Ett tack, såhär på kvällen

Trodde aldrig jag skulle vara så glad över att blöda ut det som ännu en gång skulle blivit ett efterlängtat barn. Men så är det. Blödningen är lite halvt som halvt igång och det är skönt.

Jag vet ju att det gått åt helvete och det är ju inte mycket annat att göra då än att få ur det och gå vidare.

Ibland kan jag känna mig så värdelös som kvinna. Att jag inte kan ge oss fler barn. Jag vet, det är inte mitt fel. Men man letar alltid efter orsaker och vill gärna lägga skuld eller ta på sig skulden. Kanske är det ett sätt för att kunna gå vidare. Möjligen är det så att man bara mår ännu sämre av det.

Jag vet inte hur mycket elände och skit som ska kastas på mig. Hur mycket till jag orkar. Jag tackar högre makter för det jag har. En fantastisk man som finns vid min sida trots allt och hur jag än beter mig. En helt underbar son som gör att jag vill fortsätta kämpa och vinna de kamper vi ställs inför.

Henke och Eric, ni är mitt liv. Jag älskar Er så högt och utan er är mitt liv inte värt att leva <3

Stort tack även till Er här i bloggen som stöttar och peppar <3

Fan helvetes jävla skit

Är inte förvånad. Av vår graviditet var det bara en liten förtjockad slemhinna kvar och den ska jag blöda ut inom kort. Jag var ju så säker på att detta skulle gå åt helvete. Med tanke på att VUL inte såg bra ut för en vecka sedan, HCG provet var sårtolkat.

FAAAAN..

Jag är så ledsen för tillfället. Och arg. Jag vill inte va såhär för den det går ut över mest är Eric. Men kombinationen deppig mamma och super " på " son är.. ingen bra kombo helt enkelt.

Henke får ju också ta en hel del skit stackarn. Trots att han är minst lika ledsen. Skillnaden är ju såklart att Henke förstår. Han vet ju varför jag är som ett jävla monster.

Likväl som tårarna strömmar nerför mina kinder nu vill jag bara blöda ur skiten. Få alla graviditetssymtom att gå tillbaka och slippa bli påmind om missfall nummer två.

När ska det va vår tur att få lite medång? När ska allt jobbigt vända och börja fungera? När ska allt sluta jävlas med oss?

Frågan är ju fri..


Snart vet vi

I morgon får vi veta. Jag misstänker redan vart det lutar åt men hoppet är ju det sista som överger en.



Går i en dvala

Är så trött så det liknar ingenting. Ändå fick jag sovmorgon till 10.

Dagen började med tårar. Jag kände det på mig. Antar att det är mycket oro inför veckans frågetecken som ska bli uppklarade och det faktum att Henke ska börja jobba i morgon. Det blir ju bara ett par timmar innan vi åker till Västervik. Men ändå.

Henke sa till mig i morse att han tyckte jag skulle försöka att släppa på all oro. Inte älta och försöka att bara låta bli att tänka till i morgon och på onsdag. Men det är lättare sagt än gjort tyvärr. Har man halkat ner i den här skiten så tar det tid att kämpa sig upp till ett mer positivt tänk.

Och tyvärr händer det ju bara något nytt när jag väl börjat må bra så frågan är om det är värt det. Är det inte bättre att gå i en deprimerad dvala med alla känslor på sparlåga. Att inte våga känna efter om man är glad. Med risk för att bli besviken.

Eller.. jag vet inte..

Börjar känna av oron

I morgon blir en tuff dag. Jag hoppas verkligen att vi ska få svar då och inte behöva vänta ännu en vecka.

Detta bara måste gå bra. Med tanke på allt annat runt omkring så får det bara inte gå fel här också. Det får inte det.

Det finns två dagar jag hoppas på bra resultat från. Den ena gäller en av de viktigaste personerna i mitt liv och den andra, på måndag, gäller oss.

Så.. Nu är det dags att börja hålla era tummar!


Att bryta ihop på beställning

Hamnade här under tiden maken lagar mat. Eric sitter i sin matstol och skär i sina egna grönsaker med sin kniv. Det var verkligen en uppskattad present.

Annars känns det mesta bara jävligt jobbigt just nu. Henke har ( som tur är ) blivit jävligt förkyld och är hemma med oss och jag känner att jag skulle behöva passa på att gråta ut. Ordentligt. Jag är så ledsen inombords men med Henke hemma mår jag så pass bra att tårarna stannar och stockar upp sig. Konstigt det där.

Han är en bra medicin, den där Henke.

Nästa vecka är vi själva för det mesta Eric och jag och om man kunde planera in att bryta ihop lite på beställning vore det bra om det kunde fixas innan dess.

Jag fick ett samtal idag från jourhavande gynläkare på kvinnokliniken. Han ville höra om mina smärtor avtagit på vänstersidan och jag sa att de gjort det och att jag inte längre är orolig för utomkvedshavandeskap också. Då var han inte heller orolig sa han.

Blöder brunt gör jag fortfarande. Vill minnas att jag gjorde det ett par veckor innan missfallet kom igång förra året också.

Läkaren berättade även att HCG blodprovet som togs var lite svårt att tyda. Jag ställer in mig på att vi väntar missfall och inte en bäbis. Inte denna gång heller.

Ibland hatar jag min kropp så fruktansvärt. Jag hatar den för vad den gör med mig, mot Henke, mot min familj. Den ställer till med så mycket problem och det gör så jävla ont.

Det hade varit gott och väl nog med endometrios som gör att vi inte kan skaffa syskon ( sannolikt ) Men sen hänger den här jävla ms skiten över mig som en obehaglig skugga och grusar våra drömmar och framtidsplaner.

Hur troligt är det att vi får hjälp med att bli gravida med det? Agata kommer kräva ett år med bromsmedicin innan jag får börja försöka igen. VI VILL JU HA BARN NU.

Allt känns så jävla hopplöst. ALLT. Jag är så lycklig för det jag har. Min man och min perfekta son. Men som bekant vill mycket ha mer.

Egentligen är det inte mycket jag begära efter omständigheterna. Liite tur. Bara lite.

Jag ber till högra makter om ett VUL på måndag som ser bra ut. Men det är nog för mycket begärt.


Vet inte..

Tänkte jag skulle välkomna er in i mitt ( vårt ) liv av konstant olycka så jag släpper härmed in er i graviditetsvecka fyra.

Ni som följer min blogg vet att vi försökt läänge med att skaffa syskon. Sen Januari 2009 för att vara exakta. Vi lyckades och det slutade med ett MA. Embryot hade slutat växa i vecka 6 och kroppen uppfattade inte detta utan någonstans i vecka 10 kom allt ut i en jävla smäll.

Detta är nu ett år sen och jag har precis ätit p - piller i tre månader för att få bort de chokladcystor jag har som kan vara boven i dramat då jag inte lyckas att bli gravid.

Den 28 Juli hade jag sista pillermensen och jag trodde inte att det kunde gå så fort men rätt vad det var visade det sig att jag var gravid. Vi vågade inte glädjas, Henke tyckte att strecken på alla stickor jag kissade på nog bara var inbillning trots att de syntes ganska klart och tydligt måste jag säga.

Det var för bra för att vara sant. Att det hade gått så fort. Det är liksom inte " oss " att saker bara funkar sådär.

Igår hade jag obehag i vänster sida hela dagen. Mer eller mindre ont och värken blev mer och mer påtaglig. Jag har haft ett utomkvedshavandeskap för 13 år sen och började ana oråd då jag helt plötsligt fick en brun / svart blödning.

Ringde sjukvårdsupplysningen som skrämde upp mig och tyckte vi skulle ta ambulans och det ena med det andra men vi satte och i bilen med vår övernattningsväska och åkte.

Träffade samma läkare som vi hade vid missfallet förra året och han undersökte och gjorde VUL och hittade faktiskt en graviditet. I livmordern. Risken att det även skulle sitta en i äggledaren är en på miljonen så vi fick åka hem igen och ska tillbaka om en vecka för att se så vi inte faller inom den där en på miljonen risken.

Till graviditeten i livmordern då. Den var kantig, och det är inget bra tecken. Det ska vara runt och välformat, men det är tidigt , som han sa, så det kan lika gärna gå bra.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vi var dock enormt glada över att få åka hem igår. Jag var helt säker på att jag idag skulle ligga på operationsbordet.

Jag är helt säker på att jag väntar på att få ett missfall. Obehaget och värken på vänster sida finns kvar, de allt annat än trevliga blödningarna kvarstår.

Jag börjar faktiskt undra vad jag gjort för att förtjäna detta? Varför kan det aldrig någonsin vara vår tur att få lite medgång i livet? Varför måste allt jävlas och gå fel?

Jag blir så ledsen för när jag ser hur duktig Eric är med lilla Nellie så vill jag ju ge honom ett syskon att vaka över och bry sig om, så som han bryr sig om henne. Man kan verkligen se att han är bra storebrormaterial.

Det var det hela för nu.


Omtumlande dag, minst sagt

Den här dagen har varit minst sagt omtumlande. Jag ska berätta för Er i morgon. Just nu är jag så trött så jag ska ta en kvällsmacka och krypa till sängs.

Vill bara skicka ett stort och varmt tack till de inblandade i dagens händelser. Vi är omgivna av underbara människor som finns för oss och som bryr sig! <3

Nu håller vi en tumme, visserligen är det nog inte mycket lönt, men skamm den som ger sig!

Älskar min familj så det värker i mitt hjärta <3

Nyare inlägg
RSS 2.0