Underbar känsla

Att ha sin älskade lilla tjej bredvid sig. Jag tycker det är så mysigt att ligga och amma. Då kan jag lukta så mycket som jag vill på sötnosen. Och ta fåniga bilder på oss för att försöka bevara känslan.



Rubrik

Frågan är om man ens ska skriva något när man skriver tiotals rubriker och början på inlägg och sen raderar.

Mina känslor är all over The place. Av olika anledningar. Jag blir less på mig själv på grund av att det är så. 

Emilia verkar va bättre i sin lilla mage så det skriks inte lika mycket. En positiv sak. 

Myser i strumporna jag fick av Eric i julklapp. Mina älskade, älskade Eric. Så klok. Så duktig. Så rackrig. Så fantastisk. Så tjatig. Så härlig. Så snäll. Så omtänksam. Så busig. Så sex år, liksom.

Idag hörde jag honom säga " du är det bästa jag har " till Emilia när de var inne på hans rum. 

Då spricker nästan hjärtat av stolthet. Min skrutt.


Pulkabilder


Idag lånade Eric och jag Nellie en stund för att åka lite i pulkabacken. Så skönt att få lite solljus trots bitande kyla.




På bilden under pekar Eric mot himlen för att visa att ett flygplan är på väg att landa. 




Gymmar

Emilia har verkligen börjat uppskatta sitt gym. Att titta på saker och följa med blicken har hon både gjort och uppskattat sen hon var väldigt liten men nu försöker hon ta tag i sakerna som hänger och, helst av allt, stoppa in det i munnen.

Hon kämpar på och tycker det är riktigt skoj. 

Gymmet får dessutom plats precis i myspölen så det är ingen fara om hon skulle vända sig från rygg till mage vilket, dessutom också, bara är en tidsfråga. Det har hänt ett par gånger men det berodde nog på att det var lite ojämnt underlag som hon låg på men hon lägger sig på sidan och försöker. 

Den här lilla trollungen.. jag älskar dig så evinnerligt att mitt hjärta nästan spricker.






Bilder från pulkabacken








Bildblandning


Eric pussgurkan 




På god väg att vända sig från rygg till mage.


Bilder från pulkabacken

Juldagen























Bilder från vår julafton

Hade tänkt att bilderna skulle va helt i ordning från det att Eric öppnade sin paket i strumpan, grötfrukosten hos farmor, när tomten kom, när snön så lägligt hade kommit och resten av paketutdelningen. Jag tror de flesta bilderna hamnat som de ska, det är bilden från morgonens öppnande som hamnat fel.













Juldagen

För 18 år sen träffades vi, Henrik och jag. Jag var även 18 år då. 

Tiden har gått otroligt fort. Det blev ju inte " vi " direkt men ett hjärtligt flirtande började från denna magiska kväll. 

Jag hade biljett men var väldigt tveksam till att gå på Juldagsfesten på Mässhallarna. Jag åkte iväg och från och med denna kväll började en underbar kärlekshistoria att skrivas. 


God Jul

Med suddiga bilder önskar jag er en God Jul <3








Lucka 23

" Något jag verkligen ser fram emot 2015 "

Någonting som jag verkligen ser fram emot det året som kommer är att få lära känna Emilia. Höra hennes första ord, lära sig vad hon gillar och se de första små stegen. 

Allt detta kommer ske med rask fart och mitt framför ögonen på en sker hennes utveckling så jag, och vi, försöker njuta så gott det går av henne. 

Lilla pluttan, tänk att det var just du som kom till oss <3


Lucka 22

" Mina mesta julcravings för i år "

Ja, vart ska jag börja.. I och med att jag kämpar på med amningen och i och med att Emilia så uppenbart reagerar på lök, stark mat och mjölkprodukter cravar jag typ allt från Hanssons frestelse ( heter den så den utan ansjovis ) köttbullar och prinskorv. Choklad i mängder och till och med lite julmust som jag annars inte är så förtjust i.

Min grötfrukost blir en skinksmörgås och lite kaffe. Julmaten blir sedan kalvsylta, julskinka, kokt potatis och.. det är väl det ungefär. Lite revben kanske. Eller vad heter dom där små knutarna med lite lite kött på som jag annars inte ens anser värda besväret..

Vi har vår älskade efterlängtade prinsessa och vad är väl lite julmat.. 


Lucka 21

" Såhär hade min önskelista sett ut om jag var 8 år "

Jag lekte mycket med Barbie som barn så jag kan tänka mig att jag skulle önskat mig en hel del av den sorten. Jag minns att jag önskade mig en slags köksdel med kyl, frys och spis. Och en rosa Barbiebil. Jag hade inte mycket tillbehör till mina Barbiedockor men jag vet att jag fick två fina hästar till dom. En vit med svarta prickar och en kolsvart. Den vita med prickar hette Silverpilen. Ha ha..

Jag hade säkerligen önskat mig papper i alla former och färger. Jag älskade att leka kontor och skola, minns jag. Så en liten mindre kontorsinredning.

Jag har alltid älskat musik så CD skivor hade säkerligen funnits med på min lista. 

Mjuka paket var inte några favoriter, minns jag. Det var oftast nattlinne eller trosor där i. 

Det är svårt att ens tänka tillbaka till när man var 8 år idag, tycker jag. Nu väntar man ju i stället på att gå i genom den åldern via sina barn och skriva önskelista med dom. 



Lucka 20

Djupdyk i Instagramarkivet. Leta upp bild 35, 40 och 61 räknat från den senaste bilden. 

Hoppas nu jag både gjort rätt och räknat rätt. Det är faktiskt kul detta, att blogga en liten julkalender. När man kanske inte riktigt vet vad man ska skriva. Eller för att lätta upp tillvaron lite. Nu har jag kanske halkat efter lite och ibland kommit lite tokigt med dagarna, men det spelar väl ingen roll.

Bild 30

Vår lilla prinsessa var tre månader gammal. Älskade lilla du <3 




Bild 40

Jättefin bild på hela familjen från Emilias dop. Detta blev en påminnelse om att jag glömt be om fler bilder från dopet av de som fotograferade och även lämna Emilias lilla gästbok till de som inte hann skriva i den.


Bild 61 från i höstas när vi spenderade en bra stund ute i skogen och Eric och en kompis åkte fyrhjuling. Mycket uppskattat. Både för stora och små.


 

Lucka 19

Tre kändisar, levande eller döda, som jag skulle vilja bjuda in till julfirandet.

Den person som jag skulle vilja träffa, allra mest faktiskt, är Michael Stipe. Sångaren i min favoritgrupp R.E.M. Tänk att få ta med honom till Djursdala Kyrka på julaftonsmorgonen och lyssna på julsånger. Det skulle ju inte alls va konstigt..

Min barndomsfavorit av artister skulle mer än gärna få äta julmat med oss och sjunga " O helga natt " så det blir sprickor i porslinet. Carola, hör av dig om du behöver vägbeskrivning. 

Den tredje, det får bli mest för Erics skull. Han skulle nog helst träffa Justin Bieber. 

Jag tänker att dessa tre inte bara skulle utgöra en salig blandning i sin tresamhet, de kan ju alla sjunga och jag tror nog vi skulle ha det trevligt. Jag skulle gärna prata några ord med Bieber över en lussekatt eller två. Att få höra om det hårda arbete han, trots allt, lagt ner i sin karriär för att komma dit han är idag. Och se lyckan i Erics ögon när han träffar en Idol sådär.  



Tredje tanden

Eric har haft tre lösa tänder en tid nu. Han tappade ju två för längre sen. Igår var det alltså dags för att tappa tand nummer tre. 

Han kämpade en bra stund innan den ville släppa taget och ni kan ju förstå hur svårt det var att somna sen för lillplutten. Han hade mycket funderingar om hur tandälvan skulle ta sig in här hemma och vad han skulle få. 

Jag, stolt mamma som jag är, tog kort och ville skrika ut till hela världen att Eric tappat sin tand. Men jag lade band på mig själv. Eric ska ju själv få visa att han tappat sin tand. Det ska ju inte de närmsta veta innan, för att jag visat upp det i sociala medier. 

Nu vet de närmsta så här kommer bilden. Och jag är lika stolt idag <3 


Lucka 18

" Tre knep som underlättar min vardag med bäbis / barn. "

Nummer ett, detta gäller ju främst äldsta barnet, rutin. För att undvika att vi blir jättekissnödiga mitt i ingenstans kissar vi alltid innan vi ger oss iväg någonstans tex. Vi tvättar alltid händerna när vi kommer hem eller in. Mycket av vår vardag går på rutin och jag älskar det, kontroll människa som jag är.

För Emilia är väl nappen ett knep. För att kanske få tröst och inte behöva " få en tutt " av mig någon gång ibland liksom. 

Sen är ett knep att gå ut. För att få ur spring ur små sexåriga ben, för att sova gott i vagnen för lillbäbis. För att rasta av mamman.

Tråkiga knep kanske men det var det bästa jag kunde komma på.

Lucka 17

" Ditt bästa julminne "

Det är så svårt att välja just en sak som är det allra bästa julminnet. Det finns så många fina från när min mormor och morfar levde. Som jag saknar dom. Jag önskar så att de fått träffa Henke. 

Minnen från när jag var barn, juldagen 1996 när jag träffade Henke, Erics första jul, förra julen när jag var gravid igen.. 

Det som jag kommer välja som det allra bästa är en komisk sak. Jag minns inte året exakt, kanske 1991 eller 1992. Jag hade fått upp ögonen på min absoluta favoritgrupp R.E.M. och önskat mig en LP skiva med dom. En LP skiva. När paketutdelningen var över insåg jag att jag fått den skivan men på CD. Vi hade inte ens en CD spelar men i all hast frågade jag min morbror, som jag visste hade en CD spelare, om jag fick spela av min skiva till ett kassettband. Det fick jag, såklart, och då var jag nöjd.

Sista paketen jag öppnade var en stor tung sak. Det var en CD spelare till hela familjen. 

Det där är så typiskt hur det kunde va hemma vid jul. Det där roliga hemlighetsfulla. Pappa älskade att spela på min nyfikenhet som väl egentligen inte var så extrem men blev det iaf.

En annan sak, minns inte när det var men jag var kanske runt 10 år, var när jag öppnade ett paket som endast innehöll ett stort batteri. 

När jag bodde hemma fick jag alltid välja ett paket att öppna på morgonen. Vilket jag ville fick jag ta fram under granen och öppna. Den här julen var just ett litet, litet paket det allra mest intressanta och ni kan ju förstå besvikelsen när det bara var ett batteri. 

Resten av paketen öppnade vi runt kanske 18 tiden då och jag fick vänta hela dagen innan jag fick veta vad det där batteriet skulle va till. 

Pappa hade gjort en fin klocka till mig. Det var ett kort på mig som liten och ett spegelglas bredvid med urtavlan på och så stod mina födelsedata där. 

Det var också minnesvärt. 

Saknar jularna från förr, faktiskt. Då var vi många hemma. Det var liv och rörelse. Mormor och morfar. Moster och morbror med respektive. Mina kusiner på den sidan. 

Jag älskar jularna nu också, såklart, när man har egen familj och så. Men just vid jul är saknaden efter min mormor  och morfar extra stor.

Nu går jularna åt att skapa fina minnen till ens egna barn. Minnesvärda händelser och mysiga stunder. 

" Men varför är Henke hemma? "

" Hon verkar ju må bra "

Kanske är det så många tänker. Och tycker. Förmodligen är det nog många som har åsikter och tankar.

Ni som hängt med ett tag vet att jag brukar va väldigt ärlig. Och öppen. 

Sällan sluter jag mig, som nu. Jag hade börjat att skriva. Ett långt inlägg. Ett förklarande inlägg men sen kände jag, faan heller. Jag ska inte behöva förklara mig. Jag ska inte behöva känna mig varken dum eller mer värdelös än jag redan gör.

Dom som vill döma mig och ha åsikter, varsågoda. Jag bryr mig men jag orkar inte ens försöka förklara. Jag får inte själv riktigt grepp på mitt mående och då är det inte lätt.

Jag har fått ett nytt läkarintyg, det är beviljat från Försäkringskassan och det händer ju inte om det inte är befogat? Min läkarkontakt menade på att detta kunde ta mycket längre än såhär och då sa jag inte ens många ord när vi sågs.

Jag har MS, i grunden är det nog den rackarn som ställer till det. Jag vill helst av allt va en stark mamma med ett aktivt socialt liv men det kommer jag, förmodligen, aldrig bli. Jag orkar inte. Hjärnan lägger av, tröttad av det dagliga livet, sen kommer tröttheten i kroppen som ett brev på posten med svaghet och domningar. Jag gör precis så gott jag kan, vissa dagar mer vissa mindre. Mer kan jag inte göra. 

Henke har det inte lätt då han egentligen inte alls ens kan va hemma för att jag inte mår bra. Han slits mellan mig och annat och gör så gott han kan på alla plan.

Det kanske inte märks på oss hur läget är men frågan är, skulle det va så kul att umgås med någon som gråter och klagar. Som inte alls mår bra? Jag har varit i nedstämdhet träsket innan och jag har blivit jävligt duktig på att klistra på en relativt fin fasad. 

Jag är besviken på mig själv, på min kropp. Så är det. 

Lilla pluttan


Lucka 16

" En av mina svagheter som förälder "

Jag vill väl inte tänka att jag har någon svaghet som förälder men jag vet att de finns där och vetskapen om det tror jag är en styrka i sig.

Jag har inte alltid varit en pedagogisk mamma. Bäst på föräldrarollen var jag nog innan jag fick barn. Mina barn skulle aaaaldrig få göra si eller göra så. Ett nej var ett nej och det skulle inte bli ett ja på grund av lite bök och stök. Barnen var inte de som bestämde och " vadå välja sina fighter " 

När man väl blir mamma, eller i allafall jag, så inser man att ska man alltid hålla på de där principerna skulle all tid bestå av bråk och tjafs. Kanske kringgår man tillfällen för bråk, kanske viskar man till ett ja efter ha sagt nej och sådär. Jag tror inte det är så vanligt än att man har lite såna där brister eller svagheter lite till mans. Vi är ju människor liksom. 

Om jag ska va helt ärlig mot er, och det tänker jag är lika bra att va, så är min allra största och jobbigaste svaghet som förälder min extrema kräkfobi. Ja, där skrev jag det. Den har påverkat mitt föräldraskap en del men, tack och lov, inte så farligt. 

Det känns hemskt att erkänna men jag går i terapi för detta och börjar få ordning på det, med yttepyttesteg, men ändå.

Så, nu vet vi. Många vet redan en del om detta. Exakt hur extremt det är vet nog egentligen bara min KBT kontakt.

Visst är det konstigt hur man kan va som människa. Och ändå va så medveten men inte kunna förmå sig att " bara låta bli " att va sån..

Så, där har ni min svaghet! 

En visdomstand mindre

Så skönt att jag kom iväg och fick den utdragen. Jag har varit orolig för jag vetat att jag ska göra det men ny är det gjort.

Blödningen avtog så småningom. Jag vet ju med mig att det kan ta ett tag för blödningar att sluta på mig. Plus att jag förmodligen inte hade cirkulation överhuvudraget på en timme är det ju inte konstigt att det blödde mycket när jag slappnade av. 

Värken la sig också så det var skönt. Visst känns det. Det vore ju konstigt annars. Men det är helt klart ingen fara. 

Nu ska jag försöka sova en stund igen. 

Aj

Ligger och biter på en tuss för att få blödningen att sluta efter min tandutdragning idag. Det gick jättebra, ok jag grät, skakade och höll andan till det var klart, men det gick ändå bra. Jag är väldigt nöjd med mitt tandläkarhus.

Det blev aningen mer komplicerat än han först tänkt då rötterna var långa och allt jag vet inte vad. Men ut kom den och nu ska det bara sluta blöda någon gång. 

Jag har redan använt upp de tussar jag fick med mig hem så Henke fick hämta nya. Har det inte slutat till klockan 17 ska vi åka ner så de får lägga i något vad det var.

Det hoppas jag, såklart, jag slipper.

Jag är så trött och vill bara sova. Men det vågar jag ju inte med den här tussen i munnen.

Det gör så ont. Hela ansiktet och munnen pulserar och värker. Men det ska nog gå bra. Bara det slutar blöda. 



För er

Allt för er



" Ett inlägg om tre saker som får mig att må bra "

Det finns massvis med saker som får mig att må bra. Min familj, vänner, att höra Erics skratt eller de stunder Emilia pratar på sitt sätt. 

Men det är ju inte saker så.. jag tänker mig mer något materiellt.

Saker som får mig att må bra, just nu, är tända ljus. Det är mysigt, stämningsfullt och lite avkopplande. 

Vår tallriksdusch. Där kan jag stå i evigheter, känns det som. Min duschtid är min tid som jag ser till inte kolliderar med amningsstunder. Där är jag, oftast, ganska avkopplad. Duschar ju på kvällen när alla måsten och stressfaktorer är som minst på en dag. 

Gungan vi köpte till Emilia. Hon sitter inte i den så vansinnigt mycket men när hon hade som mest ont i magen funkade den bra för att lindra hennes onda. Och när inte hon har ont utan är en glad bäbis känns ju det mesta lättare.

" Ett inlägg om när, hur och varför jag senast grät "

Sen en tid tillbaka är jag, som ni vet, nedstämd. Jag skulle inte säga att jag är deprimerad. Möjligtvis en lightversion. Så är det nog. 

Det är jättejobbigt och till viss del MS relaterat. Det beror säkerligen också på sömnbrist och annat. Vissa dagar är jag väldigt nere, andra är lite lättare. Jag har varit nere innan så jag vet lite hur jag ska hantera svängarna men den här gången är det annorlunda. Jag har inte riktigt fått grepp om måendet eller kommit på hur jag bäst tacklar det. Men jag försöker.

Sist jag grät då, tyvärr kommer tårarna ganska lätt när man inte mår bra. Det är också en sak som man bara får ta. Man blir extra känslig, tar åt sig av saker och känner känslor starkare.

Jag får väldigt lätt en känsla av värdelöshet. Det är ingen angenäm känsla. Men den finns där och smyger sig på. 

I eftermiddags kom den känslan över mig och då grät jag. Inte någon storgråt så. Mest ett snyftande. 

Tårar är en bra sak, kan jag tycka. De renar och finns där av en anledning. Det är inget kul att va ledsen men känslan av glädje blir ju ändå mer påtaglig när allt är bra igen. Eller bättre. 



Tredje advent


Djupdyk i albumarkivet

Välj ut bild nummer 8, 32, 48 och 80 räknat från sista bilden i albumarkivet.

Tränar nacken



Emilia känner på pappas skägg



Eric visar en teckning som han gjort för Emilia




Lussekattsbak 


Ber om ursäkt

Jag har visst bloggat fel inlägg i julkalendern idag. Skyller på att Eric fick i sig mjölk och blev så dålig att Henke fick åka med honom till akuten. Hela dagen blev jättekonstig.

Nu är han dock okej igen. 

Inte lätt att hålla ordning på datumen hit och dit. Jag tar dagens i morgon i stället.

" Ett luciaminne "

Ett minne från Lucia som jag håller som det allra käraste är det första som Eric var med i. Ni som hängt med ett tag vet ju att han inte började på förskola förrän han var fyra år så alltså var han ganska stor på sitt första luciatåg.

Superstolt mamma, i vanlig ordning. 

( Ursäkta för att bilden ser lite knasig ut men jag tog kort med mobilen från min blogg )


" Ett inlägg om hur jag planerar att fira jul "

Vi är ganska mycket för traditioner, jag och Henke. 

Vår julafton brukar börja med gröt och skinksmörgåsfrukost hemma hos Henkes mamma. Därefter åker vi till Djursdala Kyrka för att lyssna på psalmer och höra berättelsen om varför vi faktiskt firar jul.

Därefter åker vi hem och påbörjar förberedning inför Kalle Anka tittande och matlagning här hemma och då är min mamma och pappa här. 

Efter Kalle Anka och maten brukar klockan vara runt 17 och då knackar det på dörren. 

När kvällen kommit, klapparna är utdelade och lugnet börjar lägga sig kommer tröttheten smygande men vi brukar ändå försöka komma iväg på midnattsmässan som är en helt otroligt fin upplevelse. 

Det är väl ungefär så, jag tänkt mig! 

Trött, mätt och belåten

Igårkväll somnade Emilia när jag ammade henne. Den lilla sötnosen.

Ser ni mjölken på kinden <3


Fotograf - Eric


" Ett inlägg om något du drömmer om "

Just i dessa dagar drömmer jag faktiskt mest om att kunna äta precis vad jag vill. Choklad, lök i alla former, den där vitlöksgrejen jag började äta i somras, en god grekisk sallad, broccoli.. jo men allt detta närhelst jag vill liksom. Dricka kopiösa mängder kolsyrad dryck som om det inte fanns någon morgondag. Ha ha..

Annars har jag faktiskt inte några drömmar sådär. Alltså.. jag önskar ju välmående för familj och vänner, att min MS ska hålla sig lugn och så. En rejäl Trissvinst. Men jag är alldeles för mycket realist för att dagdrömma bort från verkligheten mot eller till något jag ändå inte kan få eller komma att uppleva. 

En sak, en riktig dröm ändå,  vore att få se mitt absoluta favoritband live en gång till. Tyvärr kommer inte det att ske då de splittrats. R.E.M. är bandet och det är väl det jag skulle kunna drömma om då. Och broccolin. Ha ha..



En jullåt jag tycker om och ett minne kopplat till den

Jag tycker om många jullåtar. Klassiska rackare som " O helga natt " " Stilla natt " och " O Come all ye faitfull " Stämningsfulla låtar. 

Men den låt jag har som favorit med ett minne till är " Do They  know  its chrismas " med Band Aid.

Jag kan väl egentligen inte påstå att den är så märkvärdig men när man lyssnar på den så infinner sig en glädje, kan jag tycka. Även om den kanske egentligen, textmässig, handlar om människor som inte är så privilegierade. Men då kan man ju tänka på hur bra man har det själv. Och att det betyder otroligt mycket att få ha det man har.

Förra året, vid den här tiden, var jag nygravid och vi var så lyckliga. Den dagen vi klädde granen och pyntade lyssnade vi på just den här låten, bland annat, och jag minns glädjekänslan.

Ett underbart minne till en fin låt <3  

Ett inlägg om personen jag senast pratade i telefonen med

Ikväll har jag och barnen varit hos vår vän Anna och hennes barn. Henke fick " ledigt " ifrån sysslan att vårda sin fru. Ha ha.. Nej vars.. men jag tror det är viktigt för honom att faktiskt få komma iväg lite själv.

Vi har haft en jättefin kväll <3 Tack <3

Hur som helst, när vi kommit hem ringde jag Henke för att säga att vi var hemma. Det var också det senaste samtal jag gjort. 

Ett inlägg om denne man.. ni vet ju redan  att han är både en klippa och min klippa. Min livskamrat och själsfrände. Jag kan, ärligt, säga att vi är som ett han och jag. Åtminstone enligt mig.

Vi bråkar i bland men det måste man. 



" Något jag är helt och hållet beroende av i vardagen "

Min mobil. Helt klart. Finns andra saker som kaffe, våtservetter och Vanish men utan min mobil känner jag mig, tyvärr,  nästan naken. 

Att kunna hålla kontakt med folk, kolla nätet, låta Eric få spela någon gång ibland, kameran.

En mobil är ju en pryl som har väldigt många funktioner. Och jag är beroende. 

Så är det. 

Den här prinsessan


Djupdyk i album arkivet

Leta rätt på bild 8, 32, 48 och 80 från första bilden i albumarkivet på mobilen och blogga om dem. 

Tyvärr blir det här ett ganska tråkigt inlägg då jag, häromdagen, tömde mobilen på bilder. Jag har, i dagsläget, inte 80 bilder så jag kommer ta den sista bilden som nummer 80.

Bild 8

Hittade en superduper söt mössa, visserligen lite liten, som vi provade på lillan ikväll. Hon är söt som socker. Med eller utan mössa, såklart, men med den här bilden drogs tankarna till " Lilla huset på prärien. " Minns ni den serien? 


Bild 32

Den här är bilden är en ifrån en serie där Emilia är helt förvånad att pappa är så sticksig i ansiktet och Eric blev lite pillad i håret. Härlig stund med min fina familj.



Bild 48

Det.här är en bild jag tagit på morgonen när vi vaknat. Bilden blev inte den bästa då objektet för fotograferingen inte riktigt var med på noterna.


Det här är inte riktigt korrekt då bilden är beskuren. Kände inte att mitt bröst behövde va med på bild då bilden är en amningsbild. Amningen är ju ett " ämne " här hemma med tanke på Emilias mage, mitt mående, att jag inte kan äta så mycket osv. Men sen är det ju så smidigt att amma, helt underbart mysigt och så bra för ens lilla barn. Jag kommer kämpa på med den, just för att det är en så mysig stund tillsammans. 

Tänk så häftigt, Emilia väger nästan dubbelt så mycket som när hon föddes och det hon ätit, och vuxit av, kommer från min kropp.


Bilden som ska va 80



Våra fina barn


" Ett av de tuffare ögonblicken i år "

Det här året har varit ett tungt år. Sjukdomsbesked,  dödsfall, separationer.. 

Det som var tuffast i år var, kanske, konstigt nog inget som drabbade mig direkt. En av Henkes vänner hade sen en tid tillbaka tampats med cancer och i somras förlorade han kampen. 

Mitt i den vevan när jag låg inlagd för mitt förhöjda tryck var begravningen och vi hann hem så Henke kunde gå. Det var typ noll minuts marginal men han hann. 

Det som var tufft var att se Henke förlora en vän. Någon i vår egen ålder. Såklart var ju inte jag obrydd i det hela men jag hade inte någon direkt relation till killen. Henke tog det hårt och mår fortfarande dåligt över det till och från. 

Det var, faktiskt, det absolut tuffaste i år. Att se min kära make va så ledsen. 



Att amma eller inte

I och med att jag, tyvärr, inte mår så bra varken i kroppen eller knoppen har faktiskt det här med amningen varit uppe till diskussion ett flertal gånger här hemma. Det skulle kunna ses som guld värt om Henke kunde mata då jag skulle få lite avlastning. Min kropp skulle kunna " bara " sörja för min näring och jag skulle kunna äta vad jag vill. 

Ni som känner mig vet att jag är en ammande mamma. Jag gillar att amma. Eller.. jag tycker det är så det ska va. Och jag gillar det.

En parentes i det hela är att jag, på föräldragruppsmöten på mödravården med Eric, var den som var mest oroad över amningen. Jag trodde jag skulle svimma och tyckte det var hur äckligt som helst att något skulle komma ur mina bröst. Jag var den som ammade längst när det väl kom till kritan, av dom i vår grupp.

Just nu, den här gången, har det blivit så att jag har en hatkärlek till att amma. Vi har testat tillräckligt många varianter för att det ska stå helt klart att Emilias skrik är beroende på vad jag äter. Hon har ont, gnyr och kan skrika korta stunder ändå men äter jag något med lök i, Lök pulver,  kryddad mat, mjölkprodukter, dricker kolsyra osv osv osv får hon ont. Äter jag min stenålderskost  ( det känns som så ) har vi oftast en tillfreds bäbis med bra mage. 

Jag var sååå inställd på såriga bröst, smärta vid amning, att va helt upplåst med en bäbis hängande i tutten hela tiden, det jobbiga med läckande bröst i tid och otid, en bökande bäbis vid bröstet, att inte kunna ha vanlig bh och heller inte för opraktiska kläder. Jag var förberedd på allt som kunde va jobbigt och sen bara funkar det så bra. Jag vet att det är en så kort tid och jag verkligen älskar att känna närheten med mitt barn och ge den trygghet som det ger att få ligga nära mamma och äta " så som det är tänkt "

Det jag tycker är väldigt jobbigt är just det faktum att jag inte kan äta mer än kött, potatis och smörgås. Typ. Dricka vatten eller jordgubbssaft. Det blir så tradigt i längden. Men åter, det går så fort och snart äter hon vanlig mat eller så har magen stabiliserats. 

Nu när jag inte mår bra har vi, som sagt, pratat om ifall ersättning ändå ska va ett alternativ. Det tar ju energi och kraft från mig att amma. Men samtidigt har flera läkare jag träffat sen vi fick barn, bland annat min neurolog, sagt att jag tjänar på att amma för hormonerna i kroppen håller tillbaka min ms som gärna vill börja bråka sen när hormonerna går ur kroppen. Kanske är det här jag när jag mår så bra som jag kan, just nu. Kanske skulle jag må ännu sämre av att sluta amma? Sen är det ju Emilias mage, skulle hon kanske få ännu mer ont av ersättning? Hon verkar ju va väldigt känslig..

Visst är det jobbigt, det är det, men om jag skulle sluta amma och ändå inte må bättre skulle jag ha slutat i onödan. Så känner jag. Sen kan jag offra mig för min lilla tös. Och det är egentligen en liten uppoffring att göra en så kort tid framöver till. Vi unnar oss att äta lite kryddad mat någon gång i veckan. Och jag sover så mycket jag kommer åt då jag är så trött att det är otäckt. Jag fyller på med vitaminer i tablettform och snart är den här perioden passerad.

Jag mådde dåligt när vi fick Eric också. Då visste ju inte vi att jag hade MS. Eric fick ju dessutom sin mjölkallergi uppdagad och vi började med ersättning ( parentes även här är att jag ville fortsätta att amma då men vår kontakt på BVC var inte hjälpsam nog utan övertalade oss om mjölkfri ersättning ) och jag mådde inte bättre för det. 

Som Henke ser det skulle det kanske va skönt för mig att inte va den som hela tiden bär ansvaret för matningen MEN om jag skulle få tillgång till så mycket tid och så mycket ickeansvar när jag inte mår bra skulle det bara resultera i att jag skulle lägga mig i en säng och inte gå upp. Typ. . 

Det är svårt. Det är ett dilemma och vi brottas hela tiden med hur vi ska göra detta bra på bästa sätt. Jag hatar att det blivit såhär. Jag känner mig klippt värdelös, ofta. Som ett skämt. Men jag är otroligt tacksam för den fina gåva vi fått i Emilia. Jag älskar min familj och jag, och vi, har gått i genom både det ena och det andra så vi vet att det ljusnar så småningom. 

Livet, för oss, är som ett hav som stormar. De lugna partierna finns där för att ladda upp för när det blåser hårt. När det stormar som hårdast är det bara att klamra sig fast i varandra och följa med. Det planar, så småningom. Det är en tröstande vetskap.

Anledningen till att jag varken pratar eller skriver om hur jag mår, så ofta, är för att jag skäms. Faktiskt. Och det är inte likt mig.

 Jag har faktiskt börjat oroa mig för min älskade Erics skolgång när det kommer till min sjukdom och mitt mående. Jag vet hur elaka barn kan va och barn förstår inte men de kanske hör andra vuxna prata om mitt mående och sen drabbar det Eric. Jag vet inte.

Jag trodde mig själv va en aktiv och glad mamma. Det var sån jag var förr. Innan min MS. Nu är jag bara äckligt trött mest hela tiden. Det var inte så jag hade tänkt mig mig själv.

Då kommer frågan - Varför skaffade ni ett barn till? Jo, det är ju så att bara för att man har en sjukdom har man ju inte drömmar som är mindre än en frisk människas. Bara för att jag har MS måste jag väl ha rätt att få va sådär Svenssonvanlig? Eller åtminstone försöka? Ser man kärleken Eric känner för sin lillasyster känner jag enkom glädje och total säkerhet i att vi, trots allt, gjorde helt rätt som kämpade och till slut lyckades. 

Det är jobbigt nu, av anledningar som vi nog aldrig får svar på, men om vi alla får leva och ha hälsan någorlunda i behåll kommer vi ha en enorm glädje av varandra i den här familjen. Och Eric behöver inte växa upp som ensambarn med en sjuk mamma.

Det blev långt, det här. Men i bland måste vi tala allvar med varandra. Jag har dragit mig undan bloggen den senaste tiden men nu har jag bestämt mig för att jag inte tänker skämmas för hur läget är. Jag orkar inte va en präktig morsa som orkar allt. Jag tänker sluta anklaga mig själv för att jag inte orkar va det för det tar på mina krafter det också. Känner folk att dom vill prata om mig eller om oss - varsågoda. I ärlighetens namn.. jo men ok för att jag bryr mig.. men jag bryr mig ändå inte. Läget är som det är och det kommer bli bra så småningom. Folk har alltid pratat skit,  i typ alla tider. Ingenting är annorlunda nu. Dom som betyder något vet ju hur läget är och det är ju huvudsaken.

Avslutar det här gnällrabblandet med en bild på Emilias händer. När hon ligger bredvid mig och jag ammar myser hon så härligt med sina händer. 






" En av dina starka sidor som förälder "

I dagens lucka, nummer fyra, ska jag alltså skriva om en styrka jag har som förälder. 

Ni vet ju att jag fick någon form av depression efter att vi fått Eric och det tog lång tid för mig att överhuvudtaget förstå vad jag höll på med som förälder. Eller hur jag ens skulle va som förälder. Att hitta mig i mammarollen liksom. Men när jag väl gjorde det, även om det tog lite tid, tycker jag nog min styrka är att jag inte låter mig stressas eller stressar på saker vad gäller utveckling och så. 

Visst jag är stressad och orolig över allt annat typ ( ha ha ) men när det har kommit till blöjslutande och allt vad det kan va så har vi inte stressat på utan tagit det lugnt och saktsamt och mycket i Erics egna takt. 

Det har resulterat i att det * peppar peppar * har funkat utan minsta problem. 

Jag väljer att lita på att mina och framförallt våra beslut är de bästa för just våra barn. Vi känner varandra väldigt väl och jag tar mig tid att " känna " Eric och nu Emilia. 

Det skulle jag nog säga är en styrka hos mig som förälder.  Jag tycker barn stressas att bli små vuxna så mycket ändå så att lägga mer press, än det redan görs, tycker jag är onödigt.

Häng gärna med du också. Det är lite roligt att ha ämne att blogga om varje dag.

" Blogga din önskelista för i år "

Det må va ett jättetråkigt svar men det är ingenting jag direkt önskar mig så. Inget materiellt. 

Visst skulle jag kunna tänka mig en Triss lott med en högre vinst på, kaffeservis i det där märket jag tycker är så snyggt, med blått mönster. Skulle kunna tänka mig uppläggningsfat och det mesta i den serien. Det är så snyggt. Måste fixa en bild.

Nya kläder, saker till våra barn. Jo, listan kan egentligen göras lång, men efter det här året är faktiskt det enda jag önskar mig och oss hälsa. För oss och våra närmaste. 

Livet i sig är en gåva och jag tänker att vi fortsätter vårda den gåvan Det kommande året.

 



" Ett av dina lyckligaste ögonblick i år "

Såklart var det allra lyckligaste ögonblicket det då jag fick upp vår efterlängtade Emilia på bröstet. Kletig, varm och helt underbar. 

Som vi kämpat efter just det ögonblicket. 

Från och med då var jag mamma till två barn och kärleken fullkomligt välde över mig och oss.


Blogg julkalender

Här kommer julkalenderlistan jag skrev om igår. Jag har tagit ett kort från en sida där den fanns, syns det vad det står tro?


Jäkla Kollik alltså

Stackars lilla stumpan. Inte nog med det är både hon och jag förkylda. Kan komma på ett gäng med bättre förutsättningar för en tandutdragning i morgon. Men vad gör man..

" Dagen då allt förändrades "

Läste i en blogg nu om en slags blogg julkalender. En lista, skriver ner den i morgon, där varje dag bjuder på sin allra egna rubrik, och ämne, att blogga om.

Här kommer då lucka ett.

Det finns en hel del dagar då mitt liv faktiskt förändrats. Både till det bättre och till det sämre. Mestadels är det positivt och det allra bästa av allt, och även det som hamnar som just " den dagen " är Juldagen 1996. 

Jag har sagt det förut men det tåls att sägas om och om igen för OM inte Henke och jag valt att gå på juldagsfesten på mässhallarna här i stan, helt ovetande om varandra från början såklart, så hade vi förmodligen inte träffats. Då hade vi inte haft våra fantastiska barn och jag hade inte träffat min livskamrat.

Att det sedan krävdes åtta månaders flirtande innan VI blev VI är ju även det en historia och den 28 Augusti, då vi blev ett par, kommer ju också va anmärkningsvärt. Men vore det inte för just den där kvällen.. då hade inget av det med värde i mitt liv förmodligen ens funnits i min närhet.



Sfinkterruptur, tankarna efter

I takt med att tiden gått och min skada har läkt har tankarna på vad som egentligen hände kommit över mig. Dom där sista minuterna av krystningsskedet och timmarna efter. Eller veckorna, för den delen. 

Just där och då var jag så hög på allt vad livet kan ge. Efter att ha krystat fram ett barn känns det, tillfälligt, som man är kapabel till att göra vad som helst. Just där och då var inget, knappast, jobbigt. Allt var förlåtet när jag kände min varma, kletiga bäbis på bröstet. 

Första två månaderna kunde jag knappt tänka på vad som egentligen hände. Prata lite grann om det kunde jag men verkligen tänka tillbaka..

Sakta men säkert har jag tänkt tillbaka. I början bara korta stunder men nu har jag nog det mesta i ordning, så att säga. 

Jag minns att jag kände hur jag sprack upp så pass. Jag minns känslan av ett totalt haveri inne i magen, vad det var som lade sig fel vet jag inte. Jag har ju ett främre framfall, är ju iallafall konstaterat, så om det var det då.

Känslan av att pressa fram en bäbis är ju inte direkt angenäm. Jag vet jag, mot slutet, nästan hade panik för det spände och var så obehagligt. Men samtidigt kände jag mig så stark och lycklig. Som vi kämpat för just den här stunden. Jag log och det är inte vanligt i den situationen tydligen.

Smärtan från mellangården, just när Emilia kom, ger mig fortfarande blodsmak i munnen. Så kraftig var den. Paniken jag fick när jag insåg att de ville köra iväg mig ifrån min man och min lilla bäbis. Jag skulle inte bli snuvad av det igen. Läkaren som sydde mig sa ju på efterkontrollen att hon var grymt imponerad över hur jag kunde ligga så stilla i den situationen i två timmar. Visst hade jag kvar ryggbedövningen men käre tider vad jag kände ändå. Fy.. Och de synerna som spelades upp då jag tittade ner mellan benen. Blodiga handskar som fick bytas titt som tätt, känslan av hur hon drog med full kraft för att få till sömmarna bra. Mot slutet av det här hade Henke tillfälligt tagit Emilia för hon skrek så mycket och då hade jag svårt att behålla fokus från allt jobbigt. 

När allt var klart skulle jag sen åter fortsätta med livet. Smärtan.. den kommer jag inte glömma i första taget. 

Jag var mycket glad och lycklig första tiden och trots att jag var total panikslagen av smärtan flera gånger om dagen både på BB och hemma är det ju såklart värt det. 

En barnmorska sa till mig att försöka va uppe så mycket jag kunde, med tanke på mitt förhöjda blodtryck. Att sitta var fruktansvärt men jag ville ju inte ligga mer än nödvändigt.

Såhär i efterhand vet jag inte hur i hela friden jag klarade av det. Jag hade så fruktansvärt ont och jag var så orolig att något skulle gå sönder. Jag menar, man slutar ju inte automatiskt att bajsa bara för att hela mellangården och slutmuskeln är trasig eller skadad. 

Jag har, efter detta, förstått att det finns olika grader på denna typ av förlossningsskada. Det var inget jag reflekterade över till en början. Det jag visste och kände var att det gjorde så vansinnigt ont.
 
Till allt jobbigt med smärta osv kom stressen med toalettbesöken. Första veckan åt jag ingen mycket för då var det inte så mycket som behövde hitta ut. Det blev ohållbart i längden och jag började få hjälp av tarmreglerande medel. Innan det hade börjat hjälpa hade jag ju dock sån otur med hela den biten och att inte kunna bli helt klar bjöd på extra smärta i allt detta.
 
Nu, såhär tre månader efter, är det fortfarande jobbigt. Jag skulle kunna försköna men jag ser ingen anledning till det. Visst är det en viss skam inblandat men samtidigt har jag ju inte gjort något fel. Jag hade bara en väldig otur. 

Det gör fortfarande ont. Speciellt vid toalettbesök. Jag får andas mig genom det och det funkar ändå. Läcka gas kunde jag ju göra upp till ett halvår och, tyvärr, är det nog nått jag kommer att fortsätta med. Även andra små olyckor inträffar och det gör mig så ledsen. 

Jag har även ont i mellangården fortfarande. Inte på långa vägar så som det var men det är inte så bra som jag trodde det skulle va såhär långt efter.

Jag har varit med om en hel del med min kropp. Operationer av utomkvedshavandeskap, kejsarsnitt, missfall, ryggvätskeprov, biopsier på knölen i mitt bröst, äggplockning och återföring ar. . Det är jag tacksam för, hur konstigt det än kan låta, men jag tror kroppen har blivit härdad. Jag har blivit härdad. 

Jag är iallafall glad att det, trots allt, gått så bra som det gjort.

Pepparkakshus på gång


Stackars liten

Kära tider, stackars lilla älskade Emilia. Att behöva ha så fruktansvärt ont i sin lilla mage. 

Förkyld är hon också, lite grann, men det är tack och lov inte så farligt. Med tanke på att Eric är genomförkyld sen flera veckor tillbaka är ju inte det något konstigt. 

Men detta magont. När ska det vända? Kollik håller ju oftast på till mellan tre och fyra månader men man vet ju aldrig. Ont som bara den har hon. Mer vissa kvällar, mindre vissa och alldeles fruktansvärt vissa.



RSS 2.0