Cirkus

Ja, Det är exakt vad som försigått ikväll. Henke har inte varit hemma, Jag var alldeles för trött och Emilia skulle bara inte sova.


Jag hatar när jag bryter ihop och Eric får agera den " vuxna " men jag tänker att han på något vis får förståelse för när någon inte mår bra, han lär sig att trösta och han får förståelse för hur det är att leva med en diagnos. För även om jag VILL KLARA allt så kommer min sjukdom ivägen ofta. Hur ogärna jag än vill medge det. Ilska är det största och tyngsta av mina symtom. Så är det. Och det när tröttheten är där.

Ikväll lägger jag mig med en jobbig känsla i min själ. Fan vad  jag hatar min sjukdom. Jag hatar hur den beter sig och hur den får mig att bete mig. Jäkla ms. Usch..

Samvetet.. efter att ha varit arg på sina barn. Och när man blir tröstad av en 9 åring.. Så ska det såklart inte va. Men jag är så jäkla tacksam att jag ändå har den finaste av söner. Som försöker att förstå. Som kramar och torkar tårar.

Jag är besviken på livet som gav mig en sjukdom som gör att jag inte alls känner igen MIG. Men jag är så evigt tacksam för de fina gåvor jag fått. Mina barn. Även om nu Emilia för närvarande är mer än lovligt trotsig så är jag dubbel välsignad. 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0