Lättnaden

Den här sommaren har varit otroligt påfrestande på flera olika plan. Min älskade pappa har haft problem med sin rygg så länge jag kan minnas men senaste halvåret har det blivit mer och mer handikappande för honom och till slut, efter mycket tjatande, sökte han läkare.

Det konstaterades att han har förträngningar i ryggen och att det är det som gör att han nu knappt kan gå. Det hittades även något som de inte kunde utesluta var en tumör. Så klart skulle vi sikta på att den var godartad. 

Egentligen hela sommaren, ja i allafall från veckan innan vi åkte till Öland, har vi alltså undrat och undrat. Flertalet röntgenundersökningar, både på det här bifyndet men även efter en eventuell spridning i lungor och buk har gjorts och även ett punktionsprov på detta. 

Visst, det har gått fort men med tanke på att vi inte vetat vad det är och vad detta kan innebära tycker jag det sniglat sig fram.

För två veckor sen ungefär fick pappa veta att tumören i hans rygg är elakartad men växer långsamt. Den skulle strålas och förhoppningen är att de ska kunna stoppa den.

I Fredags var vi uppe i Linköping i en byggnad som andades av denna sjukdom. Onkologen i Linköping och där skulle vi få veta lite mer om framtiden. 

När jag fick veta att de ringt tillbaka till pappa och berättat, jag har ju vetat och oron har ju funnits ganska länge, men när det var bekräftat kände jag hur jag totalt bommade igen mitt inre. Jag kunde inte hantera det så jag stoppade undan det i mitt inre när jag stod där i köket och skar purjolök till den dagens middag. Eric lekte med en kompis i hallen och att bryta ihop hände aldrig. På intet sätt bryr jag mig ju mindre för det. Jag kände hur jag inte kunde hantera känslorna om jag skulle kunna vara till ett stöd för pappa så min sorgsenhet för detta skulle få vänta. 

I Fredags var vi då i Linköping och pratade. Och känslan i bröstet efteråt, sån lättnad. Det går inte att beskriva. 

Tumören han har är elakartad men den är lågmalign vilket innebär att den växer långsamt, vilket vi visste, och även att den inte är så benägen om att sprida sig. Såklart kan den göra det men det är ovanligt. Han ska genomgå en intensiv strålbehandling och förhoppningsvis få bort detta med hjälp av det.

Att jag väljer att skriva om detta nu är för att jag tycker det är bättre att säga som det är nu. När det är utrett. Jag vet att pappa tycker det är skönt att slippa förklara och såklart är ju inte min blogg ett forum dit folk vänder sig för att få svar så men ändå.

Hela sommaren har varit jobbig för pappa. Han har haft det mer och mer jobbigt med gången och det gör ont i hjärtat för oss som känner pappa som vet hur han är aktiv och igång annars.

Nu har han fått tid för att operera sina förträngningar och förhoppningsvis går vi en, trots allt, ljus höst och framtid till mötes. Tack och lov.



Kommentarer
Postat av: Lena S

Förstår att du oroat dig för din pappa.Hoppas att allt går bra med hans behandling.
Soliga kramar Lena

Svar: <3 Kramar
Rebecca

2015-09-28 @ 11:45:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0