Lilla barn

Du kom verkligen ut med besked. Inte konstigt att jag haft ont som f*n, haft så mycket problem som jag haft och tränat utan minsta resultat. 

De här meningarna, text från min journal på " mina sidor ", både ger mig en enorm känsla av upprättelse men samtidigt så skrämmer det mig enormt. 




Upprättelsen

Den stora upprättelsen.. Idag ringde den kvinna som undersökte mig grundligt och som även gjorde 3d ultraljud på mig när vi var på bäckenbottencentrum för några veckor sedan. Hon hade visat bilderna och de filmer hon gjorde på mina knip, och så vidare, för sina kollegor.

När jag lämnade henne senast fick jag ju en del svar men idag fick jag alltså helt definitivt svar. Plus vetskap om lite annat. 

När jag födde Emilia drabbades jag tydligen av en mycket mer omfattande skada än vad npgon visste. Jag fick en sfinkterruptur grad 4. Ändtarmen, slutmuskulaturen, består av 2 ringar kan man säga. En inre och en yttre. Att jag sprack genom den yttre visste jag men enligt läkaren den kvällen den 17 augusti 2014 sprack den bara partiellt. Det blev som två flikar neråt genom den, förklarade hon då. 

Idag har jag alltså fått veta att både min inre och yttre slutmuskel är av. Inte konstigt att jag har de besvär jag har. En inre muskel, uppe i magen som fäster i mellangården, gick inte ens att hitta och var således också skadad. 

Jag kommer få en tid till kvinnokliniken i Linköping och där kommer jag träffa en opererande gynekolog som ska laga min sfinkterskada. Man kommer även laga den andra skadan genom en perenialplastik. 

När hon berättade började jag gråta. Det är en sån enorm lättnad att få veta att det här inte är MITT fel. Det är inte jag som slarvat med min träning. Att jag hade och fortfarande har så ont är inte konstigt.  Att jag har de här besvären som vissa dagar handikappar mig mycket är inte heller konstigt.

Sen vårt senaste möte har jag fått en del preparat som hjälper mig otroligt vad gäller hela biten med toabesök. Det ger mig en känsla av kontroll att veta att jag går en gång på morgonen Och sen är det oftast bra. Jag blir dessutom också färdig, vilket är enorm trygghet. Det är så mycket kvar att göra men att känna att man har lite kontroll mitt i okontrollen betyder mycket. 

Nu innebär det en lång väntan, misstänker jag, men nu vet jag vad som är fel och framförallt jag vet att jag inte kunnat gjort något annorlunda. Jag har gjort det jag kan med det jag har.

Bäckenbottencentrum

I Tisdags var jag ju, som tidigare nämnt, på Bäckenbottencentrum i Linköping. 

Jag hade tid för två undersökningar och allt handlar om den förlossningsskada jag fick när Emilia föddes.

Jag hade tidigare fått dokumentera 2 veckor i en " Magdagbok " om mina toabesök, konsistens på avföring, om jag hade bråttom till toa eller kunde gå lugnt, om jag fick en signal på att det var dags, om jag hade ont, om jag läckt avföring eller gas osv 

Jag hade passat på att skriva en egen lista på varsit A4 varav den ena var för besvär fram och ett var bak. De låg i samma kuvert som alla de andra papper jag även fått fylla i utöver magdagboken. 

Första besöket var hos en sköterska som skulle mäta hur känslig tarmen är, hur mycket jag känner, när jag får ont, hur mycket jag kan knipa och hur jag kan hålla mig när tarmen fylls.

Detta gjordes på två vis varav den ena undersökningen innefattade en decimeterlång tunn pinne. Typ. Som fördes upp och som jag sen skulle knipa om, vara avslappnad om hosta med, krysta med. Det gick ganska ok, tyckte jag. Ingen angenäm känsla men jag slappnade av och det tog en stund och var sen över.

Nästa grej var lite tuffare. Då fördes en slags påse in i ändtarmen för att sen blåsas upp. Den blåstes upp i en minut och när 30 sekunder passerat skulle jag säga hur jag kände och om jag hade ont. 

Den tömdes, jag fick vila i en minut sen fylldes den åter i en minut och efter 30 sekunder skulle jag svara. 

Det jag hade att välja på var ifall jag inte kände något, när jag kände att " nu börjar jag bli bajsnödig " " nu måste jag gå och bajsa " eller " nu bajsar jag på mig "

Det gick bra och jag försökte slappna av så gott man kan i den här situationen. 

Här efter sen gick vi och åt lunch. Jag hade ganska ont i ändtarmen men det vi k bra.

Klockan 13 blev det sen dags att träffa en Fysioterapeut. Vi pratades vid lite, hon hade läst mina papper jag lämnat med där jag beskrev en stor del av allt jag upplever som besvär. Jag fick resultaten på mina tryckprov och den första, den lilla pinnen, talade om att jag har knappa hälften av kapaciteten i min slutmuskel. Den andra, påsen, hade jag ett värde på 30 där 40-45 är " normalt "

Hon sa ganska snabbt att hon var så sugen på att undersöka mig för att få bekräftat hennes teori om mig för att dömma av mina besvär kunde hon misstänka en del. 

Jag sa att jag var så orolig att hon inget skulle hitta och att allt skulle va mitt fel, att jag tränat dåligt, men då så hon att så ÄR det inte. Det kunde hon inte tänka sig.

Jag fick lägga mig i gynstolen och hon började med att undersöka min mellangård med 3d ultraljud. Därefter gjorde hon ett vaginalt 3d ultraljud. Därefter ett analt. 

Sen undersökt hon mig. Och jag kan säga att.. ja hon undersökte väldigt, väldigt grundligt! Det är inte en invärtes del av mig i denna region som inte fått en grundlig genomgång. Jag fick knipa, slappna av, knipa igen, krysta, hosta osv gång på gång. Hon kände på musklerna som går i området uppåt mot magen och hon synade noggrant. 

Efter undersökningen fick jag titta på bilderna och de filmer hon spelat in för att visa sina kollegor. 

Hon visade mig hur min yttre sfinkter var långt ifrån hel, hon visade hur min inre sfinkter troligtvis inte heller är korrekt lagad. Hon visade på två muskler som går från bäckenbotten och uppåt som inte alls såg ut som de skulle och förmodligen också var skadade, hon visade på en försvagad slidvägg ( härliga ord här ) mellan slida och ändtarm som gör att jag har en ficka där ändtarmen buktar. Hon visade också på ett område som hon sa " här vet jag inte riktigt vad de gjort "

Nästa steg här blir att jag ska få träffa en opererande gynekolog som kommer vilja undersöka mig och sedan kommer jag behöva operera om det som är fel. 

Det skrämmer mig, kan jag säga. Smärtan är det värsta jag känt. Skillnaden denna gång är att den inte kommer i ett trauma från en förlossning där det bara spricker. Här kommer det ske under kontrollerade former. Jag är förberedd på smärtan, men det gör den ju inte mindre. Såklart. Men jag är så jäkla lättad att felet inte låg hos mig. Alla pruttar jag läckt, allt annat som vi inte behöver gå in på i detalj - det är inte mitt fel. Det finns inget jag kunnat gjort annorlunda. 





Bäckenbottencentrum

Idag har jag spenderat väldigt många timmar här. Men inte alls i onödan. Det känns så jäkla skönt att jag tagit tag i det här. Skulle gjort det för så länge sen men man skuldsätter sig själv, i min sits. Man litar på gynekologer som säger att det är " bara att knipa " Det spelar ju ingen som helst roll hur mycket man knipermom musklerna inte sitter ihop korrekt?!

Jag kommer berätta om min dag i ett separat inlägg. 



Löjlig..

Ligger på badrumsgolvet nere efter att ha tagit 2 tuber Resulax. Tarmen ska tömmas inför morgondagens undersökningar. Jag har aldrig tagit något liknande förut och jag kan erkänna att jag tycker det är väldigt jobbigt. 



Förlossningsjournal

I samband med att jag nu sökt hjälp för de problem som kvarstår efter min förlossningsskada när Emilia föddes har jag nu läst genom journal för båda mina barns förlossningar. 

Det kunde varit några fler barn i denna familj om alla graviditeter gått vägen. Jag har varit gravid fem gånger totalt med totalt sex graviditeter då iom att en av gångerna var där två befruktningar. 

Ett utomkvedshavandeskap-1997, Eric 2008, ett MA-2009, en tvillinggraviditet varav en en fäst i min livmoder och en i en brusten äggledare 2010 och sen Emilia 2014.


Jag har opererat utomkvedshavandeskap två gånger, gjort kejsarsnitt, låtit kroppen stöta ut en graviditet själv ( du tabletter för att dra ihop livmodern efteråt bara ) och sedan även fött vaginalt. 

Känns så konstigt när man tänker tillbaka på allt detta. Tiden har gått fort och mycket har hänt.


 

Nu händer det grejer

Skräckblandad förtjusning över både undersökningarna i detta område  ( hjälp ) och eventuellt inför framtiden. Om det blir en ny operation ( jätte aj ) 

Är dock så tacksam att det är på gång. 

RSS 2.0