Ny telefon

Så var dagens  kommen då jag och Eric har fått varsin ny telefon. Så skönt då min sjungit på sista versen en bra stund.


Jag sitter ute på altanen en stund nu. Jag har bytt sängkläder i alla sängar, alla är nyduschade och hemmet känns redo för att avsluta en helt fantastisk semester. Jag tog ett glas vin med mig och Henke söver barnen. Det blev lite senare än tänkt men vi har ju spenderat större delen av denna dag i Linköping. 

Idag är det dessutom födelsedag. Min mamma fyller år.. men iom att vi inte pratat med varandra på över en vecka valde jag att skicka ett sms. Nu är ju inte min mamma så kunnig inom området men tyvärr var det vad jag kände passade situationen.

Jag vet inte riktig varför det blivit såhär. Det känns absolut inte särskilt bra. Visst, jag är väl delaktig i att vi inte är särskilt sams men samtidigt kan jag inte för mitt liv förstå hur hon kan välja stoltheten före sitt enda barn. Är jag inte mer värd?

Hela situationen är komplicerad och få är helt införstådda med hela problematiken. 

Grattis mamma. Hur som helst. Det gör mig jäkligt ledsen att du inte vill prata med mig om inte jag hör av mig först. Men samtidigt är nog en hel del av mitt mående baserat på att jag aldrig satt ner foten. Tyvärr. Att va mamma är lätt men att agera som en, det kräver lite finess och värme. Jag hoppas att vi på något vis ska kunna komma till botten med vad fasen som är fel. Det kan ju inte bara va att jag älskar min pappa som gjort dig illa i ert äktenskap? Det måste du förstå att bara gör att du och han inte fick ert äktenskap att funka och bara för att han sårat dig innebär inte att jag kan klippa banden med den största trygghet jag känt genom min uppväxt? Den som funnits där till 100 % 

Livet alltså..

Jag ser en del på Facebook som väljer " Livets hårda skola " som utbildning. Mina vänner, jag har varit där. Många gånger. Det känns som jag står där och trampar än och jag är så evigt tacksam för min man som fiskade upp mig precis i rätt tid när jag höll på att drunkna i mina egna tårar. Livet har fortsatt att behandla mig hårt, på flera plan, men jag känner mig stark. Samtidigt som jag ofta bara vill lägga mig och gråta.

Oj, det blev ett utlägg. Nu ska jag smyga inåt. Krama min man, se en film tillsammans och sen sova.

Tack semestern 2017 för alla fina minnen du gett oss.


Kommentarer
Postat av: Louise

Jag lider med dig. Jag har nån liknande situation med min mamma. Jag ser det som så att det är hon som är mamma och jag är dottern, inte tvärtom. Det var 5 år sen jag pratade med henne sist. Det är som det är och jag vet att det aldrig kommer bli bra igen. Det är kört! Men jag har världens finaste man, underbara barn och ett lyckligt liv ihop med dom. De är mitt allt.

Svar: Tur att man hittar kärlek och glädje i sin egen familj ♥ så ledsen jag blir att höra över din situation. Precis som du säger så önskar man ju att ens mamma vore just mamma i e sån här situation och betedde sig vuxet. Men det är som det är. Frågan är om detta någonsin blir bra igen eller om det här loppet också är kört :/ tack för din kommentar, kram.
Rebecca

2017-08-13 @ 22:22:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0