Mormor och morfar






Att bajsa med en ond rumpa..

Första dagarna efter förlossningen var hemska. Jag var så vansinnigt orolig att allt som sytts i rumpan och mellan benen skulle gå upp, att något skulle bli jättefel, allt gjorde så fruktansvärt, fruktansvärt ont och jag visste inte hur jag skulle hantera allt.

Det blev så chockartat och jag var så otroligt lycklig och olycklig på en och samma gång.

Jag försöker och har försökt ha inställningen, hela tiden, att det här ska bli bra. Det finns ingenting som talar för att det inte ska bli det och ett positivt tänkande kommer man långt med.

Det funkade bra, oftast, men toalettsituationen var hemsk.

Jag fick något som jag tror heter Paraffin som skulle hjälpa mig att bajsa. Att det skulle få hjälp med att komma. Jag får ju inte använda min rumpmuskel så jag måste bajsa utan att ta i eller göra något. Jag kan bara sitta där.

Första gången jag behövde gå var på Tisdagen på BB. Jag var så nervös men kände väl ändå att det var skönt att jag var kvar där jag var. Henke var med mig och stöttade men mitt i allt tog det stopp. Det hände ingenting. Där satt jag, med en bajsklutt som kändes stor som ett berg i mitt redan onda anus och hade panik. Jag fick inte trycka på. Inte försöka få den tillbaka.

Till slut ringde vi på klockan och en underbar barnmorska kom och pratade med mig. Sa att jag bara skulle sitta kvar och slappna av för till slut släpper den.

Jag satt där och väntade och till slut så släppte den taget. Tack och lov!

Och tack och lov för min älskade make som stöttat mig i allt detta jobbiga <3

<3






Bilder från de första dagarna

Här kommer lite bilder från de första dagarna med Emilia.




Den här gången fick jag vara med på välkomstfikat.




På natten vaknade Emilia och var lite ledsen så jag hade henne på bröstet, sovandes, en stund.



En suddig bild på min fina sovande familj <3






På Måndagen kom Eric och hälsade på med Anna, Per, Nellie och Adrian. Morfar och farmor kom också. Man får bara ha besök precis innanför entrén till BB så vi satt där ett tag. Eric fick dock följa med in på vårt rum en stund.

Fick en bild på en laddad storebror och Nellie när de var på väg <3











BB mys












Hemresa




Storebror och lillasyster <3



På Tisdagseftermiddagen valde vi att åka hem av olika anledningar. Återkommer med det i ett annat inlägg.



Actionbilder från amningshörnan








Amma söt liten bäbis <3

Det regnar ute så vi myser inne. Henke och Eric spelar lite nu när jag ammar.

Söndag igen och Emilia är två veckor. Henkes pappadagar är slut men jag kommer sjukskriva mig på heltid den här veckan sen får vi se hur vi lägger upp det.

Henke har ju jobbat nästan halvtid hemifrån då flera skadat sig eller fått ont av dom som jobbar med Henke så de är sjukskrivna. Så typiskt.

Det jag inte vet är hur jag ska lösa toalettproblematiken. Det kan ju styra ihop sig rätt bra med ett barn som har en skoltid att passa och en liten. Det stressar mig. Och det stressar mig också att vi " bara " som det känns, har försökt klara av de här två veckorna och det har varit så mycket rump problematik som varit tråkig när man i stället skulle anpassat livet med en liten.

Nu har vi ju anpassat oss till båda sakerna men jag tror ni förstår.

Älskar mitt liv och min familj <3


Aug. 30, 2014

Vi har haft en bra dag. Mitt humör har varit relativt bra. Hann dock inte med någon vila men jag tycker jag orkat dagen ändå. Henke är ju helt fantastisk också och tar god hand om mig och våra barn.

Kanske han missar tvätten här och något annat där men när det verkligen gäller då är han där.

Vi har varit iväg ikväll. En stund hos vänner och det funkade faktiskt bra. Lite orolig att jag skulle bli nödig och så men det funkade ändå då jag satt på samma ställe med Emilia i famnen hela tiden.

Nu myser vi med popcorn till Fångarna på fortet. Snart är det sovdags.


Aug. 30, 2014

Den här morgonen började helt fantastiskt fint. Eric vaknade efter 8, Henke snart därefter. Emilia åt så vi låg kvar och efter 10 hämtade Henke henne för hon började vakna och jag låg kvar en stund till.

Tröttheten börjar va ett faktum nu för att Emilia sover jättebra på natten är det ändå tröttande med amning och så. Blir ju heller inte så många timmars sömn som jag är van vid, har ju varit bortskämd med det. Men jag tycker jag hanterar det bra och ser till att hitta åtminstone en stund för vila på eftermiddagen.

Tänkte jag skulle fortsätta min berättelse, så småningom. Om min rumpa, hur förra veckan var och så. Jag ska hitta lite tid bara. Nu har jag berättat, trots att många redan vet. Jag ville inte prata om det först. Eller, jag klarade inte av det. Knappt. Det var ett fåtal som jag kände att jag kunde berätta för. Inte för att jag skämdes utan för att jag for, och far, illa över det.




Lycka

Ett sovande barn på var sida. Älskar mitt liv <3

Aug. 29, 2014

Idag har jag haft en lite smått tråkig dag. Huvudvärk, trött och allmänt grinig. Så tråkigt.

Har dessutom haft lite problem med toalettbesöken idag och det gör ju sig påmint hela tiden.

Oftast bara finner jag mig i att jag läcker fis titt som tätt. Bajs kommer när det kommer, jag får ju inte knipa eller ta i, för den delen, så det är ju bara att gå när man behöver gå.

Men som idag, då är det jobbigt. Både psykiskt och fysiskt.

Nu har vi mys med popcorn och " Kristallen " på TV.













Familjebild

Första bilden på hela familjen. Mörkt i sovrummet så ljuset är ju inte det bästa men det var en mysig stund innan Eric skulle till skolan.




Handlat

Idag har Henke och jag handlat de första kläderna till Emilia. Såna där saker hon behöver. En vit body, kunde köpt en till men nu blev det inte så, två par byxor och en rosa body.




Aug. 28, 2014

När Emilia väl sett dagens ljus dröjde det inte många sekunder förrän hon skrek. Ett par skrik och jag vet jag tänkte att det var så skönt att allt gått så bra. Nu var det värsta över och vi skulle bara ägna oss åt att va en familj på fyra.

Det var inget konstigt med henne utan hon skulle få va kvar. Eric fick jag ju bara en glimt av sen gick dom iväg med honom. Jag fick åka till något rum där jag låg och övervakades så jag missade de två första timmarna av hans liv.

Nu var allt klart och det kändes så bra.

Jag var stolt över min bedrift. Henke grät, jag grät. Lyckotårarna rann. Jag var trött och öm. Barnmorskan började fixa i ordning där nere. Hon höll upp moderkakan så vi skulle få se vart bäbisen bott. Henke tog kort.

Mitt i allt fixande efteråt började jag inse att det kan va så att jag ska behöva sys nu. Kanske sprack jag någonstans och man har ju hört att det är en lite smått otrevlig upplevelse. Det där med att sys.

Henke frågade hur det såg ut och om jag förlorat mycket blod men det var ingen fara, sa barnmorskan.

Ganska snart märktes det på barnmorskan att det var något som hon inte var nöjd med. När hon började torka och göra i ordning så var det något som inte stämde. Jag var som i ett glädjetöcken och fattade inte allt men rätt som det är stod det en tjej bredvid mig och förklarade att jag, förmodligen, spruckit ganska mycket. Kanske skulle de behöva ta mig till operation för att sy. Jag undrade om jag då skulle behöva sövas och det visste hon inte. Jag bad och bad och bad att få va kvar i rummet. Jag ville inte lämna min familj en gång till.

Allt gick så fort till dess att det satt en kirurg mellan mina ben och sydde. De sa hela tiden att jag var " superkvinnan" som klarade av det jag gjorde. Att ha psyket att låta någon sy ihop allt i vaket tillstånd med endast någon form av spraybedövning.

Emilia skrek men det var tack vare att jag hade henne på bröstet som jag klarade av den 2 timmar långa lagningen av mitt underliv. Sen hade jag, som tur var, EDA:n kvar och den hjälpte ju till.

Henke var tvungen att sätta sig för han for så illa av det. Han frågade kirurgen hur många stygn hon sytt men det hade hon ingen aning om. Det var en hel del och mot slutet kan jag erkänna att jag började få panik.

Jag har fått en sfinkterruptur grad tre och fyra. Men Jag är evigt tacksam för att de kunde fixa det i rummet där jag var så jag fick va nära Henke och Emilia.

När Emilia kom ut kom hon med handen först, dessutom, så jag sprack även i slidan på väg ner, för henne.

Den läkare som opererade mitt utomkvedshavandeskap som missades i och med att jag hade en graviditet i livmodern kom för att gratulera, dagen efter. Vi pratade om förlossningen lite, kirurgen hade sagt till honom att hon var väldigt imponerad över det jag gått i genom på förlossningen. Han sa också att " när du gör något gör du ju det ordentligt "

Älskade lilla Emilia! Du är värd allt jobbigt som varit sen du kom till oss. Men det har varit jobbigt. För oss alla.

Älskar min familj och är tacksam att allt gick så bra som det gjorde!






Förlossningsberättelse Emilia

Allt började på Fredagskvällen då Familjen Kronstrand var här och fikade och barnen umgicks. Vi hade en trevlig kväll och vid hemdags blev Eric och Nellie helt tokiga och började jaga varandra för de skulle ge den andre en puss. Vi skrattade så vi kiknade, vi vuxna.
 
Jag sa till Anna, som var den vi skulle höra av oss till när det var dags, att hon skulle va beredd för jag kände, när jag skrattade, att något hände.
 
På natten behövde jag ta Alvedon vid ett par tillfällen och jag låg med värmedynan på magen. Jag hade inte riktiga värkar men heller inte vanliga sammandragningar. Jag kände att det var på gång nu och inget falsklarm. Det var ju inte så att vi började fixa för att åka, långt ifrån, det jag sa till Henke när vi vaknade var att " Senast Söndag har vi fött barn. Som det känns nu kommer det bli redan idag "
 
Vi gick upp som vanligt, åt frukost, jag hade ont i magen men inte så farligt. Eric gjorde pruttljud in i magen, vi var på stan och köpte fler stortrosor, träffade en bekant som sa att man tydligen kan skratta igång en förlossning ( så underbar tanke ändå om det nu var så ) sen fikade vi hos farmor. Anledningen till stortroseköpet var att jag börjat nojja om ifall vattnet skulle gå hemma. Minns hur det var med Eric. Det var ju inte en torr fläck någonstans när det väl börjat gå.Ville ju inte komma troslös till förlossningen, liksom.
 
Väl hos farmor sa Henke " Becca är helt säker på att vi får åka inatt " Tror de flesta i vår omgivning lessnat på att det aldrig hände något så ingen la nog någon större vikt vid det.
 
Efter fikan åkte vi hem. Jag hängde upp en gardin i badrumsfönstret och satte ut två korgar till bäbisgrejer på skötbänken. Kände, där och då, att nu är jag färdig med det jag kan förbereda. Visst, det finns ju tusen saker mer att göra men då var det jag tänkt fixat.
 
Henke och Eric la sig för att titta på film. Jag la mig för att vila en stund. Klockan var 14:30 ungefär.
 
Jag tror jag lagom hann somna till när jag, rätt som det är, vaknar av att det känns som att någon bröt av något precis i mitten ovanför blygdbenet. Det gjorde jätteont och därefter kom något värkliknande. Jag fattade inte först vad som hände men sen slog det mig.. " VATTNET "
 
Jag sprang upp och satte mig på toa, lyckades att inte läcka på golvet trots att jag ändå låg någon sekund eller två efter att det gått, På toan så fullkomligt rann vattnet ur mig och det var så skönt. Det kändes som att magen minskade med hälften. Slemproppen gick också, den hade ju varit på gång i veckan efter hinnsvepningen. Nu kom resten och den låg i toan som den propp som den talas om att vara.
 
Jag ropade på Henke, som fortfarande hade filmmys med Eric, och sa att nu har vattnet gått. Börja med maten, vi skulle ju äta middag där i krokarna och jag kände att jag var tvungen att äta innan jag födde barn.
 
Jag skickade ett sms till Anna att vattnet gått och sen ringde jag förlossningen.
 
Då hade jag ju inga direkta värkar, inga ALLS om man jämför med hur det blir när det sätter igång på riktigt. Hon tyckte att vi ändå skulle komma ner så de fick kolla CTG och så då vattnet, trots allt gått.
 
Hela graviditeten med Emilia var ju helt prickfri. Helt perfekt. Jag mådde dåligt precis så mycket som man bör göra vid en graviditet. Hon växte och allt var helt i linje med genomsnittet. Det sista, med mitt blodtryck, var det enda som var lite avvikande.
 
Vattnet var jättefint. Det kan ju va missfärgat men även här var allt helt i sin ordning. Det fortsatte att komma vatten mer eller mindre hela tiden. Tur jag hann att köpa de där extratrosorna. En liten komisk sak var jag har läst att fostervatten kan lukta lite som sjövatten / havsvatten. När Henke var på toan innan vi åkte sa han rätt som det var " Det luktar sjövatten här inne? " lite frågande sådär.
 
Vi började förbereda oss på att vi KAN ju faktiskt få stanna kvar. Henke lagade mat, Eric var i gasen. Ivrig och glad. Han tyckte det var så spännande att det där vattnet nu äntligen gått. Vi åt, packade det sista. Vi gjorde oss ingen bråska utan tog det lugnt. Jag blev inte det minsta stressad eller nervös utan kände mer att " nu ska vi göra det här och vi ska göra det bra "
 
Vi släppte av vår älskade lilla skrutt hos Anna med familj och däruppe kom de två första ordentliga värkarna. Relativt tätt och jag fick andas ordentligt genom dom.
 
Vi hade frågat Eric hur han ville göra ifall vi skulle få komma hem. Han valde att stanna hos Anna och dom och sova även om vi sov hemma och med facit i hand var det så rätt som det kan bli.
 
Vi åkte och tankade, skrattade pratade och hade det allmänt skoj i bilen. Jag har märkt att Henke, av någon anledning, blir en riktig komiker i lägen där jag inte kan skratta. Som när man sitter still i en bil, med en värk och en bäbis som trycker ner i bäckenet. Då är det inte lätt att skratta. Men vi hade kul. Henke började ta tiden mellan värkarna och sa, rätt som det var, att det bara var fem minuter mellan dom.
 
Jag var törstig och kände att vi behövde ta med något drickbart när vi skulle gå in till förlossningen. När vi kom till Västervik stannade vi på ICA Maxi så Henke köpte lite apelsinmer till oss. I bilen där tog jag sista bilden på mig och magen.
 
 
 
 

När vi kom fram till förlossningen började vi diskutera om vi var ett " akut " förlossningsfall eller inte. Jag tyckte inte vi behövde parkera där utan kunde stå på den vanliga parkeringen. Det var ju inte säkert att vi skulle va kvar. De ville ju bara träffa oss och lyssna på bäbisen.
 
Vi parkerade på den vanliga parkeringen, gick upp till förlossningen - jag tog trapporna. Gillar ju inte att åka hiss.
 
Vi kom upp och någon sa till mig " Här har vi visst någon som har ont " Jag fick ju värkar rätt tätt, än så länge. " Inte mot hur det kommer bli " svarade jag.
 
Vi fick gå in i ett sånt rum där de tar CTG. Jag kissade och la mig för att mäta mitt, då regelbundna, värkarbete.
 
Poff, sa det såklart, och på 20 minuter hade jag två, kanske tre värkar. Lugnet själv la sig alltså över hela den här " föda barn ikväll " känslan.
 
En barnmorska kom in och sa att hon tyckte det var synd att skicka hem oss. I och med att vi ändå fick åka 6 mil hem igen för att kanske behöva vända om igen. Vi fick lite alternativ. Gå en promenad, så länge vi orkade. Eller ta en sovdos och sova på sjukhuset, i källaren, och sen återuppta allt dagen efter. Både Henke och jag kände ju att vi ville få igång det här nu, när vi ändå var här och jag hade ju faktiskt haft regelbundna värkar.
 
Vi valde att gå. Och vi gick och gick och gick och jag fick ont och ont och ont. Vi konstaterade att Västerviksbor nog är väldigt vana vid kvinnor som står och pustar och frustar mot sina karlar på promenader runt omkring. Värkarna kom regelbundet för att sen avta. Jag hade så ont så jag inte riktigt kände att jag ville va med längre. Allt kändes väldigt tröstlöst. Att bara gå omkring, ha ont, inget som direkt hände, Henke stackarn som har så ont av sin hälsporre och dessutom har ont i ryggen. Vi ville bara trycka på paus, då, och åka hem och sen börja om med nya krafter under morgondagen.
 
Vi gick tillbaka, de tog en CTG till. Jag fick sitta upp under den då jag kände att jag inte kunde ligga ner när värkarna kom.  Det visade sig  va lika oregelbundet värkarbete även denna gång. Klockan var nu runt 21.
 
Jag frågade om det fanns möjlighet att få ta med sovdosen hem och sova, vila upp oss hemma och sen komma ner dagen efter. Varken Henke eller jag kände för att lägga oss i ett rum i källaren på ett sjukhus och försöka sova när vi i stället kunde komma hem. Hemma är ju alltid hemma och inget verkade ju hända ändå.
 
Mitt i här var det skifte på barnmorskorna så den som jag precis frågat, som sagt att vi fick åka hem, var inte den som kom tillbaka. Den nya var mer skeptisk och gick för att rådfråga någon men kom tillbaka och sa att vi kunde åka hem och sen komma ner till 9:00 tiden morgonen efter. " Eller så är ni tillbaka här vid fyra inatt " Vi åkte hem och med mig hade jag två Alvedon, en sömntablett och en morfintablett. Jag kunde spara på morfintabletten och se om jag klarade mig utan men fick ju, såklart, ta alla tabletter.
 
Jag var lite orolig för att jag skulle bli helt groggy och väck i huvudet och ändå att förlossningen skulle komma igång. Att jag, på något vis, i ett halvfullt läge skulle behöva försöka föda. Så blev ju inte riktigt fallet.
 
Vi kom hem, Henke fixade i ordning lite frallor som vi brukar göra i ugnen. Vi var ju hungriga och behövde fylla på med lite ätbart. Värkarna var tillbaka. Tätare ibland, mer sällan ibland. När jag fick mina frallor var tanken att jag skulle sitta i fotöljen med tillhörande fotpall. Värkarna var nu väldigt mycket kraftigare än innan och varje gång det kom en slängde jag mig över fotpallen. Jag tog de två Panodilen, försökte äta mellan det som gjorde ont. Tanken var att vi skulle sett ett avsnitt av något eller lite på en film men här har jag inget minne. TV:n var på, men vad vi tittade på, det är frågan.
 
Vi gjorde i sovrummet för att sova, klockan var väl 23:30 - 00:00 och jag tog sömntabletten och morfintabletten och la mig. Värkarna kom. Tätt ibland med några minuter mellan ibland och de gjorde nu så ont att jag var helt tröstlös. Jag ångrade så att vi åkt hem. Varför? Om det ändå skulle dra igång mer, igen och om det skulle göra såhär jä##a ont med så mycket sovpiller i kroppen ville jag inte va med mer. Jag visste heller inte hur i hela friden jag skulle klara av att sitta i bilen ner igen.
 
Jag hade panik. Jag försökte andas mig genom värkarna. Jag slumrade i mellan dom, på grund av både trötthet och tabletterna. Vid varje värk var ett hemskt uppvaknande då jag inte visste hur jag skulle klara av det. Jag satte mig upp, snurrade omkring i sängen, ställde mig över spjälsängen. Henke vaknade nästan varje gång men någon timme försökte jag klara av så han skulle få sova. Han kunde ju inte göra något mer än att trösta. Jag grät och skrek att vi skulle inte åkt hem, att jag inte klarar det.
 
Någonstans här började jag må illa när värkarna kom och Henke hämtade ett spann. Jag kräktes utan att något kom och jag var även ute på toaletten. Jag kräktes luft och var vid det här laget helt förtvivlad. Jag bad Henke ringa ner och säga att jag inte kunde hantera detta. Till saken hör ju att jag är väldigt smärtkänslig. Jag hade dessutom skrivit i mitt förlossningsbrev att jag skulle få lite smått panik över maktlösheten man har mitt i allt detta.
 
Vi var välkomna ner så vi slängde tillbaka väskorna i bilen och åkte. Jag hade panik i bilen när värkarna kom. Tror jag kramade sönder Henkes hand. Att sitta still och inte kunna röra mig, bilresan ner är som ett töcken och så var även den delen då vi kom fram till förlossningen men det har jag fått återberättat av Henke så nu minns jag.
 
Nu kände jag mig som ett akut förlossningfall men då stod det bilar där så Henke backade upp till ingången, släppte av mig och åkte och parkerade bilen. Vi ringde på klockan, de släppte in oss och jag gick raka vägen in i hissen och åkte den.
 
Väl uppe var det fullt i rummen så vi fick sitta och vänta på en soffa. Det tog inte alls lång tid men det kändes ju som en evighet. Barnmorskan som varit skeptisk till att vi skulle åka hem kom och sa " Jag sa ju att ni skulle va tillbaka vid fyra " Klockan var då 4:05. Vi blev visade in i ett av " födabarnrummen " och där var vi till Emilia äntligen kom.
 
De ville göra ett CTG och jag bad om att få göra det sittande. Jag klarade inte av att ligga ner. Det fick jag inte. Henkes hand var nog, redan här, på väg att gå sönder. Jag vet att han vid något tillfälle poängterade att han tog av sig sin förlovningsring.
 
Här ifrån är det mesta bara en endaste plåga. Jag hade så vansinnigt ont, Henke är inte heller säker på tider och såna saker men så småningom, förmodligen ganska så tidigt efter att vi kommit dit, fick jag börja andas lustgas. Den här gången fick jag ganska bra teknik på det och började, oftast, i god tid så jag skulle ha nytta av den när värken var som värst.
 
Jag hade oregelbundna värkar som avtog när jag låg ner eller var i sängen. Jag fick in en sån där stor boll att sitta på. En sån hade jag bett om i mitt förlossningsbrev och jag hade sett mig sitta på den där bollen och andas genom värkarn och bara ta smärtan och allt var väldigt fridfullt och fint.
 
I själva verket, när den väl kom in, höll jag på att förgås. Jag klamrade mig upp halvvägs i sängen, studsade på bollen och drog i lustgasen. När värken var över slocknade jag av lustgasruset över sängen till det var dags igen. Jag bad Henke ha stenkoll på när värkarna kom så att jag verkligen inte skulle missa någon. Ibland hade han somnat och jag skällde på honom hur han kunde somna ifrån och missa att jag skulle få ont. Jag kände ju själv värkarna innan Henke såg dom, förvisso, men det var nog bara den där känslan av ensamhet i allt jobbigt om han inte var med. Det var ju inte konstigt att han somnade heller, han var ju också trött.
 
Jag studsade, i den mån det går, på den där bollen och efter en stund fick jag även in ett gåbord. Tanken var ju att jag skulle få igång värkarbetet av sig själv. De gjorde en undersökning och jag var öppen två och en halv centimeter. Jag fick värkstimulerande dropp någon gång och så småningom blev värkarbetet mer regelbundet. Och smärtan mer outhärdlig.
 
Jag drog i lustgasen som att det inte fanns någon morgondag. Vi var nu inne en bit på förmiddagskvisten och jag hade ont, ont, ont. Det gjordes en ny undersökning och det konstaterades att jag inte öppnat mig mer sen den senaste undersökningen. Då bröt jag ihop. Jag grät och sa att det kändes ju som att detta skulle komma att sluta precis som förlossningen med Eric. Att jag inte skulle öppna mig. Skillnaden nu var att barnet inte är lika litet och inte far illa av allt så som Eric gjorde. Jag grät och var så säker på min sak. Barnmorskan sa att " det är ingen läkare som kommer göra kejsarsnitt på mig med dom grunderna " och jag förstod ju det.
 
Det började diskuteras EDA. Henke var skeptisk att ge sig in i ryggen med tanke på min MS men han fick prata med killen som la den och efter det samtalet så var vi övertygade om att vi skulle ta den. Tanken var att jag, med hjälp av den, skulle kunna slappna av och faktiskt börja öppna mig.
 
Han la den och därefter var allt helt underbart. Visst kände jag ett litet tryck vid varje värk men det var ju ingenting att tala om. Lustgasen fick vila och så även vi. Vi fick in lite fika som smakade mycket gott. Vi låg och småslumrade till och från. Efter ett par timmar undersöktes jag och hade då öppnat mig till fyra centimeter. Jag trodde inte det var sant och jag blev så glad över det faktum att min vaginala förlossning nog skulle komm att bli ett faktum. Vi slumrade vidare, smärtan var ju inte som bortblåst men det går ju inte att jämföra. Han hade verkligen lyckats att lägga bedövningen bra.
 
Det var inne folk till och från och tittade till oss, höjde droppet, kollade så vi hade det bra.
 
Den barnmorska vi först träffat kvällen före, då vi kom in, jobbade sin sista dag här och kom in och sa att hon hoppats på att vi skulle hunnit föda innan hon slutade vid 14:15. Det såg ju inte ut som att det skulle bli så så hon kom in och sa " hej då " när hon slutade och vi önskade henne lycka till.
 
Jag tror inte klockan hann att bli 15 ens så blev jag undersökt igen och nu var jag öppen. Jag hade öppnats de sista sex centimetrarna jättefort och nu var det bara en kant !?! kvar som skulle jobbas bort. Vid ett tillfälle satte jag mig upp i sängen och ropade på Henke att jag behövde kräkas så han slet tag i någon form av spann men det kom aldrig något mer än ett vansinnigt, tillfälligt illamående. Tydligen var ju det då när Emilia var vid dom där taggarna, som jag inte riktigt vet namnet på. Spinae.. kanske..
 
Jag låg kvar i sängen, kände att jag behövde gå och kissa men det kunde jag inte när jag hade den bedövningen så jag blev tappad i sängen. För att skynda på hela den där kantborttagningen fick jag till slut ligga en kvart på höger sida och en kvart på vänster sida. Efter ett tag till började jag tycka att det gjorde ont igen. Och det började trycka neråt. När jag låg på ena sidan var känslan annorlunda mot på den andra sidan. Jag började nu känna av krystvärkarna. Det började, sakta men säkert, allt bli dags. Under tiden vi väntade på att allt skulle bli helt klart höjdes det upp något från sängen som jag fick ha benet i så benen var särade när jag låg på sidan.
 
Jag drog i lustgasen, var så hög ibland att Henke hotade med att ta den ifrån mig. Minns att jag pratade en massa konstigt här och unnade mig att försvinna. När vår barnmorska var inne vid ytterligare ett tillfälle kände jag återigen att jag mådde jätteilla. Tror det berodde på halsbrännan som var hemsk då jag druckit kaffe och saft och låg så mycket. Jag fick in en Gavisconhutt. Tror dessutom, som barnmorskan sa, att jag kanske ( men bara kanske ) drog lite för mycket i lustgasen..
 
När klockan närmade sig 17:15, kanske några minuter efter, började barnmorskan göra i ordning sängen för att krysta. Jag fick upp några handtag att ta tag med händerna i och ett par saker att ta spjärn med fötterna emot. Hon sa att det brukar ta ungefär en timma att krysta som förstföderska. Jag räknas som det för att jag fick snitt förra och första gången jag födde barn.
 
Klockan var nu 17:30 och då fick jag instruktioner om hur vi skulle göra detta. " Nu vill jag att du testar att göra lite såhär " Hon tog in ett par fingrar bakom barnets huvud, jag fick ta i som när man är bajsnödig och detta gjorde vi för att jag skulle känna vilka muskler jag skulel försöka hitta när jag tog i och krystade.
 
Barnmorskan var helt fantastisk, peppade på och sa mitt namn och talade om hur duktig jag var. Henke var helt förvånad över de krafter jag hittade. Vi pratade om att jag var helt säker på att barnet hade mycket och mörkt hår och nästan direkt sa hon till Henke att komma och titta att jag minsann hade haft rätt. Henke fick tårar i ögonen, baddade min genomsvettiga panna med en kall handduk och vi kämpade på. Jag tog i och hittade krafter jag, på riktigt, inte fattar vart dom kom ifrån. Efter ytterligare en stund sa barnmorskan till mig att även jag kunde både se och känna barnets huvud. Samtidigt som jag tyckte det var lite läskigt att det var ett barnhuvud mellan mina ben var det ju helt fantastiskt. Det var ju det här vi var här för.
 
Barnmorskan och Henke hjälpte till att hålla mina ben i en viss position vid något visst tillfälle. Jag krystade, frustade och krystade igen.
 
För varje krystvärk tog jag i som om det inte fanns någon morgondag. Jag ville också se hennes huvud, som Henke och barnmorskan såg komma längre och längre ut. När klockan började närma sig den där krysttimmen kom det in fler personer i rummet. De pratade om att de inte visst om de träffat en födande mamma som log mellan krystvärkarna. Jag hade det fånigaste av smil och bara längtade. Jag visste att nu är det så nära det bara kan bli. Som vi kämpat för det här. Som vi kämpat för att få uppleva det här igen. Som vi kämpat för att få möta detta lilla liv. Jag krystade och krystade.
 
Barnmorskan och Henke peppade på. Jag kände mig som världens starkaste kvinna, just här. Prestationen jag var på väg att göra, att jag skulle få krysta fram mitt barn. Känslan var obegripligt stor. Det värkte, jag trodde på riktigt att jag skulle rämna, där nere. Men jag förstod ju att det måste kännas när huvudet ska ut.
 
Jag var helt genomsvettig. Henke baddade pannan och påminde mig hela tiden om hur duktig jag var. Och om hur vi snart skulle få träffa vårt barn. Barnmorskan bad om varma handdukar att hålla mot mellangården.
 
Till slut kom den krystvärk som förde huvudet hela vägen genom. Jag blev tillsagd att inte krysta utan bara andas igenom den. Och det gjorde jag. Ett andetag och det lilla huvudet trängde ut. Tanken här var nog att det skulle gå lite lugnare men rätt vad det var, till barnmorskans förvåning, kom kroppen också utan förvarning och jag fick upp min varma, kletiga underbara bäbis på magen. Navelsträngen höll fortfarande ihop oss och vi pustade ut. Henke grät lyckotårar och såg så stolt ut i blicken som om han skulle spricka. Lättad var han nog också, att allt vad över.
 
Helt plötsligt blir barnmorskan förvånad igen då moderkakan kommer ut, helt spontant, och lättnaden i magen var enorm.
 
" Vad blev det, är det en flicka? " vet jag Henke sa. Och mycket riktigt. Efter lite bök och stök konstaterades det att det var en liten flicka. En liten Emilia.
 
Henke klippte navelsträngen och jag.. jag bara mös.
 
Känslan att få upp sitt barn på bröstet, att veta att man krystat fram en ny människa, det är så stort så man kan inte finna ord. Vetskapen om att denna lilla skapelse började sin resa på RMC i Linköping tre år tidigare och sedan legat fryst i väntan på att få komma och förgylla vårt liv. Makalöst!
 
 
 
 
 
 

Anna Vera Emilia
 
3330 gram, 50 cm lång
 
Den 17 Augusti klockan 18:31
 
 
 

28 Augusti

Idag har vi förlovningsdag, Henke och jag.

Det är ju helt fantastiskt när man tänker tillbaka genom åren sen 1997 som ändå är en stor milstolpe i våra liv. Det är tack vare Henkes ivriga och envisa flirtande som vi idag sitter här tillsammans.

Den 28 Augusti 1997 blev vi ett par. Vi har haft ett par småuppbrott på vägen men de har varit både korta och obetydliga. Vi har alltid hittat tillbaka till varandra.

Grattis på förlovningsdagen, älskling <3 Och tack för att du finns i mitt liv!

Aug. 27, 2014

Här kommer en liten rapport från amningshörnan. Vi har precis kommit in ifrån en skön promenad med familjen Kronstrand. Vi avslutade den i lekparken här ovanför så barnen fick leka lite.

Det var jätteskönt ute!

Emilia sov sött i vagnen.

Henke var tvungen att jobba en stund så han tog med Eric. Jag ska fortsätta skriva på min förlossningsberättelse, om det går för sig för lilla damen. Annars myser vi väl bara. Finns inte så mycket annat att göra och det är inget annat jag hellre gör heller för den delen. Jag tänker inte stressa förbi denna period i hennes liv. Jag försöker njuta av varje sekund. Även de gånger hon väljer att bajsa direkt efter att blöjan är bytt, kissa ner skötbädden när blöjan ska bytas och kanske till och med bajsa lite till.

Det går ju så fort, den här perioden, och jag vill inte känna att jag gjorde något annat än " bara var " i det nu när vi är här!

Visst, jag känner mig lite maktlös och tröstlös när hon är ledsen, som nu två kvällar, men det har gått bra och vi har löst vad som nu har varit problemet.

Hittills är hon så underbart snäll och tur är väl det med tanke på hur vi, trots allt, ändå haft det här hemma förra veckan och början på den här.

Med vi är lyckligare än någonsin, här hemma, och ordet familj har växt sig starkare i sin innebörd än det var innan <3


Aug. 27, 2014








Aug. 27, 2014

Idag har jag börjat skriva vår förlossningsberättelse. Det tar ju sin lilla tid och trots att man bara är hemma och dräller springer tiden ändå. Skönt att ha börjat, iallafall. Jag vill ju ha den nedskriven för min egen skull också.

Idag har jag även fått ett mail som ska följa upp hur min kropp var innan förlossningen och hur den nu anpassar sig efter. De flesta vet ju om det mesta vid det här laget, eller åtminstone delar av det, men för er som inte vet kommer svaren i förlossningsberättelsen då.

Idag har Eric varit i skolan. Nu är de nere på ALV en stund, Henke och Eric. Henke är förkyld och det vet vi ju hur det är. Stackarn. Ha ha..

Nu ska vi se om Emilia vill sova mer. Hon har sovit sex och en halv timma inatt innan första amningen. Sen nästan fyra. Sen har hon typ sovit hela tiden mellan täta matpass. Jag hoppas på en topplur, som Eric sa när han var liten. Men vi får se.


<3






Armband

Eric har gjort ett fint armband till Emilia. Han är så söt med henne. Idag sa han " Mamma, jag älskar Emilia "

Han stryker ofta hennes kind och säger " Gud, vad söt hon är "




Känslor

När man ammar är ju känslorna överallt, på utsidan. Det kanske inte bara är amningen utan även omställningen med barn eller fler barn.

Idag är första gången som jag känner att det är jobbigt. Eller, inte jobbigt så. Jag saknar tiden med Eric, som jag inte längre har. Vi har varit som ett i sex år och nu.. nu till och med drar han sig ( ibland ) undan.

Fick veta av en vän att det är helt naturligt att syskon väljer den andra föräldern för att de också vill ha " en egen " i och med att det blir mycket tid med bäbisen för mamman. Det har hjälpt mig mycket och jag uppmuntrar att han vill ha det så. Jag uppmuntrar att han får välja. Ibland väljer han mig, gärna vid sovdags.

Idag var han lite rackrig mot mig.Sådär jävlig och dummade sig på den lilla tid, det vet ju inte han men ändå, som jag kunde ge honom. Blir ju ofta att jag får gå iväg för amning och så.

Då blev jag riktigt ledsen och kände i hjärtat att jag verkligen saknar honom. Trots att han är precis här. Så knasig man kan va.

Det är ju en intensiv period nu och nu känner jag ju även tröttheten börja komma ifatt när man smälter allt som ändå hänt både med en bäbis, familjesituation och det som hände när Emilia föddes.

Sen att Henke spelar Leonard Cohen depplåtar gör ju inte saken bättre.

Suddigt mys




Aug. 26, 2014






Neurologtid

Nu har jag fått tid för att träffa min neurolog. Magnetröntgentiden fick jag ju förra veckan. Tycker det känns lite märkligt att vi ska ses innan jag röntgas.

Känner aningen stress över att behöva åka till Linköping. Jag måste ju ta med Emilia. Vill inte skjuta på det heller då det känns väldigt viktigt att ta hand om min MS.

Känns lite som att verkligheten hälsar på i vår bubbla. Men det är ju så det är.


Min låsskärm

Älskar den då jag smeker mina barns kind för att låsa upp min telefon <3




Frukostamning

eller brunch, om man så vill. Frukosten åts väl vid fem / sextiden i morse.

Vi har sovit gott inatt men första tiden hade Emilia ont i magen och var vaken och grät en stund.

Jag vet inte om det beror på att jag ätit en del choklad, att jag åt inlagd vitlök till maten igår ( går det över i mjölken så snabbt? ) eller om hon bara förätit sig och ätit lite glupskt kanske. Svårt att veta men det var jobbigt för henne, iallafall.

Eric var så söt och la ena handen över örat i sömnen när han hörde henne <3

Hon somnade så småningom på mitt bröst och när jag märkte att jag också satt där och sov la jag över henne i hennes säng och då sov hon vidare.

Kokade även två olika nappar igår kväll då jag först misstänkte att hon " bara " var tuttig till viss del och då äter och får ont. Men napp, eller dom två iallafall, var inte något hon ville ha. Minen som blev och blicken jag fick. Lilla gumman <3

Nu ska jag ta mig upp ur fotöljen och göra lite nytta. Köra igång en maskin tvätt och bädda. Henke jobbar hemifrån så jag vill att han ska få passa på att göra det nu.

Det var väl dagens förmiddagsrapport från amningshörnan.

BVC och Emiliadagen

Idag var det BVC hembesök och det gick jättebra. Emilia har gått upp jättefint i vikt och det gör mig glad då jag ammar och inte vet om hon får i sig tillräckligt mer än att jag märker att hon är tillfreds.

Lite annan information och allmänt prat. Vi är nöjda!

Vi hann även med en snabb fika hos farmor och sen har vi varit till bokhandeln och köpt en " Första året bok "

Den var så underbart söt, den Emilia fick, så Eric fick en likadan. Nu blir det ju inte samma sak att fylla i efter 6 år men den var så bra. Mycket information och så och jag tror inte det blir några problem att fylla i i efterhand. Inte allt, iallafall.

Det där setet som farmor stickat, det blev ju rosa för att de tyckte på ett av ultraljuden att det förmodligen var en flicka. Jag var, dessutom helt säker i stort sett hela tiden.

Emilia är ju en IVF bäbis. När man gör IVF återföring med ett fryst embryo, som detta är, gör man ägglossningstester och på omslagsdagen kontaktar man kliniken, i vårt fall RMC i Linköping för att få ett datum för då återföringen ska äga rum.

Vår ägglossningsomslagsdag var på den dag då namnsdagen Emilia var. Emilia var det enda namn vi hade bestämt, ifall vi skulle få fler barn.

Med det i bakhuvudet kunde det ju inte va något annat än en tjej? Sen all halsbränna och all halsbränna och all halsbränna.


Amma mamma, mamma amma

Emilia och jag har mycket soft tid där det ammas och myses. Det är så skönt att mjölken kommit igång och att Emilia fattat galoppen med att äta.

Första dygnen var det lite svårt att få till amningen då hon svalt mycket fostervatten som hon kräktes upp och därför mådde illa och inte var så sugen. Men nu funkar det och det gör mig glad!

Är dock lite orolig över viktuppgång då BVC kommer idag får vi veta om hon faktiskt går upp. Men jag kan inte tänka mig att hon inte blir mätt.

Nu ska vi fortsätta plockandet och fixandet, här hemma. Tänkte jag skulle försöka ta mig in på bokhandeln och köpa en " Första året bok " också.

Vill stanna tiden. Älskar mitt liv, förutom några små detaljer som väl alla vet vid det här laget men som jag själv kommer berätta om så småningom i min förlossningsberättelse.

Just nu är allt så perfekt. Nästan allt funkar och jag mår otroligt bra. Passar på att njuta nu då jag misstänker att jag inom kort kommer i skov. Det kan ju lindras av vår amning. Vi kan väl hoppas.

Tiden går ju så fort. Min lilla snörpa och min stora snörp <3




Aug. 25, 2014

I morgon, eller senare idag då, så kommer BVC på hembesök hit. Det innebär att jag kommer va lite uppstressad. Dels av att någon jag inte känner ska komma hem hit men också hela situationen. Det har ju med min MS att göra, tyvärr, men det ska nog gå bra.

Förresten har jag redan fått tid till magnetröntgen. Mailade ju min neurolog i mitten a graviditeten att jag var lite orolig då jag känt av min MS så mycket. Han skulle skicka en remiss om en tid och nu har jag alltså fått tiden.

Skönt att få det gjort men lite lurigt ändå. Är ju orolig för hur det ska se ut. Men jag hoppas, såklart, att det är bra. Bara för att man mår bra kan det ju va en hel del förändringar, minns jag att han sa sist vi sågs, men det hoppas vi såklart på att det inte är.

Nu är jag trött. Emilia har ätit här nu en stund men lyckats klämma av ett par blöta pluttar så vi måste byta en blöja till innan sovdags. Det innebär, nog, att hon vill amma lite till för att somna om efteråt.
Än så länge funkar det saker och ting, tycker jag. Det är mysigt att sitta vaken i tystnaden <3

Min lilla stumpa och jag <3

Stickat

Här kommer bilden på det ursöta setet som Emilia fått av farmor.




Premiärbadat

Ikväll har Emilia premiärbadat. Dagarna och kvällarna har sprungit på så det har inte blivit av.

Jag vill heller inte bada henne på dagen ifall man ska gå ut. Kanske är jag larvig men jag tycker det är bättre att bada en så liten på kvällen.

Nu ligger hon här i min famn, nyammad, varm och go. Min lilla flicka.

Som jag kämpade, för en vecka sen, för att få träffa dig. Makalösa krafter man hittar, helt fantastiskt. Helt otroligt.

Kärleken till mina två barn känner inga gränser. Min man är en otrolig människa.

Vi tillsammans har skapat något så fantastiskt. Vi har skapat vår lilla familj.




Mössan

Det går ju inte svara på kommentarer via denna app jag bloggar via med mobilen så jag svarar i ett inlägg.

Mössan Emilia har på sig på bilden från vagnspromenaden är en hemstickade, ljuvlig mössa som Emilias farmor stickat. Den tillhör ett helt set med två olika mössor, ett strumppar och en kofta. Nu när jag tänker efter kan jag ju ta en bild på det och lägga upp. Det är jättefint.

Eric och Emilias farmor är jätteduktig på allt handarbete så det är väldigt tacksamt att få. Kul också, för barnen, att ha kvar!


Första promenaden




1 vecka

Idag är det en vecka, inte exakt på tiden ännu men snart, sen vår älskade dotter äntligen gjorde entré i våra liv. Som vi väntat och längtat. Mest tror jag Eric väntade.

Jag tyckte graviditeten var kämpig mot slutet då jag var otymplig med magen så " högt upp " som den blir när livmodern är som störst, all halsbränna och allt kissande på natten.

Jag älskade att va gravid och njöt men mot slutet var det jobbigt, inte minst på grund av oron för mitt höga blodtryck.

Ska börja skriva vår Förlossningsberättelse ikväll, är tanken. Sen får vi se när den är klar!

Vilar oss lite




Rapport från amningshörnan

Emilia har kommit igång med ätandet ordentligt. Mjölken verkar åtminstone finnas och jag låter mig inte stressas över det faktum att hon, i perioder på dagen, vill äta ofta. Hon är ju väldigt tillfreds i mellanåt och verkar mycket belåten med livet så jag tror inte hon inte blir mätt.

Jag ser heller inte så tröstlöst på all amning, den här gången, då jag vet att det är en så kort period i vårat liv. Och en helt ljuvlig period i vårat liv.

Med Eric var allt nytt, jobbigt och skrämmande. Hela tillvaron verkligen vändes upp och ner och fram och tillbaka och innan man hade hittat sig själv i allt det tog ett bra tag. Så är det såklart inte för alla. Jag är en kärleksfull person som gillar att pyssla om men hela mammagrejen kom, då, som en stor käftsmäll.

Hur skulle jag kunna ta hand om en så liten person? Hur skulle jag kunna ta beslut och fixa när jag inte hade en aning om vad jag höll på med själv? Hur skulle vi kunna va fina ansvarsfulla personer och fostra ett barn?

Allt det där föll på plats, sakta men säkert, och med tiden växte jag in i mammarollen. Jag mådde vansinnigt dåligt psykiskt pga ett MS skov omkring när Eric var tre månader men efter det märkte jag hur jag började fatta vad jag höll på med. Och viktigast av allt, jag vågade stå för mina / våra beslut.

Alla andra jag träffade som hade nyfödda, i den där perioden, verkade veta så mycket om sina barn. När de skulle bajsa, om de skulle lära sig gå tidigt eller hur deras utbildning skulle bli. Ja, det kändes så. Jag hade ingen aning. Om något. Allt var en endaste röra men, som sagt, så småningom för allt på plats och jag blev lugn och trygg i det jag höll på med.

Den här gången är det annorlunda. Jag är säker, från starten, att jag och Henke är de bästa förebilderna vi kan va för våra barn. Folk kan ha åsikter om hur man håller henne, hur ofta eller sällan hon äter eller hur mycket kläder vi tar på våra barn. Huvudsaken är att VI tillfreds med det vi gör och kan stå för det.

Jag bryr mig inte om vad andra tycker. Jag tar mer än gärna emot tips och idéer, det är ju absolut inte så jag menar. Det är det där kritiska som kan uppstå som gör att man tar åt sig. Om man är osäker.

Jag älskar mina barn. Min man. Mitt liv. Och den här gången njuter jag som en stortok av att ha en liten här hemma. Som vi kämpat. Och så fort som tiden går.

Som sagt, detta inlägg skrivs från amningshörnan så det kan ju va hur luddigt som helst för er. Ha ha..

Nu ska vi åka och fika!

Aug. 24, 2014

Skrev ett långt inlägg.

Tryckte fel.

Appen är ju värdelös att blogga i, vet ju ni som använder den. Nu är mitt inlägg borta.

Trist.


Aug. 23, 2014

För nu exakt, ja nästan iaf, en vecka sedan tog jag de sista bilderna på Eric och magen. Vi satt i soffan och tog det lugnt innan vi skulle till stan och handla ett par saker och sen vidare till Erics farmor för att fika.

Eric gjorde pruttljud in i magen och bäbisen sparkade en hel del. Jag hade haft en del känningar hela natten och jag hade en stark misstanke om att det skulle bli bäbis den helgen.

Vi var nere på stan och köpte mer trosor för jag tänkte att " om vattnet går kan det gå åt ett par "

Henke sa till sin mamma att " Becca tror det blir bäbis inatt " Nu, en vecka idag, är det ju faktiskt lite kul att gå tillbaka och tänka igenom händelseförloppet förra helgen.






Efter stan och farmor var Henke och Eric mysiga och sega och jag var trött och skulle vila. De var så söta när de låg i soffan och tittade på filmen. Här är klockan, ungefär 14:30, och jag vet inte på exakt tid när vattnet gick men ungefär en halvtimma efter att bilden togs gick vattnet.




Själva förlossningsberättelsen kommer härvid ta vid, senare, med mer detaljerad information.

Sista bilden på mig och magen!



Och en bild från i morse





Aug. 23, 2014

Fick en så fin blomma av våra kära grannar. Den pryder min lilla amningshörna så fint.

Av familjen Kronstrand fick jag en fin berlock till mitt armband. Två söta, rosa, skor.

Tack <3

Igår efter skolan tog Henke med Eric ner till ALV. Det var en del andra där som Eric kände och han hade haft jättekul. Jag skickade med honom några tior så han fick köpa lotter och sånt som han tycker är kul och han vann faktiskt en liten större vinst än de de brukar vinna. En häst, blev det.








Tacksamhet <3








Någon sa till någon

För några år sedan, tror det var när min MS debuterad, sa någon till mig att någon sagt till henne att jobbiga saker drabbar människor som är starka nog att hantera och klara av dom.

Det hon gått i genom är inget någon någonsin önskar en annan människa för värre än så kan det inte bli.

Men, till saken hör att jag faktiskt börjat fundera i dom där banorn själv. Jag kan absolut inte påstå att jag anser mig själv va en stark person. Det är inte dit jag vill komma och jag känner det absolut inte som så. Men med tanke på ALLT som Henke och jag gått i genom och med tanke på hur mycket kroppslig påfrestning jag utsatts för genom åren, börjar jag undra om hon inte hade en poäng den där någon som sagt till någon.

Alla har vi våra bagage, våra sorger och våra problem. Alla har rätt till att känna att det ÄR jobbigt, vad det nu än må va.

Men sen kan man undra varför vissa, tex jag själv, drabbas av MS, syskonförsöksproblematik, missfall, utomkvedshavandeskap som missas på grund av tvillinggraviditet med operation som följd där äggledaren fick tas bort. IVF processen som visserligen var frivillig men nog så påfrestande psykiskt.

Att hitta balans och ork att fortsätta stampa taktfast framåt för min son och min familj med hopp om framtiden och det som vi nu välsignats med.

Livet har varit tufft men man klarar av det för man har inget val.

För vissa faller allt samman på grund av fel färg på tröjan man beställt hem, om bilen går sönder och behöver repareras eller att man tappar favoritkaffekoppen i golvet. Jag undrar om de människorna skulle klara att livet helt plötsligt valde att behandla dom lite tuffare. Eller är det vad dom klarar av?

Kanske är detta inlägg bara väldigt luddigt och påverkat av mina Amningshormoner, jag tror dock att det kanske går att hitta en poäng här någonstans.

Oavsett vad är den här lilla underbara skapelsen värd allt! Och jag är så otroligt tacksam för Eric och Henke. Familj och vänner.




Ord

Borde skriva. Jag vill så gärna. Förlossningsberättelse, vår vardag..

Det kommer, jag lovar.

Jag är så tacksam över vår välskapta dotter som är så snäll och gör allt jobbigt hanterbart. Tack <3


Aug. 21, 2014










Och en liten rättelse

Jag trodde, så klart, det var en hårig mörkhårig tjej i magen och jag visste, på Lördagsmorgonen, att vi skulle bli föräldrar IGEN.

Eller åtminstone kände jag det på mig!

Ha det i åtanke när ni läser inlägget nedan!


Och...

bilden




Sådan far, sådan son

Ser ni hur lika de ligger? Mina älskade killar <3

Vet inte exakt vad klockan var här, när bilden togs, men någon halvtimma efter gick vattnet och det blev då väldigt uppenbart att vi skulle bli föräldrar den helgen.

Jag hade sagt till Henke på morgonen denna dag att jag trodde vi skulle föda den natten. Eller åtminstone behöva åka in.

Jag sa även att " senast Söndag är det klart med bäbisfödandet "

Jag visste ju att det varva ren hårig, mörkhårig liten tjej också.

Man skulle kunna säga att jag vet allt. Ha ha.. Nej vars.. Men visst är det häftigt att jag hade så mycket på känn?

En Förlossningsberättelse kommer jag bjuda på, så småningom. Så även en liten rapport om dagsläget och allt som hänt.

Just nu försöker jag njuta av varje stund med den här underbara tösen. Och med min skolpojke.

Mellan gråtattacker, humörsvängningar och en känsla av total fullständig lycka och tacksamhet ska jag skriva för jag vill att ni ska veta. Det mesta.

Men det som jag också vill att ni ska veta är att jag är gift med världens bästa man!


Tänk

" Tänk att det blev en flicka, precis som jag ville " sa Eric ikväll.

Ja, tänk!




Aug. 19, 2014




Nu är hon här <3

Lilla Emilia!

Förlossningsberättelse kommer så småningom!


Förvärkar

Sakta men säkert, dag för dag, märks det att det snart är dags att föda barn. Oj, oj, oj..

Jag har haft en avslappnad inställning till förlossningen till den dagen då BF var. Då blev jag orolig. Eller, jag vet inte egentligen vad för ord som bäst beskriver det jag känner men jag känner mycket av någon känsla inför smärtan.

Jag tänker mycket på hur lång tid det kommer att ta, kommer jag öppnas den här gången så jag inte har ont i onödan, hur ont det egentligen gör.

Det kommer att gå bra, det vet jag. Skrämmande i hela situationen är ju att när det väl är igång finns det inte någon återvändo.

Men det är ju värt det. Helt klart. Det vet jag. Det är väl mest bara att man funderar mycket nu på slutet.


Törnrosa

En kompis till Eric sa för längre sen " törntrosa " om törnrosa. Det var ju lite fnissigt och gulligt och nu har hela den grejen kommit igång som ett internt skämt eller liknande då barnen använder namnet och sådär. På skoj, denna gång.

Idag sa Eric att när han börjar skolan nästa vecka kan ju " törnstortrosa " jobba igen.

Den stora trosan, i det här fallet, är Henke.

Så komiskt.

Tack!

Älskade Anna för att du ställer upp och tar hand om Eric så Henke kan passa på att jobba lite.

Jag ligger här och vilar. Har fixat lite med tvätt idag på dagen men jag känner av när jag behöver lugna mig.




Mvc kontroll

Idag var vi ju på Mvc för kontroll av tryck, urin och vikt.

Jag var väldigt orolig innan vi åkte. Kände det som på mig att vi skulle behöva åka till Västervik. Jag ställde in mig på det men hoppades såklart att allt skulle va skapligt vad gällde värden och så.

Jag drack bara lite kaffe till frukost. Det sa de till mig när jag låg inne att kaffe är en blodtryxkshöjare. Jag vilade även en timma innan vi skulle åka.

När vi kom dit var urinprovet bra. Vikten också. Trycket däremot var sådär. 160 / 95. Helt klart stressförhöjt. Jag fick lägga mig och vila en stund. Tänkte då att " det blir som det blir " lyckades koppla av och min barnmorska var snäll och tog ett liggande tryck så det var 140 / 80 eller om det var 85.

Så skönt. Så lättad av att slippa åka. Jag vill åka för att det är födabarndags och inte för att jag inte kan hålla mina nerver i styr.

Hon sa även det att vissa personer kan snabbt stressa upp sitt tryck och jag verkar ju onekligen va en sån person.

Nu myser vi här, Eric och jag. Snart ska Henke och jag se på film.


Aug. 14, 2014

Precis som en del kommenterat senaste tiden är det väldigt intressant att hänga här inne för att se om det kommit någon bäbis. Jag ser på statistiken att ni inte vill missa något och det är ju jättekul.

När jag ställde frågan, på skoj, när ni trodde plutt skulle komma var det många som trodde tidiga datum. Jag trodde ju till och med i Juli där ett tag.

Jag vet att jag nästan hånlog över vår granne Pers datum. 15 Augusti.. " Say what? " Inte skulle det väl dröja så länge? Ha ha.. Så fel man kan ha.

Nu har jag klarat mig över de där kritiska datumen. Erics barnkalas, Erics födelsedag, begravningen som Henke var på, mammas födelsedag.

Nu känner jag ju någon inom de närmsta dagarna som kan få dela födelsedag, har för mig det är den 17. Sen börjar ju Eric skolan den 19. Kanske inte optimalt då men jag försöker låta bli att stressas över allt sånt där. Det blir när det blir.

Frågade du mig i morse hade jag svarat att senast Fredag är h*n här. Frågar du mig nu? Ja, mitten på September. Ha ha..

Slemproppen har börjat att gå, jag har haft ett par värkar till och från idag. Men sen.. inget mer. Hade kunnat tänkt mig att plutt kom i morgon. Nu funkar det ju inte att bara bestämma.

I morgon har jag tid på Mvc och jag hoppas och ber att allt ser bra ut. Jag vet inte om min barnmorska skulle kunna tänka sig att göra en till hinnsvepning för att se om jag kan komma igång. Eller om man ska vänta. Det händer ju inget av en anledning, anser jag.

Det kommer ju en punkt där igångsättning blir oundviklig och jag tror jag oroas lite över det med tanke på hur det slutade sist. Den här bäbisen verkar ju dock må mycket bra och vara stark så det ska nog ordna sig om vi bara kan jobba ihop i allt jobbigt.

Nu blev jag ju inte direkt igångsatt då med tanke på att vattnet gick och jag hade oregelbundna värkar hela natten men jag fick ju trots allt dropp och regelbundet värkar bete hela dagen innan Eric mådde så dåligt att de fick hjälpa till att få ut honom.

Oj, vilket svammel.



Mamma

Stort grattis till min mamma som fyller år idag!

Hoppas dagen varit bra!

Älskar dig!

Vilar

Nu ligger jag i sängen och tittar på TV. Surfar lite på telefonen och bara kopplar av. Väldigt konstig känsla. Att " bara va "

Jag är otroligt tacksam för att Anna kan ha med Eric en stund till Alv då Henke har en hel del jobb som stressar honom och nu kunde han åka ner dit och se om det lite.

Längtar efter vår bäbis nu. Något enormt. Vore det inte för att trycket är som det är och jag är ordinerad " vila, vila och åter vila " som min barnmorska sa igår, skulle jag varit uppe och jobbat på mer än vad jag redan försöker mellan tillsägnignarna från maken.

Slemproppen har börjat haverera och jag har en del värkar. Alldeles för lite men de kommer, otroligt oregelbundet och för klent, även när jag ligger ner så något är ju definitivt på gång. Men sen om det är tänkt att hålla på såhär i en vecka eller ett dygn till, det får tiden utvisa.

Längtan är dock stor. Jag känner mig mentalt och fysiskt redo och laddad. Jag vet också att vi kommer fixa det och att jag inte behöver känna den där ångesten gentemot Eric. Att han inte längre kommer va själv och hur han kommer ta det. Han fixar väl det. Han längtar ju som en tok efter att få bli storebror. Sen att det kommer va jobbiga och avundsjuka stunder är ju inget konstigt. Så blir det ju för alla.

Jag försöker låta bli att stressa upp mig över allt utan bara lita på att det här kommer gå bra.




Vår Måndag

I Måndags hade vi tid på familjecentralen för att kontrollera mitt blodtryck och se så bäbisen mår bra. Mitt tryck var förhöjt en hel del på vår senaste Mvc kontroll, 150 / 95 även efter en stunds vila.

När vi kom till Västervik fick jag resa mig och gå in i ett undersökningsrum och sätta mig och ta trycket. Jag var ju ganska nervös och stressad, hur som, och trycket hakade på där.

180 / 95.

Vi fick komma in och träffa en läkare. Vi pratade lite och hon pekade hela tiden på blodtryckssiffrorna. Jag hade ingen protein i urinen och ingen nämnvärd viktuppgång så det är ingen havandeskapsförgiftning. Men, som hon såg det, kan man stressa sig till ett blodtryck på 180 ska man inte åka hem. Risk finns att jag får både det ena och det andra som jag inte ens vågar skriva.

Hon gjorde ett ultraljud för att se så bäbisen mår bra. Allt var jättebra. Tillväxt, som annars kan bli rubbad av mammans höga tryck, var helt normal. Hjärtljuden också normala. Flödet i navelsträngen också.

Någonstans kring 3400 - 3500 väger vår lilla plutt.

Hon sa att det inte var frågan om en akut urplockning av bäbisen. Men hon ville ha mig under observation i ett dygn. För att se så trycket inte stiger. Hon ville också diskutera igångsättning men då sa jag ifrån. Faktiskt.

Det hon sen gjorde var.. Märkligt. Ha ha.. Hon gjorde en hinnsvepning. Hon hade innan konstaterat att fostervattenmängden var helt normal. Den kan och tror jag till och med brukar minska i slutet av graviditeten. Allt i själva bäbisens utväg var också som det är innan kroppen liksom förberett sig. Inget mjukt eller utplånat. Inget öppet. Min kropp var, inte då, i fas med att föda. Precis som jag misstänkte.

Men hon ville ändå utföra den där hinnsvepningen. Det innebar att hon var tvungen att " dra ner " , kan hon sagt det, livmodertappen. DET kändes. Sen skulle hon in där och försöka rispa på hinnorna. Hon kämpade på. Hon kämpade tappert, kan man säga.

Hon pressade in sin näve så pass att sängen jag låg i förmodligen flyttats in i väggen en aning.

Som hon själv frustade fram i sin ansträngning " jag har ju så korta fingrar "

Helt högröd i ansiktet utförde hon det hon tänkt, liksom nästan pustade ut som efter ett skönt träningspass efteråt och av handskarna sådär klassiskt.

Jag bar öm, genomsvettig och lite lätt illamående efteråt.

Henke led med mig när det pågick men nu i efterhand måste man ju kunna skratta åt det. Det var ju så komiskt. I allt, liksom.

Därefter åkte vi och handlade lite dricka, lite godis och ett par tidningar. Ringde till Eric och var helt förvånad att ja inte grät så han hörde bär jag berättade att jag inte fick åka hem. Han tog det bra, min älskling.

Han förstår ju att det är en del nu, med tanke på bäbisen och så. Tack vare att han är lite äldre.

När vi kom till förlossningen sa de direkt att " pappa får stanna " då var jag inte lika ledsen längre. Inte Henke heller. Vad är mer blodtryckshöjande än att va utan hela sin familj liksom. Nu hade jag Henke hos mig och Eric hade det jättebra hos farmor och sen Anna med familj.

Jag fick kissa igen, när vi kom dit. Sen togs ett Ctg som var jättefint. Därefter ett blodtryck igen och då hade det sjunkit till 160 / 90.

Sen fick vi vårt rum och jag fick lägga mig och vila. Sitta och ligga skulle jag göra. Så det gjorde jag.


Aug. 12, 2014

Jag ska berätta för er om observationsdygnet som jag låg inne. Det känns bara lite trist då jag skrev förut och sen försvann det. Men jag ska fixa det.

Hinnsvepningen som gjordes igår kräver också sitt inlägg. Henke hade så kul, ja vad ska man annars göra än att skratta, åt hela den händelsen. Just då verkligen led han med mig och även nu efter, såklart, men jag håller med om att det var komiskt.

Nu är jag hemma. Vilar och försöker att inte stressa upp mig. Jag ska inte ens tänka på saker som stressar mig. En total omvändning av hela min personlighet som stressas av ALLT.

Nu ska vi mysa ner oss, Eric och jag. Har saknat honom sanslöst mycket och att sova ifrån honom och inte ens komma hem med en liten bäbis kändes ju aningen snopet. Men han var väldigt glad att se oss i allafall.




Tror inte det är sant

Hade skrivit ett långt inlägg om vårt dygn som inlagda, vad läkaren sa idag och att vi nu är hemma.

Min mobil såg det som ett ypperligt tillfälle att stänga av sig så..

Det blev inte mer än såhär nu!


Bäbismagar

Våra kära grannar ska också ha en liten bäbis. Några veckor efter oss. Så kul att vi båda går omkring här med magarna i vädret.

Vi trivs mycket bra med våra grannar och trots en relativt stor ålderskillnad leker Eric med deras A. Nu kommer det va två små i samma ålder som växer upp så nära varandra. Jättekul tycker vi och härligt med en mammaledig i närheten som man kan umgås med.

Här kommer några bilder på våra magar.








Erics 6 årsdag

Tack till alla som var med och gjorde den speciell.













Av oss fick han utklädningskläder. Det är något han gillar. Att klä ut sig.

Vi firade med Henkes sida av familjen på förmiddagen hos farmor sen på kvällen kom mormor, morfar, familjen Kronstrand och våra kära grannar hit på fika och senare korvgrillning.










Min älskade lilla 6 åring <3

Aug. 11, 2014

Idag hade vi tid hos en doktor på grund av att jag fått förhöjt blodtryck.

Hon tyckte att jag skulle läggas in för observation i ett dygn så så fick det bli. Nu ligger jag här. Jag ska ta det lugnt och ligga och sitta mycket. Finns ju inte så mycket annat göra här heller, för den delen.

Henke får stanna kvar natten med mig så det ska han göra.

Hon gjorde även någon form av retning för att kanske få igång förlossningen. Vi får väl se hur det blir med det. Jag vill helst hem och att förlossningen ska få starta hemma men är det såhär det är meningen att det ska va så är det ju.

Nu vet ni läget!

Saknar min plutt där hemma <3

6 år

Stort grattis världens mest älskade Eric <3




Aug. 09, 2014






6 år sedan

För 6 år sedan hade vattnet gått och jag hade oregelbundna värkar. Vi skulle avvakta hemma och komma ner till förlossningen vid 8 tiden, morgonen efter.

Svindlande tanke. Min lilla älskade Eric fyller 6 år i morgon. Hur är det möjligt att tiden gått så fort?

Nu gäller det för bäbis att hålla sig kvar ett dygn och lite till. Onödigt att titta ut nu när ni kan få varsin dag, kan jag tycka. Behöver du komma är du såklart välkommen. Det är många som längtar efter dig. Men vi är överens om att det bästa är om ni får varsin dag.

Vi får se hur det blir.

Min lilla skrutt fyller år i morgon. Det är stort. Han längtar. Bäbisen hickar på i magen. Det är väl där vi är nu. Ha ha..


Bästa sändningstid

Alltså klockan 21 ikväll, tror Henke vår bäbis väljer att komma.




Morgonmys

När det är som bäst <3




Aug. 08, 2014




6 år

Tänkte att jag skriver här, om nu någon undrar vad Eric önskar sig när han fyller 6 år.

Lego!


100%



Enligt ultraljudet vi gjorde på Rmc efter jul är det Bf idag. Enligt de två ultraljud vi gjort via Mvc sen har vi Bf först på Söndag.

Det är ju bara ett datum och anledningen till att VI valde just 8 var för att hon som gjorde det första ultraljudet via Mvc sa att vi skulle behålla det som Bf datum.

Nu tror jag att vi blir igångsatta på Måndag eller Tisdag. Eller så kanske det blir någon form av igångretning då, iom att vi ska till specialisten då.

Att vi blir föräldrar till barn nummer två under nästa vecka är jag helt säker på. Har ju varit säker på både det ena och det andra innan men.. Jo..

Nästa vecka måste det ske. Vill att Eric ska få va med hemma några dagar innan skolstarten.


Inte som vi tänkt oss

Dagens Mvc besök blev inte riktigt som vi tänkt oss. Mitt blodtryck är för högt så barnmorskan rådgjorde med en läkare och efter att jag fick väga mig och ta kissprov för att kolla så jag inte har protein i urinen är jag under kontroll nu, kan man säga, och ska ner till en specialistläkare på Måndag för att ta tryck, kolla urin, vikt och göra ultraljud.

Jag ska ha med väskan ifall de bedömer att det behövs en igångsättning.

Nu trodde inte dagens barnmorska att det är någon fara och som det är just nu är det ingen fara mer än att det inte är bra med förhöjt tryck.

Hoppas det är ok på Måndag. Jag hade inte tänkt mig att den här graviditeten skulle sluta för abrupt, trist.


Mvc

Idag ska vi på det sista Mvc besöket som vi har inplanerat. Vi kommer, såklart, få åtminstone ett datum till då bäbisen nu bestämt sig för att stanna en stund till.

Jag tänkte att jag skulle göra en liten sammanställning graviditetsmässigt senare idag eller ikväll. Om jag hinner med, kanske även en jämförelse med Erics graviditet.

Snart är det tvåsiffrigt i datumet som vår lilla tänker komma på. Jag tror h*n hört att Henke vill hinna jobba några dagar innan förlossningen. Han har redan respekten med sig, nämligen. På kvällarna, när det lever rövare i magen och det känns som den ska spricka sönder och ut kommer bäbisen, då bara lägger Henke handen på magen så är det lugnt som det lugnaste vatten.

Det går även bra att Eric sjunger " Ack du skön " Det kommer inte bli mycket att göra för mig. Det räcker med blöjbyten och amning sen sköter grabbarna resten. Ha ha..


Inte många procent kvar

Enligt min gravidapp är jag klar med graviditeten om 2 dagar. Enligt Mvc är det den 10 som är slutdatum. Vi har blivit tillsagda att se den 8 som Bf men man vet ju aldrig.

Jag kanske går över två veckor liksom. Det känns ju massvis och jag skulle så gärna vilja veta om något händer vid alla förvärkar, sammandragningar och känningar. Samtidigt tänker jag, nu mer än innan, att det får komma när det är redo. En liten färdknäpp vore kanske på sin plats men nu vill jag passera Erics födelsedag först. Och gärna inte va på förlossningen för att föda när Henke ska på begravning den 12. Sen fyller ju mamma den 13 men hon delar nog gärna dag så..

Graviditeten känns precis så som den ska göra. Det ÄR jobbigt nu mot slutet och jag är peppad på att föda. Samtidigt är jag inställd på att det kan ta sin tid innan det är dags.

Det blir som det blir och det blir jättebra oavsett. Jag hade ju fel igen då det inte blev idag heller. Ha ha..


Ni gör mig tårögd av kärlek








Aug. 05, 2014

Igår och idag hade flest röster på att bäbis skulle komma. Visst, dagen idag är ännu inte slut. Men jag tror inte att jag är en person som föder snabbt.

Idag har jag varit orolig och trött. Svårt att va annat i dagsläget. Jag gillar läget men det är jobbigt också. Bäbisen bökar och var dag känner man att den blir större och tyngre i sina ansträngningar att komma ut.

Jag tror i morgon. Eller, jag har trott det. Jag har trott mycket och blivit motbevisad. Som det känns nu kommer den här lilla pluttan va kvar länge och bråka med mamma.

Eller så kommer den i morgon.

Nu ska jag mysa ner mig med min älskade lilla Eric.


Aug. 05, 2014

Igår packade jag ner lite i väskan som ska med till BB.




Aug. 04, 2014




Aug. 04, 2014

Den här natten har jag sovit väldigt dåligt. Jag sover ju inte så bra, överlag, men det betyder inte att det inte kan bjudas på än mindre sovtimmar. Tydligen.

Att höggravidblogga är inte så kul, märker jag. Mest blir det gnat om sömn och så. Men så som jag skriver, så är ju min tillvaro nu. Så egentligen är det ju inget konstigt. Jag kan ju inte låtsas att saker känns annorlunda än de gör.

Igår kväll var vi och badade en stund sen fikade vi med våra grannar. Eric och Arvid tömde gladligen ur vattnet ur Arvids pool med små vattenkannor. Till slut både stod och satt de där i vattnet vilket resulterade i en blöt Eric när vi skulle gå hem. Men de hade kul och det är ju huvudsaken.

Eric bygger med lego här bredvid mig. Min älskling <3

Nu ska jag återgå till att göra så lite som möjligt. Ha ha..


Aug. 03, 2014

Idag har jag rensat ur en del av Erics kläder. En del blev till en hög till vår kommande bäbis. En hel del vill jag spara, kläder som Eric fått som man liksom kommer ihåg med speciella minnen till och en del har jag lagt i en container för bättre behövande. En del fick våra kära grannar kolla genom om det är något deras pojke vill eller behöver ha nu eller framöver. Det var inga särskilda kläder så, lite mer dagisbetonade kläder. Barn har ju en tendens att nöta kläder i vissa åldrar.

Nu ska jag försöka sova. Det blir ganska sena kvällar men det gör ju inget egentligen. Eric somnar mycket senare än vanligt och lite vakentid därefter vill man ju ha så då blir klockan mycket.

Nu laddar vi på med vila. I morgon har jag klartecken från maken att föda. Ha ha.. Han är så knasig som tror det går att bestämma. Han skojar ju, såklart, men ibland undrar jag.


Kalles Lek och Lattjo

Idag har Eric haft sitt 6 årskalas på Kalles Lek och Lattjo. Han hade väldigt kul. Tyvärr är det svårt att få ihop alla kompisar, särskilt i semestertider, men han och vi var nöjda och tacksamma för dagen.

Det jag kände var att jag gärna varit med och fotat när han öppnade sina paket. Från början. Nu kom vi in i rummet och som tur var hade han någon kvar så jag fick till ett par bilder.

Ikväll har vi varit iväg och badat och därefter lekt lite. Vi var tyvärr tvungna att fly badstranden efter fikan då det var så mycket getingar och knott.

Tack för en fin dag!








Augustibäbis

Nu kan vi ju va säkra på att bäbisen kommer komma i Augusti. Jag hade fel som trodde Juli, jag vet inte varför jag trodde det men fel kan man ju ha liksom.

Här kommer en liten sammanställning av vad ni tror, ni som var med. Vill fler hänga på är det helt ok. Alltid kul.

Anna - 4 eller 5.
Frida - 4
Lisbeth - 5
Helena - 8
Per K - 10
Per Ö - 15

Jag frågade Henke nu vad han tror och som han sa " den kommer väl den 8, som det är sagt "

Ha ha.. Vi får väl se. Nu är det ju inte så att datumet som är satt är bindande och det vet ju Henke med men han har den inställningen liksom och det är ju så kul med tanke på att jag gick över 2 veckor med Eric som var beräknad till 31 Juli.

Jag säger inget. Jag hade ju så fel. Ska jag ändå ge mig i diskussionen säger jag så mycket som att jag tror att det är klart innan den 5. Jag tror det. Eller hoppas, snarare då.


Så, är det fler som vill gissa?



Lilla pluttan <3

Vet inte vad jag ska skriva för vad jag än skriver kommer jag in på hur jobbigt allt är och det känns så otroligt otacksamt att ens klaga ett uns med tanke på alla par som kämpar och inte kan bli gravida.

Visserligen har vi kämpat och försökt i 5 år så jag vet ju precis känslan. Nja, eller nästan då i och med att vi trots allt har Eric .

I morse, eller redan igår kväll, trodde jag faktiskt att jag skulle föda barn detta dagens datum. Jag har ju haft en känsla av att bäbisen skulle komma i Juli. Med tanke på att bäbisen känns som att den släpar utanför genom det nedre partiet, okej STOR överdrift på att bäbisen är och varit fixerad i bäckenet över en månads tid och dagligen gör sina ansträngningar att komma längre ner men igår kväll hade jag på riktigt ont och sammandragningar när jag låg länge. Det pressar och gör ont.

Större delen av natten har dessutom hela gravidmagen betett sig som en centrifiguerande tvättmaskin.

Nej, jag ska inte klaga. Jag bara vill ha vår bäbis nu. På utsidan. Så vi kan lära känna varandra på riktigt och inte bara " känna " varandra. Typ.

" Lilla pluttan " som Eric så ömt säger när han klappar magen när jag stånkar och stönar.


RSS 2.0