Matgäst

Till middagen igår fick Emilia sitta med i sin matstol. Hon blir lite sned I nacken när hon sitter själv och tröttnar därför ganska fort men en stund satt hon och tittade på Eric när han åt. Inget annat är av intresse för vår lilla trollunge.

Nu ska vi snart på läkar koll via bvc så då får vi se vad som sägs om hennes lilla nacke. Det är så mycket bättre nu än innan så jag tror inte det är någon fara. 

Just på den här bilden pratar hon med mormor.


Hittar inte tid

Eller lust, för sen delen, till att skriva. 

Eric och Emilia är förkylda. Det kunde va värre, det vet ju ni som känner mig. Vks har nu börjat cirkulera på sonens skola så det var ett enkelt beslut att låta honom va hemma resten av veckan. Hu.. 

Igår beställde jag hem en bok som bland annat handlar om just min fobi för att kräkas. Det ska bli så.. intressant? Kul? Träffande? .. att läsa om hur en annan tjej hanterar detta. Igenkänningsfaktorn är hög efter att ha läst ett smakprov.

Eric har hunnit få i sig mjölk för tredje gången på en ungefär månad. Han bad direkt om medicin men vi avvaktade då det bara borde varit spår av mjölk i ett strössel som fick honom dålig. Han blir tjock i halsen och får ont i magen. Svullen, till viss del i ansiktet. Efter någon timme kom klådan och nässelutslagen och meningen som fått oss att ännu mer inse allvaret i detta " jag tror hjärtat ska stanna på mig det känns så obehagligt " 

Då fick han tio Betapred och den andra allergitabletten och, tack och lov, vände det. Det känns konstigt om det " bara " var spår av mjölk som ändå fick honom så dålig. Men det får man ju lita på.

Min vana trogen ligger jag vaken. Vet inte varför. Just ikväll är jag inte direkt stressad eller orolig. Jag bara älskar den här lugna stunden då alla måsten är ur världen och huset är lugnt och fridfullt. 


Vi hade mys på golvet med tacochips och fia med knuff tidigare ikväll. 

En del

Har en hel del att dela med mig av här. Ska bara hitta tiden. Amningshörnans bloggande är inte så smidiga längre med en bäbis som är väldigt intresserad av telefonen. Redan. Ho ho ja ja..

Eric och jag har spelat fia med knuff på mitt gamla spel idag. 


Så trött

Så tråkigt att klaga över ickesömn men.. jag är så trött.


Min trollunge


Medveten närvaro

Försöker jobba med min stresskänslighet genom att vara närvarande i och medveten om nuet.

Det är ju inget som bara funkar direkt men det känns bra.

Mina älskade två


Undrar

Loggar in, loggar ut.. Vet inte vad jag ska skriva. Alls faktiskt. 

Mina ben började bråka med mig igår kväll och jag trodde inte jag skulle kunna gå alls idag. Det är skrämmande det där. När man verkligen känner krafterna sjukdomen har. Om den vill. 

Den har ju mig i sitt grepp vad gäller mitt psyke men det blir så mycket mer påtagligt när kroppen inte funkar som den ska. 

Idag är benen som kolsyra och lite halvt domnade upp till rumpan. Tunga och konstiga. Jag orkade dock ta dom på en promenad en bra bit förut och det funkade.

Mitt vänsteröga bråkar också då jag har en ljus fläck i synfältet. Så tråkigt.

Det gör mig ledsen. 


Date

Idag hade jag en kort men trevlig promenaddate med min man. 


...

Det känns som någon vrider min själ. Det känns som jag går sönder. Det känns som att jag inte orkar så mycket mer.

Positivt är att de bra stunderna är bättre än på länge. Men de är ganska få. 

Jag lider för min mans skull. Det är inte lätt att leva med mig. Jag orkar inte med mig själv så jag klandrar honom inte om han går. Han säger hela tiden att han står vid min sida. För det är jag evigt tacksam.


Fotmumsning

Ikväll hittade Emilia in i munnen med stortån. Min lilla tjej. 


Tittut i kvällen

Dagarna har en tendens att skynda på. 

Eric är jätteförkyld och hemma från skolan idag. Nu ikväll har han 38 i temp så han är inte så pigg. 

Jag har gått en promenad nu precis och nu är Henke ute och går. Vi har investerat i halkskydd idag så det var skönt att kunna gå någorlunda avslappnat idag.

Här kommer lite bilder.





Fossingar

Emilia hittade sina fötter förra veckan. Roliga grejer tycker hon. Hon kämpar med att få dom till munnen.

Vår lilla trollunge 


Snölek

Idag har vi varit i pulkabacken och jag har även fått en del gjort här hemma. I perioder på dagarna hummar vi och tycker oss märka att jag mår aningen bättre för att en stund senare undra vad i hela friden det är frågan om.

Det är inte lätt alltid.


Blandad kompott


Min mamma har varit hos oss en stund ikväll och jag är så tacksam att jag, och vi, har henne. Utan att egentligen göra något gör hon så mycket. Oavsett hur gammal man blir är mamma alltid mamma <3



Här är en bild, fotograferad på ett foto vi har förstorat här hemma. Eric sommaren 2009. Och Emilia idag. Kläderna är de samma. Vårt lilla matvrak kommer inte kunna ha den här dressen i sommar som hennes bror kunde.





Lilla sötnosan tittade på sin egen spegelbild och tyckte det var riktigt roligt. 


Min KBT terapeut tycker att jag ska försöka lära mig mindfullness. Det vore skönt att slippa mitt stressade, oroade jag så jag ska försöka ge det en chans.

Intressant det där. Med tankar, oro och grubblerier. Det är ju väldigt vanligt att man har perioder där det är jobbigt på grund av sånt. 


Ishallen

Idag på förmiddagen var vi i ishallen med två familjer. Det var riktigt trevligt. Eric var trött efteråt. Det tar på krafterna att åka skridskor.

Jag köpte honom en svart hjälm med galler på den lokala loppissidan på Facebook för lite sen. Den tog han på en premiärtur idag. Jag hade torkat av den utvändigt och lite invändigt, jag är ju lite petig sådär som ni vet med min bacillskräck när det kommer till vissa områden. 

Hur som helst, när det gäller Eric kan man inte va noga nog. Stackarn hade massvis med allergiutslag i nedre delen av ansiktet. Det har nog druckits mycket varm choklad på de skridskoutflykter hjälmen varit på innan.

Stackarn. Det är ju inte klokt hur känsligt det är, det där. 


Kan inte sova

Tankarna letar sig iväg alltför långt. Själen känns orolig och stressad. Försöker surfa mig så trött så jag somnar ifrån de inblickar jag får i alla andras liv via de sociala medier jag nyttjar i mina försök att bara somna.

Jag har varit här förut. Jag vet att det bara är tillfälligt. Att jag kommer att hitta tillbaka till min sömn igen. Så småningom. 

Det är otroligt frustrerande bara. Alla vakna stunder. Speciellt när man behöver mycket sömn. 



Tiden går så fort

Klyschigt nog men så är det. Skrämmande och jag slås ofta av en faslig ångest att inte få va med, för alltid, med mina barn.

Frågan är, vad gjorde vi innan Emilia kom? Likväl som tillvaron blev så självklar när vi fick Eric är det nu helt naturligt att vi är fyra. Äntligen. 

Det känns så självklart men jag är ödmjukt tacksam att det äntligen fick bli så.

Tänk att hon var ett nedfryst embryo i tre år för att sedan börja växa och stanna i min livmoder. Helt fantastiskt.

Hon är numer en väldigt tillfreds bäbis. På Juldagen sa jag till Henke att jag inte orkade låta bli att äta typ allt jag tycker om. Stackars Emilia fick ju så ont i sin mage men jag gick nästan under av min ensidiga kost. Jag började äta och helt plötsligt var det inga problem längre. Jag är nästan säker på att Kolliken eller vad det nu var var över då för sen dess har hennes bajs varit annorlunda och bästa av allt, hon har inte på långa vägar lika ont.

Hon skrattar och pratar mycket. Hon äter på sina händer, på leksaker och det mesta hon får tag i. Får hon nappen i handen kan hon stoppa in den men hon tycker lika mycket om att bita på den tvärtom mot hur den ska va.

Hon älskar att göra pruttljud så dregeln skvätter.

Hon är glad och pratar med alla men den absoluta favoriten är Eric. Som hon älskar sin bror. Och som han älskar henne.

Hon äter ungefär varannan timma på dagarna. Det har hon gjort sen hon föddes. Hon somnar mellan 21- 22 på kvällen och sover sen allt från till 5 - 8:30. Då äter hon igen och sen sover hon två till tre timmar till. Man märker nu hur hon vill sova någon timma på förmiddagen och sen igen ett par timmar på eftermiddagen. Ibland mer ibland mindre. Den här rytmen har hon fått komma in i själv och den har funnits där hela tiden. Skillnaden är att hon vaknade oftare och åt första tiden och var inte vaken lika mycket som nu på dagarna. 

För ett par veckor sen märkte man att hon sa till av den enkla anledningen att hon ville prata eller leka. 

När hon är trött är hon riktigt irriterad. När hon sover gör hon det bäst med sin snuttefilt över ansiktet. Och sin napp.

Hon sitter, ostadigt men skapligt. Man kan inte släppa henne för fötterna blir för intressanta så hon dyker med huvudet först. Men håller man lite lätt sitter hon skapligt. Tar man i händerna kan hon ställa sig upp då hon drar och hjälper till för att komma upp. 

Hon är på god väg att vända sig från rygg till mage. Hon lägger sig på sidan men fastnar där. Från mage till rygg vände hon sig i mellandagarna. Hon ligger sällan på mage, hon gillar inte det så mycket. Men vi tränar och kämpar ibland.

Vi har pratat om att börja med smakportioner men i och med att hon haft så mycket ont i magen vill vi ge både henne och oss lite lugn en stund innan vi börjar. 

Vår lilla prinsessa.

Fem månader idag

Sakta ner tiden någon snälla


Farmor har stickat

Dagens Emilia


Min lilla snörpa



Blev något knas med min mobilkamera och resultatet blev ett märkligt ljus på bilden.


Tack <3

På grund av olika anledningar valde jag igår att skriva ett ganska utlämnande inlägg om mitt mående. Jag länkade från Facebook och skrev adressen på Instagram. Man kan säga att jag puttade upp en dörr som redan stod på glänt. 

Vi har hört och förstått från olika håll att det undras om varför Henke fortfarande är hemma och jag antar då att de tankarna väcks just av det faktum att det inte alltid syns på mig precis hur dåligt jag mår. 

Bara för att man ler, som jag skrev, kan hjärtat gråta och själen skrika. Bara för att benen bär mig skapligt just när du ser mig promenera kan jag behöva hålla mig i väggarna när jag går här hemma senare samma dag.

Min kropp, nu efter förlossningen, känns som en bil som du vrider tändningen på gång på gång men bilen vill inte starta. Startmotorn går men bilen går inte igång. 

Jag kan domna bort i ansiktet för att senare tappa känseln i min ena hand för att två timmar senare få dimsyn för att som avslutning på kvällen få känslan av att strumporna är kvar på fast fötterna är bara och det betyder att det  domnat bort där.

Alla dessa känningar där jag tidigare haft skov. Det pirrar och surrar och domnar och rycker och gör ont och känns kallt och känns varmt. Korta stunder ibland. Längre ibland. Alltid på vissa ställen.

Jag tackar mina Amningshormoner som förmodligen är anledning till att kroppen inte bara ger upp och låter sjukdomen ta för stor plats. Bilen startar inte.. Hänger ni med..

Det är en luddig och lynnig sjukdom detta. Den är svår att ha att göra med för den som är drabbad men även de närmsta runt omkring.

Livet, hör ni.. Ingen sa att det skulle va lätt.

Ödmjukt Tack för era fina kommentarer och meddelanden. Jag är inte ute efter sympatier. Såklart värmer det gott i hjärtat att veta att folk tänker på en. Det jag ville med mitt inlägg var främst att folk ska förstå att det, såklart, finns en alldeles skälig anledning, eller fler, till att Henke är hemma. Och att allt på lååånga vägar är toppenbra, här hemma,  om dagarna. 

Vi har varit genom en hel del i den här familjen. Vi stärks och fortsätter sträva framåt. Nu har det blivit så att jag behöver ha min make hemma och då får det va så. 

Det ska nog ordna till sig här, så småningom. 

Tack igen <3



Långt inlägg

Det är inte lätt att förklara, smidigt, varför Henke är hemma nu med mig och med oss. Det är kanske inte heller lätt att förstå. Det är heller inte lätt att förklara så att någon ska kunna försöka förstå.

Det finns ett samlingsnamn för de huvudsakliga symtomen och det stavas MS. 

Den kognitiva delen, alltså den som berörs av trötthet, stress, nedstämdhet, rörighet i hjärnan och det mesta med tänket är ju sen länge ett område med problematik för mig. Jag kan inte få det att funka som jag vill. Jag har, eller hade då, lärt mig att leva med och hantera det men nu måste jag lära mig att leva med nya förutsättningar då jag har.. blivit annorlunda. Min livssituation är annorlunda och det innebär mer stress, mer trötthet osv osv.

Man skulle kunna likna det med att ditt psyke och kropp symboliseras av ett stort hus. Någon har packat ner allt du äger och flyttat det till det här huset och för att hitta något måste du leta. Det tar tid. 

Är man trött när man har MS lägger kroppen lite grann av. Eller, mer eller mindre. Kroppen blir ytterst opålitlig och man vet aldrig exakt vilken del som ska bli påverkad, hur länge eller hur mycket. Om den blir det men det är väldigt ovanligt att det inte påverkar. Åtminstone mig.

Allt detta är helt beroende på en " från dag till dag " basis och ytterst olika i sin omfattning. Är man en ammande mamma till en snart fem månaders bäbis är tröttheten ganska stor och då även de fysiska symtomen av sjukdomen.

Tar man sig då tillbaka till det där huset kan man lägga till ben som är för svaga för att gå i trappor, man orkar kanske inte bära det man ska hämta längst upp på vinden eller så kanske du har svårt att se då dubbelseende besvärar.

Den där pirrande känslan, som kolsyra i benen, bortdomnade fingertoppar eller muskelryckningar i benen mm finns alltid med mig och blir även de värre vid stresskänsla, trötthet etc. Så de där " större " symtomen, de som syns mer, är kanske inte alltid så besvärande även att sjukdomen alltid hänger efter en.

När man letar efter saker i det här symboliska huset blir man trött. Man blir väldigt snabbt trött när man har MS men det där med trötthet är så svårt för alla är vi ju trötta. Mer eller mindre. Alla har vi perioder i livet som gör att man är trött och inte orkar. Att då säga nej eller be om hjälp för att man är trött kan smaka så fel i vissas öron. Då kan man bli ansedd som lat och det är ju inte helt rätt. 

Trötthet kan alla relatera till men MS trötthet,  den förlamande tröttheten, den vidriga tröttheten den är både svår att förklara, svår att förstå och kräver fler timmar än dygnet bjuder ( ibland ) för att sova sig pigg ifrån.

I samband med vår förlossning fick jag ju en förlossningsskada. En sfinkterruptur vilket innebär att man spricker bak till rumpan. Nu fick ju jag " bara " en partiell skada men jag kan säga att " bara " är inte så bara i detta läge. , Att bajsa, att ha sex, att sitta, att gå osv med en uppbyggd mellangård och en skadad och lagad slutmuskel är inget jag önskar någon. Och det där partiell, den var ju så pass skadad att det nästan var helt trasigt så gränsen är ju hårfin. Och jag tror smärtan är densamma oavsett det är en millimeter kvar av den eller ej. Tarmen var helt skadad och jag fick höga siffror på dessa skador. Jag har läkt fint men har så väldigt ont fortfarande. Musklerna blir aldrig vad de varit och jag kommer förmodligen aldrig kunna hålla helt tätt. Det är otroligt stressande då man aldrig vet när man behöver gå på toa. För att inte tala om smärtan. 

Jag fick ett kejsarsnitt med Eric och det gjorde ont efteråt men det går inte att jämföra med det handikappade smärtsamma sfinkterrupturandet.

Ett framfall har jag även lyckats att få då det förmodligen havererade ner både det ena och det andra när Emilia föddes. 

Sen till det faktum att vi har kämpat för detta. Som jävla tokar. Första två tre åren försökte vi själva. Allt från tre gånger Om dagen till en gång i veckan. Det var till slut inte ens trevligt att göra det. Det gick per automatik och blev ett nödvändigt ont. Vi blev gravida och fick missfall. Vi blev gravida och fick ett utomkvedshavandeskap. Vi påbörjade IVF processen  och gjorde återföringar som inte ledde till annat än tårar. 

Samtidigt som vi försökte med syskon försökte vi lära oss leva med min ms, här hemma .

Varför vi nu skulle struntat i att försöka med syskon tänker jag inte ens gå in på för anser man att vi borde låtit bli anser man oss inte va värdiga att " va som alla andra " trots att det anses att jag ska va som vem som helst i andra lägen.

När det nu funkade och vi fick vårt efterlängtade syskon kom allt upp till ytan lite grann och.. jag vet inte om tomt är rätt ord.. Jag är enormt lycklig men allt kämpande vi gjort på många olika plan de senaste åren.. kanske kan man säga att det kom ifatt en som en liten sorg mitt i allt lyckorus.

Mitt och vårt liv blir nog aldrig detsamma. Men vi har varandra och vi älskar varandra mer och mer för varje dag.

Här hemma är det inte glada dansanta miner och vi går inte klädda i läckra pastellfärger. Henke är en underbar man som inte har det alltför lätt även om det ser ut som allt är så jä**a bra.

Genom åren har jag lärt mig att klistra på ett fake smile. Många vill höra gottiga detaljer för att kunna prata vidare, det är kanske inte så många egentligen som verkligen bryr sig. Så kan man känna kanske i en liten stad där det pratas och pratas. Man vill inte nära det nöjet.

Sen är det oftast lättare att bara säga " det är under kontroll " för det är så svårt att förklara. 

Bara för att du möter någon som ler innebär inte att den personen är glad egentligen. Innerst inne.

Det får avrunda detta. 

Tack för att du har läst.


Promenad

Bara Eric och jag.


Kärlek

Den kärlek och uppskattning jag känner för dig. Älskade Henke.

Tack för att du är min <3 Tack för att du finns. Tack för att du skriver vårt livs saga tillsammans med mig även när sidorna kantas av tårar och orden blir mörka och tunga.

Det är du och jag. Vi. 

För alltid <3 



Feber

Efter att ha varit tröttare och kanske inte på riktigt bra humör visade det sig att Emilia fått feber av sprutorna idag.

Nu har hon tagit en powernap och är allt annat än trött. Jag har huvudvärk och skulle kunna somna stående.  

Så dumt det blev.. 

Dagens BVC rapport


Längd - 67 cm
Vikt - 7240 gram
Huvudomfång - 43 cm

Mängd skrik efter spruta 3 / 5 direkt men snabbt tröstad.



Sönderslaget

Idag tog vi ut årets pepparkakshus så Eric fick slå sönder det. Att få slå sönder saker är ju något som barn tycker är kul. När det är helt ok. Det är ju likadant när vi slänger saker på återvinningen. Finns det glas tar Eric gärna hand om det.

Nu är nog allt bortplockat vad gäller julen. Tråkigt att det gick så fort. Jag var trött på att trängas med julgranen, Emilias gunga, den vagn hon sover i inne, myspölen med gymmet i och en hel uppsättning med Star Warskrigare, ett jätterymdskepp och en riddarborg.

Det låter som vårt vardagsrum är jättestort med tanke på allt vi har här men det är nog ganska litet. Så det var på den vägen. 

Hur som helst, här kommer en bild på min ena sötnos


Ingen lust

Det är uppenbart att jag tappat min lust för att blogga. Jag loggar in, stirrar på sidan och loggar ut igen. 




Lekt ute

Idag på eftermiddagen passade Eric och jag på att gå till pulkabacken en stund och sen gjorde vi ett par snögubbar här hemma.


Mysbild

Jag och mitt minsta hjärtegull. Kunde jag och fick skulle jag klämma i Eric i kanindressen men jag möter nog på motstånd på flera plan vad gäller det. Ha Ha. .


Julat av

De senaste dagarna har vi plockat bort julpyntet, hängt upp andra gardiner och städat. Så tråkigt att julen är över. Det gick så fort.

Nu är jag precis inkommen från en promenad. En dusch och sen krypa under en filt i soffan.



Pluttan


Älsklings Eric


Seg dag

Det blir nog en seg dag i trötthetens tecken. Alltså.. 

Varför kan jag inte sova? 

Fullmåne

Jag har inte känt av några sömnproblem vid fullmåne tidigare. Snarare har jag sovit bättre då. Den här rundan med just fullmåne verkar inte va av denna värld. Flera nätter i rad har jag somnat bara för att sedan vakna och ligga vaken, orolig, och det är helt omöjligt att somna om. 

Jag kan ju inte säga att det är månen det beror på men ju mer jag tänker på det tror jag nog det. Eric verkar ju också påverkad av den. 

Han har ju börjat gå i sömnen och ser man tillbaka är det just vid fullmåne han gör det. 

Mardrömmar har han ju också och härom natten var det riktigt läskigt. Han drömde att Henke stod i något som var som en ring. Det var människor som skulle " ta honom " och Eric bad om hjälp. Det var en tjej och en kille som stod med honom, uppe vid vår pulkabacke, där Henke stod i den där ringen. 

Pojken skulle hjälpa Eric, sa han. 

Som i de flesta drömmar var de sedan här hemma. En svart bil kör snabbt upp till huset och människor börjar gå omkring vårt hus för att försöka ta sig in. 

Bara detta är ju en otäck dröm för en sexåring.

När man sen hör att en vuxen vän till oss, samma natt, drömt en mardröm också där en svart bil har en stor roll, bilar står parkerade i en cirkel på en parkering och människor försöker ta sig in i deras hus.. ja då blir det lite läskigt.

Dagen efter denna drömgrej hänt umgicks Eric med en tjej och ett par killar. Killen påstod sig ha drömt något liknande också. Nu hörde ju inte vi samtalet eller så men Eric berättade det, hur som helst.

Den känns ju onekligen, hur knasigt det än låter, som att hela de här drömgrejerna är ihopkopplade och att det skulle kunna betyda något? Visst är det lite läskigt. 

Här i vår familj har vi ju lite historia i det där med att just drömmar faktiskt kan ha en betydande roll.
 
Funderar på att ta mig en smörgås. Jag har legat här och blivit hungrig. Emilia börjar röra sig också så hon börjar kanske också bli lite sugen.
 



Kära hjärtanes

Den här natten bjöd inte på så mycket sömn. Vid 3 var jag uppe och kissade och drack lite och såg då att Eric var vaken och hade drömt mardröm. Jag hade ju bara sovit någon timma då, för att sen ligga vaken.

Vi har ju för närvarande lite utspritt sovarrangemang med Henke själv i dubbelsängen, Eric i sitt rum och jag och Emilia i datarummet. 

Det hela slutade med att Eric låg inne hos Emilia och mig. Vaken. Till precis innan 6. Då somnade vi någon kvart för att vakna igen. Då vet jag inte om han somnade om men jag sov någon halvtimma till Emilia skulle äta. 

Då gick Eric upp och jag somnade om. Emilia åt ett par gånger på förmiddagen men jag toksov till 12:30. Mellan matpassen. 

Henke har fått vila nu på eftermiddagen då han också var trött idag. 

Hjälp så trötta vi är idag. Alla utom Emilia då som sov som den lilla prinsessa hon är.



Kan inte sova

Vet inte varför men flera nätter i rad har jag somnat för att sen vakna och inte kunna somna om. Ligger vaken i flera timmar. Försöker koppla av och koppla bort men när inte det funkar och tankarna tar fart tar jag fram mobilen och försöker " försvinna " in i den. Men det hjälper inte heller.

Jag är så trött och jag irriterar mig på att jag tagit ett stort steg bakåt vad gäller mitt mående. Det här med att va vaken på nätterna, tex.  Att låta tankarna fara iväg, oro och ångest. Jag trodde det var ett, sen länge, passerat kapitel. Men icke.

Jag har mått dåligt och varit nedstämd mycket sen jag fick min MS. Innan jag visste att jag hade den också, men inte så farligt då. Jag har på något vis lärt mig att leva trots nedstämdhet och känsla av tyngd i själen. Att kanske tvinga sig att komma iväg på saker, ta sig ur sängen, klara en till timme just den dagen osv. 

Det är inte lätt men det måste ju bara gå. Man klarar ju mer än man kanske egentligen tror. Jag har kämpat på ganska bra genom åren, kan jag tycka, med mycket motgångar och så och jag vet inte om den där berömda bägaren kanske runnit över nu. Nu när vi kommit i mål med syskonförsök och jag kan pusta ut vad gäller det.. jag vet inte.

Nu ska jag göra ett nytt försök att somna. Sen är det matdags för min lilla bäbis. Som jag älskar att ligga nära, amma och lukta i håret. 

Tänk att du kom till oss, lilla Emilia. Och att Eric fick bli storebror. 

Det är så bitterljuvt hela grejen för jag är så in i själen lycklig på samma gång som jag är uppstressad och tom. Jag kan inte förklara det och vid 3 på natten är nog definitivt inte mina försök så tappra. 



Promenerat

Idag har vi varit ute vid ett par tillfällen och fått lite frisk luft. Det är skönt och välbehövligt. 

Jag måste nog ta tag i det här med mitt blodtryck. Vi var en stund hos familjen Kronstrand idag och de hade lånat en sån där automatisk mätare. Jag hade alldeles för högt vid de två mätningarna jag gjorde. 148 / 106 

Fick låna hem den och jag ska kolla det ett par gånger här hemma. Fasen.. det är inte bra, det där. Det är stressen. Det känner jag ju. Ibland känns det som att huvudet ska lossna från kroppen. Explodera. Som att jag ska gå sönder. 

Jag MÅSTE försöka lära mig att ta det lugnt och koppla av. Hela dagarna.



Jag och mina barn


En sån där dag..

.. igen


2014

Januari

I början av året fick vi veta att det minsann grodde en liten böna i min mage. Det var lite svårt för kvinnan på Rmc att helt mäta då bäbisen var allt annat än stilla i magen. Vi började därför kalla den lilla för " zumbabäbisen " Allt såg helt normalt ut för veckan vi var i och vi var så otroligt glada. Vi visste ju sen innan att jag var gravid och så men inget känns ju definitivt förrän man sett hjärtljud på ett ultraljud.

Jag hade väldiga apelsinsug där i början av graviditeten och jag var otroligt trött. Och illamående. Precis som det ska va när man är gravid. 

Annars lekte vi en del i snön som kommit och tog det ganska lugnt. Den här bilden är inte från vårt första ultraljud,  kanske ska tilläggas. 


Februari

I början av Februari kände jag bäbisen första gången. Ett litet fladder när vi satt kvar i bilen på Ica parkeringen. Så häftig känsla. 

Eric tappade sin första tand den 10. 


Mars

Vi nådde halvvägs i graviditeten, Henke och Eric kände bäbisen sparka och Eric tappade sin andra tand.


April

Vi var och såg Mora Träsk i Folkets Park vilket var uppskattat av både barnen och oss vuxna.


Maj

Henke fyllde år och fick ett Japanskt körsbärsträd. Eller det mest likt ett sånt man kan komma iaf. Vi var på Gekås och handlade, målade husgrunden och dörrarna på huset och Eric premiärbadade.




Juni

Erics kusin Erica tog studenten, vi var bjudna på bröllop för en arbetskamrat till Henke och mamma flyttade till en lägenhet nära där vi bor.


Juli

Det var Högsommarvärme med värmerekord till höger  och vänster. Jag var höggravid och trots att jag lovat mig själv att inte klaga på graviditetskrämpor gjorde jag det för det var jättejobbigt. Jag var svullen om fötterna och kände mig väldigt otymplig och stor. Jag hade en fruktansvärd halsbränna nattetid. Vi åkte även till västkusten på en liten husvagnstripp där vi hann gå på Liseberg och Gekås, bland annat.




Augusti

Vi tog det lugnt hemma, större delen av semestern. Henke hann heller inte gå tillbaka till jobbet innan föräldraledigheten då jag fick förhöjt blodtryck och var inlagd ett dygn. Eric fyllde sex år och började F1:an. Jag tog den sista bilden på bäbismagen utan att veta om det, såklart, och sen anlände hon - Anna Vera Emilia.





September

Emilia var väldigt tidig med att följa med blicken och i September började hon le tillbaka. Först mot pappa, såklart. Jag var i Västervik och gjorde magnetröntgen och hos min neurolog i Linköping. Vi var även och röstade, vilket vi tycker är viktigt att man gör såklart.



Oktober

Emilia hade efter första månaden ganska mycket ont i sin mage. Nu var det som allra jobbigast och jag började utesluta både det ena och det andra ur min kost för att hon skulle slippa ha ont. Det tycktes hjälpa så jag åt inte lök eller mjölkprodukter. Vi började planera dop, Eric fick en ny cykel och jag var på återbesök på Mvc och hos läkaren som sydde ihop mig efter jag fått min sfinkterruptur. Allt såg jättefint ut men tyvärr spelar det inte någon roll om det är fint eller ej. Smärtan får jag lära mig att leva med, antar jag. Med tiden mattas väl det också bort. Ärret efter mitt kejsarsnitt kändes långt efter så jag hoppas det är som med det och att den här förlossningsskadan inte ska bråka med oss allt för länge.


November

Emilia döptes, bloggen fyllde sex år och Eric cyklade, även i år, Novemberkåsan nere vid Alv. Jag tog dessutom tag i att gå till tandläkaren.

 


December

Emilia firade sin första jul. Vi firade första julen som en familj på fyra. Eric tappade tand tre och fyra och jag drog ut en visdomstand.


Det här året har även bjudit på en del ledsamma saker. Sjukdomar,  dödsfall och separationer. Det har varit ett märkligt år på många vis men det allra mest fantastiska är ändå att vi fick vår fjärde familjemedlem och blev kompletta.

Tack för det gångna året. Nu blickar vi framåt och hoppas 2015 bjuder på många fina stunder för oss alla. 

Gott nytt 2015

<3

Städat lite

Nu ikväll har jag passat på att städa av lite smått, här hemma. Hängt undan en del kläder som, tyvärr, inte behövs framme nu när det ändå inte är någon snö och gjort sånt där småfix som behövs göras men sällan blir av.

Emilia sover gott sen en och en halv timma tillbaka så nu har jag precis satt mig i soffan och vilar lite. Jag är väldigt trött idag. Tycker det känns som att jag har lite ont i halsen. Om det kan va det som är boven.

Henke och Eric är hos familjen Kronstrand.

Ärenden

Idag har vi fixat en hel del grejer som ofta faller i glömska när man ändå är i affärerna. Strumpor till Eric och Emilia, en familjekalender, en plastlåda till Emilias grejer, shorts till Eric att ha på gymnastiken, vi har hämtat medicin till Eric och fyllt på värmeljus och chokladförrådet.

Känner mig trött. Jag tycker det är så tråkigt att snön försvann. 


Ärvd pyjamas

I pyjamasen som brorsan haft sover man gott.

Har nästan fått klart på min årskrönika. Ska bara hitta tiden för att få den helt i ordning och publicerad.


2015 Nyårsdagen







Gott Nytt

Den här dagen har varit kämpig. Henke och Eric gick iväg på det nyårsfirande vi var bjudna på. Emilia och jag stannade hemma. Jag vilade när hon sov. Hon sov dock två timmar längre än mig så jag satt med mitt kaffe i ensamhet och funderade.

Jag kan, allt som oftast, klistra på en fasad som inte visar annat än att jag kanske är lite lättretlig och sur. Men när de där dipparna kommer orkar jag inte ens låtsas och det var det som hände ikväll. 

Vid 20:30 snåret tog vi en liten promenad upp, Emilia och jag, och det var riktigt trevligt. Tyvärr var inte lillsnörpan alls på humör och när hon väl somnat ville Eric åka hem vid 23 tiden.

Han har fått en rejäl kortisondos idag då han, återigen, fick en kaka som inte var mjölkfri. Den här gången kände han dock direkt själv vad som hänt så Henke åkte hem snabbt efter Betapred så det blev inte fullt så farligt idag. Han blir ju trött ändå men lyckades ändå hålla sig vaken, ok han somnade fem i tolv men vi väckte honom. Emilia bajsade fem i tolv också så hon och jag blev kvar inne. Jag smög ut och tog ett halvtaskigt kort på oss och önskar oss nu alla ett bra 2015. Eric ville ha sina hörselkåpor på sig för det smällde något vansinnigt här ett tag.


Emilia gymmade in det nya året i pyjamas.


RSS 2.0