Underlivet

Ja, hör ni. Det här med att föda barn. Jag skulle kunna göra det igen och igen på riktigt trots att jag blivit så skadad som jag blivit och trots att båda mina förlossningar blivit så tokiga. Ett akutsnitt och ett som gav mig en skada jag handikappas av dagligen än idag.


Jag har tänkt så otroligt mycket på min sfinkterruptur, på hela mitt underrede och på en massa saker omkring senaste tiden. Jag har tänkt på skammen man känner när man spricker så jäkla mycket. Som att man gjort fel. Jag gjorde inget fel. Barnmorskan däremot höll inte emot Emilia så hon dundrade ut i full fart. Efter henne kom moderkakan vilket ju, med facit i hand, ger tydliga tecken på att jag spruckit sönder ordentligt. 

Sen smärtan. Och tiden efter. Man är såå jäkla lycklig över sitt barn men att känna att hela ens ändalykt är som ett svullet babianarsle. Fruktansvärt. En del undrade där och då hur i hela friden jag kunde få bli sjukskriven och få ha Henke hemma. Jag grät och mådde så dåligt psykiskt av det och kände mig helt värdelös. 

Idag önskar jag att de som ifrågasatte det skulle få känna på smärtan, det skulle räcka med en kort stund. Sitta och amma  på något som är sytt i två timmars tid med så mycket stygn att läkaren inte ens kunde hålla räkningen. Att behöva bära och ta hand om ett mammigt, nyfött barn när du är vettskrämd över första gången du ska behöva pressa ut bajs ( ja, alla bajsar typ var och varannan dag ) genom något som blivit ihopsytt i två timmar. Att dessutom ha pressat ut ett barn genom snippan och va så jäkla svullen efter det, att ha spruckit hela vägen genom hela ändtarmsöppningen. 

Ja, jag önskar ni son ifrågasatte kunde fått känna på. Jag önskar jag hade haft ork att inte bry mig om all anklagan. 

Det är så fruktansvärt hur folk är så elaka egentligen. Har såna enkla lösningar på andras problem men har fullt med skit ( eventuellt ) i sin egen farstu. Vad vet jag.

Nåväl, man skadas i själen av en sån traumatisk sak när man faktiskt går igenom den. Så är det. 

Här är en liten bild, där ser man skadan jag fått. Härligt va? 

Men vet ni, jag skulle utsätta mig för det igen och igen. Jag skulle ta smärtan och allt jobbigt för att få barn är det absolut häftigaste och bästa jag och vi gjort. Det är värt allt jobbigt jag fått gå igenom efteråt. På riktigt! 


Bild hämtad från en blogg vars skribent gått igenom samma helvete som jag själv. Och som nu fått en rekonstruktion. Hoppas på detsamma en dag! Även om det skrämmer mig otroligt, otroligt mycket att få igenom den smärtan ännu en gång.


Kommentarer
Postat av: Louise

Stackare! Den smärtan och oron kan man nog aldrig föreställa sig. Har du kontaktat sjukvården? Jag förstår att det är pinsamt men du måste ju få chansen att bli bra.

Jag tycker du är modig som vågar berätta om det. Hoppas alla dumhuvuden som ifrågasatte och gav dömande blickar får del av den här infon. Man kan ju vara sjuk utan att det syns på utsidan.

Kram Louise

Svar: Tack för din kommentar ❤ Ja, jag har kontaktat vården. Har en tid för att visa upp min skada sen får vi se vad som går att göra åt det.
Rebecca

2017-11-09 @ 08:44:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0