Del två

Henke började bli hungrig så han drog iväg en sväng för att äta. Jag låg och skakade av oro och chock, grät en skvätt och hade ont i magen. Henke kom tillbaka och vi pratade lite om hur vi skulle lägga upp dagen. Skulle han stanna kvar med mig fram till operationen eller skulle han åka hem och komma ner senare.

Vi bestämde att han skulle åka hem och vila, fixa med saker till Eric som var hos Farmor med minimum av proviant och sedan komma ner och va med mig när jag vaknade.

Vi gick ut och rökte en sista ciggarett. Vi kramades och grät. Henke försökte vara stark och inte visa sig ledsen och orolig inför mig. Sorgen inom honom lös igenom men jag låtsades som att jag inte såg. Jag var bedövad och avtrubbad. Skräckslagen och på helspänn på en och samma gång.

Vi tittade varandra i ögonen utanför. Solen var nästan påväg att spricka igenom en annars mycket molntyngd himmel. Solens knappa strålar lös i Henke´s ögon och jag liksom memorerade synen på min näthinna för att använda vid ett senare tillfälle då jag behövde styrka och känna tryggheten som bara Henke kan ge mig.

Avskedet, som kändes som det sista oss emellan någonsin, var tufft. Nu var jag ensam.

Jag la mig i sängen och nu började det verkligen gå upp för mig. Jag skulle sövas. Något jag fasar för. Livrädd att inte vakna upp. Hade jag somnat för en evig vila hade ju inte det varit någon större grej för mig på ett operationsbord. Jag hade somnat och inte mer. Men jag tänkte på Eric. Och på Henke. Min familj. Mina vänner. Såna sjuka tankar och onödig oro - jag vet.

Jag blev ombedd att duscha inför operationen. Hibbiskrubbade ( stavning ? ) min kropp. Njöt lite av värmen från en varm dusch. Tog på mig sjukhusskjortan och de höga nätstrumporna. Hittade inga trosor så jag la mig som jag var i sängen. Frös lite grann så jag frågade snällt efter något att dra om mig. Fick någon liten värmefilt. Försökte vila. Slå bort alla ledsna tankar.

Vid fyra tiden kom en sköterska in och tog ytterligare ett blodprov för att kolla min blodgrupp. Fick en " infart " i armen inför operationen. En stor pandodil och 1 1/2 lugnande tablett för att ta udden av oron och kanske kunna somna en stund.

Anders, som skulle komma att operera mig, kom in och pratade några ord. Han var så besvärad av situationen. Han menade på att om det nu skulle vara ett utomkveds var det fruktansvärt då HCG värdet var så jäkla högt. Han bad om att få göra ett ul till för att se hur det såg ut. Situationen besvärade honom. Mestadels tror jag att det var för att han missat detta vid återbesöket en och en halv vecka innan.

Sagt och gjort, vi gick och gjorde ul han och jag. Jag fick bära mitt dropp och då jag inte hade några trosor fick han hjäpa mig att sno om täcket om mig när vi gick i korridoren.

Han såg att jag hade en blödning i buken. Mer kunde han inte se. Han visste inte vad han skulle tro om situationen utan det enda att göra var att öppna och se.

Han hjälpte mig tillbaka. Jag la mig och somnade. Damen bredvid mig flyttade ut under tiden kommer jag ihåg. En annan kvinna som var på samma rum hade besök. Jag sov och sov. Kvicknade till efter mitt ned drogade tillstånd straxt efter 19 på kvällen. Min första tanke var " så jävla skönt att det är över " Jag var helt säker på att jag varit på operation och att det nu bara var återhämtningen kvar.

Jag gick upp och kissade och kvinnan mitt över i rummet sa till mig att hon inte kunde förstå varför dom inte hämtat mig än.

Jag ringde Henke och grät som ett barn. Panikslagen över att jag nu hade allt jobbigt kvar. Det var på långa vägar över. Jag kände mig så ensam, liten och rädd.

Under tiden jag pratade ( och grät ) med Henke kommer två sköterskor in. Klockan var då 19:40. Nu var det dags. Jag la på telefonen och den låstes in i mitt skåp. Jag började skaka som fan. Allt var bortom min kontroll. Jag grät hela vägen genom kulvertar och hissar. Sköterskorna tröstade med att jag pratade med Henke precis innan operationen så han visste när jag åkte iväg. Vi hade bestämt att han skulle ringa för att få veta hur det gick och sedan ta ställning om när och om han skulle komma.

Ligger i sängen utanför operationssalen. Jag vet att jag tänkte " är detta det sista jag kommer se i mitt liv " Jag kan inte för mitt liv förstå varför denna narkos ångest fanns med mig. Men jobbigt var de. Jag bestämde mig för att jag skulle blunda när jag blev inrullad. Jag ville inte se. 1997 när jag gjorde samma operation vet jag att jag såg när de rullade upp någon grön duk som innehöll skalpeller och annat och det ville jag inte se denna gång.

Tyvärr hade narkosläkaren valt fel operationsbord. Det krävdes ett gynbord och jag var tvungen att ställa mig upp för att byta säng. Hela grejen med att blunda sprack en aning och jag tittade mig omkring. Blev dock inte alltför skrämd av det jag såg. Försökte mana mig själv till att tänka att jag var i goda händer. Anders är, trots allt, någon jag kände förtroende för. Detta måste bara gå bra.

Jag vet inte hur många personer som var omkring mig. Handhälsade, frågade frågor, pratade lugnande med mig.

Efter något som kändes som en evighet bad en ung kille mig att andas i en mask. Det var syrgas och antagligen i syfte att få mig att andas lugnare. Jag fläktade på så pass att hela operationssalen tömdes på syre kan jag tro. Den unga killen frågade mig om min son. Min älskade Eric. Jag kunde inte fokusera på hans smalltalk. Jag försökte förflytta mig till en plats där vi befann oss. Henke, Eric och jag.

Jag fick panik av att ha masken över min fejja. Den togs bort ett ögonblick men sattes snart dit igen. Jag såg en bild på Eric framför mig,( för er som vet min bakgrundsbild på mobilen, ) och bilden på min näthinna från Henke´s och mitt hej då tidigare.

Andas djupa lugna andetag, fick jag höra. Jag gjorde som jag blev tillsagd. Tänkte att - är det såhär det slutar så är det. Andades, blev lite yr. Nu kommer narkosen och du kan uppleva att du blir lite snurrig är det sista jag kommer ihåg innan jag somnade.

forts. följer



Kommentarer
Postat av: Anonym

sluta rök om du planera att skaffa barn, läser din blogg dagligen och tycker synd om dig. men risken ökar för missfall och av en cigg slutar barnet att andas i en minut =(

2010-09-18 @ 21:04:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0