Tandläkaren

Idag skulle jag ha varit hos tandläkaren. Skulle ju varit där förra veckan men fick avboka iom att jag var förkyld. Idag ringde de och undrade om jag kunde ändra tiden då de hade fått in någon med akut tandvärk.

Jag var laddad för besöket men samtidigt känns det ytterst skönt att slippa. 


Påskris

Igår klädde vi påskriset, Eric och jag.


En dans med svåra steg

Livet kan va så bubblande, underbart och pirrande. Men samtidig så kallt, hårt och svidande. 


Otrivin comp och lite kissprat

Helt seriöst, nu ska ni få höra. 

Vi har ju varit förkylda med otroliga nästäppor. Jag blev ju så glad över att jag nu kunde använda nässpray och med tanke på att jag är en person som gör det mesta ordentligt, ja kansken till och med lite för ordentligt, sprayade jag på. Här skulle jag inte ha problem med nästäppa inte.

Jag sprayade på, helt enkelt.

Efter typ en veckas hårt användande, ja mer än man bör iaf, insåg jag att den här nässprayen är inte den vi haft innan. Den var förfinad med lite andra verkande ämnen och skulle tas tre gånger om dagen med ett mellanrum på sex timmar mellan sprayning. Ok.

Förra veckan märkte jag att jag började kissa mindre. Jag hade väldigt svårt att tömma blåsan.  Komma igång. Kissa alls. Typ. Det skedde sakta först och jag tänkte inte så mycket på det. Förrän i slutet av veckan då jag helt enkelt inte kunde kissa. Jag kunde inte komma igång. Det " rann liksom till " men inget kom ut.  

Till slut, efter mycket om och men, lyckades jag med kraft och våld trycka ut något som skulle va en morgonkiss. 

Alltså paniken som uppstår när man inte kan kissa alltså.  

Jag ringde till gyn och beställde en tid för kontroll av mitt framfall. Jag tänkte om det berodde på det. Med tanke på alla besvär jag faktiskt har av det var det inte en dag för tidigt. Henke har sagt till mig länge men jag har dragit på det. Nu har jag en tid iaf sen får vi se vad som händer. 

Jag fick tips om hur man kan försöka komma igång och kissa, bland annat skulle man sitta åt fel håll på toan. Det funkade något sånär, ibland, men jag fick ta i som vid toabesök för nummer två en seg dag.

När blåsan var ordentligt fylld kunde jag pressa ut tillräckligt för att det skulle va ok iaf. Blir det stopp så får man ju åka akut för att få hjälp. Nu kunde jag ju pressa ut små mängder ett par gånger om dagen tack och lov.  

Jag var så orolig för vad detta berodde på. Framfall? Min ms? Sköterskan jag pratade med trodde det senare och det gjorde mig väldigt nedslagen.

Till slut gick jag in och läste biverkningarna för Otrivim Comp och ser man på, i sällsynta fall eller så, kan man få " svårighet att tömma blåsan "

Jag hade precis tagit en puff då, i Lördags mitt på dagen, men efter det har jag inte använt av den och igår kväll kunde jag kissa när jag ville utan att ta i för kung och fosterland. Inte heller behövde jag sitta länge eller prova olika ställningar. 

Det har varit som signalen helt försvann att det skulle öppna sig för att släppa ut kisset. Helt sanslöst. 

Visst, jag överdoserade lite, men är det inte lite otäckt hur något som ska hjälpa till mot en förkylning stänger av möjligheten att kissa?

Jag är så lättad nu för nu funkar det som det ska. 

Ta vara på det man har

Suddigt men sant.


Vår förmiddag

Idag på förmiddagen var vi och plockade lite påskris och sköt lite luftpistol med morfar. Eric är riktigt duktig och prickar, inte alltid, men ibland. 

Emilia sov i vagnen först men vaknade sen och fick en slurk i pannrummet i Uddemo. 

Var tvungen att ta ett par bilder på morfar och Emilia. Tänk att för en massa ( vi behöver inte gå in på hur många ) år sedan satt jag med honom där nere. Nu är mitt barn med. Så häftigt när man tänker på det.


Emilia sov i vagnen en stund.


En bild på tre mycket betydelsefulla personer. 


Lilla <3


Friskus

Nu är vi relativt friska från feber och förkylning. Henke och jag är ganska täppta fortfarande men det är på väg åt rätt håll. Tröttheten finns kvar och för min del en del ms symtom som kommer som ett brev på posten när jag är och har varit förkyld.

Ikväll har min mamma och pappa varit här. Vi har ätit mat och umgåtts. Jättetrevligt. 

Emilia, Eric och jag badade i badkaret förut och det var jättekul. Nu ser vi på TV en stund och snart ska min älskade make spela TV spel. Som jag önskar jag vore pigg nog på morgonen för att ge honom en sovmorgon. Jag skulle vilja ge honom hela världen,  i och för sig, för det är han värd. Min underbara. 

Allt han får stå ut med för min skull. Eller på grund av mig. Jag är så otroligt tacksam för att han tar min hand och leder mig i de tuffa stunderna. Vad det än gäller. 



Playdate

Ikväll har Emilia haft en liten lekkamrat här. Hon var mest intresserad av att äta upp honom. Men ändå.


Lik mamma

Men söt ändå.

Här här bilder på mig när jag var liten. Min lilla stumpa är ganska lik mig.  




Saknig

Min lilla plutta ligger och sover i vagnen här bredvid mig. Det är ju också en sak sen dess att hon hade så mycket ont i magen. Smidigt att söva henne och kunna förflytta sen utan att behöva lyfta upp och så. Bara rulla runt.

Nu är hon dock på gränsen för lång för den så snart är det dags för henne att börja sova i sin säng.

Det jag skulle komma till är att jag nu är så saknig efter henne att jag snart väcker henne. Det ska jag ju såklart inte göra men jag längtar efter att hon ska vakna och amma. Det är bland de mysigaste stunderna på hela dygnet. Den första amningen tidigt på morgonen. Då är hon fortfarande så trött att hon egentligen äter i sömnen. Hon bryr sig inte om något annat än att mysa och äta.

Det är annat på dagen då allt är så intressant och maten bara är nödvändigt liksom.

Nu vaknar hon <3 

Otroligt irriterande

Få är väl egentligen de nätter då jag faktiskt sover bra. Jag somnar oftast relativt lätt men sen vaknar jag av Emilia efter ett par timmar och sen är det kört. Nätet är välsurfat av mig nattetid.

Jag vet att man inte ska ligga och titta in i en ljus skärm osv osv men vad ska man annars göra för att skingra tankarna när de mal som värst? När de vanliga knepen mot detta inte hjälper.

Jag tycker den här negativa spiralen kan få vända snart. Visst, jag mår bättre och jag känner mig starkare men det är ju långt ifrån bra. Och det är så tråkigt.


Ms bråk

Förmodligen på grund av att jag haft feber och en förkylning nu i några dagar väljer då min ms att svara med att benen inte riktigt är med mig. Så tråkigt.

Jag har det lite tråkigt med benen till och från annars också men ikväll litar jag inte på dom alls. Knappt ens för att gå själv. 

Nu har jag vilat en del ikväll så jag hoppas det ska gå tillbaka så jag inte är på gång in i något skov. Det tror jag inte då jag brukar bli sämre när jag är sjuk.

När det blir såhär blir jag både ledsen och orolig. Man känner verkligen hur maktlös man är gentemot sjukdomen. 

Vi pratade om det förut idag, Henke och jag. Hur lätt det är att förstå min ms när jag linkar fram. Sjukdomen gör sig ju till känna varje dag med stresskänsla, nedstämdhet, trötthet och lätt till ilska. Men då är det svårare att förstå att det beror på sjukdomen. Ser man mig gå släpigt då ser man ju att jag faktiskt är sjuk.



Msmmammammamma pappappapppappa

Emilia har, sen ett tag tillbaka börjat göra såna där ljud där hon upprepar ordet om och om igen. Det låter ju bara så gulligt. 

Hon säger ljud som låter som mamma, pappa och babba. Flera gånger om vartannat.

Min lilla stumpa. 


Mysig kväll

Vi fick fint besök ikväll som piggade upp och gjorde oss på bättre humör. Inte för att vi inte varit glada men man kanske inte skiner som solen själv, hela tiden, när man har feber och är trött.

Nu hoppas vi att vi ska va på bättringsvägen ordentligt. Jag tror att jag är feberfärdig nu. Det är sällan jag får feber, faktiskt, och den här gången är nog egentligen den första gången som jag verkligen tillåtit mig att känna efter hur hängig jag är sen vi fick barn. Innan har jag ju varit ensam hemma med Eric och själv haft allt från förkylning till vattkoppor och avhostade revben men nu, när Henke är hemma och kan hjälpa till, har jag faktiskt tillåtit mig att vila massvis.

Vi har hjälpts åt och faktiskt haft det bra. 

Nu ska vi snart mysa lite innan sovdags och titta på " Nemas problemas " Vi har fått dille på den typen av program. Filip och Fredriks resor och förhållandeprogram, Berg och Meltzer.. Det är kul och lättittat.


Hej hej

Här hemma blir det inte mycket gjort. Både Henke och jag har feber, till och från. Eric är feberfri men väldigt förkyld. Emilia är, än då länge, frisk.


Nässpray

Jag har inte tagit nässpray på bra över ett år då jag inte använde annat än sån där koksaltlösningsspray när jag var gravid och när jag var förkyld när Emilia var mindre tog jag sån även då. Nu blåste jag på med lite Otrivin och jösses vad ont det gjorde.

Nu kan jag andas. Så det är skönt. 

Jag har varit feberfri en stund på dagen men nu tror jag den smyger på igen då lederna värker. Snart dags att ta ett par Alvedon.  



Febur

Emilia och jag sover ju i eget rum. Sen hon skrek när hon var liten blev det automatiskt att det alternativet kändes minst stressande. Inte för att Eric vaknade hela tiden, men ändå. Vi har blivit kvar i vårt tjejrum och på morgonen när jag ammat henne brukar jag skriva ett sms till Henke att vi är vakna. 

I morse skrev jag att " Emilia var vaken och att jag är lite fuk " Han skrev undrande " fuk ? " " Jättefuk " svarade jag.

Jag sa lite ynkligt att han skulle ta min febur för oj oj oj vad jag inte mår bra. Jag överdrev så det stod härliga till, med glimten i ögat såklart. Jag hade ont i halsen och näsan rann men mer än så var det inte. Trodde jag. 

Henke brukar aldrig hämta termometern utan lägga handen på pannan men idag kom han med febertermometern och sa, skämtsamt " har du feber kan jag ta hand om dig lite idag iallafall "

Jag tog febern och sa att det måste va något fel på den. Ha ha.. jag blev så förvånad då den visade 38,8. Tog den igen, samma resultat. Henke tog på sig, 37,6 så den funkade ju.

 Vid 11 fick jag ett sms när polletten trillat ner " fuk " = sjuk. 





Så tråkigt när det blir såhär

Alltså, på riktigt.. Vad händer? Jag blir så ledsen och fylld med skam, ja till och med. Jag är ju inte direkt den där mamman man kan va stolt över när jag mår som jag gör. 

Jag kan bli både ledsen och förbannad när jag tänker på att många säkerligen ser på mig, det som jag kanske väljer att visa, och tänker att jag verkar må bra. Folk som har sånt jävla bekymmer över att Henke är hemma, föräldraledig. Bekymret med att jag är sjukskriven.

Ja, ibland skulle jag vilja bjuda in de såkallade tvivlarna. De som tror att vi lever gott och " bare götter öss " Ni skulle bara veta. 

Visst, det syns inte. Jag kanske inte väljer att berätta exakt hur jävligt det kan va en jävlig dag. Eller hur en bra dag förmodligen skulle innebära mellanmjölkmåendet och sängläge för en annars frisk och glad människa. Hur jag kämpar som fan. Hur Henke kämpar. 

Men sen å andra sidan, varför ska jag behöva visa och gråta och klaga? Jag har ett läkarintyg där det står, klart och tydligt, att jag inte mår bra nog för att ta hand om min familj som ensam föräldraledig när Henke jobbar. Det borde väl ändå va bevis nog då för dom som.. tvivlar?

Att inte klara av en så enkel sak som att va föräldraledig gör ont i hjärtat. Självförtroendet höjs ju inte direkt av att bryta ihop av trötthet dagligen, bli stressad av bajsblöjor, tvättmaskinskörningar, städning, telefonsamtal eller vetskapen om att Henke behöver lägga en halvtimma på matlagning  ( där jag inte ens är närvarande )

Det är svårt att förstå och inte ens Henke förstår hur lättstressad jag faktiskt är. Osäker och illa till mods. Eller jätteglad då förutsättningarna är de bästa. Käre tid, jag fattar ju knappt själv.

Men det är en sak att inte förstå, det går ju inte att känna samma som en annan människa, som att misstro. Och det får jag känslan av att det sker. 

Folk har en tendens, nämligen, att ha otroligt mycket bekymmer om just andras bekymmer. Folk gör andras bekymmer till sina egna. 

Idag har jag haft en tuff dag. Utan orsak. 

Tung dag




Hej i förmiddagen

Här sitter jag och dricker kaffe och med tanke på att Emilia sover och Eric spelar skulle jag ju kunna skriva några rader. Om vad är då frågan.

Eric är genomförkyld och fick feber så han var hemma från skolan igår. 

Det har snöat. Ja, det stämmer. Inga mängder men ändå. Inte roligt.

Det finns massvis med saker jag borde göra men jag kan inte hitta orken. Jag är så vansinnigt otröstlig trött. Det beror ju med all säkerhet på min ms men det spelar ju ingen roll att det finns en förklaring. Det blir jag ju inte piggare för.

Det var väl ungefär det hela. 





Vilken dag

Idag har vi rockat sockorna, ett initiativ för att uppmärksamma downsyndrom och att visa ( genom att bära olika strumpor ) att det är kul med annorlunda. 

Man tar sedan en bild på sina olika strumpor och lägger ut under #rockasockorna på sociala medier.

Sen är det även en dag då man sänder en extra tanke till alla änglabarn. Man bär då vitt och gör likadant, ut med en bild under #bärvitt20emars på sociala medier.

Solförmörkelsen missade vi då det är så regnigt och molnigt att man inte märkte någon direkt skillnad. Kanske att det blev liten mer skumt ute.

Idag är även lilla Junis begravning och jag kan inte sluta tänka på henne och särskilt hennes föräldrar. Deras tragiska öde har verkligen gripit tag i mitt hjärta och min själ. Jag bär mitt Junisband dagligen och påminner mig själv om att va den bästa mamman och makan jag kan varje dag. Att jag ska värdesätta det jag har och inte gnälla över småsaker. Alldeles otroligt snabbt kan livet ta en tvärvändning och allt som är trygg vardag kan ändras.

Här kommer våra bilder.


 



<3

Sitter nästan själv

Viss tipprisk finns men hon sitter mycket bra själv. 


Påverkad

Med tanke på mitt förra inlägg skulle man kanske kunna tro att jag är / var påverkad när jag skrev det. Nej, nej.. jag försökte bara blogga samtidigt som jag ammade. Minns ni hur jag jorden det i början,  när Emilia var liten.

Nu går det inte. Inte smidigt i allafall, som ni kan se.

Ikväll har jag varit en stund på ljusparty. Har ont i min tand efter allt borr och fixande. Det hade, tyvärr, blivit ett par små hål som jag fick laga och sen lagade han den ena tillfälliga fyllningen.

Nu har jag två besök kvar.

Emilia har ont i magen ikväll. Jag åt både inlagd vitlök, en hel del broccoli och bearnesås till middag. Skulle kunna tänka mig att det beror på det.

Nu ska jag gå och pussa på henne lite så det var det hela för nu.

Bloggs

Unga så här blir drygt blir det när man sk aföesöka  amma mwd en 7 månader gammal nyfiken liten  plutt.

Nu.. en liten rap 

Önskar mig åtminstone f en längre arm.. kanske t å rbå två när vi ä då är igång.

Ha ha

Torka

Åh, jag måste komma ur min tillfälliga bloggtorka. Det är ju inte alls något kul här inne. Ska vi säga att jag skriver ett litet inlägg under dagen i morgon? Jo, men det tycker jag. Ha ha..

I morgon ska jag till tandläkaren, huu.. Men det kommer gå bra. Det är en stund det är jobbigt men sen är det klart. Eventuellt blir det ytterligare ett eller två besök då jag ska ta bort de provisoriska lagningarna och de är tre stycken. Kanske tar han de två på samma sida i morgon. Vi får se.

Idag blir pluttan 7 månader. Tiden går för fort.


Vår, lekstunder och vänner

Det är det livet består av och jag hoppas verkligen våren tickar framåt och låter det bli varmare och varmare. Så skönt att bara kunna klä på sig något lätt och gå ut.

Emilia är inte i fas med sitt liv,  just nu. Kan det va tänder? Det ska bli så intressant. Någonting går hon igenom, iallafall. Lilla stumpan som annars är väldigt glad.

Emilias mamma är inte heller i fas med sitt liv och det kanske också spelar roll. Det har varit ett par riktigt tuffa, stundtals, dagar. Jag klättrar upp ganska snart och faller heller inte lika djupt men det är så tråkigt när man känner att saker inte fungerar.

Jag är så otroligt tacksam för att jag har min Henrik. Visst, han är orsak till en del av min irritation, men han är också den som håller om, torkar tårar, peppar och stöttar. 

Tänk att vi är en familj på fyra. Att vi fått två barn och livet fått en mening. 

<3 

Lilla tonåren

Tydligen finns det ett namn på det som vi, till viss del, genomgår här hemma.

Barn mellan 6-7 år kan tydligen bli lättretlig, få irritationsutbrott för att rätt som det är bete sig som att allt är som vanligt. 

Jag blev så lättad när jag läste detta då jag mått ganska dåligt, en tid, över att jag märkt att Eric fått ett så annorlunda beteende mot mig. Henke skiner han som en sol mot, oftast. 

Visst har det påverkat Eric hela den här syskonbiten, börjat skolan och i om att jag inte alla mått bra. Men nu finns det kanske en förklaring som kan va en del i det hela.

Min älskade stora lilla kille. Det här är nog minst lika jobbigt för oss båda. 

En riktig jävla skitdag

Det skulle man kunna välja att se det som. Det finns små ljuspunkter, solen skiner och.. ja, ni fattar. Man ska ju försöka se saker från en positiv sida, vara glad för det man har och så.

Men idag funkar ta mig fan inget och då är det inte kul.

Så, nu vet vi det. 

Det funkar

Nu kan man alltså blogga och ta med bilder i inläggen. Det märkte jag igår när jag skulle demonstrera att det inte funkade.


Hurra!


Hjärta <3

Insåg nu att det alltså går att gilla inlägg med hjälp av hjärtan när man läser bloggar på blogg.se 

Kul 

Det är inte lätt

Vi har fina dagar, mer eller mindre. Men mitt mående pendlar något makalöst. Jag orkar inte riktigt med och jag försöker, försöker men det räcker inte hela vägen. Tyvärr.

Jag är besviken och ledsen. Men det hjälper ju inte. På det stora hela känner jag mig starkare, gladare och piggare, så det är ju bra. 

Väldigt luddigt inlägg, men så är det ibland. När känslorna böljar på och man inte riktigt hittar rätt. 



Rubrikos

 
 
 
 

Tröttheten

Det är ju inget kul att höra men jag förstår inte varför jag nu, helt plötsligt, är ännu tröttare än jag annars är. Så trist. 

Nu ska vi snart ut på tur. 

Övertrött tjej

Emilia sitter i hoppi hoppin, som vi kallar den. Hon är trött och inte på humör för annat, inte ens det heller egentligen. 

Hon ska alldeles snart få ny blöja, pyjamas och sova. 

Jag är också trött efter all frisk luft och promenerande idag. Det har varit en helt fantastiskt fin dag med temperaturer på höga höjder. Så skönt och nu längtar vi efter den riktiga våren. 

Nu blev det inte mer skrivet. Lillan behöver sövas. 



Terapi

 

Min lilla skrutt

Eric var ju på kalas för en vecka sedan. Han gjorde sig illa i en fot där och det har blivit mer och mer besvärligt allteftersom. 

Henke var nere på sjukan med honom i Onsdags och de sa att det är en stukning som blivit inflammerad.

Så trist för en sexåring att ha ont och inte kunna va som man vill. 

Den är ju på bättringsvägen men han har fortfarande ont. Som nu ikväll när han ville dansa till sina favoritlåtar i Melodifestivalen till exempel. Det gick ju inte så bra. Men han satt och lyssnade, det funkar ju det med.  

#Livet

Jag brukar skoja med Henke om att man kan, såklart inte men på skoj alltså, hitta både det ena och det andra under vissa # kombinationer när det gäller oss. 

Min favorit är just uttrycket # livet. 

När man står där vid skötbordet och barnbajset är överallt, när man stressar som en tok för att hinna någonstans eller när alla ropar på en från alla håll och kanter och man tror öronen ska trilla av. Livet.

Eller när man får den där kramen man kanske egentligen inte förtjänar för man sagt något dumt som började bråket, den blöta bäbispussen över hela ansiktet eller solens sken utanför. Livet.

En hashtag är ju en slags sökfunktion när det kommer till bilder på vissa sociala medier, för er som inte riktigt hänger med.

Mitt liv har blivit enormt påverkat av den lilla 7 månader gamla flickan som i veckan tog sina sista andetag. Inte mycket äldre än vår lilla Emilia. Hur livet kan va så orättvist. Så grymt och så vidrigt att det tar slut så snabbt för ett barn som inte fått en chans. Hur hennes föräldrar fick bli så lyckliga bara för att få mattan undanryckt och för resten av sina liv, leva med sorg och saknad.

Livet kan va så fantastiskt så underbart och vackert och på samma gång så ofantligt hemskt.  Vad lär man sig av det? Att man verkligen måste ta tillvara på de fina stunderna och försöka bli en bättre människa, genom livet. 

Det blir min lärdom iaf. 



Bloggtorka

Tiden finns ju inte i några överdrivna mängder med en liten plutta som är väldigt nyfiken på mobilen och så.



Emetofobi

Ser man på, min fobi ( kräkfobi ) har en alldeles egen dag.
 
 

Mitt hjärta brast

Idag somnade lilla Junis in. Hon är endast ett par veckor äldre än vår lilla Emilia. Och nu finns hon inte mer. 

Den korta stund hon fick på jorden kantades av en kamp mot cancer. 

Jag har blivit otroligt berörd av detta, som jag vet många andra med mig. Att livet är orättvist på många plan vet vi om men hur en liten flicka kan behöva gå detta öde till mötes.. Det har hänt andra  förut men nu, den här gången när det handlade om den här lilla flickan,  kröp cancerilskan in under skinnet på mig och jag kommer från och med nu skänka en slant till barn / cancerfonden regelbundet. Det är det minsta man kan göra.

Igår kväll fick jag mail om att mitt Junisband var på väg. Jag kommer bära det till ära av den här kämpen. Och jag kommer varje dag uppskatta livet och det fina jag har. 

Vila i frid och all styrka till din familj  <3


Trött

Jag blev helt hopplöst trött nu så jag la mig faktiskt en stund. Kämpar på och läser min bok men det är ju påfrestande att läsa på engelska. Men jag tar det lugnt så det funkar. 

Även om jag inte kan bota min kräkfobi med hjälp av den kommer jag få ett annat tänk, rent allmänt om saker. 

Det är väldigt intressant läsning. 

Mobilvärlden

Hela mobilvärlden verkar ha tagit stora kliv bakåt. Inget funkar som det ska. Ok, det var en överdrift, men en hel del är tokigt.

Annars är väl läget ok. Läser en bok. En mycket, mycket intressant bok. 

" How to cure your emetophobia and thrive " ( emetophobia - emetofobi - rädsla för att kräkas. )

Den är på engelska men jag kämpar på. Det känns som det är någon mening med att jag alltid varit bra på just engelska. Den är upplagd som en slags kurs. Man får svara på frågor och så vidare. Jag bara ska inte försöka lära mig leva med min fobi där den inte får så stor plats, jag ska lyckas. Kanske inte idag eller i morgon. Men inom en framtid som inte är för långt borta.

Den har mycket intressanta frågeställningar och efter att ha läst den har man förmodligen en annan syn på sig själv, sitt liv och sin tillvaro. 



RSS 2.0