Becca funderar, som vanligt!

När man kommer upp i en viss ålder och har ett fast förhållande sen en stund tillbaka är det nästan så man kan känna vissa människors blickar efter en växande mage. Spekulationerna går varma i vissa kretsar och vissa tar det steget längre och frågar rakt ut om det inte är dags snart. Ungefär som att de tror att man kanske inte tänker på själv att tiden går. Och som att de tycker att de är kapabla att avgöra om förhållandet är starkt nog för ett sånt stort åtagande som ett litet barn.

För vissa, som för oss, börjar magen så småningom växa. Visst tog det över tio år men det var helt klart värt väntan då vi avgjorde, utan påverkan av andra, när vårt förhållande var i fas för att klara av denna utmaning.

Efter att ens första barn blivit över året, och speciellt med det faktum i bagaget att jag är en bit över 30 år, börjar spekulationerna om syskon. Vissa tar även den frågan steget längre än till spekulation och frågar rakt ut.

Att skaffa syskon är ju, för de flesta, något som sköter sig självt men för en del, som för oss, krävs det lite mer arbete ( och pengar ) för att komma till en punkt med ett eventuellt syskon i familjen.

När man yttrar detta vänder helt plötsligt de flesta sin åsikt och tycker att det ju helt klart räcker med ett barn. Man får glädjas åt det man har. Man ska inte känna press att behöva skaffa ett till när man redan lyckats helt perfekt ( som i vårt fall )

Hur kommer det sig att människor i allmänhet är så snabba med att leta mage, leta " bevis " på att hon nog är med barn när de sedan i samma andetag kan tycka att det så klart inte alls är nödvändigt? Herregud, en del känner ju att det räcker mer än nog med ett barn och det gör det för oss också om detta inte går vägen. Det är en sorg i sig om det stannar här men livet blev ändå perfekt och totalt meningsfullt den dag Eric föddes.

Mycket vill ha mer och att vilja ha syskon till sitt barn är ingen överflöd. Jag tror de allra flesta satsar på det faktumet och bara för att man stöter på svårigheter i skaffandet ska man väl inte behöva ge upp sin dröm och bara acceptera tillvaron.

Jag vet inte om ni förstår hur jag menar. Jag har haft lite mailkontakt med en tjej som varit i samma situation som mig där första barnet kom som på beställning och det fick bli IVF för ett syskon. Hon satte pricken över i när det gäller detta.

Det är svårt att uttrycka den känsla man har när det gäller detta. Jag vill heller inte att någon specifik ska ta åt sig då detta inte är riktat till någon. Det är bara tankarna i allmänhet runt detta som jag funderar över.

Hoppas ni förstår hur jag menar, mina vänner. Trevlig lördag, förresten!







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0