Effektiv

Den här dagen vaknade jag med en gnista som nästintill var släckt. Jag har ju sagt till er hur trött trött trött jag är av allt vaknande av Emilia. Den här natten har mina ben varit tokiga på grund av min ms och därför hållt mig extra mycket vaken.

Jag lider av något som heter spasticitet och det är som små muskelryckningar i mina vader. Konstant rycker det och krampar där. Så lite att det inte syns, oftast, men jag kan lova att muskler som aldrig vilar gör ont. I vissa perioder, vet inte varför,  är detta symtom värre och då får jag väldigt ont. Måste stretcha flertalet gånger på nätterna och värken gör det svårt att sova. Detta känns som mest när benen är stilla och därför är jag sällan helt stilla med mina fötter då det är så obehagligt och jobbigt. Varje gång detta förvärras tänker jag att jag måste prata med min neurolog om det här men sen tänker jag, som med det mesta, att det kan alltid bli värre. Det här kanske bara är en försmak på något jobbigt som komma skall och då kanske medicin inte längre hjälper. Om jag skulle börja nu, menar jag.

Jag var så ledsen och förbi av sömnbristen och att det gör så ont. Jag grät på morgonen och var allmänt förtvivlad. Henke var vaken och skulle snart åka till jobbet.

Vi satt i köket och han tröstade och lugnade mig. Jag är så orolig att han ska ge upp om mig. Tröttna. Bara gå. Inte orka. Inte vilja. Jag borde veta bättre så mycket som vi kämpat men jag vacklar och blir orolig.

Det var skönt att gråta i hans famn, känna hans tröstande värme. Höra honom förklara att det här är vår kamp, tillsammans.

Jag är så evigt tacksam för att du ger mig det jag behöver utan att ens göra något mer än att hålla om mig. Jag är så lyckligt lottad och tacksam.

Jag har faktiskt fått en hel del gjort här hemma bara dagen fick starta.  Emilia har varit med och hjälpt till på ett hörn och rätt som det var var klockan dags för Henke att sluta. 


Discodrottning

Om man bortser från både det faktum att Emilia inte ens ville titta åt mitt håll och röran med tvätt korg och hushållspapper så ser man ju vilken underbar liten discodrottning hon är, vår lilla tjej. Spelar man bara lite musik också så svänger hon fint på höfterna. 

Här är hon dessutom i mina fina hängselbyxor från sent 70 tal, därav de utsvängda benen.



Första advent

" En bild på mig från i år som symboliserar mig "

Jag ska vara med i en slags julkalender där man varje dag lägger en bild, i bloggen eller på Instagram ( eller båda såklart ) från en lista som finns hos Johanna Kajson. Sen skriver man antingen #kajsonsjulkalender eller lägger en kommentar på hennes blogg så alla kan ta del av varandras kalendrar.

Så kul, tycker jag, som så lägligt hamnat i en bloggsvacka. Adressen till hennes blogg är www.ungafrukajson.se 

Här kommer då dagens lucka, den smygatartar nämligen idag på första advent. 

En bild från i år som symboliserar mig. Och vad kan passa bättre än en bild på mig tillsammans med min familj. 

Den här bilden blev så tråkig så det fick bli en skärmdump ifrån Instagram. Men så är det ibland och jag tänker att bättre en bild än ingen. Visst.



Utebelysningen på plats

Tanken var att Emilia skulle sova i vagnen och vi skulle fixa upp belysningen ute. Det slutade med att Emilia skrek och grät i vagnen, det ösregnade och blåste, hon skulle inte sova och allas humör fullkomligt sjönk i botten. Mycket, alldeles på tok åt he****e för mycket, beror på min pms som åter gör sig påmind. 

Det ordnade till sig bra till slut. Eric hjälpte Henke, Emilia, Eric och jag grävde i sandlådan och alla var på bra humör. En kort stund. Ska jag va helt ärlig är klockan nu snart 13 och jag har varit arg tre gånger. Tre för mycket, jag vet, men jag vet inte vad annat jag kan göra än att säga som det är. Varför ska jag försköna något så vi alla ska tro att allt är bra när det inte är det..

Den här veckan har varit jätte jättejobbig för mig. Jag är så så så sliten och känner mig bränd både fysiskt och psykiskt. Tack och lov har jag lärt mig lyssna på kroppen så i stället för att behålla humöret i botten pendlar det till jättebra rätt som det är till avgrundsdjup igen. Så så så tråkigt.

Men det är ju en och en halv vecka kvar sen är jag väl något sånär mig själv igen.

Jag försöker att låta bli att skriva on de där dåliga stunderna här i bloggen. Det är inget kul att läsa om och det gör mig inte gladare att skriva om heller. Men ibland tänker jag att det kan va bra att ha det nedskrivet ändå. Ibland. Få skriva och klaga en stund för att sen dokumentera om ljuspunkterna.

Nu kör vi på att försöka se positivt på resten av tiden. 




Trött plutta här nere



Sötaste nissarna


Adventspyntat


Trött snutta

Natten som var har Emilia sovit hela natten. Jag repeterar HELA NATTEN. Jag förstår ju att nu är lika chockade som jag, men det är så sant som det är sagt.

Jag ammade henne lite efter 20 igår kväll och sen vaknade hon för lite tutt ( som vi säger ) vid 05:30. Hon var knappt vaken och jag satt och ammade henne och prövade att lägga ner henne i sin säng igen och där sov hon sen vidare, jag kunde somna om till klockan ringde och alla var glada. 

Vilken skillnad. Så skönt. Nu får vi hoppas det kan fortsätta ett bra tag för jag kan ärligt säga att detta nattsvirandet totalt dränerat mig på energi och livslust.


Eftermiddagslek

Igår var vi ute en bra stund på eftermiddagen. Man måste passa på att ge sig ut och få frisk luft och ljus när man får tillfälle.




Prima ( suddig ) ballerina


Går själv

Nu om dagarna går Emilia mer och mer på egen hand. Hon har kunnat gå själv en bra stund nu men jag tror hon är lite för osäker på sig själv och rädd för att ramla så därför vill hon gärna hålla i något eller någon i handen. 

Nu, sen vi tog fram köket, jobbar hon på mycket där. Lagar mat och tar några steg för provsmakning. Så sött.

Ibland kommer hon på sig själv mitt i den lilla promenaden och sätter sig ner.




Utelek

Emilia älskar att va ute och leka. Eller,  va ute iaf kanske jag ska säga.

Igår la Henke på vinterdäck på Renaulten och då passade hon och Eric på att grilla lite.


Mina älskade små


En liten tofs

Igår var första gången som jag lyckades göra en liten tofs på Emilia som dessutom fick sitta kvar. Vi stod i fönstret och väntade på Henke så hon märkte nog inte vad jag gjorde.

Bilderna är suddiga, tyvärr.



Meningen

Med tanke på att jag haft lite.. ska man säga problem.. med nedstämdhet och depression till och från i flera år så har jag blivit en fena på att snappa upp små tänkvärda saker längs vägen som jag har nytta av i min kamp mot det sämre måendet. 

Här kommer en dagens tänkvärda 

" Det finns ingen mening med livet, meningen med livet skapar du " 

Bra va?

Första snön

Det var inga mängder som kom men flingorna började dala sent igår kväll och det var så kallt att det ligger lite kvar på marken ännu som vittnar om att den första snön faktiskt kommit.

Idag har jag tagit tag i att skriva ett brev. Det är inte lätt att hitta tiden för att, helt i lugn och ro, kunna skriva ett brev som är väldigt viktigt. Jag känner inte riktigt att jag fungerar bra nog för att få till det som jag skulle vilja men nu är det skrivet och så får det va.

Igår var en dag med mycket känslor då jag var på begravning för en av mina fastrar. Jag har haft flertalet dagar som varit kämpiga nu, på grund av min ms, så jag var inte med på fikat efteråt. Men begravningen i sig tog ganska lång tid, vi var ganska många, så klockan blev en hel del innan jag kom hem. Kändes skönt att få krama om vissa i släkten efter ceremonin.

Idag är en ny dag med nya tag. Emilia har sovit ganska skruttigt inatt så hon sover nu sen länge tillbaka. Nu är det bara några timmar kvar att kämpa. 





Lilla hjärtat

Emilia har varit så trött på eftermiddagarna nu, senaste tiden, så hon somnar till en stund vid matbordet. Bokstavligt talat " somnar till en stund vid matbordet "

Vad är då inte helt perfekt om något att ha trygga pappas hand som håller lilla huvudet.


Helt rätt

Lilla stumpan. Helt rätt att bara mysa ner sig. Strunta i allt runt omkring. 


Utelek

Man får passa på att samla dagsljus och friskluft. Det mår man bra av.


Skev

Idag känner jag mig skev psykiskt. Jag kan inte sätta fingret på vad felet är, egentligen. Om något ens är fel. Det behöver inte va fel, alltid, bara för att känslorna böljar.

Jag har en oro i min kropp idag. En stress. Jag vet inte varför och den orsak jag kan hitta som gör att jag kanske inte kan hålla tillbaka dessa känslor idag är för de senaste nätternas sämre sömn.

Via appen timehop blir man påmind av vad man pysslat med på Facebook och Instagram de senaste åren. Och just på dessa sociala medier har man ju varit, mer och mindre, duktig på att dokumentera sitt liv. Varje dag blir man påmind, på gott och ont. Jag ser Eric va putteputt. Jag ser på honom hur åren går. De rinner bokstavligt talat ur mina händer. Tiden strilar likt sand mellan fingrarna på en sommarstrand. 

Jag får panik vid tanken på att han växer upp och ifrån mig. De här åren som gått har gått så fort. Jag hinner inte med. Allt som hänt under de år han varit med oss. Allt kämpande med ms diagnosen, alla syskonförsök, de graviditeter som gått fel, ivf försöken som i början inte ville som vi.

Allt detta som hänt under tiden som han växt upp och blivit stor. Fokus har inte alltid varit " här och nu " och helt plötsligt har han vuxit upp. 

Alla tårar som runnit genom åren när jag, främst i början av hans liv, skulle hitta " MIG med ms " mitt i att hitta sig själv som mamma. När vi sen ville ge honom syskon blev det en kamp utöver dess like och när jag tänker tillbaka på åren som gått, på allt kämpande, på allt som varit blir jag helt tom samtidigt som känslorna inte alls är hanterade och arkiverade. De kan blossa upp, som idag, av två påminnelser via timehop. En bild på min älskade lilla kille som bakar pepparkakor med farmor för 4 år sen. Minns ju dagen så väl ändå är det 4 år mellan den och idag. FYRA.. Den andra bilden är från dagen då ivf blev ett positivt ( äntligen ) minne för oss när embryot som blev Emilia återfördes och valde att stanna kvar.

Jag är så tacksam för att jag får vara med. Att jag har fått allt fint jag har i mitt liv. Men på samma gång, ju lyckligare du är desto mer rädd ändå för att förlora allt. 





Det haglar inte uppslag direkt

Men här kommer en mysbild på min lilla stumpa som också varit lite tröttare idag.



Vi skrapade ihop lite ork och gick ut på eftermiddagen och krattade lite löv. Eric var hos en kompis och Emilia fixade med Erics grill ett tag. Jag hann fixa ihop löven och prata några ord med vår kära granne Helena. 

Nu ikväll har vi pratat larm med ett företag och efter det åkte barnen och jag på sen lekdate med Fru Kronstrand med barn. Ibland måste man få va lite tokig. 

Nu ljuder tonerna från Lars Winnerbäck från datorn, Henke knappar på tangenterna med jobbpapper och jag sitter med filten om mig och är nöjd med livet. 





Hellu

Efter en natt med en skrikande, vaken Emilia är det en trött mamma här idag. 

Finns inte så mycket mer att orda om. Tur du är så söt, skrutt-maja.


Dagarna tuffar på

Känner mig så trött och sliten. Riktigt jobbigt är det, om jag nu ska fortsätta mitt klagande även idag. 

Misstänker att det är lite efterföljd på förkylningen jag hade för lite sen och mensen i veckan som var som kan va en bidragande orsak. Men det är så tråkigt att alltid va såhär förlamande trött. 

Nu om dagarna, när Emilia sover, lägger jag mig ganska omgående. Är ju en del man gärna vill passa på att göra när hon ändå sover men nu senaste tiden orkar jag helt enkelt inte. Jag har kört igång en maskin tvätt som jag ska ner och byta nu innan hon vaknar. Skulle behöva dammsuga av golvet då hon pillar i sig all smuts från golvet. 

Jag längtar till nästa gång huvudet får möta kudden.

Jag tror jag måste rådfråga någon om detta. Jag har ju gjort alla möjliga prover för att se så jag inte har någon brist eller så. Där ligger inte problemet utan det är ju förmodligen beroende på min ms och det kanske bara är så att jag behöver ha någon slags medicin för att ge mig ork. Jag vet det finns några varianter att ta på morgonen och mitt på dagen. Men när vet man att det är dags? Hur länge ska man försöka kämpa på innan man tar till hjälpmedel? Risken är ju att detta ändå bara är början..

Såhär kan det inte fortgå, hur som helst. 

 



Bättring

Den här dagen har varit jobbig för mig. Så på gränsen att jag kände mig riktigt orolig för vad som höll på att hända då tårarna rann och rann. 

Jag tycker så jäkla synd om Henke som kämpar och sliter för oss. Han behöver få vila och lugn på helgen, åtminstone, och nu idag fick han bokstavligt talat duscha i avloppsvatten när han sågade av röret i taket i källaren. Som om det inte vore nog att det gått hål så är det praktiskt taget stopp också.. mjaarå..

Som tur är kommer detta att lösa sig, håll tummarna, på bästa vis, och vi har åter toa och handfat igång här uppe i morgon kväll. Absolut senast på Tisdag.

Familjen Kronstrand lånade vår Skrutt en stund på eftermiddagen och det var så otroligt guld värt att veta att han inte behövde va hemma här när Henke kämpade med avloppet och jag mest grät här hemma.

Vi åt pizza till middag och Eric fick hamburgare. Efter maten gratulerade vi Pernilla på födelsedagen.

Nu har vi bestämt oss för att ha en fin Söndagskväll. Vi ska se en film och mysa.




Det bara måste jävlas

Igår när vi var nere i källaren såg vi en stor pöl med vatten. Ovanför vattnet är ett större rör, modell avlopp. Efter två sekunders fundering förstod vi att det, självklart, gått hål på vårt avloppsrör, det från toan. Vad annars. Vattnet som läckt är alltså det äckligaste man kan tänka. 

Nu är ju det det allra minsta problemet. Tur i allt är ju att Henke fått ordning på vår toa nere så vi har en att gå på. 

Stora problemen? 

Ekonomin tillåter inte en massa jäkla onödiga utgifter. 

Tiden finns inte för att Henke ska kunna hålla på med det här. Han har mer än fullt upp på jobbet,  jobbar massvis hemifrån som han gör och är alldeles jättestressad som han är. Varför nu, tänker man.. Varför överhuvudtaget kan man också flika in. Vi ska ju göra i ordning avloppet och det där när vi ska göra i ordning i gillestugan men vi ska ta det när vi har råd. Och när tiden är rätt. 

Orken finns inte för mer än det vi redan har. Jag personligen kan säga att jag har mer än fullt upp med att orka att klara av dagarna här när Henke är på jobbet. När han slutat för dagen behöver jag ha honom tillgänglig för avlastning. Han jobbar en hel del med pappersarbete hemifrån på kvällen  och det är " jobbigt nog " Om man nu ska va lite gnällig och det är precis vad jag är idag.

Orken finns inte heller för Henke. Så jävla tråkigt att behöva göra sånt här. Dessutom på ledig tid, som även för honom, är väldigt nödvändig. 

Nu förstår vi ju alla här att " " shit happens " inget konstigt. Men VARFÖR i hela friden behöver allt hända hela tiden. Sak på sak liksom.

För min del är det egentligen mer än jag klarar av. Jag orkar inte med vardagen.. jo, det gör jag, men med nöd och näppe. Jag kämpar och hittar krafter som jag inte tror finns. Men jag fixar det. Då känns det som ett hån mot allt jag, och vi, gör när det hela tiden måste jävlas.

Drömmen nu vore ju att Henke bara kunde anlita någon som fixar den här soppan. Att vi bara hade råd att få det här gjort och det direkt. Och vi bara myser under tiden det görs.

Hur kommer det bli? Vi får göra en tillfällig lösning, åka till Västervik för att fixa delar, Henke får göra äckeljobbet själv och det var den Söndagen det.

Bra mitt i alltihopa är.. ja.. alltså.. just idag känner jag mig så jävla knäckt av hur allt verkligen ska jävlas på alla plan att jag både svär för mycket, gråter en del och är på ett ganska dåligt humör. Jag kan inte hitta något bra mitt i allt. Förutom att vi har en toa i källaren och därmed kunnat nyttja den, trots allt.






Alltså, kärleken ❤



Erics kök är omtyckt av lilla husmor 




Frukoststund

Emilia gillar inte att ha smör på sin smörgås. Hon tycker inte om att va kletig om fingrarna verkar det som. Hon tycker dessutom om smörgåsen bättre utan smöret överlag.

Min lilla stumpa som börjar bli stora tjejen 


Kämpa kämpa

Idag kände jag det som att det skulle va en omöjlighet att fixa hela dagen. Jag skulle behöva be Henke komma hem tidigare så jag kunde somna en stund på eftermiddagen. 

Nu hade Henke massagetid på eftermiddagen, den sista timman av dagen dessutom, så tji fick jag.

Vi hade en fin eftermiddag ändå. Vi målade, Eric och jag. Vi har skrivit ut färdiga målarbilder som man kan färglägga. Emilia var med på ett hörn också. Kul att göra något Eric tycker om. 

Dessutom har jag även pratat med försäkringskassan i telefonen och fixat en hel del grejer där, ringt begravningsbyrån och meddelat hur många som kommer på min fasters begravning OCH lagat torsk i ugn med potatis och gröna ärtor som var klar lagom när Henke kom hem 16:20.

NU är jag trött ( are ) men nu är det inte länge kvar till sovdags. 

Jag blir så jäkla peppad över att jag är så envis och biter i det sura äpplet och bara gör det jag måste. Som jag beskrev det för Henke så fick jag lägga i en överväxel på en överväxel för orken fanns verkligen inte i mig idag. Men det gick ju bra ändå. 






Nu är det jag igen

I perioder får jag som en slags hatkärlek till min blogg. Så konstigt det där. Jag tycker om att skriva, tycker om att dokumentera. Jag tror det blir någon slags stress av det då Emilia kräver sin del av mig. Och livet i sig rullar på. Tid finns inte till allt man vill och då får man prioritera. 

Idag på förmiddagen har vi sysselsatt oss med att plocka i ordning i sovrumsgarderoben så mycket grejer där som vi inte ens använder och nu har jag låtit det ligga länge nog så en del ska slängas.

Jag har också lagt ner det där med loppis efter att ha gett det ett nytt försök nu. Folk som visar intresse för något eller till och med vill köpa något. Fler visar intresse för samma, den första velar, ändrar dagar för att sen meddela att man kan sälja vidare. De som också visat intressen samtidigt är sällan intresserade längre så.. De få kronorna tjänat nu är knappast värt besväret av allt fotograferande.

Nej,  det bara tar tid och tar ork så nu skänker jag en del. Det känns faktiskt bättre. Att det kommer till nytta hos någon för att jag väljer att ge det. 





Ärtsoppa

Idag har jag stått för maten och tro det eller ej, det är ingen ärtsoppekorv jag värmt här inte.

Vi var mycket nöjda, både Henke och jag. Eric åt korv och makaroner. 

Nu är jag tröttis och ska bara plocka undan efter maten och dricka mitt kaffe sen ska vi åka på Erics friidrott. 


Vissa platser

Mer och mer tänker jag på att man måste va mer ödmjuk över gåvan vi har fått. Att vi får leva. Att vi får vara med. 

När man sitter i väntrummet i det här vita huset, omgiven av cancersjuka människor, får jag panik. Det är som att få en käftsmäll. 

Jag har stoppat huvudet i sanden när det handlar om denna sjukan. Jag har inte kunnat tänka på att den ens finns för jag tycker det är så otroligt otäckt. Även att jag haft cancer i dialog innan så blev det så uppenbart nu med pappa. 

Här sitter gamla, unga vem som helst kan drabbas. Vissa klarar sig ganska bra. Andra inte så bra.

Jag får svårt att andas här. 

Livet.. 


Lilla gumman

Hon kan både stå själv och gå några steg men ändå vågar hon inte släppa taget och bara gå iväg. Hon använder sig av allt i sin väg att hålla sig i.

Men ibland glömmer hon, som här.


Ledsen

Vi har haft en fin helg överlag. Vi har både haft familjetid och så har Henke, med hjälp av Eric och mig, plockat jättefin ordning i garaget som varit så stökigt. Nu är det på gång och kommer bli så fint.

Inatt har jag sovit dåligt. Har haft som feberkänsla i kroppen och frusit massvis och därför legat vaken en del. Sen har ju Emilia varit vaken även denna natt, men bara för att somna om vid bröstet så det är ju skönt.

Hon valde att vakna vid 6 och det är ju den allra sämsta av tider då det inte är så mycket lönt för mig att somna om då min klocka ringer 6:45. Hela processen att amma henne så hon somnar om och sen få henne att fortsätta sova i hennes säng tar ju ett tag och då är det inte många minuter kvar för mig att somna om på.

Jag gick upp. Är helt färdig. Idag ska jag dessutom med pappa på sin första strålbehandling i eftermiddag så det hade ju varit skönt om jag kunnat få sova lite mer iaf men det är som det är.

Är lite mer ledsen överlag idag, av vissa anledningar, så detta gjorde inte saken bättre. Tyvärr. Men det är något jag blivit riktigt bra på, måste jag få säga. Att bita ihop och samla krafter som inte ens finns och bara klara av vad det nu är. 

Och när inte det funkar brygger jag bara kaffet extra starkt och intalar mig att det hjälper.  




Så fin dag

Alltså, vi har haft en finfin dag idag. Vi gick upp, åt frukost tillsammans och sen åkte Henke iväg och hjälpte en kompis vid 10 tiden. 

Vi fixade ärenden, barnen och jag, fick en fikaleverans av snälla farmor, fixade med tvätt och lite småstäd. Eric lekte med en kompis här hemma och vid 14:30 tiden kom Henke hem.  

Jag rensade och sorterade papper in i pärmar och sen kom min mamma och pappa hit för att äta mat. 

Nu har vi landat i soffan och myser. Tänk om alla dagar kunde va såhär fina. 



Äntligen

Idag har jag tagit tag i att rensa och får ordning på högen med papper som växt och växt och nu var alldeles för jättestor. Så trist att komma till att göra men så skönt när " var sak är på sin plats " även om det nu bara är i pärmar och när det gäller just papper.

Önskar vi hade sån ordning i resten av huset men det blir ordning på det med till slut. Bara vi får ordning på gillestugan nere så vi inte behöver ha så mycket av all " bröte " på boplanet utan kan ha det där det är tänkt. I källaren. Men som det är nu är allt överallt. Både Henke och jag har lite svårt att skiljas från saker, dessutom, så det gör att vi i perioder blir trångbodda. Nu har vi en till liten skatt som har saker vilket innebär ännu mindre yta. 

Jag önskar jag kunde va minimalist. Inte ha något på en endaste yta som syns. Eller bara någon stor rejäl fin sak på en hylla i stället, för som nu, tio. Men, å andra sidan, det är just såhär vi är. Det är rörigt men det är en kärleksfull fin röra för det är ju vårt hem. Och hellre en röra av grejer än inga saker. Jag tror det blir trist och kalt i längden. Faktiskt.

Skönt med Lördag, eller hur?! Vi älskar att ha pappa hemma.





Finfint

Nu finns det ju utrymme för att lägga sista touchen på denna slinga framför gardinen men det är inte det vi ska haka upp oss på här. Jag har själv fått dit den och jag är ganska stolt. Det blev också precis så fint, med en rosa gardin och dessa bollyktor, som jag trott.

 

Suddig men så fin bild

Den här bilden tog jag i morse innan Eric åkte till skolan. Han ropade på mig när jag var ute i köket och när jag kom in till vardagsrummet stod Emilia bredvid Eric, som sitter i sin fotölj, och de kramades. 

Man riktigt ser kärleken mellan dom på denna bild, även om den nu blev riktigt suddig. 

Man kan ju inte få allt här i världen. Eller vad säger man. 


Höstlovsbilder från Alv



































Härliga bilder







Men det var väl själva

Alltså, helt seriöst.. jag har ju jobbat hårt med mitt mående ett bra tag. Målmedveten och fast besluten att lägga upp och klara min vardag på egen hand. Är man bara villig så har man verktyg för att klara en hel del och lite till. Räcker inte det får man försöka jobba upp " må bra hormonerna " med bättre mat och motion ( eller som i mitt fall med alldeles för mycket choklad ) och räcker inte det får man bara ta i med hårdhandskarna. Nu är det inte så lätt som det kanske låter men jag har vänt min skuta rätt vid ett antal gånger de senaste åren och nu känns det som att jag börjar ta ganska mycket plats vid rodret och har ganska bra koll på vad jag behöver och inte behöver både rent praktiskt och även mentalt. Jag har lyckats vända min inställning och alltsom oftast faktiskt kunna se positivt på saker i stället för negativt. Jag har börjat använda ordet " nej " och jag börjar ha en ganska stabil grund att stå på. Faktiskt. Jag dyker djupt ibland men jag tar mig upp mycket snabbare nu då jag ju vet vad jag behöver och jag tar för mig. Visst, kanske kan man kalla mig egoist men jag har trots allt en allvarlig diagnos som försöker styra mig. Och jag är generös och kompromissbar ofta också.

Det jag inte behöver är energitjuvar och energisugande moment i mitt liv. Jag har försökt att inte låta det påverka mig men nu känner jag att det är dags att göra en förändring. 

Vissa saker, sån där gammal skit, är inte mycket att börja rota i. Vissa lådor i hjärnan borde förbli oöppnade. De är stängda och låsta, inte bearbetade eller omhändertagna på något vis, men tiden har ändå gjort att dess innehåll inte längre ( så mycket ) kommer åt mig. Men i vissa perioder i livet är man skörare, helt enkelt. Ett gammalt beteende, en gammal känsla eller annat kan lätt göra sig påmint och helt plötsligt kastas du tillbaka just dit. Igen.

Jag har påbörjat min resa. Jag har kontroll på spakarna, som sagt. Jag är på väg ut på öppet hav och jag tänker trycka gasen i botten. Bara dra iväg. Kanske är inte passagerarlistan så som jag tänkt mig. Kanske kommer den va det. Jag har iallafall bestämt mig för att inte lägga så stor vikt vid det. Vill man följa med på resten av den resan som är mitt liv, ja då får man kliva på. Men då får man va beredd på att resan, till viss del men långt ifrån hela såklart, är på mina villkor. 

Skepp o'hoj, mina vänner! 

" Vi lever nu "

Han sjunger ju så, Ledin, och han har så rätt. Om jag sjabblar bort mitt liv kommer det inte igen. Man får ingen andra chans. Så är det. Oavsett hur det stormar runt omkring och oavsett hur vackert livet än må va. 

Ikväll tänder jag ett ljus speciellt för en släkting som inte längre finns med oss. 

Livet är så skört, så vackert, så svårt, så underbart, så hårt, så fullt av liv och så fullt av sorg.




Trött

Emilia tycker mamman i huset ska va trött i morgon när jag ska åka till Ullared. Usch.. vill inte ens tänka på vad klockan hunnit bli med denna lilla oroliga groda som inte somnar helt och hållt mig vaken..

4 timmar till klockan ringer. Så länge sover inte ens Emilia i ett streck OM hon nu väljer att sova från nu vilket innebär att hon kommer väcka mig, oavsett, minst en gång till på denna tid. Stressen.. 

Det gör mig ledsen då jag vet att resan i sig gör mig trött. Hela denna vecka skulle komma att va påfrestande som den va då det tar några dagar att hämta igen orken efter en sån resa. 

Nu kanske jag blir någorlunda människa igen vid jul..

Nej vars..

Mina älsklingar


Som jag älskar dig


Jobbigt

Idag är det jobbigt, känner jag. Jag vet inte hur jag ska lösa detta. 

Min kropp har ju gått på sparlåga efter graviditeten och amningen. Mensen har varit tillbaka så jag haft den kanske tre gånger endast och nu börjar vi lida av mina hemska jävla pms besvär. Förra månaden var det inte fullt så farligt, konstigt nog. Denna månad.. inte så bra.

Jag hatar att va och bli så blixtrande arg. Det finns liksom inget direkt att göra. Det skulle väl va att undvika situationen som kanske är men det skulle ju innebära att jag måste avstå från livet i typ två veckors tid. 

Jag har jobbat stenhårt med mig själv och kommit så långt på många olika plan både vad gäller min otroliga stresskänslighet, ångest och fobi. Men de här hormonsvängningarna kan jag ju inte på egen hand styra över. 

Det är så tråkigt och det jobbigaste av allt är ju att Eric verkligen blir så jäkla besviken på mig. Dels märker jag på honom att han inte mår bra av det och han säger det själv. 

Ingen boost för mammasamvetet med andra ord.


Familjen


RSS 2.0