Ytterligare en tand tappad

Eric tröttnade på en lös tand igår eftermiddag och bestämde signat den, minsann, skulle va ute innan middagen. Sagt och gjort.



Så ledsamt

Jag vill bli frisk. Så tråkigt att bara ligga här. Jag är världens sämsta, nästan, på att inte göra någonting. Visserligen är jag väldigt trött och så nu efter att både ha tömt hela systemet, haft feber och inget ätit på länge. Men det kryper i kroppen och jag ser alla måsten som kommer att vara där när ja är frisk. 

Henke är ju hemma och han kämpar på men mycket är såna där saker som han kanske inte riktigt tänker på. Saker som han har svårt att få in i någon bra planering. Det är inte så lätt. Jag skulle inte kunna va i hans situation,  vad det än skulle va, och klara av det lika bra som honom utan träning.

Nu ska jag iaf gå upp och ta en liten tunnbrödmacka. Kanske ta ett glas nyponsoppa.

Idag ska jag se om de andra i familjen kan tänka sig att äta fisk och potatis till middag. Det är jag sugen på samtidigt som jag tror det är ganska milt för magpölen.



Ett steg fram och två tillbaka

Jag har mått ganska bra under dagen. Förutom febern. Nu ikväll fick jag diarré igen och var några gånger på taken och är skräckslagen att jag ska kräkas. Fy.

Jag mår dock inte dåligt nu utan snarare är jag jättehungrig. Jag har börjat smula i mig små bitar av ett tunnbröd. Jag måste ju få i mig något.

Nu söver vi våra fina barn. Jag hoppas jag är på bättringsvägen nu och att Emilia slipper detta. Jag längtar efter att få mysa med både Eric och Emilia. Och Henke. 

This too shall pass, sägs det ju, så jag får förlita mig på det.

Calippo Cola

Tack älskade Henke för att du handlade det åt mig. Jag är så otroligt törstig hela tiden och sen har jag ju inte druckit något kaffe idag så den här glassen kommer få sällskap, om den får stanna. 

Jag har druckit en hel del saft idag, lite lagom med vatten. Det går ju åt vätska till amningen och även då jag har feber runt 38,6 38,7

Så onödigt att jag skulle få det här också. Jag trodde faktiskt inte det. Men jag var nog lite oförsiktig, inte klokt egentligen, Henkes sista smittsamma dag. Sen städade jag ju toan han varit på och tvättade. Jag vet inte.

Nu är det som det är och jag tackar för att det, trots allt, varit en lindrig variant. Jag vet inte vad jag gör om det skulle komma till att va den där värsta varianten. Fy..

Men nu ser vi framåt och hoppas det bildas antikroppar i bröstmjölken till Emilia så hon inte får det.


For Life

Minns ni att jag, för lite sen, puffade för en sida där det bedrivs verksamhet för att samla in pengar till cancerforskning? Nu har jag fått mitt armband. Tyvärr har jag inte hunnit betala det, om jag ska va ärlig. Det har ju varit lite rörigt här den senaste tiden.

Jag har här valt ett armband, till barn, med bokstäverna ICE ( alltså in case of emergency ) och mitt mobilnummer på. 

Det kommer Eric bära i sommar när vi är iväg på aktiviteter. 

Gå gärna in och kika på deras sida. Det finns mycket mer och bäst av allt- pengarna gör nytta.

www.forlife.se



Tuff dag idag

Inser nu att jag redan visat er denna bild. Men den tål att visas igen.

 

Emilia och Eric


Stolt storebror

Ibland ger du mig gråa hår, för inte beror det väl på åldern, ibland får du mitt hjärta att stanna av rädsla men oftast får du mitt hjärta att taktfast slå med kraft och styrka med all kärlek jag känner för dig. 

Du är en alldeles förträffligt underbar storebror. Bättre än jag ens vågat hoppats på. Du är så tokig men så klok. 



Premiärgungat

Lilla älskade Emilia vad snabbt tiden går. Det känns som du varit med oss alltid och den där första bäbistiden är länge sen. Samtidigt känns det som bara ett par månader sen vattnet gick med en tjong och du lite mer än ett dygn senare gjorde entré. 

Du är så högt älskad och vår familj känns så komplett nu på alla sätt. Tänk vad vi kämpat för att få möta just dig med hormonbehandlingar, äggplockning, återföringar osv. Vi var så ledsna de gånger embryon inte fäst sig men det var ju meningen att det skulle bli du. 


Trött och dreglig på bilden ovan. Gungpremiär nedan.


Rymden

Henke och Eric tittat på klipp om rymden, rymdresor, planeter och annat. Jag sitter och dricker kaffe nu men jag ska snart sätta fart med att få lite gjort nu när Emilia är nöjd.

Och nöjd det är hon. När Eric busade med henne igår tjöt hon av skratt. Eric har varit så duktig och respekterat de 48 timmar som ska gå och inte ens petat på Emilia för att minimera risken att hon ska bli sjuk. Så duktig och förståndig. Och som han saknat henne. För att han skulle förstå vikten av det här med att inte utsätta henne för mer än nödvändigt har jag lovat honom att få välja en sak ifrån leksaksaffären. Det kanske låter konstigt men så ville jag göra. Dels har han varit så duktig och förstått utan att vi behövt påminna så ofta sen tänkte jag att han kanske skulle behöva lite motivation för att låta bli.

Självklart är det för att jag med min fobi vill minimera spridning men sen är det kanske inte så lätt att bara va 8 månader och bli sjuk. 

Tack Anna

För hjälp med handling och promenadsällskap. Det betyder mycket <3

Henke har har väl även han fått ur sig det han ska och febern är borta. Jag är så trött. Jag orkar inte att ta hand om det här som jag gör men vad ska jag göra. 

Snart är det här ett minne som vi kan prata om. Eller bara glömma, det är ju hur man vill. 

Så jobbigt

Ja, det är det faktiskt. Henke är ju hemma och jag är annars sjukskriven 100% Men nu har jag gjort typ allt idag. Och till det hör att ta hand om en väldigt gnällig Emilia. Antar att hon saknar att få umgås med Eric och Henke. Sen känner hon nog att jag inte riktigt orkar heller.

Nu kan man ju kanske opponera sig och hänga upp sig på att jag säger att det är jobbigt att ta hand om min familj. Det är ju glädjefyllt och ett underbart arbete också, såklart, men när man inte riktigt kan få det att funka annars tycker man nog lätt att det är lite jobbigt.



Hej från sjukstugan

Idag är det Henkes tur att va dålig, tyvärr. Han har en mildare variant av diarrésjuka, kan man säga. Tack och lov har han inte kräkts och jag hoppas att det får förbli så.

Emilia är på lite tråkigt humör men det är väl inte så konstigt då varken Eric eller Henke tar i henne idag. Det är ju onödigt att dom gör det. Eric är ju frisk från det här nu men det måste ju gå minst 48 timmar. Helst 72 eller, i mitt tycke, en hel vecka men jag kan säga att jag saknar en riktigt bamsekram av Eric så jag kommer sno en så snart jag kan i morgon.


Min älskade lilla


Exponeringsterapi

Som ni vet går jag ju i KBT terapi för att komma till rätta med min vidunderliga kräkfobi. Ni som hängt med ett tag vet att jag gick raka vägen ut i bitande Februarikyla för ett par år sedan då sonen vaknade och kräktes. Kanske har jag inte berättat om det då det inte direkt är mitt stoltaste ögonblick sen jag blev mamma. Till mitt försvar vill jag passa på att säga att jag hade haft vattkoppor och precis den dagen jag började få tillbaka kraften efter det hände detta. Hade jag fått det Eric och Henke hade då hade jag blivit inlagd. 

Inatt hörde jag något märkligt från sovrummet där Eric och Henke sov. Eric har ju haft feber ett par dagar med en förkylning och sover inte så bra. Synen alltså. Sängen var nedkräkt, Eric i full fart med att kräkas i den hink som jag propsat på att ha i sovrummet lite diskret. 

Vad händer? Jag börjar hjälpa till att städa och tvätta. Jag torkar upp saker som inte sett dagens ljus sen något halvdygn. Alltså fy.. Men alltså hej, Välkommen mamman i mig som jag inte behöver skämmas för.

Ångesten som kommer gro i mig nu i några dagar kommer va jobbig men vi överlever ju det här. Största oron är att Emilia ska få det. Eller jag, med tanke på att jag behöver ge henne mat och kanske är för sjuk för att orka.



Förkyld

Det är inte alltid lätt att hålla ordning på vad som är vad när det kommer till rinnande små näsor. Idag lutar det nog mer åt förkylning på Eric då han har 38 i feber. 

Pollen är nog en del i det också. Jag pratade med barnmottagningen igår så de har skrivit ut allergi medicin då det inte fanns fler uthämtningar.

Nu ska vi försöka somna om här. Emilia ligger på mage och fixar och donar. Det verkar inte som att hon är trött. Inatt har vi ändå sovit, med matpaus såklart. De gör ju att man är trött men bara man får somna om så är det helt ok och till och med ganska mysigt med sin lilla bäbis.

Nu ska jag ge Emilia bröstet igen och se om hon blir lika trött och mysig som jag. Just nu äter hon mest på kuddarna och det blir ju lite torrt.

På bilden nedan sitter hon och sover på en promenad häromkvällen. Lillan <3 


Härligt med sol


Typiskt

Det är inget bra att grunda med en försovning. Särskilt inte om man inte mår så bra av att stressa. 



Vitsippelandet

Där har vi varit idag. Eller " Pipsvängen " som den också kallas, parken där vitsipporna är i full blom nu och det är lätt att älska livet.


Härlig dag

Tanken var att jag skulle gå upp med barnen idag. Henke skulle få ligga kvar och dra sig. Det blev inte så. Helt seriöst förstår jag inte vad som hänt sen då jag hade feber och var förkyld. Jag är van att va trött, tro mig. MS trötthet har jag haft länge. Men nu är den.. värre än någonsin.  

Det är ju löjligt men jag kan med nöd och näppe pallra mig ur sängen någon gång efter halv tio, tio. Kroppen är då i ett sånt tungt stadie att det tar ett bra tag innan jag kan ta min mobil, lyfta Emilia eller ens gå ifrån sängen. Det är en sån lamslagande ( är det ens ett ord ) känsla och det är så tråkigt.

De senaste veckorna har jag sovit ett tiotal timmar, väldigt uppstyckat med en söt bäbis som drömmer och äter på natten och tar mer och mer plats i sängen, men ni fattar. Vi testar varianter. Tidigt sänggående. Tidigt uppgående. Många timmars sömn, få timmars sömn. Väldigt mycket sömn. Vila på dagen. Ingen vila på dagen. Men oavsett känns det som att jag sovit max två timmar på natten.

Det här vänder väl så småningom. Nu, senaste dagarna, har jag laddat med en eller två dextrosol. Om inte annat är de ju goda.

Idag har vi börjat måla lite på den utemöbel vi köpte för lite sen. Sen har Anna och barnen och Helena med barn varit här och umgåtts ikväll. Så trevligt.


Ett konstverk

Idag var jag lite nere, av olika anledningar. Det är så svårt att förklara hur jag känner men jag upplever mig själv som en sån blek figur i förhållande till vad jag vill vara och vad jag kanske kan vara. Jag är absolut inte jag så som jag egentligen är. Eller som jag var. Eller som jag vill vara. Min sjukdom har fått peta undan så mycket. Jag får omprioritera och anpassa. Allt för att jag ska orka eller klara av.

Samtidigt som jag så väl vet hur jag är idag, så glömmer jag. Jag Vill så mycket. Jag tänker att jag kan så mycket. Och jag vet att jag kan mer än vad jag tror och " jada jada " men ofta så får jag betala för att liksom " utmana" mig själv.

Jag vet, det är otroligt svårt att förstå. Jag kan ju liksom inte förklara ens. 

Kontentan.. jag känner mig som ett skämt. Jag är inte värdig det jag har när jag inte kan ta hand om det. Jag vill va någon Henke kan titta på med stolthet. Det händer bara inte, anser jag. Oftast slutar saker i att jag antingen bryter ihop och gråter eller vrålar ut i ilska. Och Henke får hjälpa mig.

Nu är jag ju stark ibland. Jag klarar saker och jag kämpar på. Jag har gått igenom väldigt mycket både psykiskt och fysiskt sen jag var gravid med Eric. När det krävs klarar jag av det. I de tuffa prövningarna. Så då måste jag väl få bryta ihop av vardagsbestyren kanske. 

Henke sa, iaf, till mig idag att " du är som ett konstverk Becca, det finns alltid lite att jobba med " och det i sig kan ju tolkas som ett hån men Med det menade han att det är lite av en utmaning att va med mig. Jag ler inte snällt och bara klampar på som en trogen häst. Jag bryter ihop och gråter som ett barn och behöver tröstas, jag älskar med hela mitt hjärta så de slår volter och blixtar, jag kan va arg så tapeten lossnar i sin fog. Jag är en färgstark maka på ett bra sätt. 

Kanske inte var så lätt att förklara meningen med det och det spelar ju ingen roll heller. Henke älskar mig. Jag älskar honom. Det är det viktigaste. 



Adrian 2 år

Många grattiskramar till världens sötaste Adrian som fyller 2 år idag.


På bilden är han mitt i " tutt ut " lek med Emilia <3

8 månader


Kärlek




Tröttis

Här kommer några rader från en trött tjej
jag önskar någon kunde ge lite energi till mig

Det är så trist att inte orka som man vill
att behöva säga nej och ligga som en död sill

Så illa är det väl inte förvisso men ändå
jag önskar ju jag pigg kunde få va så

Orka umgås och va mitt vanliga jag
sån som jag var innan ms slog sig i lag

Det här rimmet blev ju bara för trist
jag ska sluta nu men till sist

Vill jag passa på att önska er en fin helg! 



Tiden

Det känns som att jag inte har tid för något.. Det där vardagliga plockande, tvättande och städandet tar det mesta av tiden. Och mina barn . Men där är det mer att ge tid, såklart. 

Jag sätter mig ibland och vill så mycket. Jag vill blogga, maila läsa andras bloggar. Men jag kommer inte så långt. 

Drömmen vore ju att lägga upp benen högt, ha en kopp kaffe bredvid och bara koppla av. Någon gång kanske..



Den här lilla snuttan



Sitter själv

Numer sitter Emilia väldigt stadigt och bra själv. Vågar inte lämna henne sittande själv men hon sitter väldigt bra. 

Åh, tiden går så fort.


För tre år sen

Var vi i Kolmården. Det var en trevlig dag men väldigt jobbig, iallafall om man frågar maken som fick dra mig i rullstol. Ni som varit i Kolmården vet att det är väldigt backigt. Tur han är stark, min man. 


Vårbilder

Häromdagen tog jag och vår granne med oss våra barn ner till ett ställe där vitsipporna står i full blom. 

Det är inte lätt att få till perfekta bilder med så mycket viljor och föremål men jag tycker vi lyckades ganska bra.





.

Den här dagen blev inte alls som det var tänkt. Har jobbat lite i trädgården, sittandes, då benen inte alls vill samarbeta idag. Så tråkigt.

Jag resonerar som så att jag vill försöka så mycket jag kan för jag vet ju inte ens om mina ben bär mig resten av mitt liv från och med nu. Svårt att förklara men med MS i kroppen är varje dag med gångens förmåga en gåva. 

Vi är så vana vid att det är på andra områden som det bråkar nu för tiden ( med min sjukdom ) så när det verkligen syns hur jobbigt det är..  ja då är det inte så kul för maken som blir ledsen och arg på situationen. Han blir ju superorolig för framtiden, såklart. Vimsighet, glömska, stress känslighet  och nedstämdhet är stora symtom men ändå mer " vardagliga grejer " som många känner mer eller mindre och liksom kan förträngas av ens livskamrat då det inte syns.

Det här är så svårt att förstå, misstänker jag. Men det är otroligt påfrestande då jag känner skam över att min sjukdom gör en djupdykning på obestämd tid då det får Henke att må så dåligt. 

En sak som nästan är minst lika irriterande som att knappt kunna gå är att efter en stunds vila så kan det här vara spårlöst försvunnet och allt är som vanligt. 

Nu blev jag beordrad vila så jag ska försöka somna till en stund nu och hoppas det här vänder. Tyvärr har jag känt av det här i benen ett par dagar och det har, sakta men säkert, blivit värre. 




Tandläkarbesök

Idag har jag varit hos tandläkaren. Jag var så nervös innan, helt otroligt nervös, så när jag låg i stolen låg jag helt tyst och lugn. Ni som varit med mig, det är ändå några genom åren, vet att tyst och lugn är inte direkt vad jag är när jag är hos tandläkaren.

Jag var nog så nervös innan så jag inte orkade, helt enkelt. 

Nu ska jag vila lite när bedövning släpper. Sen ska vi äta middag. Ikväll ska vi nog va ute lite grann. Vädret är så härligt.



Annandag Påsk









Morfar berättar om tall och grankottar och om hur de olika fröar sig.





På sista bilden visar han att fåglarna äter. 

Efter en förmiddag ute fikade vi hos farmor och där pusslade de.


Lite av varje

Idag har vi hunnit med en del. Vi har varit ute hos morfar en stund, fikat hos farmor, Henke har tagit på sommardäck på Renaulten och torkat altanmöblerna. 

Igår monterade Eric och Henke ihop studsmattan och Henke fixade i ordning altanen lite grann inför vår och sommar.

Jag har provhoppat studsmattan lite försiktigt. Jag kunde ju inte hoppa förra året då jag var gravid. Men jag får ta det lugnt. Dels efter all förlossningsdrama down stairs och min MS tillåter tyvärr inte hur mycket som helst. Men det är bra träning. Både fysiskt och balansmässigt.

Bilder från igår.



 







Har ni en fin Påsk?


Kärlek




Glad Påsk

Önskar jag mina fina läsare 


Tillsammans mot cancer

Jag vill ta tillfället att belysa ett projekt, For Life , som arbetar med att samla in pengar till cancerforskningen. 
 
I deras sortiment finns pärlhalsband i läckra färger med texten FORLIFE eller ZEROCANCER
 
Man kan även välja valfritt mobilnummer. Det är tex en trygghet för föräldrar då barnet kan använda det på tex stormarknader ifall de skulle " komma bort " 
 
Det finns även halsband med texten FORLIFE och mobilskal till Iphone 4 och 5.
 
Hela överskottet går till insamling för cancerforskning så jag tycker definitivt ni ska gå in och kika på sortimentet och även beställa något. Jag ska beställa ett armband till Eric som han kan ha i sommar med mitt mobilnummer på. Om han skulle gå vilse när vi är iväg så har han mitt nummer " på sig ". Och samtidigt skänker vi pengar till forskning för en sjukdom som tar alldeles för mycket. 
 
Vill du vara med och göra skillnad? 
 
For Life 
 
 
 

Det var så tänkvärt, tycker jag


RSS 2.0