Monstergenen

Nu sover mitt lilla monster och jag sittr här och njuter av tystnaden. För även att jag älskar Eric så det gör ont kan han driva mig till vansinne vissa gånger.

Det här med trots är ju inget han visar jätteofta mot människor som inte träffar honom dagligen. Jag antar att jag går honom på nerverna lika mycket som han kan göra på mig då jag tjatar om tråkiga saker han inte vill göra.

Ibland kan man ta åt sig och undra vad man gör för fel då han är så här. Det gör ju inte saken bättre när folk påpekar att han aldrig gör så när dom är närvarande. Att sen få höra att " Henke var aldrig sån " eller " du Becca var aldrig sån " får en ju att undra vart monstergenen kommer ifrån.

Att spekulera i om han har damp eller inte är å börja med ett par år för tidigt. Det oroar mig heller inte det minsta att han skulle ha det ( kanske möjligtvist att det gjorde det första gångerna det hände ) Med tanke på att han kan sitta stilla och koncentrerad och leka med sina grejer i långa perioder oftare än sällan slår ju varje sån liten tanke ur hågen.

Trots är ju ett vida känt begrepp. Vissa barn griper den tag om hårdare än andra. Runt två år händer det mycket i ett litet barn antar jag. De märker att de är en egen person. En person som själv, till viss del, kan påverka vad som ska göras eller inte. De testar sina föräldrar, så klart. Hur långt kan de gå för att få i genom sin vilja. När är det stopp.

Folk som träffar oss kan säkert tycka att Eric blir bortskämd som allt som oftast får i genom sin lilla vilja. Innan jag fick barn var jag en stenhård förälder där nej betydde nej. Idag, i det verkligen föräldraskapet, är det inte så. Här hemma funkar det inte.

Till att börja med slogs jag med acceptansen av en sjukdom som samtidigt som Eric flyttade in i vårt hus. Det gjorde att orken till att vara hård och fostrande inte fanns. Samtidigt kan jag faktiskt känna att lite måste man få ge efter. Man kan kompromissa.

I stället för att det ska vara gråt och tandagnissel en hel dag så kanske man får släppa på ett par nej här och var för att ha en mer harmonisk familj? Ingen mår ju bra av att bråka och jag tror till viss del att barnen behöver känna att de faktiskt har en vilja som i bland går i genom. Så är det ju i verkligheten. I bland får vi som vi vill och i bland inte.

Nu laddar vi för en bra kväll med gott humör. För samtliga familjemedlemmar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0