En lång berättelse, del 1

Att livet skulle vara lätt att leva, det är det väl egentligen ingen som tror. Visst, en del glider fram utan minsta motstånd och en del har det lite tuffare på vägen. Jag begär egentligen inte så mycket mer än att få känna glädje och lycka över det jag har. Men senaste årens händelser gör det svårt att rakt igenom glädjas. Positiva saker har hänt. Vi har köpt ett hus där jag trivs och mår bra, Henke är en fantastisk människa och största källan till livsglädje är min son Eric.

Här kommer nu berättelsen jag utlovade igår. Jag kommer att ta det från början, det kommer va luddigt och svamligt och rörigt och långt.

Here we go:

Den 28 Juli hade jag sista mensen efter att jag ätit klart min p-piller kur. Det tog lång tid innan jag kunde förmå mig att stoppa preventivmedel i min kropp när jag inget hellre ville än att bli gravid. Men jag lyckades till slut och när mensen var över påbörjade vi bäbisverkstaden.

Efter 3,5 vecka gjorde jag ett gravtest som, döm om min förvåning, visade positivt. Äntligen hade turen vänt tänkte jag. Vi gladdes men vågade såklart inte riktigt känna av glädjen då det mesta, vår otur trogen, nu för tiden går åt helvete.

Den 29 Augusti fick jag bruna blödningar och kraftig smärta vid vänster äggstock. Vi åkte akut till gyn där det konstaterades att jag hade en graviditet i livmodern och sannolikheten för att det även skulle finnas ett utomkvedshavandeskap var en på miljonen. Fick lämna ett HCG prov för att kolla hormonhalten i kroppen. Vi fick åka hem. Jag inväntade ett missfall. Jag blödde, smärtan avtog och vi var på återbesök en vecka efter.

Läkaren vi träffade på återbesöket frågade om jag fortfarande hade smärta på sidan eller brun blödning och då jag inte hade det blåstes " utomkvedshavandeskapsfaran " över. Detta var samma läkare som senare skulle komma att operera mig.

Vi åkte hem. Jag hade en mindre slemhinneblödning att vänta. Den kom, såg dagens ljus och passerade. Jag slutade blöda. Vi umgicks som vuxna den helgen och i måndags morse blödde jag ut något som liknade gråsvartbrun sörja. Mensvärk tillkom. Jag misstänkte att vårt sexuella umgänge gett mig en infektion men jag ville avvakta med att kolla upp det. Jag kände att jag inte gjort annat än flängt omkring på sjukhusinstitutioner senaste tiden. Jag ville heller inte skriva om det här med risk för att ni skulle börja tro att jag var hypokondrisk.

Veckan passerade i stilla mak. Molvärken blev kraftigare, blödningarna mer och mer bruna. Jag bestämde att på torsdag morgon ringa till gyn för att få behandling för vad jag trodde var en infektion.

På torsdagmorgon klockan 4:00 vaknar jag av en fruktansvärd smärta lågt ner i buken. Det känns som någon gör tusen nålar på mina äggledare. Jag kunde inte gå rakt. Tog två panodil, rökte en cigg. Bestämde mig för att ringa sjukvårdsrådgivningen. Hon tyckte jag skulle åka ner till akuten i Västervik så jag väckte maken. Smärtan tilltog och jag var nära att tuppa av. Låg på hallgolvet när Henke gjorde sig i ordning. Jag svettades som en gris och trodde ett tag jag skulle kräkas.

Eric vaknade, tack och lov, av tumultet. Fick ju då en chans att pussa honom " hej då " Trodde ju visserligen att jag snart skulle va hemma igen så då spelade det ingen större roll. Men med tanke på att jag blev kvar så..

Farmor var snäll och tog hand om Eric.

Vi kom ner. Jag fick åka rullstol upp till gyn då smärtan var så intensiv att jag knappt kunde lyfta mina ben. Väl uppe på gyn möttes jag av en sköterska som skulle må gott av ett nytt yrkesval eller alternativt gå en charmkurs. Hon frågade mig lite snorkigt om det inte bara var så att jag hade fått min mens. " Det kan ju inte jag svara på, sa jag. Men jag har då aldrig haft såhär ont vid mens " Hon väste ur sig att " doktorn kommer snart och tittar på dig "

Gynläkaren kom, undersökning påbörjades. Hon misstänkte direkt utomkvedshavandeskap. Det kändes inte som att hon riktigt fattade att jag haft en graviditet i livmordern. Utomkveds var ju liksom redan uteslutet. Trodde vi.

Hon ville att jag skulle lämna blodprov och vara kvar till dagen efter. Hon tänkte inte skicka hem mig när jag haft sådär ont. Sköterskan som skulle ta blodprov fick inget ut i ena armen. Nytt försök i andra och då kom tillräckligt för att fylla ett rör. Tillbaka till första armen och efter mycket om och men fick hon det hon behövde.

Vi kom på att jag faktiskt lämnat ett HCG den 29 - kunde de då inte jämföra med det? Om det inte var högre eller om det sjunkit så skulle vi ju kunna åka hem.. Det gick dom med på så vi väntade och väntade och väntade lite till.

 Efter undersökningen på morgonen hade jag börjat blöda så jag var nu helt säker på att mitt missfall kommit av sig men nu kommit igång igen. Gynläkaren kunde ju även hon se graviditetsrester i livmorden. Jag var fortfarande inställd på hemgång.

Klockan tolv kom den obehagliga smärtan tillbaka som jag sökte för den 29 Augusti. Då började varningsklockor ringa i mitt huvud. Jag kände så väl igen den. Eva, läkaren, hade nu fått svaren och vi gick till en mer avancerad ul maskin för att kolla. Allt såg bra ut, förutom att jag hade en blödning och vätska i buken. Men det kunde nog bli så av missfallet. " Bara HCG provet är lägre än sist så får ni åka hem " säger hon.

De sekunder som följde kan inte beskrivas med ord. Oron steg och rätt vad det är säger hon " Jaha, tyvärr, det är ett X " HCG´t var på 900 ? sist och nu var det uppe på 10, 000. Jag b örjade gråta, Henke klappade mig på benet. Henke frågade " vad händer nu? " " Det blir operation i eftermiddag " svarar hon.

Jag bryter ihop och tar mig samman på en och samma gång. Frågar henne om det inte räckt med att få misfall efter att ha försökt så jävla länge. Det kan ju såklart inte hon svara på.

Vi går ut och röker, jag ringer till mamma och Anna för att berätta. Sen lägger jag mig i min säng på rummet som jag haft sen morgnen men vägrat vara i.


Jag skulle ju åka hem..

Forts. följer..






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0