrutt hörde såklart och nu känner jag att det är lika bra att han vet. Han tar god hand om mig, killar på det " han hoppas ska bli ett lillesyskon på min mage och tycker idag redan att min mage är större.

Han måttar upp en knappt märkbar storlek och förstår att mamma behöver handskas varsamt nu så han inte kommer och gör missilbomben in i mig, just nu, för då blir det inte bra.

Det är svårt. Allt som gäller detta. Dag 1 idag. Känns som en vecka sen vi var där.

Jag undrar om det delats något, om det trivs och hur det ska gå. Samtidigt försöker jag va som vanligt. Bortsett från tunga lyft stress och påfrestning. Detta kom ju " bara till " rakt in i livmordern utan förberedelsen som vid naturlig graviditet så ett par dagar får det på sig att boa in sig.

Jag är relativt lugn nu för tiden ändå så så stor förändring är det ju inte.

Det värmer

alla era lyckönskningar!


Återföring nummer 4

Förra hösten skulle vi gjort en, var tanken, men då fick jag aldrig någon ägglossning. Vi var på det igen i början av detta året vilket inte resulterade i annat än besvikelse och tårar.

Nu kände vi att vi laddat om, och kanske framförallt, skramlat ihop över 9, 000:- som behövs.

Mensen kom, jag ringde RMC, hon gav mig ett datum för att börja med de digitala ägglossningstesterna, jag kissade, testade och fick så småningom positivt utslag.

När jag tittade i kalendern, innan det positiva resultatet, sa jag att " det kanske blir positivt den 14 för då har Emilia namnsdag ". Skulle vi få en tjej så har vi pratat om att vi skulle vilja döpa barnet till det.

Den 14 blev det positivt, igår återfördes ett embryo som var intakt. Det innebär att det inte tappat någon cell vid upptining. Alltså är det lika fint som när det frystes in.

Hade det tappat någon cell hade vi fått två tillbaka men det är alltså inte aktuellt nu.

Nu finns det mycket att skriva om detta och jag vill skona er från ett jätteinlägg så jag tar lite åt gången.


Nu börjar den långa väntan

I morgon tänker jag att jag ska berätta om vår dag. Till dess får vi nöja oss med en bild på oss från idag när vi var på RMC.




Älskar min familj ♥

Rättelse

I nedanstående inlägg är det två VECKOR, jag menar. Inget annat.

Det finns inget att jämföra med när det kommer till väntan vad gäller IVF efter återföringsdagen.


Håll en tumme nu

Vi ska åka och se om vi kan få en bäbis, som Eric säger. Små koppar har också öron och vad spelar det för roll om han vet?! Eller om ni vet?!

Håll en tumme nu, vi behöver alla vi kan få.

Henke och jag har nog tappat tron. Men Eric, han vill så det värker.

Hoppas gör vi, såklart, men det hjälper inte. Det är så mycket annat som ska stämma.

Nu väntar två jobbiga dagar. Hopplöshet och förtvivlan. Men nu gör vi det här.

För Eric!






Nov. 17, 2013




Nov. 16, 2013








I morgon tänker jag att jag ska berätta något för er. Ikväll myser vi med ros' evin, popcorn och " Så mycket bättre "

Vi har haft en finfin grillkväll med våra underbara vänner ♥

Nov. 14, 2013




Ullared

Dessa två bilder säger en del. Den första med skärpa och den andra darrig och oskarp. Det har inte hänt innan att vi BEHÖVER två vagnar. För smidighets skull, innan, för packningen vid kassan. Men för att överhuvudtaget få plats. Ha ha..

Alla leksaker tar sin plats. Till julklapparna alltså. Jag skyller på det!

Dagen var helt toppenfin!






Tar det lugnt

Ingenting går fort här hemma men vem har bråttom. Detta är nog precis vad jag behöver, just nu. Att bara ta saker och ting i vår takt.


Magnetröntgen

Idag skulle jag ha gjort magnetröntgen men när jag vaknade i morse hade jag jätteont i nacken och huvudet så jag kände att det bara blivit plågsamt att ligga i " den där tuben " i en timme så jag ringde återbud.

Pappa och jag åkte dock ändå till Västervik och gick i affärer. Vi hade en fin dag.

Nu ska jag göra ny röntgen den 26/11 är tanken.


Älskar

morgonmyset på helgen. Äta frukost tillsammans, nyhetsmorgon, tända ljus.

Nu ska vi snart till ishallen. Eric har sin skridskoskola.


Sovdags

Efter Iddolmyset ligger nu Eric bredvid mig och sover. Kanske är jag störd men jag älskar faktumet att han vill va nära. Och mysa, som han själv säger. Det händer inte såå ofta men när det händer är det mys på hög nivå.

Nu ska jag pussa honom god natt på goskinden, sen ska jag sova.




Bränt

Några muffinsar vid dagens bak. Inte hela världen och det är ju inte alla. Trist men inget att göra åt.

Positivt, pilla bort det brända och då få ta en till muffins. Liksom. Jo, visst.

Förlorar hoppet

Om världen, människorna i den och framförallt framtiden för de båda.

Folk debatterar och tvistar om huruvida det heter kamphund eller om man ska säga "muskelhund " för att inte trampa på några tår.

Folk som inte klarar av att jobba men bara det " kan kallas hobby " så finns orken, lusten och viljan?!!

Och " hade Bieber verkligen sex med en prostituerad? " Spelar det någon roll? Vilken 19 årig miljonärpojke skulle inte ( åtminstone vilja ) göra detsamma?

Vart är världen på väg?




Nov. 06, 2013

Om du visste hur mycket du betyder för mig. Och hur mycket jag kämpar. För dig. Alltid.






Lagd på is

Nu är min arbetsprövning lagd på is. För att ta reda på om mitt mående beror på den får det bli såhär en stund.

Känner mig värdelös, som alltid när och om det blir såhär, men hela grejen med en arbetsprövning är ju för att prova om det funkar. Det handlar inte om prestation.

Nu blir det såhär ett tag se vet jag inte riktigt vad som händer. Jag ska tydligen få en ny kontakt på arbetsförmedlingen, arbetslivsresursgrejen sjunger också på sista refrängen så vad som kommer hända har jag ingen aning om. Tråkigt, särskilt för någon i min sits, är ju när människorna man har kontakt med blir nya.

Men jag tänker faktiskt inte lägga så mycket energi på att oroa mig. Huvudsaken är att jag ordnar till detta. Och det kommer jag göra. Så småningom. En bra sak i allt detta är att jag vet vad det är som gör att det inte funkar. Den där stressen.

Så..

Nov. 05, 2013




Stressad

Sitter här i soffan, ligger är kanske rätt ord? Halvsitter.. jag halvsitter här i soffan, kaffet står framför mig, Eric äter sin gröt och vi tittar på barn tv. Ok, jag slösurfar på mobilen mestadels.

Trots detta lugn känner jag en tokigt stressad känsla i hela min kropp. Fingrarna darrar och hjärtat slår. Skulle man lägga min själ på ett bord skulle den vibrera.

Jag trodde detta var ett passerat kapitel. Att jag var på väg tillbaka. Visst, bakslag får man räkna med. Med MS är det ju dessutom svårt att veta på morgonen hur man ska må, med den, på kvällen. Men det känns så tungt och tråkigt, just nu. Extra jobbigt blir det nu när jag och alla vet hur " bra jag mår " Nu. Det gör jag ju, tack och lov, men duktiga och präktiga Becca måste ju fortsätta och visa resultat. Leva upp till det där " att jag mår så mycket bättre nu "

Sen ska väl tilläggas att jag får panik bara av känslan att min MS bråkar. Livrädd för permanent skada, livrädd för att tappa kontrollen över min kropp, kontrollfreak som jag är.

Solen skiner idag men mitt hjärta kämpar för att trösta min regntunga själ. Typ.

I min kropp spelas sällsamma toner i moll på piano. Sådär vackert melankoliskt att det kan få även den hårdaste att brytas ner.

Jag ska ta min regntunga själ och sonen på en promenad sen. Kanske tror någon vi möter att jag bär med mig ett högtalarsystem som spelar pianotruddelutter i moll. Men då vet ju vi att det bara är mig det låter om och att jag försöker skrämma bort skurarna i själen med solens och sonens hjälp.

Varför

känns det så tungt?

Varför?

Myser

Här ligger vi i soffan, ljusen är tända, vi är nybadade och nyduschade. " Solsidan " är igång och det är sådär mysigt som det bara kan va.


Avslut

på en riktigt härlig säsong på Astrid Lindgrens Värld. Det avslutades med ett fint fyrverkeri till tonerna av Astrid Lindgrens visor.



















När vi tittade på fyrverkerierna blev jag tårögd över det faktum att Anna inte kunde va med. Alla härliga stunder vi spenderat där i sommar. Men det kommer en säsong nästa år också.



Nov. 02, 2013












Lugnt och skönt

Den här dagen har haft något av en skön lunk lindat runt sig. Vi har inte stressat med något. Bara tagit en sak i taget och det får mig att må bra.

Nu är höstlovet slut. Helgen är ju kvar men den är ju med ändå. Vi hade så mycket planer, så mycket vi skulle hinna. Veckan har varit jättebra och jag kan stolt meddela att jag lagt mycket måsten åt sidan och prioriterat min lilla älskling. Allt annat, det jag tänkt, kommer hinnas med. Så småningom.

Jag är dessutom mer glad nu. Inte så nedstämd som jag varit. Kroppen är ganska mycket med också. Det, om inte annat, gör mig glad.

Nov. 01, 2013

Eric har gjort armband till oss.




RSS 2.0