Ledig dag

Idag har Henke varit ledig och vi han faktiskt haft en fin dag. Även om jag blev lite stressad av att den planerade utflykt vi skulle på blev av betydligt senare än vi tänkt och trott.


Vi samlades på kyrkogården i Djursdala för att sätta blommor på Henkes mormors grav.

Vi strosade lite på kyrkogården och jag gick till en grav som får det att hugga till i bröstet alldeles extra. 

När jag var liten, redan ett par år innan lekistiden, hade jag en bästa kompis. Vi lekte jämt. Hon bodde bara ett par hus ifrån där jag bodde. Hon hade en lillebror som ofta var med och mamman var en sån där bullmamma som fixade fika och vi åkte på utflykter och äventyr. 

När jag började skolan gled vi lite ifrån varandra då lekis ( F1: an idag ) låg i ett helt annat område än skolan och hon var ett år yngre än mig. Men vi lekte ändå ganska ofta.  

Mitt i all barndom slog cancern ner som en bomb då hennes lillebror fick en hjärntumör. Han kunde inte börja lekis när det var hans tur för han var så dålig och blev behandlad med cellgifter. Ofta när man var där och han varit på behandling kräktes han massvis och låg mest och var jättedålig. Både av mediciner och sin sjukdom. Han tappade håret, åkte rullstol och upplevde knappast sin sista del av barndomen som något positivt tyvärr.

Efter ett par års kämpande uppdagades der dessutom att deras mamma hade bröstcancer. Kort var den tiden hon ens visste och vad jag minns hann hon inte ens börja försöka behandla den innan hon dog i början 1992. Två månader efter följde sonen efter. Denna tragik i en småstad.

Jag kan må så dåligt än idag av att jag inte fanns där mer för min bästa vän. Hur jag i stället för att va där drog mig undan. Jag mådde så dåligt över deras öde och visste inte hur jag skulle hantera det att jag slutade leka med henne. Idag kan jag bara inte förstå hur jag kunde göra så. 

Att hon förlorade sin mamma, en mamma som var precis  sådär som en mamma ska va, enligt mig. Som låter barnen va med, som fixade fika och mys, som hjälpte och tog hand om och som alltid fanns där. Sen försvann hon bara. En person som betydde mycket även för mig. Der blev helt enkelt för mycket för mig, jag var ju själv inte så vansinnigt gammal. Idag hade jag ju valt helt annorlunda. 

Jag tänker på dom ofta. På familjen öde och om hur förgängligt allt är. Ingenting är definitivt och vi har sannerligen bara vår tid här på jorden till låns. Även om vi blir jättegamla kommer vi förmodligen inte tycka att vi levt länge nog. 

Ta vara på tiden, så sant som det är sagt. För varje år som passerar lever vi den dagen vi en gång kommer dö på. En svindlande tanke men något man kan ta fasta på som en slags sporre att njuta av den tid man fått här på vår jord.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0