Klättrar mycket

Nu har Emilia börjat klättra. Upp i soffan, i sin matstol osv. Hon är försiktig så hittills går det bra att ta sig ner också.
 
Här har hon dukat upp och klättrat i sin matstol.
 
 

Kalasfina barn

 
Den ser kanske inte så glada ut men de hade det toppenbra. 

Ett litet hej

Dagarna springer på och med tanke på att jag inte kan blogga så smidigt som jag är van blir tillfällena sällan. Tyvärr.
 
Nu sitter vi här hemma och laddar för kalas. Eric och Emilia är bjudna så vi har bestämt, läs jag, att vi ska gå hela familjen. Emilia springer omkring och man kan inte släppa fokus på henne och det blir påfrestande i två timmar. Kanske kan hon inte va kvar hela tiden, vi får se.
 
Igår var vi hos vänner och umgicks. Det var trevligt.
 
Idag har jag varit och tränat med en tjej som, bland annat är personlig tränare. Jag vann två träffar med henne där jag dels fått nyttig information om kost, min specifikt, och nu även träningsövningar för att stärka min kropp på rätt vis då jag dels har min förlossningsskada och även min MS.
 
Tyvärr känner jag i kroppen hur seg den är när jag ska försöka ta i. När det blir jobbigt och tungt. Uthålligheten finns inte alls. Musklerna blir dränerade på ork direkt.
 
Tur då när man har en otroligt inspirerande person att få prata med.
 
Nu laddar vi för kommande vecka, vi kommer äntra Mars som ju är första månaden då vi anar vår. 
 
 

Fredag

Sportlovsveckan har passerat, helgen är ju kvar i och för sig. Vi har haft det bra och det känns som att veckan gått väldigt fort.
 
Idag skiner solen så efter lunch ska vi ut och njuta av det kalla men vackra vädret en stund. Sen blir det lite handling och sen kommer mamma och äter mat med oss ikväll.
 
Vi toklängtar efter pappa Henrik så Fredagsmyset kan börja. 

Från ett annat sportlov

 
Känsliga ögon kanske inte ska kika på mina vattkoppor. Sänder en varning till en början.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sportlovet för tre år sen var jag, praktiskt taget, i helvetet och vände när jag hade vattkoppor. Det bara går inte att ens försöka föreställa sig den otroligt aggressiva klåda och obehaget när vätskan, från ingenstans,  trängdes upp för att bilda kopporna.
 
Skönt att det är ett passerat kapitel i mitt liv. Nu vore det  väl konstigt om jag inte har livslång immunitet. 
 
 

Tacksam

Fler och fler är dagarna då saker faller på plats, funkar och jag mår bra. På riktigt. Det gör både mig och Henke både lättade och glada. 
 
Jag minns tillbaka ett par år då jag med nöd och näppe fixade vardagen när Henke jobbade och man kunde ställa klockan på när tårarna skulle börja trilla och jag låste in mig och grät och grät.
 
Nu var ju livet fullkomligt kaos då med de motstånd vi mötte i våra syskonförsök och allt. Och livet i sig. Min ms diagnos och hela processen att lära känna MIG och hur jag skulle förhålla mig till det. Visst, jag har fortfarande dagar som är skrutt, stunder då jag vill ge upp ( nästan ) och tillfällen få allt känns tröstlöst hopplöst men jag har bra mycket fler stunder och dagar som är så bra nu för tiden och det är jag så glad för. 
 
Det blir ju inte bättre av att jag grottar ner mig i det jobbiga, har jag kommit på. Att ändra sitt tänk och sin inställning gör så mycket. 
 
Nu ska vi mysa till det lite, Henke och jag, med lite gott att äta och ett avsnitt " Homeland " 
 
 

Börjar tröttna

Jag fattar inte varför min app inte funkar att blogga med. Jag blir irriterad på att jag inte kan lägga ut bilder till bloggen på det sättet som jag är van. Jag sitter aldrig vid vanliga datorn så det är inte något direkt alternativ samt att alla mina bilder finns i mobilen ändå.  De aktuella iaf.
 
Idag ska vi grilla korv med barnens morfar och Helena med barnen. Det ser vi mycket fram emot.  
 
Önskar oss alla en fin dag. 

Städar och städar igen

Jag förstår verkigen inte vart allt damm kommer ifrån i vårt hem. Det är både makalöst och tråkigt. Visst, vi spenderar mycket tid hemma och mycket hemmatid gör  ju, såklart,  att det blir mer smuts än om ingen är hemma på dagarna. Men som det är nu måste jag dammsuga varannan dag och damma var tredje. Visst, en del kanske skulle kunna låta det va men jag tål inte att se det. 
 
Min dröm vore att bara dra ner gardiner, slänga ut soffkuddar, sängkläder och ytterkläder. Vädra rista och piska. Som en tok.
 
Det är inte så lätt att göra allt sånt med en liten tjej som dels vill hjälpa till så saker tar tre gånger så lång tid eller så tycker hon inte alls att det är något kul att göra det och då är huset mer upp och nervänt än någonsin när man måste sluta. 
 
En förlängning av drömmen är att få ordning på våra förråd och ha ordning och reda på alla saker som vi ska spara. Som det är nu är det ingen ordning alls. Allt är bara inkastat och intryckt där det finns lite lite plats, känns det som.
 
Ja, vi får se. Vi hittar väl tid så småningom att hjälpas åt och få ordning på allt och även städa riktigt, riktigt ordentlig. 
 
Till dess fortsätter jag drömma.

Ett talesätt

Läste ett ganska träffande talesätt nyss. " Det är lättare att hålla sig vaken till kl 6 än att vakna kl 6 " Som det känns har jag, av olika anledningar, varit vaken större delen av natten så man kan väl säga att jag, iaf nästan,  gjort de båda då.
 
Tröttis idag men så är det ibland. Dagen är ganska fullplanerad dessutom så det finns inte så mycket annat att välja på än att kämpa på.
 
Bilden blir en favorit i repris. Är så tacksam att jag får va er mamma.
 
 
 
 

Energitjuvar

De finns omkring oss, vi kan såklart vara såna själva. Vissa är känsligare än andra, i perioder klarar man inte av så mycket som man annars gör. 
 
Vissa som tjuvar av ens energi kan man aktivt välja att ta avstånd från. Det kan ju va både situationer eller människor som man inte riktigt kan " få till det med " Där man känner att man mår bättre av att helt va utan.
 
Men sen finns det ju, tyvärr, de tjuvarna där ett sånt val blir en väldigt omfattande sak. Det blir en stor grej, det påverkar väldigt mycket och det kanske inte bara påverkar en själv, ett val att aktivt ta avstånd.
 
Sen jag fick min diagnos har jag börjat sålla. Jag ska inte säga att jag aktivt tagit avstånd så mycket, det handlar mer om att jag prioriterar mig och vad jag vill och orkar på  ett helt annat vis. Jag har så mycket större förståelse för mig själv och vad jag behöver och jag ger mig det så mycket mer nu än innan och följaktligen mår jag ju bättre av det.
 
Men sen ibland så blir det stora hål, energitjuvshål. Situationer som totalt dränerar på både ork och lust och man kommer inte undan.  Kan, kan man ju alltid såklart men hela grejen ligger ändå där och pyr, man vet om det och kan inget göra.
 
Till viss del är ju detta endast mambo jambo för er här nu då det är uppenbart att jag inte skriver ut hela meningar. Men energitjuvar är vi nog, mer eller mindre, alla bekanta med. 
 
Jag vill omge mig av positiva människor, positiva situationer. Jag har lagt mitt katastroftänk på hyllan och jag försöker oftare och oftare se glaset halvfullt. Jag försöker hitta den bra saken bland de dåliga. Jag försöker ha ännu mer förståelse för att alla inte kan tycka lika, jag har på intet sätt facit på livets alla frågor och jag försöker tänla att alla inte har en negativ eller elak agenda. 
 
Alla tänker tyvärr inte så. Jag önskar dock en del kunde få upp ögonen för det för man mår bättre i sig själv av att ha en positivare inställning än att hela tiden se det negativa och på så vis lägga sig som en kall blöt filt på någons axlar och tynga ner.
 
 

Sportlov

Nu han Eric sportlov i en vecka och vi ska försöka få till en fin vecka. Risken är ofta ganska stor att det blir väldigt intensivt när vi alla, jag och barnen, är hemma tillsammans men vi ska göra vad vi kan för att få till en bra vecka.
 
Jag har karamellfärg så vi kan götamtrolldeg någon dag. Det tror jag Emilia tycker är kul. Eric gillar det, det vet jag.  Jag har tänkt att vi ska åka till ishallen någon dag och vi ska även åka och grilla korv någon dag. 
 
Veckan kommer gå fort, som alla veckor gör.

Födelsedag

Stort grattis till världens finaste Nellie som fyller år idag. Hoppas din dag blir toppenfin. 

Nellies kalas

Idag har barnen och jag varit på Nellies kalas i folkhögskolans gymnastiksal. Så uppskattat och kul. Barnen kunde springa av sig riktigt ordentligt och det är ganska skönt att inte alla kalas är på Kalles Lek och Lattjo. Inte för att det är något fel med det men det blir lite vardag på något vis då alla kalas, i stort sett, har samma upplägg.
 
Fixar man med kalaset själv så blir det lite mer personlig prägel på det. 
 
 
 

Vet inte

Jag vet inte vad som är fel men jag kan inte blogga via appen i min telefon. Det innebär att det blir krångligt att logga in och skriva och då struntar jag i det. Tyvärr.
 
Hoppas det snart ska ordna sig. Ska be Henke kika på det. Förmodligen är det lätt åtgärdat ändå. 
 
 

18 månaderskontroll

Igår var vi på bvc. Emilia är nu ett och ett halvt år och då erbjuds man bland annat att ta vaccinationsspruta vilket vi gjorde. Det gick jättebra. Hon skrek och grät precis när hon fått sticket men tystnade snart.

Hon fick även stapla klossar, streckmåla på ett papper och peka ut kroppsdelar. 

Hennes fontanell är inte helt sluten så när vi ändå får tid för att testa om hon har någon känslighet, vilket jag tror, ska de kika på det. Den har blivit mindre och det är förmodligen inget konstigt, det kan ta upp till barnet är 2 år för den att slutas, men det är ju lika bra att be dom kika på det.

Vikt 10, 110 g
Längd 81 cm


Medicinstart

När jag var hos min neurolog senast pratade vi en hel del om hur jag mår och hur jag känner. Jag berättade att tröttheten är så förlamande, jag veet alla är vi ju trötta mer eller mindre och jag hatar att säga nej på grund av min trötthet för jag känner mig lat då, men som det är nu måste jag ha hjälp och halka upp över sträcket för vad som är " normal " trötthet. Om det nu finns någon sådan.

Jag fick spontant sätta mig ner med en sjukgymnast som lyssnade på " min ms historia " och hon talade om lite hur saker funkar i en kropp där ms härjar. Det var ett väldigt givande samtal.

Hon vill att jag ska göra en magnetkameraundersökning snarast och även ett ryggvätskeprov för att se om jag för tillfället har aktiv inflammation i vätskan. Sannolikt har jag det då ms tröttheten oftast beror på att det hela tiden ligger en aktiv inflammation som tröttar en mer än nödvändigt. 

Efter undersökningarna och om jag har aktiv inflammation utan att va i skov kommer jag alltså börja medicinera.

Hon tyckte definitivt att jag väntat länge nog med det då ms är en väldigt lynnig sjukdom som kan bli aggressiv på ett ögonblick. För tillfället verkar det som att min sjukdom är lugn. Men man kan alltså inte bara förlita sig på mr. Mitt allra kraftigaste skov jag varit i inföll när jag gjorde mr för ett par år sedan. Det jag kände syntes inte på mr men jag hade aktivitet som jag borde känt på den andra kroppshalvan, mot vad jag kände då, men där märkte inte jag något. 

Tysta skov och allt vad det kan tänkas heta. Nåja, jag har insett att mr inte är facit över vad som händer i min kropp. På snabb tid kan allt förändras. Man hör talas om monsterskov och annat och jag har själv känt hur jäkla kraftfull sjukdommen är när den sätter sig på tvären ordentligt i kroppen. Som det känns nu ligger den och puttrar och sjuder. Det domnar och pirrar. Rycker och stör. Det är nog dags. 

Det står mellan två mediciner, efter vad jag förstod. Mabhtera eller Tysabri. Båda ges i droppform. Den första en gång i halvåret och den andra en gång i månaden. Detta är bra mediciner som dämpar inflammationer och såldes kanske kan ta bort udden av tröttheten. 

För min familjs skull är det dags. Jag känner det. Jag vill må så bra jag kan med min sjukdom. Jag har gjort ett jättejobb med att lära känna " mitt nya jag " sen jag fick min diagnos och känslan över att någon annan tagit över spakarna infann sig. Jag har förstått att jag måste prioritera. Jag har förstått att jag måste säga nej ibland. Jag har förstått att jag behöver en stunds vila ibland, inte nödvändigtvis sova. Man återhämtar sig snabbar än man kan tro av att bara få slappna av få minuter. 

Jag har lärt mig att lägga energi där jag får positiv tillbaka. Alla energitjuvar kan man inte stänga dörren till men att vända tänket, att försöka hitta en positiv känsla även när det svider och gör ont kan göra underverk på det totala måendet. Ibland kan man bara inte hitta känslan men då får man lura sig själv. 

Jag har stunder som är rent för jäv**a det ska ni veta. Stunder då jag inte orkar, då jag vill ge upp. Tröstlösheten och känslan av att va värdelös som inte klarar av att va som " jag var förr " Som jag var innan jag blev sjuk. Eller bara helt enkelt inte klarar av min och vår vardag. 

Men sakta har jag börjat inse att hur jag var förr och hur jag är nu är helt olika personer. Jag har accepterat min följeslagare liite mer nu och vi har lärt oss att leva i harmoni i min vardag. Oftast, ska jag väl säga. En förkylning, mensveckan eller en vakenmedEmiliapånattenvecka kan göra att allt faller platt men jag har många verktyg för att ta mig upp över ytan ganska snabbt nu förtiden ändå. 

Det är jag både stolt och glad över.

Det blev en väldans massa dravel men så blir det ibland.

Kontentan av det hela, medicinstarten står sannolikt för dörren. Det skrämmer mig men det fixar jag. 

Vardagslivet

Igår var vi på utvecklingssamtal för Eric i skolan. Jag är så stolt över att va mamma till den killen. Och det känns så skönt att få höra fina ord.

Idag ska Emilia på 18 månadersvisit på Bvc. Hon ska även vaccineras, den lilla stumpan.

Egentligen hade jag tänkt träna idag men Henke ska inte va hemma och träningen ligger så sent så man behöver, i såfall,  lägga allt va kvällsrutiner heter i händerna på en eventuell barnvakt och jag tror bara det blir stressigt och fel för alla. 

Tänkte jag skulle berätta för er om senaste träffen med min neurolog men det tar jag i ett eget inlägg.

Önskar oss alla en fin dag. 


Vår Stockholmsvistelse

Vi har haft en väldigt fin resa och vistelse i Stockholm. Henke har varit iväg på möten och även varit på Möbelmässan och jag och barnen har varit på Andy's lekland, gått på stan och bara haft det bra. Tillsammans med Anna och barnen och de andra, såklart.

Vi hade fått ett så stort och fint rum och hela familjen trivdes så bra att nog ingen egentligen ville åka hem.

Det har även funkat bra när det kommit till maten. Det har blivit några luncher på McDonalds men vad gör väl det. Eric kan äta deras nuggets och han tycker mycket om dom. Emilia har också ätit, hon äter det som bjuds. Oftast. Vi åt även på två restauranger som fixade mjölkfritt utan bekymmer.

Anna och jag var även och såg Lena Philipssons show " Jag är ingen älskling " och det var verkligen så bra. Skratt och tårar, precis som recensionerna säger.

Här kommer bilder









































Glad alla hjärtans dag



Mina älsklingar ❤


Möbelmässa i Stockholm

Nu är hela familjen iväg på lite äventyr. Henke ska, via jobbet, gå på Möbelmässan i Stockholm och hela familjen är medbjuden. Jag och barnen kommer inte gå med på mässan eller de möten Henke har planerat Mem vi kommer hinna ha det trevligt och bra i mellanåt.

Dagen började vid 6 och det kan man ju tycka är så typiskt med tanke på att jag fått väcka barnen för att komma iväg tidigare i veckan.

Tröttis mamma här, barnen sover och Henke kör. Han hade en hel del på jobbet innan vi kunde komma iväg också så vi som skulle åka tidigt kom inte iväg så tidigt.som planerat. Men vad gör det egentligen.


Mina barn

Tänk att de är mina. Eller våra, kanske jag ska säga. Det är väl mer överensstämmande med sanningen. Hi hi..


Sysselsättning

En stund på morgonen plockade Emilia med en massa bullformar. Hon hade varit och stulit dom i lådan och med tanke på hur gott det prasslade och hur kul hon hade en stund så fick hon hålla på.

Jag kunde ju, hur eller hur, inte lägga tillbaka dom i lådan. 


Mysig stund innan sovdags


Min lilla stumpa

Hon fixar och leker med sina dockor, lagar mat i sitt kök och jag ser framför mig alla fikor som kommer bjudas på i hennes lekstuga som jag hoppas vi ska ha råd ( och kanske framför allt tid ) att bygga i sommar. 

Jag tycker det är så kul att se skillnaden på henne från när Eric var liten. Eric hade alltid, alltid en bil i handen. Körde omkring på vad han än kom åt, böcker var flyg, fönsterbrädan härliga raksträckor att gasa på, alla parkeringar, alla härliga race. 

Emilia leker på ett helt annat sätt och hon hakar gärna på Eric med kittling, leka tittut eller bara springa och jaga i huset också. Den möjligheten hade ju inte Eric då han var först här hemma. 

Här är en smygfotad bild på Emilia när hon leker.


Feber

Jag kände på mig igårkväll att något inte stod rätt till. Jag frös och det kändes som att jag hade knivar i skelettet. Eller i lederna. Jag tog febern och den visade 38. Inga andra sjukdomstecken direkt. 

Natten har varit jobbig. Jag har drömt konstigt och haft så ont i kroppen.

Dagen har varit ungefär detsamma. Så matt och seg. Jag har,  i stort sett, sovit hela dagen. Henke fick va hemma och ta hand om barnen då det var en omöjlighet för mig. Jag brukar inte ge mig i första taget men det här gick inte att värja sig från.

Nu ikväll känns det lite bättre. Henke köpte Nasonex till mig ifall det kanske är bihålorna som bråkar. Nu ikväll kanske jag är lite småsnorig så det är kanske därför febern kom.

Erics lilla öra känns bättre. Iom att vi båda hörde hur det knäppte till där i i gårkväll ringde jag sjukan i morse men de tyckte vi skulle behandla hemma med smärtstillande och nässpray så det gör vi. Iom att ingen vätska syntes kunde vi göra så, sa hon. Jag hoppas han snart ska få må bra, min lilla älskling. 

Trots att han själv inte mår bra har han hjälpt till idag. Han är så hjälpsam och snäll med sin syster. 

Här är en bild på Emilia som ska leka med Erics grejer och inte " bäbisleksaker " 


Återuppta detta

Nu är det nog hög tid att jag bestämmer mig. Antingen ska jag ta hand om min blogg eller så får jag strunta i den, helt enkelt. Det är ju inte schysst mot er som letar sig hit och inga uppdateringar sker.

Ikväll fick Eric feber och ont i örat. Jag skulle gått och tränat men med tanke på att Henke inte skulle va hemma ville skrutt ha mig här.

Vi har googlat örat, vi har pratat om vad som händer vid öroninflammation och vad som kan hända, jag har tröstat, kramat och pussat. Han är så jäkla tapper och modig, Eric. Han är min idol. Jag vill va mer som honom. Bara " ta det " liksom. Så starkt. 

Nu har han somnat en stund. Jag ligger bredvid honom och lyssnar på hans andetag. Som jag älskar den där lilla killen. Vi kan bråka ibland så tapeterna nästan lossnar men vi älskar varandra lika mycket också. Eller mer, så klart.

Den dagen du föddes började mitt liv ❤ 


Välkommen Februari

Tiden går galet fort. En månad redan passerad av det här året.

Hjälp.

Idag har jag och Henke varit hos min neurolog. Vi pratade om både det ena och det andra och jag kommer berätta för er så småningom. Inte för att det är något konstigt utan för att jag är så trött nu och det är sovdags sen länge. Tyvärr verkar Emilia ha ont i magen så jag ligger vaken en stund. 

Jag kan dock säga att jag är så tacksam för alla fina kontakter jag haft turen att knyta inom vården. Många är snabba att gnälla och klanka ner på just vården men jag känner mig oftast trygg i de flesta kontakterna jag har. Lyssnad på och väl omhändertagen.

RSS 2.0