Ska jag va helt ärlig

Så börjar jag ledsna ordentligt på mitt humör. Henke och Eric också, skulle jag tro. 

Mitt inre känns som ett gummiband utänjt till bristningsgränsen. Jag är så jäkla lättirriterad trött och sur ( ja ofta till och med förbannad ) allt som oftast.

Min kamp och det jag strävar efter är att få våra vardagar att fungera utan att Eric ska behöva gå till skolan och vi har ( läs jag ) bråkat och stressat och levt om på morgonen. Eftermiddagen går också ganska bra men när Henke kommer hem från jobbet, när jag kan " slappna av lite grann " och inte har ensamt rollen om ansvaret -då brakar det. Helgerna - inte så roliga med andra ord.

Tröttheten är fruktansvärd. Mitt humör är hemskt. Jag var beredd på att det skulle va kämpigt nu att " bara va hemma och va mammaledig " hur löjligt det än låter. För mig, innerst inne, är det helt vridet hur jag ens kan bli trött av att bara va. Men jag var beredd på det. Det skulle behöva va en period innan vi kom in i det här.

Men de här aggressionerna alltså. Jag får va glad om jag inte blir utslängd. Så känns det. 

Men värst av allt är när Eric kommer och ber mig sluta bråka. När Eric går in på sitt rum och nynnar för att slippa höra. Och när han frågar, sådär uppgivet, " vad är du sur för nu mamma "

Jag är i valet om jag ska låta detta va opublicerat. Inget kul att läsa men framförallt inget kul att erkänna. Vill jag att ni ska veta?

Sen känner jag, vad spelar det för roll? Bättre att säga som det är, kanske. 

Kommentarer
Postat av: Lena S

Förstår dig verkligen att du känner dig som du gör.Man orkar ju egentligen inte o då blir det ju humöret först som brister.Min man säger att jag aldrig var så här lätt irriterad förr innan jag blev sjuk. Svårt för dig när du känner att barnen blir påverkade .Kanske bäst att vara ärlig o säga att det är din sjukdom som stör och inte att det är dem man egentligen blir arg på.Du kämpar så hårt.Önskar att det fanns någon som kunde ge dig lite avlastning under dagen.
Kramar från mig.

Svar: Tack för dina fina ord <3 Det värmer när man känner stöd från andra och särskilt någon som faktiskt kan förstå, eller hur jag ska säga. Kramar <3
Rebecca

2015-09-19 @ 20:46:11
Postat av: Charöotte

Kram till dig!

Svar: <3
Rebecca

2015-09-21 @ 21:45:59
Postat av: Lisbeth

JAg tror att du ska vara så öppen som du kan och känner själv är ok. Mina barn har ju vuxit upp med en trasig mamma, jag råkade ut för en trafikolycka när dottern var 1½ och jag var gravid med min son. Har varit begränsad och haft svår värk genom åren, men jag har talat om för familjen att det inte är dem jag är arg på egentligen utan att jag är trött och har ont. Hjärntröttheten gör ju också att det är svårt att styra humöret. eric är så stor att han förstår. Mina barn som nu är vuxna, säger att de aldrig kände sig utsatta, men iofs ganska trötta på mig ibland. Men de var alltid trygga för de visste att det var mitt handikapp jag var arg och ledsen på. Min sambo, barnens styvfar, brukar jag påminna ibland när jag blir grinig, och be om ursäkt. Genom att göra det kan jag också hålla humöret i schack lite bättre för jag blir liksom påmind själv också, om du förstår vad jag menar..
Skickar en varm kram och hoppas du ska få det lite lättare snart.

Svar: Tack för pepp och råd. Tror, precis som du säger, att det är viktigt att de man lever med poängterar när det blir för mycket och att man hjälps åt. Eric är väldigt förstående, som tur är. Han säger också till när det blir för mycket. Kramar <3
Rebecca

2015-09-22 @ 23:25:56
URL: http://www.bettans-place.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0