Grumliga reflektioner

När det var dags att välja gymnasielinje, på min tid, så fick man gå till en syokonsulent ( tror jag det hette ) Där fick man diskutera vad man ville bli, vad man hade för mål och vad man hade tänkt sig för utbildning. Jag hade ganska höga tankar om min fortsatta utbildning, trots det faktum att jag hatade skolan. Jag ville ha en utbildning och jag visste definitivt inte vad jag ville bli när jag var så ung. 
 
Grejen var den att jag var skoltrött, sällan i skolan men jag var inte dum för det. Jag hade det väldigt lätt i skolan och behövde inte plugga särskilt mycket för att klara prov och sånt med relativt bra betyg. Jag var inte " högsta betyg " material men jag var medel i överkant och hade klarat en tuff utbildning. Till saken var ju att jag nu hade möjlighet att välja själv vad jag ville rikta in läsningen på. Jag har, än idag, inga tvivel på att jag hade klarat det. Min vänliga syokonsulent sa dock rent ut " samhällslinjen blir för svår för dig "
 
Man tackar.
 
Det blev omvårdnad. För att min bästa vän valde det. Det innebar ännu mer resor till och från skolan. Nu med tåg och bussbyten då kommunikationen kollektivt, där jag växte upp, är.. skral. 
 
Första gymnasieåret gick åt helvete. Vid 7:30 gick jag hemifrån och var hemma varje kväll vid 17:40. Jag hade en del frånvaro det året också, kan jag väl meddela. Men, jag klarade alla kurser och jag lärde mig en hel del som jag än idag har nytta av. 
 
Med tanke på rådande omständigheter så blev sen skolan någon form av tillflykt. Jag som inte, det har ni ju nu förstått, varit så pigg på skolan tyckte nu att det var skönt att få komma dit. Jag träffade min allra första pojkvän och det var också en bidragande orsak till att det var riktigt trevligt att gå omkring och strosa i dom där korridorerna.  
Ämnena var helt ok på Omvårdnadsprogrammet. Visst, det var väl inte där mina tankar var rent yrkesmässigt efteråt men det va lärorikt för ens liv på det stora hela. Jag tog studenten, kan titulera mig undersköterska och känner inte alls för den yrkesgruppen. Men ändå..
 
Jag fyllde upp det där tomrummet som jag bar, med att röka. Inte så att jag stod med i en grupp och drog mitt första bloss, nej, jag snodde med mig en cigg från mamma och pappa som jag tände i min ensamhet. Sen fortsatte jag med dom dumheterna till och från. 
 
Jag mådde väldigt dåligt. Jag hade börjat förstå. Visste inte riktigt bot på smärtan jag kände. Jag myntade, redan då, uttrycket " det är inte lönt att jag är glad för det händer alltid något så jag blir ledsen " Det är ett signum som ligger som en dimma över mitt liv sen.. ja, sen den här tiden. Det är anledningen till att dessa reflektioner är.. grumliga. Jag kan inte bjuda in er till hela sanningen. Den här varianten känns förfinad och polerad, men vad ska man göra?
 
Gymnasietiden bjöd, dessutom, på en livsomvändande sak. Jag mötte mannen som idag är min make. Far till min son. 
 
När jag tänker på det mötet kan jag inte annat än le. Det var, verkligen, som på film. Han boostade mig med självförtroende och det var nära flera gånger att jag lättade från jordens yta. Jag kände mig så lätt, så lycklig och det var så skönt att ha hittat någon som förstod. Någon som lyssnade. Någon som var vid min sida. Nu tog det ju till efter studenten innan vi blev ett par, men det hör inte hit. Vi var själsfränder och började, från första mötet, vandra tillsammans. Utan att kanske egentligen veta.
 
Det är tack vare kärleken som jag är den jag är idag. Hade jag inte träffat Henke just då vet jag inte vad det blivit av mig. En ensam bitter kärring. Visst, jag är en bitter kärring, kanske, även idag men jag är inte ensam. Jag har min man. Jag har dessutom utvecklat makalösa talanger för att dölja hur jag mår!
 
Livet är ingen dans på rosor. Men jag har kommit att förstå att lycka inte är en känsla för alla att känna, hela tiden. Jag tror långt ifrån alla går omkring och bara är så jävla lyckliga hela tiden. Grattis till er som har det så, får man väl ändå säga. Jag har kommit till en slutsats här och den lyder som följer - Är man som jag, lite sorgsen, lite nedstämd, lite depprock utan det svarta nagellacket då njuter man desto mer när lyckan kommer över en. Mitt liv går i de mörkare färgtonerna, kanske är det därför jag är så barnsligt förtjust i färgade plast? Jag vill ta in de små färgklickarna i mitt liv, i måttlig mängd. Stryka de rosa plastburkarna i korgen nere på ICA och drömma mig bort till ett perfekt liv?
 
Jag är så nöjd med det jag har, missförstå mig inte. Hela min uppväxt har format mig, gjort mig tålig trots att jag gråter ibland. Jag har hittat delen jag behövde för att bli komplett i min okompletthet. Någon som kan ta vid när jag inte orkar gå. Någon som bär mig fram, när det blir för grumligt. 
 
Bitterljuvt, det är ett vacker ord som får avsluta!
Tack!

Grumliga reflektioner

Att bli tonåring är en omvälvande process både för ens psykiska och fysiska mående. Det händer så otroligt mycket om man skulle gärna ha ett ben kvar i barnåren, om man kunde. Till en början. Sen kommer den där känslan att man vill slå sig fri. Bli sin egna person. 
 
Mycket hände under den här tiden i mitt liv. Mestadels av sakerna kan jag inte ens berätta för er. Det är lite synd för under tiden jag skrivit detta har jag kommit fram till så mycket, så många bitar har fallit på plats och jag är både arg, ledsen och glad. Allt på en och samma gång. Och inget kan jag skriva om. Visst, jag skulle kunna, men jag har hjärta och själ och därför låter jag bli. 
 
Men.
 
Vid det här laget började man intressera sig hårt för det här med killar. Jag hade otur att va kär i killar som inte kände det samma för mig. De som kände för mig var ointressanta i mitt tycke. Ett jobbigt scenario, men vad fan, jag överlevde det med och om jag vetat då vilken öm kärlek som väntade hade det inte varit några som helst problem.
 
Visst, jag var ihop med någon kille, lite sådär halvtaffligt. Inget seriöst. Mest bara för att. Inget av värde, sådär. Jag var ingen person som var en " sån person "
 
Det hände en hel del anmärkningsvärt här, dels med tanke på killar och så. En kompis till mig sa en dag till mig att " jag var ju tvungen att bli kär i de äldre killarna. Jag kunde ju inte va ihop med någon i min egen ålder " Det där samtalet får mig, än idag, helt mållös. Varför i hela friden skulle jag tvinga mig själv att va kär i en kille som var äldre än mig bara för att? Var inte det där med kärlek något som skulle innefatta känslor? 
 
Saker var inte så lätt på den här tiden, så som det är idag. Man kunde inte " prata " så som dagens ungdomar gör. Via SMS, menar jag. Hur många gånger ringde man inte och verkligen PRATADE med killar man var intresserad av? Man var ju tvungen. Då fanns ingen chans att gömma sig bakom blinkande smileys. Nej, det var oskalat och helt äkta. 
 
Mot slutet av denna skoltid, som för övrigt var aningen mer intressant än de alla år jag gått i samhället jag är uppvuxen i, fick jag en del huvudbry. Det uppstod tycke om att vi skulle " mobba ut " en tjej för att hon inte.. utvecklats så som vi andra. Tjena mors, tänkte jag. Ska JAG vara delaktig i att mobba ut någon för att denne inte utvecklats då jag själv bara några år innan blev retad för att jag HADE utvecklats innan de andra?
 
Jag tappade tilltron på en hel del när jag märkte hur många människor betedde sig. Elakhet. Ren jävla elakhet. Jag var aldrig en del av sånt. Jag hade min vänkrets och de gånger jag sökte mig utanför den insåg jag snabbt mitt misstag och återgick till att bara vara. 
 
Jag var en mycket osäker person men jag hade, vid det här laget, vant mig vid att det absolut bästa för osäkra känslor är att totalt tränga undan dom och framstå som en framåt och oblyg människa. Jag var blygheten själv, i vissa situationer, men det är det sällan någon som har anat. Förrän jag sagt det då, 
 
Tonåren för mig innebar mycket tårar. Det har format mig till den jag är idag. Tyvärr. Men, jag är stark och klarade jag av att bli en vettig människa, trots allt, så ska jag nog klara resten av livet. Det visste jag ju inte då, dock. Tänk om man kunde gått tillbaka. Fått berätta för mitt dåvarande jag.. 
 
Intresset för texter väcktes här. Så också min kärlek för det underbara bandet R.E.M. Nu skolkade jag inte längre för att jag hatade skolan. Nu skolkade jag för att ligga hemma och lyssna på musik. Vi hade ju inte internet och sånt på den här tiden så utbudet som fanns var att dra igång en CD, koppla in hörlurarna och drömma sig bort. 
 
Ljög för mamma och pappa varje kväll, jag skulle minnsan gå till skolan dagen efter så då måste jag ju få gå ut. Tog bussen till skolan, dagen efter och sen ganska snabbt hem igen. Som vändande post, lite grann. Ha ha..
 
I åttan var närvaron katastrof. Igen. Men i nian repade jag till. Bestämde mig för att göra ett försök. Skolan blev, konstigt nog intressant igen. Antar att det var gymnasiet som började locka? Kanske skulle det bli det som vände allt till något positivt? 
 
Kanske?
 
 
 

Grumliga reflektioner

Mellanstadietiden skulle man kunna beskriva som en endaste lång ångestfylld transportstrecka. Högstadiet var nära, så nära att man nästan kunde ta på det. Äntligen skulle jag komma ifrån den skola jag vantrivts så mycket i.
 
Inte nog med att jag var lång och smal, jag påminde lite som en tändsticka där jag gick, blommade jag även ( bokstavligt talat ) ut där omkring fyran, femman. Det började komma fram hår på ställen jag inte trodde var möjligt för det att göra när man fortfarande kände sig som ett barn. Brösten började puta och slutligen kom, det jag trodde var min dödsdom, mensen. 
 
Visst, intresset för leken hade ju blivit annorlunda. Man lekte inte riktigt på samma sätt i slutet av mellanstadiet. Man pratade mest där man satt i flickrummet med sina kompisar. 
 
Vissa började spreta iväg, va coola, smygröka och göra annat som jag vare sig ville va en del av då eller kände mig stor nog för att göra. 
 
Att duscha efter gympan blev ett åtag. Jag blev retad för att någon större makt tyckte att jag skulle utvecklas så som jag gjorde, så tidigt. Tack och lovför gympa på sista lektionen så man kunde gå hem och duscha.
 
Min frånvaro var hög under de här åren. Också. Jag trivdes inte och såhär efteråt kan jag konstatera att jag inte alls gillade skolan. Inte alls. Jag minns en gång, inför något längre lov, då vår lärare så snällt räknat på närvaro / frånvaro timmar och meddelade vilka som hade varit mest närvarande timmässigt. Och mest frånvarande timmässigt. Jag och en kille var de som hade sämst. På gränsen till " att ni nästan får gå om denna klass " deklarerade fröken. Pedagogiskt värre. Precis vad jag behövde, eller inte. Varför inte ta reda på orsaken till varför ett barn inte vill gå till skolan, i stället? Visst, det hade inte funnits mycket att göra. Jag gillade inte skolan. Punkt. Typ. Jag gillade heller inte allt som hände i och med min kropp mycket tidigare än för alla andra i min ålder. Det kändes som ett jobbigt kors att bära rent allmänt och att sen samtidigt bli lite retad för det, det kändes inte bra. Men, barn är barn och barn kan va så elaka. Till detta hör en tvist som kommer på högstadiet. 
 
Barn, på väg att bli ungdomar. Jag njöt till fullo, så länge tiden inte behövdes spenderas i en tråkig lektionsal. Vi lekte krig i skogen, lekte bollen i burken, lekte med Barbie ett par sista gånger. Mörkerkurragömma. Jag hade så skoj. På den lediga tiden.
 
 
 
 

Grumliga reflektioner

Som många barn, födda på -70 talet, var jag hos dagmamma under de timmar som mamma och pappa jobbade. Min mamma gick tillbaka till arbetet, förvisso inte heltid, när jag bara var 6 månader. 
 
Åren gick och därefter kom lekis. Visste ni att det funnits något som ens hette så? Det var väl då vad vi idag kallar för F 1:an, antar jag. Vi var en grupp med barn ihoptryckta i ett litet hus som väl var där för att leka? ha kul? lära oss att umgås? Jag fattade aldrig syftet och jag inte påstå att jag ens gillade det. Om jag hade fått en femma för varje pärlplatta eller målad försågad träfigur jag gjorde där hade jag idag haft en slant. Visst, det var säkert skoj, men jag gillade inte fröknarna. Det positiva, det enda jag kan komma ihåg faktiskt, var att man där fick upp ögonen för pojkar.
 
Det där året passerade, tack och lov och det var dags för skola. Jag var peppad och tyckte det var riktigt skoj. Jag trivdes och var stolt över mina prestationer. Jag tror det var det jag saknade på lekis. Det var så meningslöst. Så ickesägande. Här fick man nu lära sig och jävlar vad skoj det var. 
 
Anledningen till all denna skrift är ju på grund av en bok ( visst förstår ni ) som jag läser. Där skrivs det om de olika roller, bland annat, man har och får och tar på sig. Vår skola var inget undantag. 
 
Som boken skriver det ska man va söt i lågstadiet, snygg i mellanstadiet och sexig i högstadiet. Jag kan väl inte till punkt och pricka hålla med, man får ju ha i åtanke att samhället jag växte upp i var litet. Det finns fler ord för att beskriva stället men detta är ju min grumliga reflektion och det innebär att man inte kommer få veta allt. Typ. Man kan inte se det, eller så vill jag inte skriva ut det med risk för att såra och trampa på tår. Jag gillar min hembygd, det är heller inte så jag menar det. Det är litet och var, på den tiden, lite efter. Punkt.
 
Jag var nog lite söt i långstadiet, det tror jag nog. Inte för att jag kände mig söt. Sökande, redan då, beskriver det bra. Mellanstadiet.. Jag gick aldrig vidare och avancerade upp för att passa in. Faktiskt har jag gått min egen väg så jag tror nog att jag kan stoltsera med det. Att jag inte föll för grupptryck och så.
 
Skolan gick väl sådär i tvåan. Jag började lessna. Det kändes som att man alltid fick vänta. Så var det. Det var, inget illa menat, många som behövde mer tid. Mer tid och så var lektionen slut. Det var väldigt frustrerande, det där, och jag tror nog att många tappar intresset när det är så. Jag gjorde det, i alla fall. Man blev sällan utmanad och då är det inget skoj. Och minns ni, någon? den där förbannade skolboken man fick ta till när läraren inte hade mer att komma med. Fy och tvi.
 
Jag tröttnade på skolan, jag tröttnade på tvånget. Jag kände mig som i ett fängelse i den fula salen. Jag har sett kort och det mesta såg, på riktigt, likadant ut när man käre far gick där många år tidigare. Toaletterna var under all kritik, Hemska. Matsalen. Det som var kul var skolgården och att va ute och leka. Jag minns hela skolgången som ett bajsnödigt, nödvändigt ont. Mamma sa att polisen skulle hämta mig om jag inte gick och man ville ju inte det så man hade ju inte något val.
 
Tyvärr..

Grumliga reflektioner

Jag har börjat läsa en bok, jag vet - hur ovanligt är det för någon som läser en bok var tionde år som mest? - som gjort att jag själv börjat reflektera lite grann. På min egen barndom, på min uppväxt och på alla de roller man spelar innan man vågar ta scenen med manuset som är ens eget liv och ens egen person. Att man vågar stå för sig själv och sin egen person, menar jag.
 
I min ungdom läste jag på många ställen just de orden, att hitta sig själv. Jag fattade aldrig vad det innebar. Var det något / någon man skulle leta efter? Är det något som bara händer och framför allt - NÄR skulle det hända?
 
Lång som en flaggstång redan från starten var jag tjejen med det allra sämsta självförtroendet. Jag ville egentligen inte göra ett ljud från mig för jag ville inte synas. Inte märkas. Det var jobbigt, där uppe på höjderna, helt själv. Dessutom, nu på äldre dar, skyller jag min dåliga hållning på att alla var så korta i jämförelse med mig. Jag fick ju hela tiden luta mig fram för att höra allt viskande. Ha ha.. 
 
Trots mitt dåliga självförtroende höll jag, allt som oftast, i den där roliga timmen som var vanlig förr i tiden. Antar att den idén är skrotad nu?! Jag ville så mycket på samma gång som jag inte ville någonting. Det den grejen handlade om, med roliga timmen, var nog att jag ville att något skulle hända. Jag var så less. På skolan, på rutinerna på allt invant. Jag längtade nog bort redan då. Till något annat. Till något som skulle fylla mitt liv med det jag saknade. 
 
Jag längtade efter mig själv, skulle man kunna säga. Det inser jag nu, såhär med facit i hand. För så är det. Man får ett facit. Tiden ger en perspektiv. Åldrandet ger vishet. Visheten ger ett lugn. Lugnet ger en trygghet. Tryggheten ger en självförtroende. 
 
 
 
 
 

RSS 2.0