Föll på sannolikhet, igen

Långt inlägg, om mitt ärende hos Patienförsäkringen. Jag har delat med mig av deras ord och markerat mina egna kommentarer om detta med = *



Igår när vi varit ute, Eric och jag, så jag postbilen komma. Jag fick en sån där känsla, som jag kan få ibland, av att mina papper från Patientförsäkringen var med igår. Och mycket riktigt, det var dem.

Jag gick och hämtade posten, såg ett stort kuvert från Patientförsäkringen och kände direkt att detta inte var ett positivt utlåtande för vår del. Det var så tjockt så jag misstänkte att det var papper där i för hur man gör om man vill överklaga. Tänk vad rätt jag hade.

Efter att ha öppnat och läst fylldes jag av en känsla av tomhet. Jag kan, faktiskt, inte fatta hur det kan va möjligt att det blev såhär. Men, jag är ingen expert i frågan.

Man kan läsa att " Jag söker vård 2010 - 08 - 29 pga blödning och att jag är oroad för utomkvedshavandeskap då jag haft ett tidigare.  Man ser en minimal hinnsäck och bedömmer det som ett tidigt missfall. HCG visar på förhöjt värde. "

* Det jag sökte för var " smärta på just vänster sida av nedre delen av magen och att blödningen var brun " Annars hade jag inte oroat mig för ett utomkvedshavandeskap. Kvinnan jag pratade med på sjukårdsrådgivningen innan vi åkte ropade till mig att jag måste ringa efter en ambulans. Sonen och maken fick följa med. Jag fick INTE åka i bilen själv om det nu skulle visa sig att det faktiskt var ett utomkvedshavandeskap. Låg buksmärta på sidan med brun blöding under graviditet är något de ALLTID tar allvarligt på när det kommer till sjukvård. Det verkar inte riktigt som att problematiken med VAR jag hade ont och HUR blödningen såg ut blev särskilt uppmärksammad av PF *

Blev uppringd, rent spontant av en annan läkare som bara ville kolla hur det var, 2010 - 09 - 01 och då säger jag att smärtorna försvunnit och därför avvaktar man med ett återbesök.

* Visst hade de värsta smärtorna försvunnit. Konstigt, men så var det. Jag hade obehag hela tiden men trodde ju det berodde på missfallet som jag även hade och faktiskt blev tröstad av att ha mitt i allt ihop. *

* Doktorn som ringde, vågar inte nämna namn längre, sa att " HCG provet var svårtolkat " Söker någon för misstanke om utomkvedshavandeskap och ett HCG prov visar sig vara svårtolkat har du facit i hand där. HCG:t ( graviditetshomonet ) är oftast väldigt luddigt och lågt vid utomkvedshavandeskap *

2010 - 09 - 06 är jag på återbesök och då " ser allt ok ut. Inga tecken på kvarvarande graviditet, äggstockar är nomala. " 

* Beg to differ, även här. Jag hade rester kvar i livmodern. Inte mycket, men det fanns. Huruvida man kan ha sett att mina äggstockar såg normala ut kan jag vare sig förstå eller hålla med om. Jag hade en spängfylld vänster äggledare, som ett par dagar senare började brista och blöda ut i buken, vilket kunde lett till en så allvarlig komplikation som min död! Sen är det så, jag har varit på väldigt mycket UL och undersökningar och det går inte att se äggledarna i detalj på de vanliga UL maskinerna som har använts alla gånger här utom just operationsdagen. *

* Dessutom, ett STORT FEL som görs här är att inget nytt HCG tas. Hade det tagits hade jag inte behövt vakna den där morgonen med de hemska smärtorna. *

2010 - 09 - 16 söker jag akut för " kraftig smärta över vänster äggstocksområde. Nytt Hcg tas som visar på sannolikt utomkvedshavandeskap och jag opereras via titthålsoperation ( vänster sida bortagande av äggledare ) Vid operation finner man blod i buken och äggledaren är för skadad för att sparas. Jag skrivs ut 2010 - 09 - 17 "

* HCG visar på SANNOLIKT utmkvedshavandeskap. Så, vart kom annars graviditetshormonerna som tickade på ifrån annars`Jag hade under 1000 när jag var på första besöket då jag skulle varit i vecka 4 eller 5. På operationsdagen var det på 9,900. Livmodern var ju tömd av sig själv enligt uppgift från sjukhuset jag var på. Borde det inte stå att det VAR ett utomkvedshavandeskap då? Jag har även träffat en kvinna, av en händelse under IVF:en som går i god för mig ( om jag vill ) att hon såg redan på de första UL bilderna att där va graviditet på båda ställena. Det skulle ingen kunna säga annat om om hon fick ett ord med i spelet *

* Gick på tre HCG mätningar efter operationen och det skönk fint. Efter operationen.

* Och den viktigaste frågan av dom alla om det nu bara var ett sannolikt utomkvedshavandeskap jag hade som opererades - vad var det det? Det skickades på analys och var inget konstigt med. Alldeles för trasigt alltsammans för att ens analyseras då graviditeten och äggledaren var en endaste mosig hög ( mitt antagande )

* Det kvarstår ju ändå frågan om vart de 9,900 i HCG som uppmäts den morgonen, vart kom de ifrån liksom? Varför fick jag inte ta fler kontroller på mitt HCG? Visst, det är märkligt att den där värsta smärtan försvann men jag sökte för brun blödning i tidig graviditet. Har haft ett utomkvedshavandeskap innan och vet hur det känns och hur det är. HCG:et var svårtolkat. Ringde det ingen klocka mer än för mig? Och vad hände med att lyssna på patienten? *

" De har funnit att den föreligger en felaktig / fördröjd diagnos och behandling av utomkvedshavandeskapet i den mening som avses i patientlagen men att detta behandlingsförlopp inte orsakat mig någon personskada som inte annars skulle förelegat. Hade man tolkat symtomen korrekt borde du opererats 8 dagar tidigare än vad som nu blev fallet. Man hade då med knappt övervägande sannolikhet kunnat rädda äggledaren men denna hade läkt med ett ärr som hade påverkat funktionen negativt.

* Jag kan inte fatta var de 8 dagarna kommer ifrån. Faktiskt. Jag söker för det jag gör den 29/8 och anser att jag borde legat på operationsbordet samma kväll. Eller morgonen efter. Det spelar ju ingen roll att det kändes bättre och det ena med det andra. Största delen till att det kändes bättre var nog även att jag blev så lättad att höra att det var alltför osannolikt att jag inte kände efter hur jag egentligen hade det. Det var en sån lättnad och befrielse att få åka hem med den packade väskan den kvällen. Så säker var jag på att få va kvar att jag till och med packat en väska *

Man såg vid operationen inga säkra tecken på påverkan på den kvarvarande högra äggledaren men dess funktion kunde inte bedömas. Det är dock överhängande sannolikt att din fertilitet inte har påverkats av fördröjning av diagnos och behandling av detta utomkvedshavandeskap utan är påföljd av tidigare utomkvedshavandeskap. "

* Här råder det meningsskiljaktighet. Bland det första den opererande doktorn sa var att " Satsa på IVF för syskonförsök annars så kommer du säkerligen få ett utomkvedshavandeskap i din kvarvarande äggledare " Den var slingrig i sitt förlopp och skulle sannolikt inte kunna göra jobbet helt rätt *

* Fördröjningen av att detta upptäcktes har ju inte gjort att den kvarvarande äggledaren är sämre men hade min vänstra opererats i tid hade jag haft ett ärr, som hade läkt och i sinom tid kunnat ( kanske ) ge oss ett syskon på den roliga och lite mer billigare vägen *

Det står också att " En förutsättning för att ersättning ska kunna lämnas är måste en felaktig diagnos / fördröjning orsakat en skada som annars inte skulle uppkommit. Det räcker inte med att diagnosen som ställts var felaktig. "

" Diagnosförseningen har heller inte påverkat sjukdommens förlopp. Någon merskada har således inte uppkommit och någon ersättning kan därför inte lämnas "

Jag är så tacksam för att jag fick hjälp med detta, så klart. Att jag blev opererad och allt. Vården var bra, de är fina människor ( de flesta ) Jag är dock så ledsen och besviken på hela grejen. Doktorn som opererade mig ursäktade sig många gånger med orden " Det här är ju något som inte får hända " Han kunde inte förstå hur dom kunde ha missat detta. Att ha ett så högt HCG på ett utomkvedshavandeskap är skrämmande och helt otroligt, enligt honom. " Det får inte ske " Men det gjorde ju det. Han anklagade sig även mycket för att inte ha gjort det där HCG provet på mitt återbesök. Hade han beordrat ett sånt hade det inte behövt gått så långt och det är väl där de räknar ifrån på PF.

Jag var så ledsen, besviken och arg då jag fått brevet. Nu har det lagt sig. Jag tror inte att det är lönt att ens försöka driva detta vidare, men jag vill ha upprättelse. De 40 - 50 000 kr vi hittills lagt på IVF är väl egentligen inget att tvista om. Det är ju något vi vill, ha ett syskon. Om det bara hade funkat kanske jag inte varit så bitter.

Något som är ganska komiskt är att de skriver att det vore osannolikt att den vänstra äggledaren hade kunnat hjälpt oss att bli gravida om den blivit opererad. Osannolikt likt den tvillinggraviditet jag bar på på två olika ställen. Med tanke på hur osannolik jag ändå, tydligen, är så kanske just jag hade suttit här höggravid nu. Eller hur?

I stället är jag bitter. Väldigt bitter. Men samtidigt tacksam och glad.


Lite av varje

Regnet avtog igår och vi gick ut och fixade lite i trädgården. Det var en del grenar på ett träd som skulle sågas ner och lite småplock. Helena och Per hade ju jobbat flitigt på dagen igår så det var snart gjort. Nu är det bara det tråkiga att få allt till tippen. Det kommer inte bli smidigt att lasta släpet med ris som ligger huller om buller och liksom fastnar i varandra.

Idag ska jag ringa en del telefonsamtal. Jag ska ringa den trevliga tjejen på arbetsförmedlingen och meddela att Birgitta ( neurologsköterskan ) har semester och att jag inte kan uträtta det ärendet förrän då.

Jag ska även ringa Ortoptisten ( dubbelseendespecialisten ) och meddela att jag kommer men eventuellt någon minut för sent.

Sen ska jag påbörja ihopknåpandet av min skadeanmälan till Patientförsäkringen. Fick ju papper därifrån. Tror jag ska vänta in mina journalpapper från Gyn innan jag skriver så jag ser vad som framgår av dom.

Visst måste det väl va så att jag ska kunna få pengar därifrån? För mig är det solklart. Bli hemskickad med ett utomkvedshavandeskap pga sannolikhet som är så liten och få komma tillbaka tre veckor senare med ett hcg på 9900 och en brusten äggledare. Jag hade ju kunnat dö på kuppen. De båda kvinnor jag pratade med på sjukvårdsrådgivning sa ju till mig att låg buksmärta på sidan av buken med blödning är något de alltid ser allvarligt på och skickar för läkarobservation.

Varför gjorde inte de läkare jag träffade det? Då hade jag ju haft min äggledare kvar och kunnat försöka få barn naturlig väg och inte behöva betala dyra pengar i försöken till syskon.

Visst? Visst!

Sannolikheten är så liten

Jag har länge varit väldigt irriterad på det faktum att vi själva måste bekosta IVF, som ni vet. Vi är på långa vägar förmögna och de pengar vi får bekosta detta med är våra renoveringspengar.

Verkligheten ser ju tyvärr ut såhär för allt för många. Man måste betala för att få syskon.

Det jag irriterar mig på är det faktum att jag anser mig själv ha blivit felbehandlad av läkare i Västervik. Att de inte lyssnade på mig nog trots att jag haft ett utomkvedshavandeskap tidigare. Jag kände igen smärtan och blödningen. Ni som hänger med mig vet ju hur det var och jag anser att det var fel av en läkare att skicka hem mig bara via " sannolikheten som var så liten " Jag var ju den på miljonen det drabbade.

Att vissa läkare efter det sedan menat på att det nog aldrig var en graviditet i livmodern gör ju inte saken bättre. Det var ju det Mikael Algovik sa att det var. Det finns ju skrivet i min journal dessutom.

Nåja, idag har jag pratat med ett ställe som hjälper människor som blir felbehandlade inom vården. Hon ansåg att jag blivit det och hon hoppades att de skulle kunna hjälpa mig. Hon skulle skicka en ansökan som jag ska fylla i.

Nu hoppas vi så klart på att vi kan få ett litet bidrag därifrån till IVF processen som inte är det billigaste att hålla på med! Det finns ju inga garantier och man vet aldrig. Det här stället kan hjälpa människor i 45% av de fall de hanterar.

Jag hoppas jag är ett av dom!

Positivt tänkande

Nu ska jag ta fram kvasten och sopa bort det värsta av mitt negativa tänkt och mina ledsna tankar. Det gör mig inget gott. Snarare tvärtom. Mycket oarbetat finns i mitt huvud och jag har svårt att tro att jag kan komma till en punkt där saker och ting känns okey om jag inte på något sätt hanterar det.

Men nu, nu är det söndagsmys på tapeten. Vi ska se film och jag har fått en stor chokladkaka av mina make som jag ska njuta av.

I morgon är en annan dag. I morgon är en ny dag med nya möjligheter. Det blir inte bättre än jag gör det till och jag ska göra så gott jag kan för att få till en bra dag för min prins och mig själv.

Jag ska tänka bort allt nedstämt som hänger över mig som en äcklig skugga. Jag ska försöka anamma tänket att allt kommer lösa sig. Det kommer ordna sig till det bättre. Allt det praktiska i det hela kommer ju komma och kommer ju bli ett faktum även om jag går och tänker på det och oroar mig för det nu.

Så nu.. Positivt tänkande. Jag ska intala mig själv att varje negativ sak på något underligt sätt för med sig något positivt i slutänden.




Less på´t

Nu ska jag snart krypa ner och vila. Jag kommer nog till och med ligga kvar efter att Eric är färsigsoven. Jag blir så less på mig själv när jag är såhär tråkig. Henke blir påverkad, så klart, och jag vill inte göra en annars tråkig söndagsångestfylld dag ännu tråkigare för honom.

Jag blir så trött på mig själv. Jag blir så trött på att va trött. Jag är trött på att vara nere och inte kunna gråta ur mig den här skiten och bara skaka på axlarna och gå vidare. Jag vågar inte heller ens försöka intala mig själv att " det inte är så farligt " för då händer hela tiden något nytt.

Ond cirkel. Jo men det är ju jag i ett nötskal. Tankeverksamheten med inslag av att en massa elände bara händer och händer.

Nu ska jag röka med min man och krama om honom riktigt hårt. Sen ska jag sova. Visst hoppas vi alla att jag vaknar lite gladare?


Att njuta - eller inte njuta

Nu tar vi och startar denna dag tycker jag. Ta av mig mysbyxorna är dock inget alternativ. Nu har jag ju inget som skyddar där jag blev opererad och det sista jag vill är att det ska sitta åt och gnava på de ställena.

Det största, även att inget av öppningarna är särskilt stort, är svullet och knöligt. Jag vet inte om det ska vara så eller kan vara så. Men det känns lite.. störande. Man förstår ju att det måste bli någon form av reaktion underifrån så men det är ganska stor svullnad i förhållande till hur litet snittet är..

Blödningen är över på en flytningsnivå och jag kan berätta för er att det ska bli så jävla skönt när kroppen läkt ut allt elände och jag kan få börja om. Eller fortsätta utan att bli påmind. För det är lite det som händer nu om dagarna. Jag blir påmind.. och ledsen.

Men, som jag skrev igår, nu är det nya tag som gäller. Jag ska verkligen försöka att komma till en punkt där jag mår bra. Jag lever mitt liv med Henke och Eric NU och jag får inte tillbaka denna tid. Ever.. Hur jävla dåligt jag än mår just nu spelar det ingen roll. Dagarna går. Det är ingen hejd på dem.

Så, idag njuter vi av det vi har! Visst?

Nu ska jag snart göra ett telefonsamtal. Ett samtal som förhoppningsvis inger mer av denna känsla!

Ha en bra dag mina vänner!


Svammel på kvällen

Idag på dagen gick vi en promenad. Hösten är härlig. Alla vackra färger på löven innan de faller av, luften är frisk. Jag har alltid älskat promenader denna årstid. För visst kan man säga att hösten fullkomligt bankar på dörren..

Nåja,

dagen har lunkat på i en ganska trött och seg lunk. Jag är så j**vla trött. Jag blir så less på det. Jag förstår att det kanske inte är så konstigt med tanke på allt. Men det är så tråkigt. Det hör INTE vanligheten till att dammråttorna får dansa vals hur dom vill på våra golv. Jag orkar helt enkelt inte bry mig. Jag vill inte ens att Henke tar sig tiden. För även han ser att det är i behov av städning här. Och då har det gått långt.

Idag är det exakt en vecka sedan jag opererades. Det känns som en månad sen. Men blödning och ömheten på och i magen vittnar om att det inte är så länge sen.

Jag funderar en hel del över det här. Hur något som gick så rätt i rätt tid kunde gå så fel. För det gick ju verkligen superfel. Jag har nu bärt 4 potentiella framtida barn i min kropp. Plus den gången med Eric som fick gå vägen. Varför kunde inte detta fått gjort det? Tvillingar kanske hade varit att ta sig vatten över huvudet. Men ändå.

Var det lathet som gjorde att den ena inte orkade hela vägen fram och sen förstöde för den andra? Var det inte meningen från början? Och varför skulle jag behöva bli så superfertil att det behövde bli såhär. Så extremt? Räckte det inte med ett missfall och sen att vi vågat försöka igen?

Skulle detta nu hända igen och inte upptäckas i tid, ja då har jag ju ingen möjlighet att producera något med endast våra ingredienser så att säga.

Herregud, vad jag svamlar. Jag vet det. Och jag ber er lite om ursäkt för det. Men nu är det så att mina tankar går på högvarv. Jag antar att det är det som gör att jag fungerar över huvudtaget.

Hur som helst, jag har nu bestämt mig för att försöka läka ut denna deprissonsfas ganska så omgående. Ta tag i mitt mående. Komma till en punkt där jag mår bra. Livet är nu och jag ska fan i mig göra det bästa av det.

Så det så!!!

Idag ryker de

För 13 år sen när jag blivit opererad för utomkvedshavandeskap, då hade jag stygn som skulle tas bort. Jag vägrade att åka och göra detta någonstans utan propsade på att få göra det själv. Det var inga problem. Mer än att det psykiska påfrestningen att dra trådar ur ens egen kropp nog är värre än att låta någon annan göra det åt en.

Den längsta tråden var den i naveln. Den var nog 1 och 1/2 cm lång.

När processen med utdragningen var igång drog Henke igång värsta mega symfonin på stereon. Det fullkomligt ekade i hela huset. Svetten rann på mig och hjärtat slog. Men till slut lyckades jag få ur de små trådarna.

Denna gång är det endast sytt nere i muskeln. Inget som man ska behöva ta bort. Mer än plåsterlapparna som tillslutit själva ingångsöppningarna.

Detta sker idag. Förhoppningsvis under lugnare former än sist. Hoppas och ber att det ser fint och läkt ut så det inte ska behöva va strul med det också.

Nu vet ni vad jag ska göra idag ( bland annat ) vad ska ni göra?

Önskar Er en bra dag!

Rapport mitt på dagen

Blodprovet avklarat. Har även fixat nytt förband över mina små operationsärr. Henke hjälpte mig att byta.
Nu har vi fått höra att sängen minsann står och väntar på oss på Materialmännen. Nice.

Nu ska jag vila mig lite.

HCG nivå

Nu ska vi ner till sjukan och jag ska lämna blod för att mäta HCG nivåerna i kroppen. Vi får ju verkligen hoppas att de sjunker. Visst?

Hoppas ni får en bra dag. Min började lite lätt nedstämt men sen fick jag lite styrka i form av ett sms.


Tro på framtiden ?

Det är inte lätt med en två åring som inte riktigt kan förstå att mamma inte orkar leka och va som vanligt just nu. Att heller inte lyft upp honom och kramats riktigt ordentligt sen jag kom hen sätter också sina spår. Eric är besviken på sin mamma, det märks.

Men jag ska gott göra det så fort jag mår lite bättre.

Nu ska vi snart se en film Henke och jag. Jag ska äta chips och dricka cola. För det får jag nu.
Kikar titt som tätt till val vakan som för första gången känns spännande.

I morgon hoppas jag på en skaplig dag. Det blir ju vad man gör det till och jag ska försöka reda upp det här. Klara ut det. Klara av det. Det är inte värt att slösa energi på. Men det gör så jävla ont så jag känner att på något sätt måste jag få ur det ut mitt system för att gå vidare.

Ringa Agata måste jag också. Börja med medicinhelvetesskiten.

Det hade räckt gott och väl med bara ms. Eller denna soppa av " försökablimedbarnmenintelyckasochnuhasvårighetattfåsyskon " skiten.

Nåja, detta härdar mig. Jag kommer att vara en stenhård jävla bitterfitta i slutänden. Eller en glad och lycklig tjej med tro på framtiden.

Det är bara att det känns lite mörkt just nu..


Så konstigt tom

Jag känner mig helt tom inombords. Samtidigt som jag känner mig fylld till bristningsgränsen och behöver lätta på trycket. Vara arg, gråta. Så konstigt att känna ingenting och en massa på en och samma gång. Den känslan är ny för mig.

Regnet vräker ner så att gå ut och " rasta " Eric känns mycket oaktuellt just nu. Samtidigt bryr jag mig inte ett dugg om vädret. Jag skulle helst av allt bara ligga i sängen och tycka synd om mig själv ett tag. Bara ett litet tag. Men när jag väl lägger mig har jag ingen ro att ligga heller. Då får jag panik över att vi inte städat på över en vecka, allt damm, all disk, all tvätt..

Nu har Henke lovat mig att vara hemma i början av veckan och det känns så skönt. Att veta att han drar det tyngsta lasset med Eric. För jag orkar inte. Jag orkar inte med mig själv.

Det är nästan på gränsen till komiskt hur vi satt och diskuterade om att jag mådde väldigt dåligt förra helgen. Att jag kände mig väldigt nere över allt som hänt och händer. Att jag kände mig skör. Att jag sen ett tag tillbaka kände att det nu fick vara nog med tråkigheter och ledsamheter.

Om jag bara vetat. Det kunde bli värre.

De flesta råder mig till att glädjas över det jag har. Att det mesta ändå är under kontroll och kommer ordna sig på ett eller annat sätt. Jag kommer komma till den punkten också så klart. Då jag kan se allt det där. Men som sagt, just nu är jag bara så konstigt tom.

Nu har jag suttit här och suckat tillräckligt länge. Nu ska jag förflytta mitt sorgliga arsle från datastolen..


Del tre

Varm, behaglig och trött vaknade jag till i ett rum med dämpad belysning. En blodtrycksmanchett pumpades med jämna mellanrum upp och tog mitt blodtryck. Någon kom och stod bredvid mig och jag fick ögonen på en klocka som visade någonstans mellan 22:15 - 22:30. Jag fick panik och skulle gå upp. Fick för mig om att jag var hemma, att jag sovit till 10:30 en förmiddag.

Kvinnan bredvid mig lugnade mig med att jag var på uppvaket. Att jag nu var färdigopererad.

Av någon anledning fick jag en telefon i min hand. Försökte ringa hem till Henke- inget svar. Lyckades komma ihåg hans mobilnummer i huvudet och pratade några ord med honom. Kommer knappt ihåg detta.

Somnade till, vaknade, var lite snurrig i huvudet men mådde ändå alldeles utmärkt. Var så hungrig och kaffesugen. Fick lite vatten ur ett glas med sugrör.

Klockan 23:30 kom en man och sa att han tyckte att jag nu lika gärna kunde få åka till mitt rum och sova. Väl på rummet ångrade jag bittert att jag inte fått med mig några öronploppar. Kvinnan jag delade rum med snarkade gott. Klockan 2:00 var jag kissnödig och började få lite ont. Jag hade blivit tillsagd att ringa på klockan om jag fick ont så sagt och gjort. Två sköterskor kom, hjälpte mig till toan. Jag var lite vinglig men det gick bra. Men kissandet lät dröja på sig. Det kom små ynkliga droppar. Men det är ju bättre än inget i alla fall.

Ja sa till sköterskorna att de kunde gå så länge så kunde jag ringa på dom om jag blev yr eller behövde hjälp men det gick de såklart inte med på. Tillslut hade jag lyckats kissa nog och jag fick veta att det kunde va svårt att kissa i början då jag blivit tappad på operation. Men de var nöjda och jag också så jag kom tillbaka i sängen.

Fick en stor panodil, tyckte mig inte va i behov av den erbjudna Diklofenaken, och en tillbringare med vatten.

Sov korta stunder. Vaknade av min snarkande rumskompis, hon va uppe och kissade, jag va uppe och kissade. Sådär höll det på. Tror att jag kan ha sovit någon timme hit och dit vi ett par tillfällen. Längtade till klockan skulle bli 7:30 då det var frukost.

Klockan 5:00 slog det mig att ingen ( förmodligen ) hört av sig till mamma eller pappa om att jag var vaken. Skickade ett sms till Far min som snabbt svarade att han var lättad att höra att allt gått bra.

Klockan sju gick jag upp och drog på mig brallorna och styrde kosan mot korridoren för att ringa min mamma. Tyckte det var för tidigt att prata i telefonen på rummet. När klockan slog 7:30 frågade jag en sköterska så jag säkert fick äta frukost och det var inga problem. Drack 2,5 koppar kaffe. Det hade jag längtat efter sen torsdagsmorgnen.

Ronden skulle vara mellan 9 - 10 och det var då jag skulle få veta vad som varit fel, hur operationen gått, prata med Anders. Ringde till Henke och sa att han skulle skynda sig ner så han fick vara med då. Han kom 8:15 och det var ett kärt återseende.

Någon gång där på förmiddagen kom Anders och vi satte oss, Henke och jag, på min säng. Han började berätta om operationen. Han sa att det sett fruktansvärt ut. Min vänstra äggledare, som i 8 veckor huserat en inneboende, var tjock och blodfylld. Den liknade en blodkorv och hade börjat brista. Därav blödningen i buken. Det hade kunnat bli en allvarlig utgång på detta och han kände sig mycket besvärad över att detta kunnat ske. Det är så osannolikt och det är inte ens alla gynläkare som stöter på detta under hela sitt arbetsliv.

Äggledaren var så skadad så den ligger för analys någonstans. Varför förstod jag inte riktigt. I livmodern såg det hemskt ut och även det innehållet ligger och ska analyseras.

Allting gott tänker man ju då. En äggledare är det många som får barn med. Nu är det tyvärr så att Anders upptäckte att den enda äggledare jag har kvar är skadad och kommer sannolikt inte bära frukt fullt ut. Dessutom har jag nu även fått den kroniska sjukdomen Endometrios bekräftad som till största sannolikhet är det som ställer till det med våra missfall och utomkvedshavandeskap.

Med tanke på att vi lyckats få ett barn är det inte troligt att vi kommer få någon ekonomisk hjälp utan får bekosta IVF själva. Anders tyckte det var att rekomendera. Försöker vi med min äggledare som jag har kvar och får ett utomkveds till är risken stor att även den försvinner och då försvinner ju även mina ägg.



**


Jag är så glad över att vara hemma. Jag är trött och mör. Just nu läker jag fysiskt, den psykiska delen av all denna skit kommer nog över mig så småningom. Det värker till i hjärtat ibland, men jag försöker slå bort det. Jag känner mig lite avtrubbad fortfarande. Som att jag inte riktigt har fattat vad som hänt.


Jag hoppas att jag ska slippa komma i ett nytt skov nu efter det här. Vanligt är ju att man gör det när en graviditet lämnat kroppen. Men jag tar det. Jag fixar det också.

Jag må gå på knäna vid det här laget, men knäckt mig? Inte än.



Del två

Henke började bli hungrig så han drog iväg en sväng för att äta. Jag låg och skakade av oro och chock, grät en skvätt och hade ont i magen. Henke kom tillbaka och vi pratade lite om hur vi skulle lägga upp dagen. Skulle han stanna kvar med mig fram till operationen eller skulle han åka hem och komma ner senare.

Vi bestämde att han skulle åka hem och vila, fixa med saker till Eric som var hos Farmor med minimum av proviant och sedan komma ner och va med mig när jag vaknade.

Vi gick ut och rökte en sista ciggarett. Vi kramades och grät. Henke försökte vara stark och inte visa sig ledsen och orolig inför mig. Sorgen inom honom lös igenom men jag låtsades som att jag inte såg. Jag var bedövad och avtrubbad. Skräckslagen och på helspänn på en och samma gång.

Vi tittade varandra i ögonen utanför. Solen var nästan påväg att spricka igenom en annars mycket molntyngd himmel. Solens knappa strålar lös i Henke´s ögon och jag liksom memorerade synen på min näthinna för att använda vid ett senare tillfälle då jag behövde styrka och känna tryggheten som bara Henke kan ge mig.

Avskedet, som kändes som det sista oss emellan någonsin, var tufft. Nu var jag ensam.

Jag la mig i sängen och nu började det verkligen gå upp för mig. Jag skulle sövas. Något jag fasar för. Livrädd att inte vakna upp. Hade jag somnat för en evig vila hade ju inte det varit någon större grej för mig på ett operationsbord. Jag hade somnat och inte mer. Men jag tänkte på Eric. Och på Henke. Min familj. Mina vänner. Såna sjuka tankar och onödig oro - jag vet.

Jag blev ombedd att duscha inför operationen. Hibbiskrubbade ( stavning ? ) min kropp. Njöt lite av värmen från en varm dusch. Tog på mig sjukhusskjortan och de höga nätstrumporna. Hittade inga trosor så jag la mig som jag var i sängen. Frös lite grann så jag frågade snällt efter något att dra om mig. Fick någon liten värmefilt. Försökte vila. Slå bort alla ledsna tankar.

Vid fyra tiden kom en sköterska in och tog ytterligare ett blodprov för att kolla min blodgrupp. Fick en " infart " i armen inför operationen. En stor pandodil och 1 1/2 lugnande tablett för att ta udden av oron och kanske kunna somna en stund.

Anders, som skulle komma att operera mig, kom in och pratade några ord. Han var så besvärad av situationen. Han menade på att om det nu skulle vara ett utomkveds var det fruktansvärt då HCG värdet var så jäkla högt. Han bad om att få göra ett ul till för att se hur det såg ut. Situationen besvärade honom. Mestadels tror jag att det var för att han missat detta vid återbesöket en och en halv vecka innan.

Sagt och gjort, vi gick och gjorde ul han och jag. Jag fick bära mitt dropp och då jag inte hade några trosor fick han hjäpa mig att sno om täcket om mig när vi gick i korridoren.

Han såg att jag hade en blödning i buken. Mer kunde han inte se. Han visste inte vad han skulle tro om situationen utan det enda att göra var att öppna och se.

Han hjälpte mig tillbaka. Jag la mig och somnade. Damen bredvid mig flyttade ut under tiden kommer jag ihåg. En annan kvinna som var på samma rum hade besök. Jag sov och sov. Kvicknade till efter mitt ned drogade tillstånd straxt efter 19 på kvällen. Min första tanke var " så jävla skönt att det är över " Jag var helt säker på att jag varit på operation och att det nu bara var återhämtningen kvar.

Jag gick upp och kissade och kvinnan mitt över i rummet sa till mig att hon inte kunde förstå varför dom inte hämtat mig än.

Jag ringde Henke och grät som ett barn. Panikslagen över att jag nu hade allt jobbigt kvar. Det var på långa vägar över. Jag kände mig så ensam, liten och rädd.

Under tiden jag pratade ( och grät ) med Henke kommer två sköterskor in. Klockan var då 19:40. Nu var det dags. Jag la på telefonen och den låstes in i mitt skåp. Jag började skaka som fan. Allt var bortom min kontroll. Jag grät hela vägen genom kulvertar och hissar. Sköterskorna tröstade med att jag pratade med Henke precis innan operationen så han visste när jag åkte iväg. Vi hade bestämt att han skulle ringa för att få veta hur det gick och sedan ta ställning om när och om han skulle komma.

Ligger i sängen utanför operationssalen. Jag vet att jag tänkte " är detta det sista jag kommer se i mitt liv " Jag kan inte för mitt liv förstå varför denna narkos ångest fanns med mig. Men jobbigt var de. Jag bestämde mig för att jag skulle blunda när jag blev inrullad. Jag ville inte se. 1997 när jag gjorde samma operation vet jag att jag såg när de rullade upp någon grön duk som innehöll skalpeller och annat och det ville jag inte se denna gång.

Tyvärr hade narkosläkaren valt fel operationsbord. Det krävdes ett gynbord och jag var tvungen att ställa mig upp för att byta säng. Hela grejen med att blunda sprack en aning och jag tittade mig omkring. Blev dock inte alltför skrämd av det jag såg. Försökte mana mig själv till att tänka att jag var i goda händer. Anders är, trots allt, någon jag kände förtroende för. Detta måste bara gå bra.

Jag vet inte hur många personer som var omkring mig. Handhälsade, frågade frågor, pratade lugnande med mig.

Efter något som kändes som en evighet bad en ung kille mig att andas i en mask. Det var syrgas och antagligen i syfte att få mig att andas lugnare. Jag fläktade på så pass att hela operationssalen tömdes på syre kan jag tro. Den unga killen frågade mig om min son. Min älskade Eric. Jag kunde inte fokusera på hans smalltalk. Jag försökte förflytta mig till en plats där vi befann oss. Henke, Eric och jag.

Jag fick panik av att ha masken över min fejja. Den togs bort ett ögonblick men sattes snart dit igen. Jag såg en bild på Eric framför mig,( för er som vet min bakgrundsbild på mobilen, ) och bilden på min näthinna från Henke´s och mitt hej då tidigare.

Andas djupa lugna andetag, fick jag höra. Jag gjorde som jag blev tillsagd. Tänkte att - är det såhär det slutar så är det. Andades, blev lite yr. Nu kommer narkosen och du kan uppleva att du blir lite snurrig är det sista jag kommer ihåg innan jag somnade.

forts. följer



En lång berättelse, del 1

Att livet skulle vara lätt att leva, det är det väl egentligen ingen som tror. Visst, en del glider fram utan minsta motstånd och en del har det lite tuffare på vägen. Jag begär egentligen inte så mycket mer än att få känna glädje och lycka över det jag har. Men senaste årens händelser gör det svårt att rakt igenom glädjas. Positiva saker har hänt. Vi har köpt ett hus där jag trivs och mår bra, Henke är en fantastisk människa och största källan till livsglädje är min son Eric.

Här kommer nu berättelsen jag utlovade igår. Jag kommer att ta det från början, det kommer va luddigt och svamligt och rörigt och långt.

Here we go:

Den 28 Juli hade jag sista mensen efter att jag ätit klart min p-piller kur. Det tog lång tid innan jag kunde förmå mig att stoppa preventivmedel i min kropp när jag inget hellre ville än att bli gravid. Men jag lyckades till slut och när mensen var över påbörjade vi bäbisverkstaden.

Efter 3,5 vecka gjorde jag ett gravtest som, döm om min förvåning, visade positivt. Äntligen hade turen vänt tänkte jag. Vi gladdes men vågade såklart inte riktigt känna av glädjen då det mesta, vår otur trogen, nu för tiden går åt helvete.

Den 29 Augusti fick jag bruna blödningar och kraftig smärta vid vänster äggstock. Vi åkte akut till gyn där det konstaterades att jag hade en graviditet i livmodern och sannolikheten för att det även skulle finnas ett utomkvedshavandeskap var en på miljonen. Fick lämna ett HCG prov för att kolla hormonhalten i kroppen. Vi fick åka hem. Jag inväntade ett missfall. Jag blödde, smärtan avtog och vi var på återbesök en vecka efter.

Läkaren vi träffade på återbesöket frågade om jag fortfarande hade smärta på sidan eller brun blödning och då jag inte hade det blåstes " utomkvedshavandeskapsfaran " över. Detta var samma läkare som senare skulle komma att operera mig.

Vi åkte hem. Jag hade en mindre slemhinneblödning att vänta. Den kom, såg dagens ljus och passerade. Jag slutade blöda. Vi umgicks som vuxna den helgen och i måndags morse blödde jag ut något som liknade gråsvartbrun sörja. Mensvärk tillkom. Jag misstänkte att vårt sexuella umgänge gett mig en infektion men jag ville avvakta med att kolla upp det. Jag kände att jag inte gjort annat än flängt omkring på sjukhusinstitutioner senaste tiden. Jag ville heller inte skriva om det här med risk för att ni skulle börja tro att jag var hypokondrisk.

Veckan passerade i stilla mak. Molvärken blev kraftigare, blödningarna mer och mer bruna. Jag bestämde att på torsdag morgon ringa till gyn för att få behandling för vad jag trodde var en infektion.

På torsdagmorgon klockan 4:00 vaknar jag av en fruktansvärd smärta lågt ner i buken. Det känns som någon gör tusen nålar på mina äggledare. Jag kunde inte gå rakt. Tog två panodil, rökte en cigg. Bestämde mig för att ringa sjukvårdsrådgivningen. Hon tyckte jag skulle åka ner till akuten i Västervik så jag väckte maken. Smärtan tilltog och jag var nära att tuppa av. Låg på hallgolvet när Henke gjorde sig i ordning. Jag svettades som en gris och trodde ett tag jag skulle kräkas.

Eric vaknade, tack och lov, av tumultet. Fick ju då en chans att pussa honom " hej då " Trodde ju visserligen att jag snart skulle va hemma igen så då spelade det ingen större roll. Men med tanke på att jag blev kvar så..

Farmor var snäll och tog hand om Eric.

Vi kom ner. Jag fick åka rullstol upp till gyn då smärtan var så intensiv att jag knappt kunde lyfta mina ben. Väl uppe på gyn möttes jag av en sköterska som skulle må gott av ett nytt yrkesval eller alternativt gå en charmkurs. Hon frågade mig lite snorkigt om det inte bara var så att jag hade fått min mens. " Det kan ju inte jag svara på, sa jag. Men jag har då aldrig haft såhär ont vid mens " Hon väste ur sig att " doktorn kommer snart och tittar på dig "

Gynläkaren kom, undersökning påbörjades. Hon misstänkte direkt utomkvedshavandeskap. Det kändes inte som att hon riktigt fattade att jag haft en graviditet i livmordern. Utomkveds var ju liksom redan uteslutet. Trodde vi.

Hon ville att jag skulle lämna blodprov och vara kvar till dagen efter. Hon tänkte inte skicka hem mig när jag haft sådär ont. Sköterskan som skulle ta blodprov fick inget ut i ena armen. Nytt försök i andra och då kom tillräckligt för att fylla ett rör. Tillbaka till första armen och efter mycket om och men fick hon det hon behövde.

Vi kom på att jag faktiskt lämnat ett HCG den 29 - kunde de då inte jämföra med det? Om det inte var högre eller om det sjunkit så skulle vi ju kunna åka hem.. Det gick dom med på så vi väntade och väntade och väntade lite till.

 Efter undersökningen på morgonen hade jag börjat blöda så jag var nu helt säker på att mitt missfall kommit av sig men nu kommit igång igen. Gynläkaren kunde ju även hon se graviditetsrester i livmorden. Jag var fortfarande inställd på hemgång.

Klockan tolv kom den obehagliga smärtan tillbaka som jag sökte för den 29 Augusti. Då började varningsklockor ringa i mitt huvud. Jag kände så väl igen den. Eva, läkaren, hade nu fått svaren och vi gick till en mer avancerad ul maskin för att kolla. Allt såg bra ut, förutom att jag hade en blödning och vätska i buken. Men det kunde nog bli så av missfallet. " Bara HCG provet är lägre än sist så får ni åka hem " säger hon.

De sekunder som följde kan inte beskrivas med ord. Oron steg och rätt vad det är säger hon " Jaha, tyvärr, det är ett X " HCG´t var på 900 ? sist och nu var det uppe på 10, 000. Jag b örjade gråta, Henke klappade mig på benet. Henke frågade " vad händer nu? " " Det blir operation i eftermiddag " svarar hon.

Jag bryter ihop och tar mig samman på en och samma gång. Frågar henne om det inte räckt med att få misfall efter att ha försökt så jävla länge. Det kan ju såklart inte hon svara på.

Vi går ut och röker, jag ringer till mamma och Anna för att berätta. Sen lägger jag mig i min säng på rummet som jag haft sen morgnen men vägrat vara i.


Jag skulle ju åka hem..

Forts. följer..






Trött, mörbultad och ledsen

Jag är trött och lite mörbultad. Känslorna svallar och lika glad jag är för att äntligen kunna gosa in mig i Eric´s underbara kinder är jag ledsen för att allt blir så fel.
Livet känns milt sagt orättvist just nu.
Jag är trött, så trött. Skulle vilja kura ihop mig under en filt med en kopp varm choklad med lite Lars Winnerbäck i bakgrunden och bara tokgråta.
Om det nu skulle visa sig att pappa´s röntgen inte är bra om några månader, då vet jag inte vad jag gör. Eller provet på mitt bröst som ligger för analys..
Jag kan vara stark, till viss del. Problemet i dagsläget är att jag aldrig hinner komma till en punkt där jag mår bra och är lycklig för det jag har. Det hinner hända något hela tiden. Oftast och mestadels av negativ art då.
Är så grymt tacksam för familjen och vännerna som stöttar mig i vårr och torrt. Jag älskar Er. Ni vet vilka ni är <3
Och tack för allt stöd via bloggen. Jag hoppas ni förstår hur underbar känslan är att ni räcker ut en hand och stöttar mig med era fina ord. Jag blir rörd <3
Nu blir det Idol.
Antingen kommer ett inlägg om vårt traumatiska dygn i kväll eller i morgon.

Det är ju såklart styckesindelat från början. Skapligt less på att det inte funkar









_ och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt du berättade att du saknar mig inatt det gör jag med det är så tyst nere från gatan som det aldrig annars är det är som att natten här har sett allting och stilla sjunger med _



_ en elegi för alla sorger den här hösten handla om för en mor som sjuknade in för ett barn som aldrig kom för skuggan över gården där aldrig solen lyste in för en ork som inte fanns du saknade min jag saknade din_










Lars Winnerbäck - Elegi











Lite om mycket

Ville bara kika in här och säga att jag mår bra efter omständigheterna. Trött och öm men den största värken sitter i hjärtat och själen. Har varit i Västervik sen igår och opererats för utomkvedshavandeskap. Ja, ni hörde rätt. Sannolikheten att vara gravid i livmoder och äggledare är 1 på miljonen. Det minns ni va? Det måste varit det som skett. Jag kommer ge er mer detaljer vid ett senare tillfälle. Nu ska vi fika Henke och jag. Sen ska vi sova. Längtar efter Eric så det värker i mitt hjärta men jag ska vila lite och samla kraft till vi ses i kväll. Tack snälla Linda K som varit så snäll och pysslat om och tröstat <3 Tack Farmor som tagit hand om Eric. Tack familj och vänner som stöttat och peppat. Men främst av allt - Tack Henke för att du är du <3

Update

Här kommer nu en liten rapport om det som hänt i mitt internetlösa liv det senaste dygnet.

Vår säng, som vi beställde för snart tre veckor sedan har kommit. Tyvärr var det dock fel säng och nu får vi vänta cirka två veckor till.

Vår stationära dator hälsade hem igår och drog med sig problematik med internet. Nu har vi lånat en bärbar av snälla Anna och Per och äntligen fått ordning på internet.

Helt sjukt vad man är beroende av det här world wide webbandet ändå. Förhoppningsvis är det inget megaflunk på datorn i sig. Men lite orolig är jag ändå för alla kort som vi har på den.

Eric har varit ett trotsigt litet djur de senaste två dagarna samtidigt som han varit helt underbar. Det går i vågor och jag börjar mer och mer ana att han fått humöret efter mig. Plus självfallet i håret. Förhoppningsvis har han även fått någon positiv sida.

Missfallet är så gott som omhändertaget. Man kan ana det ett par små gånger om dagen. Jag överlever även detta. Nu har vi haft två så ett till och vi får hjälp. Och har inget hänt igen på ännu ett år så får vi hjälp även då.

Egentligen så känner jag mig uppgiven, ledsen och besviken men när det kommer till just den här frågan så är det liksom inte så mycket att göra åt.

Nu ska jag dricka ur mitt glas öl, kan ni tänka er jag sitter här och smuttar på en kall stark, sen ska jag sova.

Jag är så tacksam för er mina läsare. Ni ger mig så mycket styrka och positiv energi <3




Knöl i bröstet

Igår var jag på Vårdcentralen förstår ni. När jag blev gravid blev jag super duper öm i mitt ena bröst. Normal graviditetsåkomma tänkte jag först men ju mer jag kände ( i hemlighet ) på den lilla knutan så växte oron. Och med tanke på att graviditeten inte finns kvar kändes det ganska osannolikt att detta var normalt.

Jag ringde till Ritva på Mödravården som bekräftade min oro och efter mitt samtal till henne fick jag således en tid till Anders Brunegård.

Han kände och klämde och känslan av just det var.. underlig. Minst sagt. Han kände att jag var knölig i det högra bröstet.

Han sa hur som helst att han var till 95 procent säker på att det trots allt rörde sig om att brösten blivit så på grund av den graviditet som påbörjats.

Ska ändå få göra en mammografi nästa vecka för att vara på den säkra sidan. Och för att slippa oroa mig för de kvarstående procenten.

Med tanke på allt elände som drabbar oss hela tiden har jag svårt att se att detta ska kunna gå bra. Men någon gång måste ju denna negativa trend ta en vändning.

Jag vågade ingenting säga till Henke om detta förrän för ett par dagar sen och därför har jag också valt att låta bli att skriva om detta. Blir ju lite smått orolig att ni ska tro att jag blivit helt hypokondrisk.

Nåja, det var det det. Nu får vi avvakta och se om det syns något på mammografin.


Tidigare inlägg
RSS 2.0