Träning

Sen någon månad eller så tillbaka har jag börjat träna. Jag är så glad för hur kroppen tar emot det. Jag mår bra av det och min ms säger inte ifrån.

Jag känner hur jag lyckats bygga upp något, jag är starkare och jag orkar mer.

När Henke drog mig i rullstolen på Kolmården trodde jag faktiskt inte att något sånt här skulle va möjligt men med tanke på att jag varit så dålig fysiskt på grund av min sjukdom väljer jag att pressa på nu. Bättre att bygga upp en muskelbuffert inför eventuellt framtida skov. Kroppen tappar fort om den blir stilla.

Igår testade vi något nytt. Ett jätteroligt pass mer fokuserat på styrka och då blev det tyvärr för mycket. Större delen av natten har jag varit vaken och störts av myrkryp och muskelryckningar i mina vader. Så trist.

Barnen gjorde dessutom morgon här vid 6 så idag är det en trött mamma då natten inte gett mig tillräckligt med sömn.

Jag har valt att sätta upp mig på samma pass även nästa vecka. Jag tror nämligen att detta är något som försvinner efter ett par gånger så jag tänker ha kvar den tiden och prova mig fram.

Träningsvärken idag är skön och vittnar om att jag ändå har kontroll över min kropp. Jag bestämmer. Jag har tagit min ms i hand och vi hjälps åt att klara våra dagar men det är i huvudsak jag som bestämmer.


Förlåt, mina vänner

Inläggen kommer varken frekvent eller ofta här, tyvärr.

Jag har så mycket jag skulle vilja berätta för er. Om Emilias inskolning, om Erics skolgång, om livet och om ditt och datt men.. jag vet inte längre hur.

Jag har ändrat mitt liv och mitt tänk, jag har anpassat mitt liv efter min diagnos vilket gör att jag mår väldigt bra. Jag har insett en heeel del om livet i sig. Och om andra människor.

Jag har sänkt toleransnivån för vissa saker höjt den för andra.

Jag närmar mig ( nåja ) mina 40 och jag har insett att för vissa skiner solen och för vissa krävs det mer slit.

Jag tar ansvar för hur jag fostrar mina barn för JAG är deras mamma. De har en pappa, han är lika bra på det han gör. Vi tillsammans är ett litet företag, vår familj. Vi är en enhet av kärlek. Och bråk. Men mycket, mycket, mycket kärlek.

Jag är en person med ett stort hjärta. Jag bryr mig mycket och jag har alltid tyckt jag är en medmänsklig människa. Det är en fin kvalité att ha om sig själv, tycker jag.

Den senaste tiden har jag matats full med negativ energi.

Jag tycker det är så trist då det dels finns så mycket att lägga den energi det tar på men även.. Livet är så jävla kort. Ingen vet ens om nästkommande timma, vad den har att bjuda. Varför slösa tid på negativitet, gnäll och sura miner? Varför inte bara försöka va den bästa person man kan va? Varför inte bara.. ja.. vara kanske..

Som ni förstår är det saker i itt liv som påverkar mig. Jag kan uppenbarligen inte skriva om det här. Att skriva kryptiskt är egentligen inget jag vill men ibland har inte nöden någon lag.

Jag vill få tyst på bruset. På dånet. Jag vill känna blommornas doft och njuta solens varma strålar mot min hud. Jag vill njuta av mitt liv. Av min familj. Av mina nära.

Punkt


Utelåst

Just nu sitter jag ute med Emilia som leker i sin lekstuga. Hon har med en docka som hon ska laga lite mat till men nu till en början var det roligare att öppna och stänga dörren.

Jag är så orimligt trött idag. Det ser ju inte lovande ut inför kvällens träningspass.

Henke är iväg och promenerar nu och jag bara väntar till att klockan ska bli 19 då det är min tur. Jag tycker verkligen om att träna och jag är så glad för att det funkar men ibland är man ju lite mer sliten än annars.

Helgerna går så otroligt fort och nu står vi inför ännu en vecka fullspäckad med aktiviteter. Jag längtar som en tok efter skördefesthelgen, då ska vi bara va. Helt klart.

Tills dess är det fullt upp med inskolning, skola, läkarbesök, min träning, Henkes träning, hockeyträning, hockeymatch i helgen och skytte dagen efter. Och då är det bara den ena veckan.

Men att jag orkar detta är ett tecken på att jag mår mycket bättre med min ms och der i sig gör mig ju väldigt glad så jag vill passa på. Man vet ju inte vad man vaknar till för en dag i morgon.

Min lilla snuttis har tofs i håret idag. ( Suddig bild dock )


Fredag

Ännu en vecka har, i stort sett, passerat. Idag väntar fortsatt inskolning med Emilia mellan 8:30 - 11:30. Idag är tanken att jag ska gå ifrån henne en stund. Hoppas det ska gå bra.

Det känns bra, hela den här grejen med förskola. Jag försöker att fokusera på fördelar och så. Samtidigt så känns det så konstigt att andra människor ska ta hand om och ansvara för min lilla prinsessa. Nu är jag ju otroligt nöjd med samtliga pedagoger just på denna förskola så jag vet alldeles väl att hon är i goda händer. Men det känns ändå lite underligt, på något vis. Liite jobbigt, om jag ska va ärlig, men så känner ju alla.

Nu är jag faktiskt sugen på nästa steg här i livet. Jajamensan. Jag tycker så mycket om hur långt jag kommit med arbetet med mig själv. Jag vet hur jag fungerar med min ms. Vad jag behöver. Vad jag inte behöver. Jag utmanar mig ofta för att testa och nu känner jag mig otroligt stark fysiskt, kanske inte fullt lika psykiskt, men jag vet ganska väl vad jag behöver för att det ska kunna funka ändå.

Senaste kvällarna har bjudit på vackra skådespel på himlen som tyvärr är väldigt svåra att fånga på bild.


Skön morgonstund

Idag vaknade jag med ett ryck vid 5:45. På ett ögonblick startade tankeverksamheten igång och jag började tänka på hur jag skulle få tag i mig en egen frukt till dagens inskolning som blir lite längre idag. Sen är det lite annat meck med att få dagen att flyta på bästa sätt. Det mesta kommer ordna sig alldeles utmärkt men en viss sak har tyvärr en tendens att bli till ett stort problemområde.

Nåja,

Idag ska vi va på förskolan mellan 9-11:30. Vi kommer nog va med på en fruktstund och även va med ute.

Igår gick inskolningen bra men Emilia var lite mer noggrann med att veta vart jag var. Hon kom oftare och blev till och med lite orolig vid ett par tillfällen. Men sen lekte hon med barnen och det känns så skönt att hon ändå är så trygg i sig själv som hon är. Hon är en tuff liten tjej.

Nu ska vi fixa frukost här och starta dagen. För min del har den startat på bästa möjliga sätt med en kopp kaffe i lugn och ro. Ett av två barn är vakna så nu ska vi väcks lilla mysberta också.

Ha en fin dag vänner.


Inskolningen har börjat

Igår var vi alltså på inskolning på den förskolan Emilia ska gå på. Jag var nog aldrig orolig för hur det skulle funka, hon är inte blyg och en väldigt framåt tjej. Hon har ju blivit väldigt " mammig " senaste tiden men det får vi se när och om dwt visar sig här.

Vi satt ner och pratade med pedagogerna. Och särskilt då den som ska ha ansvaret för Emilia. Vi fick lite papper att fylla i, tider för resten av veckan och lite information.

Emilia pysslade omring och verkade trivas. Hon känner dessutom en del av de barn som är där så hon blev väldigt varmt mottagen.

Det känns väldigt bra och jag ser fram emot att få det här att funka. Jag ser också väldigt mycket fram emot framtiden och det som är på gång och det har inte hänt på länge. Jag är så mycket starkare i mig själv nu. Jag mår så mycket bättre. Att jag kommit såhär långt har inneburit hårt jobb och väldigt mycket analyserande fram och tillbaka om hur och vad jag behöver för att må så bra som jag kan. Med min ms, menar jag.

Stenhårda försök att lugna mig, inte stressa över saker jag för närvarande inte kan göra så mycket åt som framtiden, jobb och ekonomi.

Jag har så mycket mer ork och energi nu när jag placerar ut den i portioner över en dag och tillåter mig vila. Vila behöver inte nödvändigtvis va att sova, kroppen återhämtar sig minst lika bra av en stunds avkoppling i lugn och ro var som. Eller en promenad som kickar igång kroppen så den orkar en stund till.

Jag gör mycket och jag är mycket själv med barnen. Jag tränar, åker och handlar med båda våra barn, vi har kompisar till Eric här, vi har ett fungerande socialt liv och jag fungerar i stort sett som " vilken mamma som helst " Det gör mig så glad och det i sig stärker mig ju ännu mer. När jag märker mina framsteg.

Här kommer en bild på lilla Emilia som bjöd på grillat vid lekstugan igårkväll.


Oj, så trött

Bara rubriken på detta inlägg är ju tråkigare än tråkigast men idag är det dagens sanning.

Jag har sovit så dåligt inatt så det är löjligt. Eller, jag vet knappt om jag har somnat. Jag har varit vaken typ hela tiden, som det känns.

Mycket av det som, tyvärr, stört min sömn är att jag är så orimligt uppstressad över den loppis jag ska va med på på Lördag. Jag stressar över hur jag ska få sakerna att se bra ut på " mitt bord " , över om det kommer bli mycket folk ( jag funkar ju inte så bra i ovanliga situationer med stress inblandat. ) Jag stressar över att allt ska prismärkas och fixas med. Att det ska packas ner, fraktas och.. ja, ni hör ju.

Varför gick jag då med på detta? Jag blev tillfrågad, har en del jag vill bli av med och upplevde mig va så pass stark att jag skulle klara detta utan att falla i den här gamla gropen.

Henke har erbjudit att hjälpa och jag vet att jag fixar det men det gör mig ledsen att jag blir såhär. Det är ju så onödigt, det vet jag ju. Men det kommer ordna sig och bli så bra.

Jag stressas också över att jag måste fixa i ordning alla kläder till Emilia. Hon ska börja förskola i morgon och det innebär att vi, iaf inom kort, behöver kolla över så vi har de kläder som förskolan vill att de har. Sen måste allt märkas också, och det gäller väl egentligen alla hennes kläder från nu antar jag.

Sen skulle jag behöva märka Erics hockeyutrustning. Det finns ett skåp i ishallen som jag tror han kan få förvara sina grejer i mellan träningarna och då kanske det är bra. Sen blir det ganska trångt i omklädningsrummet så saker kanske förväxlas och då är det ju bra med namnade grejer.

Det finns väl såna färdiga klisterlappar att köpa. Är dom bra? Någon som vet? Märkpenna kanske funkar lika bra.

Nu har mitt kaffe, och stunden av lugn med bloggen, gjort sitt. Nu känner jag mig lite mer som människa. Nu ska jag slänga på lite mascara och köra igång en tvättmaskin innan jag väcker barnen.

Önskar oss alla en bra dag.


Suck

Här duggar inte inläggen tätt, tyvärr. Dels beror det på brist av tid. Sen är även en annan orsak att jag känner mig lite tyngd nu för tiden.

Jag skulle vilja dränera bort all negativ energi, all egoism, alla tråkiga ord och kommentarer, alla sura miner och all jäkla orättvisa som förtillfället tar alldeles för stor plats i min personliga sfär.

Jag blir helt sänkt av allt negativt som försöker förgöra det goda i mitt liv. Inte så att det är någon personlig vendetta, det är mer " lite av varje " som skapar känslan. Men på det stora hela drabbar det ändå. Alldeles för mycket.

Jag skulle vilja ta min familj och bara åka iväg. Försvinna bort från allt ett tag. Men så funkar det ju inte, tyvärr.

Jag mår bra. Jag är lycklig. Jag har funnit ett sätt att klara av min vardag alldeles utmärkt. De dagar jag inte orkar egentligen klarar jag ändå med ren envishet. Det känns så skönt.

Så på sätt och vis är det väl tur då, att jag mår så bra, när folk i min omgivning bestämt sig för att ( lite till mans ) bete sig på ett sätt som man kan frågesätta både en och tio gånger.

Annats är det bra.


Välkomna

Välkomna


Riktig jävla skitdag

Ja, så kan det va ibland. Jag misstänker att det helt enkelt blivit för mycket av allt nu sen skolan drog igång, träningar för Eric vilket ger en del stress med middagsfix och annat de dagarna, att jag själv pressat kroppen på träning vid ett par tillfällen, sena kvällar flera dagar, alkoholintag på desamma.. Vardagen med en tjej som är ööööverallt. På allt. Under allt. Ska smaka allt. Ska prova allt. Och verkligen inte förstår ordet " nej " Eller förstår gör hon, mycket väl. Hon bara vill inte, helt enkelt. Sen hade ju Eric sitt discokalas igår kväll. 16 barn som sprang omkring, dansade och hög musik. Intryksbomb som hette duga och jag var så glad över att det funkade såå bra igår. Och det är väl ändå huvudsaken. Så jag inte betedde mig irriterat där.

Jag tycker det är så jä**a tråkigt när det kommer dagar som dessa. När jag verkligen är så arg och lättirriterad för minsta lilla och verkligen agerar ut på minsta lilla grej. Fy.. Jag skäms över att mina barn ens kallar mig mamma. En dag som denna känner jag mig långt ifrån värdig att va en.

Det kan bara bli bättre efter en dag som denna och tro mig jag gör allt för att försöka. Men orken finns inte till att ens försöka, tyvärr.

Idag fyller min älskade pappa 70 år och nu i eftermiddag ska vi grilla tillsammans med mina föräldrar.
Stort grattis pappa <3

Bild nedan på Eric med sin kompis Nellie innan kalaset.


RSS 2.0