Del tre

Varm, behaglig och trött vaknade jag till i ett rum med dämpad belysning. En blodtrycksmanchett pumpades med jämna mellanrum upp och tog mitt blodtryck. Någon kom och stod bredvid mig och jag fick ögonen på en klocka som visade någonstans mellan 22:15 - 22:30. Jag fick panik och skulle gå upp. Fick för mig om att jag var hemma, att jag sovit till 10:30 en förmiddag.

Kvinnan bredvid mig lugnade mig med att jag var på uppvaket. Att jag nu var färdigopererad.

Av någon anledning fick jag en telefon i min hand. Försökte ringa hem till Henke- inget svar. Lyckades komma ihåg hans mobilnummer i huvudet och pratade några ord med honom. Kommer knappt ihåg detta.

Somnade till, vaknade, var lite snurrig i huvudet men mådde ändå alldeles utmärkt. Var så hungrig och kaffesugen. Fick lite vatten ur ett glas med sugrör.

Klockan 23:30 kom en man och sa att han tyckte att jag nu lika gärna kunde få åka till mitt rum och sova. Väl på rummet ångrade jag bittert att jag inte fått med mig några öronploppar. Kvinnan jag delade rum med snarkade gott. Klockan 2:00 var jag kissnödig och började få lite ont. Jag hade blivit tillsagd att ringa på klockan om jag fick ont så sagt och gjort. Två sköterskor kom, hjälpte mig till toan. Jag var lite vinglig men det gick bra. Men kissandet lät dröja på sig. Det kom små ynkliga droppar. Men det är ju bättre än inget i alla fall.

Ja sa till sköterskorna att de kunde gå så länge så kunde jag ringa på dom om jag blev yr eller behövde hjälp men det gick de såklart inte med på. Tillslut hade jag lyckats kissa nog och jag fick veta att det kunde va svårt att kissa i början då jag blivit tappad på operation. Men de var nöjda och jag också så jag kom tillbaka i sängen.

Fick en stor panodil, tyckte mig inte va i behov av den erbjudna Diklofenaken, och en tillbringare med vatten.

Sov korta stunder. Vaknade av min snarkande rumskompis, hon va uppe och kissade, jag va uppe och kissade. Sådär höll det på. Tror att jag kan ha sovit någon timme hit och dit vi ett par tillfällen. Längtade till klockan skulle bli 7:30 då det var frukost.

Klockan 5:00 slog det mig att ingen ( förmodligen ) hört av sig till mamma eller pappa om att jag var vaken. Skickade ett sms till Far min som snabbt svarade att han var lättad att höra att allt gått bra.

Klockan sju gick jag upp och drog på mig brallorna och styrde kosan mot korridoren för att ringa min mamma. Tyckte det var för tidigt att prata i telefonen på rummet. När klockan slog 7:30 frågade jag en sköterska så jag säkert fick äta frukost och det var inga problem. Drack 2,5 koppar kaffe. Det hade jag längtat efter sen torsdagsmorgnen.

Ronden skulle vara mellan 9 - 10 och det var då jag skulle få veta vad som varit fel, hur operationen gått, prata med Anders. Ringde till Henke och sa att han skulle skynda sig ner så han fick vara med då. Han kom 8:15 och det var ett kärt återseende.

Någon gång där på förmiddagen kom Anders och vi satte oss, Henke och jag, på min säng. Han började berätta om operationen. Han sa att det sett fruktansvärt ut. Min vänstra äggledare, som i 8 veckor huserat en inneboende, var tjock och blodfylld. Den liknade en blodkorv och hade börjat brista. Därav blödningen i buken. Det hade kunnat bli en allvarlig utgång på detta och han kände sig mycket besvärad över att detta kunnat ske. Det är så osannolikt och det är inte ens alla gynläkare som stöter på detta under hela sitt arbetsliv.

Äggledaren var så skadad så den ligger för analys någonstans. Varför förstod jag inte riktigt. I livmodern såg det hemskt ut och även det innehållet ligger och ska analyseras.

Allting gott tänker man ju då. En äggledare är det många som får barn med. Nu är det tyvärr så att Anders upptäckte att den enda äggledare jag har kvar är skadad och kommer sannolikt inte bära frukt fullt ut. Dessutom har jag nu även fått den kroniska sjukdomen Endometrios bekräftad som till största sannolikhet är det som ställer till det med våra missfall och utomkvedshavandeskap.

Med tanke på att vi lyckats få ett barn är det inte troligt att vi kommer få någon ekonomisk hjälp utan får bekosta IVF själva. Anders tyckte det var att rekomendera. Försöker vi med min äggledare som jag har kvar och får ett utomkveds till är risken stor att även den försvinner och då försvinner ju även mina ägg.



**


Jag är så glad över att vara hemma. Jag är trött och mör. Just nu läker jag fysiskt, den psykiska delen av all denna skit kommer nog över mig så småningom. Det värker till i hjärtat ibland, men jag försöker slå bort det. Jag känner mig lite avtrubbad fortfarande. Som att jag inte riktigt har fattat vad som hänt.


Jag hoppas att jag ska slippa komma i ett nytt skov nu efter det här. Vanligt är ju att man gör det när en graviditet lämnat kroppen. Men jag tar det. Jag fixar det också.

Jag må gå på knäna vid det här laget, men knäckt mig? Inte än.



Kommentarer
Postat av: Therese

Världen är så grym och orättvis ibland. Jag förstår inte hur så mycket kan hända en familj. Tur att ni har varandra. Den där lilla Eric, han måste vara ett riktigt lyckopiller för er nu. Tänker på er!

2010-09-19 @ 10:22:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0