Försöker slå bort en envis känsla

Vi har haft en trevlig kväll trots att Henke lämnade oss för att pyssla om bilen. Anna kom hit och lekte med Eric och mig. Vi skrattade och hade det riktigt trevligt. Henke var ju produktiv under tiden och lagade rost så det var ju trots allt bra.

Idag är det en vecka sen jag satt och nojjade och var orolig inför spraystarten. I morgon bitti klockan 06:00 är det en vecka sen jag började. Jag kan inte fatta hur snabbt det gått. Jag trodde ärligt talat att tiden skulle snigla sig fram men samtidigt är det ju inte så konstigt att tiden går så fort. Dagarna delas ju in med spraystunder och de åtta timmarna som ska gå i mellan rusar fram.

Nu är det två veckor kvar ( ungefär ) med spray sen blir det hormoninjektioner. Det ska bli spännande och att sticka mig själv är inget jag är orolig för. Faktiskt. Jag ser det mer som en mjukstart och en träning för att ( efter detta ) ge mig själv injektioner med bromsmedicin mot MS. Och det är ju säkerligen något jag kommer få göra länge. Tills det kommer någon tablett man kan ta. Det finns ju tydligen i cirkulation nu men de är ju inte i närheten lika beprövade som de där sprutorna så det känns faktiskt säkrare med just sprutorna. Det tycker även min Neurolog.

Jo men visst förstår ni.

Har gått med en envis känsla idag. En sån där känsla om framtiden. Jag har nu en känsla av att försök nummer ett med IVF kommer gå fel och att ett eventuellt andra försök ska kunna lyckas. Jag hatar att känna sånt här då det alltför ofta faktiskt är så att jag har rätt. Herregud, jag drömde liksom om Henke´s pappas dödsdag ett halvår innan han dog. Inte så att jag visste att något ledsamt skulle ske - jag bara såg datumet i drömmen hela tiden, skrev ner det när jag vaknat och ett halvår senare fick vi ju svar på vad det innebar. Creapy.

Jag ska slå bort den där känslan. Intala mig själv att vi ska tänka positivt nu. Men inte för den delen så att jag ska bli högmodig och tro att allt ska gå toppen. Jag ska ta varje dag för sig och njuta av min man och min son.

Vad sen livet för med sig för oss i framtiden lär vi ju bli varse oavsett känsla om den eller inte.

Älskar mina pojkar <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0