Ett år sen

Nu i början av Mars var det ett år sen jag höll på med alla sprutor och sprayer och patroner. Ett år sen jag låg på britsen, med hög feber och en vanisnnig hosta, livrädd för hur äggplockningen skulle va. Ett år sen vi för första gången förde tillbaka ett befruktat embryo som mådde riktigt bra.. Till dess att det kom in i mig och inte ville fortsätta växa. Ett år sen förhoppningen var hög, längtan den samma. Vi trodde på det. Verkligen.

Ett år. Vad har hänt? Inte ett skit.

Inatt drömde jag att vi fick vårt efterlängtade syskon. Att vi återigen fick uppleva världens mest kraftfulla sak - att få barn.

Sen kom jag att tänka på att det var ett år sen vi höll på som mest med den påfrestande IVF:n, läste igenom några inlägg, blev jättedeppig och ska nu dricka kaffe med Anna.

Önskar oss alla en bra dag!

Tankar om det gångna året

Den här nyårshelgen bestämde vi oss för att kasta ut det skötbord Henke gjorde när Eric var i magen. Med tanke på rådande situation tog det bara onödig plats och i källaren finns, tyvärr, inte utrymmet för förvaring som det ser ut nu. Skulle det bli fler barn så får han bygga ett nytt.

Jag kollade i genom almanackan i köket och såg början på 2011 där vi höll på med spray och sprutor. Vi trodde på det, om inte annat med tanke på de fina resultat det gav vid äggplockningen och befruktningsdelen. Men icke. Klart som fan man måste tänka positivt när men genomgår en sak som det, men det är lite deprimerande nu så här i efterhand när pengarna försvunnit och vi inget fick för det.

Jag minns Julledigheten starkt, förra året. Vi var så spända av förväntan och 2011 skulle bli vårt år och hela den där grejen. Med facit i hand var det väl vårt år fast på andra plan än de vi tänkt. Vi har fortsatt, okey Henke har fortsatt, renoveringen av källaren. Det går sakta framåt men med tanke på trycket på jobbet hinner han inte. Han jobbar över väldigt mycket och orken finns inte och jag säger inget om det. Henke har fått en högre befattning på sitt jobb och jag är så stolt över honom. Vår son blir större, utvecklas och är en riktigt underbar kille, stundtals, och extremt trotsig och sur stundtals. Precis som det ska va. Jag har inte haft något kraftigt skov på hela året men massvis med känningar dagligen. Vet inte vilket som är bäst eller värst men jag ser det som en bra sak.

Så, kontenan då. Vi har det bra. Livet blir inte alltid som man tänkt sig och det är inte bara vi som fått känna på det. För någon drabbad, typ oss, kan man ju tycka att ms vore nog, eller syskonomöjligheten. Båda två är två tunga områden som lätt drar ner en i hopplöshet och förtvivlan om man tillåter det och det gör jag allt i bland. Jag gråter en skvätt över det som inte blev eller det faktum att inget blev som det skulle eller bara helt enkelt det faktum att Eric aldrig kommer att få träffa Rebecca UTAN ms, för hon var en bra tjej. Hon grät inte alls så ofta, tappade inte humöret lika ofta, kunde ha massa saker på gång samtidigt och nerverna under kontroll osv osv osv.

Men, jag vet att inget blir bättre av att tänka så. Nu lever vi ju med de här förutsättningarna och jag tycker ändå att vi klarar det relativt bra. Det går i perioder och beror på yttre påverkande faktorer hur bra jag klarar av att hantera allt. Jag jobbar med mig själv och jag tycker nog ändå att jag kommit en bra bit på vägen.

Nu hoppas vi på ett bra 2012. Jag hoppas inte på så mycket, egentligen. Risken är bara att man blir besviken då. Det som sker, det sker. Så är det bara. Vad man än gör, hur man än tänker och vad man än vill spelar ingen roll. Inget vet vad som står skrivet på de resterande bladen i boken som är ditt liv.

Önskar oss alla en bra dag och framför allt - Ett gott nytt år!

Tacksam

Vi har haft en bra kväll här hemma. Grillat med vänner och efter maten kom Henke´s mamma och min.

Nu ska jag snart krypa ner i sängen med ett helt annorlunda perspektiv på både det ena och det andra. Att livet inte är rättvist är man snabb att säga. Man ger upp lite inför vissa motgångar. Jag är inget undantag och jag anser nog att vi haft vår beskärda del av orättvisa med tanka på ms diagnosen och våra misslyckade IVF försök. Men och detta är ett stort men ! Även att man är sig själv närmast och sörjer sitt eget finns det alltid dom som har det värre.

Och då menar jag verkligen så mycket värre.

Livet är inte alltid lätt att leva. Man vet inte vilka vägar som är de rätta att vandra. Men de hinder man stöter på på vägen ger en styrka. Kanske inte direkt, men på sikt.

Någon sa till mig en gång att det är de starka människorna som utsätts för de största prövningarna. Kanske just för att det är vi som klarar av det. Jag räknar mig till en av de starka som utstår prövning på prövning och jag vet att det är ofta som jag ifrågasätter om det inte är nog snart.

Vad än livet bär med sig för oss så vet jag att vi kommer klara oss. Det är jobbigt till och från men vi har varandra och det är mycket värt. Vi finner tröst och stöd i varandra. Vi gläds och skrattar och gråter tillsammans.

Jag är enormt tacksam för det jag har!


Testdagen, andra gången

Då är den här, igen. Den efterlängtade testdagen. Den dag man längtar efter då man ruvar. Det är en dag man vill ska va fylld av glädje. Då man kan börja spekulera i när ens efterlängtade bäbis ska komma. Man får ringa till RMC och säga att dom har lyckats återföra perfekt och att den ruvande, dvs jag i det här fallet, har lyckats behålla det fina embryot.

Idag känns dagen som en endaste stor plåga. Ett hinder man måste ta sig över. Jag har inte testat ännu men som ni vet blöder jag som en stucken gris så här kommer det inte vara något positivt svar inte.

Henke ska köpa ett test på 11 fikat och komma hem med. Jag ska jobba på att va kissnödig om en timma och sen måste jag ringa RMC.

Igår funkade det ganska bra. Idag känns det tyngre, av förklarliga skäl. Det blir om möjligt ännu mer uppenbart att det inte funkat då man måste ringa och meddela det.

Det är som det är. Det är inget att göra åt. Det går liksom inte att gräva ner sig fö mycket. Även att det känns som att världen borde stanna upp en stund så lunkar det på ändå. Jobbiga saker händer och man får kämpa på. Det känns som att jag blir bitchslappad gång på gång, vad gäller en hel del. På ett sätt ska det faktiskt bli skönt med sommaruppehållet. Att slippa oroa sig, vänta, tänka.. Visst, vore det inte för den ekonomiska biten skulle vi kunna göra direkt och direkt efter det om det inte gick vägen. Vi får leva på vatten och bröd nu några månader så vi har råd en tredje och sista gång.

Ett tag funderade jag på om vi skulle försöka själva över sommaren. Med den överhängande risken för ytterligare ett utomkvedshavandeskap. Det kan ju faktiskt funka. Och det är ju både billigare och smidigare. Men frågan är, orkar jag med risken för en till operation? Tänk om några komplikationer tillstöter och vi inte får göra någon återföring på, säg ett halvår?, jag har inte tid att vänta med tanke på ms. Det känns som att vi gör detta på lånad tid som det är redan nu då Agata gav oss ett halvår.

Jag är bitter. Kanske är det därför allting går åt helvete. Jag har börjat va missunnsamm ( hur fan stavas det ordet ? ) Kanske är det för att jag tänker " så klart att dom ska ha barn alt. syskon. Alla får ju barn igen utom vi " Kanske är det för dom tankarna? Jag missunnar absolut inte någon att bli gravid eller få syskon men i vissa lägen känns det så jävla jävligt.

Riktigt jävla jävligt!

Chocken har lagt sig

Hamnade här en sväng nu i väntan på Henke som snart kommer hem på lunch. Jag är jättehungrig men det finns inte nog hemma för att göra mig mätt. Men det ordnar sig.

Sandra har varit här och umgåtts med oss en stund idag. Känner mig osocial och umgåssugen på en och samma gång. Trevligt hade vi i alla fall.

Idag är det inte lika tungt som igår. Det mesta har lagt sig vad gäller chocken över att det inte gick denna gång heller. Vi måste ju köpa ett clearblue som jag måste testa med i morgon och ringa RMC för att få ännu en bock som beskriver att det inte funkade. Det känns tråkigt att behöva göra, men det är ju som det är.

Vad gäller blödningen så råder det ingen tvekan om att det inte funkat. Det kan omöjligen finnas kvar något mer än möjligtvist det som ska vara där. Om inte det följt med ut också. Rent blödningsmässigt är det avsevärt rikligare denna gång då det förra gången kom ut i mer hela bitar, så att säga.

Vi har bestämt oss för att satsa en gång till. En sista gång. Tredje gången gillt kan man säga. Egentligen har vi inte råd men då vi ens överväger att skramla ihop ytterligare 8380 kr för detta så kanske ni som tycker att vi är märkliga som gör detta förstår hur viktigt det är för oss. Hur gärna vi vill detta.

Det försöker kommer ju bli i typ Augusti / September med tanke på att RMC stänger på sommaren, jag måste ha mens och ringa för startdatum och det måste finnas tid och plats för oss att få hjälp.

Jag försöker blicka framåt. Lägga mitt hopp och min tilltro till att det är då det kommer funka. På ett sätt är det skönt att det kommer gå lite tid innan det är dags igen. Samtidigt är det en skrämmande period då ms:en måste vara lugn. Kommer jag i skov måste vi avbryta. Men, det som skrämmer mig allra mest är att det är så definitivt då. Det är sista gången. Vårt sista försök. Blir det inget då så är det kört.

Jag är ledsen och nedstämd nu men jag kan lova er att det är ingenting mot hur det kommer va då om det inte funkar.

Det var inte så här det skulle bli..

Den här dagen började precis exakt så som man absolut inte vill att en dag ska börja då man lever med en förhoppning om att man är gravid. Känsliga läsare varnas. Ordet blod förekommer på ett par ställen. Mest i början av inlägget, som det känns nu.



Jag vet inte vad klockan var exakt när sonen valde att slå upp sina underbara ögon och anse att dagen var startad. Kanske straxt innan 8:00. Jag hade inte varit uppe och kissat på hela natten men jag ville ändå ligga kvar i sängen och mysa med honom då jag lyft över honom. Precis när jag lagt mig till rätta igen känner jag hur det " kommer ut " något. Som tjej vet man känslan liksom. Jag hade ett papper bredvid mig på sängbordet ifall detta skulle ske.

I stället för att kissa på en sticka som jag var helt totalt bombsäker på skulle visa positivt idag var där blod på pappret.

Jag gjorde ändå ett graviditetstest som såklart visade negativt.

Förra gången blev jag ledsen och nedstämd. Idag kändes det som att min värld rasade samman en stund. En bit av mig dog. Och visst, så är det ju lite. För varje gång vi försöker, och misslyckas, så dör ju drömmen lite mer och mer om att få bli en tvåbarnsmamma.

Värst var att behöva ringa till Henke och berätta. Hur fan talar man om att vi praktiskt taget lika gärna kunde torkat oss i arslet med de 8380 kr som vi ska lägga på detta? Som den underbara människa han är svalde han sin egen ledsenhet och tröstade mig så gott det går via en telefonlinje. Underbara människa <3

Jag har gråtit så mycket idag och jag vet inte när jag gjorde det senast. Min själ är tung men den känns ändå renad av alla de tårar som strömmat ner och fårat min kinder idag. Eric har varit helt fantastisk och jag har fått varma, långa tröstande kramar av honom då jag absolut inte för något i världen kunnat dölja min sorgsenhet.

Vi är starka i den här familjen. Vi klarar av både det ena och det andra. Vi söker tröst hos varandra och det ordnar sig alltid. Frågan är bara hur mycket vi orkar ta.

Grejen är ju att vi utsätter oss själva för denna plåga i samma stund som vi återför ett embryo. Vi vet att det är långt ifrån alla som lyckas på vare sig första, andra, tredje eller fjärde försöket. Det kunde dessutom va värre. Vi kunde va i vår sits, utan barn. Längtande med en ms diagnos som stressar inför barnförsök.

Jag har tillåtit mig själv att bryta ihop nu. För detta och för allt. Vad fan ska jag göra liksom? Livet är inte rättvist någonstans men på något sätt så inser man i all denna jävla sorgsenhet hur underbar familj och underbara vänner man har. Man får glädjas åt det och det är absolut inte illa pinkat.

Nu ska jag vräka mig i soffan och äta Polly som jag fått av min man idag. Utan att ens tjata. Och kolla på Big Brother, såklart!


.

Ruvardag 12 började så som jag beskrev att den antagligen skulle. En blödning, ett negativt graviditetstest och sen en helvetes massa tårar.


Inget nytt

Känns som att jag inte tillför vare sig något intressant eller positivt i bloggen nu för tiden. Men så är det i bland. Jag har en svacka och jag skyller allt på ruvartiden. Och lite på Eric´s trots. Och liiite, men bara lite på det faktum att jag kanske inte är så jävla intressant och positiv som människa överlag.

I dag är den 11 ruvardagen avbockad. Inget nytt på den fronten. En envis känsla som säger mig " gravid " men, men.. Jag har varit skengravid så många gånger att jag inte ens kan räkna dom. Jag ger mig fan på att jag vaknar av en rejäl blodskvätt i morgon och inte ett positivt resultat på någon sticka. Jag vet, jag ska inte hålla på och testa och testa. Men vad ska jag göra då?

Jag har nog gett upp lite känns det som. Gett mig hän åt att kolla på stickan varje morgon för kanske är det just den dagen som det äntligen sker? Jag blir motbevisad vareviga dag så varför fortsätta? Förmodligen är detta den sista vändan vad gäller detta så varför spara på de två eller tre sista stickorna jag har? Det räcker med alla hormonpreparat som ligger i kylen och påminner mig hur misslyckad jag är.

En person som inte genomgått ivf har ingen aning om vilken påfrestning det är. Den fysiska delen med nässpray och sprutor och äggplock och återföring är en baggis. Det kan beskrivas som en fika stund under en klarblå himmel i gröngräset med saft och bulle. Det som kan grusa din tillvaro är lite biverkningar och lite smärta vid tillfälle. Det kan man likna med att det kommer ett par getingar och stör i fikan.

Ruvartiden är samma fikastund fast i ösregn. Och snålblåst. Ingenstans att ta vägen för att söka skydd. Man kan bara vänta ut det kalla regnet som viner runt öronen.

Jag är less på det här. Eller, less är kanske egentligen helt fel ord. Jag vet inte vad jag är. Uppgiven. Ledsen. Nedstämd.

Hade bara de där doktorerna i Västervik litat på min känsla att jag faktiskt hade ett utomkvedshavandeskap i September då hade jag haft min äggledare kvar. Tillsammans med min krökta fula som ligger och skvalpar omkring i magen hade de två ändå utgjort ett totalt pålitligt redskap för att hantera en graviditet som inte skulle komma att kosta massa pengar vi inte har. Det stör mig. Big reminder, förresten. Jag måste skicka brevet till patientförsäkringen med förhoppning om att åtminstonne få hjälp med bekostningen av våra syskonförsök.

Jag svammlar, jag svävar iväg. Snart börjar jag kanske skriva på kinesiska av bara farten så nu lägger jag ner för i kväll. Jag ska ta mig ett par mackor och se Big Brother.



Ruvardag 11

Sitter här med en aning lättare känsla än igår. Men det är kämpigt detta. Jag känner mig gravid. Så, då var det sagt. Jag har trott det typ varje menscykels slut under 2 års tid när vi försökte själva så detta är ingen pålitlig information. Mensvärken, eller värk - det drar och känns i magen. Som det gjorde när Eric kom till, den kan bero på att mensen faktiskt är på gång. Brösten ömmar, är aningen större och de är ömma. Mer ömma än innan mens. Detta kan såklart förklaras med att jag klämt på dom nu i en veckas tid. Klämskadade, gravidömma, inför mensen ömma? Tröttheten. Kan bero på en tidig graviditet, kan också bero på att jag inte kan sluta tänka, undra och tänka igen på faktumet ifall det faktiskt är så att jag lyckats få detta embryo att trivas. Yrsel beror kanske på en höjning av hormoner eller bara det faktum att min hjärna är överbelastad?

Läste på en sida igår att för ett tvådagars odlat embryo är det för tidigt, för de flesta, att testa positivt så tidigt som ruvardag 10. Som var igår. Idag är det ruvardag 11. Inget på stickan. Ni blir väl inte förvånade vare sig över faktumet att jag forsatt mitt testande eller för den delen att det inget visar?!

Jag har väntat på magnetröntgen svar på hjärnan, biopsisvar på en knöl i mitt bröst det var inte alls som ruvartiden. Det är ju inte alls på samma sätt och går inte att dra liknelser med och för men fy vad jobbigt det är.

Ska försöka hitta på något så jag får lite annat att tänka på en stund.

Sur som ett bi

Det som skulle kunna va en sån fin dag med härligt väder är fyllt med bråk och gnäll och tårar.

Jag vet inte om en, snart, treårig kille är kapabel att känna av mamma´s, alltså min, oro och ångest inför den här jä**la ruvarperioden som jag tror ärligt talat kommer ta knäcken på mig. Kan det va så? Jag vet inte om Eric någonsin i sitt liv varit så in i helvetes trotsig. Jag vet i fan vart jag ska hitta orken till att klara den kommande veckan. Förhoppningsvis funkar det bra igen då när vi kommer tillbaka till vår vardagslunk.

Mycket svordommar, men så är det ibland. Man känner inte alltid rakt i genom hjärtat hur bra man egentligen har det. Man hakar upp sig på småsaker, blir arg, sur och trött.

I morgon vill jag ha två streck på den där pisse stickan! Snälla..

Ruvardag 10

Jag har lite humör idag. Tråkigt men så är det ibland. Egen slutsats dragen är att ruvartiden tog ut det bästa av mig. Det är extremt psykiskt påfrestande att slås mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Undran om man ska mötas av en fläck  med blod i trosan varje gång man går på toa.

Idag är det 30 dagar sen jag hade min senaste första mensdag. Det innebär att detta är en ungefärlig beräknad icke mens dag för mig. Svårt att säga helt hundra då mensen kan komma på allt mellan 27 - 32 dagar sen jag opererades för utomkvedshavandeskapet.

Det är idag 10 dagar sen återföringen. Mensen känns som att det är på väg. Hela tiden. Så har det varit i flera dagar. Brösten ömmar och jag är trött. Allt detta kan bero på ett - jag är gravid och vi äntligen har lyckats eller två - min mens är på ingång.

Tror ni jag lyckats hålla mig ifrån att testa? Nej
Visar testen något? Nej

Det är som sagt bara tio dagar sen och hoppet är inte ute än. Jag blöder inte, än, så jag får fortsätta att undra och vänta och hoppas och va likgiltig och ledsen i perioder.

Testdagen är ju inte förrän på Torsdag.

Suck!

Becca´s berg och dalbana

Idag är första dagen som jag verkligen känner är jobbig under denna ruvarperiod. Jag har varit väldigt svängig i mitt humör idag och pendlat mellan gråt, skratt och irritation lika ofta som tunnelbanan går och kommer uppe i vår huvudstad. Nåja, i morgon är en annan dag och jag ska försöka göra det bästa av situationen. Det är inte meningen att Eric ska bli drabbad för att jag har en dålig dag. Aja baja, mamma!

Ikväll, när Henke var och handlade, hade vi mys Eric och jag. Vi hade ljus tänt, han satt tätt intill och jag sniffade honom i håret och fick pussas hur mycket jag ville. Just där och då väcktes tanken över hur idiotisk all denna syskonhets är och har varit för mig. Det känns så viktigt att ge Eric ett syskon och jag ska inte sticka under stol med att jag vill känna en graviditet fullgången i min kropp igen. Amma och pyssla om en miniliten kopia av Henke och mig igen. Men, med handen på hjärtat känns det som att jag jagar efter det positiva resultatet på en sticka.

Jag har väldigt svårt att sätta ord på hur jag känner. Jag vill sååååå jävla gärna ha ett barn till men Eric är min ögonsten och skulle det " bara " va vi tre resten av livet så är det så. Jag älskar min son innerligt och djupt och jag tror inte det gör honom något i yngre dagar att vara ensambarn. Kanske när han kommer upp i ålder och så, men alla har ju inte syskon av olika orsaker. Det är ju inget utanförskap som är svårt att bära direkt. Man lär sig att leva med det liksom.

Jag känner mig så jävla lycklig och så jävla ledsen på en och samma gång. Jag är så bitter och arg på mig själv för att jag skulle få en sjukdom mitt i min påbörjade resa som förälder. Det har resulterat i att jag inte alls gett all min kraft och energi till min son alla gånger då jag själv mått så dåligt att jag inte ens velat leva. Anledningen till att vi inte blir fler ligger troligen där. Jag anklagar mig själv, vem ska jag annars anklaga?

Det kanske låter på mitt inlägg som att kniven ligger bredvid mig, så är självklart inte fallet. Jag är lycklig och nöjd med mitt liv. Alla vill ha saker de inte kan få, jag är inget undantag och om det nu är så att vår familj inte kommer att bli som vi planerat så kommer jag komma över det. Tids nog. Och Eric kommer nog älska faktumet att ha mamma och pappa för sig själv.

Osammanhängande? Deprimerande? Tråkig läsning? Svårt att hänga med?

Man kan väl beskriva inlägget som Becca´s berg och dalbana!

Ruvardag 60, eller förlåt 6!

Tog ett test i morse, kunde ju inte låta bli. Negativt såklart. Ruvardag 6, vad trodde jag liksom. Visst, många är dom som får sitt positiva svar så tidigt, men nu har jag bestämt mig för att hålla igen på testandet ett tag. Igår var det ingen fara, men idag var det som att jag blev lite besviken. Oavsett hur det är är det ju så ändå. Oavsett om jag far omkring med teststickor i hela huset för att kolla i olika ljus.

Jag tar en paus nu och tänker inte ens tänka på det på ett par dagar. Eller, det kommer jag ju såklart inte kunna låta bli, men jag ska försöka låtsas som ingenting och sen får vi se framåt Fredag. Det är ju liksom ingen mening med att testa varje dag. HCG höjs varannan, var tredje dag så om jag håller mig till på Fredag kan vi väl hoppas på ett fett tvåstrecksresultat?!

Tack!


Ruvardag 5

Vi har haft en mycket trevlig kväll tillsammans med mormor och morfar. Mormor stannade kvar till straxt innan 20:00 hugget och då gick Eric och jag ut en kort stund. Henke åkte iväg på en cykelrunda.

Jag sitter här med en känsla av att mensen ska komma vilken sekund som helst. Skengravid är jag van vid att vara, som tidigare nämnt, och kanske känner jag efter lite för mycket. Jag känner mig även tröttare än vanligt. Kanske även det för att man hoppas och tänker för mycket. Som sagt, den här Ruvartiden är den längsta. Skulle den dock resultera i en bäbis så är allt förlåtet. Helt klart.

Ruvardag 5 idag. Jag slog till med ett litet test i morse. Negativt. Hade inte förväntat mig annat. Med Eric var mitt positiva resultat jättesvagt till och med på den dagen som mensen uteblev. Så jag är inte modfälld. Snarare hoppfull. Henke vet inte att jag smygtestat idag. Men, jag tänkte såhär, jag har ju namnsdag idag. Kanske skulle det visa sig något då. Som en liten present liksom. Ha ha..

I morgon har Eric namnsdag. Tror ni på två fina streck då? Tror Ni jag kan låta bli att testa? 

Egentligen spelar det ju ingen roll när strecken visar sig. Huvudsaken är ATT de visar sig och att det i så fall är en bestående graviditet vi snackar om.

Det var vad jag hade att bjuda på!



Funderingar kring testande

Har börjat fundera en hel del på det här med när man egentligen kan smygtesta. Hade detta varit en månad då vi själva försökt, så att säga, hade jag ju haft BIM på Lördag eller Söndag. Nu är min testdag först på Torsdag, nästa vecka. Jag kan liksom inte få det att gå ihop. Embyot är insatt helt i naturlig cykel och jag har inte använt hormorpreparat innan och inte nu efter heller. Borde det inte fungera som att vi " gjort " detta själva då? Att jag då faktiskt borde kunna få resultat på ett gravtest i dagarna? Om jag nu ens får något positivt svar, menar jag..

Alltså dessa Ruvardagar. Det är så drygt så det går inte att beskriva. Har man inte varit i sitsen kan man inte föreställa sig. Visst, man kan likna det med förhoppningen och önskan man känner varje månad då man tror eller vet att man prickat ägglossningen i sänghalmen men detta, detta är ändå annorlunda för du vet att det är ett embryo där inne. Frågan är om det ska sätta rot, så att säga.

Henke var väldigt strikt med testdagar och så vidare från början. Ni minns.. Jag fick inte testa innan. Nu är det ändrat läge och om jag skulle känna mig lite gravid så får jag faktiskt testa. Nu är frågan, ska jag? Vågar jag? Risken är ju skyhög att det blir negativt. Antingen för att det är för tidigt eller för att det ingenting blev. Hopplösa, hopplösa väntan.

Skengravid har jag varit sen vi började försöka i början på 2009 så någon skillnad på så vis är det ju inte direkt nu. Jag vill veta. Men vill jag veta om det är negativt? Är det inte bättre att låta bli att testa då och leva med förhoppningen ett tag till?

Önskar oss alla en bra dag!


BIM - Beräknad icke mens


Ruvardag 4

Det har varit dåligt med uppdatering här i helgen och idag, känner jag. I helgen har vi spenderat en hel del tid på Astrid Lindgrens Värld. Visst är det en stor stressfaktor för mig, Henke frågade mig till och med första dagen " vad faan jag gick och flåsade för " Men det har gått väldigt bra, trots allt.

På Fredagen grillade vi med Anna, Per, Nellie och Jossa. Det var väldigt trevligt och snälla Jossa vevade i kastrullerna här i köket. Det kanske jag redan skrivit, förresten? Trevligt hade vi i alla fall och det blev ett litet kvälls svir med mycket prat på altanen till nästan 22.

På Lördagen hade vi bestämt att ses med våra grannar. Som vi tokgillar våra grannar, måste jag säga. Helena är så duktig och rar med barn och Eric fick hjälpa till att skölja grönsaker och fixa. Efter det kollade vi Eurovision. Så klart höll vi stenhårt på Saade, just för att han representerade Sverige. Låten i sig är ju inget speciellt med. Men uppträdandet och helheten gör att det var det bidrag som vi gillade bäst. De andra var ju jättedåliga.

Helgen gick fort, som de alltid gör. Ruvartiden går däremot sakta. Jag kan inte riktigt få ihop det, men det är så det är. Jag är på Ruvardag 4 idag. Det är alltså tio hela dagar till jag har testdag. Henke och jag har gjort en deal om när jag får testa om jag känner att jag vill testa tidigare. Jag får alltså, men det är vissa krav som behöver uppfyllas. Kraven kan ni få spekulera i ett tag. Ha ha.. Det är inte lika blodigt som det låter.

Nu vill vi att detta ska va den dag det regnar ordentligt. Rejäl rotblöta och sen - vackert väder igen. Vi vill va ute, vi vill inte sitta inne inte.






När man försöker göra barn

Så här snygg är man när man försöker göra barn på RMC. Här snackar vi inte nitar, läder och sexiga underkläder. Här är det mer naturellt liksom. De sexiga knästrumporna, som inte kom med på bild, är väl det mest raffiga i det hela. Om man nu inte tänder på fina huvudbonader.

Här ligger jag och jäser de 30 minuterna efter återförandet. Tänk om vi kan få visa för ett syskon till Eric att han / hon blev till här. Just här..



Ruvardag 1

Nu hamnade jag här en sväng. Ska snart ta en macka eller två och lägga mig och vila. Det blev inget med det där att lägga sig på soffan. Jag drog igång och städade källaren i stället. Och gjorde i ordning tvättmaskinens medelfack och lite småfix. Jag gör saker i lugn takt, jag tänker att man nog behöver röra på sig lite också.

Ruvardag 1 idag alltså. Väntan känns evig, kan jag säga. Jag hade ju som plan att inte tänka och undra. Nu har det redan börjat klia i testfingrarna och jag har räknat ett antal gånger på när man skulle kunna tänka sig att testa. 2 veckor känns som en evighet, men Henke vill att vi ska vänta. Jag är testberoende och skulle kunna ta gravtest på gravtest bara för att få veta. Henke har mer is i sig än antarktis och vill vänta och sen vänta lite till.

Frågan är väl egentligen vad man är ute efter med det där testandet jag så gärna gör? Visar det negativt kan det ju bero på att det är för tidigt eller att det helt enkelt inte blev någonting. Jag tror det handlar om att man vill få pluset synligt och veta, helst igår såklart. Och därför utsätter man sig för risken av en näsknäppa med ett negativt svar i förhoppning om det positiva tidigt.

Resultatet är ju vad det är. Även om man får svaret 6 dagar innan eller flera dagar efter. Det är lika efterlängtat och välkommet hur eller hur. Jag förstår inte folk som klarar av att vänta. Tror det har mycket att göra med mitt kontrollbehov. Jag vill veta och det helst igår, liksom.

Vi får se hur vi gör. Jag fick inte testa i smyg heller så det känner jag att jag inte vill göra. Jag får väl komma på något att köpslå med för att kanske få ta ett litet sneak peak på ett test framåt Onsdag.

I - landsproblem. Jag vet!

Önskar oss alla en bra dag, jag har abstinens efter min son idag.



Sitter här och ruvar

Sitter här och ruvar på ett embryo som var lika fint som den dagen det blev nedfruset. Vi har 4 stycken kvar i frysen och det var vår största fasa att det inte skulle finnas fler där efter att upptingen påbörjats. Men, som sagt - så långt så bra.

Upplevelsen när embryot sköts in i livmodern va minst lika fin idag som sist. Efteråt låg vi kvar ca 35 minuter. Vi pratade och skojade så tiden gick väldigt fort. Trots att jag var väldigt kissnödig. Henke tog ett kort på mig när jag låg där i den fina munderingen men det kommer vid ett annat tillfälle.

Nu är det bara att vänta, vänta och vänta lite till. Den 26 Maj, dagen innan Henke´s födelsedag, har vi testdag.


<3



Min vana trogen

Min vana trogen när jag ska iväg någonstans vaknade jag 6:01. Med ett ryck. Jag drömde något och vet att slutfasen av drömmen var meningen - Jag har ju inte svårt att bli gravid, det är bara att ja får missfall lätt. Kände inte att det var lönt att somna om då klockan skulle ringa en timme senare så nu sitter jag här. Färdig.

Ska snart väcka sonen så vi ska äta frukost. Jag har redan ätit en gång men samma där, min vana trogen, är jag hungrig hela tiden när jag ska iväg någonstans och vet att det är ett tag till jag ska äta nästa gång.

Jag är mer orolig idag än vad jag trodde jag skulle vara. Samtidigt som jag känner ett lugn och en trygghet i det vi ska göra. Det trodde jag aldrig, att vi skulle behöva genomgå något som detta. Med tanke på hur lätt Eric blev till, menar jag. Visserligen trodde jag inte att jag skulle kunna få några biologiska barn, jag har hela mitt liv varit säker på att jag skulle behövt adoptera. Eller vi, menar jag!

Klockan 11 är det dags. Hoppas det ser bra ut, att det går snabbt och smärtfritt och att den här väntan vi har framför oss går fort. Och att det ger resultat! Jag är mer en nöjd med det ja åstadkommit med mitt liv, men när man vill något och när man ställt in sig på något är det svårt att bara lägga ner och acceptera att livet i sig inte verkar vilja detsamma som en själv. För en del går det lätt. Lite för lätt, vissa gånger. För en del går det tungt och är svårt och för en del går det ju inte alls så det kunde varit värre. Jag kunde suttit här med min ms diagnos, utan barn och hoppats på denna dag som dagen då vi förhoppningsvis skulle få vårt första barn.

Vi får se vad som sker. " Om Gud vill och bröten håller " ska det nog ordna sig!

Tidigare inlägg
RSS 2.0